Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad lagstiftning rörande oäkta lams afsrätt. Ändringar i gällande lagstiftning rörande oäkta barns arfsrätt hafva vid innevarande riksmöte föreslagits i fyra särskilda, inom Andra Kammaren väckta motioner, Kds 3, 9, 11 och 14.

1885-05-13 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1885:62, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad lagstiftning rörande oäkta lams afsrätt. Ändringar i gällande lagstiftning rörande oäkta barns arfsrätt hafva vid innevarande riksmöte föreslagits i fyra särskilda, inom Andra Kammaren väckta motioner, Kds 3, 9, 11 och 14.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N;o 62.

1

N:o 62.

Ank. till Riksd. Kansli den 13 Maj 1885, kl. 11 f. m.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad

lagstiftning rörande oäkta lams afsrätt.

Ändringar i gällande lagstiftning rörande oäkta barns arfsrätt hafva

vid innevarande riksmöte föreslagits i fyra särskilda, inom Andra Kammaren

väckta motioner, Kds 3, 9, 11 och 14.

I motionerna Kds 9 och 11 påyrkas, att oäkta barn må kunna taga

arf efter så fader som moder, i det motionärerne föreslå:

Herr P. Waldenström i motionen K:o 9,

»att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring af hvad som

hittills genom Ärfdabalken samt Kong!, förordningen den 14 April 1866 är

stadgadt om oäkta barns arfsrätt, att sådan rätt må i hvarje fall tillerkännas

oäkta barn lika med barn af laggift sång;»

och Herr Richard G-ustafsson i motionen K:o 11,

»att. de s. k. oäkta barnen böra gifvas samma rätt som de äkta och

att alltså Ärfdabalkens 8 kap. 7 § ändras i syfte:

att oäkta barn tager arf efter så väl moder som fader, i likhet med

äkta barn, så snart det är af fader eller moder erkändt, eller laga bevis för

faderskapet och moderskapet finnas;

att oäkta barn tillägges faders eller moders slägtnamn efter den sistnämndas

val, dock att barnet vid sin myndighets ålder sjelf får bestämma,

om det vill bära faders eller moders namn;

att fader har samma försörjningspligt mot sitt oäkta barn, som vore

det äkta föclt;»

Bill. till Likså. Prot. 1885. 7 Samt. åt Höft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 62.

anhållande motionären, att, om Lag-Utskottet skulle finna, att den

föreslagna förändringen vore af så genomgripande natur, att Utskottet ansåge

sig icke kunna tillstyrka den, och ej heller sjelf ville redigera ett förslag

i samma syfte, Utskottet måtte hos Riksdagen tillstyrka en skrifvelse

till Kong!. Maj:t med begäran om utarbetande af en lag i det syfte motionen

angifver.

I motionerna N:is 3 och 14 åsyftas endast utsträckning i den s. k.

arfsrätt, oäkta barn redan enligt gällande lagstiftning egen efter moder; och

föreslå motionärerne i sådant afseende:

Herr J. Anderson i Tenhult i motionen N:o 3,

»att Riksdagen ville besluta, att Kong! förordningen af den 14 April

1866, angående oäkta barns arfsrätt, erhåller följande lydelse:

Med ändring af hvad 8 kap. 7§ — — — — — — — — — *

förordnas, att oäkta barn må lika med äkta barn taga arf efter sin moder;»

samt Herr Öskar Erkkson i motionen JST:o 14,

»att Riksdagen måtte för sin del, med upphäfvande af Kong], förordningen

den 14 April 1866, angående arfsrätt för oäkta barn, antaga en

så lydande förordning i ämnet:

Med ändring af hvad 8 kap. 7 § Ärfdabalken stadgar derom, att

barn, som äro aflade i lönskaläge utan äktenskapslofven, eller i hordom,

eller i förbudna leder, ej må taga annat arf än efter egna barn och bröstarfvingar,

förordnas, att oäkta barn jemväl må, derest det blifvit såsom

modrens barn antecknadt i kyrkoboken för den församling, i hvilken hon då

var kyrkoskrifven, taga arf efter sin moder lika med äkta barn.»

