Sök i Ratio Lex

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52

1886-04-02 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1886:52, Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

1

tf:o 52.

Ank. till Riksd. Kansli den 3 April 1886, kl, 11 f, m.

Lag- Utskottets Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring

i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18

Juni 1864.

Till Lag-Utskottets handläggning har Första Kammaren hänvisat

en inom nämnda Kammare af Herr P. E. Lithander afgifven motion,

N:o 27, af följande lydelse:

»Utan att vilja förneka, att den utvidgade näringsfrihet, som genom

Kongl. förordningen den 18 Juni 1864 blifvit inom riket gällande,

medfört afsevärda fördelar i åtskilliga fall, kan det dock icke heller

bestridas, åtminstone icke af den, som har blicken öppen mera för verkliga

förhållanden inom samhället än för mer eller mindre genomförda

teorier, att berörda frihet i ett och annat hänseende åstadkommit rätt

svåra olägenheter och orättvisor. Särskilt hafva under senare år försports

allt mera högljudda klagomål öfver den vrångbild af den gamla

gårdfarihandeln, som i skydd af gällande näringslagstiftning tillskapats.

Nämnda vrångbild är allt för väl känd af allmänheten för att erfordra

eu närmare beskrifning; men det må dock vara tillåtet att här sammanfatta

de märkligaste konturerna af densamma.

De talrikaste idkarne af sagda näring utgöras af s. k. polska

judar och andra schackrare, hvilka inom riket kringsprida och utprångla

högst betydliga qvantiteter af till största delen värdelöst utländskt kram

Bill. till Riksd. Prof. 1886. 7 Sami. 24 Häft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

och i synnerhet tyska utskottsvaror, för hvilket allt den lättrogna svenska

allmänheten aflockas sina penningar. Ett alldeles särskildt slag af

bedrägeri i dylik handel, hvarom tidningarna ofta hafva att förmäla, är

försäljningen af s. k. »holländska linneduktyger», hvilka dock alltid vid

undersökning befinnas vara klistrade och manglade tyska bomullsvaror,

värda blott en bråkdel af det pris, som betingas. Som bekant plägar,

då försäljning af sådana »linneduktyger» icke, trots de oförtrutnaste bemödanden,

kan åvägabringas, de s. k. köpmännen »inlemna varorna i

förvar» bos någon välvillig landtbo, emot qvitto på ett förut iordningstäldt

papper, hvilket sedermera dyker upp såsom en — accepterad

vexel, hvars belopp skoningslöst utkräfves.

Eu annan af de kringvandrande s. k. schackrarne med förkärlek

begagnad metod består deri, att de tillbyta sig landtbefolkningens gamla

silfver, der det någon gång ännu finnes qvar, mot mera eller mindre

värdelösa utländska lyxartiklar.

I samma mån som dessa affärsmän kunnat utvidga sin verksamhet,

bar den blifvit för sitt ändamål allt bättre och bättre organiserad.

På vissa platser i landet slå sig de mera försigkomna ned med upplag

af varorna. Här ifyllas handelslådorna, så ofta det beböfves, hvarefter

»handelsmännen» i hundratal tåga ut i bygderna för att lyckliggöra

landtbefolkningen med krämet, väckande begär till lyx och öfverflödsvaror

och drifvande en verkligen »fri» rörelse; ty äfven om behörig

kontroll kunde utöfvas, hvilket i många fall torde vara omöjligt, lärer

den i allmänhet ske temligen lamt, och »landsplågan» bedrifver sitt ofog,

utan att man vet eller undersöker, hvarifrån han kommer eller hvart

han far.

