Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol eller myndighet mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada.

1886-03-16 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1886:43, Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol eller myndighet mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-TJslcottets Utlåtande N:o 48.

1

N:o 43.

Ank. till Eiksd. Kansli den 16 Mars 1886, kl. 12 midd.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion angående

skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk

domstol eller myndighet mot inländsk man ställa borgen

för kostnad och skada.

Från Andra Kammaren har Lag-Utskottet fått emottaga en inom

nämnda Kammare af Herr H. I. Arwidsson väckt motion, N:o 36, af

följande lydelse:

»Vid 1873 års riksdag fäste Herr J. Sjöberg genom motion i Andra

Kammaren (N:o 181) uppmärksamhet derå, att, medan lagstiftningen i

de flesta europeiska länder meddelade föreskrifter om skyldighet för

utländsk kärandepart att ställa säkerhet för de omkostnader och den

skada, som i följd af rättegång, den han anstalt mot inländsk svarandepart,

denne senare kunde komma att vidkännas, stadganden i dylikt

syfte saknades i vår lagstiftning. Behofvet af sådana ansåg motionären

dock framgå af det förhållande, att under en följd af år och i synnerhet

under den senaste tiden främmande makters undersåtar till stort

antal tillåtits att för obestämd tid vistats i riket, der idka handel och

näring samt jemväl besitta fast egendom. Då rättstvister mellan desse

främlingar och landets egna invånare ej sällan uppstått och än vidare

kunde komma att uppstå, men de förre, genom att åter begifva sig

utur landet, kunde undandraga sig all verkan af ett ogynsamt slut i den

Bill. till Riksd. Prof. 1886. 7 Sami. 18 Höft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

anstälda rättegången, kunde sålunda svensk man af en utländing tillskyndas

ett lidande, mot hvilket den förre vore rättslös. Att vinna

rättelse härutinnan medelst internationella överenskommelser hade visat

sig icke vara någon lätt sak, och derföre vore och den inhemska lagstiftningens

mellankomst behöflig. På grund häraf föreslog motionären:

Datt Riksdagen måtte för sin del antaga och besluta en författning,

hvarigenom stadgas, att uti mål, som efter stämning anhängiggöra

emellan utländing, å ena sidan, och svensk undersåte, å andra sidan,

den senare icke är skyldig att ingå i svaromål, med mindre käranden

för den kostnad och skada, han kan kännas skyldig att gälda, ställer

sådan borgen eller säkerhet, som uti 26 kap. 1 § Rättegångs-Balken,

på sätt detta lagrum lyder i Kongl. Förordningen den 18 April 1849,

föreskrifves, eller ock annan säkerhet, hvarmed svaranden åtnöjes eller

som af domaren godkännes; dock att detta stadgande icke må tillämpas

i vexelmål och de mål, hvaruti domstol eller domare utfärdat offentlig

stämning».

I häröfver afgifvet utlåtande (N:o 25) fann Lag-Utskottet visserligen

motionens syfte behjertansvärdt, men afstyrkte dock någon åtgärd

med anledning af densamma, enär de uppgifna olägenheterna

skulle temligen sällan hafva inträffat, och den ifrågastälda lagstiftningsåtgärden,

såsom icke af något trängande behof påkallad, således borde

kunna anstå till dess en revision af Rättegångs-balken i dess helhet

komme att företagas.

Vid ärendets föredragning blef utlåtandet godkändt af Första Kammaren

på yrkande allenast åt Utskottets ordförande, under det tvenne

talare begärde återremiss, hvilket senare beslut åter fattades af Andra

Kammaren, der sju talare yttrade sig härför, under det bifall yrkades

af blott en talare, och två yttrade sig utan att framställa något yrkande.

I följd af dessa Kamrarnes olika beslut var emellertid frågan för denna

gång förfallen.

1 Den upptogs likväl å nyo vid 1879 års riksdag af Herr J. P.

Nilsson, som i motion, N:o 62, föreslog: »att Riksdagen ville för sin

del besluta en författning, som innefattar föreskrift för utländsk man,

att han icke under annat vilkor får hos någon svensk myndighet väcka

eller fortsätta talan mot svensk man eller svensk menighet, än att utländingen

till den myndighet, som lian anlitar, ingifver en af två

svenske, vederhäftigo män undertecknad löftesskrift, deri de en för

begge och begge för en såsom för egen skuld borga för den kostnad

och skada, som myndigheten kan känna den utländske mannen skyldig

att gälda».

s. 3 Kontrollera mot PDF

lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

3

Sedan Lag-Utskottet i häröfver afgifvet utlåtande (N:o 23) lemnat

en kort öfversigt öfver lagstiftningen i detta ämne uti Frankrike och

Tyskland, anförde Utskottet vidare — under medgifvande att åtskilliga

skäl talade för vidtagande af lagstiftningsåtgärd i det af motionären

ifrågastälda syfte — att den grundsats af reciprocitet, som i den utländska

lagstiftningen härom vore gällande, äfven borde hos oss införas,

hvarförutan stadgandet blefve af tvifvelaktigt värde. Då derjemte

några större olägenheter af utländsk mans likställande med svensk

man i förevarande afseende icke veterligen inträdt, samt den väcktafrågan

syntes kunna utan svårighet anstå för att i sammanhang med

den förestående omarbetningen af Rättegångsbalken i dess helhet tagas

i öfvervägande, hemstälde Utskottet, att motionen icke måtte af

Riksdagen bifallas

Detta utlåtande bifölls af Första Kammaren utan diskussion och godkändes

äfven af Andra Kammaren, efter en kortare diskussion, medelst

votering, som utföll med 74 ja för och 58 nej emot Utskottets hemställan.

