Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af särskilda motioner, åsyftande att genom ändringar i gällande lagstiftning angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden bättre, än genom samma lagstiftning skett, tillgodose hustruns rätt.

1884-04-18 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1884:49, Utlåtande, i anledning af särskilda motioner, åsyftande att genom ändringar i gällande lagstiftning angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden bättre, än genom samma lagstiftning skett, tillgodose hustruns rätt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

1

N:o 49.

Ank. till Eiksd. Kansli den 18 April 1884, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af särskilda motioner, åsyftande

att genom ändringar i gällande lagstiftning angående

äkta makars inbördes egendomsförhållanden bättre,

än genom samma lagstiftning skett, tillgodose hustruns rätt.

I ofvan angifna syfte afgafs vid sistlidne års riksdag inom Andra

Kammaren af Herr Friherre O. Stackelberg, med hvilken flere af Kammarens

ledamöter instämde, en motion, N:o 42, hvilken af Lag-Utskottet

afstyrktes i Utlåtande N:o 42. Utskottets hemställan bifölls af

Första Kammaren med 48 röster mot 22 samt af Andra Kammaren

med 71 röster mot 41.

Under erinran om de skal, hvilka anfördes i nämnda motion,

och om de uttalanden, som förekommo i Lag-Utskottets öfver motionen

afgifna utlåtande, har vid innevarande riksdag Herr Friherre Stackelberg

uti en inom Andra Kammaren afgifven samt till Lag-Utskottet hänvisad

motion, N:o 64, förklarat, att, ehuru han icke erkände, att det lagförslag,

han i fjor framlade, gjorde sig skyldigt till vare sig öfverdrift

eller ovarsamt brådstörtande, utan han tvärtom vore öfvertygad att

inom en icke aflägsen framtid samma förslag skulle i allt väsentligt

komma till heder, han likväl ansåge sig, i afvaktan af bättre tider,

böra för det närvarande inskränka sitt försök att närma oss en god

äktenskapslagstiftning till yrkandet på ett framsteg, hvilket väl ingen,

som verkligen ville framåt, rimligtvis kunde anse vara för långt. Då

vår gällande Giftermålsbalk redan medgåfve äktenskapsförord, kunde

väl icke gerna någon förebrå motionären att vilja inleda vår lagstiftning

på främmande osvensk mark genom den frihet, han toge sig att

föreslå Riksdagen

Bill. till Rilcsd. Frat. 1884. 7 Sami. 32 Häft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

»att i vördsam skrifvelse begära, det Konungen täcktes till en

kommande Riksdag aflåta förslag till sådan ändring af Giftermålsbalken

med hithörande lagrum, att, utan äktenskapsförord, man och hustru

komme till all den rätt, som nu genom sådant kan dem beredas, att

råda hvar öfver sin före eller efter äktenskapet ärfda eller förvärfda

egendom.»

Med Herr Friherre Stackelberg hafva instämt Herrar Adolf Hedin,

Axel Key, J. Andersson från Östergötland samt Friherre A. E. Nordenskiöld.

Herr Victor Ekenman har åter uti en inom Andra Kammaren afgifven

samt till Lag-Utskottet öfverlemnad motion, N:o 80, sökt nå

målet på en annan väg.

Han andrager: »Vår tid, som erkänt den ogifta qvinnans myndighet

och i väsentlig mån sökt göra hennes rättigheter i öfrigt lika

med mannens, bör väl ej kunna längre fördraga, att den gifta qvinnans

omyndighetstillstånd bibehålies. Man anser ju redan, att vid qvinnans

uppfostran i väsentlig mån bör afses att bilda henne för sjelfständig

verksamhet, och erfarenheten har äfven visat, att i de fall, hon fått sig

anvisad slik verksamhet, hon skött sitt kall lika väl som mannen; men

ehuru således forna tiders fördom, att qvinnan ej skulle förmå att sköta

andra ekonomiska angelägenheter än hemmets hushållsaffärer, är borta,

så qvarstå" dock lagens bud, som förhindrar den gifta qvinnan att på

ett skäligt och lämpligt sätt deltaga i skötandet af det gemensamma

boets angelägenheter.