Knappast någon fråga inom familjerättens område är af den ömtåliga

och svårlösta natur, som frågan om oäkta barns rätt.

Spörsmålen om de förutsättningar, under Indika ett barn skall anses

såsom oäkta; om öfver hufvud någonsin och i så fall under Indika vilkor mot

dess påstådde fader eller moder bevis om fader- eller moderskap (paternitetseller

maternitetsbevis) må föras; om faderns och moderns eller enderas pligt

att bekosta det oäkta barnets uppfostran (alimentationspligt); om fadern

eller modern skall ega rätt att hafva barnet i sin vård, med flere hithörande

invecklade spörsmål, hafva af olika lagstiftningar på olika tider och bland

olika folk erhållit en skiljaktig lösning, beroende på den grad af kulturutveckling,

på hvilken folket befunnit sig, och på den uppfattning af familjens

väsen, som inom folket varit rådande. Att här närmare ingå på dessa

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utslcottets Utlåtande N:o 62.

spörsmål, skulle, om det skedde med någon fullständighet, vara detsamma

som att skrifva en historik öfver familjerättens utvecklingsgång.

Utskottet måste här betrakta ämnet under mindre dimensioner samt

med antydande allenast af det nära sammanhang, i hvilket nu nämnda

frågor stå till den, som här närmast tager Utskottets uppmärksamhet i anspråk,

öfvergå till denna, eller till frågan om oäkta barns arfsrätt.

Förutsatt alltså, att ett barn lagligen måste anses såsom oäkta, och

förutsatt, att dess naturlige fader och naturliga moder äro lagligen kända;

livad laglig rätt har barnet att efter dem och sålunda efter andra genom

dem taga arf?

Att det oäkta barnet har rätt att af de naturliga föräldrarne njuta

nödtorftig föda och uppfostran, till dess det sig sjelf nära kan, och att sålunda

föräldrarne hafva alimentationspligt i förhållande till barnet, är af

nästan alla lagstiftningar erkändt, och särskilt af den svenska i 8 kap. 7 §

Arfdabalken, om ock de olika lagstiftningarne på mycket skiljaktigt sätt

bestämt denna alimentationspligt och tiden derför. Och det allmänna erkännandet

af denna rätt och denna pligt är helt naturligt, enär rätten och

pligten för sin tillvaro icke behöfva söka hemul i familjerätten, utan redan

framgå ur den allmänna obligationsrättens principer.

Annorlunda ställer sig frågan beträffande oäkta barns arfsrätt.

Att de taga arf efter egna barn och bröstarfvingar (se 8 kap. 7 §

Arfdabalken) är numera allmänneligen i lagstiftningarne antaget, men hör

icke till nu förevarande fråga, enär arfsrätten då grundar sig på de döde

descendenternes härstamning genom äkta börd från de oäkta födde.

Arfsrätten är nemligen, särskildt enligt germanisk rättsåskådning, icke

hufvudsakligen beroende å i/orfe-bandet, utan å familje-bandet, och arfsberättigade

efter en arflåtare i viss följd de, som med honom sammanslutas af

gemensamt familjeband. För germanen var egendomen — den bestod väl

oftast till allra största delen af fastighet — familjens, slägtens egendom, och

de familje- och slägtmedlemmar, som den innehade, voro deraf innehafvare å

familjens och slägtens vägnar. Att kallas till delaktighet i egendomen kunde

då endast rättsligen komma i fråga för de barn, som voro delaktige i familjen,

d. v. s. de äkta födde, och de mångahanda afvikelser ifrån denna

de germanska lagarne, så äldre som nyare, dock genomgående grundsats,

hvilka i dem förekomma, torde mera hafva sin grund i billighetshänsyn än

i en uppfattning af någon de oäkte födde härutinnan tillkommande rätt.

Utan någon modifierande bestämmelse stadgade ock 1734 års lag i

8 kap. 7 § Arfdabalken, att, »ätbar man barn i lönskaläge utan äktenskaps

lofven, eller i hordom, eller i förbudna leder; de barn må ej annat arf taga,

än efter egna barn och bröstarfvingar».

