Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående lagbestämmelser för ordnande af rättsförhållandena mellan kommunerna och enskilde i följd af reglering af gator, torg eller andra allmänna platser i städer och köpingar m. fl. orter.

1884-04-21 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1884:55, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående lagbestämmelser för ordnande af rättsförhållandena mellan kommunerna och enskilde i följd af reglering af gator, torg eller andra allmänna platser i städer och köpingar m. fl. orter.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

1

N:o 55.

Ank. till Rikad. Kansli den 21 April 1884, kl. 2 e. m,

Lacj-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion angående

lagbestämmelser för ordnande af rättsförhållandena mellan

kommunerna och enskilde i följd af reglering af gator,

torg eller andra allmänna platser i städer och köpingar

m. fl. orter.

Från Andra Kammaren har Lag-Utskottet fått till sig hänvisad

en af Herr Moritz Rubenson afgifven motion, N:o 30, hvari påyrkas lagbestämmelser

för ordnande af rättsförhållandena mellan kommunerna

och enskilde i följd af reglering af gator, torg eller andra allmänna

platser i städer och köpingar m. fl. orter.

De två årtionden, som förflutit, säger motionären, sedan kommunerna

inom landet kommit i åtnjutande af ökad sjelfstyrelse, hade

att förete en tafla af allt jemt växande lif och verksamhet inom snart

sagdt alla de områden, å hvilka det blifvit kommunerna förunnadt att

utöfva denna sjelfstyrelse. Det nyvaknade intresset hade dervid icke

minst gifvit sig till känna i fråga om åtgärder för att inom städerna

och öfriga tätare bebyggda orter räta och utvidga förut varande och

anskaffa nya, i lämpliga rigtningar lagda, mot tidens fordringar å luft

och ljus svarande gator och öppna platser. Vid stadsplanernas uppgörande

och genomförande hade emellertid till följd af det allmännas

och de enskildes stridiga anspråk så stora svårigheter uppstått, att det

Bih. till Riksd. Prot. 1884. 7 Sami. 35 Håft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

vore fara värdi, att, om anledningarna till dem finge qvarstå, kommunalrepresentationernas

nit för denna högvigtiga angelägenhet snart

skulle slappas, och bestämmelserna om stadsplaner till eu god del blifva

en lagstiftning endast på papperet. Derest det nu kunde visas, att

lagstiftaren i dessa stycken behandlat kommunerna styfmoderligt, att

han pålagt dem stora skyldigheter, men varit särdeles njugg vid bestämmande

af de rättigheter, utan hvilka de alldeles icke eller åtminstone

ej utan de största svårigheter mäktade uppfylla de på dem strida

anspråk, under det att han å andra sidan gjort det för de enskilde,

som förstode att begagna sig af den bristfälliga lagstiftningen i ämnet,

möjligt att till skada för det allmänna bereda sig obehörig vinst

på de jordstycken, som toges i anspråk för regleringarna, så vore

uppenbarligen tiden inne att fullkomna de bristfälliga lagarna ochjemnare

fördela rättigheter och skjddigheter mellan dem, som droge nytta

af regleringarna, så att deltagandet i kostnaderna för företagens genomförande

lämpades efter storleken af denna nytta.

Vid bedömande af frågan, huru vida vår lagstiftning i detta ämne

vore sådan den borde vara, vore det af vigt att få reda på huru man

i andra länder skilt mellan kommuner och tomtegare vid nya gators

utläggande eller äldres vidgande; ty, äfven om detaljerna af hit hörande

föreskrifter i vissa fall kunde vara beroende på lagstiftningsgrundsatser,

skiljaktiga från våra, eller på särskilda lokala förhållanden,

borde dock de ledande grundsatserna vara öfver allt desamma, enär de

för att vara rättvisa måste byggas på förhållanden, som framginge af

sakernas egen natur.

