Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i förordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871. Till lagutskottet hafva af vederbörande kammare hänvisats fyra särskilda motioner, hvilka åsyfta ändringar i förordningen om fattigvården den 9 juni 1871. En af dessa motioner, afgifven inom Första Kammaren, n:o 17, af herr F. T. Borg har utskottet behandlat i sammanhang med ett annat af samme motionär väckt förslag

1887-06-14 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1887 B:18, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar i förordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871. Till lagutskottet hafva af vederbörande kammare hänvisats fyra särskilda motioner, hvilka åsyfta ändringar i förordningen om fattigvården den 9 juni 1871. En af dessa motioner, afgifven inom Första Kammaren, n:o 17, af herr F. T. Borg har utskottet behandlat i sammanhang med ett annat af samme motionär väckt förslag

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:n 18.

1

N:o 18.

Ank. till Riksd. kansli deu 14 juni 1887, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om

ändringar i förordningen angående fattigvården den 9

Juni 1871.

Till lagutskottet hafva af vederbörande kammare hänvisats fyra

särskilda motioner, hvilka åsyfta ändringar i förordningen om fattigvården

den 9 juni 1871. En af dessa motioner, afgifven inom Första

Kammaren, n:o 17, af herr F. T. Borg har utskottet behandlat i sammanhang

med ett annat af samme motionär väckt förslag (se lagutskottets

utlåtande n:o 16); och får lagutskottet nu afgifva utlåtande öfver

de öfriga af ofvan omförmälda motioner, hvilka hafva afgifvits, en inom

Första Kammaren, n:o 15, af herr P. M. Söderberg samt två inom Andra

Kammaren, n:o 45 af herr vice talmannen Sven Nilsson och n:o 91 af

herr P. Pehr sson i Törneryd.

Under åberopande af förut i samma ämne afgifna motioner (1886:

n:o 26 och 1887 A: n:o 29) föreslår herr Söderberg, att Riksdagen ville

för sin del besluta, »att —• med bibehållande af nuvarande stadgande

om oäkta barns hemortsrätt samt föräldrarnes skyldighet att sådant

barn försörja och uppfostra — för den händelse föräldrarne genom medellöshet,

dödsfall eller annan anledning ej kunna fullgöra denna skylBih.

till Likså. Prof. 1887. B. 7 Samt. 9 Raft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

dighet, det då, ifall föräldrarne tillhöra olika fattigvårdssamhällen, skall

åligga det fattigvårdssamhälle, der den till faderskapet lagligen vunne

har sin hemorts- och försörjningsrätt, att årligen betala hälften af den

försörjnings- och uppfostringskostnad för barnet i fråga, som drabbat

det samhälle, der barnet bär hemortsrätt.»

Till stöd för detta förslag, hvars genomförande uppenbarligen

förutsätter ett tillägg till förordningen om fattigvården, har af motionären

hufvudsakligen anförts, att enär nämnda förordning innehölle

bestämmelse derom, att båda föräldrarne, fader lika väl som moder,

äro skyldige att i mån af förmåga bidraga till försörjning af sina barn,

vare sig dessa äro äkta eller oäkta, sjmtes deraf också böra följa, att,

då föräldrarne bruste i denna sin lagstadgade skyldighet, och kostnaden

för barnets eller barnens försörjning alltså öfvertoges af fattigvårdssamhälle,

denna kostnad, för den händelse föräldrarne hade hemortsrätt i

olika kommuner, icke skäligen borde ensamt drabba en af dessa kommuner,

vare sig den, hvarest fadern, eller den, der modern hade hemortsrätt,

utan båda dessa kommuner gemensamt. Så vore emellertid

icke förhållandet i fråga om oäkta barn, der denna underhållsskyldighet,

då föräldrarne saknade tillgång, uteslutande drabbade den kommun, der

modern hade hemortsrätt. Denna bestämmelse medförde ock för åtskilliga

kommuner, belägna i närheten af sådana samhällen, der ogifte arbetare

i större mängd vistades, högst betydliga utgifter, hvilka skäligen

och lämpligen borde delas af de kommuner, der fäderna till barnen

vistades och hade hemortsrätt.

