Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder i afseende å förvaltningen af kronans domäner äfvensom inom Riksdagen väckta förslag i dithörande ämnen.

1887-06-13 · 35 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 34 av 35 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1887 B:33, Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa åtgärder i afseende å förvaltningen af kronans domäner äfvensom inom Riksdagen väckta förslag i dithörande ämnen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

1

N:o 33.

Ank. till Kiksd. kansli den 13 juni 1887, kl. 8 e. tn.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående vissa

åtgärder i afseende å förvaltningen af kronans domäner äfvensom

inom Riksdagen väckta förslag i dithörande ämnen.

(/• A). I

I en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 32) af den 15 april

innevarande år har Kongl. Maj:t föreslagit Riksdagen att

dels medgifva, att arrendatorerne af kronans utarrenderade egendomar

må å arrendeafgiften för sistförfluten arrendeår åtnjuta eftergift

med tio procent, att afdragas å den del af arrendebeloppet, som ännu

må vara obetald, eller, der arrendeafgiften blifvit till fullo gulden, uppbäras

kontant, att afkortas å 1886 års arrendemedel; dock att från åtnjutande

af denna eftergift undantagas innehafvarne af följande arrenden,

nemligen:

arrenden, hvarom kontrakten afslutats efter 1884 års början;

arrenden af skog och fiske samt andra till jordbruksegendom icke

hänförliga, särskildt utarrenderade lägenheter och förmåner, såsom fisken,

qvarnar, sågar, hus och tomter m. m.;

Bih. till Riksd. Prof. 1887. B. 4 Sami. 1 Åfä, 20 Höft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

arrenden af de för skogsväsendets räkning utarrenderade egendom

arne;

arrenden bestämda i persedlar, att utgöras in natura eller lösas

efter löpande årets markegång eller femårigt medelpris;

arrenden af Malmö ocli Kristianstads hospitaler förut tillhöriga

hemman och lägenheter;

arrendena af Eldgarns kronoäng i Stockholms län samt af indragna

pipareboställena Via mantal Brännårby i Södermanlands län, ’/4 mantal

Lilla Holgryte i Jönköpings län och 1U mantal Gräsöna i Skaraborgs län;

arrenden, hvilka redovisas till indelningshafvare på gammal stat;

samt andra arrenden, hvilka icke ingå omedelbarligen till statsverket;
dels

jemväl medgifva, att, med enahanda undantag, som omförmälts

i föregående punkt, kronans nuvarande arrendatorer må ega att, der de

så önska, uppsäga sina arrenden till upphörande den 14 mars 1889,

med iakttagande härvid,

att uppsägningen skall göras skriftligen hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i länet inom två månader, efter det kungörelse i ämnet

af Kongl. Maj:t utfärdats, och åtföljas af arrendelöftesmännens förklaring

att de, oberoende af att arrendet sålunda kommer att afträdas tidigare,

än arrendeaftalet bestämmer, vidblifva sin borgen för fullgörande af de

arrendatorn åliggande förbindelser,

samt att arrendator, hvilken begagnar den medgifna uppsägningsrätten,

icke må vid den arrenderade egendomens utbjudande på nytt

arrende åtnjuta vare sig optionsrätt, äfven om sådan varit honom genom

arrendekontraktet tillförsäkrad, eller den nu i 7:de punkten af gällande

grunder för förvaltningen af kronans domäner stadgade rätt för arrendator,

som väl brukat egendomen, att efter arrendets utbjudande öfvertaga

detsamma emot erläggande af högsta erbjudna arrendeafgift;

dels för sin del besluta, att de i 7:de och 8:de punkterna af Kongl.

kungörelsen den 10 november 1882 meddelade bestämmelser rörande

förvaltningen af kronans jordbruksdomäner skola utbytas mot följande

stadganden:

7:o Sedan arrendevilkoren blifvit af domänstyrelsen faststälda,

skall, derest förre arrendatorn enligt äldre kontrakt är berättigad till

optionsrätt eller innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans

med återstående delen af arrendetiden uppgår till tio år, och han egendomen

väl brukat, hvilket tillhör domänstyrelsen att efter derom vid

arrendeuppskattningen och af Kongl. Majfs befallningshafvande afgifna

yttranden pröfva, arrendet, innan detsamma offentligen utbjudes, till

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

3

det faststälda arrendevärdet hembjudas förre arrendatorn eller, i händelse

han med döden afgått, hans enka och barn; börande i senare fallet,

derest arrendatorn efterlemnat både enka och barn eller flera barn,

dessa föreläggas att, om de vilja arrendet gemensamt bibehålla, till

handhafvande för deras räkning af egendomens skötsel anmäla lämplig

person.

Göres ej inom förelagd tid anmälan om arrendets öfvertagande

eller varder ej, då enligt föregående punkt sterbhusdelegare åligger att

anställa viss person för egendomens skötsel, härtill inom sådan tid anmäld

person, som af domänstyrelsen godkännes, anses optionsrätten

förfallen, och varde, i sådant fall eller då optionsrätt ej eger ruin, efter

kungörelse, som skall innefatta egendomsbeskrifning, underrättelse om

arrendevilkoren och det arrendevärde domänstyrelsen ansett egendomen

böra betinga samt öfriga nödiga anvisningar, arrendet utbjudet å offentlig

auktion, hvilken förrättas samtidigt hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i länet och å plats i orten, som af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

bestämmes, af kronofogden eller annan af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

förordnad kronobetjent.

Före auktionen må jemväl skriftliga förseglade anbud ingifvas

till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvilka anbud, sedan det muntliga

utropet blifvit med klubbslag afslutadt, öppnas och jemte de erhållna

muntliga anbuden underställas domänstyrelsens pröfning; egande

stjmelsen till arrendator antaga den högstbjudande, som för sitt anbud

stält godkänd säkerhet, der anmärkning emot hans fräjd icke förekommit

och han icke förverkat arrenderätt till kronoegendom under

sådana omständigheter, att styrelsen finner honom till arrendator olämplig.

År antagligt anbud, motsvarande minst det åsätta arrendevärdet, icke

afgifvet, bör arrendet å ny auktion utbjudas.

På styrelsen ankomme derefter att, med iakttagande af ofvan

stadgade vilkor i afseende å säkerheten samt arrendatorns person och

fräjd, arrendet åt den vid senare auktionen högstbjudande upplåta eller,

i händelse antagligt anbud dervid icke erhållits, om egendomens skötsel

tills vidare efter omständigheterna förordna.

Ej må någon klaga deröfver, att hans anbud ej antagits.

8:o Vid utarrendering i här ofvan stadgade ordning skall bland

arrendevilkoren intagas det uttryckliga förbehåll, att, derest efter arrendetidens

utgång egendomen i sin helhet eller till någon del ej vidare

kommer att utarrenderas eller vederbörande embetsmyndighet skulle

finna lämpligt att egendomen eller en del deraf under ett arrende

med annan egendom upplåta, arrendatorn då icke eger att för den

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

honom eljest tillkommande optionsrätt af kronan fordra eller erhålla

någon ersättning,

dels ock förklara, att, der Kongl. Maj:t, efter framställning af domänstyrelsen,

finner ersättning, hvartill nuvarande arrendator af kronan

tillhörig egendom enligt de för hans arrende gällande föreskrifter kan

finnas berättigad för verkstäld öfverbyggnad, böra af kronan gäldas,

härför erforderligt belopp må af tillgängliga medel förskjutas, att sedermera

anmälas hos Riksdagen till ersättande.

