Sök i Ratio Lex

Utlåtande, med anledning af väckt motion angående stcimmoböters utbytande mot viss indrifningsafgift.

1884-05-06 · 14 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 14 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SBevU 1884:1, Utlåtande, med anledning af väckt motion angående stcimmoböters utbytande mot viss indrifningsafgift.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Bevillnings- Utskottets Utlåtande N:o 1.

1

N:0 1.

Ank. till Riksd. Kansli den G Maj 1884, kl. 7 e. m.

Utlåtande, med anledning af väckt motion angående stcimmoböters

utbytande mot viss indrifningsafgift.

Sedan till Stats-Utskottet blifvit remitterad en inom Andra Kammaren

af Herr P. Pehrsson i Törneryd väckt motion (N:o 71) angående

stämmoböters utbytande mot viss indrifningsafgift, samt Stats-Utskottet

för ärendets behandling begärt sammanträde med Bevillningsutskottet,

och deputerade från begge Utskotten blifvit, i eldighet med

47 § Riksdagsordningen, utsedde, har det sålunda Sammansatta Utskottet

tagit den väckta frågan under öfvervägande.

Innan Utskottet redogör för innehållet af den nyssnämnda motionen

har Utskottet ansett sig böra lemna en framställning af det väsentligaste,

som i det af motionären behandlade ämnet förut förekommit.

I underdånigt betänkande och förslag angående dels allmän tjensteoch

lönereglering för landsstaten och dels uppbörds- och redovisningsväsendet

för landet, h vilket betänkande och förslag afgifvits den 13

Oktober 1875 af särskilde komiterade, hafva komiterade i 14 § af förslag

till reglemente för debitering, uppbörd och redovisning af de allmänna

utskylder, livilka vid kronouppbördsstämmorna skola erläggas,

föreslagit ett så lydande stadgande:

“Underlåter skattskyldig att sina utskylder i föreskrifven tid och

ordning inbetala, skall han till den person, som verkställer indrifnin-ZHh.

till Riksd. Prof. 1SS4. å Sund. 2 Afä. 7 Iläft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets Utlåtande N:o 1.

gen, utgifva ersättning derför, beräknad efter tre öre för hvarje full

krona af debetsedelns slutsumma, dock med minst tio öre“.

I motiveringen (se sid. 242 och 243 i det år 1875 tryckta betänkandet)

anföres rörande ifrågavarande föreslagna stadgande:

»För underlåtenhet att vid uppbördsstämma!! betala sina utskylder

är den skattskyldige för närvarande underkastad bötespåföljd. Efter

att från äldre tider hafva utgått med bestämdt belopp af tre mark

sint. eller 12 sk. banko, utan afseende på debetsedelns summa, skola

sådana böter, jemlikt Kongl. kungörelsen den 15 Juni 1841, numera

beräknas efter följande grunder:

för belopp till och med 3 kronor med ....................................... 12 öre,

,, ,, derutöfver till och med 6 kr........................... 25 „

» n n ii 18 kr............................ 37 r

„ „ „ n 37 kr. 50 öre 50 „

ii n ii n 7j kl..........................1 kl- n

ii ii ii n 150 kr..........................1 ,, o0 ,,

ii ii ii ii _ 300 kr...........................3 ,, — ,,

samt för utskylder, öfverstigande 300 kr. med 4: 50; och tillfalla af

dessa s. k. stämmoböter en tredjedel uppbördsmannen och de två tredjedelarne

socknens fattiga.

Vid mer än ett tillfälle har varit ifrågasatt, huru vida stämrnoböterna

motsvara det med dem afsedda ändamål, och under tiden från

och med år 1830 till och med år 1836 voro de, angående utgifvandet af

sådana böter, utfärdade författningar utan gällande kraft. Genom Kongl.

brefvet till Statskontoret den 8 December 1836 återupplifvades föreskrifterna

derom, i afsigt att dymedelst motverka betalningsförsummelser

å uppbördsstämmorna, livilka försummelser ansågos komma att

tilltaga i följd af den i samma Kongl. bref meddelade föreskriften, att

kronoutskylderna skulle från och med år 1837 erläggas vid endast en

uppbördsstämma i stället för, såsom förut egt rum, vid tvenne sådana.

Beloppet, 12 sk. banko, blef emellertid oförändrad! intill dess 1841 års

kungörelse derutinnan gjorde ändring.