1 anledning af motionärens vid 1886 års riksdag framlagda förslag

yttrade lagutskottet (i utlåtande n:o 50):

»Det kan icke förnekas, att den i fattigvårdsförordningen meddelade

bestämmelse om oäkta barns hemortsrätt kan under de af motionären

påpekade förhållanden blifva för en kommun synnerligen betungande,

och det kunde väl synas billigt, att det fattigvårdssamhälle, inom hvithet

barnets fader eger hemortsrätt, finge deltaga i kostnaden för barnets

underhåll. I regeln torde dock den olikhet i kommunernas fattigvårdsutgifter,

som i följd af denna bestämmelse kan uppstå, af de faktiska

förhållandena utjemnas, så att de fall, der en verklig obillighet qvarstår,

endast blifva sällsynta undantagsfall.

T frågor af sådan beskaffenhet som den förevarande måste man

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

emellertid taga hänsyn ej blott till rättvisa och billighet, utan ock till

hvad som är lämpligt och praktiskt utförbart. I vår gällande fattigvårdslagstiftning

är såsom grundsats antaget, att en hvar i fattigvårdshänseende

eger hemortsrätt inom endast ett fattigvårdssamhälle, som

det alltså åligger att ensamt lemna honom den fattigvård, hvaraf behof

kan uppstå. Denna af praktiska skäl antagna grundsats torde icke böra

sönderbrytas för sådana undantagsfall, som de af motionären framhållna.

Utskottet föreställer sig äfven att motionärens förslag, upphöjdt

till lag, skulle medföra åtskilliga betänkliga följder. Så snart ett oäkta

barn föddes, och anledning yppades, att detsamma kunde komma att

falla fattigvården till last, skulle det fattigvårdssamhälle, som dess försörjning

i sådant fall skulle åligga, låta sig angeläget vara att framskaffa

en person från ett annat fattigvårdssamhälle, som kunde antagas

för barnets fader, och det vore dervid af ringa vigt, om denne egde

förmåga att bidraga till barnets underhåll, då det i motsatt fall skulle

åligga det samhälle han tillhörde att utgifva sådant bidrag.))

Hvad utskottet sålunda anförde torde fortfarande ega giltighet,

och vill utskottet derjemte erinra om de tvister, som möjligen skulle blifva

eu följd af faderns flyttningar från en kommun till en annan.

Utskottet får följaktligen hemställa,

1) att herr Söderbergs förevarande motion icke

måtte bifallas.

I den af herr Sven Nilsson afgifna motionen föreslås, att genom

ett tillägg till fattigvårdsförordningen skulle stadgas, att en hvar, som

i följd af eget erkännande, eller på grund af domstols lagakraftvunna

utslag som fader förpligtas att utgifva bidrag till oäkta barns uppfostran,

skall underkastas samma skyldigheter gent emot fattigvårdssamhället,

som åligga föräldrar till äkta barn.

Såsom skäl för detta förslag, hvilket motionären vid två föregående

tillfällen framlagt till Riksdagens pröfning (1886: motion n:o 135 och

1887 A: motion n:o 90) har han hufvudsakligen anfört, att, ehuru den,

hvilken utom äktenskapet blifvit fader till ett barn, borde gent emot

detta barn ega samma försörjningspligt som den, hvilken ålåge fader

till äkta barn, och följaktligen vara underkastad fattigvårdsförordningens

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

bestämmelser om ansvar för underlåtenhet i detta afseende, nämnda

förordning dock icke blifvit så tolkad; och åberopade motionären till

stöd för sistnämnda uppgift ett den 7 december 1885 af Kongl. Maj:ti

högsta domstolen meddeladt utslag.