»Väl vet jag, att hvarje lagbud å detta område skall lättare än

eljest är förhållandet till sin verkan upphäfvas genom öfverenskommelser

kontrahenterna emellan, men detta lär väl ej få anses såsom skäl

att bibehålla stadgande!!, hvilka äro nedsättande för qvinnans menniskovärde

och göra det möjligt för mannen att med lagens hjelp sköfla det

gemensamma boet och tfllintetgöra vex''kan af de bemödanden qvinnan ej

sällan gör att genom egen ordning och idoghet uppehålla detsamma.»

»Uti vår gällande lag finnes ett stadgande, som, behörigen utveckladt,

skulle efter min mening i ej ringa mån kunna vara till gagn

uti här ifrågavarande hänseende. Jag menar stadgandet om äktenskapsförord.

Emot denna min åsigt har man invändt, att, om ock rättigheten

att ingå äktenskapsförord medför möjlighet att bereda qvinnan

en sjelfständigare ekonomisk ställning inom äktenskapet, denna möjlighet

dock af åtskilliga förhållanden utom lagen reduceras till eu obetydlighet.

Man säger sålunda, att det ej är brukligt att inskränka man
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

nens förfoganderätt öfver hustruns egendom, utan anses ogrannlaga

mot mannen och så vidare, samt att derföre qvinnan eller hennes målsman

ej gerna ifrågasätter upprättande af förord.

»Men denna invändning undanröjdes, efter min mening, fullständigt,

om föreskrift lemnades, att förordet skulle vara obligatoriskt, sålunda

att, innan lysning till äktenskap finge utfärdas, förord måste vara

upprättadt. Detta förord kunde allt efter kontrahenternas bestämmande

innehålla, att makarne ville lefva i gemensamt bo, eller att förfoganderätten

öfver viss egendom skulle i ett eller annat hänseende för den

ena eller andra annorlunda bestämmas. Om staten sedermera afstode

från nu föreskrifven stämpelafgift å förord shandlingen, och inregistreringen

vid domstol skedde i ungefär samma ordning, som nu iakttages

vid häradsrätterna med bouppteckningar, blefve kostnaden så obetydlig,

att densamma ej skäligen borde kunna anses hinderlig för sakens genomförande.

»Vidare har jag ansett, att en inskränkning i mannens rätt att

genom försäljning, förpantning eller skifte förfoga öfver makarnes gemensamma

fasta egendom under alla förhållanden borde ske, så att för

dessa åtgärders giltighet fordrades hustruns samtycke.

»Som dessa föreslagna förändringar emellertid äro af den väsentliga

och omfattande beskaffenhet, att jag ej tilltror mig att derom formulera

särskilda förslag, samt Lag-Utskottets hardt, anlitade tid ej torde

medgifva utförande af sådant arbete, vill jag vördsammast föreslå,

att Riksdagen i underdånig skrifvelse anhölle, att Kong! Maj:t

täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana

förändringar i nu gällande lag, att det bestämdes, dels att förord skulle

upprättas emellan man och qvinna, innan lysning till äktenskap för dem

finge utfärdas; och dels att mannen ej utan hustruns samtycke skulle

ega att makarnes gemensamma fasta egendom å landet eller hus och

jord i staden bortskifta, förpanta eller sälja.»