Af denna anledning'' lemnar motionären en redogörelse för åtskilliga

främmande länders föreskrifter i ämnet, samt säger sedan, att

det, som sålunda blifvit anfördt om den omsorg, med hvilken man nästan

öfver allt i Europa afvägt det allmännas och de enskildes rättigheter

och . skyldigheter, läte det ofullständiga och oefterrättliga i vår

egen lagstiftning framträda i synnerligen skarp belysning. Visserligen

föreskrefve den af Kongl. Maj:t utfärdade byggnadsstadgan för rikets

städer, att för hvarje stad skulle finnas plan för stadens ordnande och

bebyggande,, samt att stad ej finge byggas i strid mot gällande plan,

men huru litet den senare bestämmelsen vid uppkommande kollision

med egåre till mark, som berördes af planen, i sjelfva verket hade att

betyda, framginge bäst af det vilkor, som Kongl. Maj:l sett sig nödsakad

att fästa vid fastställande af hvar enda stadsplan i riket, det

vilkor nemligen, att planen skulle tjena till efterrättelse vid verkställighet,

i den mån sådant utan förnärmande af någons lagliga rätt kunde

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag''Utskottets Utlåtande N:o 55.

ega ruin. Detta förbehåll syftade tydligen på gällande expropriationsförordning,

och om denna vore skrifven med hänsyn till tillvaron af

stadsplaner och skyldigheten för kommunerna att dem genomföra eller

åtminstone vore så affattad, att den kunde utan allt för stora svårigheter

och orättvisor tillämpas på de tvister af hvarjehanda slag, som

vid ett dylikt genomförande måste uppstå mellan kommunen och den

enskilde, kunde en vilkorlig fastställelse icke medföra särdeles stora

faror. Nu .åter vore förhållandet ett helt annat, hvilket motionären

härpå närmare visar med flere exempel å särskilda stadganden i

nämnda lag.

Expropriationsförordningens oförmåga att i de angifna fallen

hjelpa kommunerna att genomföra de af dem uppgjorda och af regeringsmakten

faststälda regleringsplanerna vore emellertid icke den enda,

icke ens den vigtigaste anledningen till att för ordnande af de rättsförhållanden,

hvilka uppkomme genom dessa planer, införa andra regler

än de, som i allmänhet vore gällande vid expropriationer för allmänt

nyttiga ändamål. En maning dertill af det allvarligaste slag läge i

omöjligheten för kommunerna att vid utläggande enligt stadsplanerna

af nya eller utdragna gator genom förut obebyggd mark i längden

reda sig i expropriationsmål med tillämpning af den i förordningens

§ 13 innehållna regel, att jorden, som för ändamålet behöfdes, d. v. s.

den mark, som åtginge till gatorna, hvarken mer eller mindre, skulle

betalas i penningar, efter hvad jord af lika beskaffenhet och godhet i

orten högst gälde. Om detta vore rigtigt, och det tillika kunde visas,

att hvarken rättvisa eller billighet fordrade, att denna grundsats skulle

i dylika mål tillämpas, kunde icke längre något tvifvel finnas derom,

att lagstiftaren borde ingripa.

Då egaren af en större, till trädgård, planteringsland, upplagsplats

eller dylikt förut använd tomt funne på grund af byggnadsverksamhetens

benägenhet att draga sig till den trakt, der tomten vore

belägen, tiden vara inne att bebygga densamma för egen räkning [eller

upplåta större eller mindre del åt andra till bebyggande, måste hans

första åtgärd vara att på lämpligt sätt indela tomten för detta ändamål,

d. v. s. draga gator genom densamma. Utan en sådan åtgärd

kunde det åsyftade målet icke vinnas. Hvarje sjelfständig tomt måste

hafva egen utgång till gata. Detta utgjorde ett oeftergifligt lagligt

vilkor för styckningen; och oberoende häraf vore det alldeles ogörligt

att derförutan ändamålsenligt i större utsträckning bebygga tomten med

vanliga boningshus. Den mark, som således af den oskiftade tomten

behöfde afsättas för gator, gånge dock till sitt. värde icke förlorad för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