I § 3 af förordningen angående fattigvården den 9 Juni 1871

stadgas:

»En hvar, som är arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande

försörja sig sjelf och sina minderåriga barn, så ock arbetsför

man sin hustru; åliggande i öfrigt föräldrar och barn att i mån af behof,

å ena, och förmåga å andra sidan, hvarandra försörja.»

samt i § 35 mom. 1 och 2 af samma förordning:

»1. Fattigvårdsstyrelse tillkommer målsmans- och husbonderätt

öfver den, som af fattigvårdssamhället åtnjuter full försörjning, hvilken

ej blott tillfällig är, samt husbonderätt ej mindre öfver en hvar, som

för sig åtnjuter annan fattigvård, än ock öfver den, hvars minderåriga

barn eller hvars hustru enligt 1 § åtnjuter full försörjning, som ej är

tillfällig; gällande den målsmans- och husbonderätt, så länge fattigvården

fortfar.

2. Om någon genom lätja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga

barn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård måst enligt 1 §

någon af dem lemnas, skall han, äfven om fattigvården är tillfällig,

stå under fångvårdsstyrelse^ husbondevälde, till dess den kostnad,

fattigvårdssamhället tillskyndats, blifvit godtgjord. Till enahanda påföljd

är den förfallen, hvars minderåriga barn, enligt hvad här nedan

sägs, för hettande anhålles och på fattigvårdssamhälles bekostnad

hemsändes.»

Utskottet anser för sin del otvifvelaktigt, att de bestämmelser,

som i de båda anförda paragraferna meddelas, ega tillämpning äfven

på föräldrar till oäkta barn. I det fall, som afses i det af motionären

åberopade utslag, hade en person blifvit af domstol förklarad vara,

genom bristande åt förelagd edgång, lagligen öfvertygad att hafva med

en namngifvesi qvinna haft köttslig beblandelse å sådan tid, att han

kunde vara fader till hennes å uppgifven dag födda två barn, hvarför

honom ålagts att till qvinnan årligen utgifva bidrag till barnens uppfostran;

och hade Kongl. Maj:ts befallningshafvande funnit denna omständighet

icke kunna läggas till grund för tillämpning å personen i

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

fråga af bestämmelserna i 35 § af fattigvårdsförordningen. Detta af

Kongl. Maj:t gillade utslag grundar sig uppenbarligen derpå, att domstolen

ej förklarat personen vara eller böra anses för barnens fader,

utan endast, af anfördt skäl, förpligtat honom att utgifva bidrag till

deras uppfostran.

Att på den omständighet, att den högsta dömande myndigheten

sålunda på grund af ett i underrättens utslag användt uttryckssätt uti

ett särskild! fall funnit ifrågavarande bestämmelser icke vara tillämpliga,

grunda eu lagstiftningsåtgärd i den af motionären åsyftade rigtning,

torde icke vara lämpligt, helst mot rigtigheten af högsta domstolens

uppfattning äfven af det anförda fallet synes kunna erinras, att för barnuppfostringsbidragets

åläggande måste förutsättas att personen i fråga

var fader till barnet, äfven om sådant icke af domstolen uttryckligen

angifvits.

På ofvan anförda skäl får utskottet hemställa,

2) att icke heller herr Sven Nilssons motion må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I § 31 mom. 2 af gällande fattigvårdsförordning stadgas:

»Har någon oafbrutet under längre tid, dock minst fem år, vistats

utom fattigvårdssamhälle, hvarest han har hemortsrätt, och samhället

måst vidkännas kostnad till följd af fattigvård, hemsändning eller begrafning,

som erfordrats för honom sjelf eller för hans minderåriga barn eller

hustru, de der jemväl under nämnda tid utom samhället oafbrutet vistats;

må samhället, om det är af fattigvård synnerligen betungadt, kunna erhålla

understöd af staten, i den mån för sådant ändamål anslagna medel

lemna tillgång och Kong]. Maj:t pröfvar skäligt.»

