Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i § 104 Konkurslagen.

1884-03-03 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1884:30, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i § 104 Konkurslagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30.

1

N:o 30.

Ank. till Riksd. Kansli den 3 Mars 1884, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i

§ 104 Konkurslagen.

Från Andra Kammaren har Lag-Utskottet emottagit en af Herr

And. Svenson i Bossgården afgifven motion, N:o 41, hvari påyrkas ändring

i § 104 konkurslagen den 18 September 1862, sådant nämnda lagrum

lyder i förordningen den 12 Maj 1870.

I motionen säger motionären, att genom stadgandet i nu gällande

konkurslag en gäldenär kunde med några af sina borgenärers biträde

förskaffa sig ett så kalladt tvångsackord endast mot 25 procent af det

belopp, som i konkursen bevakats, under det att öfriga borgenärer i

konkursen mot sin vilja tvingades att jemväl åtnöja sig med denna procent

för sina rättmätiga fordringsanspråk, hvilka kunde härleda sig från

försträckning af reda penningar, då deremot de som beslöte ackordet

ofta nog kunde hafva fordran för borgade handelsvaror, hvarpå de förut

förtjena! och fortfarande kunde komma att förtjena så betydligt, att de

utan någon särdeles stor risk antoge det erbjudna ackordsförslaget. Det

vore icke heller ovanligt, att de som drefve igenom ackordsförslaget genom

tyst öfverenskommelse blefve af gäldenären på ett eller annat sätt

sedermera gynnade och godtgjorda och detta således på öfriga borgenärers

bekostnad. — Erfarenheten hade icke sällan visat, att, sedan

ackordsförslag sålunda blifvit genomdrifvet och faststäldt, gäldenären

genom arf eller på annat sätt trädt upp som förmögen man eller åtminstone

i goda ekonomiska omständigheter, under det att hans forne

borgenär genom det honom påtvingade ackord bragts till ruin och fatBih.

till Biksd. Prot. 1884. 7 Samt. 18 Käft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30.

tigdom, hvilket borgenären kunnat undgå, om han rätteligen utfått sitt

må hända med svett och möda förvärfvade och hos gäldenären insatta

kapital. — Då det, under sådana förhållanden, icke syntes vara obilligt,

att tvångsackord icke finge genomdrifvas med mindre än att borgenärerna

erhölle hälften af sina i konkursen godkända fordringsanspråk,

föreslår motionären, »det Riksdagen för sin del beslutar: att 104 § konkurslagen

må erhålla följande förändrade lydelse:

Ackord må ej, ändå att det ej bestridt är, af Rätten fastställas:

då beslutet icke i laga ordning tillkommit; då gäldenär blifvit dömd

för bedrägligt förhållande mot sina borgenärer eller medan han under

tilltal derföre står; då anledning är, att gäldenär hemligen gynnat någon

borgenär vid ackordet, eller att annat svek dervid egt rum; då

ackordet ej gifver lika rätt och minst femtio för hundrade af fordringsbeloppet

åt alla borgenärer, som det angår och som ej uttryckligen förklarat

sig ty förutan med ackordet nöjde; då det uppenbarligen länder

till skada för borgenärerna.»

1862 års konkurslag innehöll i sin ursprungliga lydelse icke någon

bestämmelse om viss minimiprocent, som vid ackord skulle gifvas,

derest ackordet skulle kunna af rätten fastställas, utan blef det nu

härom gällande stadgande infördt i konkurslagen genom förordningen den

12 Maj 1870. Då Riksdagen i skrifvelse den 14 Maj 1869 (N:o 89) anmälde''det

beslut i ämnet, Riksdagen då fattat, men hvilket, i anseende

till ett formfel, icke omedelbarligen kunde till lag upphöjas, yttrade

Riksdagen:

»Beträffande vilkoren för ackords godkännande så har vid innevarande,

likasom vid föregående riksdagar, klagan förekommit öfver de

rättsförnärmande missbruk, hvartill de i konkurslagen den 18 September

1862 angående detta ämne meddelade stadganden gifva anledning.

