Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändringar i trissa för den inrikes posttrafiken gällande portosatser.

1884-03-28 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1884:4, Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändringar i trissa för den inrikes posttrafiken gällande portosatser.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillning*- Utskottds Betänkande N:o 4.

1

N:o é.

Ank. till Rik»d. Kansli den 29 Mar» 1184, kl. 1* midd.

Betänkande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändringar

i trissa för den inrikes posttrafiken gällande portosatser.

Uti en den 31 sistlidne December till Riksdagen aflåten proposition

(N:o 17), hvilken till Bevillnings-Utskottets behandling hänvisats

har Kongl Maj:t, under åberopande af hvad till protokollet öfver finansärenden

för samma dag blifvit i ämnet anfördt, föreslagit Riksdagen:

att för vanliga bref befordringsafgiften måtte fastställas till

10 öre, om brefvets vigt ej öfverstiger 15 gram,

20 öre, om vigten öfverstiger 15, men ej 125 gram, och

30 öre, om vigten uppgår till mer än 125, men icke öfver 250

gram;

att för lokalbref eller sådant bref, som skall befordras till person

hvilken vistas inom den stad, köping eller by, der försändelsen å postanstalt

eller i fast breflåda till befordran aflemnas, befordringsafgiften

måtte bestämmas till 5 öre;

att för brefkort afgiften måtte nedsättas till 5 öre för enkelt brefkort

och till 10 öre för brefkort, hvilket åtföljes af blankett till svar;

Bill. till Biksd. Prof. 1884. 5 Sami. 1 Afd. 3 Raft. \

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 4.

att för rekommendation af försändelse afgiften måtte fastställas till

20 öre;

att hittills så kallade lösbref i afseende å så väl portots belopp som

dess ingående till postkassan måtte likställas med vanliga bref;

samt att nu föreslagna bestämmelser måtte träda i tillämpning med

ingången af år 1885.

För vanliga bref är befordringsafgiften för närvarande faststäld till

12 öre, om brefvets vigt icke öfverstiger 15 gram, 24 öre, om vigten

öfverstiger 15, men icke 125 gram, samt 36 öre, om vigten uppgår till

mer än 125, men icke utöfver 250 gram. Tyngre försändelser postbehandlas

såsom paket. För lokalbref hvilka bref ej få i vigt öfverstiga 50

gram, utgjorde befordringsafgiften intill utgången af år 1882 endast 3

öre, men blef detta porto nämnda år i sammanhang med brefbärareafgiftens

upphäfvande böjdt till nu stadgade belopp, 6 öre. Brefkort betalas

med 6 öre, då de inköpas från postverket. Med samma belopp

frankeras äfven brefkort, hvilka blifvit för enskild persons räkning tillverkade.

För postverkets brefkort med förut betaldt svar erläggas 12

öre. Rekommendationsafgiften, hvilken, efter att hafva utgått med 35 öre,

genom Kongl. kungörelse den 18 Maj 1866 nedsattes till 24 öre, är för

närvarande jemlikt Kongl. kungörelse den 16 December 1870 faststäld

till 18 öre utöfver vanlig befordringsafgift. Befordringsafgiften för lösbref

utgör 3 öre för hvarje vigt af 100 gram eller öfverskjutande del

deraf. Endast undantagsvis får dock vigten öfverstiga 100 gram. Afgiften

tillfaller postförvaltaren.

Kongl. Maj:ts ofvan återgifna framställning har närmast föranledts

af en utaf Generalpoststyrelsen den 29 November 1883 i ämnet aflåten

underdånig skrifvelse, hvilken finnes propositionen bilagd. I nämnda

skrifvelse samt det propositionen jemväl bilagda statsrådsprotokollet har

med afseende å den föreslagna nedsättningen i det vanliga inrikes brefportot

erinrats, hurusom Sveriges befolkning, med hänsyn till ifrågavarande

porto, för närvarande befinner sig i en ogynsam ställning i förhållande

till flertalet af Europas öfriga länder, i det att, om, jemte

Sverige, några få länder undantagas, der skrifkunnigheten icke ännu

vunnit en mera allmän utbredning, i hela det öfriga Europa, och deribland

jemväl våra grannstater Norge och Danmark, det inrikes brefportot

är lägre än det svenska och mångenstädes understiger äfven

det belopp, hvartill Generalpoststyrelsen och Kongl. Maj:t nu ansett

brefportot härstädes böra nedsättas.