Statsutskottet, till hvars förberedande handläggning denna proposition

blifvit öfverlemnad, har i sammanhang med densamma behandlat

jemväl nedannämnda, inom Riksdagens kamrar väckta och till utskottet

remitterade motioner i förevarande ämne, nemligen

inom Första Kammaren

motion n:o 1 af herr Johan Boström, som hemstält, att Riksdagen

måtte för sin del medgifva bifall till det af domänstjuelsen uti skrifvelse

till Kongl. Maj:t af den 19 november 1886 framstälda, här nedan

närmare omförmälda förslag om beredande af lindring i utgörandet af

vissa arrenden för kronoegendomar samt ätidring af 7, 8 och 10 punkterna

i Kongl. kungörelsen den 10 november 1882 angående förändrade

grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner, dock med den

förändring, att den under punkten A i domänstyrelsens förslag ifrågasatta

lindring i arrende måtte, derest Kongl. Maj:t så pröfvade lämpligt,

tillgodokomma jemväl arrendatorerne å sådana statens jordbruksegendomar,

hvilkas afkastning vore anslagen till någon för statsändamål

bildad fond eller inrättning, samt att den tidrymd, inom hvilken arrendator,

som ville tillgodonjuta det förändrade sättet för arrendes utgörande,

borde skriftligen anmäla sig hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

skulle bestämmas till två månader efter det föreläggande derom

blifvit genom kungörelse i sockenkyrkan meddeladt;

motion n:o 27 af herr P. M. Söderberg, hvilken deri föreslagit,

att Riksdagen måtte besluta att de kronoarrendatorer, hvilkas genom

kontrakt bestämda afgift, efter derom skedd pröfning, befunnes vara

högre än i förhållande till egendomens afkastning och värdet af dithörande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

5

förmåner kunde anses skäligt och förenligt med möjligheten för arrendatorerna

att densamma utgöra samt tillika för sig och familj ega tillräcklig

utkomst, dels berättigas att, derest de så önskade, inom viss

lämplig tid afsäga sig arrendet till midfastan år 1889, utan efterräkning

för derigenom uppkommande arrendeskilnad, dels ock i och med sådan

uppsägning måtte efter det förnyad uppskattning i stadgad ordning egt

rum och arrendatorn pröfvats hafva egendomen väl skött, ega verklig

optionsrätt dertill utan föregående auktion;

motion n:o 28 af samme motionär om återinförande af optionsrätten,

sådan den varit bestämd, innan den på grund af kongl. kungörelsen

den 24 maj 1875 upphörde, och förändring i nu stadgade sätt

för utarrendering af kronans egendomar till öfverensstämmelse med hvad

genom kongl. kungörelsen den 17 juli 1847 är föreskrifvet, och om

revision af nu gällande grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner

i syfte att återlemna arrendatorerna vid skötandet af egendomarne

den större frihet, som genom optionsrättens borttagande ansetts

icke böra dem medgifvas; samt

inom Andra Kammaren.

motion n:o 34 af herrar S. Johnson i Hvetlanda och O. Erickson

i Bjersby, hvilka hemstält, att Riksdagen måtte för sin del från och

med innevarande år och framdeles efterskänka forsellönen för alla de

kronoarrendatorer, hvilka nu enligt kontrakt vore skyldiga att densamma

utgöra;

motion n:o 35 af sistnämnde motionärer, med förslag1, att Riksdagen

måtte för sm del medgifva bifall till det af domänstyrelsen i

skrifvelse den 19 november 1886 gjorda förslag, om lindring i kronoarrendatorernas

arrendevilkor, dock med dels den förändring, att den

under punkten a) ifrågasatta lindring i arrende måtte, derest Kongl.

Maj:t så pröfvade lämpligt, tillgodokomma jemväl arrendatorerna å

sådana statens jordbruksegendomar, hvilkas afkastning vore anslagen

till någon för statsändamål bildad fond eller inrättning, samt att den

tidrymd, inom hvilken arrendator, som ville tillgodonjuta det förändrade

sättet för arrendes utgörande, borde skriftligen anmäla sig hos Kongl.

Maj:ts befallningshafvande, skulle bestämmas till två månader efter det

föreläggande derom blifvit genom kungörelser i sockenkyrkan meddeladt,

dels ock det tillägg, att det skulle stå dem af ifrågavarande

arrendatorer, hvilka tillträdt sina arrenden före den 14 mars 1884, fritt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

att den 14 mars 1888 afträda arrendena, derest skriftlig ansökan derom

ingåfves till Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande inom samma

tid, som för tillgodonjutande af den härofvan föreslagna lindringen i

arrendes utgörande blifvit bestämd;

motion n:o 48 af herr J. Anderson i Tenbult, som föreslagit, att

Riksdagen ville besluta, att vid utarrenderande af statens jordegendomar

arrendetiden såsom hittills skulle bestämmas till 20 år, men med rätt

för arrendator att, med anledning af förändrade konjunkturer eller annan

orsak, hos Konungens befallningshafvande i länet eller annan vederbörande

1 lli år före hvarje femårsperiods utgång afsåga sig arrendet;

att nuvarande arrendatorer af dylik jord måtte, oaktadt kontraktet

vore afsedt att gälla för 20 år, ega ej allenast lika beskaffad uppsägningsrätt,

än äfven att minst fyra månader före den 14 nästa mars

afsåga sig arrenderättigheten till afträde sistnämnda dag;

att äfven de arrendatorer, som vid arrendeauktioner, hvilka hållits

på eu föregående arrendators risk, bundit sig för mer än 5 år, måtte

njuta enahanda uppsägningsrätt;

att alla nuvarande kronoarrendatorer måtte få lösa naturapersedlarne

efter hvarje arrendeårs i markegångstaxan för samma län under Litt. A

bestämda pris i stället för nu bestämda tioårs medelpris; och

att den i vissa arrendekontrakt bestämda forsellön, från och med

innevarande år, måtte från statens sida efterskänkas;

motion n:o 50 af herr A. Johansson i Löfåsen om rätt för arrendator

af statens jordbruksfastighet att, om han så önskade, få under

loppet af innevarande år uppsäga arrendet till afträde den 14 mars 1888;

motion n:o 62 af herr P. Truedsson med förslag att arrendatorer,

som under tre års tid innehaft någon statens domän på arrende, måtte

blifva berättigade begära och på egen bekostnad erhålla ny uppskattning

å den arrenderade domänen af de män, som enligt författningen af den

10 november 1882 vore skyldiga att vid utarrenderingar taxera statens

egendomar, samt för den återstående arrendetiden tillgodonjuta den

nedsättning i arrendet, hvartill en sådan uppskattning kunde föranleda,

livilket likvisst icke finge öfverstiga 20 procent af dåvarande arrendet;

motion n:o 75 af herr L. F. Odell om rättighet för alla kronoarrendatorer

att, utan afseende å den längre eller kortare tid, som kunde

återstå af deras arrenden, få under innevarande år uppsäga dem till

afträde den 14 mars 1888; och

motion n:o 117 af herr C. A. Neiglick, som föreslagit att med tillämpning

af hvad af herr Samuel Johnson m. fl. i öfrigt, blifvit föreslaget

rörande lindring i vilkoren för arrende af kronans domäner,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

7

måtte bestämmas, att vid omsättning från penningar till spanmål måtte

i stället för det för alla ärenden lika föreslagna medium af årsprisen

för åren 1876—1885, tagas för hvarje arrende särskildt medium af årsprisen

för de tio år, hvilka närmast föregått arrendets början, allt enligt

Litt. A. i vederbörande läns markegångstaxa.