tomtegaren, enär de återstående, för bebyggande afsedda tomtdelarna

efter ett sådant afsättande och gatornas ordnande uppginge till ett

sammanlagdt värde, som aldrig understege, men i de ojemförligt flesta

fall öfverstege, mången gång högst betydligt, egendomens värde före

styckningen, något som vore lätt begripligt, om man besinnade, att det

vore längden af gränsen mot gata, som vore en af de mest bestämmande

faktorerna för tomters värde. Vid afyttrande af de särskilda

tomterna toge egaren derför i det här förutsatta fallet, att han verkstälde

styckningen och behölle eganderätten till gatorna utan att behöfva

följa en på förhand uppgjord stadsplan, betalning omedelbart

endast för tomten och icke för den utanför liggande gatan, men i detta

tomtpris inginge det värde, gatumarken hade före styckningen, enär det

blifvit dit öfverflyttadt derför, att gatan behäftats med den servitut,

att hon icke finge bebyggas, utan måste hållas öppen för tillträde till

vidliggande tomter. Det nu sagda gälde naturligtvis lika väl, vare sig

hela den stora, obebyggda arealen utgjorde en enda egendom, eller

den vore förut delad i flere fastigheter, hvilka på jemförelsevis korta

sträckor gränsade till gata men genom eu efter aftal mellan egarne

verkstäld reglering ordnades till vanliga byggnadstomter. I senare fallet

vore det således tomtegarnes gemensamma angelägenhet likasom

deras gemensamma fördel att afsätta mark för sammanhängande gator

öfver alla tomterna, alldeles så, som vid laga skifte mark till nödiga

vägar skulle tagas af oskifto. De på senare tider tillkomna städer,

som icke haft någon donationsjord att för ändamålet tillgå, samt köpingar

och andra tätt befolkade platser å landsbygden skulle ock säkerligen

aldrig kunnat bebyggas, om icke jordens egare utan ersättningutlagt

de gator, som fordrats för tillträde till de nybildade tomterna.

I de länder, hvilkas lagar icke påbjudit på förhand uppgjorda

regleringsplaner, framträdde gatornas egenskap af att i främsta rummet

vara tillkomna för tomternas ändamålsenliga styckande och bebyggande

klart och tydligt; och i dessa länder hade man, efter hvad

motionären förut visat, icke dragit i betänkande att göra gators anskaffande,

ja till och med deras anordnande och beläggande, på några

ställen jemväl anskaffande af inrättningar för deras belysande, till en

tomtegarnes uteslutande angelägenhet. Ja man hade icke ens tvekat

att strängt vidhålla denna grundsats, oaktadt tomtegarnes rätt till gators

anläggande öfver tomterna blifvit betydligt inskränkt med hänsyn

till det allmännas kraf, att de särskilda egarnes åtgärder måtte rätta

sig efter ett ändamålsenligt gatusystem. I dessa länder hade man ock

följdrigtigt lagt i kommunernas hand att afgöra, huru vida och på hvilka

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

vilkor de ville mottaga de af tomtegarne anlagda gatorna eller föredraga

att låta dem stanna i de enskildes ego.

Gators nu angifna egenskap att ursprungligen i främsta rummet

vara tillkomna för att sätta den enskilde tomtegaren i tillfälle att af

sin tomt draga all den nytta, som följde med det tätare bebyggandet

i trakten, kunde naturligtvis icke borttagas, äfven om det för den ytlige

betraktaren bortskymdes deraf, att lagliga föreskrifter om sättet för

gatornas framdragande blifvit meddelade för att hafva det största möjliga

gagn af samma gator, såsom de der tillika förmedlade den allmänna

rörelsen. Det vore först när detta allmänna intresse komme i kollision

med tomtegarens, så att denne på grund af den faststälda regleringen

nödgades dela sin tomt på ett mindre fördelaktigt sätt, än han eljest

kunnat, eller han hindrades från att på ett lagligt eller ändamålsenligt

sätt bebygga tomten eller genom kommunens beslut nödgades att låta

en reglering öfver tomten verkställas förr, än han sjelf önskade bebebygga

denna, det vore endast i dessa och dermed jemförliga fall, som

eu på förhand uppgjord stadsplan eller en utförd gatureglering kunde

utgöra giltig anledning att pålägga kommunen skyldighet att i de

båda förra fallen, så snart tomtegaren det begärde, efter fulla värdet lösa

mark för genomförande af planen invid hans egendom och, då kommunen,

sjelf begärde expropriation, i förskott betala gatumarkens fulla värde.

