Utlåtande, i anledning af väckta förslag dels om jernväg sbyggnader för statens räkning och dels om statsbidrag till enskilda jernvägsanläqgningar.
1886-03-30 · 36 sidor, varav 33 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 33 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1886:40, Utlåtande, i anledning af väckta förslag dels om jernväg sbyggnader för statens räkning och dels om statsbidrag till enskilda jernvägsanläqgningar.
Dokumentets text
Stats-Utskottets Utledande N:o 4U.
1
N:o 40.
Ank. till Iiiksd. Kansli den 30 Mars 188G, kl. 12 midnatt.
Utlåtande, i anledning af väckta förslag dels om jernväg sbyggnader
för statens räkning och dels om statsbidrag till enskilda
jernvägsanläqgningar.
(R. A.)
Vid innevarande riksmöte hafva förslag blifvit väckta ej mindre
om beviljande af anslag till jern vägsbyggnader för statens räkning än
äfven om anvisande af statsbidrag till understödjande af enskilda jernv
ägs anläggningar; och får Utskottet härmed afgifva yttrande öfver
dessa förslag samt en i sammanhang dermed stående fråga om bestämmande
af ett visst, föreslaget vilkor för bifall till vidare byggande af
statsbanor.
A) Angående fullbordande af stambanan Bräcke—Sollefteå.
För utförande af den utaf 1881 års Riksdag beslutade stambanan
mellan Bräcke och Sollefteå, hvarför anläggningskostnaden beräknats till
11.250.000 kronor, hvaraf under åren 1882—1885 utgått tillsammans
8.500.000 kronor; och äro för innevarande år anvisade 2,000,000 kronor.
I propositionen angående statsverkets tillstånd och behof har Kong!
Maj:t föreslagit, att ett anslag af 750,000 kronor måtte till arbetena
å berörda stambana för år 1887 anvisas.
Utskottet har inhemtat, att dessa arbeten så fortgått, att banan kan
i det närmaste färdigbyggas under loppet af innevarande år, samt att
deras fullständiga afslutande kan med visshet motses under nästkomBih.
till Rilcsd. Prot. 1886. 4 Sami. 1 Afd. 24 Höft.
1
2
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40.
mande år; och då någon anledning till erinran mot Kongl. Maj:ts omförmälda
förslag ej förekommit, hemställer Utskottet,
I.
att Riksdagen må, med bifall till Kongl. Maj:ts
proposition, till arbetena å stambanan mellan Bräcke
och Sollefteå för år 1887 anvisa ett anslag af 750,000
kronor.
B) Angående anslag till en stambana genom öfre Norrland.
I en den 29 sistlidne Januari afbiten proposition (N:o 19) har
Kong]. Maj:t föreslagit Riksdagen besluta, att en stambana af samma
spårvidd och med samma öfverbyggnad som de öfriga stambanorna
genom Norrland, men med iakttagande af vissa förenklingar i byggnadssättet,
skulle anläggas från Sollefteå eller lämplig punkt i dess
närhet öfver Skorped, Vännäs och Uddfors till Öfver-Luleå, med rätt
för Kongl. Maj:t att, närmare förordna om de orter, jernvägen borde
genomgå,
samt för påbörjandet af berörda stambana för år 1887 anvisa ett
särskildt anslag af en million kronor.
Af det den Kongl. propositionen bifogade statsrådsprotokoll inhemtas,
att Statsrådet och Chefen för Civildepartementet, efter att
hafva redogjort för åtskilliga i de norrländska länen utförda undersökningar
och vidtagna förberedande åtgärder i fråga om utsträckning
af det norrländska jernbanesystemet samt omförmält tillsättandet
den 31 Juli 1885 af den norrländska jernvägskomitén, hvilken den
14 December samma år till Kongl. Maj:t afgilvit, sitt till Riksdagens
ledamöter utdelade betänkande i ämnet, vidare anfört:
»Statsbanesystemet inom nedre Norrland mellan Storvik och Angermanelfven,
sådant detsamma dels redan är utfördt, dels till 1887 års
slut kan emotses blifva färdigt, innefattar (de egentliga stambanorna
och bibanorna ut till kusten sammanräknade) 869 kilometer. Statsverkets
utgift härför uppgår till 68,295,000 kronor.
Detta jernvägskomplex betjenar så fullständigt, som med hänsyn
till landsdelens läge och beskaffenhet gerna är möjligt, hela det nedre
Norrland, eller Gefleborgs, Jemtlands och södra delen af Vesternorr
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40.
3
lands län, så att, om man undantager Herjeådalen och nordliga delarne
af Jemtland, det näppeligen finnes någon punkt inom hela det öfriga
området, som är belägen på längre afstånd från jernväg än 50 kilometer.
Nu är frågan: Skall det norra stambanesystemet afbrytas vid Ångermanelfven
och det vidsträckta området norr derom komma att sakna
detta i vår tid nödvändiga samfärdsmedel, lika vigtigt för den fredliga
utvecklingen som i krigstid för fosterlandets försvar? Aro dess naturliga
hjelpkällor så mycket ringare, dess befolknings industriella omtanke
och näringsflit så mycket svagare än i den knappt mera än
hälften så stora landsdelen mellan Ångermanelfven och Dalelfven, att
staten ej bör, för att understödja dess utveckling i alla rigtningar, på
ändamålsenliga jernvägsanläggningar derinom nedlägga åtminstone hälften
så stort kapital, som kommit de sydligare norrländska provinserna
till del?
De landsdelar, hvilka genom den ifrågasatta jern vägen skulle
sammanknytas med rikets öfriga stambanenät, eller Ångermanland samt
Vesterbottens och Norrbottens län, innehålla tillsammans en ytvidd af
1,565 qv. mil. Häraf belöpa på Ångermanland 153,60 qv. mil, deraf
8,ar qv. mil vatten, på Vesterbottens län 497,41 qv. mil, deraf 25,93 qv.
mil vatten, och på Norrbottens län 913,92 qv. mil, deraf 58,79 qv. mil
vatten. Till lappmarkerna räknas i Vesterbottens län nära 320 och i
Norrbottens län omkring 670 qv. mil, och kustlandet innehåller således
i förra länet omkring 180 och i det senare omkring 240 qv. mil. Hela
Sveriges ytinnehåll är 3,8 6 9,93 qv. mil, deraf 317,57 qv. mil vatten. Invånareantalet
uppgick år 1884 i Ångermanland till 109,830, i Vesterbottens
län till 112,209 (deraf i lappmarkerna 24,097) och i Norrbottens
län till 95,340 (deraf i lappmarkerna 14,549).
Norrländska jernvägskomitén har lemnat en fullständig redogörelse
för de tre landsdelarnes utveckling under senare tider och deras nuvarande
ståndpunkt i ekonomiskt hänseende. Ur denna redogörelse,
till hvilken jag i öfrigt får hänvisa, tillåter jag mig anföra några siffror.
Medan vårt land i dess helhet under det, trefjerdedels sekel, som
förflutit sedan år 1810, ökat sin folkmängd med 95 procent, eller ej
fullt fördubblat densamma, har deremot under samma tid Ångermanlands
folkmängd vuxit med öfver 170 procent, Vesterbottens med nära
250 procent och Norrbottens med 181 procent. De föddes öfverskott
öfver de aflidne, som under tjuguårsperioden 1861—1880 för hela riket
uppgick till 1,17 procent per år, utgjorde under samma period för de
tre landsdelarne respektive 1,48, l,oi och 1,52 procent.
4
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 40.
I fråga om folkmängdens täthet äro naturligtvis dessa provinser
betydligt underlägsna det öfriga Sverige (då medelsiffran för hela riket
vid 1880 års slut var 1,285 personer på qv. milen, utgjorde den för
Ångermanland 755, för Vesterbottens kustland nära 500 och för Norrbottens
kustland omkring 330), men härvid är att märka, att folktätheten
inom ådalarne, såsom af de å komiténs karta befintliga uppgifter
bäst synes, på många ställen är högst betydlig.
Om Norrbottens snart sagdt outtömliga malmtillgångar har utredning
erhållits genom den år 1875 genom statens försorg verkstälda
undersökning. Utan att taga hänsyn till malmerna inom Juckasjärvi,
livilka, när de en gång exploiteras, väl söka sin väg till Vesterhafvet,
innehåller ensamt Gellivare malmberg vid endast en fots afsänkning
en malmtillgång af 22,200,000 centner.
Beträffande den odlade jordens areal föreligga uppgifter, för Ångermanland
för åren 1805—1865, för Vesterbotten för 1805—1871 och
för Norrbotten för 1805—1884. Dessa gifva vid handen, att ökningen
uppgått i Ångermanland till 350 procent (procenten för hela riket under
samma tid 250), i Vesterbotten till 560 procent (för hela riket
280) och i Norrbotten ända till 710 procent (för hela riket 350). 1882
års skörd, reducerad till »rågvärde», uppgick i Ångermanland till 1
million, i Vesterbotten till 1,550,000 och i Norrbotten till 11 million
kubikfot.
Åf Sveriges 18 millioner hektar skogbärande mark belöpa på Ångermanland
1,200,000, på Vesterbotten 2,100,000 och på Norrbotten
2.675.000 hektar. Trävaruutförseln utgjorde år 1883 från Norrbotten
omkring 400,000, från Vesterbotten 300,000 och från Ångermanland
750.000 kubikmeter. Sistnämnda landsdels trävaruutförsel omfattade,
i värde räknad, cn femtedel af rikets hela trävaruexport och ungefär
8 procent af rikets utförsel i det hela af alla dess produkter tillsammantagna.
Dessa siffror tala, och norrländska jernvägskomitén kan ej sägas
hafva öfverskattat det öfre Norrland, då komitén såsom resultat af sin
undersökning uttalar, ’att utvecklingen i de tre öfre norrländska länen
nu nått en sådan stadga, att befolkningen derstädes väl förtjenar det
kraftiga stöd till ytterligare förkofran och framsteg, som en stambana
bereder’. Lika litet torde kunna jäfvas hvad komitén vidare yttrar derom,
att en sådan bana med fullt skäl kan antagas blifva äfven för öfriga
delar af landet af stor betydelse, såsom möjliggörande ett lättare utbyte
af skilda landsdelars produkter, ett utbyte, som nu endast med
svårighet och tidsutdrägt kan ega rum.
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 40.
5
Af folkmängdens ojemna fördelning i de trakter, som närmast
skulle komma att utgöra den blifvande jernvägens trafikområde, frestas
man antaga, att markens bättre eller sämre beskaffenhet på denna fördelning
haft väsentligt inflytande. Så är dock icke förhållandet. Öfverallt
i dessa trakter äro de tätast befolkade orterna de, hvilka gynnats
af de bästa naturliga samfärdsmedlen. Befolkningen är företrädesvis
samlad utefter ådalarne. Mellan dessa orter ligga trakter fullt
lika mottagliga för kultur, och blifva dessa satta i förbindelse med
öfriga delar af landet, skola odlingsmarker blifva tillgängliga af oerhörd
vidd och i godhet mången gång stående framför dem, som hittills
odlats.