Nämnda porto utgör nemligen för närvarande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bemtlnings-Utskottds Betänkande N:o 4. 3

i Frankrike,

j> Spanien,

» Bulgarien och

» Rumänien 15 centimer, motsvarande i svenskt mynt omkring'' 10,8 öre

» Norge ,.........................................................................................................& 10 , ’

» Portugal 25 reis, motsvarande i svenskt mynt omkring ......... 9,1 »

» Tyskland 10 pfennige » » » » » ......... 89»

» Österrike och

Ungern 5 kreutzer » » » » j> ......... 8,9»

» Danmark ...................................................................................................... 8 y,

» Storbritannien 1 penny, motsvarande i svenskt mynt omkring 7,5 »

v Nederländerna 5 cents » » » » » 7;3 »

)) Belgien,

Schweiz och

Luxemburg 10 centimer » » » » » 7,2 f

Vidare har det i statsrådsprotokollet framhållits, att ehuru brefutvexlingen

inom Sverige under de 25 år, som förflutit sedan medelportots

införande, i så väsentlig mån ökats, att medan år 1858 genom

postverket befordrades endast 5,700,000 så kallade vanliga bref, antalet

dylika under år 1882 genom postverket utvexlade bref utgjort icke

mindre än 36,900,000, utvisande en ökning af mer än 547 procent, så

har dock brefutvexlingen inom Sverige ännu långt ifrån nått en sådan

utveckling, som inom flertalet andra länder, hvilkas inbyggare befinna

sig på samma bildningsgrad som befolkningen i vårt land. Under

det nemligen år 1881 antalet genom postverket befordrade bref och

brefkort utgjorde för hvarje invånare i Sverige 8, belöpte sig antalet

dylika försändelser under samma år på hvarje invånare i Danmark till

16, i Frankrike till 17, i Tyskland till 18, i Nederländerna och Belgien

till 19, i Schweiz och Nordamerikas Förenta stater till 28 och i Storbritannien

till 41.

Med hänvisande till hvad sålunda blifvit anfördt, har Herr Statsrådet

och Chefen för Finansdepartementet vid ärendets föredragning

inför Kongl. Maj:t erinrat, bland annat, att den betydande ökning, som

i brefutvexlingen egt rum sedan 1858, syntes gifva vid handen icke

blott att det antal bref, som numera belöper på en hvar korresponderande

medlem af samhället, vore vida större än nyssnämnda år, utan

äfven, om man tillika beaktade den ökade spridning skrifkonsten med

en stigande upplysning erhållit inom landet, att deras antal, som för

meddelanden_ med hvarandra begagna postverket, väsentligen ökats,

samt att följaktligen en minskning i brefportot under närvarande för
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.

hållanden skulle för dem, som hafva att utgöra denna afgift, erhålla

en qvantitativt större betydelse, på samma gång den komme att sträcka

sina verkningar till vidare kretsar och, utöfver hvad 1858 skulle blifvit

fallet, bereda lindring i utgifter för mindre bemedlade korrespondenter;

under hvilka förhållanden den i allmänhet vunna erfarenheten om nedsatta

trafikafgifters förmåga att framkalla ökad trafik syntes gifva stöd

för det antagande, att den föreslagna portonedsättningen skulle föranleda

ökad korrespondens och dymedelst främja en tillväxt i postuppbörden,

som i en snar framtid komme att lemna tillfälle att här, såsom

i flera andra länder, låta bidrag från postverket ingå i budgeten såsom

en inkomst att disponeras för statens allmänna behof.

På sätt i statsrådsprotokollet jemväl erinrats, hemstälde Generalpoststyrelsen

redan år 1857, att, i sammanhang med det då förestående

införandet af det nuvarande myntsystemet, portoafgiften för bref af

enkel vigt måtte nedsättas till 10 öre. I den nådiga proposition, som

rörande riksmyntssystemets tillämpning på portosatserna den 3 April

åamma år aflåta till Riksdagen, fann Kongl. Maj:t sig väl för det dåvarande

icke böra föreslå annan ändring i brefportot, än att den förutvarande

portosatsen af 4 skilling;:!'' banko, motsvarande i riksmynt 12Vs

öre, afjemnades till 12 öre, men uttalade tillika sin förhoppning, att

den af Generalpoststyrelsen tillstyrkta nedsättningen, hvars fördelar ur

synpunkten af så väl lindring i afgifter för de brefvexlande som lättnad

vid afgifternas beräkning och enkelhet i räkenskaperna erkändes, skulle

inom en icke aflägsen tidrymd kunna åvägabringas; och äfven Riksdagen

framhöll i den underdåniga skrifvelse af den 30 Januari 1858,

hvarmed omförmälda nådiga proposition besvarades, önskvärdheten af

en dylik nedsättning, ehuru genomförandet deraf ansågs då icke kunna

ega rum utan att menligt inverka på postverkets förmåga att tidsenligt

utveckla postanstalterna.

Genomförandet af den reform, som sålunda stälts i utsigt, påyrkades

sedermera af enskilda motionärer vid 1868, 1869, 1870 och

1874 årens riksdagar, men blefvo dessa förslag af Bevillnings-Utskottet

afstyrkta och af Riksdagen afslagna på den grund, att postverkets dåvarande

finansiella ställning icke ansågs medgifva en dylik åtgärd.