Slutligen föreslår uti en från Andra Kammaren till Utskottet

öfverlemnad motion, N:o 108, Herr J. Smedberg några särskilda ändringar

i nu gällande lagstiftning om äkta makars egendomsförhållanden:

Motionen lyder sålunda: »Uti 11 kap. 1 § Giftermålsbalken stadgas

väl förbud för mannen att hustruns fasta gods å landet samt jord och hus

i staden bortskifta, förpanta eller sälja, utan att han dertill häfver hennes

frivilliga ja och underskrift, i tvenne goda mäns närvaro, eller hon

för rätten det muntligen tillstår. Men enligt Kongl. förklaringen den

23 Mars 1807, punkt 2, gäller detta förbud ej hustruns giftorätt uti den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

fastighet, som mannen såsom målsman förvärfvat i äktenskapet med

hustrun, utan endast sådan jord, hvari mannen ej kan få någon giftorätt

och hvilken således är hustrun enskildt tillhörig. Då likväl förvärfvande

af fast egendom kan ske lika väl genom hustruns som mannens

flit och sparsamhet och ofta nog med de lösören eller penningar,

som hustrun infört i boet — må hända äfven genom försäljning af

hustruns enskilda fastighet, i hvilket senare fall hon ej är berättigad till

vederlag i den inköpta fastigheten, derest mannen eger någon sådan

— så synes det mig vara lika billigt som rättvist, att sådan fast egendom,

som under äktenskapet förvärfvats, icke må af mannen bortskiftas,

förpantas eller försäljas utan hustruns frivilliga samtycke och underskrift.

Ett sådant stadgande är desto mera nödvändigt, som det ofta

händt, att mannen utan hustruns vetskap upptagit lån mot inteckning

i den gemensamma fastigheten eller rent af försålt densamma och med

lånesumman eller köpeskillingen begifvit sig till Amerika eller annat

främmande land och derigenom beröfvat sin hustru det hufvudsakligaste

af sin rätt i boet.

»En annan omständighet, som ofta visat sig förnärma den gifta

qvinnans eganderätt, är den, att mannen under äktenskapet förbättrat

sin enskilda fastighet på boets gemensamma bekostnad och i flere fall

tagit byggnadsmaterial å den skog, som tillhört hustruns enskilda egendom

samt dermed uppbyggt sin (mannens) enskilda fastighet, hvilken

senare vid hans frånfälle tillfallit hans arfvingar, utan att hustrun deri

fått någon del eller ersättning för hvad af hennes lott åtgått. För att

äfven i detta hänseende bereda hustrun en mera tryggad ställning torde

vara nödvändigt att lagen, som i dylikt fall icke innehåller någon bestämd

föreskrift, kompletterades med ett sådant stadgande, hvarigenom

hustrun berättigades till ersättning för hvad af hennes lott i boet utgått

till dylika omkostnader, hvilket stadgande lämpligen kunde få plats i

§ af samma kapitel och balk.

»På anförda skäl får jag vördsamt föreslå, att Riksdagen måtte

för sin del besluta,

att, med upphäfvande af 2:dra punkten i Kongl. förklaringen den

23 Mars 1807, skola första och femte §§:na af elfte kapitlet Giftermålsbalken

erhålla följande förändrade lydelse:

1 §. Mannen hafve ej makt hustruns fasta gods å landet eller

jord och hus i staden att bortskifta, förpanta eller sälja,

ehvad de hafva barn samman eller ej, utan han dertill häfver

hennes frivilliga ja och underskrift, i tvenne gode mäns

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

närvaro, eller hon för rätten det muntligen tillstår. Lag

samma vare angående den fasta egendom, som blifvit under

äktenskapet förvärfvad och hvari giftorätt kan ega rum.

5 §. Häfver endera, under äktenskapet, guldit sin enskilda gäld

eller förbättrat sin enskilda egendom med begge deras del

i boet; då skall det vid arfskifte eller delning å dess egen

lott räknas.»

Alla tre nu anförda motioner hafva till syfte hvad Lag-Utskottet vid

sistlidne riksdag förklarade böra såsom önskvärdt eftersträfvas eller att

»åt den gifta qvinnan inrymma större sjelfständighet, befogenhet och

trygghet i förmögenhetsrättsligt afseende».

Motionärerne gå emellertid för detta ändamål olika vägar, ej

mindre i formelt än i materielt hänseende.

I förra hänseendet förorda Herrar Friherre Stackelberg och Ekenman

skrifvelse till Konungen i ämnet, hvaremot Herr Smedberg framlagt

förslag till lagändring att af Riksdagen för dess del beslutas.