Kommer jern vägen till stånd, skall ock den norrländske jordbrukaren,
hvilken nu under större delen af året är utestängd från all tillförsel
och till följd deraf tvingas att drifva den för Norrland vanskliga
sädesodlingen, kunna företrädesvis egna sig åt frambringandet af
foderväxter. Så kommer till ömsesidig båtnad Norrland att från sydligare
delar af riket hemta större förråd af spanmål och mjöl, medan
det i utbyte lemnar alstren från sina ladugårdar. Äfven i andra afseenden
blifver jernvägen till nytta för landet i dess helhet. Genom
densamma underlättas tillträdet till Norrlands skogar och malmfält, och
virke af mindre dimensioner, som nu förmultnar oåtkomligt i skogarne,
kan förvandlas till kol och användas vid vår på träkol baserade jernhandtering.
Men en jernväg genom öfre Norrland påkallas ej blott af hänsynen
till denna landsdels framåtskridande och förkofran; den kräfves ock,
vill det synas mig, af militära och politiska skäl. Då Sverige näppeligen
kan räkna på herraväldet i Bottniska viken, är äfven under den
årstid, då sjöfarten är öppen, en jernväg, hvarigenom trupper och förnödenheter
kunna hastigt tillföras, ett snart sagdt oundgängligt vilkor
för ett verksamt försvar af norra Sverige. Och erfarenheten har derjemte
visat, att det är icke endast under en sådan årstid, som Norrland
är utsatt för ett fiendtligt anfall.
Vår gränsprovins Norrbotten får ej isoleras, utan bör så mycket
som möjligt och så snart som möjligt sammanbindas med det öfriga
riket.
Finska jernbanenätet hade redan 1883 hunnit till Vasa, beläget
ungefärligen på samma breddgrad som Sollefteå. Omedelbart efter
Tammerfors—Vasa-banans fullbordan påbörjades Österbottniska stambanan,
som, utgående från Östermyra station å Vasabanan, är dragen
genom Lappo till Gamla Karleby och derifrån på två till fyra mils af
-
6
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40.
stånd från kusten öfver Limingå till Uleåborg. Uleåborg ligger något
sydligare än Piteå. Banans längd är omkring 305 werst, och den lär
blifva färdig redan i år. Från Uleåborg till gränsen är afståndet 118
werst eller nära 12 mil. Undersökningar för jernvägens fortsättning
till Torneå lära hafva skett, men beslut om byggandet af en bana Uleåborg—Torneå
är ännu ej fattadt.»
Departementschefen har derefter utvecklat skälen, hvarför år 1887
vore rätta tidpunkten för påbörjandet af stambanan genom öfre Norrland
och dervid bland annat erinrat om lämpligheten af att begagna
de nuvarande konjunkturerna, då materialpris vore billiga, och riklig
tillgång på arbetskrafter funnes.
I fråga om den trafikinkomst, som den föreslagna jern vägen kunde
antagas lemna, har Departementschefen anfört, att det finansiella utbytet
af en stambana genom öfre Norrland, om dermed afsåges den
direkta inkomst, statsverket af banan liemtade, under den närmaste
framtiden näppeligen kunde blifva särdeles tillfredsställande. Men
detta vore ej heller hufvudändamålet med denna bana. Hufvudändamålet
vore — förutom vinnandet af de militära och politiska syften,
hvilka ensamt för sig, enligt Departementschefens förmenande, utgjorde
giltiga skäl för banans tillkomst — att genom lättare kommunikationer
inom de öfre norrländska provinserna och deras sammanbindande
genom ett alltid begagneligt trafikmedel med det öfriga Sverige bereda
dessa landsdelar möjlighet att till fromma för sig och derigenom
äfven för hela landet fullt tillgodogöra sig de rikedomar, som funnes
der, men som nu, i saknad af den häfstång till utveckling, som en
jernväg utgjorde, egde intet eller ringa värde.
Departementschefen meddelar i sammanhang härmed, huru cn af
den norrländska jernvägskomitén verkstäld och till honom afiemnad,
på de särskilda länskomitéernas uppgifter grundad beräkning utfallit,
och yttrar i sådant afseende:
»Den uppgifna persontrafiken motsvarar 10,040,460 personkilometer.
Häraf beräknas ''/9 för andra klass med 1,115,600 personkilometer
å 5,25 öre ............................................................... 58,569: —
och på tredje klass således 8,924,860 personkilometer
å 3,5 öre ............................. 312,370: 10 370,939: 10.
Godstrafiken utgör 45,218,187 tonkilometer, som å 5 öre
gör......................................................................................... 2,260,909: 35,
hvadan årliga bruttoinkomsten skulle blifva......... kronor 2,631,848: 45,
opaginerad Kontrollera mot PDF
Stats-Utskottets Utlutande N:o 40.
&
<
eller i jemnt tal 2,630,000 kronor och således något mera än 4,900
kronor per kilometer. Driftkostnaden har antagits utgöra 70 procent,
och årliga nettoinkomsten skulle således uppgå till 789,000 kronor,
eller nära 3 procent (2,87) å byggnadskapitalet, detta beräknadt till
27 V 2 millioner.
Den nu uppgifna trafiken kan naturligtvis ej vara att påräkna
omedelbart efter det jernvägen blifvit för trafik upplåten, utan endast
efter hand utveckla sig. Med anledning af den inom komitén väckta
frågan, om skäl kunde finnas att använda svagare öfverbyggnad,
verkstäldes emellertid beräkningar jemväl öfver den trafik, som kunde
motses under banans tidigare trafikperiod, och enligt dessa har man
redan under jernvägens första skede kommit till en nettoinkomst
af 1,6 procent af byggnadskostnaden. Vid denna beräkning har man,
stödjande sig på den erkända regeln att inom orter med samma
industriella utveckling och samma naturliga tillgångar och behof en
jernvägs inkomst är direkt proportionel mot den till banans trafikområde
hörande folkmängd, jemfört foikmängdsförhållandena inom den
nya banans trafikområde med enahanda förhållanden hos de år 1884
för trafik öppnade statsbanedelarne norr om Bollnäs. Med ledning af
den inkomst dessa bandelar nämnda år lemnat (samtliga bandelarne
voro då jemförelsevis nya, och den 80 kilometer långa sträckningen
Bräcke—Ragunda öppnades först 1883 och 1884 för trafik) och med
behörig reduktion för det förhållande, att persontrafiken å dessa bandelar,
såsom till större delen ingående i en mycket anlitad turistled,
alltid torde blifva betydligt större än å den nya banan, har man funnit,
att bruttoinkomsten å den senare banan det år denna hinner fullbordas
skulle uppgå till 1,600,000 kronor eller 2,985 kronor per kilometer.
Driftkostnaden — jemväl beräknad efter jemförelse med de färdiga
bandelarne — skulle uppgå till 1,160,000 kronor, och nettoinkomsten
således till 440,000 kronor, motsvarande, som nyss är sagdt, 1,6 procent
å ett byggnadskapital af 274 millioner.))
Efter en redogörelse för åtskilliga ifrågasatta jernväg ssträckning ar,
till hvilken Utskottet hänvisar, andrager Departementschefen vidare,
att den genom Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg undersökta
linien för stambanan genom öfre Norrland — hvilken är densamma
som legat till grund för jernvägskomiténs betänkande -— valts efter
framställning af de tre länens särskilda jernvägskomitéer och således
lagts i den rigtning, som länens egna representanter ansett för länen
lämpligast. Mot hufvud rigtningen syntes icke heller några väsentliga
anmärkningar kunna göras. Den syntes, hvad Vesterbotten anginge,
8
Stats- Utskottets Utlåtande N:o 40.
så mycket hellre böra beröra Vännäs och ej gå långt vestligare, som
Vännäs blifvit af länets jernvägskomité på det bestämdaste framhållen
såsom en trakt, der jernvägen borde framgå. Af komiténs karta syntes
nu, att hufvudlinien i allmänhet framginge i gränsen emellan de tätare
och glesare befolkade landsdelarne och derigenom intoge ett för den
blifvande rörelsen så fördelaktigt läge, som med tillbörlig hänsyn till
andra med anläggningen afsedda statsändamål gerna kunnat åstadkommas.
Det närmare bestämmandet af rigtningen har Departementschefen
emellertid ansett, på sätt vid andra stambanor egt rum, böra
förbehållas Kongl. Maj:ts närmare afgörande, sedan de fullständiga
detaljundersökningar, hvilka måste föregå banans definitiva utstakning
på marken, hunnit verkställas. På utgången af dessa undersökningar
borde ock göras beroende valet af banans utgångspunkt, huruvida denna
borde blifva Hjelta eller Sollefteå eller möjligen någon annan plats i
närheten; frågan gälde här, hvar man skulle finna den lättaste eller,
rättare sagdt, minst svåra öfvergången öfver vattendelaren mellan
Ångerman- och Nätradalen. I afbidan på resultatet af fortsatta undersökningar
borde ock anstå med bestämmandet af sträckningen genom
den synnerligen svåra terrängen mellan Fors och Pengsjö. Något val
mellan den billigare och kortare Gideålinien eller don dyrare och längre,
men i strategiskt hänseende förmånligare och derför af chefen för
Generalstaben förordade Björnalinien borde icke ifrågakomma, innan
sig visat, om det ej funnes en tredje linie, som, utan att medföra
Björnaliniens dryga anläggningskostnader, ändock voro belägen på tillräckligt
afstånd från kusten. För den öfre norrländska stambanan
borde derför, enligt Departementschefens uppfattning, för närvarande
ej bestämmas annan sträckning än från Sollefteå eller_ lämplig punkt i
dess närhet öfver Skorped, Vännäs och Uddfors till Öfver-Luleå, med
Konungen förbehållen rätt att i öfrigt närmare bestämma de orter
banan skulle genomgå.
Beträffande kostnaden yttrar Departementschefen, bland annat, följande
:
»Kostnaden för stambanebyggnaderna genom nedre Norrland —
det vill säga för den uppåtgående stambanan och för tvärbanan genom
Jemtland — har i medeltal per mil uppgått till 744,000 kronor. Spårvidden
är, som bekant, 1,435 meter (4,83 fot), och rälsvigten 19 skålpund
per fot.
Den genom Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg undersökta
och af norrländska jernvägskomitén till grund för dess beräkningar
lagda sträckning för stambanan genom öfre Norrland — det
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40.
9
vill säga den 50 mil 4,466 fot (535,75 kilometer) långa linien Hjelta—
Aspeå-—-Gideå—Vännäs—Uddfors—Ofver-Luleå — har af undersökningsförrättarne,
med antagande af samma grunder och byggnadssätt, som
följts i nedre Norrland, blifvit. beräknad att kosta per mil inom Vesternorrlands
län 829,172 kronor, inom Vesterbottens län 742,508 kronor
och inom Norrbottens län 579,237 kronor. Kostnaden för hela sträckningen
beräknades till 36,574,681 kronor eller i medeltal per mil
729,698 kronor (per kilometer 68,268 kronor).»