Att någon påföljd för försummelse i förevarande afseende bör

finnas bestämd, torde vara ostridigt; men att denna påföljd skall bestå

i böter, synes komiterade hvarken nödvändigt eller ens lämpligt. Den,

som försummar att å bestämd tid erlägga sina kronoutskylder, kan lika

litet anses hafva gjort sig skyldig till någon förbrytelse, som annan

gäldenär, hvilken underlåter alt å förfallodagen betala sin skuld, och

han bör således icke heller åläggas böter derför; men enär dylika försummelser

vålla kostnader och besvär för dem, hvilka restantieruas

indrifning åligger, är det billigt, att den försumlige derför utgifver

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Sammansatta Stals- och BeviUnings- Utskottds Utlåtande N:o 1.

skälig ersättning. Om denna ersättningsskyldighet tillika skall blifva

ett verksamt medel mot betalningsförsummelser, måste den bestämmas

till viss procent af debetsedelns belopp, och denna procent sättas så

pass högt, att den skattskyldige icke genom medlens ränteafkastning

under tiden mellan uppbördsstämma!! och indrifningen, erhåller en

premie för sin tredska. Derest, såsom komiterade föreslå, lägsta

beloppet af ersättningen sättes till tio öre, men denna för öfrigt bestämmes

till tre procent af debetsedelns slutsumma, — motsvarande

således, om uppskofvet beräknas till omkring 2 månader, aderton

procent efter helt år, — torde påföljden i allmänhet blifva verksam i

förenämnda syfte. Beräkningsgrunden för de nuvarande stämmoböterna

göra dessa deremot alldeles olämpliga, enär i alla de bill, då skattebeloppet

är så högt, att den skattskyldige under tiden kan derå draga

ränta till högre belopp, än 4 kronor 50 öre, dröjsmålet, böterna oaktadt,

medför vinst. För öfrigt lärer den beräkningsgrund för böter icke

kunna anses rättvis, enligt hvilken böterna utgöra en jemförelsevis

hög procent å skattebelopp, som representera små eller medelmåttiga

tillgångar, men deremot en allt mindre procent i den mån skatten

antyder större förmögenhetsvilkor.

Ofvannämnda, af komiterade föreslagna ersättning skulle, under

benämning indrifningsafgift, odelad tillfalla den, som verkställer indrifningen,

och hvilken derigenom, att ersättningen utginge med belopp,

som stundom under-, stundom öfverstege hans verkliga kostnader, skulle

efter medelberäkning blifva skäligen godtgjord för indrifningsbesväret.

Genom en sådan anordning vunnes derjemte den fördel, att ersättningen

icke behöfde, såsom stämmoböterna, ingå i kronoräkenskaperna».

Öfver detta betänkande, så vidt det afser uppbörds- och redovisningsväsendet

jemte dermed sammanhängande frågor, afgåfvo Kammarkollegium,

Statskontoret och Kammarrätten den 12 December 1878 gemensamt

utlåtande, hvari rörande komiterades ofvan angifna förslag i fråga

om stämmoböterna anförts följande:

»Uti § 14 hafva komiterade, som i sammanhang med förslaget

till lönereglering hemstält om upphörande af all rättighet till sportelinkomster,

upptagit det stadgande, att skattskyldig, som underlåter

att sina utskylder i föreskrifven tid och ordning inbetala, skulle vara

skyldig att till den person, som verkställer indrifningen, utgifva ersättning

derför, beräknad efter tre öre för hvarje full krona af debetsedelns

slutsumma, dock med minst tio öre. I stället för de nu för

dylik förseelse stadgade stämmoböter hafva komiterade sålunda föreslagit

en ny sportelinkomst, hvilken, under benämningen af indrifningsafgift,

odelad skulle tillfalla den, som verkstälde indrifningen, och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Sammansatta Stats- och Bevillnings- Utskottets Utlåtande N:o 1.

hvarom underrättelse skulle å debetsedlarne meddelas, ehuru indrifningsafgiften

icke borde, såsom stämmoböterna, i kronoräkenskaperna ingå.

I afseende å stämmoböternas lämplighet såsom påföljd för uraktlåtenhet

att i rätt tid erlägga utskylderna, hafva komiterade hufvudsakligen

anmärkt att den, som härvid försummade sig, lika litet kunde anses

hafva gjort sig skyldig till någon förbrytelse som annan gäldenär,

hvilken underläte att å förfallodagen betala sin skuld, hvadan han ej

heller derför borde åläggas böter, äfvensom att beräkningsgrunden

för stämmoböterna gjorde dem olämpliga i alla de fall, då skattebeloppet

vore så högt, att den skattskyldige derå under dröjsmålet

kunde draga ränta till högre belopp än böterna utgjorde.

Då, i olikhet med hvad som gäller för de slags böter, komiterade

torde hafva tagit till jemförelse, stämmoböterna icke, vid bristande tillgång

hos den bötfälde, undergå förvandling, torde i sjelfva verket all

giltig anledning saknas till förvexling med straff, ålagdt för verklig

förbrytelse. Mot förändringen af benämningen är emellertid föga att

invända, derest en sådan finnes af någon anledning påkallad; men förslaget

innefattar icke blott en i de flesta fall ganska betydlig förhöjning

af de särskilda kostnader, uraktlåten skattebetalning nu förorsakar

den försumlige, och dermed jemväl motsvarande tillökning af landsstatstjenstemännens

inkomster för indrifning af rester, utan ock derutöfver,

att den andel, två tredjedelar af hela stämmobötesbeloppet, som

nu tillfaller de fattiga, framdeles skulle tillkomma kronobetjeningen

eller den, som, enligt kronobetjeningens uppdrag, besörjde indrifningen.