I senare afseendet vill Herr Friherre Stackelberg, att man och

hustru må, utan äktenskapsförord, komma till all den rätt, som nu genom

sådant kan dem beredas, Herr Ekenman åter, att äktenskapsförord

skall vid ingående af äktenskap blifva obligatoriskt; och instämma Herrar

Ekenman och Smedberg med hvarannan deruti, att mannen ej utan

hustruns samtycke skulle ega att makarnes gemensamma fasta egendom

å landet eller hus och jord i staden bortskifta, förpanta eller sälja, hvarjemte

Herr Smedberg påyrkar, att, om endera under äktenskapet förbättrat

sin enskilda egendom med begge deras del i boet, sådant skall

vid arfskifte eller delning å dess egen lott räknas.

Hvad nu först angår Herr Ekenmans motion, så vidt den afser

att den ifrågasatta skrifvelsen skulle innefatta begäran om framläggande

af förslag till sådana förändringar i nu gällande lag, att det bestämdes,

att förord skulle upprättas emellan man och qvinna, innan lysning till

äktenskap för dem finge utfärdas, så kan Utskottet härtill icke tillstyrka

bifall.

Väl blefve enligt Herr Ekenmans förslag sjelfva upprättandet

af äktenskapskontrakt obligatoriskt; men då kontraktet i hvarje fall

kunde och väl oftast komrae att innefatta endast den bestämmelse, att

med makarnes egendom borde förhållas enligt lag, skulle otvifvelaktigt

samma skäl och grunder, som för närvarande kunna anses vanligen af
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

hålla qvinnan, som ämnar ingå äktenskap, eller hennes giftoman från

anlitande af den lagliga utvägen att genom äktenskapsförord tillgodose

och trygga qvinnans rätt och bästa, jemväl framgent, om ock icke i

fullt samma grad som nu, afhålla från afvikelser uti kontraktet från

den allmänvordna formeln; hvadan ock upprättandet af sådant kontrakt

synnerligen i de långt öfvervägande fall, då de blifvande makarne icke

hade eller kunde vänta att få någon afsevärd egendom, hvarom kontrakt

kunde upprättas, endast blefve en tyngande formalitet utan ändamål.

Utskottet får således hemställa,

1) att Herr Ekenmans motion i denna del icke må föranleda

någon Riksdagens åtgärd.

Utskottet, som med anledning af de i ämnet afgifna och till

Utskottet öfvérlemnade motioner, i synnerhet den af Herr Friherre Stackelberg

väckta, funnit sig befogadt att i vidsträcktaste mån taga i öfvervägande

frågan, huruvida och i hvilka afseenden ändringar i lagens

stadganden om mannens målsmansrätt för hustrun, om bådas rätt i bo,

huru deras gäld skall betalas m. m. d. lämpligen kunna och böra

vidtagas i syfte att bättre än hittills skett tillgodose den gifta qvinnans

rätt och bästa, har dervid, efter sorgfällig pröfning af hit hörande förhållanden,

kommit till den åsigt, att nu gällande lagstiftning i ämnet

bör ändras i nedannämnda afseenden.

I. I den fasta egendom i stad, eller å stadens mark, som hustru

före eller under äktenskapet ärft, eller förut förvärft, må mannen ej ega

giftorätt, hvadan sådan rätt icke heller bör tillkomma hustrun i mannens

lika beskaffade egendom, dock att all årlig ränta och afrad af dylik egendom

varder under lösören räknad.

Fn sådan bestämmelse upptogs så väl af Lagkomitén som af Lagberedningen

uti de af dem afgifna förslag till Giftermålsbalk (7 kap.);

och åberopar Utskottet den motivering, som Lagkomitén lemnade för sitt

förslag härutinnan, och hvilken var så lydande:

»Ehuru lagen förordnat, att giftorätt icke skall ega rum i ärfd jord

å landet, eller i den som endera maken före giftermålet der förvärfvat,

har den likväl medgifvit giftorätt i all både ärfd och förvärfd fastighet

i stad, utan åtskilnad om förvärfvandet skett före eller efter giftermålet.