Enligt hvad i det vid Kongl. Maj:ts ofvannämnda proposition

fogade statsrådsprotokoll öfver finansärenden för den 15 sistlidne apidl

meddelas, hade chefen för domänstyrelsen, med anledning deraf att

under de senare åren en stor del arrendatorer af kronans för statsverkets

räkning utarrenderade egendomar nödgats i följd af iråkad t

obestånd och deraf föranledd oförmåga att förnya arrendeborgen afträda

sina arrenden, samt att från åtskilliga arrendatorer framställningar

ingått att erhålla anstånd med erläggande af arrendeafgifterna

eller nedsättning i desamma eller ock att få afträda sina arrenden,

anmodat vederbörande föredragande hos styrelsen att verkställa utredning

rörande anledningen till den betryckta ställning, hvari kronoarrendatorerne

befunne sig, samt att afgifva förslag till åtgärder för

åstadkommande af en förbättring härutinnan.

I det yttrande, som till fullgörande af detta uppdrag afgifvits till

domänstyrelsens protokoll den 10 juni nästlidet år, hade bland annat

anförts,

att då, såsom förhållandet varit i rikets samtliga län under de

sista åren, årsprisen å spanmål sjunkit allt lägre och lägre under medelmarkegångsprisen,

samt prisen på andra landtmannaprodukter rönt

inverkan af gällande pris å spanmål, häri vore att söka en af de väsentligaste

anledningarne till att de arrendatorer, som vore skyldige att

lösa sina naturaarrenden med annan lösen än efter årspris, kommit i

en betryckt ställning;

att ställningen icke vore att anse bättre, utan snarare sämre för

de arrendatorer, som erlade arrenden med ett för hela arrendetiden

bestämdt penningebelopp, enär nemligen vid prisens sjunkande medelmarkegångsprisen

to ge ett, ehuru föga märkbart, intryck deraf, hvarigenom

de arrenden, som utginge efter sistnämnda pris, i någon, om

ock obetydlig, mån minskades, då deremot en dylik minskning alldeles

icke komme de arrendatorer till godo, som skulle erlägga penningearrenden;
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

att ett sådant prisfall å landtmannaprodukter, som nu inträffat,

icke kunnat förutses vare sig af arrendatorerne sjelfve eller af de myndigheter,

som haft befattning med arrendevilkorens bestämmande;

samt att, då någon nämnvärd höjning i prisen sannolikt icke komme

att under den närmaste framtiden inträffa, fara vore för handen, att,

derest icke någon ändring tiil arrendatorernes fördel vidtoges i bestämmelserna

för arrendeafgifternas utgörande, ej allenast flertalet

arrendatorer, utan äfven de personer, som iklädt sig borgensansvarighet

för arrendeskyldigheternas fullgörande, ginge sin ruin till mötes.

På grund häraf föreslogos vissa åtgärder till beredande af lättnad

i svårigheterna för de nuvarande arrendatorerne och sedan Kong!.

Maj:ts befallningshafvande i rikets samtliga län afgifvit yttranden öfver

det sålunda inom domänstyrelsen utarbetade förslag, hade bemälda

styrelse den 19 november nästlidet år till Kongl. Maj:t afgifvit framställning

i ämnet och deruti, enligt hvad af ofvanberörda statsrådsprotokoll

närmare inhemtas, föreslagit, att, med vissa undantag och inskränkningar,

de arrendatorer af kronans egendomar, som erlade naturaarrenden,

att lösas efter medelmarkegångspris (Lutt. C i markegångstaxa^,

eller penningearrenden eller båda dessa slags arrenden, måtte

för år 1886 och återstående arrendetiden medgifvas sådan omsättning

af arrendena, att Vs af den lösen, som för naturaarrendena borde enligt

kontrakten utgå för år 1886, likasom Vs af penningearrendena fixerades

såsom arrendeafgift i penningar, samt återstående 4/s förvandlades för

hvarje län efter medium af årsprisen Litt. A för åren 1876—1885 såsom

omsättningsgrund till spanmål, 1h råg, Va korn och V3 hafre, att för

hvarje år lösas efter faststälclt årspris, för närvarande i markegångstaxan

betecknadt med Litt. A.

Vidare hade domänstyrelsen hemstält, dels att med bibehållande

för fiske och annan till jordegendom ej liänförlig lägenhet af föreskriften

i 10:de punkten i kongl. kungörelsen den 10 november 1882

angående förändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner,

att arrende skall sättas i penningar, den ändring i berörda

stadgande måtte, hvad anginge jordegendom, vidtagas, att vid utarrendering

deraf arrendet skulle bestämmas antingen i spanmål af de slag,

domänstyrelsen bestämde, och penningar, eller ock i spanmål och smör

jemte penningar, naturapersedlarne att lösas efter det under löpande

arrendeår i vederbörlig ordning faststälda årspris, för närvarande i

markegångstaxan betecknadt med Litt. A, och dels att optionsrätten

måtte återinföras samt att, der optionsrätt icke komme i fråga till begagnande,

utan arrendet utbjödes till täflan, arrendeanbuden, när de

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

9

öfverstege det faststälda arrendevärdet, skulle göras i form af kontant

städja, att vid arrendets tillträdande på en gång erläggas. Alternativt

hade domänstyrelsen ifrågasatt en tillfällig hjelp för de i betryck varande

arrendatorerne genom eftergift med vissa procenttal af 1886 årsarrenden.

Till omförmälda statsrådsprotokoll har herr statsrådet och chefen

för finansdepartementet vidare anfört, att såsom visst kunde antagas,

att åtminstone en större del af kronans arrendatorer för närvarande

befunne sig i ekonomiskt betryck. Härom vittnade icke blott de framställningar,

länsstyrelserna och domänstyrelsen lemnat af tillståndet i

landets olika delar, utan äfven de talrika motioner, som inom Riksdagen

väckts i syfte att åt kronoarrendatorerne bereda en vare sig tillfällig

eller mer fortvarande lindring i arrendevilkoren.

I främsta rummet vore det sålunda rådande betrycket framkalladt

af det betydande prisfall, som under de senare åren egt rum å jordbrukets

produkter och bland dessa i synnerhet å spanmål. Men äfven

andra orsaker hade utan tvifvel varit dertill medverkande. Den öfverspekulation,

som på 1870-talet gjort sig gällande snart sagdt på alla

områden af den ekonomiska verksamheten, hade såsom naturligt icke

lemnat statens arrendeväsen oberördt, utan ledt till högt uppdrifna anbud

vid arrendeauktionerna, likasom äfven dertill att äldre arrenden öfvergått

i nya händer emot erläggande af stundom orimligt höga afträdessummor

till de förutvarande arrendeinnehafvarne. Så mjmket känbarare

måste denna öfverspekulation under närvarande förhållanden

återverka på arrendatorernas ställning, som en stor del af dessa vid

arrendenas öfvertagande antagligen icke varit i besittning af tillgångar,

motsvarande de belopp, hvarmed arrenderätten af dem förvärfvats, och

än mindre derutöfver egt till sitt förfogande tillräckligt förlagskapital

för att kunna uppdrifva den arrenderade egendomens afkastning till ett

emot den dryga arrendegiften svarande belopp.