Samtidigt framhöll emellertid Bevillnings-Utskottet brefportots nedsättande

till 10 öre såsom ett önskningsmål, hvars förverkligande icke

borde anstå längre än omständigheterna kräfde; och har Utskottet,

efter det postverkets finanser under de senare åren väsentligen förbättrats,

vidi hvarje ^ifrågasatt] förändring i bestämmelserna om postbevillningen

städse såsom sin åsigt uttalat, att det vanliga inrikes bref
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.

portots nedsättande från 12 till 10 öre vore den reform inom postväsendet,

som främst borde genomföras, så snart postverkets ställning

sådant medgåfve.

Utskottet har ej heller nu funnit anledning att frångå sin sålunda

ofta uttalade åsigt. För de skäl, som tala för den ifrågasatta portonedsättningen

och de fördelar, hvilka af densamma kunna vara att förvänta,

har här ofvan redan blifvit redogjordt; och torde, på grund häraf

och då Utskottet redan tillförene vid flera tillfällen uttalat sig i

ämnet, någon vidare motivering för Utskottets mening icke vara af nöden.

De öfriga portoförändringar, Kongl. Maj:t ifrågasatt, äro, utom i

hvad desamma afse de så kallade lösbrefven, endast en följd af nedsättningen

i det vanliga inrikes brefportot och påkallas, enligt hvad Departementschefen

jemväl framhållit, dels för att bibehålla den nuvarande

proportionen mellan afgiften för vanliga bref och portosatserna för lokalbref

och brefkort, och dels för att till lättnad vid portoafgifternas beräkning

och räkenskapsföringen samt kontrollen öfver taxeringen bringa

dessa afgifter till öfverensstämmelse med decimalsystemet.

Beträffande särskildt rekommendationsafgiften har af Generalpoststyrelsen

blifvit erinradt, att den senaste förändringen i denna afgifts

belopp vidtagits med afseende derå, att för största antalet rekommenderade

bref, nemligen sådana för hvilka enkelt porto utgöres, befordrings-

och rekommendationsafgifterna sålunda komme att sluta på tiotal.

För att vid den nu ifrågasatta förändringen i det vanliga brefportot

bringa rekommendationsafgiften i öfverensstämmelse med decimalsystemet

hade man, yttrar Generalpoststyrelsen vidare, att välja emellan

en afgift af 15 och en afgift af 20 öre. Förstnämnda afgift skulle,

derest till grund för beräkningarna lädes antalet år 1882 rekommenderade

försändelser, för postkassan medföra en minskning i inkomst af

omkring 54,000 kronor. Antagas kunde visserligen, att afgiftens nedsättande

skulle föranleda en ökning i antalet rekommenderade försändelser,

men så väl i betraktande deraf, att den större omgång vid postbehandlingen,

som föranleddes af försändelsers rekommenderande, medförde

nödvändighet att, i den mån de rekommenderade försändelsernas

antal tillväxte, öka personalen vid postanstalterna, hvarför också icke,

der fråga vore om försändelser af detta slag, en växande trafik kunde,

i samma grad som fallet vore med vanliga försändelser, möjliggöra

ytterligare nedsättning i postafgift, som ock med afseende å den föreslagna

väsentliga nedsättningen i befordringsafgifterna för bref och brefkort,

ansåge Generalpoststyrelsen mest lämpligt, att rekommendationsafgiften

faststäldes till 20 öre, hvarigenom sammanlagda befordrings
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.

och rekommendationsafgifterna för ett bref af enkel vigt komme

att uppgå till samma belopp, 30 öre, som nu derför erlägges, under

det att för dylik försändelse af mer än 15, men ej mer än 125 grams

vigt, postafgifterna i sin helhet komme att från 42 till 40 öre nedsättas,

och för bref af mer än 125 grams vigt minskningen i afgift komme

att belöpa sig till 4 öre.

Om man frånser verkningarna af möjligen inträffande tillväxt i

posttrafiken, skulle, enligt hvad Generalpoststyrelsen beräknat, genom

de föreslagna nedsättningarna i portot för bref och brefkort postverket

tillskyndas en minskning i inkomst af omkring 677,000 kronor. Deremot

skulle för postkassan uppkomma en ökning i inkomst för försändelsers

rekommenderande af omkring 35,000 kronor och för befordran

af nu så kallade lösbref af 10,000 kronor; utgörande alltså den minskning

i uppbörd, som på det hela kunde beräknas blifva en följd af de

nu föreslagna förändringarna i poststadgan, till omkring 632,000 kronor.

Återstår att tillse, om den nuvarande tidpunkten kan anses ländig

för dessa förändringars genomförande. För ett rätt bedömande af

denna fråga torde följande erinringar angående postutvexlingen och

postverkets ställning under de senare åren här vara af nöden.

Under åren 1874—1878 understego postverkets trafikinkomster

dess driftkostnader med sammanlagdt 1,289,520 kronor.

