Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen angående särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11 December 1868.

1886-03-02 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1886:36, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen angående särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11 December 1868.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 86.

1

~N:& 36.

Ånk. till Riksd. Kansli den 2 Mars 1886, kl. 12 midd.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om

ändring i förordningen angående särskilda sammankomster

för andaktsöfning den 11 December 1868.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven motion, N:o 71, som blifvit

till Lag-Utskottet öfverlemnad, liar Herr J. Nyqvist föreslagit ändring i

förordningen angående särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11

December 1868.

Da Utskottet nu har att öfver nämnda motion afgifva utlåtande,

anser sig Utskottet böra först ånyo meddela följande kortfattade historik

rörande lagstiftningen i detta ämne, som Utskottet lemnade i sitt vid

1882 års riksdag afgifna utlåtande N:o 9, i anledning af då väckt motion

i liknande syftning med den nu föreliggande:

»Såsom en fortsättning och vidare utveckling af förut angående

olofliga religiösa sammankomster utgångna förordningar, bland hvilka de

af den 1 December 1713 och af den 8 December 1721 i synnerhet förtjena

att anmärkas, förklarades genom »Kongl. Maj:ts förnyade Placat och

Förbud, angående de olofliga Sammankomster, hvilka uti enskilde Hus

til eu särskild och enkannerlig Gudstjensts förrättande anställes; samt

Bill. till Bikscl. Prof. 1886. 7 Sami. 14 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

deras straff, som dermed beträdes» af den 12 Januari 1726 hufvudsakligen

följande:

»Åt uti private och enskildte Hus, Man- och Qvinkön, gamla och

unga, kände och okände, få eller flere, skola hafva frihet sig åt samla

och tilhopakomma, alt under förevändning åt bruka sin andakt och

enkannerliga Gudstjenst, den der med de vanliga Sön- och Helgedagars

Texters predikande och utläggande, Böners och nya Bönesätts förklarande,

linnes på åtskilliga ställen vara förrättad; Det anse AV! hvarken för

nyttigt eller oumgängeligt, utan mera såsom eu skadelig nyhet, som

eu god ordning i våra Ohristeliga Församlingar förstörer; hvilket i

längden til sjelfsvåld, missbruk och många farliga oredor skulle tillfälle

och anledning gifva, utom det til befruktandes är, åt mången af oförstånd

och okunnighet i sin Christendom, lätteligen kunde blifva til sådane

irrige meningar och Lärosatser anförd, som med den rena Evangeliska

läran ej voro öfwerenskommande. Alt derföre, emedan sådane

Sammankomster desto mindre kunna pröfwas til den sanna Christendomens

utöfning nödige, som AVart, Rike, Gudi lof! de stora fördelar äger, åt

Guds Ord hos oss rikeligen varder lärdt och predikadt, och hvar och en

dessutan är frihet lemnad, i sine Hus åt bruka sin andakt; Ty finne Wi

rådsamt, åt afskaffa och aldeles förbjuda slike oloflige Sammankomster,

så åt den, som sig understår dem åt hålla och tillåta, skal första gången

höta Tvåhundrade Daler Slint, andra gången Fyrahundrade Daler Sunt,

eller i mangel af böter, plikta första gången med Fjorton dagars Fängelse

på vatten och bröd och andra gången med Tre veckors fängelse på

vatten och bröd: men kommer han tredje gången igen, skal han pa

Twänne år Riket förvisas. 1 lika måtto skola, de, som sig til sådane

Sammankomster inställa, hvar för sig första gången bota Fyratio Mark

Sunt, andra gången dubbelt och tredje gången fyrdubbelt.»

Sedan efterlefnaden af dessa stadganden yttermera blifvit inskärpt

genom 8:de punkten uti Kongl. Maj:ts bref till samtliga konsistorierna,

angående villfarelsers förekommande, af den 2 Maj 1751, förklarades

emellertid, uti Kongl. brefvet den 15 December 1762, på förekommen

anledning, att lands- och stadsfiskaler uti slika mål ej Unge börja någon

lagsökning, innan de af kyrkoherden i församlingen inhemtat skriftlig

berättelse om saken och dess sammanhang, och sådant med alla dertill

hörande omständigheter hos Justitiekansleren anmält, samt derpå erhållit

hans svar och utlåtande; och enligt Kongl. cirkuläret till hofrätterna den

20 Januari 1837 skulle vederbörande domare förständiga^, att mål af

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

B

förenämnda beskaffenhet icke finge till handläggning upptagas, innan

åklagaren visat, att fullgjordt blifvit hvad 1762 års bref stadgade.