För att för arrendatorerna af kronans utarrenderade egendomar

mildra följderna af det inträffade starka prisfallet å jordbrukets produkter,

har Kongl. Maj:t i ofvan anförda proposition föreslagit, att

desse arrendatorer, med vissa undantag, må å arrendeafgiften för sist förflutna

arrendeår åtnjuta eftergift af tio procent, och till afhjelpande af

det betryck, i hvilket åtskilliga arrendatorer befinna sig i följd af öfverspekulation

vid arrendenas öfvertagande, är i samma proposition jemväl

föreslaget, att arrendatorerne må, med samma undantag och under iakttagande

af särskilda föreskrifter, medgifvas rätt att uppsäga arrenden

till upphörande den 14 mars 1889.

Bih. till Riksd. Prot. 1887. B. 4 Sand. 1 Afd. 20 Hälft.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

io

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

Ang. eftergift

af 10 -procent

å arrendena

för arrendeåret

1886—

1887.

Beträffande den ifrågasatta eftergiften af 10 procent å arrendena

för sistförflutna arrendeår, eller tiden från den 14 mars 1886 till

samma dag 1887, har departementschefen till statsrådsprotokollet anfört

bland annat, att ehuru någon bestämd anledning icke för närvarande

förefunnes att under den närmaste framtiden förvänta någon väsentligare

förändring i de för jordbruket rådande konjunkturerna, vare

sig till förbättring eller försämring, det likväl icke synts böra nu

ifrågakomma att utsträcka en dylik eftergift till längre tid än den, för

hvilken prisförhållandena redan vore fullt kända. Den eftergift, som nu

kunde varda medgifven, borde sålunda afse endast sistförflutna årets

arrenden, af bvilka, i följd af det bemyndigande Kongl. Maj:t i början

af detta år lemnat länsstyrelserna att i förekommande fall bevilja anstånd

med halfva arrendets erläggande till den 1 nästkommande oktober,

halfva beloppet i de flesta fall ännu antagligen vore utestående.

Om än flertalet af kronans arrendatorer för närvarande både att

kämpa med ekonomiska svårigheter, vore det, enligt hvad departementschefen

vidare anfört, utom allt tvifvel, att åtskilliga kronoarrenden funnes

af den förmånliga beskaffenhet, att deras innehafvare vore i stånd att

utan förlust fullgöra sina förbindelser. Det skulle vid sådant förhållande

kunna synas rigtigast, att eftergift å 1886 års arrenden medgåfves endast

efter föregången pröfning i hvarje särskildt fall och åt de arrendatorer,

som dervid funnes vara i behof af lindring, vid hvilken pröfning ej blott

behofvet af lindring, utan jemväl af dennas storlek skulle tagas i öfvervägande.

Då det måste anses önskligt, att vid en dylik pröfning likartade

grunder komme att följas, borde densamma för hela riket helst

ske af endast en myndighet och således antingen förbehållas Kongl.

Maj:t i finansdepartementet eller öfverlemnas åt domänstyrelsn. Enär i

hvilketdera fallet som helst besluten borde föregås af en utredning hos

de lokala myndigheterna, hvarvid i åtskilliga fall undersökning på

stället icke kunde undvikas, vore det emellertid uppenbart, att pröfningen,

på dylikt sätt verkstäld, icke skulle kunna medhinnas utan alltför

stor tidsutdrägt, på samma gång en så betydande tillökning i arbete

skulle uppstå för den profvande myndigheten, att särskilda arbetskrafter

måste för ändamålet beredas, derest icke arbetet inom verket i öfrigt

skulle komma att lida. Med något mindre olägenhet och något större

utsigt att i tid medhinnas skulle viil pröfningen kunna anförtros åt

länsstyrelserna, ehuru då med uppoffring i större eller mindre grad af

den likformighet i besluten, som vore att anse såsom eftersträfvansvärd;

men äfven för länsstyrelserna skulle en sådan pröfning erbjuda stora

svårigheter och fordra vidlyftiga utredningar. Vare sig alltså pröfningen

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 33

11

komme att ske på det ena eller andra sättet, skulle säkerligen omgång

och kostnader uppstå, som icke kunde anses uppvägda med den ringa

vinst, kronan komme att skörda deraf, att en eller annan arrendator

blefve från eftergift å arrendet utesluten. Departementschefen ansåge

sig derföre och oaktadt de anmärkningar, som från principiel synpunkt

kunde göras mot ett sådant förslag, böra förorda att eftergiften måtte

komma att omfatta samtliga kronoarrenden med undantag endast för

vissa grupper deraf, i afseende å hvilka någon särskild undersökning

uppenbarligen icke erfordrades för att finna, att anledning till eftergift

icke vore för handen, eller hinder för eftergift mötte i särskilda förhållanden.

Att härvid en del arrendatorer komme i åtnjutande af nedsättning

i sina arrenden, utan att vara deraf i egentligt behof, borde

icke tilläggas allför stor betydelse, då väl icke heller desse arrendatorer

undgått att i större eller mindre mån känna trycket af de förändrade

konjunkturerna och någon billighet finge anses ligga deri, att, när kronan

medgåfve en tillfällig lindring i arrendevilkoren på den grund, att ett

prisfall å jordbruksprodukter egt rum, som icke varit möjligt att förutse,

denna lindring komme äfven de arrendatorer till godo, som i följd af

större omsigt vid sina arrendeförbindelsers ingående befunne sig i en

mindre ogynsam ställning och i regeln vore att räkna till den bästa

klassen af kronans arrendatorer.

Från ifrågavarande eftergift borde emellertid åtskilliga i statsrådsprotokollet

omförmälda arrenden uteslutas. Och har utskottet,

som till undvikande af för stor vidlyftighet får hänvisa till hvad derom

i samma protokoll meddelas, med anledning af herr Boströms samt

herrar Johnsons och Ericksons ofvannämnda motioner, endast velat erinra

att från lindring uteslutits så väl arrenden, hvilka uppbäras och redovisas

af indelningshafvarne på gammal stat, som andra arrenden, hvilka icke

ingå omedelbart till statsverket, af den anledning att, på sätt i statsrådsprotokollet

påpekas, det är uppenbart, att nedsättning i dessa arrenden

icke kan vidtagas utan att kränka vederbörande indelningshafvares

rätt eller rubba de dispositioner, som med arrendeinkomsten vidtagits.

Enligt detta protokoll skulle från eftergift jemväl undantagas de

arrenden, hvilka tillkommit under de senaste åren, sedan den hufvudsakliga

förändringen i konjunkturerna för jordbruket redan inträdt.

Domänstyrelsen hade ansett gränsen i detta hänseende böra bestämmas

så, att lindring icke borde få åtnjutas i fråga om arrenden, hvilka tagit

sin början den 14 mars 1884 eller senare; men då aftalen om de arrenden,

som löpa från midfastan 1884, uppgjorts å sådan tid, att arrendatorerne

icke i allmänhet kunnat grunda sina beräkningar på senare

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

prisförhållanden än dem, som gälde år 1882, då något väsentligare

fall i spanmålsprisen ännu icke egt rum, syntes billighetens kraf bättre

tillgodoses, om endast de arrendatorer uteslötes från eftergift, hvilka

af slutat sina arrendekontrakt efter 1884 års början.

