Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändringar i trissa för den inrikes posttrafiken gällande portosatser.
1884-03-28 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1884:4, Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändringar i trissa för den inrikes posttrafiken gällande portosatser.
Dokumentets text
Bevillning*- Utskottds Betänkande N:o 4.
1
N:o é.
Ank. till Rik»d. Kansli den 29 Mar» 1184, kl. 1* midd.
Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändringar
i trissa för den inrikes posttrafiken gällande portosatser.
Uti en den 31 sistlidne December till Riksdagen aflåten proposition
(N:o 17), hvilken till Bevillnings-Utskottets behandling hänvisats
har Kongl Maj:t, under åberopande af hvad till protokollet öfver finansärenden
för samma dag blifvit i ämnet anfördt, föreslagit Riksdagen:
att för vanliga bref befordringsafgiften måtte fastställas till
10 öre, om brefvets vigt ej öfverstiger 15 gram,
20 öre, om vigten öfverstiger 15, men ej 125 gram, och
30 öre, om vigten uppgår till mer än 125, men icke öfver 250
gram;
att för lokalbref eller sådant bref, som skall befordras till person
hvilken vistas inom den stad, köping eller by, der försändelsen å postanstalt
eller i fast breflåda till befordran aflemnas, befordringsafgiften
måtte bestämmas till 5 öre;
att för brefkort afgiften måtte nedsättas till 5 öre för enkelt brefkort
och till 10 öre för brefkort, hvilket åtföljes af blankett till svar;
Bill. till Biksd. Prof. 1884. 5 Sami. 1 Afd. 3 Raft. \
2
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 4.
att för rekommendation af försändelse afgiften måtte fastställas till
20 öre;
att hittills så kallade lösbref i afseende å så väl portots belopp som
dess ingående till postkassan måtte likställas med vanliga bref;
samt att nu föreslagna bestämmelser måtte träda i tillämpning med
ingången af år 1885.
För vanliga bref är befordringsafgiften för närvarande faststäld till
12 öre, om brefvets vigt icke öfverstiger 15 gram, 24 öre, om vigten
öfverstiger 15, men icke 125 gram, samt 36 öre, om vigten uppgår till
mer än 125, men icke utöfver 250 gram. Tyngre försändelser postbehandlas
såsom paket. För lokalbref hvilka bref ej få i vigt öfverstiga 50
gram, utgjorde befordringsafgiften intill utgången af år 1882 endast 3
öre, men blef detta porto nämnda år i sammanhang med brefbärareafgiftens
upphäfvande böjdt till nu stadgade belopp, 6 öre. Brefkort betalas
med 6 öre, då de inköpas från postverket. Med samma belopp
frankeras äfven brefkort, hvilka blifvit för enskild persons räkning tillverkade.
För postverkets brefkort med förut betaldt svar erläggas 12
öre. Rekommendationsafgiften, hvilken, efter att hafva utgått med 35 öre,
genom Kongl. kungörelse den 18 Maj 1866 nedsattes till 24 öre, är för
närvarande jemlikt Kongl. kungörelse den 16 December 1870 faststäld
till 18 öre utöfver vanlig befordringsafgift. Befordringsafgiften för lösbref
utgör 3 öre för hvarje vigt af 100 gram eller öfverskjutande del
deraf. Endast undantagsvis får dock vigten öfverstiga 100 gram. Afgiften
tillfaller postförvaltaren.
Kongl. Maj:ts ofvan återgifna framställning har närmast föranledts
af en utaf Generalpoststyrelsen den 29 November 1883 i ämnet aflåten
underdånig skrifvelse, hvilken finnes propositionen bilagd. I nämnda
skrifvelse samt det propositionen jemväl bilagda statsrådsprotokollet har
med afseende å den föreslagna nedsättningen i det vanliga inrikes brefportot
erinrats, hurusom Sveriges befolkning, med hänsyn till ifrågavarande
porto, för närvarande befinner sig i en ogynsam ställning i förhållande
till flertalet af Europas öfriga länder, i det att, om, jemte
Sverige, några få länder undantagas, der skrifkunnigheten icke ännu
vunnit en mera allmän utbredning, i hela det öfriga Europa, och deribland
jemväl våra grannstater Norge och Danmark, det inrikes brefportot
är lägre än det svenska och mångenstädes understiger äfven
det belopp, hvartill Generalpoststyrelsen och Kongl. Maj:t nu ansett
brefportot härstädes böra nedsättas.