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 62.

Man kan nästan säga, att den svenska lagstiftningen ännu qvarstår

på samma ståndpunkt. Genom förordningen den 14 April 1866 är visserligen,

med ändring af hvad ofvan anförda lagrum stadgar derom, att barn,

som äro aflade i lönskaläge utan äktenskapslofven, eller i hordom, ej må

taga annat arf än efter egna barn och bröstarfvingar, förordnadt, att oäkta

barn, som ej är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led, må,

derest modern låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken för den församling,

i hvilken hon då var kyrkoskrifven, lika med äkta barn taga arf

efter sin moder i den egendom, som ej utgör bröstarfvinges laglott; men, om

ock förordningen sjelf i sin rubrik kallar sig »förordning angående arfsrätt

för oäkta barn», torde man dock komma förordningens innersta mening närmare,

om man antager att, såsom äfven de förhandlingar i frågan, som föregingo

förordningens tillkomst, synas utvisa, den rätt, hvaraf på grund af

förordningens bestämmelser oäkta barn kan komma i åtnjutande, snarare

måste anses hvila på »en presumtion af den aflidnas ej tillkännagifna

yttersta vilja», än på någon det oäkta barnet tillkommande verklig arfsrätt

efter modern, och detta desto hellre som förordningen uttryckligen stadgar,

att »arfvet» endast tages i den egendom, som ej utgör bröstarfvinges laglott.

Den ståndpunkt, den svenska lagen sålunda intager till frågan om

oäkta barns arfsrätt, önskar Utskottet för sin del bibehålla. Utskottet måste

derför afstyrka förevarande motioner, i hvad de afse att arfsrätt måtte tillerkännas

oäkta barn efter fader, att den delaktighet i qvarlåtenskap efter

moder, som nu i visst fall tillkommer oäkta barn, måtte utsträckas; och att

oäkta barn skulle antaga faders eller moders slägtnamn efter moderns val,

dock att barnet vid uppnådd myndighetsålder sjelf skulle få bestämma, om

det ville antaga faderns eller moderns namn. Utskottet fruktar, att en dylik

utsträckt arfsrätt för oäkta barn skulle lämna komma att så småningom utplåna

skilnaden mellan äkta och oäkta börd samt dymedelst och genom mer

eller mindre skandalösa paternitets- och maternitetsprocesser lossa familjebanden,

hvilka ju ock äro de starkaste sambällsband.

Otvifvelaktigt torde emellertid vara, att på grund af åtskilliga förhållanden

1866 års förordning icke nu verkar så, som med densamma afses.

Allmänna uppfattningen torde vara, att, blott ett oäkta barn är i kyrkoboken

antecknadt såsom barn af viss qvinna, barnets arfsrätt efter denna

ock är tryggad, hvilket emellertid ingalunda är förhållandet, såsom äfven

framgår af en utaf Högsta Domstolen i ett särskilt mål under den 18 Maj

1876 meddelad dom, om hvilken i Högsta Domstolens minnesbok förekommer

följande anteckning:

»En i kyrkobok befintlig anteckning om en afliden qvinna, att hon

har ett oäkta barn, ansågs af Högsta Domstolen icke i och för sig utgöra

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 62.

bevis derom, att qvinnan låtit anteckna barnet såsom sitt, så att detta må

ega, enligt förordningen den 14 April 1866, taga arf efter modern».

Säkerligen har ock månget oäkta barn, på grund af moderns bristande

kännedom om hvad i förevarande hänseende var att iakttaga, mot moderns

önskan och afsigt gått förlustig! delaktighet i hennes qvarlåtenskap. Utskottet

finner derför, att något bör åtgöras i detta hänseende, och får, med föranledande

af motionerna samt med afstyrkande af desamma i öfrigt, hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl.

Maj.''t täcktes anbefalla domkapitlen i riket samt Stockholms

stads konsistorium och Hofkonsistorium att genom

cirkulär hos vederbörande presterskap inskärpa angelägenheten

deraf, att den anteckning i kyrkobok, som enligt

förordningen den 14 April 1866 utgör förutsättning för

oäkta barns arfsrätt efter moder, verkställes på sådant

sätt, att den må innefatta bevis, att qvinnan låtit anteckna

barnet såsom sitt.

