Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30

1884-04-09 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1884:39, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30.

1

N:o 39.

Ank. till Riksd. Kansli den 9 April 1884, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad

lagstiftning rörande ogift grimas myndighetsålder.

Förändrad lagstiftning rörande ogift qvinnas myndighetsålder påyrkas

i två till Lag-Utskottet hänvisade motioner, afgifna den ena inom

Första Kammaren, N:o 24, af Herr A. O. Wallenberg samt den andra

inom Andra Kammaren, N:o 65, af Herr Friherre O. Stackelherg, med

hvilken Herr'' C. G. Lindmark instämt.

På skäl, som i motionerna närmare utvecklas, hemställa motionärerne
Herr

Wallenberg:

»att Riksdagen för sin del måtte besluta den förändring i Kongl.

förordningen af den 16 November 1863 angående ogift qvinnas myndighetsålder,

att denna må bestämmas, i stället för tjugufem år, till

uppnådda tjuguett års ålder»;

samt Herr Friherre Stackelherg:

»att Riksdagen ville för sin del besluta, att förordningen den 16

November 1863, angående ogift ‘ qvinnas rätt att vid viss ålder vara

myndig, skall erhålla följande ändrade lydelse:

Ogift qvinna, som fyllt tjuguett år, vare myndig att sig och sin

egendom sjelf råda och förestå.

Vill ogift qvinna, som ofvannämnda ålder uppnått, afsåga sig mynBih.

till Riksd. Prof. 1884. 7 Sami. 26 Höft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

dighetens utöfning, göre derom anmälan hos domstol; och varde hon

under förmyndare stäld.

Dessa stadganden träda i verksamhet från och med den 1 Januari

1886.»

Enligt våra landskapslagar, äfvensom enligt så väl lands- som

stadslagarna förblef ogift qvinna under hela sitt lif omyndig, hvaremot

man blef myndig vid 15 års ålder. Ben 17 Mars 1669 utfärdades en för

hela riket gällande förmyndareordning, hvari myndighetsåldern liksom tillförene

bestämdes till 15 år, men åt fader eller moder rätt medgafs att

genom testamente förordna, att deras barn ännu längre skulle stå under

förmynderskap (36 p.), hvarjemte domstol, på begäran af förmyndare

eller omyndig, egde förordna, att den omyndige äfven efter uppnådda

15 år skulle stå under förmyndare (38 p.). Denna förmyndareordning

talade icke om qvinna, utan fortforo för henne de äldre bestämmelserna

att vara gällande, och, då sedermera i Kongl. förklaringen

den 30 Oktober 1721 myndighetsåldern bestämdes till fylda ett och tjugu

år, afsåg denna förklaring endast män, hvadan ock, då innehållet i

1721 års författning upptogs i 19 kap. 1 § Ärfdabalken af 1734 års lag,

samma lag i följande paragraf stadgade:

»Mö, af hvad ålder hon vara må, stånde under förmynderskap''».

Vid granskningen af Lagkommissionens förslag å 1731 års riksdag

hade grefve Gyllenborg föreslagit, att vid slutet af denna paragraf

måtte tilläggas: »der icke Konungen förklarar henne för myndig», men

sedan »Lagkommissionen visat med åtskilliga skäl, att det vore bättre, att

mö stode under förmyndare af hvad ålder hon ock vara må», hade Ständerna

bifallit paragrafen sådan den var föreslagen. Detta oaktadt plägade dock

under sjuttonhundratalet Kongl. Maj:t gifva dispens, hvilken dispensationsrätt

gillades genom riksdagsbeslutet af den 2 Maj 1810, § 31. Derefter plägade

ansökningar om dylik dispens af Konungen bifallas, då skyldemän, förmyndare

och domaren i orten tillstyrkt densamma samt qvinnan uppnått

25 års ålder, men i annat fall kunde bifall vanligen icke förväntas.