Lagstiftaren har utan tvifvel utgått från den synpunkt, att hus och

tomt i städerna icke i allmänhet utgjorde borgarens redbaraste förmögenhet,

men att deremot å landet, der näringssättet egentligen bestode

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

i jordbruk, fastigheten eller jorden vore brukarens förnämsta egendom,

som således åt honom eller hans slägt borde förvaras. I fråga om

giftorätt emellan makar har dock komitén, vid ämnets närmare granskning,

icke kunnat godkänna denna skilnad. När bolaget emellan makarne

uppkommer, är det icke egentligen sjelfva de ömsesidiga insatserna,

som böra sammanblandas, utan det är förkofringen eller hvad

under äktenskapet förvärfvas, som skall utgöra det samfälda boet. Man

skulle kunna lämpa detta förhållande äfven till penningar eller annan

lös egendom, som hvardera sidan vid äktenskapets början medförde,

om det gåfves en möjlighet att med säkerhet urskilja beloppet deraf;

men hvad angår fast egendom, vare sig å landet eller i stad, så kan

för detta urskiljande ingen svårighet möta. Då man följaktligen måste

låta ankomma på de bestämda formaliteter, under hvilka förord ega

rum, huruvida hvad af hvardera maken enskildt i lös egendom införes

må kunna från samfälligheten afsöndras, är man deremot oförhindrad

att bibehålla det ursprungliga förhållandet makarne emellan i afseende

på fastighet. Genom det, att man undantager viss egendom från samfälligheten,

afskär man alla anspråk af ena makens skyldemän på sådan

egendom, tillhörig den andra. Utan att misskänna makarnas egen

böjelse att med hvarandra dela sin förmögenhet eller att gemensamt

bibehålla den åt sina barn, bör man likväl betänka, att de svårligen

med likgiltighet skulle kunna föreställa sig möjligheten, att deras egendom

kunde omedelbarligen frångå dem sjelfva, för att öfverflyttas till

personer i en annan slägt.

»Då de nu anförde skäl gälla lika för fast egendom i stad och

på landet, har komitén med afseende derå stadgat ett lika förhållande

samt ansett tillräckligt utrymme vara lemnadt åt makarnas inbördes

välvilja, när dem blifvit tillåtet att, efter eget behag, medelst förord

eller testamente, gifva hvarannan del i all deras egendom, och att för

åtnjutande deraf sjelfve utstaka vikoren».

Utskottet vill endast härtill lägga, att, om det redan i och för

sig måste vara önskligt, att all fastighet, vare sig å landet eller i

stad, i civilrättsligt hänseende, varder likstäld, det nu torde vara desto

mera påkalladt att låta den enda i nämnda hänseende ännu qvarstående

skilnad falla, som inga skäl längre torde kunna anföras för dess bibehållande.

II. Gift qvinna bör berättigas att sjelf förvalta den egendom, som

är henne enskildt tillhörig, utan att behöfva genom äktenskapsförord förbehålla

sig sådan rätt.

Denna fordran synes Utskottet verkligen vara af billighet påkallad.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

Enligt 8 kap. 1 § i 1734 års lag kunde förord endast göras om makarnes

giftorätt; så var ock fallet enligt förordningen den 13 Juli 1818,

och först genom förordningen den 11 December 1874 utsträcktes förord

att kunna omfatta äfven »förvaltningen af hustruns enskilda egendom».