Till detta stadgande föreslår herr P. Pehrson i Törneryd uti sin

ofvan omförmälda motion följande tillägg: »dock vare samhälle, som

fått vidkännas kostnad för sådan nödstäld person, hvilken oafbrutet

minst tre år vistats utomlands, berättigad! till sådan ersättning af statsmedel,

som här ofvan sägs.»

Förslaget motiveras af motionären uti en af honom den 28 sistlidne

januari afgifven motion, n:o 157, hvilken icke hann att före

Riksdagens upplösning slutbehandlas, på följande sätt:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

»Vid flera föregående riksdagar har fråga varit väckt om utverkande

på diplomatisk väg af hemortsrätt i Danmark och Tyskland åt

svenska undersåtar, hvilka under en viss längre tid oförvitligen försörjt

sig sjelfve. Med allt erkännande af det välmenta syftemålet med dylika

förslag hafva de likväl icke lyckats tillvinna sig Riksdagens bifall.

Man har dervid uttryckligen framhållit, att utvandrares återkomst till

hemorten i mer eller mindre utblottadt tillstånd ej skulle kunna förhindras

genom de i ofvan berörda syfte föreslagna åtgärder, utan att

andra anordningar dertill vore erforderliga. Man har ock velat framhålla,

att den strängare kontroll å värfningen af tjenstefolk till Danmark

och Tyskland, som ansetts blifva eu följd af den härom utfärdade

kongl. förordningen af 28 november 1884, skulle medföra en gagnelig

verkan.

Emellertid fortgår oupphörligt det förut öfverklagade förhållandet,

att utvandrare, efter en längre tids frånvaro återsändas till hemorterna

oftast i det mest eländiga tillstånd, och vederbörande kommuner blifva

slutligen de, som få vidkännas en känbar tillökning i sin förut vanligen

mycket betungande fattigvård. Visserligen gifves det, enligt gällande

fattigvårdsförordning, utväg för kommun eller fattigvårdssamhälle att

af allmänna medel undfå understöd eller ersättning för den ökade

fattigvårdstunga, som af en dylik återinvandring kan blifva en följd;

men det vill förefalla mig, som de nu gällande bestämmelserna i detta

hänseende icke äro tillfyllestgörande. Enligt fattigvårdsförordningens

29 § erhåller nemligen fattigvårdssamhälle godtgörelse af staten för

fattigvård, som tilldelats någon, hvars hemortsrätt ej kunnat utrönas,

eller som icke är svensk medborgare, och enligt 31 § må samhälle,

om det är af fattigvård synnerligen betungadt, kunna erhålla understöd

af staten, i den mån för sådant ändamål anslagna medel lemna tillgång

och Kongl. Maj:t pröfvar skäligt, för sådan nödstäld person, som under

minst fem år vistats utom det fattigvårdssamhälle, hvarest han har

hemortsrätt. Då nu en från Danmark eller Tyskland efter längre tids

frånvaro återkommen utvandrare vanligen anses fortfarande innehafva

hemortsrätt inom den kommun, derifrån han utvandrat, blir också följden

den, att kommunen endast under vissa förutsättningar för en dylik

fattigvårdstunga kan påräkna ersättning af statsmedel. Hade den åter

invandrade genom sin frånvaro förlorat sin svenska medborgarerätt,

vore kommuen enligt 29 § fullt berättigad att undfå godtgörelse af

staten för den fattigvård, som lemnades honom, men så, som förhållandet

nu ställer sig, kan denna godtgörelse icke erhållas med mindre

kommunen är af fattigvård synnerligen betungad. Af denna anledning

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

vill det synas mig, som både billighet och rättvisa talade derför, att

den, som under en längre tid, exempelvis minst tre år, oafbrutet vistats

utom landet i fattigvårdshänseende borde anses såsom icke varande

svensk medborgare, och den för honom erforderliga fattigvård under

alla förhållanden bör bekostas af staten, äfven om kommunen nödgas

draga försorg om verkställigheten.»