Kollegierna kunna i afseende å denna hufvudsakliga förändring icke

undertrycka den farhågan, att den sålunda mera än tredubblade inkomsten

vid resters indrifvande skulle hos uppbördsmannen framkalla ett

intresse, som vore alldeles stridande mot det allmännas fördel och motverkade

det syftemål, som med stämmoböternas och indrifningsafgiftens

förhöjande vore afsedt. I öfrigt må ock erinras, att, fastän stämmoböterna

för högre skattebelopp äro relativt lägre än för de mindre —

ett förhållande, som jemväl inträffar med den föreslagna indrifningsafgiften

— uraktlåtenheten att i behörig tid erlägga utskylderna för

den högre beskattades anseende och kredit medför så stort men, att

derigenom i allmänhet torde förebyggas all benägenhet att för en ringa

räntevinst uppskjuta med erläggandet af sina utskylder i hvarje fall,

då sådant icke är af verklig oförmåga föranledt. Enär det vidare''^ tvärt

emot hvad komiterade förmenat, måste anses fördelaktigt, att redovisningen

för stämmoböterna intages i kronoräkenskaperna, hvarigenom

säker kännedom kan vinnas, icke allenast om det belopp, hvartill dessa

böter på det hela uppgå, utan äfven om de inkomster, som derigenom

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Sammansatta Stats- och Bcvillnmjs- Utskottets Utlåtande N:o 1.

tillskyndas kronobetjeningen ocli de fattiga, få kollegierna, med åberopande

af det vid senaste riksdag fattade beslutet, att andelar i böter

för försummelse att i behörig tid erlägga påförda utskylder fortfarande

bör till landsstatstjenstemännen utgå, underdånigst afstyrka nådigt bifall

till nu ifrågavarande ändringsförslag.»

Det Riksdagens beslut, som i slutet af kollegiernas utlåtande

åsyftas, återfinnes i Riksdagens skrifvelse den 22 Maj 1878, N:o 35,

punkten ll:o angående lönereglering för visso tjenstemän och betjente

vid landsstaten.

Komiterades förslag rörande stämmoböternas afskaffande har, så

vidt Utskottet har sig bekant, icke blifvit af Kongl. Maj:t pröfvadt, men

hos Riksdagen har ärendet förut en gång förevarit. Vid 1882 års

riksdag väckte nemligen Herr Aug. Bokström i Andra Kammaren en

motion (N:o 93), hvari yrkades, att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse

till Kongl. Maj:t anhålla, att förbemälde komiterades förslag om

stämmoböternas utbytande mot en lämplig indrifningsafgift måtte i allt

väsentligt af Kongl. Maj:t godkännas.

Bemälde motionär, som funnit do af kollegierna mot förslaget anförda

skälen lida af någon inre svaghet, har till vederläggning af berörda

skäl åberopat hufvudsakligen, att vådan af den nya sportelinkomstens

tillskapande icke borde vara synnerligen afskräckande, då den

äldre sportelinkomsten af stämmoböterna derigenom skulle upphöra; att

det nya namnet, indrifningsafgift, icke kunde vara någon farlig nyhet;

och att denna afgifts belopp skulle, i de flesta fall och alltid, då fråga

blefve om afgiftens uttagande hos mindre bemedlade restskyldige, blifva

lägre än de nu varande stämmoböterna, hvilka såsom straffpåföljd för

uteblifven skattebetalning utmärkte sig för att vara väl mycket »progressiva

nedåt».

För att ådagalägga, huru vida den föreslagna reformen skulle medföra

någon större tunga för den restskyldige åberopades följande jemförande

tabell:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sammansatta Stats- och Bcvillnings- Utskottets Utlåtande N:o 1.

För restbelopp till och med

V

fJ

n V » »

» v n v

» » n »

» » » »

» )7 )) JJ

» v »

„ öfverstigande

Kr.

öre.

De nu varande stämmoböterna.

Den före- slagna in- drifningsaf- giften å mot- stående

restbelopp.

Kr. öre.

De fattiges

andelar.

Kr. öre.

Uppbörds-

mannens

andelar.

Kr. öre.

Summa.

Kr. öre.

3

08

04

12

10

6

—

—

17

—

08

—

25

—

18

18

—

—

25

—

12

—

37

—

54

37

50

—

33

—

17

—

50

i

12

75

—

—

67

—

33

i

—

2

25

150

—

1

—

—

50

i

50

4

50

300

—

2

—

1

—

3

—

9

—

300

—

3

—

1

50

4

50

o

CO

—

Vidare meddelades i samma motion för att visa, huru den nu

gällande stämmobötesbestämmelsen verkar, följande, från ett medelstort

fögderi för år 1880 hemtade exempel, hvilket ansågs icke sakna väsentlig

allmängiltighet.