Vid 1856—1858 års riksmöte föreslog Kongl. Maj:t en »författning

angående utvidgad religionsfrihet och vissa dermed gemenskap egande

ämnen», afsedd att upphäfva, bland annat, 1726 års plakat, hvilken författnings

§ 6 lydde sålunda:

»Rättigheten för svenska kyrkans medlemmar, att äfven utom den

allmänna gudstjensten sammankomma till gemensamma andaktsöfningar,

skall vara fri och obehindrad, så vidt ej vid sådan sammankomst företages

något, som mot lag eller sedlighet stridande är, eller eljest allmän

ordning störer. Ej må dock vid religionsöfning, som sker under annan

än vederbörande presterskaps omedelbara ledning, och icke är att hänföra

till enskild husandakt, tillträde vägras presterskapet i församlingen, eller

den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnde myndighet, i händelse

af inträffad olaglighet eller oordning, eget’ att, der så nödigt anses,

sammankomsten upplösa. Icke heller må så beskaffad sammankomst,

hvarom nu sagdt är, utan särskildt tillstånd hållas å tid, da allmän gudstjenst

i församlingen förrättas, vid påföljd af böter från och med Femtio

till och med Ett hundra Riksdaler för den eller dem, som föranstaltat

sammankomsten eller dertill upplåtit hus, och till högst Tio Riksdaler

för annan deltagare.»

Med hemställan, att den Kongl. propositionen, så vidt den afsåge

eu utvidgad religionsfrihet, icke skulle bifallas, föreslog Utskottet Rikets

Ständer att för sin del besluta, bland annat, »en författning, hvarigenom

Kongl. plakatet den 12 Januari 1726 emot särskilda religionssammankomster,

jemte öfriga i samma ämne meddelade föreskrifter, varda till

all kraft och verkan upphäfna.»

Denna fråga, sade Utskottet, vore ingen nyhet för representationen.

Sist förflutna riksmötens förhandlingar vore derom det ojäfaktigaste

vittnesbörd. Men ju längre frågans lösning blifvit fördröjd, desto

mera hade nödvändigheten af eu lösning tilltagit. — Förbudet i 1726

års plakat innefattade en inskränkning af den andliga friheten, hvilken

desto mindre syntes kunna försvaras, som eu full frihet till sammankomsters

hållande för öfverläggning om verldsliga angelägenheter blifvit

genom lag faststäld. — Fråga kunde derför ej vidare blifva om förbudets

bibehållande, utan endast om sättet för dess upphäfvande. Derom

syntes ock åsigterna blott vara stridiga; och denna stridighet hade äfven

gjort sig gällande i de framställningar, som i ämnet blifvit gjorda, dels

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

af Kong! Maj:t, dels ock af enskilde motionärer. Vid granskning deraf

möttes man af två hufvudsakliga meningsbrytningar. Då, å ena sidan,

allenast yrkades, att förbudet eller konventikelplakatet måtte upphäfvas,

både man, å den andra, ansett nödigt att förhållandena blefve i stället

ordnade genom en ny lag, om hvars innehåll de framlagda förslagen

äfven vittnade om olikhet i åsigter. — Angående lämpligheten af hvad

i sådant hänseende blifvit föreslaget hyste emellertid Utskottet tvifvelsmål.

Om det förbud, som hindrade enskilda att sammankomma för religionsöfning,

borttoges, följde af sig sjelft att denna frihet inträdde, utan

vidare medgifvande, samt underordnades de lagar, som för bruket af

medborgares frihet att sammankomma i allmänhet voro gifna. Vanligen

visade sig ock, att ett reglementerande i frågor af förevarande art snarare

skadade än gagnade. Ju ömtåligare ett ämne till sin natur vore,

desto mindre tålde det att vidröras. Derföre hade ock kyrkolagskomitén,

sedan dess underdåniga yttrande i ämnet blifvit infordradt, föreslagit konventikel

plakat ets upphäfvande, utan att några nya bestämmelser sattes i

stället; och dessa åsigter hade, efter en långvarig strid, jemväl segrat

i Norge.