De här angifna synpunkter hade och, såsom förut visats, med eu sällspord

enstämmighet gjort sig gällande i främmande länders lagar,

äfven om detaljerna i stadgande^ vexlat.

Hvad nu vore yttradt om kommunens förhållande till tomtegare vid

utläggning af nya gator öfver obebyggd mark vore i en del fall och inom

vissa gränser tillämpligt i fråga om vidgning af befintliga och öppnande

af nya gator i bebyggda trakter, så att tomtegarens ersättning

för den mark, som behöfdes för dylika gator, borde minskas i den mån

han pröfvades hafva gagn af företaget, hvaremot rätt till lösen efter

fulla värdet borde honom tillerkännas, när gatornas framdragande och

den inskränkning i nyttj and er ätten, som följde med planens fastställande,

omöjliggjorde tomtens bebyggande på ett ändamålsenligt eller lagligt

sätt. Full ersättning borde åter lemnas för byggnader, hvilkas borttagande

för regleringens utförande påfordrades af kommunen.

Sedan motionären derefter sökt gendrifva de skäl mot hans nu

framstälda åsigter, som man hemtat dels från eganderättens helgd, dels

ock från erinringarne ej mindre derom, att den vinst, tomtegaren kunde

draga af regleringen, ofta vore stäld på framtiden och för öfrigt oviss,

under det att egendomsafträdet medförde en säker minskning i hans

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

egendom, än äfven derom, att det vore obilligt att låta den tomtegare,

hvars mark delvis loges i anspråk för en gata, lemna hvad dertill åtginge

utan ersättning eller mot en lösen, som beräknats med hänsyn

till den nytta, han hade af regleringen, under det att samma förmån

utan något vederlag tillfölle egaren till marken å motsatta sidan af

gatan, när icke något af denna mark behöfde utläggas till gatan; fortsätter

han sålunda:

Det vore emellertid icke allenast nu gällande bestämmelse om

det värde, hvartill expropriationsnämnderna skulle sätta den för gat.uregleringarna

lösta marken, som försvårade och hotade att i längden

omöjliggöra dessa regleringar. En annan, än vigt-igare orsak till detta

beklagansvärda förhållande läge, efter hvad redan blifvit i förbigående

antydt, i byggnadsstadgans oförmåga att trygga genomförande af de

stadsplaner, kommunerna nödgats enligt densamma uppgöra. Denna

stadga, som utfärdats på grund af Konungens ekonomiska lagstiftningsrätt,

vore för kommunerna i alla punkter bindande, och de enskilde

tomtegarne kunde med denna stadga och expropriationsförordningen i

hand intill det yttersta utkräfva sina rättigheter af kommunerna, men

dessa å sin sida hade i följd af dels bristen på tillräckliga civillagsbestämmelser,

en brist som ock framhållits i 1859 års komitéutlåtande

angående städernas byggnadsordningar, dels de befintligas obillighet

icke någon utväg att under alla omständigheter tvinga tomtegarne att

följa stadsplanerna, med mindre kommunerna antingen äfventyrade så

stora pekuniära uppoffringar, att det icke kunde blifva fråga om att

underkasta sig dem, eller ock måste drifva tomthandel i stor skala.

Motionären utvecklar sedermera detta närmare och sammanfattar

slutligen sina åsigter i ämnet på följande sätt.

Förestående utveckling gåfve vid handen, att vid expropriationer

för gator och allmänna platser helt andra regler borde rätteligen gälla

än de, som borde komma i fråga vid expropriationer, som icke omedelbart

rörde den, från hvilken marken skulle förvärfvas, hvarför ock ämnet

blifvit, med ett enda undantag, föremål för särskild lagstiftning i

flere förut uppgifna länder, äfven i Belgien, der man till en början

trött sig icke böra afvika från de allmänna expropriationsgrundsatserna.