Under åren 1879 — 1882 utgjorde dessa inkomster och kostnader:

Trafikinkomster: nriftkostnader:

kronor kronor

1879 4,651,374 4,546,686,

1880 5,132,211 4,463,283,

1881 5,426,820 4,623,650,

1882 5,657,969 4,797,164.

Sedan Riksdagen på särskilda framställningar af Kongl. Maj:t

åren 1882 och 1883 medgifva, att de öfverskott, som för tiden intill

1884 års utgång kunde å postmedlen uppstå, finge i den mån desamma

ej erfordrades till kassaförlag 4 för postverket, förvaltade af Statskontoret

i öfverensstämmelse med de grunder, Kongl. Maj:t kunde finna

skäligt föreskrifva, användas ensamt för postverkets egna ändamål, samt

efter det den, 17 Januari 1882 blifvit till Statskontoret gäldad sista

återstoden af de förskott å sammanräknadt 1,489,957 kronor 35 öre,

hvilka postverket under åren 1875—78 fått uppbära för att bestrida

utgifterna för åtskilliga till postutvexlingens underlättande vidtagna åtgärder,

hade intill den 29 November sistlidet år blifvit till Statskontoret

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o i.

af postverkets öfverskottsmedel levererade ............ kronor 1,375,000:

som, med upplupna räntor, omkring ............... »_36,000: —

lemnat en tillgång af................................................ kronor 1,411,000: —

hvilken tillgång under innevarande år antages komma att växa till

cirka 2,000,000 kronor.

Utgående från det belopp, hvartill postverkets inkomster uppgått

under tiden från och med den 1 Juli 1882 till och med den 30 Juni

1883, eller 5,703,250 kronor, har Generalpoststyrelsen beräknat postverkets

inkomster för år 1885 under oförändrade trafikförhållanden och

med iakttagande af nu föreslagna portoförändringar till 5,071,250 kronor

samt inkomsten af den tillökning i posttrafik under nämnda år, hvilken

icke ensamt af dessa förändringar vore att motse, till 138,750 kronor;

och hafva på grund häraf postverkets inkomster för år 1885 i den till

innevarande Riksdag aflåtna statsverkspropositionen upptagits till

5,210,000 kronor.

Under förutsättning af bifall till hvad Kongl. Maj:t vid innevarande

riksdag föreslagit beträffande ålderstillägg till vissa postverkets

betjente och angående förändrade grunder för beräkning af rabatt vid

köp af större parti frimärken, brefkort och frankokuvert m. m. har summan

af postverkets utgifts stater, som för närvarande utgör 5,300,000

kronor, i statsverkspropositionen för år 1885 upptagits till 5,513,000

kronor, hvilken summa sålunda med 303,000 kronor öfverstiger de för

samma år beräknade inkomsterna.

För betäckande af denna brist har påräknats tillskott från postverkets

reserverade, hos Statskontoret innestående medel. Då dessa

medel, hvilka blifvit samlade just för att bestrida möjligen erforderliga

kostnader för postutvexlingens underlättande, såsom ofvan blifvit omnämndi,

innevarande år komma att uppgå till omkring två millioner

kronor, samt all anledning finnes att antaga, att den tillväxt i postutvexlingen,

som under en längre följd af år visat sig konstant, äfven

framgent skall fortgå, torde, äfven om man frånser den ytterligare ökning

i brefutvexling, som antagligen föranledes af brefportots nedsättande,

intet tvifvel böra förefinnas, att de föreslagna förändringarna nu kunna

genomföras utan äfventyr för postverkets förmåga att af egna medel

bestrida sina utgifter. På sätt Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet

närmare utvecklat i sitt yttrande till statsrådsprotokollet

den 9 sistlidne Januari, hvilket finnes statsverkspropositionen bilagdt,

torde man äfven kunna motse, att den verkliga bristen i postverkets

stater för år 1885 ingalunda kommer att uppgå till det belopp, hvartill

densamma här ofvan blifvit beräknad.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevdlnings-Utskottets Betänkande N:o 4.

Ehuru Utskottet sålunda icke funnit något hinder böra möta för

att nu genomföra så väl den länge motsedda nedsättningen i det vanliga

inrikes brefportot som de öfriga portoförändringar, hvilka såsom en följd

af nämnda nedsättning af Kongl. Maj:t föreslagits, har Utskottet dock

med afseende å förslagets enskildheter ansett vissa förändrade bestämmelser

påkallas, utöfver hvad Kongl. Maj:t ifrågasatt. Då emellertid

dessa bestämmelser i viss mån äfven beröra de så kallade lösbrefven,

torde Utskottet först böra till behandling upptaga jemväl Kongl. Maj:ts

förslag i fråga om dessa bref.