Efter att hafva erinrat om den uppgift, som förelagts den norrländska
jernvägskomitén, innefattande bland annat att undersöka, huru
vida icke en nedsättning i de här ofvan angifna betydliga kostnaderna
kunde ega rum, och redogjort för åtskilligt af hvad komitén i fråga
härom yttrat, anför Departementschefen vidare:
»Då komitén funnit omfattningen och beskaffenheten af den trafik,
som vore att påräkna för en stambana genom öfre Norrland, böra
utesluta användandet af vare sig mindre spårvidd, lättare öfverbyggnad
eller skarpare lutningar än vid statens öfriga jernvägar i Norrland,
har komitén undersökt, huru vida icke det önskade målet — nedsättning
i kostnaderna — skulle kunna på annat sätt vinnas, utan att en afsevärd
minskning i jernvägens trafikförmåga eller höjning i driftkostnaden
deraf blefve en följd. I sådant syfte har komitén föreslagit, att banan
skulle erhålla en lutning af 1 : 60 öfverallt, der terrängförhållandena
dertill föranledde, i stället för att de af undersökningsförrättarne uppgjorda
kostnadsförslagen hvilat på antagandet, att detta lutningsförhållande
skulle användas endast der sådant icke kunde undvikas och
att mindre branta lutningar företrädesvis borde sökas. Vidare har
komitén ansett, att vissa delar af jernvägsarbetena kunde utföras på
ett enklare sätt än hittills och att äfven i öfrigt åtskilliga anordningar
skulle kunna vidtagas, genom hvilka jernvägen komme att något skilja
sig från förutvarande statsbanor i Norrland. Dessa förenklingar äro hufvudsakligen
mindre antal trafikstationer, inskränkning af bangårdarnes
storlek, minskadt antal banvaktstugor, enklare och billigare stängsel
kring banområdet, mindre dyrbara stenarbeten o. s. v. Genom vidtagande
af dessa förenklingar och med beräkning af de senare årens
pris å jern och stål har komitén kommit till en kostnadsberäkning,
som med icke mindre än 9 millioner kronor eller 25 procent understiger
den af undersökningsförrättarne uppgjorda. Linien Hjelta—Aspeå—
Gideå—Vännäs—LTddfors—Öfver-Luleå skulle nemligen enligt komiténs
åsigt kunna anläggas för en summa af 27,437,750 kronor (rörlig materiel
inberäknad) eller 51,214 kronor per kilometer. Skulle Björnalinien
Bih. till Riksd. Prat. 1886. 4 Sami. 1 Afä. 24 Höft. 2
10
Stats-Utskottets Utlåtande K:o 40.
anses böra väljas (i hvilket fall banans längd blir 563 kilometer), ökas
kostnaden med något öfver en million eller till 28,494,000 kronor.»
Det af jernvägskomitén förordade system för byggandet af stambanan
genom öfre Norrland och komiténs derpå grundade kostnadsberäkningar
har Departementschefen funnit af beskaffenhet att i allmänhet
kunna godkännas. Mot komiténs till en högst väsentlig minskning
i kostnaderna ledande förslag, att lutningsförhållandet 1 :60 skulle
blifva regel öfver allt, der besparing i terrasseringskostnaden kunde vinnas
genom användandet af en dylik brantare stigning, har chefen för
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen visserligen uttalat betänkligheter, men
då på nu ifrågavarande stambana lutningar af 1 : 60 på en mängd ställen
ej kunde undvikas utan ytterligt ökade kostnader, och tågen således
i allt fall måste anordnas för en dylik brantare stigning, har vinsten
i trafikförmåga genom lutningarnes nedbringande på mellansträckorna
synts Departementschefen ej blifva synnerligt nämnvärd, så framt man
ej lyckades finna en oafbruten sträckning af 10, 15 mil, der brantare
lutningar kunde undvikas. Härom har Departementschefen ansett
närmare detaljundersökningar böra verkställas.
Mot komiténs yttrande i fråga om entreprenadsystemet — ett yttrande
afgifvet, likasom komiténs förslag i öfriga delar, utan någon meningsskiljaktighet
— har Departementschefen ej funnit anledning till erinran;
och har Departementschefen tillstyrkt att, derest jern vägens byggande
blefve beslutad t, Kongl. Maj:t ville gifva Väg- och vatt enbyggnadsstyrelsen
uppdrag att vare sig på beting eller, efter pröfning af infordrade
anbud, på entreprenad låta utföra större eller mindre del af arbetet,
derest styrelsen funne sådant med statens fördel förenligt.
Departementschefen afslutar sin föredragning i denna del med att anföra,
att de af jernvägskomitén beräknade kostnader för en stambana genom
öfre Norrland, slutande på i rundt tal 27 */■> millioner kronor, om Gideålinien,
och 28 \U millioner kronor, om Björnalinien valdes, å ena sidan
blefve något minskade genom utfästelsen från Vesterbottens kommuner
att lemna afrösningsjord utan lösen, å andra sidan kunde komma att
ökas, derest lutningsförhållandena funnes kunna och böra nedbringas
å någon längre sträckning. För ett arbete, som skulle fortgå under
en följd af år, kunde ock kostnadsberäkningarne undergå ändring i följd
af inträffa^ förändring i arbetslöner och pris å materialier. I alla händelser
torde dock kostnaderna kunna antagas komma att understiga 30
millioner kronor.
Slutligen utvecklar Departementschefen skälen för den åsigt, att
ett årsanslag å 4,000,000 kronor borde till den föreslagna jernvägs
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40.
11
byggnaden användas, och åberopas i sådant hänseende, bland annat, att
till stambanebyggnader i Norrland, nemligen ej blott Bräcke -Sollefteå,
utan äfven Söderhamn—Kilafors, Sundsvall—Torpshammar och Hudiksvall—Ljusdal,
anvisats,
för år 1884 ........................................ kronor 4,000,000,
» » 1885 .......................................... » 5,200,000 och
» » 1886 .......................................... » 6,401,000.
I öfverensstämmelse med berörda åsigt om årsanslagets belopp och
då för år 1887 dels för banan Hudiksvall—Ljusdal redan beviljats
2,350,300 kronor, dels för afslutande af Bräcke—Sollefteå-banan äskats
750,000 kronor, har Departementschefen funnit 1887 års anslag till
påbörjande af stambanan genom öfre Norrland böra begränsas till
1,000,000 kronor.
Beträffande närmare detaljer af detta ärende i öfrigt måste Utskottet,
till allt för stor vidlyftighets undvikande, hänvisa dels till ofvan
åberopade statsrådsprotokoll, dels till den norrländska jernvägskomiténs
betänkande, och får Utskottet ur sistnämnda komitébetänkande
ytterligare endast meddela nedanstående fördelning af kostnadsbeloppen
å följande bandelar:
Kilometer.
Total kostnad
med materiel.
Kostnad
pr kilometer.
Hjelta—Fors ..............................................
101,54
6,401,700
63,046
Fors—Vännäs -Hedlunda........................
130,18
7,758,900
59,601
Hedlunda—Storkågeträsk ........................
137,03
6,391.150
46,641
Storkågeträsk-—Ofver-Luleå....................
167,00
6,886,000
41,233
Summa
535,75
27,437,750
51,214
Afståndet, Hjelta—Skorped—Vännäs är .........
...... 217,02
kilometer.
Afståndet Vännäs—Hedlunda...........
14,70
»
Summa 231,72 kilometer.
Kostnaden för linien Hjelta—Hedlunda är beräknad
till.......................................................................................... kronor 14,160,600.
Kostnaden för Vännäs—Hedlunda beräknad till ........ 747,800.
Den beräknade kostnaden för linien Hjelta—Vännäs
således.................................................................................... kronor 13,412,800.
12
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40.
Då statens jern vägsanläggning mellan Bräcke och Sollefteå under
nästkommande år 1887 varder fullbordad, och arbetena å statsbanorna
Söderhamn—Kilafors och Sundsvall—Torpshammar redan under
nästkommande sommar afslutas, är det enligt Utskottets åsigt högst
naturligt, att Kongl. Maj:t förelagt innevarande års Riksdag frågan om
ytterligare fortsättning af statens jernvägsbyggnader i Norrland. Visserligen
återstår att under 1887 och möjligen någon del af 1888 fullfölja
och fullborda arbetena å banan Hudiksvall—Ljusdal, men så vida
icke beslut om jern vägsbyggnadernas fortsättning norrut af innevarande
års Riksdag fattas, måste, såsom Statsrådet och Chefen för Civildepartementet
upplyst, en väsentlig inskränkning i statens jernvägsbyggnader
år 1887 företagas. En sådan inskränkning skulle dock ej
kunna ega rum utan känbara olägenheter.
För tusentals arbetare skulle tillfället till arbetsförtjenst minskas,
för den inhemska industrien minskades tillfället till afsättning af sådana
effekter för jernvägsbehof, som kunna af densamma åstadkommas
; inventarier och materiel, som varit vid statsbanebyggnaderna använda,
måste, enligt hvad i statsrådsprotokollet meddelas, säkerligen
med betydlig förlust, realiseras för att, om beslut om dessa byggnadsarbetens
återupptagande kort derefter komma att fattas, med stor kostnad
ånyo anskaffas, och en mängd ingeniörer och arbetare, som genom
vunnen erfarenhet blifvit särdeles lämplige att användas vid jernvägsbyggnaderna
i Norrland, måste afskedas, sannolikt till ej ringa olägenhet
för staten, om och när byggnadsarbetet åter skulle taga sin
början.
Att sådant mycket snart komme att ega rum, torde med visshet
kunna antagas. Starka skäl, af flerfaldig natur, tala derför.
Af hvad här ofvan blifvit ur statsrådsprotokollet anfördt framgår
ovedersägligen, att Norrland är stadt i en utveckling, som visar sig i
ökad folkmängd och företagsamhet, men som enligt sakens natur ej
kan annat än hämmas deraf, att bristen på kommunikationer i så hög
grad försvårar tillvaratagandet af denna landsdels rika och mångfaldiga
naturliga produkter. I samma mån Norrlands utveckling fortskrider
— och den kan enligt Utskottets uppfattning i vissa delar af de
norra landskapen blifva högst betydlig -— i samma mån vinner landet
i sin helhet derpå, och särskildt staten har ett mycket stort intresse
att i Norrland tillgodose, beroende på det ökade värde, dess skogsdomäner
skulle genom förbättrade kommunikationer erhålla. För Norrland
sjelft är det naturligtvis ett trängande behof, som nog förtjenar
att af statsmakterna fortfarande behjertas, och hvars tillgodoseende ej
Stats-TJtslcottets Utlåtande N:o 40.
13
utan obillighet torde kunna afvisas, att sättas i en bättre förbindelse
med de öfriga delarne af riket än den, som sjöledes kan ega rum och
hvilken vanligen under halfva året är stängd.
De ekonomiska fördelar, fortsättandet af statens jernvägsbyggnader
i Norrland medföra och livilka naturligtvis endast gradvis kunde
uppnås, innefatta likväl ej den enda hänsynen vid förevarande frågas
bedömande. Äfven andra skäl, i sig sjelfva af giltig beskaffenhet, tala
för dessa arbetens fortsättande.
För landets försvar synes en lämplig och snabb förbindelse mellan
Norrland och rikets öfriga delar vara af stor vigt, i vissa fall
nära nog nödvändig, och äfven ur politisk synpunkt framträder hänsynen
till de nordligare delarne af vårt land med ett oafvisligt, kraf på uppmärksamhet.
En stor mängd af inbyggarne der är af finskt ursprung;
alla äro de i större eller mindre grad beroende af de tillfällen till
lättadt förvärf och ökad utveckling, som ett förbättradt eller åtminstone
någorlunda tillgodosedt kommunikationsväsende medför. Åt öster
nalkas de finska jernvägarne allt mera den svenska gränsen; åt vester
är redan påbörjad en hufvudsakligen af utländingar beroende jernvägsanläggning;
åstadkommandet åter af ständiga kommunikationer söderut,
till det egna landets öfriga delar, är ännu beroende på Riksdagens
blifvande beslut. Dessa böra och kunna dock, enligt Utskottets åsigt, endast
småningom och med aktgifvande jemväl på andra statsbehofs tillgodoseende
fattas.