Beloppet af eftergiften syntes departementschefen icke böra bestämmas

högre än till tio procent af arrendesumman, då nedsättningen

skulle komma att motsvara den lindring, som af åtskilliga enskilde jordegare

beviljats deras arrendatorer i sistlidet års arrenden; och borde

de arrendatorer, hvilka enligt nu angifna grunder skulle blifva berättigade

att åtnjuta eftergift, men redan till fullo erlagt sina arrenden

för det sistförflutna arrendeåret, få uppbära de dem tillkommande belopp

kontant, att afkortas å kronans arrendemedel för år 1886. En

minskning i denna inkomsttitel, som i staten för nämnda år upptagits

till 3,270,000 kronor, skulle i följd af den föreslagna eftergiften komma

att uppstå med ett belopp, hvilket kunde beräknas till lägst 250,000

och högst 300,000 kronor. Någon åtgärd i anledning häraf påkallades

emellertid icke med hänsyn vare sig till 1886 års eller följande års

statsregleringar, då, äfven med en dylik minskning i arrendemedlen,

1886 års statsreglering kunde påräknas komma att uppvisa öfverskott.

Utskottet, som icke underskattat de svårigheter, i hvilka de flesta

af kronans arrendatorer måst råka genom det under senare åren inträffade

prisfallet å jordbrukets produkter, och vid sådant förhållande funnit

någon lindring böra arrendatorerna beredas, har ansett den af Kongl.

Maj:t i detta sylte föreslagna åtgärd vara den lämpligaste; och, derest

det jemväl ifrågasatta medgifvandet för nuvarande arrendatorer att få

uppsäga arrendena vinner Riksdagens bifall, torde ytterligare anspråk

å nedsättning i arrendeafgifterna endast undantagsvis böra för framtiden

förekomma, då sådana anspråk väl icke med skäl torde kunna

framställas af de arrendatorer, som icke begagnat sig af uppsägningsrätten.

Ehuruväl det visserligen icke torde kunna undvikas, att en

sådan arrendatorerne generelt medgifven lindring i ett eller annat fall

kan tillkomma amendator, livilkens arrendevilkor varit sådana, att någon

eftergift för honom icke skulle vara behöflig, lärer dock, enligt

hvad departementschefen till förenämnda statsrådsprotokoll anfört, en

pröfning af behofvet för hvarje särskildt fall medföra så stora svårigheter,

att hvarje tanke derpå måste öfvergifvas; och vid sådant förhållande

har Utskottet ansett sig icke kunna biträda det af Herr P. Truedsson

i ofvan omförmälda motion framstälda förslag.

Vidkommande de undantag från den ifrågasatta eftergiften, hvilka,

enligt Kongl. Majits omförmälda förslag, böra göras i afseende å inne
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

13

hafvarne af vissa uppgifna arrenden, har Utskottet icke haft annat att

erinra än att, då möjligen den uppfattning skulle kunna göra sig gällande,

att kontrakt om arrende bör anses vara »afslutadt» vid det tillfälle,

då arrendet å auktion inropas, tydligen bör angifvas, att från

eftergiften böra undantagas innehafvare af arrenden, för hvilka arrendekontrakten

äro upprättade efter 1884 års början.

Såsom i det föregående omförmälts, hade domänstyrelsen, som

ansett staten böra till det nuvarande betryckets lindrande träda emellan

endast för så vidt och i den mån detta hade sin grund i den inträffade

förändringen i konjunkturerna, hvilken varit af beskaffenhet att

kunna lika litet af arrendatorerne som från kronans sida förutses, men

att deremot arrendatorerne borde sielfve vidkännas följderna af den

öfverspekulation, som egt rum vid arrendeuppgörelserna, föreslagit en

sådan förändring i sättet för arrendeafgifternas utgörande, att en femtedel

af dessa skulle beräknas i penningar, men öfriga fyra femtedelar

efter medium af årsmarkegången åren 1876 till och med 1885 omsättas

till spanmål, Vs råg, V3 korn och Vs hafre, att för hvarje år lösas efter

det löpande årets markegångspris. De i nedgående stadda spanmålsprisen

skulle då komma att öfva ett motsvarande inflytande på arrendebeloppen,

under det att å andra sidan utsigt skulle bevaras åt kronan

att vid en åter inträdande stegring i spanmålsprisen genom stigande

arrenden vinna ersättning för hvad den nu eftergåfve.

Om det än måste erkännas, att arrendeafgifternas bestämmande,

till större eller mindre del, i spanmål medförde den fördelen att göra

arrendatorerne mindre beroende af vexlingar i sädesprisen, vore det

dock, enligt hvad departementschefen till meranämnda statsrådsprotokoll

anfört, föga lämpligt att, endast på grund deraf, att under en kortare

årsföljd spanmålsprisen varit i starkt fallande, frångå den allt sedan

år 1871 tillämpade grundsats, att arrendena af kronans egendomar

borde beräknas och utgöras uteslutande i penningar, samt att sålunda

åter införa den för kronoarrendenas utgörande under föregående tid

gällande anordning, som på grund af dess mindre lyckliga verkningar

då utdömdes. Då i öfverensstämmelse med de beslut, som förut fattats

rörande grundräntans och tiondens omsättning i penningar, de äldre

persedelarrendena nämnda år utbytts emot penningearrenden, hade denna

åtgärd framkallats icke mindre af behofvet att åstadkomma förenkling

i uppbörds- och redogörelseverket, än af vunnen erfarenhet om olägenheterna

af det förra betalningssättet, såsom i hög grad försvårande möjligheten

såväl för arrendatorerne att kalkylera sina utgifter som för

kronan att beräkna sina inkomster. Penningens betydelse såsom den

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

tillförlitligaste mätaren af alla slags värden hade sedan den tiden icke

minskats, men väl ökats; och, gälde detta särskildt beträffande jordbruket,

då numera icke blott jordbrukarens alla utskylder och en stor del

af hans lefnadskostnader utginge i penningar, utan till resultatet af

hans ekonomi i öfrigt en mångfald faktorer medverkade, hvilka icke

egde något sammanhang med prisen å jordbrukets alster eller kunde

till sina verkningar bedömas utan tillhjelp af penningen såsom värdemätare.

Oafsedt de allmänna olägenheter, som ur nu antydd synpunkt

skulle befinnas förenade med en återgång till persedelarrenden, kunde

mot en dylik åtgärd, såsom medel att bereda arrendeinnehafvarne lindring,

med fog anmärkas, att, i all synnerhet om, på sätt domänstyrelsen

föreslagit, arrendespanmålen skulle lösas efter det löpande årets

markegångspris, det ingalunda alltid skulle komma att inträffa, att arrendet

blefve lägst, då svårigheten att utgöra detsamma vore för arrendatorn

störst. Oaktadt det inflytande, den utländska spanmålsimporten

utöfvade på sädesprisen inom landet, kunde det nemligen antagas

såsom visst, att, åtminstone i de orter, som vore i saknad af ett mera

utveckladt kommunikationsväsen eller aflägsnare belägna från importorterna,

en allmännare missväxt eller felslagen skörd på vidsträcktare

områden skulle föranleda en stegring i årsmarkegången å spanmålen,

medförande i sin ordning ökade arrendebelopp just vid ett tillfälle, då

arrendatorernes betalningsförmåga vore minskad.