Enligt Generalpoststyrelsens kungörelse den 29 November 1872,

i hvilken författning den fullständigaste definition af lösbref förekommer,

äro lösbref sådana bref, som endast vid en postanstalt behandlas

och, utan att vara i breflåda nedlagda, med landsvägspost, lösa eller inneslutna

i lösväska, fortskaffas mellan postanstalt och korrespondent, den

der vistas utom området af stad eller köping, inom hvilken postanstalt

är belägen. Af gällande poststadga framgår äfven, att såsom lösbref

icke behandlas andra bref än sådana, som under befordran med post,

det vill säga med något annat af postverkets fortskaffningsmedel än

brefbärare, passera endast en postanstalt äfvensom att dylika bref icke

få nedläggas i breflåda eller öfverlemnas till landtbrefbärare eller till

postexpedition, som finnes inrättad å ångfartyg; utan skola de antingen

inlemnas å postanstalt eller dit i lösväska insändas eller ock öfverlemnas

till postiljon eller postförare vid skjutsombytesstation eller å

ställe, der uppehåll göres för lösväskas aflemnande eller mottagande.

Befordringsafgiften för så kallade lösbref blef genom Kongl. bref

den 19 Februari 1812 bestämd till 1 skilling banko. Vid medelportots

införande förklarades sedermera genom Kongl. kungörelse den 9 Mars

1855, att dylika bref komme tills vidare att befordras mot enahanda

afgift, som förut fans stadgad och hvilken fortfarande skulle tillfalla

postförvaltaren.

Då emellertid sistnämnda omständighet hindrat användandet af

frimärken för lösbrefs frankerande, samt sportelväsendets afskaffande

måst för god ordning inom postverket anses synnerligt önskvärd!, har

mer än en gång tillförene blifvit ifrågasatt, att afgiften för lösbref borde

ingå till postverket. Redan 1861 förbereddes en dylik åtgärd, men enär

den sportelersättning, som under dåvarande förhållanden måst tillerkännas

ett stort antal postförvaltare, befans komma att uppgå till betydliga

belopp, blef genom Kongl. bref den 9 November 1861 meddeladt

det förklarande, att med vidtagande af berörda ändring komme tills

vidare att anstå. Vid 1872 års riksdag föreslog Kongl. Maj:t sedermera,

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillnings- TJtskottets Betänkande N:o 4.

att de lösbref, som med posten befordrades, skulle i afseende å portots

belopp och dess ingående till postkassan underkastas samma bestämmelser

som vanliga bref, men vann detta förslag då icke Riksdagens

bifall, enär tillämpning på lösbrefven af det allmänna brefportot ansågs

utgöra en så känbar förhöjning i afgiften för befordran af bref mellan

närliggande landsorter, att densamma mångenstädes kunde komma att

allt för mycket betunga och dermed äfven hämma landtbefolkningens

brefvexling.

På sätt Herr Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet framhållit,

torde emellertid de skäl, hvilka sålunda åberopats emot en reform,

som eljest erkänts vara öfverensstämmande med god ordning inom

postväsendet, numera i det hufvudsakliga hafva förlorat sin betydenhet.

Något sådant hinder för lösbrefsportots indragning till postverket,

som år 1861 föranledde ett uppskof med vidtagande af denna åtgärd,

förefinnes numera icke, sedan genom Kongl. bref den 6 Juni 1863, i

sammanhang med fastställande af normalstat för postverket, såsom vilkor

för tillgodonjutande af de å samma stat uppförda löneförmåner stadgats,

att de minskningar i ännu återstående sportelinkomster, som framdeles

kunde för postpersonalen uppkomma, icke finge grundlägga anspråk

på någon ersättning af statsverket. Inkomsten af ifrågavarande

sportel uppgick för öfrigt år 1882 till sammanlagdt endast 2,125 kronor

18 öre, utgörande i medeltal för hvarje postkontorsföreståndare omkring

11 kronor.

Sistnämnda omständighet häntyder äfven derpå, att lösbrefven numera

icke spela den rol i postutvexlingen som fordom, då postanstalterna

i riket voro färre. Detta bestyrkes äfven deraf att under det

postanstalterna, som 1873 utgjorde 576, nu ökats till 1,704, har lösbrefvens

antal samtidigt nedgått från 406,000 till 103,000.

Lösbrefven äro, såsom af den ofvan återgifna definitionen framgår,

af två särskilda slag, nemligen dels sådana, som af postiljoner och postförare

under postforsling mottagas och lösa fortskaffas till nästa postanstalt,

samt dels sådana som med post fortskaffas inneslutna i lösväska.

Den postiljoner och postförare sålunda ålagda skyldigheten att mottaga

och fortskaffa lösa bref kan uppenbarligen icke vara egnad att främja

god ordning och en säker postbefordran och torde äfven numera, utan

att något obehag derigenom beredes den brefvexlande allmänheten, kunna

upphöra, enär alla af postiljoner förda landsvägsposter redan länge varit

åtföljda af breflådor, i hvilka bref kunna af allmänheten nedläggas, samt

denna anordning numera äfven utsträckts till de flesta andra dylika

poster.

Bill. till Biltsd. Prof.. 1884. 5 Sami 1 Afd. 3 Häft,

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

BeviUnings-Utslcottets Betänkande N:o 4.