Då dertill kom me, att hos oss icke för närvarande någon anledning

funnes alt göra ändring i reglerna för det vanliga slaget af expropriationer,

vore gifvet, att det här åsyftade ändamålet bäst tillgodosåges

genom särskilda bestämmelser för detta särskilda slag, alldeles så som

förut egt rum för vattenafledningsföretag. Att dessa bestämmelser måste

vara af civillags natur, vore af det föregående klart.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55. 7

Öfverst: ad ad es nu de anmärkningar, som förut i detalj framstälts

mot nu gällande expropriationsförordning, tillämpad på jords förvärfvande

för gaturegleringar, vore det icke vanskligt att i allmänna drag

angifva lämpliga hufvudbestämmelser i den tänkta nya civillagen. Der

borde nemligen stadgas skyldighet å ena sidan för tomtegare att icke

bygga i strid med stadsplan eller annat i vederbörlig ordning fattadt

beslut om gators eller allmänna platsers utläggande och å den andra

för kommunen, dels att, när en tomt vore så beskaffad, att den helt

och hållet toges i anspråk för regleringen, eller att hvad derefter återstode

icke lämpligen kunde bebyggas, lösa tomten vid anfordran efter

dess fulla värde med rätt att förvärfva jemväl hvad deraf efter regleringen

återstode till bebyggande, dels ock att, allt efter som byggnader

uppfördes i utvidgade gators eller platsers nya linier eller bebyggandet

efter angifna grunder försigginge å nya gator eller platser, förvärfva

gatumarken och använda den för sitt ändamål. Vidare borde den,

mellan hvars tomt och en ny gatulinie regleringen bildat ett jordstycke,

som icke finge eller lämpligen kunde sjelfständigt bebyggas, hafva rätt

att mot att utgifva fulla värdet enligt expropriationsnämnds bedömande

af kommunen lösa sig till detta jordstycke. Ville han ej begagna denna

sin rätt, borde kommunen å sin sida kunna göra anspråk på att efter

samma grund lösa hela den enskilda tomten. Samma rätt borde tillerkännas

kommunen i afseende å en tomt, som i andra än nyss angifna

fall blefve genom regleringen afstängd från alla gator. För det ökade

värde, vidliggande tomter erhölle genom nya gator och platser eller

äldres vidgning, borde tomtegaren lemna ersättning, som begränsades

med hänsyn bland annat till bestämmelserna om minsta tillåtna gatubredd.

Denna ersättning skulle utgå, ehvad något af tomten toges i

anspråk för regleringen eller icke, och afräknas i förra fallet från värdet

af den afträdda marken, så att ersättningen för den del af denna senare,

som läge närmast tomten intill ett visst afstånd derifrån, kunde

helt och hållet bortfalla, om tomtens tillökade värde pröfvades uppgå

till eller öfverstiga den afträdda delens värde. Ytterligare borde efter

expropriationsnämndens bedömande tomtegaren vara skyldig att för

hvad honom frånginge taga hela eller en del af den honom tillkommande

ersättning i annan mark. Ville kommunen öppna en ny gata,

innan bebyggandet af vidliggande tomter börjats, borde lösen bestämmas

efter markens och derå befintliga byggnaders fulla värde, och omförmälda

ersättning af tomtegarne utgifvas, i den mån de ville för sina

tomter göra sig gatan till godo.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

Att icke någon ändring behöfde ske i nämndens sammansättning

eller i de processuella regler för expropriationsförfarandet, som icke

stode i omedelbart sammanhang med en eller annan af ofvan angifna

nya grundsatser, och att följaktligen den tänkta nya lagen kunde och

borde i dessa delar hänvisa till den allmänna expropriationsförordningen,

folie af sig sjelf.

Med stöd af det anförda föreslår motionären Riksdagen besluta

»att hos Kongl. Ma:jt anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser i ofvan

antydda rigtning för ordnande af de rättsförhållanden, som uppstå mellan

kommunerna och enskilde i följd af fastställande af planer för eller vid

utförande af beslut om reglering af gator, torg eller allmänna platser

i stad eller köping eller å annan ort, för hvars bebyggande enahanda

regler som för förstnämnda slag af orter anses böra på grund af befolkningens

täthet tillämpas.»