Utskottet, som delar den af departementschefen sålunda uttalade

åsigt om olämpligheten af den utaf domänstyrelsen föreslagna förändringen

i sättet för arrendeafgifternas utgörande, har vid sådant förhållande

icke kunnat biträda de af Herrar Boström, Johansson, Erickson

och Neiglick i deras ofvan omförmälda motioner framstälda förslag i

fråga om arrendeafgifternas beräknande, på sätt domänstyrelsen föreslagit,

till en femtedel i penningar och fyrafemtedelar i spanmål.

forums ar* I fråga om det föreslagna medgifvandet för kronans arrendatorer

rendatorer att att uppsåga sina arrenden till upphörande den 14 mars 1889 meddelas

arrendena * statsråd sprotokollet, att detta förslag, som, enligt hvad ofvan är nämndt,

a>,en ena. apger affljelpandet af det betryck, i hvilket åtskilliga arrendatorer befinna

sig i följd af öfverspekulation vid arrendenas öfvertagande visserligen

icke öfverensstämde med de af domänstyrelsen uttalade åsigter i

förevarande ämne, då styrelsen ansett staten icke böra i detta hänseende

träda emellan; och för såvidt det gälde endast att låta arrendatorerna

och deras löftesmän sjelfva umgälla följderna af lättsinnigt ingångna

förbindelser, borde staten måhända icke ingripa. Men här till
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

15

komme den omständigheten att kronan, hvilken, såsom egare till den

utarrenderade jorden, vore intresserad af dennas tillbörliga skötsel,

äfventyrade att, derest arrendatorns bristande förutseende för honom

ledde till obestånd, förr eller senare få återtaga den arrenderade egendomen

i ett vanvårdadt eller skadadt skick. Det borde då kunna anses,

åtminstone i de flesta fall, skola lända kronan till fördel, om arrenden

af ifrågavarande beskaffenhet ju förr dess hellre upphörde, och vara af

kronans eget intresse påkalladt, att anordningar vidtoges, hvarigenom

möjlighet härtill bereddes.

Emot medgifvandet för arrendatorerne att uppsäga arrendena hade

domänstyrelsen erinrat, att ett dylikt medgifvande otvifvelaktigt skulle

leda derhän, att ett stort antal arrendatorer, äfven sådane, som ej vore

i större behof af lindring i sina vilkor, skulle komma att afsåga sig

arrendena i förhoppning att vid det prisfall å arrenden, som kunde förväntas

inträffa, derest en mängd sådana samtidigt utbjödes, åter komma

i besittning af den förut arrenderade egendomen emot den afgift, de

sjelfve ville bestämma, och att den lindring i nu utgående arrendeafgifter,

som på ett sådant sätt skulle komma desse arrendatorer till del,

antagligen skulle uppgå till mycket betydande belopp.

De farhågor, domänstyrelsen sålunda uttalat för följderna af en

arrendatorerne medgifven rätt att uppsäga sina arrenden, syntes enligt

hvad i statsrådsprotokollet vidare anföres, väl öfverdrifna. Någon anledning

antaga, att en allmännare öfverspekulation egt rum vid öfvertagande

af de nu i kraft varande kronoarrendena, förefunnes ej. I någon

betydligare omfattning hade öfverspekulation antagligen förekommit

endast vid den utarrendering af militieboställen, som under de för jordbruket

gynsamma konjunkturerna på 1870-talet egde rum, medan dessa

boställen ännu förvaltades af boställsdirektionerna och upplätos till den

högstbjudande. För detta antagande vunnes äfven stöd i den uppgift,

som vederbörande föredragande hos domänstyrelsen lemnat å förverkade

arrendekontrakt under åren 1878 — 1885, då nemligen deraf framginge,

att det varit hufvudsakligen och nära nog uteslutande bland innehafvarne

af de till statsverket dåmera indragna militieboställena, som oförmåga

att fullgöra sina förbindelser framträdt. De fall, då i öfrigt öfverspekulation

i någon afsevärd grad egt rum vid arrendeuppgörelserna,

i det att arrendatorn vare sig iklädt sig ett allt för högt arrende i form

af städja, medan sådan ännu erlades, eller senare i årlig afgift eller

till förutvarande innehafvare af arrendet erlagt ett oskäligt afträdesbelopp,

syntes hafva varit jemförelsevis fåtaliga eller åtminstone icke hafva före
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

kommit i den mängd, att ett öfvervägande antal bland arrendatorerne

kunde antagas vara i verkligt behof af att lemna sina arrenden.

Men vor-e detta förhållandet, vore också faran, att, derest rätt att

uppsäga arrendena medgåfves, denna rätt skulle komma att i större

utsträckning begagnas med beräkning att återförvärfva arrendena till

billigare vilkor, icke så stor. Med ungefärligen lika grad af sannolikhet,

som att vid nytt utbjudande ett förut någorlunda skäligt arrende

komme att nedgå, skulle det kunna förutses, att arrendeafgiften dervid

stegrades utöfver det förutvarande beloppet, och detta så mycket hellre

som, då samtidigt med de i följd af uppsägning inträffande arrendeledigheterna

ett lika antal arrendatorer blefve utan verksamhet, hvilka

åtminstone till större delen måste söka sin utkomst på samma sätt som

förut, konkurrens vid de uppsagda arrendenas utbjudande icke borde

uteblifva. Redan den ovisshet, med hvilken resultatet af arrendets förnyade

utbjudande sålunda måste emotses, syntes blifva tillräcklig att i

förening med det band, som vanligen fäste jordbrukaren vid den af

honom nyttjade jorden, afhålla en arrendator från att utan tvingande

skäl vedervåga en uppsägning.

Om derjemte, vid uppsägningsrätten fästes det vilkor, att arrendator,

som toge denna rätt i anspråk, icke skulle ega att vid det uppsagda

arrendets utbjudande åtnjuta den optionsrätt, som kunde genom

arrendekontraktet blifvit honom tillförsäkrad, och icke heller den i 7:de

punkten af nu gällande grunder för domänförvaltningen åt arrendator,

som väl skött egendomen, medgifna rättighet att efter utropet öfvertaga

arrendet emot högsta erbjudna arrendeafgift, skulle enligt departementschefens

åsigt sådant i sin mån bidraga att hos arrendatorerne frammana

en tillbörlig betänksamhet vid uppsägningsrättens begagnande.

Då från uppsägningsrätten på förhand synts böra uteslutas vissa

arrenden, i afseende å hvilka all anledning saknades att förutsätta, att

öfverspekulation gjort sig gällande eller att de för närvarande vore

högre än att innehafvarne utan svårighet förmådde att utgöra sina

arrendeafgifter, och då det vidare syntes vara nödigt att utesluta äfven

de arrenden, hvaraf inkomsten uppbäres af enskilda eller är anslagen

till vissa statsändamål, samt det icke synts böra ifrågakomma att staten

medgifver återgång af arrendekontrakt, som utfärdats så nyligen

som under år 1884, hafva samma undantag ansetts böra stadgas i fråga

om uppsägningsrättens åtnjutande, som föreslagits med hänsyn till den

tillstyrkta nedsättningen i 1886 års arrendeafgifter.

