Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 17 kapitlet, 12 ,§ handelsbalk eu.

1887-02-08 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1887 A:6, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 17 kapitlet, 12 ,§ handelsbalk eu.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

1

N:o (>.

Ankom till Riksd. kansli den 8 febr. 1887, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad

lydelse af 17 kapitlet, 12 ,§ handelsbalk eu.

I eu inom Andra Kammaren afgifven motion (N:o 8), som blifvit

till lagutskottet hänvisad, föreslår herr O. Erickson i Bjersby ändring af

1 “ § i 1 * kapitlet handelsbalken, i syfte att bereda förmånsrätt för oguldna

kommunalutskylder. Till stöd för ‘motionen åberopas innehållet af lagutskottets

till sistlidna års Riksdag i anledning af då väckta motioner

afgifna utlåtande i ämnet, och formulerar motionären sitt förslag i likhet

med det åt utskottet da framlagda; hvarjemte motionären på grund af en

inom Andra Kammaren vid 1886 ars riksdag framstäld anmärkning mot

sistberörda förslag hemställer om vidtagande af sådan ändring i 17

kapitlet 6 § handelsbalken, att kommunen finge förmånsrätt för sina utskylder

framför jordegare för ogulden afrad i den lösa egendom en arrendator

af hans jordegendom har.

I det af motionären åberopade utlåtandet (N:o 27) inskränkte sig

lagutskottet till att anföra i dess helhet eu vid 1886 års riksdag- af herr

H. I. Arwidsson väckt motion; och då denna motion, enligt utskottets

tanke, innefattar fullständig utredning af ämnet och motivering för det

åt utskottet tillstyrkta lagförslaget, tillåter sig utskottet att här ännu en

gång återgifva innehållet af sistnämnda motion:

Bill. titt Riksd. Prot. 1887. 7 Sami. 6 Käft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

»17 kap. 6 § handelsbalken, hvilket lagrum oförändra dt bibehållits

vid sin ursprungliga lydelse, stadgar att »för afrad, tionde, och all annan

afgäld af fast egendom, hafva ock den företräde till samma jord, som

den ränta eger, der den ej längre stått inne, än i 17 kap. jordabalken

stadgadt är. År gäldenär sjelf ej jordegare; njute den, som afgäldet

eger, samma förmån i lösören. Häftar landbo för husröta, ehvad det är

för flera eller färre år; vare lag samma, I byggnad å annans grund i

staden eller på landet, hafve jordegare företräde till åbyggnaden. Stå

både kronans och jordegarens räntor inne; hafve kronan företräde.»

\ id den tidpunkt, då berörda stadgande infördes i allmänna lagen,

kände man ännu föga af den beskattning för kommunala ändamål, hvilken

i våra dagar erhållit en så vidsträckt användning, och hvad som då

utgjordes bestod till största delen i personliga tjenstbarheter. Af en

senare tids åsigt om dels det obilliga och dels det olämpliga uti berörda

sätt att tillgodose de kommunala behofven har eu gifven följd blifvit, att

medlen härtill måst på annat sätt anskaffas, och enda utvägen härtill

blef då direkt beskattning. Men i samma män som behofven och i följd

deraf äfven beskattningen ökades, blef det ock af vigt, att de påräknade

inkomsterna någorlunda ordentligt inflöto. Såsom bidragande härtill fästes

tidigt nog uppmärksamhet vid den fördel, som läge i företrädesrätt framför

öfrige oprioriterade fordringsegare till betalning utur gäldbunden

egendom, då den till konkurs blifvit afträdd; och man har, åtminstone i

hufvudstaden, under en lång följd åt är och intill dess stadgandena i

vissa delar af ofvannämnda kapitel i handelsbalken erliöllo förändrad

lydelse genom kongl. förordningen den 8 oktober 1861 ansett sig kunna

och böra gifva sådan tolkning åt 6 § i samma kapitel, att enligt densamma

enahanda förmånsrätt, som tillkom kronan, tillerkändes stadsutskylder,

då de i konkurs bevakades. Efter utfärdandet af sistberörda

författning, som gaf en förändrad lydelse åt 8 och följande §§ i 17 kap.