De förhållanden, som af motionären sålunda påpekats, medföra

verkligen för vissa kommuner, synnerligen i de södra delarne af riket,

en betydande ökning i utgifterna för fattigvården. Ett synnerligen vanligt

fall är, att en qvinna, som utvandrat till något af de södra grannlanden,

derifrån återkommer, åtföljd af ett eller flera i det främmande

landet framfödda barn, hvilka på grund stadgandet i § 24 mom. 3 af

fattigvårdsförordningen ega samma hemortsrätt, som modren, och att

såväl moder som barn falla fattigvården till last.

Då det icke lärer vara sannolikt, att svenska staten skulle kunna

genom underhandlingar med grannrikena tillvägabringa överenskommelser,

att en svensk, som visst antal år uppehållit sig i det främmande

landet och der oförvitligen försörjt sig, kunde erhålla hemortsrätt

i sistnämnda land, synes det ock vara af billighetsskäl påkalladt,

att staten här träder emellan för att skydda kommunerna mot en alltför

betungande fattigvård.

Ätt i den utsträckning, som i motionen föreslagits, förpligta staten

att i fall af ifrågavarande beskaffenhet gifva vederbörande fattigvårdssamhälle

understöd, synes emellertid ej lämpligt eller, om erforderliga

medel ej anslagits, ens möjligt. Utskottet har derför ansett

bättre att i anförda moment endast göra den ändring, att der personen

under fem år oafbrutet vistats utom riket, sådant understöd må, i den

mån för ändamålet anslagna medel lemna tillgång och Kongl. Maj:t

pröfvar skäligt, utgå, utan att det behöfver styrkas, att fattigvårdssamhället

är af fattigvård synnerligen betungadt; och får utskottet följaktligen

hemställa,

3) att Riksdagen ville, i anledning af herr P.

Pelirsons motion, för sin del antaga följande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 18.

Förordning

angående ändrad lydelse af § 31 mom. 2 i förordningen om fattigvården

den 9 juni 1871.

Härigenom förordnas, att § 31 mom. 2 af förordningen om fattigvården

den 9 juni 1871 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Har någon oafbrutet under minst fem år vistats utom fattigvårdssamhälle,

hvarest han har hemortsrätt, och har samhället måst vidkännas

kostnad till följd af fattigvård, hemsändning eller begrafning, som

erfordrats för honom sjelf eller för hans minderåriga barn eller hustru,

de der jemväl under nämnda tid utom samhället oafbrutet vistats; må

samhället, så framt det är af fattigvård synnerligen betungadt eller ock

den eller de personer, hvilka, enligt hvad ofvan sägs, varit borta från

samhället, under samma tid oafbrutet vistats utom riket, kunna erhålla

understöd af staten, i den mån för sådant ändamål anslagna medel

lemna tillgång och Kongl. Maj:t pröfva!- skäligt.

Stockholm den 14 juni 1887.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af herr Bergström: mot utskottets hemställan i punkten 3); samt

af herr G. H. Stråle, som med biträdande af utskottets hemställan

i punkterna 1) och 2) ansett att utskottet med anledning af herr P.

Pehrsons i Törneryd motion bort tillstyrka Riksdagen aflåtande af skrifvelse

till Konungen, med begäran att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 18. 9

oeh för Riksdagen framlägga förslag till förändring i gällande fattigvård sforordnmg

1 det af denne motionär afsedda syfte 1 fattigvårds

de iefeMtwif''fl hafVa » l*r tmtecknadt, att

de icke deltagit 1 behandlingen inom utskottet, den förre af herr P

Pehrs0M 1 Tomel7d »»te» och den senare af herr Söderbergs motion:

Bill. till RiJcsd. Prof. 1887. B. 7 Sami. .9 Käft.

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1887 B:42 Skrifvelse till Konungen, med förslag till förordning angående ändrad lydelse af § 31 mom. 2 i förordningen om fattigvården den 9 juni 1871. s. 1 i texten