Redan vid påföljande eller 1880 års riksdag förnyade dock samme

motionär sitt förslag genom motion N:o 25, hvilken åter hänvisades

till Lag-Utskottet, som i afgifvet utlåtande (N:o 19) dels återupprepade

hvad i ämnet förut uppgifvits rörande lagstiftningen i Frankrike och

Tyskland, dels ock upplyste att liknande bestämmelser vore gällande

i Belgien, Nederländerna, Österrike, Geneve, Polen och Grekland, samt

äfven tillämpades i England, men saknades i norsk och dansk rätt. I

öfrigt afstyrkte Utskottet förslaget på enahanda skäl, som vid föregående

riksdag anförts. Denna hemställan bifölls af begge Kamrarne utan

votering och endast efter en kortare diskussion i Andra Kammaren.

Oaktadt frågan sålunda vid trenne riksmöten förevarit, utan att

kunna tillvinna sig Riksdagens bifall, har jag likväl trott densamma

vara af den vigt för rättstillståndet inom landet, att den ännu en gång

borde föreläggas Riksdagen till skärskådan och ompröfning. Vid en

sådan pröfning torde i första rummet böra tillses, huruvida de skäl,

som tillförene anförts för afslag, varit af den vigt och betydelse, att

de bort medföra en sådan utgång deraf, samt om icke fastmera öfvervägande

skäl för bifall kunna anföras.

I förra afseende! har då erinrats, att de fall, då olägenhet inträffat

genom saknaden af lagstiftning i ämnet, skulle temligen sällan inträffat

och ej varit af större betydelse, hvadan någon åtgärd häremot

ej vore af trängande behof påkallad. Men utom det att, efter hvad

under diskussionerna i Kamrarne upplysts, ifrågavarande fall icke

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

skulle varit så sällsporda, som man velat påstå, vill det synas som

om den omständigheten allena, att sådana fall ostridigt inträffat, redan

ensam för sig bör innefatta en allvarlig maning att söka rättelse i

det öfverklagade missförhållandet, då sådan utan större svårighet

kan ske.

Det har vidare påståtts, att en lagstiftning i ämnet, som icke tillstadde

reciprocitet åt sådana främmande länder, Indika fördragsmessigt

medgåfve en dylik, skulle vara af tvifvelaktigt värde. Hyllandet

af en dylik åsigt borde likväl icke leda derhän att göra en lagstiftning

i ämnet obehöflig, utan allenast dertill, att i den föreslagna lagstiftningen

intoges förbehåll om undantag derifrån för de främmande

makters undersåtar, i livilkas land motsvarande fördel medgåfves svensk

man. Det torde derjemte icke böra lemnas obemärkt, att de fall, då

af svensk man rättegång anställes i utlandet, äro jemförelsevis ganska

få i förhållande till dem, deri motsatsen eger rum.

Slutligen har det framhållits, att med den ifrågasatta lagstiftningen

borde anstå till dess en revision af rättegångsordningen i sin helhet

komme att ske. Tretton år hafva förflutit sedan yttrandet först

fäldes; och om det äfven icke kan förnekas, att åtskilliga förberedande

åtgärder - i sådant syfte sedan dess vidtagits, lärer det likväl icke erfordras

någon siareblick för att kunna förutsäga, att en rundlig tid

ännu kommer att förflyta, innan det åsyftade målet kan ernås. Att

under tiden vidtaga sådana partiela förbättringar, som lättare kunna

genomföras, torde vara så mycket mindre förkastligt, som derigenom

öfvergången till det nya väsentligen förberedes och underlättas. Sålunda

tillgick ock under tiden före nya strafflagens antagande, och

näppeligen lärer någon vilja påstå, att landet haft annat än gagn af

ett dylikt tillvägagående.

Med fäst afseende härå, och då derjemte i ett flertal af europeiska

länder lagstiftningens mellankomst i förevarande hänseende

prof rats nödig, lärer det väl ej med fog kunna förnekas, att äfven

hos oss något bör göras till de öfverklagade missbrukens hämmande.

Ehuru jag ingalunda är omedveten om de svårigheter, som vid frågans

lösning kunna sig yppa, har jag dock, när frågan sålunda å nyo af

mig bragts å bane, trott mig böra framlägga ett förslag till dess lösning,

hvilket torde kunna, om ej annat, tjena till utgångspunkt för

något bättre.