Nämnda porto utgör nemligen för närvarande
Bemtlnings-Utskottds Betänkande N:o 4. 3
i Frankrike,
j> Spanien,
» Bulgarien och
» Rumänien 15 centimer, motsvarande i svenskt mynt omkring'' 10,8 öre
» Norge ,.........................................................................................................& 10 , ’
» Portugal 25 reis, motsvarande i svenskt mynt omkring ......... 9,1 »
» Tyskland 10 pfennige » » » » » ......... 89»
» Österrike och
Ungern 5 kreutzer » » » » j> ......... 8,9»
» Danmark ...................................................................................................... 8 y,
» Storbritannien 1 penny, motsvarande i svenskt mynt omkring 7,5 »
v Nederländerna 5 cents » » » » » 7;3 »
)) Belgien,
Schweiz och
Luxemburg 10 centimer » » » » » 7,2 f
Vidare har det i statsrådsprotokollet framhållits, att ehuru brefutvexlingen
inom Sverige under de 25 år, som förflutit sedan medelportots
införande, i så väsentlig mån ökats, att medan år 1858 genom
postverket befordrades endast 5,700,000 så kallade vanliga bref, antalet
dylika under år 1882 genom postverket utvexlade bref utgjort icke
mindre än 36,900,000, utvisande en ökning af mer än 547 procent, så
har dock brefutvexlingen inom Sverige ännu långt ifrån nått en sådan
utveckling, som inom flertalet andra länder, hvilkas inbyggare befinna
sig på samma bildningsgrad som befolkningen i vårt land. Under
det nemligen år 1881 antalet genom postverket befordrade bref och
brefkort utgjorde för hvarje invånare i Sverige 8, belöpte sig antalet
dylika försändelser under samma år på hvarje invånare i Danmark till
16, i Frankrike till 17, i Tyskland till 18, i Nederländerna och Belgien
till 19, i Schweiz och Nordamerikas Förenta stater till 28 och i Storbritannien
till 41.
Med hänvisande till hvad sålunda blifvit anfördt, har Herr Statsrådet
och Chefen för Finansdepartementet vid ärendets föredragning
inför Kongl. Maj:t erinrat, bland annat, att den betydande ökning, som
i brefutvexlingen egt rum sedan 1858, syntes gifva vid handen icke
blott att det antal bref, som numera belöper på en hvar korresponderande
medlem af samhället, vore vida större än nyssnämnda år, utan
äfven, om man tillika beaktade den ökade spridning skrifkonsten med
en stigande upplysning erhållit inom landet, att deras antal, som för
meddelanden_ med hvarandra begagna postverket, väsentligen ökats,
samt att följaktligen en minskning i brefportot under närvarande för
-
4
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
hållanden skulle för dem, som hafva att utgöra denna afgift, erhålla
en qvantitativt större betydelse, på samma gång den komme att sträcka
sina verkningar till vidare kretsar och, utöfver hvad 1858 skulle blifvit
fallet, bereda lindring i utgifter för mindre bemedlade korrespondenter;
under hvilka förhållanden den i allmänhet vunna erfarenheten om nedsatta
trafikafgifters förmåga att framkalla ökad trafik syntes gifva stöd
för det antagande, att den föreslagna portonedsättningen skulle föranleda
ökad korrespondens och dymedelst främja en tillväxt i postuppbörden,
som i en snar framtid komme att lemna tillfälle att här, såsom
i flera andra länder, låta bidrag från postverket ingå i budgeten såsom
en inkomst att disponeras för statens allmänna behof.
På sätt i statsrådsprotokollet jemväl erinrats, hemstälde Generalpoststyrelsen
redan år 1857, att, i sammanhang med det då förestående
införandet af det nuvarande myntsystemet, portoafgiften för bref af
enkel vigt måtte nedsättas till 10 öre. I den nådiga proposition, som
rörande riksmyntssystemets tillämpning på portosatserna den 3 April
åamma år aflåta till Riksdagen, fann Kongl. Maj:t sig väl för det dåvarande
icke böra föreslå annan ändring i brefportot, än att den förutvarande
portosatsen af 4 skilling;:!'' banko, motsvarande i riksmynt 12Vs
öre, afjemnades till 12 öre, men uttalade tillika sin förhoppning, att
den af Generalpoststyrelsen tillstyrkta nedsättningen, hvars fördelar ur
synpunkten af så väl lindring i afgifter för de brefvexlande som lättnad
vid afgifternas beräkning och enkelhet i räkenskaperna erkändes, skulle
inom en icke aflägsen tidrymd kunna åvägabringas; och äfven Riksdagen
framhöll i den underdåniga skrifvelse af den 30 Januari 1858,
hvarmed omförmälda nådiga proposition besvarades, önskvärdheten af
en dylik nedsättning, ehuru genomförandet deraf ansågs då icke kunna
ega rum utan att menligt inverka på postverkets förmåga att tidsenligt
utveckla postanstalterna.
Genomförandet af den reform, som sålunda stälts i utsigt, påyrkades
sedermera af enskilda motionärer vid 1868, 1869, 1870 och
1874 årens riksdagar, men blefvo dessa förslag af Bevillnings-Utskottet
afstyrkta och af Riksdagen afslagna på den grund, att postverkets dåvarande
finansiella ställning icke ansågs medgifva en dylik åtgärd.