Vid behandling inom riksstånden af Utskottets förslag, blef detsamma

af Ridderskapet och Adeln, Preste- och Bondestånden till Utskottet

återförvisadt; men Borgareståndet biföll Kongl. Maj:ts förslag. Inom.

stånden voro meningarne visserligen icke skiljaktiga i fråga om olämpligheten

af 1726 års plakat, så vida det innefattade förbud mot ifrågavarande

sammankomster; men man anmärkte hufvudsakligen mot Utskottets

förslag, så väl som mot hvad Kongl. Maj:ts proposition innehöll

i denna del, saknaden af kontroller på den lärareverksamhet, som, oansedt

det i plakatet innefattade förbud, redan utöfvades af lekmän, särdeles

kringresande kolportörer af andliga skrifter, och som, derest förbudet

undanröjdes, ostridigt skulle i betydlig grad tillväxa. I följd af dessa

anmärkningar och med anledning af ett inom Bondeståndet framstäldt

och der i allmänhet godkändt förslag, att öfverlemna åt församlingarnes

kyrkoråd att hvar inom sin krets vaka deröfver, att den lekmannaverksamhet,

som vid förefallande konventiklar utöfvades, ej blefve skadlig,

framlade Utskottet ett förslag till författning, som uti underdånig skrifvelse

den 26 Februari 1858 anmäldes hos Kongl. Maj:t, och den 26 Oktober

1858 utfärdades såsom Kongl. Maj:ts nådiga förordning, angående

särskilda sammankomster för andaktsöfning, af samma datum, så lydande:

»Medlemmar af den Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Viskotfets Utlåtande N:o 36.

5

att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande

presterskap:^ omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst ej, utan

särskilt tillstånd, ega rum å tid, då allmän gudstjenst i församlingen

förrättas. Ej eller må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till

enskild husandakt, tillträde vägras församlingens presterskap, medlem af

dess kyrkoråd eller den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda

myndighet, i händelse af inträffad olaglighet eller oordning, egen att, der

så nödigt anses, sammankomsten upplösa. Uppträder någon, som ej är

prest eller enligt kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik

sammankomst såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda till

söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna gudstjenst^]

eller eljest till undergräfvande af religionens helgd, ankormne på kyrkorådet

att honom förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen vidare

uppträda.

Hvar som föranstaltar så beskaffad sammankomst, hvarom nu sagd!

är, a tid, då den ej hållas må, eller å sådan tid dertill upplåter bus

eller underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud mot utöfvande

af lärareverksamhet, böte från och med Femtio till och med Tre

hundra Riksdaler Riksmynt, till tveskiftes emellan åklagaren och församlingens

fattiga. Saknar den bötfälde tillgång till böterna, skola de förvandlas

till fängelse efter samma grunder, som gälla för förvandling af

böter enligt Utsöknings-Balken.»

Denna författning blef emellertid icke beståndande längre än tio år.

Redan vid 1867 års riksdag framlade Utskottet, med anledning af väckt

motion i ämnet, förslag om den ändring i författningen, att, i stället för

det absoluta förbudet mot andaktsöfningar, utan särskildt tillstånd, å tid

då allmän gudstjenst i församlingen förrättades, förbud endast skulle meddelas

mot sådan andaktsöfning å nämnda tid, så nära det ställe, der gudstjensten

hölles, att denna eller ordningen dervid stördes. Förslaget bifölls

af Första Kammaren, utan votering, men Andra Kammaren fattade

för sin del med 85 röster mot 42, hvilka senare voro för återremiss, det

beslut, »att den författning, om hvars antagande Utskottet hemstält, borde,

i stället för den af Utskottet föreslagna, erhålla följande lydelse: Medlemmar

af Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment på hvilka tider,

de sjelfva firma lämpligt, att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar

utan vederbörande presterskaps omedelbara ledning». Sedan

emellertid, på Utskottets hemställan, Andra Kammaren frångått’ sitt förut

fattade beslut samt utan votering antagit Utskottets förslag, samt Riks
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

dagens sålunda fattade beslut i underdånig skrifvelse den 6 Maj 1867 blifvit

anmäldt hos Kongl. Maj:t, så förklarade Kongl. Maj:t, jernlikt nådig skrifvelse

den 81 December 1867, att, enär för detta förslags upphöjande till lag erfordrades

kyrkomötes samtycke, men Kongl. Maj:t icke för andra ärenden beslutat

sammankallande af sådant möte före nästa riksdag, samt gällande lag

medgåfve att särskildt tillstånd kunde lemnas till hållande af sådana sammankomster,

som Riksdagens förslag afsåge att tillåta, så hade Kongl.