Härigenom uppstår emellertid det oegentliga förhållande, att, ehuru

qvinna icke genom ingående af äktenskap försättes i omyndighetstillstånd,

utan snarare, derest hon icke redan då uppnått myndighetsåldern,

blir myndig, den mannen tillagda förvaltning likväl utsträckes så långt,

att, der hustrun har egendom, hvari mannen icke enligt lag njuter

giftorätt, eller hvilken genom förord är förklarad för hustruns enskilda,

eller som genom gåfva eller testamente är henne gifven med vilkor,

att den henne enskildt tillhöra skall, hustrun icke eger att öfver den

egendom och afkomsten deraf råda, der icke sådant är uttryckligen vare

sig i förordet aftaladt eller af gifvaren eller testator föreskrifvet. Utskottet

finner som sagdt detta innebära en oegentlighet. Anser man

hustrun öfver hufvud kunna få råda öfver egendom, så synes det naturligaste

vara, att hon utan särskildt aftal eller föreskrift om hennes befogenhet

i ifrågavarande afseende får förvalta den egendom, som är

henne enskildt tillhörig.

III. Mannen må icke hafva makt att utan hustruns samtycke b ortskifta,

förpanta eller sälja höets fasta egendom å landet eller jord och hus

i staden.

En sådan föreskrift skulle, i Utskottets tanke, vara egnad att i

många fall förekomma lättsinniga köpe-, förpantnings- eller bytesaftal om

fast egendom, som samfäldt tillhörde båda makarne, och dymedelst åt

boet och barnen rädda sådan egendom. Då derjemte makarne, åtminstone

i allmänhet, hafva lika lott i fast egendom, hvari giftorätt eger

rum, synes det ock vara af billighet och rättvisa mot hustrun påkalladt,

det äfven hon får hafva sitt ord med vid sådana aftal om samfäld fast

egendom, som här ofvan nämnts. I allmänhet lärer ej heller vid ingåendet

af dylika aftal någon svårighet möta att inhemta hustruns samtycke

och åtminstone torde en sådan svårighet ytterst sällan vara

oöfvervinnelig.

IV. Hustrun hör ej vara skyldig att med sin enskilda egendom

svara för gäld, som mannen under äktenskapet åsamkat boet, derest hon

icke sig dertill uttryckligen förbundit.

En dylik föreskrift återfinnes i Lagkomiténs förslag till Giftermålsbalk

10 kap. 3 §, likasom i motsvarande § af Lagberedningens

förslag; och motiverar Lagkomitén förslaget sålunda:

»Att mannen, som under äktenskapet råder öfver boets samfäl
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

lighet, kan, utan inskränkning, belasta den med gäld, har man ansett

otvifvelaktigt. När han är oförhindrad att alldeles förstöra hela samfälligheten,

så länge hans målsmanskap icke är honom fråntaget, måste

han ock kunna med samfälligheten betala den skuld, han gör under

denna sin egenskap af boets representant. Om det bevises, att han

dertill är oskicklig, och om han af sådant skäl ställes under annans

förmynderskap, då först upphör hans rätt att råda öfver samfälligheten;

men dessförinnan vore det för allmänna förtroendet af mycken våda,

om en borgenärs betalningsrätt skulle bedömas efter den större eller

mindre fördel, ett bo kunde hafva haft af den försträckning han till

målsmannen gifvit.

»Man har derföre antagit, att den gäld, som af mannen under äktenskapet

göres, skall betalas af samfäld egendom, utan att någon utredning

må komma i fråga, huruvida boet deraf haft nytta eller icke.

Men i samma mån mannens makt i allmänhet att råda öfver boet är

inskränkt, måste äfven rättigheten att använda boets egendom till skulds

betalning vara det. Hvad som enskildt tillhörer hustrun, bör ej kunna,

för de skulder mannen gjort, tagas i mät. Det synes innebära en icke

fullkomlig öfverensstämmelse i lagen, att sedan 1 § i 11 kap. Giftermålsbalken

ovilkorligen förbudit mannen att, utan hustruns formliga

samtycke, sälja eller förpanta hennes jord, 3 § i samma kapitel likväl

stadgar, att äfven denna jord skall häfta för en del af den gäld, mannen

gjort. Han eger icke att godvilligt bortlåta sådan egendom, ehvad

det sker till boets nytta eller icke; men han kan, genom åsamkande

af skulder, bringa den under en tvungen försäljning.