Hvad nu anförts om den s. k. gårdfarihandel har ett motstycke,

som ej heller bör lemnas opåaktadt. Detta motstycke betecknas kortast

sålunda: ''»auktioner''» och »realisationer». Då efter försäljningen åt

de mera kuranta varorna i lådorna, afyttringen af återstoden börjar gå

trögt, låter man nemligen auktionsväsendet betjena sig; ty allmänheten

måste komma i besittning af lådkramet ända intill dräggen. Och i städerna

etableras »tillfälliga» försäljningar å diverse herbergen. Man annonserar

i befintliga tidningar t. ex. att en utländsk konkursmassa låter

under eu kort tid »på detta sätt och till enormt billiga pris» realisera

sitt lager. Den osanna uppgiften, att varorna egas af en konkursmassa

i utlandet, är egnad att väcka allmänhetens nyfikenhet, så att derutinnan

missräknar sig icke den kringresande försäljaren. Ej heller förfelar

löftet Om »enormt billiga pxis» sin verkan. Försäljningen går

bra. Den ena affärsmannen reser och den andra kommer. Stadens bo
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

fäste köpmän få stillatigande åse detta oberättigade och orättfärdiga

intrång. Dock ega de rätt och giltiga skäl att beklaga sig deröfver,

att, ehuru de för sin handelsrörelse erlägga skatt till både stat och

kommun och måhända i ganska väsentlig mån deltaga äfven i samhällets

andra bördor, intet hinder finnes för en kringresande handelsman,

hvilken ofta ej ens är svensk medborgare och i de flesta fall drifver

en alldeles oskattad rörelse, att under hvilken tid han behagar utöfva

eu i högsta måtto skadlig inverkan på all reel handelsverksamhet.

Förvissad om att rigtigheten af de faktiska förhållanden, jag nu

tillåtit mig anföra, icke kan jäfvas och då de af mig omförmälda arter

eller rättare afarter af handelsrörelse icke i närvarande tid, med dess

utvecklade post-, telegraf-, jernvägs- och bankväsende, och med dess

öfverflöd på bofaste handlande i alla brancher så väl i städerna som

på landet, kunna anses vara betingade af något det ringaste behof,

vare sig för industrien, eller för handeln, eller för allmänheten, utan

tvärt om måste anses medföra skada för folket samt olägenhet och orättvisa

för redbare, svenske näringsidkare, tvekar jag icke att begära Riksdagens

medverkan till afhjelpande af missförhållanden, hvilka, såsom

förut blifvit sagdt, allt mer framträda och öfverklagas.

Jag föreslår alltså vördsamt, att Riksdagen måtte för sin del besluta

sådana ändringar i Kongl. förordningen angående utvidgad näringsfrihet

den 18 Juni 1864, hvarigenom dels rättigheten för näringsidkare

att sjelf eller genom annan, utom den ort der han är bosatt, kringföra

varor till salu annorledes än å marknad inskränkes derhän, att endast

landtmannaprodukter och andra födoämnen samt alster af svensk slöjd

må sålunda kringföras; och dels stadgande meddelas derom, att den,

som vill medelst auktioner eller tillfällig handel å annan ort, än der

han är bosatt, afyttra handelsvaror, .skall vara skyldig att inom den

kommun, der sådan försäljning sker, erlägga skatt, beräknad för minst

tre månader, äfvensom att ställa till vederhäftigheten styrkt borgen

för skattens behöriga gäldande.»

Vid ärendets behandling inom Utskottet har motionären till ytterligare

utveckling af motionens innehåll, aflemnat följande promemoria:

»Vid den tidpunkt, då sju härad i Vestergötland begärde och

af Kongl. Maj:t undfingo tillstånd att idka så kallad gårdfarihandel i

och för afsättning af ortens »afvel och tillverkningar», saknade Sverige

så väl lätta kommunikationer som snabb postgång och telegrafförbindelser

till underlättande af handeln på aflägsna orter. För den svenske

industriidkaren var det då snart sagdt omöjligt att göra sina fabrikat

kända och skaffa afsättning för desamma på annat sätt än att låta

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

kringbära och utbjuda dem i hemmen. På landsbygden funnos då ej

heller bofaste handlande, hvadan ingen annan förmedlare i handeln

mellan den svenske fabrikanten och konsumenten fans än den kringresande

gårdfarihandlaren. Det var alltså för så väl idkare af handslöjd

som ock för afnämare deraf ett ömsesidigt behof att gårdfarihandel

blef tillåten. Dessa gårdfarihandlare blefvo äfven fabrikanternas ombud

på marknaderna i riket och befrämjade således på ett ingalunda

ovigtigt sätt vissa industrigrenars bedrifvande.