Maj:t, som ansett samma förslags antagande ej vara af den angelägenhet,

att kyrkomöte ensamt för denna fråga borde sammankallas, funnit skäligt

låta Riksdagens förslag förfalla.

Vid 1868 års riksdag förnyade Riksdagen i allt hufvudsakligt sitt

förra beslut, och, sedan äfven 1868 års kyrkomöte lemnat sitt samtycke,

utfärdades den nu gällande förordningen angående särskilda sammankomster

för andaktsöfning, den 11 December 1868, så lydande:

»Medlemmar af Evangeliskt-Lutherska kyrkan vare ej förment att

sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps

omedelbara ledning; dock må sådan sammankomst å tid, då allmän

gudstjenst i församlingen förrättas, ej ega rum så nära det ställe,

der gudstjensten hålles, att denna eller ordningen dervid störes. Ej eller

må vid religionsöfning, som ej är att hänföra till enskild husandakt,

tillträde vägras församlingens presterskap, medlem af dess kyrkoråd eller

den offentliga myndigheten i orten, hvilken sistnämnda myndighet, i händelse

af inträffad olaglighet eller oordning, eger att, der så nödigt anses,

sammankomsten upplösa. Uppträder någon, som ej är prest eller enligt

Kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik sammankomst

såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda till söndring i kyrkligt

hänseende eller förakt för den allmänna gudstjensten, eller eljest till

undergräfvande af religionens helgd, ankomme på kyrkorådet att honom

förbjuda att i berörda egenskap inom församlingen vidare uppträda.

Hvar som underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkorådets förbud

mot utöfvande af lärareverksamhet, böte från och med femtio till

och med trehundra riksdaler.»

1 sist anförda förordning yrkas nu af Herr Nyqvist den ändring, att

de två sista punkterna må utgå; och anför han till stöd för detta yrkande

:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

7

Allt sedan införandet af vårt nu varande statsskick hade religionsfrihetens

höga grundsatser varit uttryckta i 16 § Regeringsformen, som

stadgar: »Konungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta utan

skydda hvar och en vid fri utöfning af sin religion, så vidt han dervid

icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse åstadkommer». Riksdagen

hade sedan tagit flera steg till att genomföra detta grundlagens

bud. Så hade, i den fråga, motionen omfattade, det ovilkorliga förbudet

för särskilda sammankomster för andaktsöfning, uttryckt i 1726 års konventikel

plakat, blifvit afskaffadt och sedermera ur 1858 års förordning

borttagits bötesansvar för den, som uppläte hus för andaktsöfningar. Samma

skäl, som talade för dessa nämnda förändringar, talade äfven för den nu

föreslagna. Att ett kyrkosamfunds tjensteman vakade öfver att ordning

och skick iakttages och att icke söndringar och villfarelser derinom uppstå,

vore fullt berättigad!, ty kristendomens urkunder anbefalde att varna

och förmana, ja »hålla på dermed i tid och otid och med fullt allvar».

De allvarliga föreställningar och varningar, hvilka kyrkorådet borde gifva

enligt 28 § i Kongl. Maj:ts nådiga Förordning om kyrkostämma samt om

kyrkoråd och skolråd af den 21 Mars 1862, vore steg att inverka på

öfvertygelsens väg. Men nu ifrågavarande förordnings sista moment, hvars

borttagande yrkades, strede helt och hållet mot religionsfrihetens grundsats,

den Heliga skrifts lära och ofvan nämnda 16 § Regeringsformen, ty

att veta att annars oförvitliga personer vid bristande tillgång af böter

kunde få utstå ett borgerligt straff af fängelse blott för den rent kyrkliga

förseelsen att ej ställa sig till efterrättelse hvad ett kyrkoråd Danser»