Stockholm den 13 Maj 1885.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af Herr II. Andersson i Uöbbelöf, som ansett, att Utskottet bort

tillstyrka Riksdagen aflåtande af skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran,

att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till sådan ändring i nu gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt,

att oäkta barn skulle tilläggas arfsrätt efter moder i likhet med äkta barn

samt efter fader, derest denne antingen inför prest eller vederbörlig domstol

erkänt faderskapet, dock endast i den del af qvarlåtenskap en, som ej utgör

bröstarfvinges laglott;

af Herr J. Anderson i Tenhult: »Då jag icke kunnat biträda det

beslut, hvartill Lag-Utskottet kommit, får jag afgifva min reservation.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 62.

Lagbestämmelser rörande rätt till arf hafva i mån af rättsuppfattningen

måst undergå förändringar. Den tid är längesedan förbi, då söner egde

ensamt rätt till arf. En annan tid inträdde, då dotter emot broder hade blott

half arfsrätt. 1845 års Kong!, förordning stadgade lika arfsrätt emellan

äkta barn. Något mer än 20 år derefter, eller den 14 April 1866, medgafs

att oäkta barn, som dittills varit alldeles arflös, skulle under vissa vilkor

och till viss del fä taga arf efter moder. Nära 20 år hafva sedan dess förflutit,

och torde tiden mer än väl nu vara inne, då en ytterligare smula

rättvisa vederfares de oäkta barnen, så att dessa blifva i fråga om arf efter

moder likstälda med äkta barn. Jag hoppas den tiden snart skall inträda

då oäkta barn, såsom frukten af föräldrarnes förseelse mot sedlig ordning,

få rätt till arf jemväl efter fader.

Ehuru jag hyser den grundsatsen, att barn, ehvad de äro födda af

äkta säng eller ej, böra taga arf efter begge föräldrarne, får jag, då jag

förmärkt att man endast bitvis kan få fram små reformer i den rätta rigtningen,

hemställa, att Riksdagen ville besluta,

att oäkta barn lika med äkta barn berättigas till arf

efter moder.»

af Herr Lavin, med hvilken Herr Smedberg instämt: »Den rättsteori,

som Lag-Utskottet så väl nu som tillförene i samma fråga för sig

uppstält, innebär, i få ord sagdt, att eftersom arfsrätt icke finnes till utom

familjen, och familjens grund är det lagliga äktenskapet, följer deraf, att

barn födda utom äktenskapet icke ega arfsrätt. Teorien, uttryckt i 8 kap.

Ärfdabalken af gällande lag, var till äfventyra öfverensstämmande med allmänna

rättsuppfattningen på den tid, då lagen tillkom, men är det icke

mera. Den humanitet, som en gång i tiden frigjorde slafven, som under

sin utveckling alltjemt arbetar på nedbrytande af skrankorna, hvilka dela

menniskor efter deras börd, och vill bereda allas likhet inför lagen, kan i

vår tid icke gilla den vidt gående åtskilnaden i rättsligt hänseende mellan

äkta och oäkta barn. Det kan för denna vår tids rättsuppfattning, som i

det oäkta barnet liksom i det äkta ser allenast menniskan, ej annat än

förefalla upprörande, att samma barn, som är frukten af föräldrarnes förseelse

mot antagen sedlig ordning, för hvilken förseelse barnet ju icke bär

skulden, skall gent emot föräldrarne sakna annan laglig rättighet än den i

7 § af 8 kap. medgifna till åtnjutande af nödtorftig föda och uppfostran

till dess barnet kan sjelf försörja sig, eller således rättighet jemn t upp till det,

som de osjäliga djuren utan tvånget af skrifven lag skänka åt sin afkomma.

Vid den af motionärerne åsyftade lagförändringens genomförande skola nog

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 62.

svårigheter möta, betänkligheter uppstå, likväl ej af annan beskaffenhet, än

att de med god vilja kunna undanrödjas, höfvas; och för dessa möjliga

svårigheters, betänkligheters skull må man, synes mig, ej glömma den bjudande

pligten att skipa den rättvisa, som allmänna meningen allt kraftigare

fordrar.

