Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5

1885-02-16 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1885:5, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

1

N:o 5.

Ank. till Riksd. Kansli den 16 Febr. 1885, kl. 1 e. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad

lydelse af 22 § i förordningen angående inteckning i fast

egendom.

22 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 Juni

1875 har för närvarande följande lydelse:

»Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till viss del dödas;

uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift för den Rätt, som beviljat

mteckningen, och skrifve Rätten å handlingen bevis om dödandet. Askas

åtgärden af annan än fastighetens egare, må dödandet ej beviljas utan eqarens

samtycke. ''

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet

med hvad här ofvan angående intecknings dödande är sagdt».

Lag-Utskottet har nu från Andra Kammaren fått emottaga en af

Herr J. August Sjö afgifven. motion, N:o 88, hvari motionären, på de

skäl, han anfört uti sin vid sistlidna års riksdag inom Andra Kammaren

väckta motion, N:o 34, och med stöd af Lag-Utskottets i då afgifna Utlåtande

N:o 33 lemnade tillstyrkan samt Andra Kammarens bifall till

motionen, föreslår, att Riksdagen ville för sin del besluta, att nämnda

§ skall erhålla följande ändrade lydelse:

»Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till viss del dödas;

uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift för den rätt, som beviljat

inteckningen, och skrifve rätten å handlingen bevis om dödandet.

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas, förfares i enlighet

med hvad här ofvan angående intecknings dödande är sagdt».

Bih. till Rilcsd. Prof. 1885. 7 Sami. 5 Raft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

I motionärens vid förra riksdagen afgifna och nu af honom åberopade

motion anfördes, att ifrågavarande stadgande tillämpades olika,

och af en del domare sålunda, att, då eu inteckningshandling för dylikt

ändamål genom ombud ingåfves, men derå ej funnes skriftligt medgifvande

derför, domaren likväl emottoge handlingen samt vid tingets slut

lemnade det besked, att ansökningen ej kunde bifallas, då ej jordegaren

godkänt densamma. Genom ett sådant förfarande så väl finge sökanden

betala en onödig utgift, lösen för protokollet, som blefve ärendet försenadt.

En del domare vore mera praktiska, och, änskönt ej jordegaren

skriftligen medgifvit ansökningen och ej heller sjelf derom inför rätta

anhållit, tecknade dock domaren, då ansökan skett genom ombud, i protokollet,

att ombudet å jordegarens vägnar anhöll att få inteckningen dödad

eller postponerad, samt verkstälde detta med anledning häraf. ■—- Man

kunde tänka sig de svårigheter, som skulle uppstå, då en egare till en

större egendom låtit inteckna sin fastighet och sedermera sålt densamma

till kanske 20 å 30 delegare, huru stort besvär det skulle blifva med att

få inteckningar dödade och postponerade, när det erfordrades alla de

nya delegarnes medgifvande dertill, och dermed icke vore nog, utan man

äfven måste visa deras eganderättshandlingar till fastigheterna. — För

att undanrödja de här påpekade olämpligheterna, och då, enligt motionärens

åsigt, det aldrig kunde vara någon förlust, utan snarare en fördel

för eu jordegare att få inteckningar i sin fastighet dödade eller efter

annan nedsatta, hade motionären afgifvit sitt förslag.

Det förslag i samma syfte, motionären frainstält äfven vid 1883 års

riksdag, blef af Utskottet afstyrkt på skäl, som återfinnas i Utskottets

utlåtande N:o 10. Detta utlåtande godkändes af Första Kammaren, utan

föregången öfverläggning eller votering, men Andra Kammaren beslöt,

med 93 röster mot 71, att, med afslag å Utskottets hemställan, bifalla

motionärens förslag. Då Utskottet, vid 1884 års riksdag, biträdde motionärens

förslag, blef Utskottets hemställan, efter hållna kortare öfverläggningar,

af Första Kammaren utan votering afslagen, men af Andra

Kammaren, likaledes utan votering, bifallen.