Stämmoböter påfördes:

186

restskyldige

\

a

12

öre

med tillhopa

kronor

22: 32

20

V)

11

25

11

11

V

11

5: —

19

n

11

37

11

11

11

V

7: 03

16

11

11

50

11

11

11

11

8: —

5

11

„ 1 kr.

—

11

11

11

11

5: —

4

yj

ii 1 n

50

11

11

11

11

6: —

2

11

11 3 ,,

—

ii

11

11

11

6: —

1

restskyldig med......

11

4: 50.

Sgr 253 restskyldige, påförde sammanlagdt............kronor 63: 85.

Af denna summa inflöto 56 kronor 49 öre, hvaraf 29 kommuner

såsom de fattiges andelar fått 37 kronor 66 öre och uppbördsmannen

18 kronor 83 öre.

Härefter anfördes i motionen åtskilliga siffror, med hvilka åsyftades

att visa, dels att det hufvudsakligen vore de mindre bemedlade

skattskyldige, som finge betala stämmoböterna och dels — enär den

föreslagna indrifningsafgiften för de mindre restbeloppen skulle blifva

lägre än de nu varande stämmoböterna — att kollegiernas utlåtande

i förevarande detalj råkat komma i strid med verkliga förhållandet, då

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Sammansatta Stats- och Bevittnings-Utskottets Utlåtande N:o 1.

berörda utlåtande villo göra troligt att förslaget skulle verka till »en

i de flesta fall ganska betydlig förhöjning af de särskilda kostnader,

uraktlåten skattebetalning nu förorsakar den försumlige». Yäl skulle

— enligt hvad motionären härom anmärkt — beträffande de högre och

jemförelsevis mycket sällsynta restbeloppen, en sådan tillökning kunna

påvisas, men då enahanda indrifningsprocent 3 för 100, af regering

och Riksdag ansetts lämplig och skälig för de i allmänhet till högre

belopp utgående kommunalutskylderna, och då denna i ett fåtal fall

ökade indrifningsafgift jemväl finge anses såsom vedergällning för de

ofta inträffade fallen, då resor och undersökningar utan någon ersättning

måste göras, för att om möjligt utbekomma skatten hos den

restskyldige, som vid undersökningen befunnes sakna utmätningsbara

tillgångar, så syntes den tillökning i indrifningsafgiften, som skulle

drabba den mera bemedlade restskyldige, icke heller vara något särdeles

talande skäl för kollegiernas mening. Don sportelinkomst, som

uppbördsmannen för närvarande åtnjöte, oberoende af den omständigheten,

huruvida han sjelf ombesörjde resternas indrifning eller lemnade

detta åt underordnade, vore ock en af dem, som borde upphöra, och om

indrifningsafgiften blefve tillförsäkrad den, som omedelbart hos den restskyldige

uttoge restbeloppet, så skulle denna indrifningsafgift blifva en

synnerligen välbeliöflig inkomst för fjerding smannen, hvars bestyr med

restindrifning blifvit tillökadt och mera ansvarsfullt, sedan han numera

erhållit laglig befogenhet att för utskylders uttagande förrätta utmätning

å lös egendom, hvarvid det emellertid ålåge fjerdingsmannen

att medhafva ett vittne, hvars besvär ingen annan än han vore

lagligen förbunden att ersätta. — Vid flere tillfällen tillförene hade

regering och Riksdag erkänt billigheten och lämpligheten deraf, att

fjerdingsmannen, som inom kommunen hade att utan särskild ersättning

fullgöra åtskilliga bestyr jemväl i statsförvaltningens ärenden,

bereddes någon ersättning för bestyret med indrifvandet af statens

skatterester. Genom gällande stadga af den 1 Juni 1850 vore fjerdingsinannen

ock, då han om restindrifning anlitades, uttryckligen tillförsäkrad

hälften af uppbördsmannens andel i stämmoböterna, ehuru

detta stadgande numera näppeligen kunde anses fylla sin bestämmelse.

Alåge det nemligen fjerdingsmannen att bekosta besvär och tidsspillan

för ett vittne, som vid restindrifningen vore honom följaktig!, så gälde

det, om fjerdingsmannen kunde få ens något öfver för sitt besvär, men

om det vore för statsförvaltningen af någon vigt, att de uppdrag, som

vore åt fjerdingsmannen anförtrodda, ordentligt och pligttroget utfördes,

sa borde hans billiga anspråk på att derför verkligen komma i

åtnjutande af någon ersättning icke lemnas opåaktade. — Hvad der
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets Utlåtande N:o 1.

efter anginge den förlust, som ''»de fattige» genom den ifrågastälda

förändringen skulle komma att lida, så ansågs detta lidande i verkligheten

vara endast nominelt, så vida det icke finge antagas, hvartill dock

anledning saknades, att kommunerna, som ju vore pligtiga att taga

vård om sina fattiga, skulle knappa in på de erforderliga fattigunderstöden,

om kommunernas för närvarande mycket obetydliga inkomster

stämmoböterna skulle komma att i sin nuvarande form upphöra.