Enligt det den Kongl. propositionen bifogade statsrådsprotokoll
och det af komiterade afgifna betänkande äro utsigterna till trafik å
den föreslagna jern vägen ej ogynsamma. Komiterade hafva antagit
nettoinkomsten af den föreslagna jernvägen till 2,87 procent å byggnadskapitalet,
detta senare beräknadt till 27 4 millioner. Denna inkomst
skulle visserligen ej vara att omedelbart påräkna, men redan
under jernvägens första skede har nettoinkomsten beräknats till 1,6
procent.
Icke dess mindre, och äfven med erkännande deraf att jernvägens
anläggning påkallas af ej blott ekonomiska och lokala, utan äfven
strategiska och politiska skäl, anser Utskottet nödig varsamhet kräfva,
att Riksdagen ej beslutar utförande af en så stor jernvägsanläggning,
som Kongl. Maj:t föreslagit, från Sollefteå ända till Luleå, utan inskränker
sig till det afgörande, som nu kan vara behöfligt och lämpligt,
och derigenom åt kommande Riksdagar bevarar möjligheten att,
efter då sig företeende omständigheter, besluta, huru vida ifrågavarande
jernvägsarbeten böra ytterligare fortsättas eller icke.
14
Stats-Utskottets Utlåtande N:o AO.
Utskottet har före,stält sig, att det lämpligaste vore att nu stanna
vid ett beslut, ungefärligen likartadt med det, hvilket 1881 års Riksdag,
i enlighet med Kongl. Maj:ts förslag, fattade om fortsättningen
af statens jernvägsbyggnader i Norrland. Önskvärdheten af dessa
jern vägsbyggnaders fullföljande så långt norr ut som möjligt var lika
stor då som nu, må hända endast med den skilnad, som föranledes af
de finska jernvägsliniernas sedan dess åvägabragta utförande ännu
längre norrut och den häraf betingade nödvändigheten att äfven å den
svenska sidan af Bottniska viken fortgå med jernvägsarbetet. Statsmakterna
stannade likväl vid beslutet om utförande af linien Bräcke —
Sollefteå, beräknad att kosta 11,250,000 kronor.
Utskottet håller före, att Riksdagen äfven för det närvarande borde
besluta sig för anläggning endast af en dylik kortare bana, så mycket
hellre som det dels ej torde vara af något behof påkalladt att redan
nu meddela beslut om arbeten, hvilka till stor del ej på lång tid kunna
utföras, dels ej synes lämpligt att gå kommande Riksdagar i förväg i
vidsträcktare mån än för närvarande kan vara nödigt.
Då de finska jernvägarne under innevarande år blifva färdiga så
långt norr ut som till Uleåborg, ungefär midt för Piteå, torde likväl
den del af den föreslagna jernvägslinien, om hvars utförande beslut
nu måste fattas, ej lämpligen kunna tilltagas allt för kort. Utskottet
har ansett sig böra föreslå jernvägens fortsättning från Sollefteå till
Vännäs.
Denna punkt har synts lämplig, dels emedan den ligger temligen
nära den första stad, Umeå, hvars breddgrad mötes vid jernbanans
dragande från Sollefteå norrut, och dels emedan Vännäs redan nu är
en ort af ej ringa betydenhet, vid hvilken flera stora landsvägar åt
olika delar af landet sammanknytas.
\7isserligen äro beträffande den föreslagna banans sträckning till
Vännäs endast vissa hufvudpunkter af Kongl. Maj:t angifna; och då
mellan Skorped och Vännäs alternativa linier förekomma, bör Riksdagen
enligt Utskottets åsigt förbehålla sig rätt att, innan linien mellan
Skorped och Vännäs slutligen fastställes, få densamma sig förelagd till
pröfning, men då alla i frågan hörda myndigheter förenat sig om Vännäs,
och denna ort således säkerligen blir en punkt på jernvägslinien,
huru än dennas sträckning i öfrigt må bestämmas, synes det Utskottet
fördelaktigt att redan nu besluta banans framdragande till denna punkt,
emedan vetskapen härom på förhand torde i orten framkalla anläggningar
och åtgärder, hvilka i sin ordning medföra, att ökad trafik å
banan kan uppkomma förr än eljest skulle ega rum.
Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 40.
15
Vidare tillåter sig Utskottet erinra, att kostnaden, beräknad till
omkring 13,400,000 kronor, för anläggning af jernvägslinien Sollefteå
—Vännäs ej betydligt öfverstiger det här ofvan angifna belopp, med
hvilket Riksdagen år 1881, då linien Bräcke—Sollefteå förevar, beslöt
fortsätta jernbanebyggandet i Norrland.
Lika med Statsrådet och Chefen för Civildepartementet anser Utskottet
det önskvärdt, att så stor del af arbetet, som tj enligt och
möjligt kan vara, utföres vare sig på beting eller, efter pröfning af
infordrade anbud, på entreprenad.
I fråga pm de årliga summor, som å den föreslagna jern vägen skulle
nedläggas, delar Utskottet ej till fullo de af Statsrådet och Chefen för
Civildepartementet uttalade åsigter, enligt hvilka 4,000,000 kronor om
året skulle dertill användas. Då trafiken å banan till en början antagligen
ej kan blifva betydlig och i följd häraf rentabiliteten måste blifva
ringa, kräfva försigtigheten och omsorgen om statens finanser, att
upplåningen för ändamålet så vidt möjligt inskränkes. Utskottet har
derför ansett, att de medel, som för anläggningen erfordras, borde till
en del, i mån af tillgång, anvisas till utgående å riksstaten. I öfverensstämmelse
härmed har ock Utskottet antagit, att det årliga anslagsbelopp,
som utan olägenhet kan anslås, måste väsentligen understiga
4.000. 000 kronor och ungefärligen motsvara det årsbelopp af omkring
2.000. 000 kronor, som användts på jernvägslinien mellan Bräcke och
Sollefteå. Visserligen komrne anläggningen härigenom att kräfva längre
tid än eljest, men i samma mån vunnes ock en vid blifvande frågor
om jernvägens fortsättning norrut vigtig erfarenhet om huru trafiken
å de redan färdiga jernbanorna i Norrland utvecklat sig.
Af statsrådsprotokollet inhemtas, att Vesterbottens kommuner utfäst
sig lemna afrösningsjord utan lösen, hvarigenom anläggningskostnaden
i detta län skulle något minskas. I betraktande deraf, att den
trafikinkomst, som af de ifrågasatta norrländska jernvägarne synes
kunna påräknas, torde väsentligt komma att understiga trafikinkomsten
å statens öfriga jern vägar samt att i följd deraf statens uppoffring för
dessa norrländska banor måste blifva större än för öfriga statsjernvägars
byggande, synes, vid blifvande norrländska jernvägars anläggning,
billigheten kräfva, att orterna på något sätt deltaga i kostnaden.
Vesterbottens län har ock insett rättvisan häraf och fördenskull gjort
sitt nyssberörda erbjudande beträffande afståendet af afrösningsjord.
Staten lärer dock, beträffande ifrågavarande jernvägsanläggning, vare
sig i Vesterbotten eller Vesternorrland eller Norrbotten, ej rätteligen
böra behöfva vidkännas kostnaden för förvärfvande af någon del af
16
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40.
den för anläggningen erforderliga, vare sig afrösningsjord eller annan
mark, eller för gäldande af några med markens förvärfvande eller
disponerande sammanhang egande ersättningar, och Utskottet anser sig
böra föreslå en bestämmelse i sådant syfte.
I sammanhang med behandlingen af ofvanberörda Kongl. proposition
har Utskottet till pröfning förehaft en af Herr 0. Schenström
inom Andra Kammaren väckt motion (N:o 113), i hvilken föreslagits
Riksdagen att besluta, att vid förekommande frågor om bifall till vidare
byggande af statsbanor det vilkor måtte dervid inrymmas, att
räler dertill skulle användas uteslutande af svensk tillverkning, samt
att Stats-Utskottet vid pröfning af sådana jernbaneanläggningar ville
taga i beräkning den ökade kostnad, som, i händelse af denna moi ons
gillande, kunde deraf följa.
Motionären åberopar i sin framställning, att Riksdagens senast församlade
revisorer i sin berättelse om statsverket, i betraktande af de
tryckta konjunkturer, under hvilka den svenska jerntillverkningen sedan
länge bedrifvits, framhållit önskvärdheten deraf, att beställningar
af de för statens jernvägars räkning erforderliga räler måtte, om sådant
kunde ske utan nämnvärdt ökad kostnad, göras hos svenska verkstäder
till framkallande af en rälsfabrikation inom vårt land, helst det
torde kunna ifrågasättas, huru vida icke svenska räler, på grund af
råvarans ypperliga beskaffenhet och deras deraf härledande hållbarhet,
i längden torde komma att visa sig vara äfven från kostnadssynpunkt
fördelaktigare än de utländska.
Det af revisorerne sålunda gjorda förbehåll, att beställningarna
skulle göras hos svenska verkstäder, endast om sådant kunde ske utan
nämnvärdt ökad kostnad, har motionären dock funnit olämpligt, enär
den antydda utvägen till industriens befrämjande, om än till en början
kostsam, ofelbart skulle framkalla både tillräcklig produktion och inom
kort jemväl prisnedsättning. För ett sådant antagande funne man
mycket talande skäl, om man egnade uppmärksamhet åt trafikstyrelsens
underdåniga berättelse för år 1884, hvaraf, beträffande lokomotiv,
framginge att af de 120 lokomotiv, som af staten blifvit från svenska
verkstäder inköpta, de första under åren från och med 1861 stodo i
pris högre än de utländska, men att kostnaden så småningom vid stigande
beställningar nedgått med flora tusen kronor emot priset för
lokomotiv i utlandet, med hvilka de i godhet mycket väl uthärdade
jemförelse, ja, till och med öfverträffade dem, hvilket äfven haft till
följd, att från och med 1879 trafikstyrelsen ondast inköpt svenska lokomotiv
till det höga antalet af 57 stycken.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40.
17
Vidare funne man af nyssberörda berättelse, att all rörlig materiel
under år 1884 blifvit inköpt inom landet, men att till en början äfven
den rörliga materielen måst anskaffas utifrån, intill dess våra egna verkstäder
hunnit den utveckling, som med berömvärd omtanke framkallades
af trafikstyrelsen, utan just så synnerligen nämnvärd uppoffring
för statsverket vid första beställningen.
Utskottet har inhemtat, att sedan åtskilliga egare och disponenter
af mekaniska verkstäder till Kongl. Maj:t ingått med framställning angående
. det betryck, hvari deras industri för närvarande befunne sig,
och öfverlemnat förslag till förändringar i de delar af gällande tulltaxa,
hvilka rörde de mekaniska verkstäderna och jernverken, Kongl.