Frågan om nya lagbud för ordnande af de rättsförhållanden, som

uppkomma vid genomförande af gaturegleringar i tätt befolkade orter,

torde förtjena Riksdagens synnerliga uppmärksamhet. Enligt gällande

förordning om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof kan och

får vid bestämmande af ersättningens belopp afseende icke under några

omständigheter fästas å den vinst, som genom det företag, för hvars

skull expropriation medgifvits, för egaren till den afstådda jorden uppkommer

med afseende å den jord, han får i behåll. Att sålunda undantag

från nämnda grundsats icke kan ega rum är, enligt hvad man redan

länge funnit, mindre tillfredsställande. Rikets år 1863 församlade

Ständer beslöto formligen den ändring i då gällande expropriationslag,

att, om endast en del af jord eller lägenhet skulle afträdas och för återstoden

uppkomme synnerlig vinst i följd af den afsedda anläggningen,

sådant borde vid ersättningens bestämmande tagas i beräkning. Till

grund för detta beslut låg hänsyn bland annat till expropriation för

gator, torg och allmänna platser. Nämnda ändring vann dock icke

Kongl. Maj:ts bifall. Ett inom Första Kammaren vid 1882 års riksdag i

samma syfte väckt förslag hade icke heller någon framgång, enär LagUtskottets

deröfver afgifna afstyrkande utlåtande N:o 54 blef af Riksdagens

båda Kamrar bifallet. Af hvad som yttrades mot antagande af

omförmälda nya grundsats framgår emellertid, att egentliga orsaken dertill,

att den icke lyckades vinna insteg i den svenska lagstiftningen an
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

gående expropriation, vore att söka deri, att det område, inom hvilket

den borde gälla, icke fans vederbörligen begränsad^ En sådan begränsning

är nu af motionären föreslagen, hvadan omförmälda hinder

mot sagda grundsats’ antagande i vår rätt kan anses vara undanröjdt,

om nemligen gränsen är vorden eller varder dragen å rätta stället.’ ’

De i motionen närmare angifna svårigheter för kommunerna att genomföra

stadsplanerna härröra hufvudsakligen deraf, att kommunernas

åliggande att ställa sig sådana planer till efterrättelse är uteslutande

grundadt å föreskrifter, dem Konungen meddelat i kraft af den honom

tillkommande rätt att ensam lagstifta i mål, som röra rikets allmänna

hushållning. Medan i andra länder icke allenast de för städer och andra

tätt befolkade orter gällande gemensamma bestämmelser rörande

bebyggandet, utan äfven de särskilda orternas byggnadsordningar tillkommit

i samma ordning, som för stiftande af allmän lag är bestämd,

har i vårt land till och med sjelfva byggnadsstadgan för rikets städer

af den 8 Maj 1874 med deri innehållna föreskrifter om stadsplaner af

Konungen utfärdats på den administrativa lagstiftningens väg och kan

således utan Riksdagens medverkan af Konungen ensam ändras eller

upphäfvas. Rubbning i detta förhållande bör desto mindre sättas i fråga,

som det står i full öfverensstämmelse med hvad i andra grenar af den

ekonomiska lagstiftningen är stadgadt; men å andra sidan är det nödvändigt

att tillse, att efterlefnaden af de stadganden, som på den ekonomiska

lagstiftningens väg utfärdas, icke stöter på oöfvervinneliga

svårigheter till följd deraf, att de i tillämpningen komma i strid med

civilrättsliga bestämmelser. Att en sådan stridighet i betänklig grad

förefinnes mellan byggnadsstadgans förbud mot att vid byggande afvika

från stadsplanen och bestämmelser i expropriationsförfattningen, är

i motionen ådagalagdt. Om egare till tomt, hvaraf en del är bestämd

att utläggas till gata, begär att få bebygga denna del, måste kommunen,

derest den vill hålla stadsplanen vid makt, expropriera samma del,

äfven om egaren skulle kunna utan olägenhet och skada för sig uppföra

den tillämnade byggnaden å annat ställe af tomten i full öfverensstämmelse

med stadsplanen. Då förbudet att bygga i strid med sådan

plan icke har civillags natur, är tomtegare icke ovilkorligen skyldig

att sälja planen. Kommunen å sin sida kan ej heller tillförbindas att

på tomtegares begäran lösa en till gatumark afsedd tomtdel. Följden

af de med hvarandra jemnlöpande lagstiftningarne är således den, att den

af Konungep ensam utfärdade författningen, byggnadsstadgan, i alla kollisionsfall

blir utan kraft. Detta missförhållande kan icke undanrödjas

på annat sätt, än att det lagstadgande, som innehåller förbud mot att

Bih till Riksd. Prot. 1884. 7 Sami. 35 Raft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

bygga i strid med stadsplan, erhåller civillags natur och att jemväl i sådan

lag bestämmes, om och när kommun är skyldig att förvärfva gatumark,

invid hvilken byggnad i enlighet med stadsplanen uppförts. Endast

på denna väg kan nödig säkerhet vinnas derför, att det med stadgandet

om stadsplaner afsedda ändamål, sunda och rymliga gator, verkligen

uppnås.