Samtidigt framhöll emellertid Bevillnings-Utskottet brefportots nedsättande
till 10 öre såsom ett önskningsmål, hvars förverkligande icke
borde anstå längre än omständigheterna kräfde; och har Utskottet,
efter det postverkets finanser under de senare åren väsentligen förbättrats,
vidi hvarje ^ifrågasatt] förändring i bestämmelserna om postbevillningen
städse såsom sin åsigt uttalat, att det vanliga inrikes bref
-
5
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
portots nedsättande från 12 till 10 öre vore den reform inom postväsendet,
som främst borde genomföras, så snart postverkets ställning
sådant medgåfve.
Utskottet har ej heller nu funnit anledning att frångå sin sålunda
ofta uttalade åsigt. För de skäl, som tala för den ifrågasatta portonedsättningen
och de fördelar, hvilka af densamma kunna vara att förvänta,
har här ofvan redan blifvit redogjordt; och torde, på grund häraf
och då Utskottet redan tillförene vid flera tillfällen uttalat sig i
ämnet, någon vidare motivering för Utskottets mening icke vara af nöden.
De öfriga portoförändringar, Kongl. Maj:t ifrågasatt, äro, utom i
hvad desamma afse de så kallade lösbrefven, endast en följd af nedsättningen
i det vanliga inrikes brefportot och påkallas, enligt hvad Departementschefen
jemväl framhållit, dels för att bibehålla den nuvarande
proportionen mellan afgiften för vanliga bref och portosatserna för lokalbref
och brefkort, och dels för att till lättnad vid portoafgifternas beräkning
och räkenskapsföringen samt kontrollen öfver taxeringen bringa
dessa afgifter till öfverensstämmelse med decimalsystemet.
Beträffande särskildt rekommendationsafgiften har af Generalpoststyrelsen
blifvit erinradt, att den senaste förändringen i denna afgifts
belopp vidtagits med afseende derå, att för största antalet rekommenderade
bref, nemligen sådana för hvilka enkelt porto utgöres, befordrings-
och rekommendationsafgifterna sålunda komme att sluta på tiotal.
För att vid den nu ifrågasatta förändringen i det vanliga brefportot
bringa rekommendationsafgiften i öfverensstämmelse med decimalsystemet
hade man, yttrar Generalpoststyrelsen vidare, att välja emellan
en afgift af 15 och en afgift af 20 öre. Förstnämnda afgift skulle,
derest till grund för beräkningarna lädes antalet år 1882 rekommenderade
försändelser, för postkassan medföra en minskning i inkomst af
omkring 54,000 kronor. Antagas kunde visserligen, att afgiftens nedsättande
skulle föranleda en ökning i antalet rekommenderade försändelser,
men så väl i betraktande deraf, att den större omgång vid postbehandlingen,
som föranleddes af försändelsers rekommenderande, medförde
nödvändighet att, i den mån de rekommenderade försändelsernas
antal tillväxte, öka personalen vid postanstalterna, hvarför också icke,
der fråga vore om försändelser af detta slag, en växande trafik kunde,
i samma grad som fallet vore med vanliga försändelser, möjliggöra
ytterligare nedsättning i postafgift, som ock med afseende å den föreslagna
väsentliga nedsättningen i befordringsafgifterna för bref och brefkort,
ansåge Generalpoststyrelsen mest lämpligt, att rekommendationsafgiften
faststäldes till 20 öre, hvarigenom sammanlagda befordrings
-
6
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
och rekommendationsafgifterna för ett bref af enkel vigt komme
att uppgå till samma belopp, 30 öre, som nu derför erlägges, under
det att för dylik försändelse af mer än 15, men ej mer än 125 grams
vigt, postafgifterna i sin helhet komme att från 42 till 40 öre nedsättas,
och för bref af mer än 125 grams vigt minskningen i afgift komme
att belöpa sig till 4 öre.
Om man frånser verkningarna af möjligen inträffande tillväxt i
posttrafiken, skulle, enligt hvad Generalpoststyrelsen beräknat, genom
de föreslagna nedsättningarna i portot för bref och brefkort postverket
tillskyndas en minskning i inkomst af omkring 677,000 kronor. Deremot
skulle för postkassan uppkomma en ökning i inkomst för försändelsers
rekommenderande af omkring 35,000 kronor och för befordran
af nu så kallade lösbref af 10,000 kronor; utgörande alltså den minskning
i uppbörd, som på det hela kunde beräknas blifva en följd af de
nu föreslagna förändringarna i poststadgan, till omkring 632,000 kronor.
Återstår att tillse, om den nuvarande tidpunkten kan anses ländig
för dessa förändringars genomförande. För ett rätt bedömande af
denna fråga torde följande erinringar angående postutvexlingen och
postverkets ställning under de senare åren här vara af nöden.
Under åren 1874—1878 understego postverkets trafikinkomster
dess driftkostnader med sammanlagdt 1,289,520 kronor.