Beträffande kollegiernas uttalade farhåga, att den sålunda mer

än tredubblade inkomsten vid resters indrifvande skulle hos uppbördsmannen

framkalla ett intresse, som vore alldeles stridande mot det allmännas

fördel och motverkade det syftemål, som i stämmoböternas

eller indrifningsafgiftens förhöjande vore afsedt, så har motionären vid

1882 års riksdag erinrat, att af hvad redan blifvit anfördt, om huru

med denna förhöjning rätteligen förhölle sig, framginge att denna farhåga

saknade erforderligt stöd i verkligheten. Af skälen för kollegiernas

afstyrkande skulle således endast återstå, att det, tvärt emot

hvad komiterade anfört, måste anses fördelaktigt, att redovisningen för

stämmoböterna intoges i kronoräkenskaperna, hvarigenom säker kännedom

kunde vinnas, icke allenast om det belopp, hvartill dessa böter

på det hela uppginge, utan äfven om de inkomster, som derigenom

tillskyndades kronobetjeniugen och de fattiga. Utan att söka bestrida

eller förringa det intresse, som denna redovisnings intagande i kronoräkenskapen

kunde anses tillföra densamma, anmärkte härvid 1882

års motionär i ämnet, att kronoräkenskapens uppställning i öfverensstämmelse

med gällande formulär ganska ofullständigt främjade det

syftemål, som kollegierna velat ernå. Väl finge man säker kännedom

om det debiterade stämmobötesbeloppet, men räkenskapen särskilde icke

hvad som tillskyndades kronobetjeniugen och de fattige i stämmoböter

från andra dem tillfallande bötesandelar. Genom en revision kunde

man visserligen leta sig till en sådan kännedom, men icke utan rätt

mycket besvär, som ingen utan ett alldeles sällspordt intresse sannolikt

villo underkasta sig, och den af kollegierna framhållna fördelen

med denna redovisnings inrymmande i kronoräkenskapen skulle sålunda

mycket sällan blifva beaktad. — Vidare anfördes, att om det

emellertid ansåges välbetänkt att med en sådan redovisning öka räkenskapens

volym, så borde likväl andra sportelinkomster, som vore af

vida större betydelse än stämmoböterna — exempelvis expeditionslösen

— med mera skäl der redovisas. Räkenskapen kunde då få

ett ännu mer ökadt intresse, men näppeligen kundo man på den

vägen ernå det vid flere till fallen framhållna länge efterst räfvade önskningsmålet,

att k ronräkenskapen måtte förenklas — ett mål för hvars

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Sammansatta Stats- och BeviUnings-Utslcottets Utlåtande N:o 1.

ernående flera komitéer varit nedsatta. Ifrågasättas kunde ock, om

icke den enkelhet och lättare öfverskådlighet, som skulle kunna beredas

genom att från räkenskapen aflägsna redovisningar, hvilka i likhet

med den öfver stämmoböterna utan någon afsaknad borde kunna

derifrån uteslutas, vore långt mera värda än det ökade intresse deras

bibehållande kunde anses medföra, synnerligen om man på annat

sätt lättare kunde vinna den kännedom, som vore redovisningens

ändamål.

Den nu berörda motionen behandlades af Sammansatt Stats- och

Bevillnings-Utskott, hvilket i Utlåtandet N:o 1 efter en redogörelse för

komiterades förslag samt kollegiernas utlåtande deröfver vttrat:

»Jemte det dessa skäl synas beaktansvärda, har Utskottet icke kunnat

undgå att finna det mindre lämpligt, att Riksdagen skulle i skrifvelse

till Kongl. Maj:t förorda en utbruten och i och för sig så obetvdlig

del af ett afgifvet komitebetänkande som den, för hvilken motionären

här påkallat Riksdagens uppmärksamhet; och särskildt skulle den närvarande

tidpunkten för afgörande af förevarande ärende icke vara väl

vald, då frågan om stämmoböterna otvifvelaktigt sammanhänger med

föremålen för den af Kongl Maj:t tillsatta skatteregleringskomiténs uppdrag,

och denna komité ännu icke afslutat sina arbeten.» — På grund

af hvad sålunda anförts, och då Kongl. Maj:t efter Utskottets förmenande

icke skulle komma att underlåta att åt ärendet egna den uppmärksamhet,

hvaraf det kunde vara förtjent, hemstälde Utskottet, att

motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I den nu förevarande, af Herr P. Pehr sson i Törneryd väckta

motionen har föreslagits:

att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

att de såsom straffpåföljd för uteblifven skattebetalning till staten

nu stadgade stämmoböterna måtte utbytas mot en indrifningsafgift af

tre procent å restbelopp, som icke öfverstiga 15 kronor, och af en och

en half procent å större belopp; och

att denna indrifningsafgift, som icke borde i kronoräkenskaperna

bokföras, matte oafkortad anvisas till den, som hos den skattskyldi°''e

verkställer indrifningen.