handelsbalken och enligt hvilken 12 § kom att lyda sålunda: »Dernäst

hafve kronan företräde till lös egendom för gäldenärs utskylder sista och

löpande året, de der ej för fast egendom utgå», var eu sådan tolkning

af § 6, som nyss är nämndt, emellertid omöjliggjord, och olägenheten

för kommunerna af den saknade förmånsrätten blef snart känbar, hvilket

ock gaf sig till känna genom de redan kort derefter och häruppå allt

framgent, med korta mellantider, hos representationen väckta förslag om

ändring i de härutinnan gällande bestämmelser.

Sålunda kom saken vid sista ståndsriksdagen åren 1865—1866

under pröfning genom en af herr von Stockenström väckt motion, deri

häri föreslog, »att kommuner måtte efter 17 kap. 12 § handelsbalken

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

egendom för gäldenär utskylder

njuta förmånsrätt näst efter kronan i lös

sista och löpande året, der de ej för fast egendom utgå».

I utlåtande n:o 39 anförde lagutskottet, att genom bifall härtill

skulle i ett gäldbundet bo med otillräckliga tillgångar de oprioriterade

borgenärerne de facto få betala gäldenärens oguldna kommunalutskylder,

li vil ket vore eu orättvisa af vida betänkligare art än den förlust, som

understundom kunde drabba eu kommun och, fördelad på samtlige dess

medlemmar, blefve föga känbar; hvarjemte anmärktes, att de tysta förmånsrätterna,

såsom menligt inverkande på realkrediten, borde

egendom

ningen undvikas,

kussion godkändt.

Detta utlåtande blef ock

af samtliga

i lagstift
-

stånden utan dis
-

riksdagen

efter

bni

Under den första

införande kom frågan ej å

ars riksdag upptogs den å nyo af herr Lars Persson från Vestmanlands

län, hvilken föreslog, »att kommuner måtte efter 17 kap. 12 § h

delsbalken njuta förmånsrätt, näst efter kronan, för

utskylder».

det nya representationsskickets

>e, men redan vid påföljande eller 1868

§ liangäldenärs

kommunal
-

afgifvet

I häröfver

detta förslag, under

blef detta utlåtande äfven

under likväl flere

lagutskottet äfven

F rågan

w fick

1869 års riksdag,

Vesterbottens län,

kommunalutskylder

terna i 17 kap. 6

utlåtande n:o 21 afstyrkte

åberopande åt de bär ofvan angifna grunder; och

åt kamrarne godkändt efter diskussion, hvarför

än emot förslaget.

yttrade sig

längre an

af herr L

till påföljande eller

. J. Fahlander från

sakligen

Förslaget

emellertid icke hvila

då hon å nyo upptogs

hvilken föreslog, »att kommun skall för gäldenär

njuta förmånsrätt näst efter

och 12 §§ handelsbalken».

kronan, enligt föreskrif
-

af lagutskottet

utlåtande n:o 7, på hufvud
-

_ afstyrktes

„ enahanda grunder som tillförene; och denna utskottets hemställan

blef äfven af begge kamrarne efter diskussion godkänd.

A nyo väcktes frågan till lif vid 1871 års riksdag, då herr Anders

Johansson ^ från Jönköpings län föreslog, »att till 6 §17 kap. handelsbalken

måtte göras sådant tillägg, att kommunalutskylder för

komme att utgå med samma förmånsrätt

till kronan af fast egendom».