Under åren 1879 — 1882 utgjorde dessa inkomster och kostnader:
Trafikinkomster: nriftkostnader:
kronor kronor
1879 4,651,374 4,546,686,
1880 5,132,211 4,463,283,
1881 5,426,820 4,623,650,
1882 5,657,969 4,797,164.
Sedan Riksdagen på särskilda framställningar af Kongl. Maj:t
åren 1882 och 1883 medgifva, att de öfverskott, som för tiden intill
1884 års utgång kunde å postmedlen uppstå, finge i den mån desamma
ej erfordrades till kassaförlag 4 för postverket, förvaltade af Statskontoret
i öfverensstämmelse med de grunder, Kongl. Maj:t kunde finna
skäligt föreskrifva, användas ensamt för postverkets egna ändamål, samt
efter det den, 17 Januari 1882 blifvit till Statskontoret gäldad sista
återstoden af de förskott å sammanräknadt 1,489,957 kronor 35 öre,
hvilka postverket under åren 1875—78 fått uppbära för att bestrida
utgifterna för åtskilliga till postutvexlingens underlättande vidtagna åtgärder,
hade intill den 29 November sistlidet år blifvit till Statskontoret
7
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o i.
af postverkets öfverskottsmedel levererade ............ kronor 1,375,000:
som, med upplupna räntor, omkring ............... »_36,000: —
lemnat en tillgång af................................................ kronor 1,411,000: —
hvilken tillgång under innevarande år antages komma att växa till
cirka 2,000,000 kronor.
Utgående från det belopp, hvartill postverkets inkomster uppgått
under tiden från och med den 1 Juli 1882 till och med den 30 Juni
1883, eller 5,703,250 kronor, har Generalpoststyrelsen beräknat postverkets
inkomster för år 1885 under oförändrade trafikförhållanden och
med iakttagande af nu föreslagna portoförändringar till 5,071,250 kronor
samt inkomsten af den tillökning i posttrafik under nämnda år, hvilken
icke ensamt af dessa förändringar vore att motse, till 138,750 kronor;
och hafva på grund häraf postverkets inkomster för år 1885 i den till
innevarande Riksdag aflåtna statsverkspropositionen upptagits till
5,210,000 kronor.
Under förutsättning af bifall till hvad Kongl. Maj:t vid innevarande
riksdag föreslagit beträffande ålderstillägg till vissa postverkets
betjente och angående förändrade grunder för beräkning af rabatt vid
köp af större parti frimärken, brefkort och frankokuvert m. m. har summan
af postverkets utgifts stater, som för närvarande utgör 5,300,000
kronor, i statsverkspropositionen för år 1885 upptagits till 5,513,000
kronor, hvilken summa sålunda med 303,000 kronor öfverstiger de för
samma år beräknade inkomsterna.
För betäckande af denna brist har påräknats tillskott från postverkets
reserverade, hos Statskontoret innestående medel. Då dessa
medel, hvilka blifvit samlade just för att bestrida möjligen erforderliga
kostnader för postutvexlingens underlättande, såsom ofvan blifvit omnämndi,
innevarande år komma att uppgå till omkring två millioner
kronor, samt all anledning finnes att antaga, att den tillväxt i postutvexlingen,
som under en längre följd af år visat sig konstant, äfven
framgent skall fortgå, torde, äfven om man frånser den ytterligare ökning
i brefutvexling, som antagligen föranledes af brefportots nedsättande,
intet tvifvel böra förefinnas, att de föreslagna förändringarna nu kunna
genomföras utan äfventyr för postverkets förmåga att af egna medel
bestrida sina utgifter. På sätt Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet
närmare utvecklat i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 9 sistlidne Januari, hvilket finnes statsverkspropositionen bilagdt,
torde man äfven kunna motse, att den verkliga bristen i postverkets
stater för år 1885 ingalunda kommer att uppgå till det belopp, hvartill
densamma här ofvan blifvit beräknad.
8
Bevdlnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
Ehuru Utskottet sålunda icke funnit något hinder böra möta för
att nu genomföra så väl den länge motsedda nedsättningen i det vanliga
inrikes brefportot som de öfriga portoförändringar, hvilka såsom en följd
af nämnda nedsättning af Kongl. Maj:t föreslagits, har Utskottet dock
med afseende å förslagets enskildheter ansett vissa förändrade bestämmelser
påkallas, utöfver hvad Kongl. Maj:t ifrågasatt. Då emellertid
dessa bestämmelser i viss mån äfven beröra de så kallade lösbrefven,
torde Utskottet först böra till behandling upptaga jemväl Kongl. Maj:ts
förslag i fråga om dessa bref.