När ansökning af ifrågavarande beskaffenhet bifölls, tillädes alltid

i resolutionen: »att någon förändring dermedelst icke skett i hvad lagen

stadgar om giftomannarätt, samt fastigheters förpantning och försäljning;

äfvensom att, derest arf skulle den sökande tillfalla, laga förmyndare

då borde vid delningen deraf tillstädesvara samt hennes rätt

dervid iakttaga och bevaka». Ett vidare steg togs genom förordningen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

3

den 15 Juni 1858, enligt hvilken ogift qvinna, som fylt 25 år, skulle

vara berättigad att sjelf råda och förestå sig och sin egendom; dock

skulle hon hos den domstol, hvarunder hon i förmyndaremål lydde,

göra anmälan, att hon ville sjelf utöfva myndigheten samt, intilldess

sådan anmälan skett, såsom omyndig anses. Denna anordning befans

emellertid af lätteligen insedda skäl icke tillfredsställande, och genom

förordningen den 16 November 1863 förklarades, att ogift qvinna, som fylt

25 år, skulle vara myndig att sig och sin egendom sjelf råda och förestå,

samt att, om ogift qvinna, som uppnått ofvan nämnda ålder, ville

afsåga sig myndighetens utöfning, hon härom skulle göra anmälan hos

domstol; och skulle hon då af domstolen ställas under förmyndare.

Det visar sig sålunda, hurusom den svenska ogifta qvinnan, efter att

från äldsta tider under århundraden hafva varit ansedd som omyndig för

lifvet, på senare tider så småningom i fråga om myndighet vunnit allt

större och större likställighet med mannen. För full likställighet återstår

emellertid ännu ett steg att taga, nemligen det att bestämma hennes

myndighetsålder lika med mannens, d. v. s. till 21 år.

Ej mindre intellektuelt än fysiskt torde qvinnan vara om icke alltid

tidigare dock i allmänhet ingalunda senare utbildad än mannen, och

säkerligen är hon i allmänhet vid 21 års ålder mera betänksam i fråga

om sina förmögenhetsrättsliga förhållanden än mannen vid samma ålder

och mera angelägen att söka råd af personer, till Indika hon har

förtroende. I Utskottets tanke förefinnes följaktligen icke någon betänklighet

i detta hänseende mot den föreslagna åldersgränsen för ogift

qvinnas myndighet. Det torde icke heller kunna förnekas, att känslan

af sjelfständighet och eget ansvar, äfven der den kan och får göra sig

gällande vid tidig ålder, är en synnerligen mäktig häfstång för höjande

af menniskan och för utvecklande och tillgodogörande af de naturliga

anlag och krafter, hon eger, och äfven ur denna synpunkt finner Utskottet

sålunda likställigheten i förevarande afseende mellan man och

qvinna vara att förorda.

Derjemte har på senaste tiden den ogifta qvinnan allt mera tagits

i anspråk för åtskilliga olikartade befattningar i banker, å kontor samt

äfven i statens tjenst, vid hvilka befattningars skötande det kan vara

af vigt, att hon också mellan 21 och 25 år är myndig, samt att förty

åt af henne utfärdade qvittenser och dylikt kan tillerkännas full betydelse.

I hela den civiliserade verlden har ock gjort sig gällande en bestämd

tendens, hvilken fått sitt uttryck i folkens lagar, att med afseende

å myndighetsåldern likställa qvinnan med mannen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 39.

Enligt Norges gamla lagar var den vid fylda 15 år satta myndighetsåldern

gällande lika väl för ogifta qvinnor som för män, och då myndighetsåldern

sedermera genom Magnus Lagaböters landslag framsköts

till 20 år, gälde denna myndighetsålder fortfarande för båda könen. Så

ock enligt Christian IV:s Norske Lov (1604), hvilken tillät ogift qvinna,

som fylt 20 år, att »råda för sina penningar, dock med målsmans

råd».