Äfven detta förslag afstyrktes af lagutskottet i

deri åberopades hvad föregående utskott i ämnet anfört; och blef

fastighet

som tionde och annan afgäld

n:o b, uen aueropauesHvad lösgående utskott i ämnet anfört; och blef

jemväl detta utlåtande af begge kamrarne efter föregången diskussion bifallet.

afgifvet utlåtande

Efter det de sålunda under en följd af år väckta förslagen erhållit

den utgång, som ofvan förmäles, fick frågan till eu tid hvila, derunder

eu för dess framgång mera gynnande förändring i åsigterua började göra

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

sig gällande. Man hade antagligen kommit till insigt derom, att de mot

förslagen anförda skäl icke egde den vigt och betydelse, man förut velat

dem tillmäta, och att förhållandena voro sådana, att rättelse deri vore af

behofvet högt påkallad. När derföre vid 1878 års riksdag motion i ämnet

a nyo väcktes af herr Nils Nilsson från Malmöhus län, hvilken föreslog,

»att kommunalutskylder borde utgå ur gäldbunden egendom med förmånsrätt

näst efter de fordringar, som omnämnas i 17 kap. 3 eller 4 § handelsbalk

en», yttrade lagutskottet i afgifvet utlåtande n:o 9, att utskottet

ansåg företrädesrätt för dylika utskylder icke allenast vara för kommunen

behöflig, utan äfven af rättvisa påkallad. Utan densamma kunde

kommunerna ej med erforderlig noggrannhet beräkna de belopp, som till

fyllande af brist i öfriga inkomster behöfde uttaxeras, och om, såsom flerstädes

i landtkommuner inträffade, en enda eller några få medlemmar

innehade största delen af kommunens skattetal, skulle en sådan medlems

oförmåga att gälda sina utskylder blifva allt för betungande för de öfrige,

och följderna deraf i synnerhet kännas hårda i den mån han genom sitt

öfvervägande röstetal bidragit till kommunens belastande med de utgifter

densamma måste vidkännas. Då staten för de utskylder den medelst begagnande

af sin beskattningsrätt sig betingat egde förmånsrätt, syntes

ock konseqvensen fordra, att enahanda rätt tillkomme kommun för de

utskylder den i öfverensstämmelse med dess beskattningsrätt ålagt sina

medlemmar. På grund häraf, och då utskottet ansåg fastighetskrediten

komma att blifva lidande, om förmånsrätten sattes så högt som motionären

föreslagit, hemstälde utskottet, att 17 kap. 12 § handelsbalken måtte erhålla

denna'' förändrade lydelse: »Företrädesrätt till lös egendom tillkommer

dernäst kronan för gäldenärs utskylder sista och löpande året, hvilka ej

för fast egendom utgå, samt derefter landsting och kommuner för de till

dem utgående utskylder för samma tid.

Sedan detta förslag blifvit af Riksdagen godkändt och genom underdånig

skrifvelse den 6 mars 187K (n:o 6) till Kongl. Maj:t insändt,

hördes deröfver högsta domstolen, som yttrade, bland annat, att införandet

af nya tysta förmånsrätter icke kunde anses i allmänhet öfverensstämma

med de regler, som borde gälla för en god kreditlagstiftning; och fann

Kongl. Maj:t. på grund häraf, och då dels införandet af en tyst förmånsrätt

för jemförelsevis så betydliga belopp som dem, hvartill oguldna

kommunalutskylder stundom uppginge, kunde verka menligt på den allmänna

krediten, och något tvingande behof af en sådan åtgärd icke syntes

vara ådagalagdt allenast genom Riksdagens ifrågavarande beslut, dels

ock syftemålet endast ofullständigt skulle vinnas, enär för kommunalutskylder

för fast egendom icke kunnat stadgas förmånsrätt i samma

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

5

egendom,, såsom för kronans ränta af sådan egendom egde rum, icke skäl

att till Riksdagens omförmälda förslag lemna bifall.

Frågan upptogs å nyo vid 1881 års riksdag, då herr C. G. Otterborg

från Elfsborgs län föreslog, > att företrädesrätt för utskylders utgående

ur gäldbunden egendom må, i lös och fast egendom, ega rum för

landsting och kommuner, näst efter den företrädesrätt som tillkommer

kronan»''.