På grund af det nu anförda vågar jag vördsamt hemställa, att

Riksdagen ville för sin del besluta och antaga en författning af följande

lydelse:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag- Utskottets Utlåtande N:o 43.

5

Lag, angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid

svensk domstol eller myndighet mot inländsk man ställa borgen för

kostnad och skada.

§ 1. Vill utländsk man, ehvad han är här i landet bosatt eller

icke, hos svensk domstol eller myndighet kära till svensk man, vare

denne ej pligtig att i svaromål ingå, så framt ej käranden, uppå yrkande

af svaranden, till denne aflemnar löftesskrift af två vederhäftige,

inom landet bosatte svenske män, de der borga, en för begge

och begge för en, såsom för egen skuld, för den kostnad och skada,

som käranden genom laga kraft egande beslut i rättegången kan kännas

skyldig att gälda svaranden, eller ock ställer annan säkerhet härför,

hvarmed svaranden åtnöjes eller som af domaren eller myndigheten

godkännes. Ej må dock sådant yrkande framställas senare än

vid första rättegångstillfälle, då svaranden tillstädeskommer; och må

ej heller sådan borgen eller säkerhet fordras, der utländingens talan

innefattar allenast genstämning, eller grundas å vexel, eller eger rum

i följd af offentlig stämning, som af domstol eller domare utfärdats.

§ 2. Då yrkande, hvarom i § 1 förmärs, skett och domstolen

eller myndigheten finner skäl att detsamma bifalla, skall käranden

föreläggas att inom viss utsatt tid ställa sådan borgen eller säkerhet,

som sagdt är, till det belopp, som af domstolen eller myndigheten

tillika bestämmes, allt vid äfventyr att målet eljest afskrifves.

§ 3. Hvad nu stadgadt är ege ej tillämpning å utländsk undersåte

från sådant land, der motsvarande förmån i rättegång fördragsenligt

tillkommer svensk man.»

I motionen hafva Herrar J. Sjöberg, A. P. Trybom, O. Ahlström

och A. Pledin förklarat sig instämma.

Utskottet anser, i likhet med motionären och de ledamöter af

Andra Kammaren, som förenat sig med honom, att en lagstiftningsåtgärd

i förevarande ämne är af behofvet påkallad, och har icke heller

någon väsentlig anmärkning att framställa mot det af motionären formulerade

författningsförslaget. Endast några smärre redaktionsändringar

har Utskottet funnit böra vidtagas. Sålunda torde det icke vara

nödigt att i 1 § stadga, det underlåtenhet att ställa säkerhet skall

medföra, att den, till hvilken käras, ej behöfver ingå i svaromål, då

påföljden af sådan underlåtenhet tillika och på ett enligt Utskottets

tanke mera tillfredsställande sätt finnes bestämd i 2 §. Likaså har

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

Utskottet ansett alla de närmare bestämmelserna om den säkerhet, som

må användas i stället för borgen, lämpligen böra införas i 2 §. Slutligen

har uttrycket »motsvarande förmån i rättegång» uti 3 § ansetts

böra utbytas mot ordalag, hvilka tydligare angifva beskaffenheten af

den förmån, som åsyftas.

Följaktligen, och med åberopande i öfrigt af de skäl motionären

andragit, får Utskottet hemställa,

att Riksdagen villo för sin del antaga följande

Lag

angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol

mot inländsk man ställa borgen för kostnad och skada.

1 §•

Vill utländsk man, ehvad han är här i landet bosatt eller icke,

hos svensk domstol kära till svensk man, åligger det käranden att, om

svaranden sådant yrkar, till denne aflemna löftesskrift af två vederhäftige

inom landet bosatte svenske män, de der borga en för begge

och begge för en såsom för egen skuld för den kostnad och skada,

som käranden genom laga kraft egande beslut i rättegången kan kännas

skyldig att gälda svaranden, eller ock ställa annan säkerhet härför.

Ej må dock sådant yrkande framställas senare än vid första rättegångstillfälle,

då svaranden tillstädeskommer; och må ej heller sådan

borgen eller säkerhet fordras, der utländingens talan innefattar allenast

genstämning eller grundas å vexel eller eger rum i följd af offentlig

stämning, som af domstol eller domare utfärdats.

3§-

Då yrkande, hvarom i 1 § förmäles, framstälts, skall käranden

föreläggas att inom viss utsatt tid ställa sådan borgen, som sagd är,

eller annan säkerhet till det belopp och af den beskaffenhet, som af

svaranden godkännes eller af domstolen då bestämmes, allt vid äfventyr

att målet eljest afskrifves.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 43.

3 §•

Hvad nu är stadgadt ege ej tillämpning å utländsk undersåte från

land, der svensk man fördragsenlig! ej är pligtig att i rättegång ställa

sådan säkerhet, hvarom nämndt är.

Stockholm den 16 Mars 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

E. THOMASSON.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1886:23 Skrifvelse till Konungen, med förslag till Lag angående skyldighet för utländsk man att i rättegång vid svensk domstol mot inländsk man ställa borgen för kostna s. 1 i texten