De hundratal af år, hvilka förflutit sedan gårdfarihandeln först

blef tillåten, hafva emellertid medfört så ofantligt stora förändringar på

handelns oeh industriens områden, att hvad som då gagnade och befrämjade

vissa näringsgrenar, nu kan med fullt fog sägas vara dem

till skada. Detta är enligt mitt förmenande förhållandet med gårdfarihandeln.

I samma mån som kommunikationerna förbättrades, postgången

blef snabbare, telegraflinier anlades och bankväsendet utvecklades,

kunde fabrikanterna skalfa sig förbindelser med landets köpmän så väl

i städerna som på landsbygden och såmedelst åstadkomma spridning

och afsättning af sina tillverkningar på ett sundare och solidare sätt,

än det som gårdfarihandeln erbjöd, hvaraf följden ock blifvit, att gårdfarihandeln

redan för länge sedan upphört att vara till gagn för industrien.

Under de sista 30 åren har antalet handlande i rikets alla städer

mångdubblats, och en ständigt stigande täflan dem emellan gör, att

tillgången på handelsvaror af alla slag är riklig och långt utöfver hvad

behofvet kräfver samt varorna i prisbillighet så nedtryckta som möjligt.

Likaledes har, sedan hinder numera icke finnas för landthandlare att

etablera sig hvar helst de för godt finna, antalet bofasta handlande på

landsbygden tillväxt vida öfver det nyttigas gräns, så att på hvarje

plats, der någon afsättning kan påräknas, ej heller saknas bosatte handlande,

försedde med sorterade varulager fullt motsvarande, ja oftast öfverskridande

ortens behof.

Under sådana förhållanden synes det mig tydligt, att det icke

för den konsumerande allmänheten kan vara behöfligt, att handelsvaror

få kringbäras i husen för att der utbjudas till försäljning, utan att detta

sätt för varors utbjudande tvärt om är en stor olägenhet för dem, som

hemsökas dermed. Naturligare och sundare är väl då, att den som önskar

göra uppköp af varor får frivilligt utan påtagning göra detta hos

den närmast boende bofaste köpmannen eller med andra ord der han

sjelf för godt finner,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

Sedan gårdfarihandel sålunda upphört att vara behöflig för spridande

af svenska industrialster, har den dels öfvergått i andra händer,

dels ock befrämjat helt andra ändamål, på sätt jag i min motion närmare

angifvit.

Ett hufvudsakligt och såsom mig synes tillfyllestgörande skäl

för gårdfarihandel^ afskaffande är, att denna handel i allmänhet numera

icke bedrifves på sådant sätt och efter sådana principer, som utgöra

oeftergifliga vilkor för all reel handelsverksamhet och utan hvilkas

uppfyllande densamma icke kan betraktas såsom ett ärligt och hederligt

näringsfång. Sedan denna handelsverksamhet urartat så, som den

nu hunnit göra, kan man nästan säga, att den är ett autoriseradt bedrägeri.

Vid inköp af sina varor eftersöker schackraren, hvilken numera

utöfvar gårdfarihandeln i vårt. land, företrädesvis sådana som genom

uppkomna fel vid fabrikationen blifvit klassificerade till utskott, •—•

eller sådana som eljest äro af dålig beskaffenhet och af underhaltiga

qvaliteter, hvarigenom varorna af honom åtkommas för underpris.

Han förser också sitt lager till hufvudsaklig del med sådana artiklar,

med hvilka han kan väcka begär till fåfänga och äfven till osedlighet.