För att åskådliggöra, huru den sålunda föreslagna indrifningsafgiften

skulle komma att förhålla sig till de nuvarande stämmoböterna,

har meddelats följande tabell:

Bih. till Uiksd. Prat. 1SS4. 4 Sami 2 Afd. 1 Raft.

9

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Sammansatta Stats- och Bevillnings-UtsJcottets Utlåtande N:o 1.

De nu

stadgade stämmoböterna.

Indrifnings-

Restbelopp

å

De fattiges

andelar.

Uppbörds-

mannens

andelar.

Summa.

tll^ll t, bUlll ctl

motionären

föreslås.

Kronor.

1

Öre.

Kronor.

öre.

8

8

17

25

33

67

Kronor.

öre.

4

4

8

12

17

33

50

Kronor.

öre.

12

12

25

Kronor.

öre.

3

9

O

6

18

37

75

150

300

18

37

50

27

50

56

1

1

1

12

1

. 2

50

2

25

—

1

O

O

4

50

Till stöd för motionen är anfördt hufvudsakligen: att ju mindre

skattebeloppet vore, desto större, i förhållande till detsamma, vore

stämmoböterna, och desto hårdare träffades sålunda de små skattskyldige,

som till äfventyrs icke förmått att i rättan tid erlägga sin skatt;

att förmånerna för kommunerna att erhålla hjelp till sin fattigvård

icke kunde högt uppskattas af det skäl, att hvad som i stämmoböter

tillgodokomme kommunerna näppeligen kunde uppväga hvad kommunerna

i vanliga fall i fjerdingsmanslön utgåfve med hänsyn till

fjerdingsmannens åliggande och bestyr med indrifning af statens

skatterester; att den andel i stämmoböterna, som fjerdingsmannen för

nämnda bestyr erhölle, ock vore, med hänsyn särskildt till den förändring

i penningvärdet, som på de sista 40 åren inträdt, så obetydlig, att

densamma icke kunde motsvara ens de allra blygsammaste anspråk på

en skälig ersättning för hans besvär och kostnader för indrifningen af

statens skatterester, synnerligen om fjerdingsmannen af denna sin, ofta

nog icke ens till en hel krona sammanlagdt uppgående sportelinkomst

skall ersätta det vittne, som vid restindrifningen borde vara honom

följaktigt, hvaraf följden naturligen vore, att kommunerna, der hemmansegarne

icke sjelfva turvis fullgöra fjerdingsmansbestyret, finge

hålla fjerdingsmannen skadeslös genom förhöjning af hans lön; att det

vore oegentligt att uppbördsmannen erhölle andel i stämmoböterna äfven

i det fall, att han lemnade den egentliga restindrifningen till sina

underordnade; samt att, då för indrifning afkommunalutskyldsresterna

den grundsatsen vore vedertagen, att den, som i verkligheten besöijde

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Stats- och Bevillnings-UtsJcottets Utlåtande N:o 1. 11

indrifningen, finge af den restskyldige såsom indrifningsafgift, hvilken

icke annorstädes än å restlängden bokfördes, uttaga viss procent å restbeloppen,

det vore önskligt att enahanda grundsats kunde göras gällande

äfven för indrifningen af statens skatterester.

De fördelar, som motionären ansett skola vinnas genom antagandet

af hans förslag, äro följande: att de små skattskyldige, som icke förmått

att vid uppbörsstämman erlägga sina utskylder, men hvilka sedermera

bereda utväg för skattens erläggande, kunde beredas någon lindring

i den straffpåföljd, som för uteblifven skattebetalning nu är stadgad;

att kr onof''jer ding smannen skulle kunna erhålla en väl behöflig tillökning

i sin ersättning för bestyret med indrifningen af statens skatterester;

och att kronans räkenskaper skulle vinna i enkelhet och öfverskådlighet,

om den föga intresseväckande redovisningen för stämmoböterna från

desamma helt och hållet aflägsnades, hvarför något hinder så mycket

mindre borde möta, som denna invecklade redovisning för närvarande ingalunda

upplyste, huru mycket som af stämmoböterna i verkligheten influtit,

vare sig i hela riket eller i de särskilda fögderierna och kommunerna,

eller huru det influtna beloppet blifvit mellan »de fattige» och

vederbörande uppbördsmän och fjerdingsmän fördeladt.

Innan Utskottet öfvergår till behandlingen af motionärens vid

innevarande riksdag förslag, har Utskottet trott sig böra meddela, att

i ett på uppdrag af Statsrådet och Chefen för Finansdepartementet af

P. M. Nilsson, H. Amnéus och A. Westrin den 21 Juni 1881 afgifvet,

under denna riksdag till Stats-Utskottet aflemnadt utlåtande angående

länsräkenskapernas tidigare afslutande icke ifrågasatts någon förändring

af stämmoböterna, hvilket ej heller torde hafva fallit inom gränsen för

det åt desse komiterade lemnade uppdraget. Jemte förenämnda utlåtande

och förslag hafva bemälde komiterade afgifvit två alternativa förslag

till räkenskapsformulär, betecknade med I och II.