vore lika så väl upprörande för den kristliga menniskokärleken och rättsmedvetandet,

som då personer straffades för öfverträdelse af 1726 års

konventikelplakat. — Man skulle kanske fråga hvad skydd samhället sedan

komme att ega mot spridande af samhällsvådliga läror under religionens

täckmantel. Enligt motionärens öfvertygelse funnes tillräckligt

skydd i den i motionen åsyftade förordningens andra moment, som stadgade

tillträde till gemensam andaktsöfning för offentlig myndighet i orten,

med rätt att upplösa sammankomsten vid inträffad olaglighet eller

oordning, och det syntes böra erkännas, att öfvervakandet af den allmänna

.församlingsrätten borde ligga i den borgerliga, icke i den kyrkliga

myndighetens hand. Som religionsfrihetens höga grundsats vunnit

erkännande af jordens mest civiliserade folk, ansåge motionären, att Sveriges

aktade ställning bland dem kräfde den här föreslagna förändring.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

Vid flere riksdagar äfvensom vid 1878 och 1883 års kyrkomöten

hafva förslag till ändring af ifrågavarande förordning varit under behandling.

Vid riksdagarne 1881 och 1882 tillstyrkte dåvarande Lagutskott

samma ändring, som nu af motionären yrkas; men 1883 års Lagutskott

ansåg sig icke böra hemställa om bifall till den jemväl då föreslagna

ändringen,

Meningarna hafva vid de tillfällen, då förordningens innehåll sålunda

varit under diskussion, varit delade derom, huruvida förordningen bör

anses vara endast en borgeidig ordningsstadga eller om den jemväl afser

rent kyrkliga ändamål. Ett faktum, som redan af 1877 års Lag-Utskott

framhållits, är att författningen tillkommit i den för stiftande af kyrkolag

stadgade ordning; och i sin senare del innehåller förordningen bestämmelser,

hvilka kyrkolags natur näppeligen kan frånkännas.

Det är just i dessa bestämmelser, som det nu föreliggande förslaget

åsyftar ändring. De ändamål, hvilka dessa bestämmelser afse att främja,

äro, enligt hvad författningens ordalydelse gifver vid handen, förekommande

af söndring i kyrkligt afseende, bibehållande af aktningen för den

allmänna gudstjensten och värnande af religionens helgd. Om ock dessa

ändamål icke sakna betydelse för det borgerliga samhället, utan tvärtom

för detsamma äro af stor vigt, kan det dock icke nekas, att de omedelbart

och i främsta rummet böra anses såsom kyrkliga. Den allmänna

uppfattningen af stadgandenas betydelse torde ock vara den nu nämnda,

och deri har man utan tvifvel att söka grunden till det missnöje med

dessa stadgande!!, som upprepade gånger gifvit sig luft i ändringsförslag.

Det förefaller nemligen stötande och med vår tids uppfattning af förhållandet

mellan kyrkan och det borgerliga samhället icke förenligt, att man

söker befrämja ett väsentligen kyrkligt ändamål genom medel af så rent

verldslig art som böter och fängelse.

Vid 1883 års kyrkomöte väcktes af en motionär förslag om ändring

af ifrågavarande förordning i den rigtning, att det för öfverträdelse af

kyrkorådets förbud stadgade bötesansvar skulle utbytas mot vissa, af motionären

närmare angifna påföljder af kyrklig art. I det betänkande,

N:o 13, som Kyrkolags-Utskottet afgaf öfver nämnda motion, yttrade Utskottet,

att Utskottet funne det vara önskvärdt, att den i förordningen

förekommande straffbestämmelse snarast möjligt blefve utbytt mot stadganden

om påföljder af kyrklig art, och att en hemställan från kyrkomötet

i sådan rigtning borde tillrådas. Dock ansåg Utskottet ej lämpligt,

att med en dylik hemställan förenades ett fullkomligt förslag till lag
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 86.