Enligt Generalpoststyrelsens kungörelse den 29 November 1872,
i hvilken författning den fullständigaste definition af lösbref förekommer,
äro lösbref sådana bref, som endast vid en postanstalt behandlas
och, utan att vara i breflåda nedlagda, med landsvägspost, lösa eller inneslutna
i lösväska, fortskaffas mellan postanstalt och korrespondent, den
der vistas utom området af stad eller köping, inom hvilken postanstalt
är belägen. Af gällande poststadga framgår äfven, att såsom lösbref
icke behandlas andra bref än sådana, som under befordran med post,
det vill säga med något annat af postverkets fortskaffningsmedel än
brefbärare, passera endast en postanstalt äfvensom att dylika bref icke
få nedläggas i breflåda eller öfverlemnas till landtbrefbärare eller till
postexpedition, som finnes inrättad å ångfartyg; utan skola de antingen
inlemnas å postanstalt eller dit i lösväska insändas eller ock öfverlemnas
till postiljon eller postförare vid skjutsombytesstation eller å
ställe, der uppehåll göres för lösväskas aflemnande eller mottagande.
Befordringsafgiften för så kallade lösbref blef genom Kongl. bref
den 19 Februari 1812 bestämd till 1 skilling banko. Vid medelportots
införande förklarades sedermera genom Kongl. kungörelse den 9 Mars
1855, att dylika bref komme tills vidare att befordras mot enahanda
afgift, som förut fans stadgad och hvilken fortfarande skulle tillfalla
postförvaltaren.
Då emellertid sistnämnda omständighet hindrat användandet af
frimärken för lösbrefs frankerande, samt sportelväsendets afskaffande
måst för god ordning inom postverket anses synnerligt önskvärd!, har
mer än en gång tillförene blifvit ifrågasatt, att afgiften för lösbref borde
ingå till postverket. Redan 1861 förbereddes en dylik åtgärd, men enär
den sportelersättning, som under dåvarande förhållanden måst tillerkännas
ett stort antal postförvaltare, befans komma att uppgå till betydliga
belopp, blef genom Kongl. bref den 9 November 1861 meddeladt
det förklarande, att med vidtagande af berörda ändring komme tills
vidare att anstå. Vid 1872 års riksdag föreslog Kongl. Maj:t sedermera,
9
Bevillnings- TJtskottets Betänkande N:o 4.
att de lösbref, som med posten befordrades, skulle i afseende å portots
belopp och dess ingående till postkassan underkastas samma bestämmelser
som vanliga bref, men vann detta förslag då icke Riksdagens
bifall, enär tillämpning på lösbrefven af det allmänna brefportot ansågs
utgöra en så känbar förhöjning i afgiften för befordran af bref mellan
närliggande landsorter, att densamma mångenstädes kunde komma att
allt för mycket betunga och dermed äfven hämma landtbefolkningens
brefvexling.
På sätt Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet framhållit,
torde emellertid de skäl, hvilka sålunda åberopats emot en reform,
som eljest erkänts vara öfverensstämmande med god ordning inom
postväsendet, numera i det hufvudsakliga hafva förlorat sin betydenhet.
Något sådant hinder för lösbrefsportots indragning till postverket,
som år 1861 föranledde ett uppskof med vidtagande af denna åtgärd,
förefinnes numera icke, sedan genom Kongl. bref den 6 Juni 1863, i
sammanhang med fastställande af normalstat för postverket, såsom vilkor
för tillgodonjutande af de å samma stat uppförda löneförmåner stadgats,
att de minskningar i ännu återstående sportelinkomster, som framdeles
kunde för postpersonalen uppkomma, icke finge grundlägga anspråk
på någon ersättning af statsverket. Inkomsten af ifrågavarande
sportel uppgick för öfrigt år 1882 till sammanlagdt endast 2,125 kronor
18 öre, utgörande i medeltal för hvarje postkontorsföreståndare omkring
11 kronor.
Sistnämnda omständighet häntyder äfven derpå, att lösbrefven numera
icke spela den rol i postutvexlingen som fordom, då postanstalterna
i riket voro färre. Detta bestyrkes äfven deraf att under det
postanstalterna, som 1873 utgjorde 576, nu ökats till 1,704, har lösbrefvens
antal samtidigt nedgått från 406,000 till 103,000.
Lösbrefven äro, såsom af den ofvan återgifna definitionen framgår,
af två särskilda slag, nemligen dels sådana, som af postiljoner och postförare
under postforsling mottagas och lösa fortskaffas till nästa postanstalt,
samt dels sådana som med post fortskaffas inneslutna i lösväska.
Den postiljoner och postförare sålunda ålagda skyldigheten att mottaga
och fortskaffa lösa bref kan uppenbarligen icke vara egnad att främja
god ordning och en säker postbefordran och torde äfven numera, utan
att något obehag derigenom beredes den brefvexlande allmänheten, kunna
upphöra, enär alla af postiljoner förda landsvägsposter redan länge varit
åtföljda af breflådor, i hvilka bref kunna af allmänheten nedläggas, samt
denna anordning numera äfven utsträckts till de flesta andra dylika
poster.