Man har trott sig böra, med hvad förslaget till 9 kap. 3 § *)

innehåller, på det sätt sammanbinda det stadgande, som i förevarande

kapitel skulle införas, att man utstakat, det hustruns enskilda egendom,

hvarken hel och hållen, eller till någon del, kunde för gäld tillgripas,

der hon ej sjelf till ansvarighet sig bundit.»

Y. Derest under äktenskapet mannen i andra fall, än det i 11

kap. 5 § Giftermålsbalken omförmälda, till nytta ensamt för sig sjelf användt

makarnes gemensamma egendom i boet, skall jemväl sådant vid delning

eller arfskifte å hans lott räknas; börande motsvarande lagbestämmelse

gälla för hustru som under äktenskapet med dylik egendom giddit

sin enskilda gäld eller eljest obehörigen beredt sig enskild fördel.

*) Åberopade 3 § i 9 kap. af Lagkomité^ förelag lyder sålunda: »Mannen ege

öfver boet råda. Ej må han dock för gäld låta inteckna hustruns enskilda fasta egendom

eller henne den afhända, ej heller den bortförläna, der hon ej, genom sin underskrift

i vittnens närvaro, dertill samtycker eller inför Rätten sitt bifall gifver.»

Bih till Riksd. Prot. 1884. 7 Sami. 32 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

Detta synes vara af all rättvisa påkalladt, på det att icke endera

maken — i de flesta fall antagligen mannen — må kunna genom sina

åtgärder på ett eller annat sätt förbättra sin ställning i boet. Några sätt,

hvarigenom sådant kan ske, äro af Herr Smedberg anförda, och mångfaldiga

andra skulle kunna uppgifvas. Någon synnerlig svårighet vid

stadgandets tillämpning synes icke böra uppstå, då det naturligtvis blir

dens sak, som på omförmälda grund yrkar afdrag å andra makans lott,

att lagligen styrka det till stöd för yrkandet andragna förhållande. Det

må nu visserligen vara sant, att sådan bevisning i många fall, särskildt

efter lång tids förlopp, icke blifver lätt, stundom omöjlig att förebringa,

men häraf synes icke kunna eller böra följa, att i de fall, der förhållandet

erkännes eller tillräcklig bevisning derom är tillgänglig, den af

rättvisa påkallade afräkningen vid bodelningen eller arfskiftet icke bör

ega rum.

Utskottet är öfvertygadt, att, derest i förevarande del af vår lagstiftning

bestämmelser i nu angifna syften infördes, åt den svenska gifta

qvinnan vore i afseende å hennes egendomsförhållanden inrymd en

sjelfständighet, befogenhet och trygghet, som på en gång vore större

än den hon för närvarande eger, och ändock läte sig väl förena med

svensk sed, svensk rättsåskådning och en i dylika fall särdeles önskvärd,

att icke säga nödvändig historisk utveckling.

Enär emellertid de lagbestämmelser, hvilka för uppnående af

ofvan angifna syften kunna finnas erforderliga, bäst torde utarbetas

genom åtgärd från Kongl. Maj:ts sida, får Utskottet, med anledning af

föreliggande motioner och på grund af det anförda, hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse anhålla, att Kongl.

Maj:t täcktes låta utarbeta samt för Riksdagen framlägga

förslag till sådana ändringar och tillägg i den

angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden

gällande lagstiftning, som Utskottet här ofvan förklarat

sig för sin del anse böra tillvägabringas i syfte att

bättre än i samma lagstiftning skett tillgodose gift

qvirmas rätt och bästa.

Stockholm den 18 April 1884.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 49.

11

Reservation:

af Herr Hasselrot, hvilken ansett, att Utskottet bort inskränka sig

till att förorda den i utlåtandet under II upptagna ändring i nuvarande

lagstiftning angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden.

Herr Grefve Strömfelt har begärt få här antecknadt, att han icke

deltagit i ärendets behandling inom Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1884:39 Skrifvelse till Konungen, om framläggande af förslag till vissa ändringar och tillägg i gällande lagstiftning angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden s. 1 i texten