Ett civilrättsligt stadgande af nyssangifna innehåll har sin lämpliga

plats icke i den allmänna expropriationsförordningen utan i en

särskild författning. Men äfven andra skäl tala för att i en sådan

författning samla alla de civilrättsliga bestämmelser, som angå gat-uregleringar.

Sådant ifrågasattes redan af den komité, hvilken den 31 December

1859 afgaf underdånigt betänkande angående städernas byggnads-,

brand- och hamnordningar. Nämnda komité yttrade i förevarande

afseende följande:

»I flere Byggnads-Ordningar meddelas föreskrifter, att egare eller

innehafvare af tomter skola under vissa förhållanden vara skyldiga att

afstå desamma antingen till andra personer eller till staden, stundom

till och med utan lösen. — Sådan skyldighet har blifvit stadgad hufvudsakligast

för de fall, då hus afbrunnit eller för bofällighet måste rifvas

och hela tomten eller någon del deraf erfordras för gatas utvidgande

eller rätande, eller för att räta förut sneda eller krokiga tomtlinier,

eller för att bereda nödigt utrymme åt bredvid liggande trånga

gårdar; då, efter det ena hel trakt blifvit af vådeld förhärjad och derefter

undergått ny reglering, tomter eller delar deraf ansetts böra utläggas

till gator eller andra allmänna platser eller tomterna eljest undergå

förändring; samt då obebyggd tomt icke inom viss utsatt tid

bebygges. — — — — — — — — — — — — —

Emellertid höra, enligt komiténs omdöme, de bestämmelser, som, i

afseende å ifrågavarande ämnen, kunna anses böra meddelas eller

bibehållas, åtminstone såvidt de angå fria tomter, till civillag och böra

följaktligen hvarken i byggnadsordningarne finna plats eller tillvägabringas

på det sätt, som för ekonomisk lagstiftning är stadgadt. — —

Ehuru uti Kongl. Förordningarne den 20 November 1845 och den

27 November 1854 redan finnas allmänna stadganden, hvilka afse äfven

stadstomters afstående för allmänt behof, hafva likväl, efter utfärdandet

af dessa förordningar, bestämmelser rörande nyss omförmälda ämne blifvit

införda uti åtskilliga nya Byggnads-Ordningar, hvilket visar, att hvad

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

berörde förordningar innehålla icke ansetts tillfyllest eller på de fall,

som Byggnads-Ordningarne afse, fullt tillämpligt. De omständigheter,

hvarutinnan stadganderne i Byggnads-Ordningarne, rörande ifrågavarande

ämne,'' hufvudsakligast skilja sig från expropriations-lagen äro,

att i Byggnads-Ordningarne blifvit, på sätt ofvan förmäles, bestämdt i

Indika fall, tomt skall afstås, så att icke Kongl. Maj:ts nådiga pröfning

vid hvarje särskildt tillfälle erfordras, samt att, då lösen skall gifvas

för tomt med hvad derå finnes, denna lösen blifvit bestämd att utgå

till fulla värdet, oftast utan, men stundom med förhöjning, som i ytterst

få fall blifvit utsatt så hög som expropriationslagen innehåller. De

grundsatser, Indika sålunda blifvit i Byggnads-Ordningarne följda, synas

för lagstiftningen i de ämnen, hvarom här är fråga, ega företräde

framför dem, som uti nu gällande allmänna expropriationslagen äro uttalade,

och komitén har derföre velat undvika att, i afseende å tomts

afstående för ifrågavarande behof, föreslå hänvisande till expropriationslagen,

utan anser att nya bestämmelser, stödda på förstnämnda grundsatser,

böra såsom tillägg till omförmälda lag utfärdas.»