Bill. till Biltsd. Prof.. 1884. 5 Sami 1 Afd. 3 Häft,
2
10
BeviUnings-Utslcottets Betänkande N:o 4.
Någon betänklighet synes ej heller böra möta mot att med afseende
å portots belopp likställa nu ifrågavarande lösbref med vanliga
bref, enär till följd af det nu gällande stadgandet att alla bref, som nedläggas
i postlåda utom postanstalts område, vare sig de äro afsedda att
behandlas vid en eller flera postanstalter, skola taxeras såsom vanliga
bref, för ett stort antal bref, hvilka lika med lösbref fortskaffas med
post, ehuru de icke behandlas å mer än en postanstalt, redan nu gäller
det vanliga brefportot, men denna omständighet, såsom af lösbrefvens
år från år nedgående antal synes framgå, icke afskräckt allmänheten
från att begagna breflådorna framför lösbrefsbefordringen.
Något skäl torde ej heller förefinnas, hvarför de bref, hvilka hittills
såsom lösbref i lösväska fortskaffats med post, skulle draga lägre porto
än nyssnämnda bref, med hvilka de i allt väsentligt äro likställiga.
För att emellertid denna anordning icke skall i tillämpningen missförstås
och derigenom leda till obillighet, torde det vara nödvändigt,
att i postförfattningarne meddelas sådana bestämmelser, att någon tvekan
icke kan uppstå, huruvida ett bref skall postbehandlas såsom så
kalladt vanligt bref eller som lokalbref.
Med benämningen »vanligt bref» betecknas enligt gällande poststadga
sådant bref, hvarå icke begärts eller meddelats rekommendation
eller assurans eller tecknats postförskott och som aflemnas å postanstalt
eller i någon inom postanstaltens område anbragt breflåda, för att med
post till annan postanstalt eller af landtbrefbärare befordras, nedlägges
i breflåda utom postanstaltens område, vare sig att breflådan finnes anbragt
vid allmän postväg eller att densamma åtföljer post, diligens,
bantåg eller ångfartyg, aflemnas till landtbrefbärare eller öfverlemnas
till befordran genom postexpedition, som finnes inrättad å ångfartyg.
Såsom lokalbref åter skola, såsom ofvan blifvit nämndt, anses sådana
bref, som skola befordras till person, hvilken vistas inom den stad,
köping eller by, der försändelser å postanstalt eller i fast breflåda till
befordran aflemnas.
Bland de bref, hvilka genom postverkets förmedling utvexlas, förekomma
emellertid ej sällan sådana, som, adresserade till en person bosatt
å annan ort, än der afsändare!! befinner sig, af den sistnämnda inlemmas
eller i en genom enskild persons försorg fortskaffad lösväska insändes
till postanstalt, utan att postverket behöfver vidtaga annan åtgärd
för brefvets fortställande än att tillhandahålla adressaten detsamma,
då det af honom afhemtas, eller inlägga det i lösväska, hvars fortskaffande
ombesörjes af adressaten eller annan enskild person, eller ock
11
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
slutligen, i de fall då sådant kan ske, befordra det till adressaten genom
postverkets vanliga brefbärare.
Dylika bref äro icke hänförliga till lösbref, enär de nemligen ej
fortskaffa^ med post, och kunna ej heller anses såsom vanliga bref.
Den ofvan återgifna definitionen på lokalbref passar ej heller in på dem,
emedan lokalbref alltid skola befordras till person, hvilken _ vistas å
samma ort, (»stad, köping eller by») der brefvet å postanstalt inlemnas.
Till följd häraf lär äfven praxis inom postverket med afseende å dessa
bref varit något vacklande, ehuru de i allmänhet ansetts böra behandlas
såsom lokalbref, hvilket äfven torde vara det med billigheten mest öfverensstämmande.
All tvekan i detta afseende torde lätt kunna undanrödjas genom
en mera lämplig definition af lokalbref. Då nemligen med lösbrefvens
afskaffande uttrycket »vanliga bref» kommer att beteckna alla sådana
bref, Indika med post, i detta ords posttekniska bemärkelse, eller med
landtbrefbärare fortskaffas, torde lokalbrefven böra i postförfattningarne
angifvas såsom sådana bref, hvilka å postanstalt behandlas utan att med
post eller af landtbrefbärare fortskaffas. Härigenom angifves så väl den
postbehandling, hvilken de hittills så kallade lösbrefven skola underkastas,
som ock den egentliga skilnaden mellan vanliga bref och lokalbref.
Äfven i ett annat afseende har Utskottet ansett sig böra ifrågasätta
en förändring i nu gällande poststadgas bestämmelser utöfver hvad
Kongl. Maj:t föreslagit.
Såsom ofvan blifvit nämndt, är för närvarande i fråga om lokalbref
stadgadt, att dylikt bref ej må i vigt uppgå till mer än 50 gram.