I öfverensstämmelse med sistlidna Riksdags för dess del fattade beslut

har Eders Kongl. Maj:t genom nådig förordning den 18 September 1868

vid konkurslagens 104 § stadgat ett tillägg, enligt hvilket fastställelse

å ackord må vägras på den grund, att säkerhet för dess fullgörande

saknas. Härigenom hafva visserligen anmärkta missbruken till någon

del blifvit förebyggda, men ännu qvarstår ett förhållande, som i förevarande

hänseende påkallar rättelse. Den ringa ackordsproeent, som i

konkurser vanligen erbjudes, utvisar, att konkurserna i allmänhet ej

börjas i rätt tid eller så snart gäldenären kommit på obestånd. Det i

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30.

afseende härå i lagen uppstäda straffhot har ej visat sig verksamt, hvartill

anledningen åtminstone i någon mån torde böra sökas i förhoppningen,

att i allt fall erforderlig pluralitet skall kunna vinnas för tvångsaekords

genomdrifvande. En obetydlig ackordssumma utgör icke någon motsvarande

ersättning för förlust af rättigheten till framtida kraf, och

ackordet kunde således blifva för gäldenären en förvärfskälla, visserligen

mot lagens anda, men utan att lagen derför lägger vidare hinder.

Riksdagen har ansett, att, såsom ett ytterligare medel att motverka

dessa missförhållanden, borde, jemte hvad genom förenämnda Kongl.

förordning redan blifvit stadgadt, tillika föreskrifvas, att ackord ej må

af Rätten fastställas, med mindre detsamma lemnar minst tjugofem procent

åt alla de borgenärer, som det angår och som ej uttryckligen förklarat

sig ty förutan med ackordet nöjda.»

De ändamål, hvilka män — enligt hvad framgår såväl häraf som af

de förhandlingar, hvilka i öfrigt föregingo antagandet af 1870 års förordning

— afsåg att med densamma vinna, eller dels att förmå en på

obestånd kommen gäldenär att i tid afträda sin egendom, dels att förekomma,

det gäldenären hemligen gynnade visse borgenärer för att med

desses biträde, till förfång för de öfrige, genomdrifva ett för honom

förmånligt ackord, torde utan tvifvel vinnas i ännu högre grad, derest, i

enlighet med motionärens förslag, den nu stadgade minimiprocenten fördubblades.

En sådan åtgärd är, i Utskottets tanke, egnad att i många

fall åstadkomma större betänksamhet och redbarhet i handel och vandel

samt att något stäfja de lättsinniga affärsföretag, hvilka nu, utan

motsvarande tillgångar, ofta ega rum, då retelsen af den möjliga stora

vinsten i händelse af att de lyckas, icke kan i någon mån motvägas

af den i och för sig föga afskräckande utsigten af ett 25 procents ackord

i händelse af misslyckande.

Det är på sådana grunder Utskottet tillstyrker bifall till motionen

samt hemställer,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af § 104 Konkurslagen.

Härigenom förordnas, att § 104 Konkurslagen den

18 September 1862, sådant nämnda lagrum lyder i förordningen

den 12 Maj 1870, skall erhålla följande ändrade

lydelse:

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30.

Ackord må ej, ändå att det ej bestridt är, af Rätten fastställas

: då beslutet icke i laga ordning tillkommit: då gäldenär

blifvit dömd för bedrägligt förhållande mot sina borgenärer

eller medan han under tilltal derför står: då anledning är, att

gäldenär hemligen gynnat någon borgenär vid ackordet, eller

att annat svek dervid egt rum: då ackordet ej gifver lika rätt

och minst femtio för hundrade af fordringsbeloppet åt alla de

borgenärer, som det angår och som ej uttryckligen förklarat

sig ty förutan med ackordet nöjde: då det uppenbarligen

länder till skada för borgenärerne.

Bestrides ackordet på den grund, att säkerhet ej finnes

för dess fullgörande; pröfve Rätten, efter omständigheterna,

huruvida fastställelse på sådan grund vägras må.

Stockholm den 3 Mars 1884.

På Lag-Utskottets vägnar:

Axel Bergström.

Reservation:

af Herr Bergström.

Herrar Grefve Strömfelt och Anders Persson hafva begärt få här

antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1884:12 Skrifvelse till Konungen, om ändrad lydelse af § 104 Konkurslagen. s. 14 i texten