Sedan Utskottet sålunda sökt att, så vidt det varit för Utskottet

möjligt, redogöra för de förslag, som i det i den nu föreliggande motionen

berörda hänseendet förut varit å bane, öfvergår Utskottet till

en närmare pröfning af samma motion.

Af den redogörelse, som här ofvan blifvit lemnad, framgår, att

motionären vid innevarande riksdag icke oväsentligt afvikit från det

förslag angående stämmoböternas afskaffande, som af landsstatskomiterade

afgifvits, i det att, då desse senare ansågo, att den i stället för

stämmoböterna föreslagna indrifningsafgiften borde bestämmas till tre

öre (motsvarande tre procent) för hvarje full krona af debetsedelns

slutsumma, dock minst tio öre, bemälde motionär begränsat indrifningsafgiften

till tre procent å restbelopp, som icke öfverstiga 15 kronor,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Sammansatta Stats- och Bevillnings-UtsJcottets Utlåtande N:o 1.

och till en och en half procent å större belopp. Häraf varder en

följd, att indrifningsafgiften skulle blifva lägre för restbelopp, som folie

mellan 15 och 19,99 kronor, än för restbelopp, som uppginge till 15

kronor. Onekligen innebär detta en oegentlighet, och af denna anledning

finner Utskottet sig ej kunna förorda bifall till motionen.

Härmed är dock ingalunda den tanke afvisad, som ligger till

grund för det föreliggande förslaget. Tvärtom synes densamma af

skäl, för hvilka här nedan kommer att redogöras, förtjena allt afseende.

Af de uppgifter, som ofvan blifvit meddelade, framgår nemligen, att

stämmoböterna, så vidt de drabba de för högre skattebelopp restskyldige

personerna, icke kunna anses fullt motsvara det ändamål, som

med stämmoböterna skall främjas, hvaremot dessa böter synas med en

onödig hårdhet drabba de för smärre skattebelopp restskyldige, hos

hvilka det kan antagas, att som oftast tillfällig eller stadigvarande oförmåga

att betala ligger till grund för försummelsen. Redan ur den nu

berörda synpunkten skulle en förändring i det af motionären angifna

syftet af stadgandena om stämmoböterna vara önskvärd, men de mest

talande skälen för dylik förändring torde emellertid vara att hemta

från sättet, hvarpå stämmoböterna redovisas och fördelas.

Hvad dervid först angår redovisningen, så angifver redan en flygtig

blick på t. ex. de omfattande verifikationerna till fögderiernas specialräkningar

hvilket mödosamt och tidsödande arbete, som måste nedläggas

för åstadkommande af den nu erforderliga stämmobötesförteckningen.

De specialräkningar (för år 1882), som Utskottet under behandlingen

af förevarande fråga haft till påseende, visa, att det ojemförligt

största antalet af de restskyldige utgjorts af sådana personer,

hvilka blifvit påförda de två lägsta beloppen i stämmoböter, eller 12 och

25 öre. Att i dessa förteckningar, hvilkas volym i de flesta fall är högst

betydlig, påträffa bötesbelopp af 37 och 50 öre är temligen sällsynt, och

högre stämmobötessummor äro i allmänhet endast enstaka företeelser.

Vid sådant förhållande, och då, på sätt motionären vid 1882 års

riksdag anfört, det intresse, som kan vara förenadt med stämmobötesförteckningarnes

bibehållande i kronans räkenskaper, måste anses vara

ganska ringa, om ens något, då redovisningen i allt fall icke är i alla

afseenden fullt upplysande, synes det kunna ifrågasättas, om icke borttagandet

af den nuvarande redovisningsskyldigheten för stämmoböterna

skulle vara ändamålsenlig. Visserligen kan erinras, att, då naturligtvis

i samband härmed den tjenstemän vid landsstaten nu tillkommande

sportelinkomsten af andel i böter för försummelse att i behörig tid erlägga

påförda utskylder, hvilken — i sjelfva verket helt obedyliga —

sportelinkomst blifvit vissa af desse tjenstemän tillförsäkrad vid den

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets Utlåtande N:o 1.

af 1878 års Riksdag beslutade löneregleringen för vissa tjensteman och

betjente vid landsstaten (se Riksdagens ofvanberörda skrifvelse den 22

Maj 1878, N:o 35), skulle komma att i sin nuvarande form upphöra,

en rubbning skulle ske i grunderna för samma lönereglering, men i

betraktande af den lättnad i göromål, som den åsyftade förändringen

skulle medföra, anser Utskottet, att denna erinran bör förfalla, helst

uppbördsman fortfarande skulle kunna genom att sjelf företaga indrifning

af restbelopp bereda sig ersättning för dermed förenadt besvär.