Maj:t den 16 December 1885 häröfver infordrat Tekniska högskolans
utlåtande. 1 anledning häraf har nämnda Högskolas föreståndare, Öfverdirektören
Knut Styffe, den 30 Januari innevarande år yttrat sig rörande,
bland annat, jernvägsskenor eller s. k. räls, och då denna del
af hans yttande torde vara af intresse vid förevarande frågas bedömande,
tillåter sig Utskottet här meddela hvad sålunda anförts, så
lydande:
»Importen af jernvägsskenor har, allt sedan jernvägar började här
i landet anläggas, varit ganska betydlig; men, under det man fordom
hit endast importerade skenor af ett mycket slaggrikt och i öfrigt orent
puddeljern, hvilka i uthållighet emot nötning visade sig vara skenor af
svenskt puddeljern mycket underlägsna, har man under senare åren,
åtminstone för statens jernvägar, endast importerat skenor af stålartad
götmetall (Bessemermetall), som visat en vida större uthållighet än de
ofvannämnda af puddladt jern, och om hvilka man icke är berättigad
antaga, att de i någon afsevärd mån äro mindre uthålliga än svenska
skenor, vare sig af puddladt jern eller stål, eller af götmetall. Priset
å engelska jernvägsskenor af götmetall, levererade i svensk hamn, härpå
sista tiden varit omkring 4 kronor per centner, eller någon gångtill
och med något derunder, och för detta pris lärer icke vara möjligt
att af svenskt material tillverka dylika skenor. Då nu storleken
af vår jern tillverkning, såsom redan ofvan blifvit antydt, hufvudsakligen
är beroende af våra skogstillgångar, och dessa i allmänhet icke
tillåta en ökad utverkning, måste vi, om vi använda vårt jern till skenor
å våra jernvägar, i stället för att importera vårt behof deraf, minska
vår tillverkning och i följd deraf sannolikt äfven vår export af andra
jerneffekter med så mycket, som kunde tillverkas med bränsleåtgången
för jernvägsskenorna, och, ehuru man med samma bränslemängd kan
Bili. till lliksd. Prot. 1886. 4 Sand. I Afl. 24 JJäft. 3
18
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40.
framställa mera skenor af götmetall än sådant jern och stål, som härifrån
vanligen exporteras, är dock priset å sådant jern och stål i allmänhet
så mycket högre, än det å utländska jernvägsskenor, att värdet
å det belopp, hvarmed, genom en inhemsk skentillverkning, vår jernexport
måste minskas, åtminstone ej kunde komma att mycket understiga
priset för jernvägsskenorna, om dessa importerades. Då för öfrigt
tull å en säclan vara som jernvägsskenor i regeln här måste i
motsvarande mån höja deras pris, och detta skulle fördyra både byggnaden
och underhållet af våra enskilda jernvägar, men gagnet deraf
för vår jernhandtering vore tvifvelaktigt, kan jag å jernvägsskenor ej
förorda någon tull, samt anser det för vårt land vara fördelaktigare
att vi importera vårt behof deraf, än att vi sjelfva tillverka detsamma.
Äfven med den tull af 2,so kr. per 100 kilogram^ som sökandena
föreslagit, torde vara ovisst, om en tillverkning af jernvägsskenor här
skulle kunna blifva lönande, och om, genom en tull å sådana, flera
verk skulle föranledas att egna sig åt tillverkning deraf, har man allt
skäl befara, att de allesammans komme att arbeta med förlust.»
I Tekniska högskolans berörda utlåtande, der i öfrigt den åsigt
med styrka framträder, enligt hvilken den inhemska industriens befrämjande
medelst skyddstullar anses gagneligt, hafva således starka
tvifvel uttalats om lämpligheten af en vidsträcktare inhemsk rälsindustri.
Utan att ingå i en, Stats-Utskottet ej tillkommande pröfning af
denna fråga, finner Utskottet sig i allt fall ej kunna tillstyrka Riksdagen
att föreskrifva ett sådant vilkor för fortsatt stambanebyggande
som det af Herr Schenström föreslagna, helst Utskottet är förvissadt,
att Kongl. Maj:t ej lärer underlåta att på så väl ifrågavarande som alla
andra områden, der staten är i tillfälle att för sjua behof använda
alstren af svensk industri och produktionsförmåga, tillse, att sådant
eger rum så vidsträckt, som -förhållandena, utan åsidosättande af andra
samhällsintressen, medgifva. Utskottet har alltså ej kunnat till bifall
förorda Herr Schenströms förevarande motion.
På grund af hvad här ofvan anförts, får Utskottet, som framdeles
kommer att afgifva förslag om sättet för anskaffande af det, för ifrågavarande
jernvägs påbörjande, för nästkommande år erforderliga anslagsbelopp,
hemställa,
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40.
19
II.
a) att Kongl. Maj:ts förevarande proposition må på det
sätt bifallas, att Riksdagen dels beslutar, att en stambana
af samma spårvidd och med samma öfverbyggnad
som de öfriga stambanorna genom Norrland,
men med iakttagande af vissa förenklingar i byggnadssättet,
skall anläggas från Sollefteå eller lämplig
punkt i dess närhet öfver Skorped till Vännäs,
med rätt för Kongl. Maj:t att närmare förordna om
de orter å linien mellan banans utgångspunkt och
Skorped, hvilka jernvägen bör genomgå, samt under
vilkor i öfrigt, att förslag till jernvägens sträckning
mellan Skorped och Vännäs varder för en kommande
Riksdag framlagdt, och att landsting, kommuner eller
enskilde antingen kostnadsfritt för staten afstå all
för anläggningen erforderlig mark eller ock lemna
staten ersättning för den kostnad, förvärfvandet af
full dispositions- och eganderätt till sådan mark kan
medföra,
dels ock för påbörjandet af berörda stambana
för år 1887 anvisar ett anslag af en million kronor;
och
b) att Herr Schenströms ifrågavarande motion ej må till
någon vidare Riksdagens åtgärd föranleda.
G) Angående låneunderstöd för anläggning af jernväg från Göteborg
till Varberg.
Kongl. Maj:t har i en den 2 sistlidne Februari afgifven proposition
(N:o 25) föreslagit Riksdagen att bevilja och ställa till Kongl.
Maj:ts förfogande ett belopp af två millioner sextioåtta tusen kronor,
att anvisas såsom lån åt Göteborgs—Hallands jernvägsaktiebolag och
utgå med ena hälften under år 1887 och med andra hälften under år
1888, under de vilkor och bestämmelser, som för understödjande af
enskilda jernvägsanläggningar blifvit af 1881 års Riksdag faststälda
eller vid innevarande riksdag kunde varda stadgade.
20
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40.
Vid detta ärendes föredragning inför Kongl. Maj:t har, på sätt
det vid propositionen fogade statsrådsprotokoll utvisar, Statsrådet och
Chefen för Civildepartementet till en början erinrat, huru som Kongl.
Maj:t den 31 Oktober 1884 beviljat koncession för några enskilda personer
å anläggning af jernväg af 1,435 meters spårvidd från Varberg
förbi Kungsbacka till Göteborg ocb i sammanhang dermed faststält
plan för jernvägens anläggning från Varberg till närheten af Mölndal;
hvaremot Kongl. Maj:t ansåg, att med pröfning af planen för återstående
sträckningen borde tills vidare anstå.
Sedan Kongl. Maj:t ytterligare den 2 sistlidne Februari faststält
plan jemväl för återstående sträckningen af jernvägen och på samma
gång meddelat vissa ändrade bestämmelser i afseende å den förut
faststälda linien, hvarigenom, bland annat, den fördelen vunnes, att
jernvägen komme att på några ställen förläggas längre från hafvet,
har Departementschefen anhållit att få underställa Kongl. Maj:ts pröfning
en ansökning om statslån till jernvägsanläggningens utförande.
Efter att härvid hafva påmint, huru som Kongl. Maj:t den 23 nästlidne
December dels faststält bolagsordning för ett aktiebolag, som
under benämning af Göteborgs—Hallands jernvägsaktiebolag bildat sig
för jernvägens anläggande, dels ock godkänt af koncessionshafvarne
å detta bolag gjord öfverlåtelse af koncessionen, yttrade Departementschefen
:
»Det är från detta bolag, som den omnämnda ansökningen om
statsunderstöd nu ingifvits. I denna ansökning erinrar bolaget till en
början, att vid flera riksdagar fråga förevarit angående understöd till
en vestkustbana från Helsingborg till Göteborg, och att, då denna bana
icke blifvit bygd för statens räkning såsom stambana, densamma likväl
genom enskild företagsamhet i orterna blifvit påbörjad sålunda, att
banan på grund af sin betydliga längd och anläggningskostnad uppdelats
i tre särskilda banor, hvaraf de två sydligaste, eller jernvägarne
Helsingborg—Halmstad och Halmstad—Varberg, dels genom aktieteckning
och dels genom af Eders Kongl. Maj:t och Riksdagen beviljade
låneunderstöd blifvit betryggade samt sedermera fullbordats eller vore
under arbete; och framhåller bolaget derjemte, huruledes vid behandlingen
af dessa frågor inom Riksdagen banans stora vigt och betydelse
för staten och det allmänna kraftigt betonats, och att äfven trakten
söder om Helsingborg funnit ifrågavarande kustbana vara af den betydelse
för samfärdseln, att en särskild jernväg ansetts erforderlig för
att sätta äfven Malmö i direkt förbindelse med kustbanan medelst
jernvägen Malmö—Billesholm.
Sta Is-Utskottets Utlåtande N:o 40.
21
Till belysande af banans vigt så väl för samfärdseln som för vårt
försvar upprepar bolaget hvad Styrelsen för statens järnvägstrafik och
chefen för generalstaben i förut afgifna underdåniga utlåtanden anfört
angående vestkustbanan. I trafikstyrelsens utlåtande framhålles, att en
dylik bana hade den betydelse, att den kunde jemföras med statsbanornas;
och generalstabschefen påpekar, att det från synpunkten af rikets
försvar vore ett önskningsmål af den största betydelse, att ytterligare
en jernvägslinie mellan Skåne och det öfre stambanenätet komme till
stånd.
I den nu ifrågavarande ansökningen anför Göteborgs—Hallands
jern vägsaktiebolag vidare: att frågan om understöd i form af lån för
jernvägen Varberg —Göteborg till följd af motioner bragtes under 1885
års Riksdags pröfning; att Stats-Utskottet i utlåtande öfver dessa motioner
syntes vitsorda, att vestkustbanans åvägabringande vore af stor betydelse
ej blott för de orter, genom hvilka den framdroges, utan äfven för
det allmänna; att frågan om låneunderstöd bifölls af Andra Kammaren,
men afslogs af Första Kammaren och föll vid gemensam votering; att
anledningen till denna utgång af frågan dock icke utgjordes af någon
inom Riksdagen uttryckt afvoghet mot sjelfva saken, utan hufvudsakligen
innefattas i de förhållanden af formel natur, som sex reservanter
i Stats-Utskottet angifvit sålunda: att aktieteckningen för jernväg
mellan Varberg och Göteborg då ännu icke fullbordats, att bolag för
jernvägsförbindelsens åvägabringande då ej vore bildadt, samt att saknaden
af ett utaf Eders Kongl. Maj:t godkändt kostnadsförslag för jernv
ägs anläggningen i dess helhet gjorde det för Riksdagen omöjligt att
till siffran bestämma det till halfva anläggningskostnaden beräknade
beloppet af det låneunderstöd, som kunde finnas böra beviljas; att frågans
ställning emellertid numera väsentligen förändrats, derigenom att,
sedan Eders Kong!. Maj:t medgifvit att tiden för arbetets påbörjande,
som enligt koncessionen vore bestämd till den 1 Oktober 1885, finge
utsträckas till den 1 Oktober 1886, Eders Kongl. Maj:t dels fastställa
ordning för det till anläggningens utförande bildade bolag och dels
godkänt koncessionens öfverlåtande å samma bolag.