Utskottet, som jemväl nu tillstyrker bifall till hvad motionären föreslår,

åberopar i sådant hänseende Utskottets vid sistlidna års riksdag i

frågan lemnade motivering, så lydande:

»Det lättade sätt att kunna få inteckningar dödade eller under andra

nedsatta, hvilket motionären förordar, var i tillämpning före tillkomsten

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

af nu gällande 1875 års inteckningsförordning, och motionärens förslag

innebär sålunda endast en återgång till hvad före den nya inteckningsförordningen

var gällande rätt. Utskottet veterligen hade under tiden

för den äldre förordningens tillämpning icke försports några praktiska

olägenheter af det sätt, på hvilket inteckningar då kunde dödas eller

postponeras, och man torde icke kunna undgå att finna, det den 1875

i förevarande hänseende införda nya bestämmelse om samtycke af fastighetsegaren

tagit mera hänsyn till ett strängt genomförande af teoretiska

principer än till tillfredsställandet af praktiska kraf.

»Åt dessa senare måste dock i lagstiftningen i allmänhet tillmätas

en stor. betydelse, och allra mest när det gäller »förhållanden, som beröra

sa vigtiga, vidsträckta och känsliga områden, som området för den allmänna

krediten och kreditmedlen».

»Beträffande dessa praktiska kraf har i denna fråga blifvit andraget

(se Tidskrift för lagskipning, m. in. 1876, s. 422—433):

att det i regeln allenast vore i fastighetsegarens intresse och till

hans gagn, att hans egendom befriades från densamma besvärande inteckningar,

samt att han sålunda gemenligen icke hade anledning att en

sådan åtgärd bestrida;

att deremot inteckningshafvaren i allmänhet saknade anledning att

befatta sig med inteckningars dödande, med mindre det skedde just i

fastighetsegarens intresse — vanligtvis för att såmedelst bereda kredit

och gångbarhet åt någon af honom till belåning afsedd och af hvarjehanda

anledningar båttre användbar inteckning, som emellertid dittills

haft sämre rätt;

att, då det ju vid inlösandet af en inteckning ankorame på fastighetsegaren

att återfordra den inlösta handlingen, redan den omständighet,

att han qvarlemnat den hos inteckningshafvaren, som eljest icke kunde

förete densamma vid domstol för dödande eller nedflyttning, utmärkte

ett medgifvande till dylik åtgärd;

att detta medgifvande hade sin grund i ett fortfarande obligatoriskt

förhållande till inteckningshafvaren, för hvilket dödandet eller nedflyttningen

utgjorde ett vilkor;

a,tt visserligen den gamla inteckningen också kunde hos borgenären

qvarlemnas såsom supplementär säkerhet till den hos honom belånade

senare. inteckning,. men att ett sådant förhållande desto mindre borde

utan vidare bevisning praesumeras, som qvarståendet af en inlöst inteckning,

hvilken belastade fastigheten utöfver den verkliga skuldens belopp,

i allmänhet vore för fastighetsegarens kredit menligt och för hans låneoperationer

hinderligt; hvartill komme, att i detta fall borgenären* såsom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

innehafvare af båda hypoteken, saknade allt intresse att någotdera döda

eller i afseende på förmånsrätten förändra;

att, om två eller flere inteckningar blifvit af fastighetsegaren på olika

händer belånade, det visserligen vore af intresse för innehafvaren, men

deremot i allmänhet likgiltigt för fastighetsegaren, hvilken ordning dessa

inteckningar sins emellan innehade;

att inteckningshandlingarnes företeende vid domstol i allmänhet borde

anses vittna om rigtig åtkomst och god tro;

att, om ändock i något fall förekomme — hvilket tvifvelsutan måste

vara ett sällsynt undantag — att en borgenär emot fastighetsegarens

vilja och honom till förfång dödade eller försämrade en inteckning, lagen

mot en dylik rättskränkning erbjöde tillräckliga korrektiv för att

derifrån afskräcka, samt att faran af ett sådant tilltag dessutom vanligen

icke vore större, än besväret och kostnaden för fastställandet af en annan

inteckning;

samt att, till följd af nu anförda omständigheter, det vore med allt

skäl, som man kunde presumera fastighetsegarens samtycke till inteckningars

dödande eller omflyttning, när derom i stadgad ordning gjordes

ansökning, hvarigenom ock för det praktiska användandet af inteckningar

undanröjdes mycken omgång och många svårigheter, som, alltid menliga

för kreditrörelsen och affärslifvet, måste blifva det än mera, i samma

mån dessa utvecklades.

»Utskottet delar de sålunda uttalade åsigter.