— Sedan gäller det för honom blott att kunna till högsta möjliga pris

afyttra dessa varor till den svenska allmänheten. Att han i denna allmänhets

lättrogenhet och benägenhet för det som är utländskt samt i

landtbefolkningens enfald har goda bundsförvandter vid utöfvandet af

sitt skadliga näringsfång, torde vara obestridligt, likasom att. dessa

schackrare i allmänhet ej äro af blyghet eller sanningskärlek hindrade

från att så långt möjligt är draga fördel af folkets lättrogenhet. Vid

utöfvandet af denna handel, sådan som den numera är, gäller det såsom

regel att. köpa en vara för hvad den är men sälja den för att vara

något annat — t. ex. utskott för felfri, oäkta för äkta, halfsiden för

helsiden, halfylle för helylle, halflinne för hellinne, tyskt, fabrikat för

franskt o. s. v. Man skulle kunna invända, att en sådan handel icke

går i längden, och den invändningen är fullkomligt rigtig i afseende

på eu bofast köpman; ty denne måste alltid, derest han icke vill riskera

att mista sina kunder, behandla dem så, att de ej få anledning till anmärkning

och ännu mindre känna sig bedragna — ty han mister då

både sitt anseende och sin handel. Den kringvandrande schackraren

deremot har just icke mycket att i dessa afseenden riskera; då vidräkningen

för det dåliga behandlingssättet ifrågakommer, är han sin kos

och då han återkommer, har saken hunnit komma i glömska.

Jag är fullkomligt öfvertygad derom, att allmänheten skulla känna

det som en lättnad, om den blefve befriad från dessa lösdrifvande han
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

de]eniän, hvilkas oförsynta envishet måste vara besvärande för alla och

hvilkas i allmänhet bedrägliga handlingssätt mången fått dyrt vidkännas.

Det synes mig också fullt befogadt, att detta sätt att idka handel fått

namn af landsplåga, ty plågsamt måste det ju vara, att en sådan handelsman

tränger in i hemmen och, derest ej på honom användas kraftiga

medel, icke aflägsnar sig förr än han gjort alla möjliga försök att

lura husets samtlige medlemmar. Husfadren frestas med en klocka,

husmodren med de sedvanliga linneduktygerna; för döttrarna har

schackraren alltid några begärliga lyxartiklar och i sönernas händer

smygas osedliga fotografier eller små kikare, i hvilka finnas af bildade

uselheter, egnade att väcka dåliga begär. För alla har schackraren

något passande: i köket förser han pigorna med saker, som för dem

äro obehöfliga och hvilka de ej hafva råd att köpa men som de dock

ej kunna motstå; i drängstugan säljer han ostämplade kort och mera

dylikt.

Att ändra en näringsförfattning, hvilken tillstäd jer utöfvandet af

en sådan handel, synes mig vara i högsta måtto behöfligt, och ännu

angelägnare bör ändringen anses vara, då just på grund af denna författning

inlockas i vårt land en befolkning, som framför allt egnar sig

åt bedrifvande af schacker, men af hvilken man i öfrigt ingenting godt

kan vänta. Utan att våga föreslå Lag-Utskottet sättet att vidtaga den

erforderliga ändringen, får jag dock meddela, att jag tänkt mig densamma

möjlig på så sätt, att till 2 och 26 §§ af Kongl. förordningen

den 18 Juni 1864 fogas ett tillägg, hvarigenom tydliggöres, att rättigheten

att kringföra och annorlunda än på marknad till salu utbjuda

varor icke omfattar importerade handelsvaror utan blott hvars och ens

egna tillverkningar.

I afseende på det numera så ofta förekommande sättet att anonymt

realisera handelsvaror medelst auktioner och tillfälligt anordnad handel,

t. ex. i förhyrda rum, på hotell etc., torde dessutom kunna ifrågasättas

huru vida lagstiftaren förutsett, hvilhet stort och orättvist intrång

dymedelst kan tillskyndas bofasta köpmän, likasom äfven torde kunna

betviflas, att med auktionsväsendet är förenligt att bereda kringresande

schackrare tillfälle att på ett fullkomligt oansvarigt sätt anonymt utprångla

dåliga handelsvaror.

En ordentligt etablerad köpman har ganska stora förpligtelser

att uppfylla, ej mindre mot staten och det samhälle, hvarest han har

sin verksamhet, än äfven mot den allmänhet, som är hans afnämare.

Dessa förpligtelser mäktar han icke i längden uppfylla, ifall den reela

handeln undergräfves, antingen i följd af olämpliga författningar eller

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

på grund af en slapp tillämpning af de lagstadganden, som kunna

skydda honom för orättmätigt intrång i hans drygt beskattade näring.

Såsom det nu är hos oss, äro de bofasta köpmännen alldeles likstälda

med schackrarne i afseende på rättigheter, men beträffande skyldigheter

äro förhållandena väsentligen olika, enär den bofaste köpmannen har

ganska stora förpligtelse!-, hvilka han måste uppfylla, medan den kringresande

handelsmannen deremot har ganska få sådana och derjemte i

de flesta fall till och med undgår all kontroll å deras uppfyllande.