De vid gaturegleringars genomförande uppkommande rättsförhållanden

mellan kommun och jordegare äro enligt Utskottets åsigt till sin

natur väsentligen olika dem, som uppstå vid expropriationer i allmänhet.

Nya gators anläggande öfver stora, obebyggda tomter är, såsom

motionären närmare utvecklat, minst lika nödvändigt för ett ändamålsenligt

användande af tomterna som för rörelsens behof; och den omständighet,

att gatorna skola läggas efter en på förhand uppgjord plan

kan icke betaga dem egenskapen att vara utfartsvägar för vidliggande

tomter och bilda byggnadslinier för dessa. Denna deras egenskap och

den deraf beroende förhöjning i byggnadstomternas värde, som uppstår

i följd af gatornas utläggning och anordning, utgöra enligt Utskottets

mening giltiga anledningar för lagstiftaren att i detta likasom i det analoga

fallet vid vattenafledningsföretag medgifva undantag från den för expropriation

af endast en del af fastighet gällande allmänna grundsats, att den

vinst, som för den återstående fastighetsdelen genom företaget uppstår,

icke får komma i betraktande vid ersättningens bestämmande. Det är

dock klart, att en gräns måste sättas för tomtegares skyldighet att å

honom tillkommande ersättning vidkännas afdrag för vinsten, likasom

att äfven vid gaturegleringar fall kunna förekomma, då afdrag icke bör

ega rum. Å andra sidan måste den godtgörelse för beredda förmåner,

hvilken utgör skäl för afdrag, följdrigtigt medföra det stadgande, att

sådan godtgörelse bör direkt lemnas af egare till en vid ny gata belägen

tomt, som alldeles icke tages i .anspråk för gatan. Tiden för ut
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 55.

gifvande af ifrågavarande godtgörelse under ena eller andra formen

måste naturligtvis vara beroende af tiden, när tomtegare kommer i åtnjutande

af omförmälda förmåner. Om beskaffenheten af de närmare

bestämmelser, som i nu angifna hänseenden må vara erforderliga, kan

emellertid Utskottet icke bilda sig någon mening förr än den utredning

skett, som måste föregå lagförslagets uppgörande.

I motionen finnas närmare angifna några fall, för hvilka nu gällande

expropriationsförordning icke innehåller de bestämmelser, som äro

nödiga för att bereda kommunerna utväg att genomföra alla delar af

stadsplanen. För dessa fall torde i den ifrågasatta nya lagen jemväl

böra meddelas föreskrifter. Huru vida åter de sätt för frågornas lösning,

som motionären i allmänna drag angifvit, äro de rätta eller icke, derom

anser sig Utskottet i sakens närvarande skick icke kunna eller böra ingå

i bedömande; Utskottet vill endast göra den erinran, att, om, hvad ju

möjligen kan vara ändamålsenligt, kommunerna anses böra utrustas med

rättighet att vid expropriation för gaturegleringar i vissa fall lemna vederbörande

egare jord i vederlag, dylik rättighets utöfning bör, på det

den enskilde tomtegarens rätt må vara skyddad, göras beroende deraf, att

vederlagsjord kan anvisas inom det område, som af gaturegleringen beröres.

Slutligen anser Utskottet, lika med motionären, att den ifrågasatta

nya lagen bör i afseende å expropriationsförfarandet hänvisa till den

allmänna expropriationsförordningen.

På grund af hvad sålunda anförts får Utskottet, med anledning

af motionen, hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl.

Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lagbestämmelser för ordnande af de

rättsförhållanden, som uppstå mellan kommunerna och

enskilde i följd af fastställande af planer för eller vid

utförande af beslut om reglering af gator, torg eller

allmänna platser i stad eller i köping eller å annan

ort, för hvars bebyggande stadganden, lika med de

för stad gällande, anses böra på grund af befolkningens

täthet tillämpas.

Stockholm den 21 April 1884.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1884.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1884:42 Skrifvelse till Konungen, angående lagbestämmelser för ordnande af de rättsförhållanden, som uppstå mellan kommunerna och enskilde i följd af fastställande af p s. 10 i texten