»Det är icke heller så lätt, som mången torde föreställa sig, att uppfylla

den af lagen uppstäda fordran på fastighetsegarens medgifvande.

Det är nemligen icke-nog med att samtycke visas: det maste ock visas,

att den samtyckande är rätt egare af ifrågavarande fastighet, och härför

måste, när så fordras, laga åtkomsthandlingar företes.

»Svårigheten är dock icke så stor, när samtycke endast fordras af

en enda person. Men det kan ofta inträffa, att, sedan inteckningen beviljades,

densamma många gånger förnyats, samt att under tiden fastigheten

på flerehanda sätt styckats, och, för att då den gemensamma inteckningen,

sedan den guldits, skall kunna dödas i en styckad del, erfordras

samtycke af alla dem, hvilka då äro rätte egare till de öfriga delarne,

och understundom kan det vara omöjligt att anträffa desse samtlige och

ännu oftare vara omöjligt att för dem samtlige visa laga åtkomst. Vid

sådant förhållande återstår visserligen att låta inteckningen förfalla genom

att icke inom tio års förlopp förnya densamma, men under tiden

qvarstår den dock såsom graverande fastigheten, med alla olägenheter,

som häraf för den enskilde kunna uppkomma.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

»En kommentator till 1875 års inteckningsförordning (Nordlig, De

nye lagfarts- och inteckningslagarne, s. 142) har ock om nu ifrågavarande

bestämmelse yttrat:

»En nyhet är föreskriften, att egaren af fastigheten skall bifalla dödandet

eller platsbytet, då åtgärden ej af honom begäres. Denna föreskrift

betager åtgärden den egenskap af enkelhet och lätthet i åvägabringandet,

, som han hittills haft och eljest fortfarande skulle ega på

grund af den förut angifna grundsatsen, att innehafvandet af en inteckningshandling

utgör tillräcklig legitimation för förfogandet öfver henne.

Genom föreskriften orsakas i hvarje fall besvär och omgång, och vid

många tillfällen stora om ej oöfvervinneliga svårigheter för åstadkommande

af dödande eller förbytande af inteckningar. Någon olägenhet

af det hittills använda enklare förfarandet har ej, oss veterligen, visat

sig. Det af lagbyrån för förändringen anförda skäl, hemtadt från fastighetsegarens

rätt att kunna med mera säkerhet beräkna utsigterna till

återutsättande af en måhända uppsagd inteckning, är mera af föreställningen

konstrueradt, än af verkligheten bekräftadt, och synes oss i alla

händelser tala blott mot ned- och uppflyttande af inteckningar, utan

egarens medgifvande, ej emot intecknings dödande utan sådant medgifvande.

Derföre hade stadgandet åtminstone bort inskränkas till att

gälla endast den förra af dessa åtgärder.»

På grund af det nu anförda finner Utskottet en lagändring i förevarande

hänseende af ett verkligt praktiskt behof påkallad och hemställer,

med anledning af motionen,

att Riksdagen ville för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 22 § i förordningen angående

inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875.

Härigenom förordnas, att 22 § i förordningen angående

inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875

skall erhålla följande ändrade lydelse:

Vill någon låta inteckning helt och hållet eller till

viss del dödas; uppvise inteckningshandlingen i hufvudskrift

för den Rätt, som beviljat inteckningen, och

skrifve Rätten å handlingen bevis om dödandet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

Vill någon låta inteckning under annan nedsättas,

förfares i enlighet med hvad här ofvan angående intecknings

dödande är sagdt.

Stockholm den 16 Februari 1885.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herrar Bergström, Fröberg, WiclmarJc, Nisser, Sandberg, Sederholm,

Ekenman och Grefve Bonde, hvilka ansett, att Utskottet bort afstyrka

bifall till ifrågavarande motion samt, till stöd för sin uppfattning i detta

hänseende, åberopat hvad Lag-Utskottet vid 1883 års riksdag uti utlåtande

i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 22 § i förordningen

angående inteckning i fast egendom anfört:

»Det stadgande, motionären åsyftar, inkom i vår rätt genom nya

intecknings-förordningen af år 1875.