Någon betänklighet synes ej heller böra möta mot att med afseende

å portots belopp likställa nu ifrågavarande lösbref med vanliga

bref, enär till följd af det nu gällande stadgandet att alla bref, som nedläggas

i postlåda utom postanstalts område, vare sig de äro afsedda att

behandlas vid en eller flera postanstalter, skola taxeras såsom vanliga

bref, för ett stort antal bref, hvilka lika med lösbref fortskaffas med

post, ehuru de icke behandlas å mer än en postanstalt, redan nu gäller

det vanliga brefportot, men denna omständighet, såsom af lösbrefvens

år från år nedgående antal synes framgå, icke afskräckt allmänheten

från att begagna breflådorna framför lösbrefsbefordringen.

Något skäl torde ej heller förefinnas, hvarför de bref, hvilka hittills

såsom lösbref i lösväska fortskaffats med post, skulle draga lägre porto

än nyssnämnda bref, med hvilka de i allt väsentligt äro likställiga.

För att emellertid denna anordning icke skall i tillämpningen missförstås

och derigenom leda till obillighet, torde det vara nödvändigt,

att i postförfattningarne meddelas sådana bestämmelser, att någon tvekan

icke kan uppstå, huruvida ett bref skall postbehandlas såsom så

kalladt vanligt bref eller som lokalbref.

Med benämningen »vanligt bref» betecknas enligt gällande poststadga

sådant bref, hvarå icke begärts eller meddelats rekommendation

eller assurans eller tecknats postförskott och som aflemnas å postanstalt

eller i någon inom postanstaltens område anbragt breflåda, för att med

post till annan postanstalt eller af landtbrefbärare befordras, nedlägges

i breflåda utom postanstaltens område, vare sig att breflådan finnes anbragt

vid allmän postväg eller att densamma åtföljer post, diligens,

bantåg eller ångfartyg, aflemnas till landtbrefbärare eller öfverlemnas

till befordran genom postexpedition, som finnes inrättad å ångfartyg.

Såsom lokalbref åter skola, såsom ofvan blifvit nämndt, anses sådana

bref, som skola befordras till person, hvilken vistas inom den stad,

köping eller by, der försändelser å postanstalt eller i fast breflåda till

befordran aflemnas.

Bland de bref, hvilka genom postverkets förmedling utvexlas, förekomma

emellertid ej sällan sådana, som, adresserade till en person bosatt

å annan ort, än der afsändare!! befinner sig, af den sistnämnda inlemmas

eller i en genom enskild persons försorg fortskaffad lösväska insändes

till postanstalt, utan att postverket behöfver vidtaga annan åtgärd

för brefvets fortställande än att tillhandahålla adressaten detsamma,

då det af honom afhemtas, eller inlägga det i lösväska, hvars fortskaffande

ombesörjes af adressaten eller annan enskild person, eller ock

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.

slutligen, i de fall då sådant kan ske, befordra det till adressaten genom

postverkets vanliga brefbärare.

Dylika bref äro icke hänförliga till lösbref, enär de nemligen ej

fortskaffa^ med post, och kunna ej heller anses såsom vanliga bref.

Den ofvan återgifna definitionen på lokalbref passar ej heller in på dem,

emedan lokalbref alltid skola befordras till person, hvilken _ vistas å

samma ort, (»stad, köping eller by») der brefvet å postanstalt inlemnas.

Till följd häraf lär äfven praxis inom postverket med afseende å dessa

bref varit något vacklande, ehuru de i allmänhet ansetts böra behandlas

såsom lokalbref, hvilket äfven torde vara det med billigheten mest öfverensstämmande.

All tvekan i detta afseende torde lätt kunna undanrödjas genom

en mera lämplig definition af lokalbref. Då nemligen med lösbrefvens

afskaffande uttrycket »vanliga bref» kommer att beteckna alla sådana

bref, Indika med post, i detta ords posttekniska bemärkelse, eller med

landtbrefbärare fortskaffas, torde lokalbrefven böra i postförfattningarne

angifvas såsom sådana bref, hvilka å postanstalt behandlas utan att med

post eller af landtbrefbärare fortskaffas. Härigenom angifves så väl den

postbehandling, hvilken de hittills så kallade lösbrefven skola underkastas,

som ock den egentliga skilnaden mellan vanliga bref och lokalbref.

Äfven i ett annat afseende har Utskottet ansett sig böra ifrågasätta

en förändring i nu gällande poststadgas bestämmelser utöfver hvad

Kongl. Maj:t föreslagit.

Såsom ofvan blifvit nämndt, är för närvarande i fråga om lokalbref

stadgadt, att dylikt bref ej må i vigt uppgå till mer än 50 gram.