Jag har, såsom jag älskar att tro, i grunden ingen benägenhet att

rifva ned det bestående och skall villigt bära aktning för den rättsuppfattning,

ur hvilken läran, som Utskottets flertal bekänner, uppvuxit och af

hvilken 8 Kap. Ärfdabalken är ett uttryck; — men rättsuppfattningen,

lika med allt. annat, är underkastad utvecklingens lag, och med förändrad

sådan uppfattning är det naturligt, att läror, som en gång ansågos oemotsägliga,

måste lemna rum för andra. Så, föreställer jag mig, kommer det förr

eller senare att inträffa, att teorien, hvilken från arfsrätt efter föräldrar utestänger

barn på grund af deras oäkta börd, får gifva vika för den mening,

som i fråga om arfsrätt gör det oäkta barnet väsentligen likställigt med det

äkta. Farhågan att eftergift för denna senare mening skulle verka dels upp
lösande

på familjen, dels ock till förringande af äktenskapets helgd, kan jag

icke dela. Det för familjen och äktenskapet vådliga ligger, efter mitt förmenande,

icke i erkännandet af grundsatsen om oäkta barns arfsrätt efter

föräldrarne, utan i tillvaron af sådana utom äktenskapet stående förbindelser,

af hvilka de oäkta barnen äro frukten. Ett kraftigt medel till motverkande

af dessa förbindelser skulle, såsom jag vidare tänker mig, just ligga i erkännandet.

af de oäkta barnens arfsrätt.

Med min upfattning af frågan är det naturligt, att jag icke kan nöjas

med den eftergift för humanitetens anspråk, som innefattas i Kong!, förordningen

den 14 April 1866. Utom det att den så kallade arfsrätt, som

der tillerkännes oäkta barn, i följd af den såsom vilkor för arfsrättens till
godonjutande

tillagda bestämmelse rörande anteckning i kyrkobok, som modern

skall låta verkställa, har mycket ringa praktiskt värde, är det vidare att

anmärka, att samma Kongl. förordning gör oäkta barns arfsrätt efter modern

beroende på hennes goda vilja, i stället att enligt min mening, oberoende så

val af fadrens som af modrens uttryckta vilja, deras oäkta barn bör kunna

göra anspråk på arf såsom en samma barn tillkommande laglig rättighet.

Att stifta lag i den af motionärerne angifna rigtning kan icke vara

ett verk af ögonblicket. Dertill fordras, utom erkännande af sjelfva grundsatsen,

att uppställa lämpliga regler för bevisningen om fader- och moderskap,

att bestämma om sättet för oäkta barns erkännande af fadren eller modren,

att stadga tid, inom hvilken arfsanspråk skall väckas, med mera.

Då jag saknar både tid och erforderliga insigter för uppgörande af

förslag till så beskaffad ny lagstiftning, hemställer jag att Riksdagen måtte

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 62.

i underdånig- skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga förslag till lag, som, med erkännande af grundsatsen

om oäkta barns arfsrätt efter fäder och moder, innehåller de ytterligare bestämmelser,

som vid tillämpningen af denna grundsats kunna anses af nöden.»

Herr Berglöf har

ärendets behandling inom

begärt få här antecknadt, att han icke deltagit i

Utskottet.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1885.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

3 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (3)

3 kopplingar.

  1. Rskr. 1885:74 Skrifvelse till Konungen, angående åtgärd i syfte, att sådan anteckning i kyrkobok, som enligt förordningen den 14 April 1866 utgör förutsättning för oäkta barn s. 14 i texten
  2. Rskr. 1885:48 Skrifvelse till Konungen, om utarbetande, till ledning vid landstingsmannavalen, af årliga folkmängdsuppgifter. s. 10 i texten
  3. Rskr. 1885:52 Skrifvelse till Konungen, med förslag till Lag angående byggnad och underhåll af kyrka med hvad dertill hörer, så ock af särskild sockenstuga. s. 19 i texten