Det vid koncessionens meddelande föreliggande kostnadsförslaget
slutade å 3,345,000 kronor. Kostnaderna enligt den nu af Eders Kongl.
Maj:t faststälda planen äro beräknade till 4,136,000 kronor, hvari, likasom
i det äldre kostnadsförslaget, äro inbegripna jemväl utgifterna för
anskaffande af rullande materiel. Orsakerna till den högre kostnadssumman
äro att söka hufvudsakligen i tillslutningen till Bergslagsbanans
station i Göteborg, för hvilket ändamål en viadukt om 625 meters längd
22
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40.
erfordras, vidare i ökande af öf verbyggnadens styrka, banvallens bredd
och husbyggnadernas storlek, och deri att stålskenornas vigt ökats från
21,48 kilogram för meter (15 skålpund för fot) till 24,3 kilogram för
meter (17 skålpund för fot). Banans hela längd enligt den nu faststälda
planen uppgår till inemot 77 kilometer.
GöteborgS''—Hallands jernvägsaktiebolag är, jemlikt bolagsordningen,
grundadt på ett aktiekapital af minst 2,000,000 kronor, som får ökas
till 4,000,000 kronor, med aktier hvarje å 200 kronor. Af aktiebeloppet
skall vid teckningen kontant inbetalas 20 procent, hvarjemte aktietecknare
skall aflemna förbindelse å återstoden att inbetalas å tider, som
styrelsen bestämmer, dock sist inom två år från teckningsdagen; och
får bolaget icke träda i verksamhet förr, än minimikapitalet blifvit tecknadt
och första inbetalningen derå fullgjorts samt förbindelser för åter-’
stoden deraf blifvit aflemnade. Enligt hvad bolagsstyrelsen i ansökningen
upplyser, har teckningen af aktier i bolaget numera så fortskridit,
att det tecknade beloppet uppgår till hälften af anläggningskostnaden,
eller 2,068,000 kronor, till hvilken teckning så väl Hallands
som Göteborgs och Bohus läns landsting, Göteborgs stad, åtskilliga
landtkommuner inom Norra Halland samt enskilda personer och bolag
bidragit. Jernvägsaktiebolaget har med anledning deraf numera blifvit
konstitueradt och byggnadsstyrelse utsedd.
På grund af det nu anförda och med framhållande derjemte af
vigten, att arbetet kunde under nuvarande, för inköp af alla materialier
särdeles lämpliga tidpunkt så snart som möjligt påbörjas, har styrelsen
för bolaget anhållit, att Eders Kongl. Maj:t täcktes i nådig proposition
föreslå Riksdagen att för ifrågavarande jernvägsanläggning med dess anslutning
till Bergslagernas jernvägsaktiebolags station i Göteborg bevilja
ett lånebidrag, motsvarande hälften af den beräknade anläggningskostnaden,
att utgå med ena hälften år 1886 och med andra hälften år 1887.
Öfver ansökningen har underdånigt utlåtande infordrats från Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, som förordat bifall till ansökningen.
Betydelsen af vestkustbanan så väl för de orter den berör som för
landet i dess helhet torde icke af någon ifrågasättas. Att banan ock
bör af staten med lånebidrag understödjas har Konung och Riksdag
redan erkänt genom de statslån, som lemnats till banans första och
andra afdelningar. Frågan gäller nu den tredje och sista. De invändningar,
som framstäldes vid förra riksdagen, då, såsom sökandena erinrat,
enskilda motioner om statslån voro väckta, torde hafva förfallit,
sedan plan för hela sträckningen Yarberg—Göteborg nu fastställs, bolagför
banans byggande bildats och aktier till halfva anläggningskostnaden
Siats-Utskottets Utlåtande JV:o 40.
23
blifvit tecknade. Vid sådant förhållande och då det är af vigt ej mindre
för bolaget att få med begagnande af nuvarande låga pris å materialier
så snart som möjligt börja jern vägsbyggnaden, än ock för det allmänna
att under de tryckta förhållandena arbetsförtjenst skyndsamt måtte
kunna beredas åt en mängd arbetare, som är deraf i behof, anser jag
mig böra tillstyrka nådig framställning i ämnet till Riksdagen. Tiderna
för låneunderstödets utgående synas dock kunna bestämmas till åren
1887 och 1888 i stället för åren 1886 och 1887, såsom bolaget föreslagit.
I fråga om vilkoren i öfrigt torde böra lända till efterrättelse
de bestämmelser, som blifvit af 1881 års Riksdag faststälda för understödjande
af enskilda jernvägsanläggningar eller vid innevarande riksdag
kunna för lån af ifrågavarande beskaffenhet med anledning af de derom
inom Riksdagen väckta motioner varda bestämda.))
Utskottet, som, i likhet med alla de myndigheter, hvilka i frågan
sig yttrat, flerfaldigt gånger haft tillfälle uttala sin öfvertygelse om
den s. k. vestkustbanans vigt ej blott för de orter, den är ämnad att
genomgå, utan äfven för det allmänna, har ej mycket att tillägga till
hvad vederbörande Departementschef i ärendet yttrat och här ofvan
antecknats. Då Riksdagen redan, genom beviljande af särskilda statslån
åt så väl Skåne—Hallands som Mellersta Hallands jernvägsaktiebolag,
uttryckt sin åsigt om ifrågavarande jern vägsförbindelses betydelse,
torde det i sjelfva verket ej vara behöfligt att med någon vidlyftigare
bevisning ådagalägga angelägenheten deraf att den sista, ingalunda
minst vigtiga delen af denna jernvägsförbindelse varder snarast
möjligt utförd. Det är ovedersägligt, att vestkustbanans fullbordande
och framdragande till Göteborg är af vigt ej blott för denna stora
handelsstad, utan äfven för andra, vidsträckta orter, som af kommersiella
och mångfaldiga andra skäl önska en snabb och lämplig förbindelse
öfver Göteborg med rikets sydligare orter och utlandet, och
Kongl. Maj:t har genom förevarande propositions aflåtande uttryckt
sin åsigt i ämnet.
Endast i fråga om sättet eller formen för låneunderstödets beviljande
skulle, enligt Utskottets förmenande, olika meningar inom Riksdagen
kunna tänkas, i det att understödet kunde anses böra, i likhet
med flera andra lån åt enskilda jern vägsbolag, utgå från en sådan allmän,
till Kong]. Maj:ts disposition stäld fond, som redan flera gånger
af Riksdagen bildats och som Utskottet äfven nu, på sätt här nedan
visas, har för afsigt att föreslå.
Mot ett dylikt tillvägagående tala emellertid, enligt Utskottets
åsigt, flera skäl.
24
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40.
Riksdagen har redan sjelf, genom beviljande af de särskilda lånen
åt Skåne—Hallands och Mellersta Hallands jern vägsaktiebolag, visat
sig vilja betrakta vestkustbanan nr en annan synpunkt än åtskilliga
andra enskilda banor, hvilkas understödjande med statslån kan ifrågakomma;
och då nu Kongl. Maj:t, efter förehafd pröfning af ärendet,
föreslagit den ifrågavarande jern vägsanläggningens befrämjande med
statslån till det belopp, Kongl. Majd pröfvat skäligt, skulle detta samma
lånebehofs hänvisande till en allmän, till Kongl. Majds disposition stäld
fond vara en skenbar åtgärd, som i sjelfva verket ej innefattade något
annat än att till den egentliga fonden lades ett redan på förhand af
Kongl. Majd till ett visst särskildt ändamål afsedt och den allmänna
fonden således rätteligen ej tillhörande belopp. Riksdagen skulle härigenom
endast hafva visat från sig pröfningen af ett utaf Kongl. Majd
för Riksdagen framlagdt, på göda grunder stödt förslag; det ifrågavarande
lånesökande bolaget åter skulle, ehuru det fullgjort allt hvad
på detsamma kunnat ankomma och genom inbetalning, enligt hvad
Utskottet har sig bekant, af tjugu procent af aktiekapitalet satt sig i
stånd att genast börja anläggningen, underkastas ett onödigt, men måhända
skadligt uppskof.
Utskottet, som i fråga om vilkoren för låneunderstödet hänvisar
till sitt här nedan under punkten V framlagda förslag, hemställer,
III.
att Riksdagen må, med bifall till Kongl. Maj:ts
proposition, bevilja och ställa till Kongl. Maj:ts förfogande
ett belopp af två millioner sextioåtta tusen
kronor, att anvisas såsom lån åt Göteborgs—Hallands
jernvägsaktiebolag och utgå med ena hälften under
år 1887 och med andra hälften under år 1888, under
de vilkor och bestämmelser, som för understödjande
af enskilda jern vägsanläggningar blifva af innevarande
Riksdag stadgade.
D) Angående ifrågasatt statsanslag för anläggning af jernväg frän
Mora öfver Malung till Karlstad.
I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 107) hafva Herrar
Stormats M. Olsson och Af. Tysk föreslagit, att Riksdagen måtte, såsom
bidrag utan återbetalningsskyldighet för byggande af jernväg från
Stats- Utskottets Utlåtande U:o 40.
25
Mora vid sjön Siljan öfver Malung till Karlstad med samma spårvidd
som statsbanornas och en skenvigt af 17 skålpund per fot, anslå och
till Kongl. Maj:ts disposition ställa ett belopp af 3,250,000 kronor att
af Kongl. Maj:t tillhandahållas det bolag, som förbunde sig att anlägga
och inom slutet af år 1890 fullborda samt för allmän trafik upplåta
samma jernväg, äfvensom att i öfrigt uppfylla alla de vilkor, som Kongl.
Maj:t för statsbidragets erhållande kunde finna för godt att i nåder
föreskrifva.
Beträffande de anförda skälen till detta förslag tillåter sig Utskottet
hänvisa till motionärernes egen i motionen gjorda utförliga framställning
härom, äfvensom till de vid motionen fogade bilagor.
I sammanhang härmed anser Utskottet sig böra omförmäla, att
en annan jern vägsförbindelse mellan Mora och Venern är ifrågasatt.
Utskottet har ej ansett motionärernes framställning innefatta giltig
orsak att nu frångå den vanligen följda grundsats, att staten ej
bör med anslag utan återbetalningsskyldighet understödja enskildes
jernvägsanläggningar.
Motionärerne åberopa visserligen den fördel, staten sjelf såsom
skogsegare skulle hemta af den ifrågasatta jernvägen. Utskottet är ej
i tillfälle att bedöma, huru härmed sig förhåller och om berörda fördel
lämpligast skulle vinnas genom åstadkommande af den jern vägsförbindelse,
som nu föreslagits, eller någon annan, och i allt fall torde det
ej vara lämpligt att på detta skäl, utan föregången utredning, uppå
enskilde motionärers framställning anvisa ett betydligt statsanslag.
Det stora ekonomiska gagn, som jernvägen, enligt motionärernes
åsigt, skulle bereda enskilde, synes ej heller föranleda beviljande af
statsbidrag utan återbetalningsskyldighet.