Det torde emellertid näppeligen finnas något skäl för den skiljaktighet,

som sålunda med afseende å vigtsatserna förefinnes emellan

lokalbref och vanliga bref, eller att en försändelse, som skall med post

befordras, behandlas såsom bref, så vida dess vigt ej öfverstiger 250

gram, under det den högsta vigtsatsen för lokalbref är faststäld till endast

50 gram. Å andra sidan synes det äfven ligga en oegentlighet

deruti, att, under det ett högre porto tillämpas å vanliga bref redan då

brefvets vigt öfverstiger 15 gram, portot för lokalbref utgår med samma

belopp äfven för den högsta medgifna vigtsatsen. På grund häraf och

då någon betänklighet mot en något högre taxering af de lokalbref,

hvilkas vigt öfverstiger 15 gram, icke synes böra möta, enär öfvervägande

flertalet dylika bref icke torde uppnå denna vigt, har Utskottet

ansett äfven för lokalbref böra tillämpas en graderad afgiftsskala, afpassad

efter samma vigtsatser, hvilka för närvarande äro bestämda för

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillnings-Utskottets Betänkande N:o 4.

vanliga bref, så att portot för ett lokalbref städse komme att utgå med

bälften af det för ett vanligt bref af motsvarande vigt stadgade belopp.

En dylik anordning torde för öfrigt, så väl genom det utsträcktare användande

af lokalpostförsändelser, hvartill möjlighet beredes, som ock

genom den högre taxeringen af vissa lokalbref, jemväl i sin mån komma

att motverka den eljest under de närmaste åren motsedda minskningen

i postverkets inkomster.

Under hänvisande till hvad sålunda blifvit anfördt, och då med

de bestämmelser i fråga om vanliga bref och lokalbref, hvilka Utskottet

här ofvan ifrågasatt, någon särskild föreskrift angående det porto, som

bör erläggas för de hittills så kallade lösbrefven, icke lär erfordras,

hemställer Utskottet,

att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Maj:ts

nu ifrågavarande proposition icke kunnat oförändrad

bifallas, må besluta:

l:o.

att för så kalladt vanligt bref eller sådant bref,

som med post eller af landtbrefbärare fortskaffas, befordringsafgiften

fastställes till

10 öre, om brefvets vigt ej öfverstiger 15 gram,

20 öre, om vigten öfverstiger 15, men ej 125

gram, och

30 öre, om vigten uppgår till mer än 125, men

icke öfver 250 gram.

2:o.

att för lokalbref eller sådant bref, som å postanstalt

behandlas utan att med post eller af landtbrefbärare

fortskaffas, afgiften för postbehandlingen fastställes

till hälften af här ofvan angifna belopp eller:

5 öre, om brefvets vigt ej öfverstiger 15 gram,

10 öre, om vigten öfverstiger 15, men ej 125

gram, och

15 öre, om vigten uppgår till mer än 125, men

icke öfver 250 gram;

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillnings-Utskottets Betänkande, N:o 4.

13

att för brefkort afgiften nedsättes till 5 öre för

enkelt brefkort och till 10 öre för brefkort, hvilket åtföljes

af blankett till svar;

4:o.

att för rekommendation af försändelse afgiften

fastställes till 20 öre;

5:o.

att afgiften för alla bref, hvilka genom postverkets

förmedling utvexlas, skall ingå till postkassan;

samt

6:o.

att ofvanberörda bestämmelser skola träda i til

lämpning med ingången af år 1885.

Stockholm den 28 Mars 1884.

På Utskottets vägnar:

A. G:son Bennich.

Reservation:

af Herr Olof Jonsson: »Då man genomgår de förändringar, som

egt rum med våra inrikes portosatser från en längre tid tillbaka, så

finner man, att intill 1830 portots belopp var beroende på det antal

postanstalter, försändelsen skulle passera, att derefter och intill 1855

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

BeviUnings- Utskottets Betänkande N:o 4.

elfva olika portosatser, beroende på afståndet emellan afgångs- och

ankomstort, voro gällande, att efter år 1855 medelportot tillämpats på

s. k. vanliga bref, att år 1812 eu afgift för s. k. lösbref bestämdes till

1 sk. banko och som förvandlad till öre gäller ännu, att först år 1848

lokalbrefvexling med sitt porto började införas i hufvudstaden samt 14

år derefter i öfriga städer, och att år 1874 med afslutandet af traktaten

i Bern ett uniformt porto vid försändelser emellan Sverige, öfriga Europas

stater äfvensom Egypten och Nordamerikas Förenta Stater infördes.