Det torde emellertid näppeligen finnas något skäl för den skiljaktighet,
som sålunda med afseende å vigtsatserna förefinnes emellan
lokalbref och vanliga bref, eller att en försändelse, som skall med post
befordras, behandlas såsom bref, så vida dess vigt ej öfverstiger 250
gram, under det den högsta vigtsatsen för lokalbref är faststäld till endast
50 gram. Å andra sidan synes det äfven ligga en oegentlighet
deruti, att, under det ett högre porto tillämpas å vanliga bref redan då
brefvets vigt öfverstiger 15 gram, portot för lokalbref utgår med samma
belopp äfven för den högsta medgifna vigtsatsen. På grund häraf och
då någon betänklighet mot en något högre taxering af de lokalbref,
hvilkas vigt öfverstiger 15 gram, icke synes böra möta, enär öfvervägande
flertalet dylika bref icke torde uppnå denna vigt, har Utskottet
ansett äfven för lokalbref böra tillämpas en graderad afgiftsskala, afpassad
efter samma vigtsatser, hvilka för närvarande äro bestämda för
12
Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
vanliga bref, så att portot för ett lokalbref städse komme att utgå med
bälften af det för ett vanligt bref af motsvarande vigt stadgade belopp.
En dylik anordning torde för öfrigt, så väl genom det utsträcktare användande
af lokalpostförsändelser, hvartill möjlighet beredes, som ock
genom den högre taxeringen af vissa lokalbref, jemväl i sin mån komma
att motverka den eljest under de närmaste åren motsedda minskningen
i postverkets inkomster.
Under hänvisande till hvad sålunda blifvit anfördt, och då med
de bestämmelser i fråga om vanliga bref och lokalbref, hvilka Utskottet
här ofvan ifrågasatt, någon särskild föreskrift angående det porto, som
bör erläggas för de hittills så kallade lösbrefven, icke lär erfordras,
hemställer Utskottet,
att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts
nu ifrågavarande proposition icke kunnat oförändrad
bifallas, må besluta:
l:o.
att för så kalladt vanligt bref eller sådant bref,
som med post eller af landtbrefbärare fortskaffas, befordringsafgiften
fastställes till
10 öre, om brefvets vigt ej öfverstiger 15 gram,
20 öre, om vigten öfverstiger 15, men ej 125
gram, och
30 öre, om vigten uppgår till mer än 125, men
icke öfver 250 gram.
2:o.
att för lokalbref eller sådant bref, som å postanstalt
behandlas utan att med post eller af landtbrefbärare
fortskaffas, afgiften för postbehandlingen fastställes
till hälften af här ofvan angifna belopp eller:
5 öre, om brefvets vigt ej öfverstiger 15 gram,
10 öre, om vigten öfverstiger 15, men ej 125
gram, och
15 öre, om vigten uppgår till mer än 125, men
icke öfver 250 gram;
Bevillnings-Utskottets Betänkande, N:o 4.
13
att för brefkort afgiften nedsättes till 5 öre för
enkelt brefkort och till 10 öre för brefkort, hvilket åtföljes
af blankett till svar;
4:o.
att för rekommendation af försändelse afgiften
fastställes till 20 öre;
5:o.
att afgiften för alla bref, hvilka genom postverkets
förmedling utvexlas, skall ingå till postkassan;
samt
6:o.
att ofvanberörda bestämmelser skola träda i til
lämpning med ingången af år 1885.
Stockholm den 28 Mars 1884.
På Utskottets vägnar:
A. G:son Bennich.
Reservation:
af Herr Olof Jonsson: »Då man genomgår de förändringar, som
egt rum med våra inrikes portosatser från en längre tid tillbaka, så
finner man, att intill 1830 portots belopp var beroende på det antal
postanstalter, försändelsen skulle passera, att derefter och intill 1855
14
BeviUnings- Utskottets Betänkande N:o 4.
elfva olika portosatser, beroende på afståndet emellan afgångs- och
ankomstort, voro gällande, att efter år 1855 medelportot tillämpats på
s. k. vanliga bref, att år 1812 eu afgift för s. k. lösbref bestämdes till
1 sk. banko och som förvandlad till öre gäller ännu, att först år 1848
lokalbrefvexling med sitt porto började införas i hufvudstaden samt 14
år derefter i öfriga städer, och att år 1874 med afslutandet af traktaten
i Bern ett uniformt porto vid försändelser emellan Sverige, öfriga Europas
stater äfvensom Egypten och Nordamerikas Förenta Stater infördes.