Dåvarande Lagbyrån anförde till stöd för sitt förslag i denna del

följande:

»Det bör icke få ankomma på borgenärens godtycke att ensidigt,

utan fastighetsegarens begifvande, vidtaga sådana åtgärder, hvarigenom

den inteckningssäkerhet, denne lemnat, försämras. Det är nemligen

uppenbart, att genom ett sådant förfarande väsentliga olägenheter skulle

för fastighetsegaren uppstå, t. ex. om han behöfde för ny belåning använda

eu inteckning, men funne sig genom en dylik, utan hans vetskap,

af inteckningshafvaren vidtagen åtgärd urståndsatt att, på sätt han beräknat,

använda inteckningen för nämnda ändamål.»

Till följd af stadgandena i den nya inteckningsförordningen om vilkoren

för intecknings meddelande torde, vid inteckning för fordran till

visst belopp i penningar eller varor, vanligen tillgå så, att inteckningen

meddelas på ansökning af egaren till den fastighet, som intecknas. Sedan

fastighetsegaren derpå för upptaget lån satt inteckningen såsom säkerhet,

har härigenom mellan honom och långifvaren otvifvelaktigt uppstått ett

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 5.

kontraktsenligt förhållande. Det bör derföre icke vara långifvaren eller

hans rättsinnehafvare medgifvet att, utan fastighetsegarens begifvande,

med inteckningen vidtaga någon åtgärd, hvarigenom dess värde skulle

för fastighetsegaren förminskas, der den åter kommer i hans hand.

Enligt 25 § inteckningsförordningen är det nemligen icke gäldenären

förment att, om intecknad fordringshandling är af honom inlöst eller

eljest åter kommen i hans hand, der inteckningen ännu är gällande, å

nyo utgifva handlingen med fortfarande inteckningsrätt.

Man skulle nu kunna anmärka, att i alla händelser — då inteckningsinnehafvaren

icke kunde hafva något intresse af att låta döda eller

efter annan nedflytta inteckningen — något men icke skulle kunna uppstå

af ifrågavarande stadgandes borttagande.

Utskottet kan icke dela denna uppfattning. Det må visserligen vara

sant, att icke något intresse kan hos inteckningshafvaren förefinnas att

låta helt och hållet döda inteckningen förr än han redan erhållit full

betalning för sin fordran, samt att dä, under vanliga förhållanden, inteckningshandlingen

icke vidare af honom innehafves utan har vid betalningstillfället

aflemnats till den förre gäldenären. Förhållandet torde

emellertid icke vara fullt detsamma beträffande ett dödande delvis. Om

nemligen gäldenären delvis betalt sin skuld, och inteckningssäkerheten

varit och fortfarande är fullgod för hela det ursprungliga fordringsbeloppet,

skulle inteckningshafvaren kunna, efter öfverenskommelse med

innehafvare af senare inteckningar i samma egendom — genom att för

det betalda beloppet låta döda den inteckning han innehar —- med fortfarande

för sig sjelf bibehållen full säkerhet, till fastighetsegarens förfång

och mot dennes vilja, förbättra den säkerhet, med hvilken desse

senare inteckningshafvare ursprungligen åtnöjt sig. Fastighetsegaren

skulle sedermera, när han betalt sin skuld, icke återfå den ursprungligen

lemnade inteckningen, utan kanske endast en inteckning till det

belopp, sista afbetalningen utgjort, och icke en gång kunna, genom ny

inteckningsansökan och dermed följande kostnader, åter för användande

förskaffa sig en inteckning med samma rätt, som den ursprungliga af

honom utgifna. På samma sätt skulle, beträffande intecknings nedflyttande,

eu inteckningshafvare kunna, genom att, inom ett värde å fastigheten,

hvilket kunde beräknas alltid komma att ur densamma utgå, nedflytta

sin inteckning å ett mindre belopp efter en annans, lydande å

högre, beröfva fastighetsegaren förmånen att, vid betalning af det mindre

beloppet, kunna förfoga öfver den bättre inteckningen.

De verkliga rättskränkningar, som sålunda skulle kunna blifva en

följd af stadgandets upphäfvande, motvägas icke, i Utskottets tanke, af

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o h.

upphörandet af de svårigheter, omgångar och besvär, stadgandets tillämpning

understundom onekligen medför.

Utskottet hemställer derföre, att motionen icke må vinna Riksdagens

bifall.»

Herr Lewin har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i

ärendets behandling inom Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1885:8 Skrifvelse till Konungen, med förslag till Lag angående ändrad, lydelse af 22 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 Juni 1875. s. 9 i texten