Enligt hvad i statsrådsprotokollet vidare förmäles, vore det påtagligt,

att; uppsägningsrätten skulle komma att medföra en icke obe
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

17

tydlig minskning i kronans arrendemedel. Denna minskning borde dock

icke betraktas såsom en förlust, ty i sjelfva verket inträffade här icke

något annat, än att kronan, som under kortare eller längre tid af vissa

sina egendomar åtnjutit en högre inkomst, än som under normala förhållanden

bort kunna påräknas, finge denna inkomst reducerad till belopp,

som stode i närmare öfverensstämmelse med egendomarnes verkliga

afkastningsförmåga, på samma gång ett förhållande afbrötes, som,

om det fått fortgå, kunnat genom den arrenderade jordens försämring

i en framtid leda till en ännu större minskning i arrendeafkomst. Då

rättigheten att efter uppsägning frånträda arrende skulle inträda först

den 14 mars 1889, komme densamma emellertid icke att utöfva någon

verkan på den budget, som under detta år förelagts Riksdagen.

I detta sammanhang hade departementschefen ansett sig böra

fästa uppmärksamheten derpå, att, då medgifvandet att före arrendetidens

utgång frånträda ett ofördelaktigt arrende innebure en synnerligen

stor förmån för arrendets innehafvare, af rättighetens begagnande

borde blifva en sjelfklar följd, att under den återstående arrendetiden

intill arrendets upphörande vidare eftergift å den åiåiga arrendesumman

icke skulle ifrågakomma.

Utskottet, som i hufvudsak delar den af chefen för finansdepartementet

uttalade åsigt i förevarande frågor, har alltså funnit det lämpligaste

medlet till afhjelpande af det betryck, hvarå en stor del af kronans

arrendatorer befinna sig, vara, att dem medgifves rätt till arrendenas

uppsägning; och har utskottet, i likhet med hvad Kongl. Maj:t

föreslagit, ansett tidpunkten för de uppsagda arrendenas upphörande

icke böra sättas tidigare än till den 14 mars 1889.

I afseende å den tid, inom hvilken arrendatorerne böra för att

komma i åtnjutande af uppsägningsrätten i sådant syfte göra anmälan,

har utskottet förestält sig, att denna tid, som af Kongl. Maj:t föreslagits

till två månader efter det kungörelse i ämnet af Kongl. Maj:t utfärdats,

skäligen borde kunna bestämmas till lika lång tid, eller två månader,

från det kungörelse blifvit i församlingens kyrka uppläst, i hvilket senare

fall enahanda rådrum för öfvervägande af en dylik vigtig åtgärd

blefve beredt kronans samtlige arrendatorer, och således äfven dem,

som äro bosatta å aflägset belägna orter, till hvilka underrättelse om

den i ämnet utfärdade kungörelsen först efter någon tidsutdrägt kan

anlända.

Af åberopade statsrådsprotokoll framgår, att Kongl. Majfls afsigt

varit, att de arrenden, som af förenämnda anledning blefve lediga,

skulle utbjudas till förnyad utarrendering i den ordning, som i kongl.

Bih. till Riksd. Prot. 1887. B. 4 Sami. 1 Afd. 20 Iläft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

Ang. optionsrättens

återinförande.

kungörelsen den 10 november 1882 föreskrifves. Ny värdering å den

till utarrendering lediga egendomen skulle alltså föranstaltas och egendomen

genom nytt arrende utarrenderas på 20 år.

Om ock med hänsyn till de vid uppsägningsrätten fästade vilkor

skulle kunna antagas, att icke alltför många arrendatorer, utan endast

de, hvilkas arrende vilkor äro mest betungade, komma att begagna sig

af denna rätt, synes det dock nödigt att vara beredd på det fall, att,

särskildt inom vissa län, en mängd kronoegendomar genom uppsägning

kunna blifva lediga till utarrendering från den 14 mars 1889. I sådan

händelse torde stora svårigheter möta för domänförvaltningen att hinna

enligt gällande föreskrifter anställa arrendevärderingar å samtliga dessa

egendomar, likasom ock genom alla dessa egendomars samtidiga utbjudande

på förnyade arrenden arrendepriset öfver höfvan komme att

nedtryckas samt i allt fall den hittills rådande kontinuiteten i utarrenderingen

af kronans egendomar rubbas; och skulle, genom de nya arrendenas

samtidiga utlöpande i måhända stor mängd, samtliga dessa olägenheter

återkomma efter de tjugu årens förlopp.

Med afseende härå har utskottet ansett lämpligast, att de genom

den nu föreslagna uppsägningsrättens begagnande arrendelediga egendomar

på förut gällande arrendevilkor utbjudas på nytt arrende utan

förnyad värdering och endast för den återstående arrendetiden, på sätt,

enligt gällande grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner,

nu eger rum, då arrenderätt förverkats.

Derest hvad utskottet till lindring i kronoarrendatorernas betryck

här ofvan förordat, vinner Riksdagens bifall, synas de åtgärder, som i

öfrigt blifvit inom riksdagen i enahanda syfte ifrågasatta, icke vara af

behofvet påkallade. Utskottet anser följaktligen det af herrar S. Johnson

och O. Erichson samt J. Andersson i ofvan anförda motioner föreslagna

efterskänkandet af den i vissa arrendekontrakt bestämda forsellönen

icke böra af Riksdagen medgifvas; och torde jemväl de af herrar

Söderberg, J. Andersson, A. Johansson och Odell i ofvannämnda motioner

framstälda förslag i afseende å rätt för kronoarrendatorerne att uppsäga

sina ai-renden, hafva blifvit genom hvad utskottet nu anfört besvarade.

I

I sammanhang med ofvannämnda förslag till lindringar för kronans

arrendatorer har Kongl. Maj:t i förevarande proposition hemstält

om återinförande af den genom kongl. kungörelsen den 24 maj 1875

borttagna så kallade optionsrätten, eller rättigheten för arrendator, som

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

19

väl skött egendomen, att vid arrendeperiodens slut, utan auktion, öfvertaga

egendomen på nytt arrende emot den afgift, denna efter uppskattning

ansetts skäligen böra betinga.

Genom de år 1882 utfärdade nya grunder för förvaltningen af

kronans jordbruksdomäner hade, enligt hvad i förenämnda statsrådsprotokoll

öfver finansärenden för den 15 sistlidne april omförmäles,

visserligen åtskilliga föreskrifter meddelats, egnade att befordra de utarrenderade

egendomarnes förbättning. Sålunda hade möjlighet blifvit

beredd att för torrläggnings- samt större odlings- eller täckdikningsarbeten

vinna godtgörelse genom minskning i ett eller flera års arrendeafgift

eller i visst fall genom utsträckning af arrendetiden. Byggnadsskyldigheten

hade ordnats på ett mer tillfredsställande sätt, och der,

med domänstyrelsens medgifvande och efter af densamma godkänd

plan, byggnad uppförts, för hvilken kostnaden vore större än som motsvarade

den enligt kontraktet bestämda byggnadsskyldigheten, kunde

arrendatorn redan under arrendetiden härför erhålla ersättning genom

eftergift å närmaste årens arrende. I sammanhang härmed hade äfven

en verksammare tillsyn anordnats öfver det sätt, på hvilket den arrenderade

egendomen sköttes och arrendevilkoren af arrendatorn fullgjordes.

Dessa stadganden och denna tillsyn innefattade likväl icke tillräckligt

verksamma medel för att under alla förhållanden tillförsäkra

kronan en tillfredsställande vård om den utarrenderade egendomen.