De af motionärerne anförda fall, då enskilda jernvägsbolag erhållit
sådant statsbidrag, skilja sig i så mycket från det nu föreliggande, att
af en sådan jemförelse några skäl ej kunna hemtas för en afvikelse
från den under senare tiden följda, här ofvan anförda grundsats.
Utskottet hemställer,
TV.
att Herrar Stormats M. Olssons och M. Tysks
förevarande motion ej må vinna Riksdagens bifall.
Bih. till Ihlcsd. Prot. 1886. 4 Sami. 1 Afd. 24 Häft.
4
26
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40.
E) Angående enskilda, järnvägsanläggningars understödjande medelst län.
Uti särskilda inom Kamrarne väckta motioner är föreslaget:
af Herr I. Lyttkens (motion i Andra Kammaren N:o 112):
att Riksdagen täcktes ställa till Kongl. Maj:ts förfogande en summa
af en million kronor för att, på de vilkor och förbehåll, som Riksdagen
komme att föreskrifva för lån till enskilda jernvägars anläggande, lemnas
såsom lån åt det bolag, som bildats för att bygga en jernväg
emellan Bolmens station å Yislanda—Bolmens jernväg och Halmstad;
af Herr A. Lilienberg, med hvilken instämt Herrar P. Pehrsson,
Anders Svensson, Nils Jönsson och Äug. Petersson (motion i Andra
Kammaren N:o 13):
att Riksdagen måtte bevilja ett anslag af 1,100,000 kronor, för att
under samma vilkor, som af 1881 års Riksdag blifvit faststälda för
understödjande af enskilda jern vägsanläggningar, af Kongl. Maj:t anvisas
såsom lån till det boiag, som komme att bygga jernvägen från
Karlshamn till Ronneby och Ronneby redd samt vidare från Ronneby
till Karlskrona, att utgå med en tredjedel under livartdera af åren
1887, 1888 och 1889;
af Herr W. Lindahl (motion i Första Kammaren N:o 16):
att Riksdagen behagade ställa till Kongl. Maj:ts disposition för
låneunderstöd åt enskilda jernvägsanläggningar ett extra anslag af tio
millioner kronor att med två millioner kronor årligen utgå under fem
år från och med år 1887 på de vilkor, Riksdagen torde bestämma;
af Herr Arvid Gumcelius (motion i Andra Kammaren N:o 20):
att Riksdagen måtte, till låneunderstöd åt enskilda jernvägar intill
högst halfva anläggningskostnaden, bevilja och till Kongl. Maj:ts disposition
ställa ett extra anslag af 10 millioner kronor, att utgå under 5
år, med 2 millioner under hvartdera af åren 1887, 1888, 1889, 1890
och 1891, å hvilket anslag Kongl. Maj:t skulle ega att, till understödjande
af nya, enskilda jernvägsanläggningar, anvisa af Kongl. Maj:t
beviljade understödsbelopp, emot så billiga lånevilkor, som staten utan
egen ränteförlust kunde bevilja;
samt af Herr S. M. Olsson (motion i Andra Kammaren N:o 108):
att Riksdagen måtte till låneunderstöd åt enskilda jernvägar intill
högst halfva anläggningskostnaden bevilja och till Kongl. Maj:ts dispo
-
Stats-Utslcottets Utlåtande N:o 40.
27
sition ställa ett extra anslag af femton millioner kronor, att utgå under
5 år med tre millioner kronor under hvartdera af åren 1887, 1888,
1889, 1890 och 1891, å hvilket anslag Kongl. Maj:t skulle ega att till
understödjande af nya enskilda jernvägsanläggningar anvisa af Kongl.
Maj:t beviljade understödsbelopp emot så billiga lånevilkor, som staten
utan egen ränteförlust kunde bevilja.
Som bekant äro, för tiden efter innevarande års utgång, några
statsbidrag till understödjande af enskilda jernvägsanläggningar ej af
Riksdagen anvisade.
Att staten bör medelst lån befrämja dylika anläggningar har
Utskottet ansett vara genom 1871, 1876 och 1881 års Riksdagars
beslut så erkändt, att någon mera genomförd utredning i detta hänseende
ej lärer nu vara erforderlig. Om, i öfverensstämmelse med Utskottets
vid punkten II här ofvan uttryckta åsigt, statens egna jernvägsarbeten
hädanefter skulle komma att ega rum i mindre omfång
än hittills, torde häri ligga ännu ett skäl att ej upphöra med understödjande
af de enskilda jernvägsanläggningarne.
I afseende å sättet härför torde vara obestridligt, att bästa sättet
för dessa frågors lösning är att, såsom nu redan skett för tre femårsperioder,
af hvilka den sista med innevarande års slut utgår, Riksdagen
ställer nödiga medel till Kongl.Maj:ts disposition.
Utskottet anser sig vid sådant förhållande nu endast hafva att
yttra sig i fråga om belopp och vilkor.
För bedömande af hvilket belopp kan vara lämpligt får Utskottet
meddela följande, från Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erhållna
uppgifter:
Förteckning ä jernvägar som erhållit koncession, men hvarå arbetet
ej påbörjats.
Väglängd
Beräknad
kilometer.
kostnad.
Carlsdal—G ryt hy t tehed ..............................................
36,2
682,000
Anderslöf—Ostra Torp ................................................
13,5
368,000
Kaffatorp—Östad ...........................................................
19,5
476,000
Varberg—Göteborg........................................................
77
4,136,000
Summa
146,2
5,662,000
28
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40.
Föreslagna jernvägar, som ännu ej erhållit koncession.
Våglängd
Beräknad
kilometer.
kostnad.
Åstorp—Bolmen...........................
98,6
2,420,000
Lysekil—Frändefors ..................
79,i
2,900,000
Eslöf—Iiyllstofta (alternativ
1,070,000) ...............................
37,o
1,480,000
begär anslag.
Vittsjö—Finja ............................
21,o
684,600
Trelleborg—Skurup.....................
27,4
1,028,000
Falun—Rättvik.............................
49,5
1,700,000
Bolmen—Halmstad ...................
66,5
1,499,000
Hyllstofta — Markaryd — Tims-
fors ............................................
47,1
1,203,000
Vadstena— Ödeshög....................
31,8
600,000
Karlshamn—Karlskrona ............
69,9
2,283,000
Malmö—Arlöf ...........................
4,4
113,000
Krokom — Ströms vattudal .....
104,7
4,200,000
begär anslag.
Gotländska jernvägar..................
92,3
1,575,800
begära anslag.
Mora—Karlstad (alternativ Mora
—Persberg) .............................
13,000,000
begär anslag.
Summa
kronor
34,686,400
i hvilket belopp den beräknade kost-
naden för jernvägar, för hvilka an-
slag utan återbetalningsskyldighet
begärts, ingår med................
20,255,800
Flera af de ifrågasatta jernvägarne komma antagligen ej till utförande,
för en stor del af dem torde understöd medelst statslån ej
ifrågakomma eller lämpligen böra beviljas; och då härtill kommer, att,
om Utskottets under punkten III här ofvan gjorda hemställan bifalles,
något lån för jernvägen Varberg—Göteborg ej behöfver ur lånefonden
utgå samt anläggningen af den i punkten IV af detta utlåtande omförmälda
jernvägen från Mora till Karlstad eller annan förbindelse mellan
Dalarne och Vermland är förenad med allt för stor kostnad för att
denna bana, helst innan frågan blifvit vederbörligen utredd, må kunna
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40.
29
vid bestämmande af en allmän fonds belopp tagas i betraktande, och
enär ett belopp af 5,000,000 kronor, sammanlagdt med de till jernvägen
Varberg—Göteborg föreslagna 2,068,000 kronor, tillhopa 7,068,000
kronor, ungefärligen motsvarar den summa af tillhopa 7,345,500 kronor,
som för de fem åren 1882—1886 blifvit till låneunderstöd åt enskilda
jern vägar anvisad, har Utskottet funnit beloppet kunna nu likasom
år 1881 begränsas till 5,000,000 kronor, att under loppet af fem
år med 1,000,000 kronor om året utgå.
I fråga om vilkoren har Utskottet ej funnit anledning ifrågasätta
någon ändring i de år 1881 af Riksdagen i enahanda afseende gifna
bestämmelser.
Visserligen är staten för det närvarande i tillfälle att upplåna
penningar på något billigare vilkor än sistnämnda år, i det att statens
senast, under innevarande år, verkstälda upplåning skett till en ränta,
som effektivt understigit fyra procent. Men då medelräntan å statsskulden
i dess helhet är omkring 4,35 procent; då 41 procent ränta är bestämd
för de bolag, hvilka erhållit till en del ännu ej lyftade lån ur 1881
års fond; då statens räntefot vid utlåning för andra ändamål än
jernvägar, såsom från odlingslånefonden, är likaledes 41 procent; och
då någon obillighet så mycket mindre kan anses vara förenad med
denna räntefots bibehållande för de jernvägsbolag, om hvilka nu är
fråga, som dessa, enligt de allmänna vilkoren, skulle, förutom nämnda
i sig sjelf jemförelsevis låga ränta, åtnjuta förmånen af ett långt anstånd
med erläggande af de tre första årens ränta, anser Utskottet
räntefoten för närvarande böra vid fyra och en half procent bibehållas.
Utskottet får upplysningsvis tillägga, att ett lån med en annuitet
af fem procent och en räntefot af fyra och en half procent amorteras
på något öfver 52 år.
På grund af hvad här ofvan anförts, hemställer Utskottet,
V.
a) att Riksdagen må, med anledning af de här
ofvan omförmälda motioner, till låneunderstöd för enskilda
jernvägar bevilja och ställa till Kongl. Maj:ts
disposition ett extra anslag af 5,000,000 kronor, att
utgå under fem år från och med år 1887 med 1,000,000
kronor årligen, dock så att belopp, som ej blifvit till
utgående under ett af dessa år anvisadt, må för ett
30
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40.
efterföljande år af samma femårsperiod disponeras,
egande Kongl. Maj:t att å detta anslag, till understödjande
af nya, ännu ej påbörjade enskilda jernvägsanläggningar,
anvisa af Kongl. Maj:t beviljade
understödsbelopp, att utgå i enlighet med följande
vilkor och bestämmelser:
l:o) att kostnadsförslag och arbetsplan fastställas
af Kongl. Maj:t, som ock närmare bestämmer de
ställen, hvilka jernväg skall beröra, varande det sökande
bolaget skyldigt att godtgöra de särskilda
kostnaderna för möjligen erforderliga besigtningar,
extra biträdens användande med mera dylikt, hvilka
kunna af kostnadsförslagets och arbetsplanens granskning
föranledas;
2:o) att låneunderstödet må utgöra högst hälften
af anläggningskostnaden efter det faststälda kostnadsförslag^
samt lyftas i mån af arbetets fortgång på
sätt och å tider, som Kongl. Maj:t bestämmer, dock
med iakttagande deraf, att bolagsmännens inbetalningar
å af dem tecknade belopp skola ske i förhållande
till de andelar af lånesumman, som lyftas,
och före lyftningen af dessa låneandelar; skolande
härjemte en tiondedel af den beviljade låneförsträckningen
innestå, till dess besigtning af jernvägsanläggningen
blifvit i öfverensstämmelse med § 2 mom. 2
af Kongl. kungörelsen den 11 December 1874, angående
ordningen för afsyning och besigtning af enskilda
jernvägar och deras upplåtande för allmän
trafik, förrättad, och Väg-och vattenbyggnadsstyrelsen
meddelat tillstånd till banans öppnande för allmän
trafik;
3:o) att det lånesökande bolaget, för att kunna
erhålla statsunderstöd, skall vara skyldigt hos Kongl.