Det synes mig derför vara rätt och billigt, att den som kommer

till en annan plats än den, der han är bosatt, för att medelst auktion

eller tillfälligt etablerad försäljning afyttra varor, bör för rättigheten

att utöfva sådan handel vara förpligtad lösa tillståndsbevis, gällande

för minst 3 månader och till ett pris, som fullt motsvarar fjerdedelen

af den kommunalskatt, han skulle pröfvas skyldig betala för ett år,

derest han vore bosatt på platsen.

Med min motion har jag icke afsett att inskränka berättigad

handelsfrihet utan endast velat söka åvägabringa borttagandet af sjelfsvåld

och missbruk.

I förra delen af motionen föreslås sådan ändring i förordningen

angående utvidgad näringsfrihet, att rättigheten för näringsidkare att

sjelf eller genom annan, utom den ort, der han är bosatt, kringföra

varor till salu annorledes än å marknad skulle inskränkas derhän, att

endast landtmannajorodrkter och andra födoämnen samt alster af svensk

slöjd må sålunda till salu utbjudas. I den till Utskottet aflemnade promemorian

formuleras detta yrkande på ett från det nyssanförda något

afvikande sätt, nemligen så, att rättigheten att på ifrågavarande sätt

utbjuda varor icke skulle omfatta importerade handelsvaror, utan blott

hvars och ens egna tillverkningar. Den senare formuleringen får väl anses

innefatta hvad motionären verkligen åsyftar.

Huru än den af motionären yrkade inskränkningen i friheten att

kringföra och till salu utbjuda varor närmare bestämmes, torde det

ligga i öppen dag, att den innefattar en betydlig rubbning af de grundsatser,

som fått sitt uttryck i 1864 års näringsfriketsförordning, hvilken

åter utgjorde slutpunkten i den föregående verksamheten för näringslifvets

frigörande från hämmande inskränkningar. Vid sådant förhållande

eger man rätt fordra, att de skäl, som skola kunna föranleda en

dylik rubbning äro fullgiltiga: det måste ådagaläggas ej mindre att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

verkliga och betydande olägenheter framkallas af de nuvarande förhållandena,

än äfven att dessa olägenheter verkligen kunna afhjelpas

genom den föreslagna ändringen.

Hvad då först angår de olägenheter, som i motionen omförmälas,

har Utskottet ingen anledning att betvifla, att sådana verkligen förefinnas,

om ock motionären i sin framställning af desamma gjort sig

skyldig till någon öfverdrift. Allmänheten har, särdeles på landsbygden,

ännu icke lärt att gentemot kringresande handelsmän iakttaga nödig

försigtighet, vare sig i afseende å värdet och beskaffenheten af de varor,

som utbjudas, eller i afseende å utfärdande af skriftliga förbindelser;

och det är lätt förklarligt, att samvetslöse äfventyrare af in- eller

utländsk härkomst begagna sig af allmänhetens oförsigtighet och lättrogenhet.

Det må ock vara sant, att dessa äfventyrares verksamhet

stundom kan antaga formen af yrkesmessigt bedrägeri, men då detta

brottsliga förfarande lika väl som andra former af bedrägeri är underkastadt

strafflagens bestämmelser, lärer det väl ej med fog kunna kallas

»auktoriseradt».

Motionären antyder härjemte, att genom den ifrågavarande s. k.

gårdfarihandel!! hos landtbefolkningen framkallas behof, som förut icke

förefunnits; men härvid torde böra erinras, att detta är en verkan af

all slags handel i förening med de alltjemt fortgående förbättringarna

i kommunikationsanstalterna.

De nu påpekade olägenheterna äro emellertid, enligt Utskottets

tanke, icke af den beskaffenhet, att de böra föranleda sådana afvikelser

från principerna i vår nu gällande näringslagstiftning som de af motionären

föreslagna. Om ock, såsom ofvan är antydt, befolkningen på

landsbygden af åtskilliga skäl icke förstår att taga sig i akt för oredlighet

hos de kringresande handelsmännen, så får man väl å andra sidan

erkänna, att det icke är omöjligt eller förenadt med allt för stora

svårigheter att skydda sig mot sådan oredlighet; och vid sådant förhållande

torde ett ingripande från lagstiftningens sida ej vara nödigt

eller lämpligt.