I Danmark åter gälde i äldsta tider den bestämda myndighetsåldern

af 15 år, likasom i Sverige, endast för män, och förblefvo ogifta qvinnor i

all tid, äfven om de lemnat fädernehuset, omyndiga. Så enligt så väl

Jydske Lov (1241) som Christian IV:s allmänna så väl för Danmark som

Norge gällande förordning af den 1 Juli 1619 (jfr förordningen den 23

April 1632). Då Christian V:s lagböcker för Norge (— N. L. 1687) och

för Danmark (= D. L. 1683) för män bestämde, att de mellan 18 och 25

år hade förvaltningsrätt öfver sin förmögenhet och för öfrigt, särskild!

beträffande sin person, skulle vara »myndiga», ehuru denna myndighet

skulle vara i så måtto begränsad, att de i alla förmögenhetsangelägenheter

icke ensamme kunde öfvertaga förpligtelse», utan härtill behöfde

samtycke af en vid deras sida stäld kurator, så upptog N. L. för Norge

och bibehöll D. L. för Danmark den gamla danska regeln om ogift

qvinnas omyndighet. Härvid förblef det ock i Norge och Danmark i

mera än 150 år. Först på senaste tid hafva härutinnan skett förändringar,

hvilka emellertid gå långt vidare i Norge än i Danmark.

I Norge gaf först lagen den 16 Juli 1845 ogifta qvinnor öfver 25

år samma myndighet som män mellan 18 och 25 år; derpå stälde dem

lagen den 11 April 1863 alldeles lika med män samt gjorde dem sålunda

»minderåriga» vid 18 år, »fullmyndiga» vid 25 år. Slutligen

stadgade lagen den 27 Mars 1869, att från fylda tjuguett år skall eu

hvar man och eu hvar ogift qvinna vara fullmyndig, samt att ogift qvinna

öfver 21 år så väl som enka och hustru, som är »separeret» eller skild

från sin man, skall vara berättigad fordra att å landet af »sorenskriveren»

och i köpstäderna af magistraten i förening med »formandskabet»

henne tilldelas en god man (»lagvmrge»), hvilken har att, när hon

så önskar, råda och vägleda henne vid afgörandet af förmögenhetsangelägenheter;

dock är hon äfven bunden af förpligtelse», som hon

utan sådant biträde öfvertagit.

I Danmark har lagen den 29 December 1857 likstält ogifta qvinno»

med män, så att de förra blifva, lika med de senare, »minderåriga»

vid 18 år, »fullmyndiga» vid 25 år.

För ogifta qvinnor gäller vidare myndighetsåldern af 21 år i Eng
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 30.

land från äldre tid, likasom i Nordamerikas Förenta Stater, \FranJc™ke

(C N. art. 388, jfr bestämmelserna »de l’emancipation», art. 4tb—

och i öfriqa länder, som bildat sin lagstiftning efter mönstret af Gode Napoleon,

samt i Tyska Fiket (Gesetz, betreffend das Alter der Grossjahrigkeit åt

den 17 Februari 1875). I Schweiz har genom Bundesgesetz betrenend die

persönliche Handlungsfähigkeit, af den 22 Juni 1881, hvilken lag träd! i

kraft med den 1 Januari 1882, stadgats, att fullmyndighet intrader förhäda

könen vid fylda tjugu år eller vid ingående af giftermål. 1 Österrike

är myndighetsåldern ännu 24 år, i Nederländerna 23.

Inom snart sagdt hela den civiliserade verlden har sålunda folkens

gemensamma rättsmedvetande (consensus gentium) antagit en lika myndighetsålder

för ogift qvinna som för man och satt denna myndighetsålder

till fylda 21 år eller deromkring; och Utskottet finner för sin del,

att icke heller vårt land längre bör för ogifta qvmnor bibehålla en högre

ålder för ernående af myndighet än för män. Utskottet har har ofvan

förklarat sig anse, att äfven för den ogifta qvinnan en lägre myndighetsålder

kan utan fara antagas, och vid sådant förhållande torde ock den

ogifta qvinnan kunna sägas ega rätt att ock få denna lägre ålder antagen.

Det låter sig nemligen icke med statens uppgift val försvara att halla

statsmedlemmar i omyndighetstillstånd under längre tid än behofve

verkligen klöfver. Utskottet vill i denna fråga anföra nagra uttalanden

af de storthingskomitéer, hvilka i Norge år 1863 och 1869 afgå vo

betänkande!! angående de då föreliggande lagforslag i amnet. 18b3 ars

stortliingskomité yttrade, bland annat: . „ . . , , •

»Komiteen er overhoved af den förmening, åt den forskjel, de

denne del af lovgivningen er gjort mellem mand og kvinde, har sm ro

alene i en tilvant opfatning og tilvante forliold, åt den er eu fölge a

og medvirkende årsag til en opfattelse af kvindens natur og vissen, som

ikke svarer til virkeligheden, og åt eu anerkjendelse af hendes lige erettigelse

med manden til åt råde i ekonomiske anliggender vil bidrage

til åt berede hende en vmrdigere _og friere stilling i samfundet»;

och 1869 års stortliingskomité:

»Kvinden udvikler sig hurtigere end manden i legemlig hänseende.