Hvad derefter angår de nu gällande bestämmelserna rörande

stämmoböternas fördelning, så synas de brister, som af motionärerne

så väl vid 1882 som innevarande års riksdagar blifvit påpekade, böra

föranleda dessa böters afskaffande och utbytande mot indrifningsafgift,

tillfallande den, som verkställer indrifningen. Enligt hvad det uppgifvits,

besörjes denna i allmänhet, hvad landet beträffar, af den på kommunernas

bekostnad aflönade fjerdingsmannen. Med afseende derpå, att

de utskylder, hvarom nu är fråga, skola gäldas till staten, kan det icke

vara en obillig fordran, att den, som verkställer berörda indrifning, derför

erhåller ersättning i främsta rummet för de med indrifningen förenade

kostnaderna samt derjemte äfven någon godtgörelse för besväret. Huru

dermed för närvarande är stäldt, framgår af hvad ofvan blifvit meddeladt.

Deraf och af uppgifter, som Utskottet under hand erhållit,

visar sig, att kommunerna mångenstädes måste genom höjd aflöning

hålla fjerdingsmannen skadeslös för den tidsuppoffring samt det besvär

och de kostnader, som förorsakas honom genom skyldigheten att indrifva

statens skatterester. 1 vidsträckta län, sådana som de flesta norrländska

och åtskilliga andra, der i allmänhet jemväl fögderierna och socknarne

äro stora, måste indrifningen vara förenad med högst betydliga

kostnader, och vid sådant förhållande synes det vara ännu obilligare

än eljest, att fjerdingsmannen eller annan, som faktiskt verkställer indrifningen,

skall behöfva till vederbörande afstå någon del af den ringa

inkomst, som stämmoböterna, d. v. s. den del af dem, som verkligen

inflyter, kunna bereda; och om, med hänsyn till den i de flesta fall

otillräckliga ersättning, som indrifningsförrättaren nu erhåller genom

rättigheten att af stämmoböterna utfå allenast 76, till äfventyrs en

viss likgiltighet i fråga om indrifningen af statens skatterester skulle

läggas i dagen, så vore visserligen en dylik likgiltighet, om icke

ursäktlig, så åtminstone förklarlig. Utskottet känner icke, huru kontrollen

å indrifningsförrättaren är ordnad, och icke heller, om någon anledning

till fara i det nu berörda hänseendet förefinnes, men Utskottet

har trott sig kunna lemna en antydan i ämnet i motsats till den af

Kammarkollegium, Statskontoret och Kammarrätten i utlåtandet af den

Bih. till Riksd. Prof. 1884. 4 Sami. 2 Afd. 1 lläft. 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Sammansatta Stats- och Bevillnings-Utskottets Utlåtande N:o 1.

12 December 1878 uttryckta farhågan, att den enligt landsstatskomiterades

förslag mer än tredubblade inkomsten vid resters indrifvande

skulle hos uppbördsmannen framkalla ett intresse, som vore alldeles

stridande mot det allmännas fördel.

I fråga om de betänkligheter mot stämmoböternas utbytande

mot en indrifningsförrättaren ensam tillkommande indrifningsafgift,

hvilka af bemälda kollegier framställa, med anförande af den grunden,

att kommunerna skulle mista en inkomst, så lärer denna senare i allmänhet

vara af den ringa betydelse, att den helt och hållet kan lemnas

ur räkningen, och sannolikt mångenstädes komma att motvägas genom

sänkta utgifter för fjerdingsmannens aflönande.

Under åberopande af hvad här ofvan blifvit anfördt till stöd för

de framstälda förslagen om införande af den af landsstatskomiterade

ifrågasatta indrifningsafgiften, anser Utskottet sig icke behöfva här utförligare

motivera en hemställan, att Riksdagen måtte, med anledning

af den af Herr P. Pehrsson väckta motionen, hos Kongl. Maj:t göra

anhållan om stämmoböternas utbytande mot indrifningsafgift i hufvudsaklig

öfverensstämmelse med hvad motionären vid 1882 års riksdag

föreslagit; hemställande Utskottet alltså,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes efter den ytterligare

utredning af ämnet, som Kongl. Maj:t kan finna erforderlig,

taga under öfvervägande, om och huruledes

nu stadgade stämmoböter må kunna utbytas mot viss

indrifningsafgift i hufvudsaklig öfverensstämmelse med

det förslag derutinnan, som af komiterade för uppgörande

af dels allmän tjenste- och lönereglering för

landsstaten och dels uppbörds- och redovisningsväsendet

för landet i afgifvet betänkande den 13 Oktober

1875 blifvit framstäldt.

Stockholm den 6 Maj 1884.

På Sammansatta Utskottets vägnar:

R. TÖRNE BL ADH.

STOCKHOLM, ISÅAC MAKCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1884.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1884:69 Skrifvelse till Konungen, angående stämmoböters utbytande mot en viss indrifning saf gift. s. 1 i texten