På do skäl, som af Kong!. Maj:t anförts för dess vägran att godkänna

det al 1878 års Riksdag antagna förslag, afstyrkte nu lagutskottet

i afgifvet utlåtande n:o 17 äfven detta förslag; men sedan detta utlåtande

blifvit af begge kamrarne till utskottet återförvisad!, afgaf utskottet nytt

utlåtande under n:o 50, deri tillstyrktes antagande af eu så lydande:

"Förordning angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbalk^, sådant nämnda

lagrum .lyder enligt förordningen deri 8 Oktober 1861, skall erhålla följande

förändrade lydelse:

Dernäst gånge med förmånsrätt ut:

ur fast egendom utskylder för samma egendom till landsting eller

kommuner för sista och löpande året, der icke, enligt hvad särskild! stadgadt

är, annan än egaren är pligtig att dem gälda; samt

ur lös egendom först gäldenärens utskylder till kronan för sista och

löpande året, de der ej för fast egendom utgå, och derefter hans utskylder

för samma tid till landsting eller kommun, der de icke, på grund af

hvad här ofvan stadgadt är, ur fast egendom gäldas.»

Uti den skrifvelse af den 19 april 1881 (n:o 46j, hvarmed omförmälda

förslag till Kongl. Maj:t insändes, anförde Riksdagen, att vid bristande

betalning af kommunalutskylder stora och obilliga förluster kunde

uppstå för öfrige kommunalmedlemmar, samt att den förmånsrätt, som

kunde beredas kommunalutskylder, icke skulle till sin egenskap blifva så

tyst som den, hvilken nu tillkomme eu del andra fordringar, enär kommunalutskylders

tillvaro vore i lag för hvarje kommunmedlem förutsatt,

och dessas belopp för hvarje år offentligen bestämdes, hvarjemte erinrades,

•''ht fastighetskrediten icke berördes af en förmånsrätt, som skulle gälla

efter alla inteckningar.

Vid granskningen af detta förslag anmärkte högsta domstolen äfven

nu hvad som förut blifvit erinradt mot införandet af nya tysta förmånsrätter,

äfvensom särskild! dels att förslaget innehölle, att förmånsrätt i den

lösa egendomen ej skulle ega rum för de kommunalutskylder, som enligt

förslaget borde gäldas eller verkligen guldris eller kunnat gäldas ur den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

fasta egendomen, Indika tre olika tidningar kunde leda till mycket olika

resultat, dels ock att, jemlik! 127 § utsökningslagen, den föreslagna förmånsrätten,

så vidt den afsåge fast egendom, ej kunde göras gällande då

egendomen utmätningsvis försåldes, hvilket förringade betydelsen af den

för kommunerna åsyftade förmånen.

Med afseende å hvad sålunda blindt emot förslaget anmärkt, faun

Kong! Maj:t detsamma icke kunna godkännas.

Redan vid påföljande eller 1882 års riksdag väcktes frågan å nyo

åt Herr Carl Johansson från Kopparbergs län, hvilken föreslog, »att företrädesrätt

för utskylders utgående ur gäldbunden egendom måtte, i lös och

tast egendom, ega rum för landsting och kommuner näst efter den företrädesrätt,

som redan vore bestämd för kronoutskylder»; men i utlåtande

n:o 12 afstyrkte lagutskottet förslaget, hufvudsakligen på den grund att

Kongl. Maj: t, af skäl, som här ofvan uppgifvits, förklarat sig icke kunna

godkänna Riksdagens ofvanberörda förslag af åren 1878 och 1881, vid

hvilket förhållande ingen utsigt syntes förefinnas att Kongl. Maj:t då skulle,

mera än tillförene, finna sig böra godkänna ett förnyadt beslut i sådant afseende,

äfven om förmånsrätten inskränktes till kommunalutskylder för fastighet.

Denna hemställan godkändes af Första kammaren, utan föregången

öfverläggning eller votering, hvaremot Andra kammaren efter hållen öfverläggning,

med utslag af utskottets hemställan, biföll motionen.