9

bestämmelser i ämnet. Frågan om de arter af kyrklig påföljd, hvilka

borde för öfverträdelsen fastställas, syntes nemligen ej föreligga Kyrkomötet

i det utredda skick, att densamma kunde anses vara mognad för

slutligt afgörande. Kongl. Maj:t vore bäst i tillfälle att egna frågan den

fullständiga utredning, utan hvilken intet fullständigt förslag till lagbestämmelser

borde uppställas. På grund af det sålunda anförda hemstälde

Utskottet, att Kyrkomötet ville hos Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes

Kongl. Maj:t låta vidtaga erforderliga åtgärder för sådan ändring i

förordningen den 11 December 1868 om särskilda sammankomster för

andaktsöfning, att den i samma förordning förekommande bestämmelse

om straff för den, hvilken underlåter att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds

förbud mot utöfvande af lärareverksamhet, varder utbytt mot stadganden

om påföljder för den felande af kyrklig art.

Denna Kyrkolags-Utskottets hemställan blef af Kyrkomötet godkänd,

och aflat Kyrkomötet i följd deraf en skrifvelse till Kongl. Maj:t af ofvanberörda

innehåll.

Lag-Utskottet anser sig för sin del böra tillstyrka Riksdagen att instämma

i Kyrkomötets sålunda gjorda framställning. Sker en sådan

ändring af 1868 års förordning, som deri förordas, så skall man ej längre

kunna förebrå kyrkan att hon söker med verldsliga straffpåföljder skydda

sin bekännelse och inre organisation; men lagstiftaren har dock derigenom

icke godkänt de handlingar, hvilka i förordningen stämplas såsom otilllåtliga,

och icke heller beröfvat kyrkan de skyddsmedel, som hon sjelf

bör ega till sitt förfogande utan att anlita den verldsliga maktens hjelp.

Enligt vår kyrkas lära är kyrkan icke blott berättigad, utan äfven

förpligtad att värna om sin bekännelse och sin författning genom användande

af kyrkotukt. Utskottet får i detta afseende åberopa hvad en af

Sveriges biskopar uti ett under hans verksamhet såsom universitetslärare

utgifvet arbete anför (t?. Billing: Om luthersk kyrkotukt. Lund 18S0).

Det heter der (sid. 263): »Om en församlingsmedlem, som är kallad till att

med församlingen bekänna hennes tro, icke blott icke gör detta och således

visar sig ännu icke hafva tillegnat sig denna, utan äfven aflägger en bekännelse,

som å ena sidan ådagalägger, att han ej längre är frågande

och derför närmande sig till kyrkans tro utan att han i stället fixerat

sig i motsägelse till denna, och som å andra sidan visar sig vara i afgjord

strid mot hvad som ej blott skenbart utan verkligen är kyrkans

trosbekännelse, så måste samfundet, för att värna om sin bekännelseuppgift,

göra en sådan förargande medlem till föremål för tukt. Den lutherBik.

Ull Likså. Prof. 1886. 7 Sami. 14 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 86.

ska kyrkan har härvid ett stöd i den apostoliska kyrkans exempel (jfr. 2

Joll.) liksom i sin egen tradition. Sedan gammalt har nemligen vår

lutherska kyrka uti spridande af villfarande lära sett en anledning till

kyrkotukts öfvande.»

Vidare säges om kyrkotukt såsom medel till skydd för kyrkans inre

ordning (sid, 264): »Ehuru lutherska kyrkan ej lägger samma vigt på sin

författning som på sin trosbekännelse, ringaktar hon dock ej den förras

betydelse. Tvärtom motiverar hennes uppfattning af bekännelsens vigt,

att hon äfven accentuerar betydelsen af sin kyrkoordning, då denna vill

vara ett uttryck och ett förverkligande af hennes trosmedvetande. År

hon berättigad och förpligta^ till att göra dem till föremål för tukt, som

affalla från hennes trosbekännelse, så måste hon äfven känna sig uppfordrad

till att medelst tukt värna om sin författning gent emot dem, som

försöka sönderbryta den.»

Hvad nu angår beskaffenheten af de påföljder af kyrklig art, som

Utskottet anser böra träda i stället för det i 1868 års förordning stadgade

bötesansvar, så har visserligen blifvit med beklagande framhållet,

att svenska kyrkans lagstiftning i detta afseende är bristfällig. Det må

ock medgifvas, att hithörande lagstiftning lider af en viss ofullständighet

och brist på systematisk anordning; men åtskilliga nu gällande bestämmelser

torde dock vara på förevarande fall användbara och det torde

vara att hoppas, att frågan om kyrkotuktens ändamålsenliga ordnande,

som af Kyrkomötet omfattats med synnerligt intresse, skall inom en icke

alltför aflägsen framtid erhålla en slutlig lösning.