Derutaf framgår, att man städse haft enkelhet och likformighet i
portosatserna till mål med förändringarne, och vi sända nu våra bref för
ett likformigt porto till vare sig närmaste tyska hamn eller Kalifornien
och för ett annat porto emellan vare sig Skanör och Falsterbo eller
emellan Ystad och Enontekis. Ett ytterligare steg i denna rigtning har
Kongl. Maj:t och Utskottet nu föreslagit Riksdagen att taga genom att
bestämma samma porto för de förut s. k. lösbrefven och för vanliga
bref, men ett gammalt minne vill man dock hafva qvar i de s. k. lokalbrefven,
möjligen derför att detta ännu till följd af sin mindre ålderdom
anses för ovärdigt att antiqveras. Vår Poststyrelse med dess högt
förtjente och duglige Chef har dock derom eu annan och efter min
åsigt bättre uppfattning, ty i skrifvelse till Kongl. Maj:t föreslog Styrelsen
den 29 September 1881 att, i sammanhang med borttagandet af
br fbäringsafgiften, höja lokalportot från 3 till 10 öre, till hvilket belopp
Styrelsen hoppades att portot för vanliga bref äfven snart komme
att nedsättas. Styrelsen motiverade detta med, bland annat, att då ett
vanligt bref om 250 gram endast droge ett porto af 36 öre, här som
annorstädes åtgärder borde vidtagas till förekommande af, att en person
från annan ort afsände flera med lokalmärken försedda bref i ett
gemensamt konvolut med uppdrag åt adressaten att nedlägga dessa i
någon breflåda, och derföre hade man i Frankrike och Tyskland bestämt
lokalportot till lika belopp som för vanliga bref, motsvarande i
svenskt mynt 10,s öre i det förra och 8,9 öre i det senare landet.
Herr Finansministern ansåg dock, att lokalportot endast borde
höjas med ett brefbäringsafgiften motsvarande belopp eller från 3 till
6 öre, och detta blef också Riksdagens beslut. Om också denna förändring
af portot då kunde försvaras dermed, att en höjning till det
af Styrelsen föreslagna beloppet i alla fall icke kunde leda till likformighet
för lika försändelser och att ett tioöresporto ensamt för detta
slag af försändelser derföre vore omotiveradt, så eger nu återigen ett
motsatt förhållande rum, både deruti att likformighet fullständigt vinnes,
#
15
Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 4.
och deruti att portot på de s. k. lösbrefven höjes med icke mindre än
7 öre, då deremot här det blott gäller 4 öre. Har man kunnat motivera
den förstnämnda förhöjningen med att lösbrefvens antal är under
nedgående, så frågas: hvarför hafva då lokalbrefven under denna telefoneringens
tid en större betydelse, eftersom man med den senare förhöjningen
fruktar att minska antalet utaf dessa?
Efter Utskottets förslag kommer det nu i flera fall att bero på,
om den som fortskaffa!’ brefvet heter brefbärare eller landtbrefbärare,
huruvida brefvet skall frankeras med 5 eller 10 öres porto, och skall
då leda till följande naiva konseqvenser: Herr X, som bor i staden
om vintern och på landet om sommaren, lägger i staden sitt bref i
närmaste breflåda på Nortullsgatan, der det af brefbäraren snart afhemtas
och aflemnas till postanstalten, hvarifrån det efter stämpling
strax fortskaffas till adressaten längst bort på Söder, och allt detta går
för 5 öre; men då han om sommaren går ned till landsvägen för att
stoppa brefvet i brefbärarens eller postiljonens lilla låda och sedan få
det aflemnadt på en i närheten liggande postanstalt, der det får ligga
tills adressaten sjelf afhemta!’ det, då måste tioöringen fram. En brefbärare
aflemna!- ett med femöresmärke försedt bref i ett invid stadsgränsen
liggande hus och kanske ett annat med tioöresmärke till en
utom men strax intill gränsen boende adressat o. s. v.
Då nu alla dylika o egentligheter skulle bortfalla, om portot sattes
lika, och då samma skäl för denna höjning förefinnes som för höjningen
af lösbrefsportot, hvarigenom endast försändelsens yttre form och vigt
blefve bestämmande för portosatsen, hvilket återigen skulle medföra
enkelhet och andra fördelar för förvaltningen, så har jag ansett mig
böra hemställa,
att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Majds
nu ifrågavarande proposition icke kunnat oförändrad
bifallas, må besluta:
l:o.
att för bref befordringsafgiften fastställes till 10
öre, om brefvets vigt ej öfverstiger 15 gram, 20 öre,
om vigten öfverstiger 15, men ej 125 gram, och 30
öre, om vigten uppgår till mer än 125, men icke öfver
250 gram;
16
BevUlnings-Utskottets Betänkande N:o 4.
2:o.
att för brefkort afgiften nedsatte» till 5 öre för
enkelt brefkort och till 10 öre för brefkort, hvilket
åtföljes af blankett till svar;
3:o.
att för rekommendation af försändelse afgiften
fastställes till 20 öre;
4:o.
att afgiften för alla bref, hvilka genom postverkets
förmedling utvexla^, skall ingå till postkassan;
samt
5:o.
att ofvanberörda bestämmelser skola träda i tilllämpning
med ingången af år 1885.»
Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1884.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1884:25 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändringar i vissa för den inrikes posttrafiken gällande portosatser. s. 1 i texten