Slutligen väcktes vid sistlidet års riksdag af herr Anders Svensson

från Skaraborgs län det förslag, »att ett tillägg måtte göras i kongl. förordningen

om kommunalstyrelse på landet, så att förmånsrätt näst efter

kronoutskylder beredes de kommunalutskylder, som skola utgöras för

fastighet», öfver hvilket förslag lagutskottet i utlåtandet n:o 10 åtgå!''yttrande,

deri förslaget afstyrktes på enahanda grunder, som i nästföregående

utlåtande angifvits, och hvilken hemställan åt begge kamrarne godkändes.

Då jag i det följande har för afsigt att föreslå Riksdagen att förnya

sitt år 1881 i detta ämne fattade beslut, lärer det, sedan i ofvanstående

framställning blifvit återgifna de skäl, som hos och af Riksdagen

tillförene andragits till stöd för ifrågavarande förslag, val kunna anses

öfverflödigt att dem å nyo här upprepa, utan torde det vara till fyllest att

endast erinra derom, att de synts Riksdagen tillräckliga för att besluta

omformälda lagförändring. Deremot torde det icke vara ur vägen att till

granskning upptaga de skäl, som dels af högsta domstolen och dels eljest

emot förslaget anförts och Indika ansetts vara af den vigt, att de föranledt

Kongl. Maj:t att åt förslaget vägra sin sanktion.

Härvid möter först det påståendet, att de tysta förmånsrätterna,

till hvilkas antal den nu ifrågasatta skulle komma att höra, menligt in
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lac/-Utshottets Utlåtande N:o 6. 7

verkade på realkrediten, och _ att derföre införandet af nya sådana förmånsrätter

icke kunde anses i allmänhet öfverensstämma med de regler

som borde gälla för eu god kreditlagstiftning. Derest nu vore fråga* om

att såsom eu nyhet införa tysta förmånsrätter i vår lagstiftning, der de

orut icke vore till finnande, synes man visserligen icke sakna skäl att

häremot hysa betänklighet. Men detta är, såsom bekant, icke förhållandet,

da det vida öfvervägande flertalet åt hos oss gällande förmånsrafrer

just tillhör den klass, som benämnts tysta. Att vid sådant förhållande

oka dessa ined ännu eu, torde således icke böra anses medföra

någon vada, derest 1 öfrig!, goda skäl tala för eu sådan åtgärd. Hvad

åter beträttar anmärkningen derom, att den ifrågasatta nya förmånsrätten

skulle kunna skadligt inverka på realkrediten, torde påståendet härom

vid närmare öfvervägande befinnas sakna betydelse, då man erinrar sig

att den förmånsrätt, som för intecknade fordringar och kontrakt nu tillgodon,

utes har sill grund i stadgandet uti 9 § 17 kap. handelsbalken,

hvaremot åt den föreslagna nya förmånsrätten skulle anvisas ett vida

fagre rum eller enligt 12 § i samma kapitel.

Det har vidare blifvit erinradt, att eu sådan förmånsrätt skulle

in ne bala eu betänklig orättvisa mot gäldenärens öfrige oprioriterade fordnngsegare

hvilka härigenom faktiskt finge åt de medel, som eljest,

skulle tillfallit dem, gälda ifrågavarande utskyld»-. Emot en sådan åsigt

ta ar redan den omständighet, att staten, som man väl ej må tilltro att

vilja till sill fördel mot enskilde dess medborgare öfva orättvisa, fått sig

om sådan förmånsrätt tillerkänd, ehuru staten säkerligen vida bättre än

de smärre samhälle!!, hvaraf den sjelf utgör inbegreppet, skulle förmå att

ur dt‘ ''duster, som afsaknad»! af eu dylik rätt kunde komma att

medföra, Men derjemte torde böra erinras, att den enskilde, som inlåter

sig 1 affärsförbindelse med annor man, har sig dervid öppet att taga i

öfvervägande alla omständigheter, som kunna öka eller minska tilliten

dennes vederhäftighet och, om denna anses mindre betryggande, alldeles

afhålla sig från hvarje transaktion med eu sådan person: hvaremot

kommunen, som icke oger rätt att från sig afvisa sådana personer, om

nalkas förmåga afl fullgöra sina skyldigheter gent emot densamma berättigade

tvifvel kunna hysas, för fyllande af sina nödvändiga behof är,

om icke uteslutande, dock 1 väsentlig mån hänvisad till de bidrag, som

af kommunmedlemmarne skola uppbäras och hvilka för dem kunna blifva

1 samma män mera tryckande, som betalning icke kan erhållas från ett

flertal bland desse.