Det af motionären föreslagna sättet att åstadkomma rättelse i de

bestående missförhållandena är visserligen djupt ingripande, men icke

derför ofelbart. Den i sjelfva motionen föreslagna åtgärden att inskränka

ifrågavarande rättighet till inhemska varor förutsätter, att det

i allmänhet skulle vara möjligt att af sjelfva varornas beskaffenhet

draga någon bevislig slutsats angående deras inhemska eller främmande

ursprung; men sedan stämpling af inhemska tillverkningar upphört,

kunna icke med säkerhet derifrån särskiljas utländska sådana. Den af

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

motionären sedermera i den ingifna promemorian föreslagna ytterligare

inskränkningen till »hvars och ens egna tillverkningar» är ännu mera

genomgripande, men gifver anledning till en likartad anmärkning om

svårigheten att bedöma, huru vida varorna verkligen blifvit tillverkade

af den, som kringför eller låter kringföra desamma.

Man torde väl för öfrig! kunna hysa den förhoppning, att de af

motionären åsyftade olägenheterna skola minskas utan tillgripande af

sådana åtgärder som de här föreslagna. Motionären anmärker, att den

af honom beskrifna gårdfarihandeln i synnerhet bedrifves af s. k. polska

judar och andra schackrare, hvilket väl i de flesta fall vill säga

personer af utländsk härkomst. I 26 § af förordningen om utvidgad

näringsfrihet, sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 20 Juni

1879, stadgas:

»På särskild pröfning af Kongl. Maj:t skall i hvarje fall bero,

om utländsk man eller qvinna må här i riket idka handels- eller fabriksrörelse,

handtverk eller annan handtering.

Ansökning derom, innefattande uppgift på den stad, köping eller

ort å landet, der rörelsen eller handteringen idkas må, äfvensom huru

vida sökanden önskar att utom den ort, der hans bosättning skall ske,

sjelf eller genom annan kringföra och annorlunda än å marknad till

salu utbjuda varor, inlemnas i Stockholm till Ofverståthållare-embetet

och i andra orter till Konungens Befallningshafvande, med bifogande af

a) betyg att den sökande är myndig och eger god frejd, samt

b) vederhäftig borgen eller annan säkerhet för utskylder till staten

och kommunen under tre år.

Sedan ytterligare upplysningar om den sökande, der sådana finnas

nödiga, äfvensom vederbörandes underdåniga förklaringar blifvit infordrade,

insänder Öfverståthållare-embetet eller Konungens Befallningshafvande

samtliga handlingarna, åtföljda af eget utlåtande, till Civildepartementet.

Varder ansökning om tillstånd för sökanden att äfven

utom hans bosättningsort idka handel af Kongl. Maj:t bifallen, gäller,

beträffande skyldighet att hos vederbörande i mantalsskrifningsorten

göra anmälan, medförande af bevis om verkstäld sådan anmälan, eller

vederbörande embetsmyndighets för ändamålet utfärdade pass, äfvensom

i afseende på de personer, som må till biträde i rörelsen användas,

hvad i §§ 2 och 9 finnes stadgadt.»

Enligt ofvan anförda stadganden eger således Kongl. Maj:t, vid

pröfning af utländings ansökning om tillstånd att här i riket idka handel,

särskild! taga i öfvervägande, huru vida tillstånd jemväl må medgifvas

sökanden att utom den ort, der hans bosättning skall ske, kringBih.

till Riksd. Prot. 1886. 7 Sami. 24 Raft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

fora och annorlunda än å marknad utbjuda varor; och torde man få

antaga, att Kongl. Maj:t, för hvilken de ifrågavarande missförhållandena

ej lära vara obekanta, vid sådan pröfning går till väga med all den

försigtighet, som omständigheterna kräfva. Derjemte är det väl antagligt,

att i den mån kommunikationsanstalterna förbättras och handelsplatser

uppstå här och hvar på landsbygden, allmänhetens benägenhet

för inköp af varor, som utbjudas af kringresande handelsmän, skall

minskas, och på samma gång förmågan att skydda sig mot bedrägerier

från desses sida ökas.