Som fölge af denne hurtigere udvikling, vil et fruntimmer i regelen

når hun har nået en og tyveårsalderen, vrnre ligesa fuldskikket til åt

råde sig selv og selv åt rögte sine anliggender, som nar hun er 25

år gammel, eller som hun overhovedet gjennem den blot og bär naturlige

udvikling nogensinde bliver. Hun vil i den ålder endog i almmdelighed

stå over manden, hvis karakter sudda ikke er således befmstet,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N-.o 39.

men som fremdeles har flere år filbåge af den naturlige udviklingsproces,

der danner övergång fra drengen til den fuldmodne mand.»

Utskottet, som delar den sålunda uttalade uppfattning, bär icke

heller ^ funnit någon betänklighet mot förslaget böra möta derutinnan,

att, på grund af de ordalag, i livilka så väl förordningen den 8 November

1872 om ändring i lagens stadgande angående giftomannarätt

som ock förordningen den 17 Mars 1882 angående tillämpning å frälsemän

af förenämnda förordning äro affattade, mö icke vidare skulle

efter fylda 21 år, enär hon då, i händelse förslaget blefve lag, vore

myndig, komma att stå under giftoman. Utskottet håller nemligen

före, att qvinnan vid denna ålder nått sådan utveckling i själsförmögenheter,

att hon ock bör anses berättigad att sjelf bestämma öfver sin

person, och det torde kunna ifrågasättas, huru vida hon icke härutinnan

i ^ allmänhet är^ betänksammare samt mera villig att söka och mottaga

råd vid denna ålder, än vid en något mera framskriden.

Utskottet vill slutligen fästa uppmärksamheten derå, att, ehuru

stadgandet i 19 kap. 1 § Årfdabalken: »Kan han sig något förvärfva,

deröfver må han sjelf råda, sedan han femton år gammal är», så väl

enligt ordalydelsen som enligt sammanhanget äfvensom på grund af de

vid tiden för affattningen af lagbudet rådande förhållanden icke angår

andra än män, praxis dock torde komma att, derest förslaget blifver lag,

utsträcka tillämpningen af omförmälda stadgande i 19 kap. 1 § Årfdabalken

äfven till ogift qvinna, i hvilken händelse sålunda den ogifta

qvinnan blefve i fråga om rätten att rada öfver sig och sin egendom

fiillt likstäld med man, men derjemte — hvilket ju måste anses för eu

fördel för henne erhåller rätt att, derest hon sjelf härom uttalar

önskan, blifva stöld under förmyndare.

På grund af det anförda får Utskottet tillstyrka bifall till motionärernes

förslag och såsom följd häraf hemställa,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande

Lag

angående

ogift qvinnas rätt att vid viss ålder vara myndig.

Med upphäfvande af förordningen den 16 November

1863 angående ogift qvinnas rätt att vid viss ålder

vara myndig förordnas som följer:

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utsl:oftets Utlåtande N:o 39.

1 §•

Ogift qvinna, som fylt, tjuguett år, vare myndig

att sig och sin egendom sjelf råda och förestå.

2 §•

Vill ogift qvinna, som ofvan nämnda ålder uppnått,

afsåga sig myndighetens utöfning, göre derom

anmälan hos domstol; och varde hon af domstolen

under förmyndare stöld.

Dessa stadganden träda i verksamhet från och

med den 1 Januari 1885.

Stockholm den 9 April 1884.

På Lag-lJtskottets vägnar:

Axel Bergström.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1884:33 Skrifvelse till Konungen, om antagande af en Lag angående ogift qvinnas rätt att vid viss ålder vara myndig. a1 i texten