Beträffande den gjorda erinran, att då förmånrätt i den lösa egendomen

ej skulle ega rum för de kommunalutskylder, som komme att

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

gäldas ur fast egendom, det syntes tvifvelaktigt, huru vida härmed afsåges

utskylder, som borde gäldas eller verkligen gnidits eller kunnat

gäldas ur den fasta egendomen, lärer det vara uppenbart, att stadgandet

härom afsett sådana utskylder, som väl bort men icke kunnat ur den

fasta egendomen gäldas.

Att det vid ett eller annat tillfälle, då fast egendom utmätningsvis

försäljes, kan komma att inträffa, att utskylder, som eljest bort ur köpeskillingen

utgå, icke komma att ur densamma gäldas, bör väl icke anses

innefatta tillräckligt skäl att beröfva rättsegaren denna förmån äfven i de

många öfriga fall, då den kan göras gällande.

Slutligen och hvad angår den af föregående års lagutskott uttryckta

förmodan, att någon utsigt icke skulle förefinnas att Kongl. Maj:t framgent,

mera än tillförene, skulle firma sig böra godkänna ett från Riksdagens

sida förnyadt, beslut i förevarande syfte, vågar jag härom hysa

eu annan åsigt, enär jag antager att Kongl. Maj:t skall af de vid så

många olika tillfallen af motionärer från skilda delar af landet gjorda

framställningar om förändring af lagstiftningen i detta ämne finna sig

öfvertygad, att ett verkligt och tvingande behof härtill föreligger, i hvilken

händelse Kongl. Maj:t ock torde låta de betänkligheter falla, som

tillförene mot förslaget sig yppat.»

Det förslag till lag i ämnet, som under åberopande af ofvan anförda

motivering framlades för 1886 års Riksdag, godkändes af Andra

Kammaren, men förkastades af Första Kammaren.

Då lagutskottet, på sätt redan förut blifvit antydt, fortfarande anser

den föreslagna förändringen af 12 § i 17 kapitlet han delsbal ken vara af

behofvet påkallad, och då herr Erickson icke anfört något skäl för den,

enligt utskottets tanke, obilliga åtgärden att nedsätta den jemlikt 6 § af

samma kapitel jordegare tillagda förmånsrätt under den nu föreslagna,

får utskottet hemställa,

att Riksdagen må, med hufvudsakligt bifall till

herr Ericksons motion, för sin del antaga följande

Lag

angående förändrad lydelse af 17 kap. 12 § handelsbalken.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 12 § handelsbalken, sådant nämnda

lagrum lyder enligt förordningen den 8 oktober 1861, skall erhålla följande

förändrade lydelse:

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 6.

Dernäst gånge med förmånsrätt ut:

ur fast egendom utskylder för samma egendom till landsting eller

kommun för sista och löpande året, der icke, enligt hvad särskild! stadgadt

är, annan än egaren är pligtig att dem gälda; samt

ur lös egendom först gäldenärens utskylder till kronan för sista

och löpande året, de der ej för fast egendom utgå, och derefter hans

utskylder för samma tid till landsting eller kommun, der de icke, på

grund af hvad här ofvan stadgadt är, ur fast egendom bort gäldas.

Stockholm den 8 februari 1887.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

Af herrar Bergström och Fröberg, under åberopande hvar och. eu af

sitt yttrande i Första Kammaren den 24 februari 1886 (T Kam. prof. I.

n:o 9, sid. 32—34), samt

af herr Stråle, G. //.

Bill. till Riksd. Prof. 1887. 7 Samt. 6 Höft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1887 A:5 Skrifvelse till Konungen, om ändrad lydelse af 17 kap. 12 § handelsbalk en. s. 6 i texten