Derutaf framgår, att man städse haft enkelhet och likformighet i

portosatserna till mål med förändringarne, och vi sända nu våra bref för

ett likformigt porto till vare sig närmaste tyska hamn eller Kalifornien

och för ett annat porto emellan vare sig Skanör och Falsterbo eller

emellan Ystad och Enontekis. Ett ytterligare steg i denna rigtning har

Kongl. Maj:t och Utskottet nu föreslagit Riksdagen att taga genom att

bestämma samma porto för de förut s. k. lösbrefven och för vanliga

bref, men ett gammalt minne vill man dock hafva qvar i de s. k. lokalbrefven,

möjligen derför att detta ännu till följd af sin mindre ålderdom

anses för ovärdigt att antiqveras. Vår Poststyrelse med dess högt

förtjente och duglige Chef har dock derom eu annan och efter min

åsigt bättre uppfattning, ty i skrifvelse till Kongl. Maj:t föreslog Styrelsen

den 29 September 1881 att, i sammanhang med borttagandet af

br fbäringsafgiften, höja lokalportot från 3 till 10 öre, till hvilket belopp

Styrelsen hoppades att portot för vanliga bref äfven snart komme

att nedsättas. Styrelsen motiverade detta med, bland annat, att då ett

vanligt bref om 250 gram endast droge ett porto af 36 öre, här som

annorstädes åtgärder borde vidtagas till förekommande af, att en person

från annan ort afsände flera med lokalmärken försedda bref i ett

gemensamt konvolut med uppdrag åt adressaten att nedlägga dessa i

någon breflåda, och derföre hade man i Frankrike och Tyskland bestämt

lokalportot till lika belopp som för vanliga bref, motsvarande i

svenskt mynt 10,s öre i det förra och 8,9 öre i det senare landet.

Herr Finansministern ansåg dock, att lokalportot endast borde

höjas med ett brefbäringsafgiften motsvarande belopp eller från 3 till

6 öre, och detta blef också Riksdagens beslut. Om också denna förändring

af portot då kunde försvaras dermed, att en höjning till det

af Styrelsen föreslagna beloppet i alla fall icke kunde leda till likformighet

för lika försändelser och att ett tioöresporto ensamt för detta

slag af försändelser derföre vore omotiveradt, så eger nu återigen ett

motsatt förhållande rum, både deruti att likformighet fullständigt vinnes,

#

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillnings- Utskottets Betänkande N:o 4.

och deruti att portot på de s. k. lösbrefven höjes med icke mindre än

7 öre, då deremot här det blott gäller 4 öre. Har man kunnat motivera

den förstnämnda förhöjningen med att lösbrefvens antal är under

nedgående, så frågas: hvarför hafva då lokalbrefven under denna telefoneringens

tid en större betydelse, eftersom man med den senare förhöjningen

fruktar att minska antalet utaf dessa?

Efter Utskottets förslag kommer det nu i flera fall att bero på,

om den som fortskaffa!’ brefvet heter brefbärare eller landtbrefbärare,

huruvida brefvet skall frankeras med 5 eller 10 öres porto, och skall

då leda till följande naiva konseqvenser: Herr X, som bor i staden

om vintern och på landet om sommaren, lägger i staden sitt bref i

närmaste breflåda på Nortullsgatan, der det af brefbäraren snart afhemtas

och aflemnas till postanstalten, hvarifrån det efter stämpling

strax fortskaffas till adressaten längst bort på Söder, och allt detta går

för 5 öre; men då han om sommaren går ned till landsvägen för att

stoppa brefvet i brefbärarens eller postiljonens lilla låda och sedan få

det aflemnadt på en i närheten liggande postanstalt, der det får ligga

tills adressaten sjelf afhemta!’ det, då måste tioöringen fram. En brefbärare

aflemna!- ett med femöresmärke försedt bref i ett invid stadsgränsen

liggande hus och kanske ett annat med tioöresmärke till en

utom men strax intill gränsen boende adressat o. s. v.

Då nu alla dylika o egentligheter skulle bortfalla, om portot sattes

lika, och då samma skäl för denna höjning förefinnes som för höjningen

af lösbrefsportot, hvarigenom endast försändelsens yttre form och vigt

blefve bestämmande för portosatsen, hvilket återigen skulle medföra

enkelhet och andra fördelar för förvaltningen, så har jag ansett mig

böra hemställa,

att Riksdagen, med förklarande att Kongl. Majds

nu ifrågavarande proposition icke kunnat oförändrad

bifallas, må besluta:

l:o.

att för bref befordringsafgiften fastställes till 10

öre, om brefvets vigt ej öfverstiger 15 gram, 20 öre,

om vigten öfverstiger 15, men ej 125 gram, och 30

öre, om vigten uppgår till mer än 125, men icke öfver

250 gram;

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

BevUlnings-Utskottets Betänkande N:o 4.

2:o.

att för brefkort afgiften nedsatte» till 5 öre för

enkelt brefkort och till 10 öre för brefkort, hvilket

åtföljes af blankett till svar;

3:o.

att för rekommendation af försändelse afgiften

fastställes till 20 öre;

4:o.

att afgiften för alla bref, hvilka genom postverkets

förmedling utvexla^, skall ingå till postkassan;

samt

5:o.

att ofvanberörda bestämmelser skola träda i tilllämpning

med ingången af år 1885.»

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1884.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1884:25 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående förändringar i vissa för den inrikes posttrafiken gällande portosatser. s. 1 i texten