Bland de nu gällande bestämmelser, hvilka synas Utskottet tillämpliga

på fall af ifrågavarande beskaffenhet, vill Utskottet särskildt erinra

om hithörande stadgande! i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd

och skolråd. I 22 § stadgas, bland annat, att kyrkorådet tillkommer

»att vaka deröfver, att spridande af vilseförande läror må, så vidt möjligt

är, förekommas, samt kyrklig tvedrägt och söndring förhindras.» Rörande

utöfningen af detta kyrkorådets åliggande föreskrifves i 28 §: »Kyrkorådet

må i frågor, som röra religionens och sedernas helgd, ej annorledes,

än genom allvarliga föreställningar och varningar, söka förmå den felande

till bättring.» Detta stadgande fullständigas genom bestämmelsen i 3:dje

punkten af 1868 års förordning, som gifver kyrkorådet tillfälle att inskrida

mot personer, hvilka tillhöra annan församling, men uppträda med

föredrag inom den församling, der kyrkorådet har att utöfva sin myndig
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36. 11

het. Utskottet anser således äfven af detta skal, att sistnämnda punkt

bör bibehållas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet hemställa,

att Riksdagen ville, i anledning af motionen, i

skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl.

Maj:t låta vidtaga erforderliga åtgärder för sådan

ändring i förordningen angående särskilda sammankomster

för andaktsöfning den 11 December 1868,

att den deri förekommande bestämmelse om straff för

den, hvilken underlåter att ställa sig till efterrättelse

kyrkoråds förbud mot utöfvande af lärareverksamhet,

varder utbytt mot stadganden om påföljder för den

felande af kyrklig art.

Stockholm den 2 Mars 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservation

af Herr J. Andersson i Tenhult: Orden »Söndring i kyrkligt hänseende»,

som återfinnas i den Kongl. förordning, som motionären åberopat, är eu

bestämmelse, som synes mig stå i strid med Kongl. förordningen den 81

Oktober 1878, hvari är tillåtet att, den, som omfattat främmande kristen

lära och vill för den skull ur kyrkan utträda, har dertill rättighet.

Den, som på grund'' af sistnämnda Kongl. förordning öfvergått till annat

trossamfund, lärer icke kunna eller böra straffas om han predikar

den religionsåskådning han omfattat, äfven om från statskyrkans synpunkt

det »anses leda till söndring i kyrkligt hänseende». Om så är torde det

vara origtigt, att lagstadganden skola stå i uppenbar strid med hvarandra,

och derför vill jag på det sätt bifalla motionen, att Kongl. förordningen

den 11 December 1868 får följande förändrade lydelse:

»Medlemmar af Evangelisk-Lutherska kyrkan — — — — — —

sammankomsten upplösa.» Uppträder någon, som ej är prest eller enligt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 37.

kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dyli sammankomst

såsom lärare med andliga föredrag, som anses leda till förakt för den

allmänna gudstjensten, eller till undergräfvande af religi nens helgd, ankomme

på kyrkorådet att hononf förbjuda att i berörda egenskap inom

församlingen vidare uppträda.

»Hvar som underlåter--—--— —----Riksdaler.

Herrar Claeson

att de icke deltagit

och Grefve Strömfelt hafva begärt få här antecknadt,

i ärendets behandling inom Utskottet.

H:o *7.

An k. till Riksd. Kansli den 2 Mars 1886, kl. 12 tnidd.

Lag-Utskottets Utlåtande i anledning af väckt motion om förändrad

lydelse af 22 § i förordningen om kommunalstyrelse

på landet den 21 Mars 1862.

Från Andra Kammaren har Lag-Utskottet fått till handläggning

emottaga en inom nämnda Kammare af Herr Back Per Ersson i Buska

afgifven motion, Nio 41, af följande lydelse:

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1886:20 Skrifvelse till Konungen, om ändring i förordningen angående särskilda sammankomster för andaktsöfning den 11 December 1868. s. 6 i texten