Maj:t styrka, att det förfogar öfver ett kapital, som
jemte statslånet är fullt tillräckligt till jernvägsanläggningens
utförande på sätt arbetsplan och kostnadsförslag
innehålla och hvaraf minst så stor del, som
motsvarar hälften af den beräknade anläggningskost
-
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40.
31
naden, bör utgöras af tecknadt eller inbetaldt aktiebelopp
eller eljest utan återbetalningsskyldighet lemnadt
tillskott till jernvägsanläggningens utförande;
4:o) att i afseende å ifrågavarande försträckningar
skall iakttagas:
a) att annuiteten beräknas till fem procent å ursprungliga
försträckningsbeloppet, af hvilken annuitet
först godtgöres ränta efter fyra och en half för hundra
å oguldet kapitalbelopp, och återstoden utgör afbetalning
derå;
b) att räntefrihet ej må beviljas, men anstånd
med räntans erläggande medgifvas för högst tre år,
dock icke utöfver ett år från den dag, då, enligt
Kongl. Maj:ts bestämmande, jernväg senast skall vara
färdig och för trafik öppnad; skolande beloppet af
den ränta, med hvars erläggande anstånd sålunda
medgifves, till staten inbetalas, sedan genom de stadgade
annuitetsliqviderna all öfrig ränta, med hvilken
anstånd icke beviljats, blifvit, gulden och kapitalet
godtgjordt, så att efter nämnda tids förlopp med annuitetens
erläggande fortfares så länge, till dess äfven
beloppet af den ränta, med hvars erläggande
anstånd medgifvits, blifvit till staten inbetaldt; och
c) att kapitalafbetalning skall vidtaga tre år efter
den dag, då, enligt Kongl. Majrts bestämmande, jernväg
senast skall vara färdig och för trafik öppnad;
5:o) att jernvägsanläggningen med alla dertill
hörande byggnader och materiel, äfvensom all bolagets
öfriga egendom, skall utgöra säkerhet för den af
staten lemnade försträckning, och staten till säkerhet
för sin fordrans utbekommande erhålla inteckning
med förmånsrätt framför hvarje annan fordran i den
jernväg, för hvars anläggning den ifrågavarande försträckningen
beviljats; börande ej mindre, såsom vilkor
för statslåns erhållande och tillgodonjutande, i
bolagsordningen intagas stadgande om bolagets skyldighet
att till säkerhet för statens fordran inteckna
bolagets jernväg med förmånsrätt för samma fordran
32
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40.
framför hvarje annan fordran hos bolaget, än ock en
tredjedel af det beviljade statslånet innestå till dess
inteckning med ofvan stadgad förmånsrätt i bolagets
jernväg meddelats för förut lyftade andelar af lånet;
hvarjemte ofvanberörda sista tredjedel ej må utbekommas,
förr än inteckning för dess belopp med förmånsrätt
framför hvarje annan fordran än statens
blifvit i bolagets jernväg behörigen meddelad;
6:o) att Kongl. Maj:t skall insätta en ledamot i
direktionen för hvarje jernvägsbolag, som innehar lån
af staten, och utse en revisor att deltaga uti granskningen
af bolagets förvaltning och räkenskaper, samt
att arfvode till sålunda utsedd direktör och revisor
skall bekostas af bolaget;
7:o) att hvarje jernvägsbolag, som erhållit statsunderstöd,
skall vara skyldigt underkasta sig så väl
de bestämmelser i fråga om samtrafik, hvilka Kongl.
Maj:t kan finna godt för bolaget bestämma, som oek
i öfrigt alla de vilkor och kontroller, som af Kongl.
Maj:t pröfvas lämpliga och nödiga; samt
8:o) att hvarje sådant bolag, som nyss är nämndt,
må, då Kongl. Maj:t så pröfvar lämpligt, dels utan
kostnad eller årlig ersättning undfå upplåtelse af den
för jernvägsanläggningen erforderliga, kronan tillhöriga
mark, som står under dess omedelbara disposition,
hvaremot, när frågan är om boställsjord eller
annan åt enskild person med åborätt eller annorledes
upplåten kronojord, ersättning derför af bolaget bör
lemnas i enlighet med gällande expropriationslag, dels
ock kostnadsfritt begagna sådana å kronans egor belägna
kalk- och stenbrott jemte grustägter, som kunna
vara disponibla.
Med anledning af det beslut, Utskottet sålunda ansett sig böra i
afseende å enskilda jernvägsanläggningars understödjande under de närmaste
fem åren tillstyrka Riksdagen att fatta, saknar Utskottet anledning
att ingå i närmare pröfning af de framställningar, hvilka afse beviljande
af låneunderstöd åt vissa särskilda jernvägsanläggningar.
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40. 33
Under förutsättning af bifall till hvad Utskottet här ofvan under
mom. a) föreslagit, hemställer Utskottet alltså,
b) att Herrar I. Lyttkens’ och A. Lilienbergs
ofvanberörda motioner om låneunderstöd åt vissa särskilda
jernvägsanläggningar ickemå till någon vidare
Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 30 Mars 1886.
På Stats-Utskottets vägnar:
GUSTAF SPARRE.
Reservationer
vid B) punkten II (angående anslag till en stambana genom öfre
Norrland): ö
af Herr Friherre F. von Essen, som ansett, att den del af Utskottets
motivering, som förekommer å sid. 13—15, börjande med
orden »Icke dess mindre» och slutande med orden »jernbanebyggandet
i Norrland», äfvensom Utskottets i ämnet under mom. a) gjorda hemställan
bort hafva det innehåll, som innefattas i reservantens följande
yttrande:
»Da finska stambanan redan med innevarande års utgång hinner
Uleåborg, beläget endast 12 mil från svenska gränsen;
dä bevarandet af våra kommersiella och med dem ofta nog förbundna
politiska intressen inom Norrbotten fordrar, att samfärdseln
med eget land icke varder sämre än med grannlandet, så mycket hellre
som språkförhållanden göra denna sak särdeles ömtålig;
då isförhållandena inom nordliga Vesterbottens och hela Norrbottens
hamnar äro särdeles ogynsamma och menligt inverka på sjöfarten;
dä visshet i förtid om jernvägs anläggning medför fördelar icke
blott för statens egen penninganskaffning, utan äfven underlättar och
påskyndar rörelsens inordnande i jernvägstrafiken; och
Bill. till Rilcsd. Prot. 1886. 4 Sami. 1 Afd. 24 Haft. 5
opaginerad Kontrollera mot PDF
M
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40.
då erfarenheten vid de nordligaste stambanedelarne, som genomgå
till och med svagare befolkade landsdelar än dem, hvarom nu är fråga,,
visat, att trafiken der väl bär sina omkostnader samt lemnar ett jemnt
stigande öfverskott;
så har jag, som i öfrigt delar Stats-Utskottets mening, ansett
det Utskottet nu bort hemställa,
att Kongl. Maj:ts förevarande proposition må på
dst sätt bifallas, att Riksdagen dels beslutar, att en
stambana af samma spårvidd och med samma öfverbyggnad
som de öfriga stambanorna genom Norrland,
men med iakttagande af vissa förenklingar i
byggnadssättet, skall anläggas från Sollefteå eller
lämplig punkt i dess närhet öfver Skorped, Vännäs
och Uddfors till Öfver-Luleå, med rätt för Kongl.
Maj:t att närmare förordna om de orter, hvilka jernvägen
bör genomgå, samt under vilkor i öfrigt, att
landsting, kommuner eller enskilde antingen kostnadsfritt
för staten afstå all för anläggningen erforderlig
mark eller ock lemna staten ersättning för den
kostnad, förvärfvandet af full dispositions- och eganderätt
till sådan mark kan medföra;
dels ock för påbörjandet af berörda stambana
för år 1887 anvisar ett anslag af en million kronor.»
I denna reservation hafva Herrar Friherre B. A. Leijonhufvud,
A. F. O. Cederberg, B. G. von Hedenberg, Gunnar Eriksson i Mörviken
och J. E. Wiksten instämt;
af Herr C. E. Casparsson, som dels, i fråga om en del af Utskottets
å sid. 15 förekommande motivering, ansett den åsigt höra
uttryckas, att det årliga anslagsbelopp, som utan olägenhet kunde anvisas,,
måste väsentligen understiga 4,000,000 kronor och anslås till omkring
1,500,000 kronor, dels ock, beträffande Utskottets hemställan, ansett
det ytterligare vilkor böra föreslås, att räler af svensk tillverkning
borde vid banans byggande företrädesvis användas;
af Herr J. Widén, som ansett det af Utskottet föreslagna vilkor
om skyldighet för landsting, kommuner eller enskilde att afstå mark
Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40.
35
eller lemna ersättning för den med dess förvärfvande förenade kostnad
ej böra stadgas beträffande annan mark än afrösningsjord;
af Herrar A. P. Danielson, N. Petersson, J. Jonson, P. Pehr sson ocb
A. Svenson, hvilka yrkat afslag å Kongl. Majrts i ämnet aflåtna proposition.
Härjemte hafva Herrar vice Talmannen L. 0. Larsson och M.
Jonsson begärt få antecknadt, att de ej inom Utskottet deltagit i behandlingen
af denna punkt.
opaginerad Kontrollera mot PDF
LÄTTELSE
vid reservationer, anmälda vid B) punkten II (angående anslag till en stambana
genom öfre Norrland) af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40, i anledning af väckta
förslag dels om jern vägs byggnader för statens räkning och dels om statsbidrag till
enskilda jern vägsanläggningar.
Herr C. E. Casparssons reservation bör vara endast af den lydelse, att Herr
Casparsson ansett, att Utskottets hemställan bort erhålla följande lydelse:
b) att Kongl. Maj:ts förevarande proposition må på det sätt bifallas, att Riksdagen
dels beslutar, att en stambana af samma spårvidd och med samma
öfverbyggnad som de öfriga stambanorna genom Norrland, men med iakttagande
af vissa förenklingar i byggnadssättet, skall anläggas från Sollefteå
eller lämplig punkt i dess närhet öfver Skorpod till Vännäs, med rätt för
Kongl. Maj:t att närmare förordna om de orter å linien mellan banans utgångspunkt
och Skorped, hvilka jernvägen bör genomgå, samt under vilkor
i öfrigt, att förslag till jernvägens sträckning mellan Skorped och Vännäs
varder för en kommande Riksdag framlagdt, och att räler af svensk tillverkning
må vid denna stambanas byggande företrädesvis användas, samt
att landsting, kommuner eller enskilde antingen kostnadsfritt för staten afstå
all för anläggningen erforderlig mark eller ock lemna staten ersättning för
den kostnad, förvärfvandet af full dispositions- och eganderätt till sådan
mark kan medföra;
dels ock för påbörjandet af berörda stambana för år 1887 anvisar ett
anslag af en million kronor;
Bih. till Piksd. Prot. 1880. 4 Sami.
1 Afl.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1886:48 Riksdagens Skrifvelse N:o 48 a1 i texten