Utskottet får på grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställa,

1) att hvad i motionens förra del föreslagits, icke

må vinna Riksdagens bifall.

I senare delen af motionen föreslås, att stadgande måtte meddelas

derom, att den, som vill medelst auktioner eller tillfällig handel

å annan ort än der han är bosatt afyttra handelsvaror, skall vara

skyldig att inom den kommun, der sådan försäljning sker, erlägga skatt,

beräknad för minst tre månader, äfvensom att ställa till vederhäftigheten

styrkt. borgen för skattens behöriga gäldande.

Af den motivering, som motionären gifvit för sitt förslag i denna

del, synes framgå, att han här uteslutande afser den kommunalskatt,

som borde utgöras för rörelse af ifrågavarande art. Till grund för beräkning

af kommunalutskylderna tjenar emellertid den bevillning, som

de skattskyldige, jemlikt senast faststälda taxeringslängder, till staten

erlägga; och i fråga om den ort, hvarest skattskyldig bör för inkomst

af kapital och arbete taxeras till sådan bevillning, stadgas i § 12 af

1883 års bevillningsförordning.

»Skattskyldig taxeras för inkomst af kapital och arbete:

d) handlande, fabriksegare samt annan yrkes- och näringsidkare;

för inkomst af rörelsen eller yrket: å den eller de orter, der rörelse

eller yrke eller någon hufvudsaklig gren deraf på mera sjelfständigt

sätt eller i afsevärd omfattning idkas; dock skola handlande i de städer,

hvilka innefatta flera församlingar, för den handelsrörelse, de derstädes

idka, äfvensom de skattskyldige, hvilkas rörelse eller yrke utöf
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

vas på flere orter, men endast kortare tid på hvarje ort, taxeras inom

den församling, der de äro mantalsskrifna.»

Om nu den handelsrörelse en person drifver å annan ort än den,

der han är mantalsskrifven och bosatt, är af sådan omfattning och beskaffenhet,

att han derför taxeras till bevillning å den ort, der rörelsen

drifves, påföras honom också på samma ort de mot hans inkomst af

ifrågavarande rörelse svarande utskylder till kommunen. I sådana fall

förefinnes således icke den af motionären öfverklagade olägenheten.

År åter den skattskyldiges rörelse af sådan beskaffenhet, som i sista

delen af ofvan anförda stadgande omförmäleB, skall han taxeras till

bevillning endast å den ort, der han är mantalsskrifven. I detta* fall

saknas följaktligen hvarje grund för beräknandet af de utskylder, som

han, enligt motionärens mening, borde utgöra till hvarje kommun, inom

hvilken han idkar handelsrörelse utan att vara der mantalsskrifven, vid

hvilket förhållande motionärens förevarande förslag synes omöjligt att

genomföra.

Utskottet hemställer derför,

2) att motionen ej heller hvad angår dess senare

del må föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 2 April 1886.

På Lag-Utskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservation:

af Herr Ekenman, med hvilken Herrar H. M. Ericsson, Grefve

Ström/eif, Carlheim-Gyllensköld, Smedberg, J. Anderson i Tenhult och J.

Andersson i Lysvik instämt, »Med afseende på de af motionären påvisade

olägenheter vid nu brukliga sättet att till försäljning kringföra varor,

synnerligen då detta sker genom utländingar, anser jag, att Lag
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 52.

Utskottet bort tillstyrka Riksdagen att i underdånig skrifvelse anhålla,

att Kongl. Maj:t måtte bringa denna vigtiga fråga under utredning,

samt, i fall omständigheterna dertill skulle föranleda, föreslå, till dess

afhjelpande, förändringar i gällande lagstiftning.))

Herrar Stråle, Bokström och J. A. Johansson från Kalmar hafva

begärt få här antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling

inom Utskottet.

Stockholm tryckt hoa Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1886.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1886:35 Skrifvelse till Konungen, angående åtgärders vidtagande för afhjelpande af olägenheter vid varors kringförande till försäljning annorlunda än ä marknad. s. 13 i texten