Huru väl tillsynen öfver arrendatorerne än vore anordnad, kunde dermed

knappast vinnas mer, än att sådana åtgärder från arrendatorns

sida förekommes, som kunde vara att hänföra till ren missvård; men

hvarken kunde något af betydenhet på den vägen åstadkommas för den

arrenderade jordens förkofran och ej heller innefattade nu gällande vilkor

för kronans arrenden någon särskild eggelse för arrendatorerne att

å egendomarne verkställa förbättringar, som afsåge en jemnt fortgående

stegrad afkomst eller minskad brukningskostnad. En sådan eggelse

att på alla områden af jordbruksnäringen framkalla lifaktighet och befordra

vidtagande af förbättringar hade man ansett böra åstadkommas

genom den så kallade optionsrätten; och obestridligt vore äfven, att

den vore egnad att hos arrendatorn i detta hänseende skapa ett med

jordegarens fördel sammanfallande intresse, som knappast i samma grad

kunde på annat sätt uppnås.

Det vore emellertid icke såsom en eggelse att förbättra jorden,

som optionsrätten hade sin enda eller största betydelse, utan såsom beredande

trygghet för en arrendator, med hvilken kronan hade anledning

vara tillfredsstäld, att efter arrendets utgång kunna få detsamma på

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

rimliga vilkor förnyadt. En ersättning för deri förmån, optionsrätten i

detta hänseende innebure, hade man väl i 1882 års grunder för domänförvaltningen

sökt bereda genom den der stadgade rättigheten för arrendator,

som väl skött egendomen, att efter egendomens utbjudande

på nytt arrende, om han så önskade, öfvertaga arrendet till den vid

auktionen erbjudna högsta arrendeafgiften; men oaktadt den erfarenhet,

som vid tillämpningen af 1882 års grunder hittills vunnits, syntes gifva

vid handen, att det berörda stadgandet på ett i allmänhet tillfredsställande

sätt uppfylt det afsedda ändamålet, vore det likväl antagligt, att

vid inträdande förbättrade konjunkturer för jordbruket ett väl skött

arrende, när det på nytt utbjödes, skulle locka så många spekulanter,

att den förre arrendatorn, derest arrendets bibehållande åt honom gjordes

beroende af bud och öfverbud, skulle nödgas härför underkasta sig

större uppoffringar, än som kunde vara billigt och skäligt.

Då optionsrätten år 1875 afskaffades, hade hufvudsakliga anledningen

härtill varit, att det i åtskilliga fall visat sig, att det faststälda

maximiarrendet, till hvilket, med begagnande af optionsrätt,

egendom blifvit på nytt arrende åt förre innehafvaren upplåten, icke

motsvarade egendomens verkliga arrendevärde, och att derföre, till

undvikande af förlust för kronan genom för låga arrenden, ansågs lämpligast,

att ledigt arrende alltid stäldes under auktion, på det att sålunda

rätta värdet derå måtte utrönas och komma kronan till godo.

Såsom vederbörande föredragande hos domänstyrelsen erinrat, skedde

arrendeuppskattningarne i allmänhet numera på ett sätt, som lemnade

helt andra och säkrare garantier för erhållande af ett tillförligt arrendevärde,

än förhållandet varit på den tid, som föregått optionsrättens upphäfvande.

I samtliga rikets län, med undantag endast af några få, der

jordbruksdomäner i egentlig mening förekomme blott till ringa antal,

vore anstälda i landtbruk erfarna och med arrendeväsendet särskildt

förtrogna personer, hvilka i stället för kronofogdarne öfvertagit ledningen

af arrrendeuppskattningarne. De vid förrättningen biträdande

två uppskattningsmännen utsåges på ett sätt, som gåfve säkerhet för,

att äfven hos dem insigter och erfarenhet i jordbruket vore till finnandes

i tillräckligt mått; och då anledning dertill förekomme, tillkallades och

biträdde vid förrättningen, utom landtmätare, äfven skogstjensteman,

landtbruksingeniör och särskildt byggnadskunnig person. Också hade

arrendeuppskattningarne, sådana de nu skedde, tillvunnit sig ett icke

ringa förtroende hos allmänheten. En från domänstyrelsen lemnad uppgift

rörande den utarrendering af kronoegendomar, som egt rum under

de tre sistförflutna åren, utvisade nemligen, att de dervid afgifna

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 33. 21

högsta arrendeanbuden endast undantagsvis i någon större grad öfverstigit

det uppskattade arrendevärdet.

Då optionsrätten innebure stora fördelar såväl för arrendatorerne

som för kronan, och då det hufvudsakliga skäl, som föranledde dess

afskaffande, eller bristande tillförlitlighet i arrendeuppskattningarne,

numera borde anses hafva förlorat sin giltighet, hade departementschefen

ej tvekat att i enlighet med domänstyrelsens, af länsstyrelserna

nära nog utan undantag biträdda förslag, tillstyrka optionsrättens återinförande,

dock så att någon återgång härvid icke skulle eg a rum till

åsättande af dubbla arrendevärden eller så kallade minimi- och maximiarrenden,

utan att, i enlighet med 1882 års grunder för domänförvaltningen,

fortfarande endast ett arrendevärde skulle bestämmas, och detta

utgöra det belopp, hvartill arrende skulle genom option öfvertagas.

Då nemligen, såsom domänstyrelsen ock erinrat, en egendom icke gerna

kunde eg a mer än ett arrendevärde, syntes åsättandet af minimi- och

maximiarrenden endast vara egnadt att ingifva vilseledande föreställningar

om egendomens afkastningsförmåga.

Såsom afsedd att utgöra en uppmuntran till och en belöning för

en förtjenstfull vård om den arrenderade egendomen borde dock optionsrätt

icke få åtnjutas, utan att arrendet innehafts under en längre tid.

Såsom ett vilkor för optionsrättens tillgodonjutande borde derför stadgas,

att arrendator!! innehaft arrendet under en tid af minst tio år, räknadt

intill arrendeperiodens utgång.

Vid optionsrättens återinförande bordo vidare anknytas två förutsättningar

i afseende å optionsrättens tillämpning. Den ena hade afseende

å det vitsord om god skötsel af den arrenderade egendomen,

som utgjorde vilkoret för optionsrättens åtnjutande. Under den tid, då

optionsrätten förut var i kraft, hade detta vitsord icke så sällan erhållits

under omständigheter, som på sin höjd bort kunna berättiga till

det negativa omdömet, att arrendator!! icke missvårdat egendomen.

Någon förändring i det i 1847 års författning använda uttrycket att

ärrendatorn skulle hafva »väl brukat» egendomen påkallades dock icke,

då detta uttryck syntes säga tillräckligt, endast detsamma behörigen

tillämpades. För en sådan tillämpning kunde lämpligast sörjas genom

af domänstyrelsen meddelade anvisningar åt de uppskattningsmän, som

finge till uppdrag att i första hand bedöma arrendators brukningssätt.

En annan omständighet, som förtjenade att synnerligen beaktas

icke blott med hänsyn till optionsrätten, utan äfven på grund af sin

betydelse för arrendeväsendet i allmänhet, vore frågan, i hvad mån

öfverlåtelse af arrende på annan innehafvare borde medgifvas. Med

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

skäl kunde det sägas, att knappast något annat verkat så hindrande

för en gynsam utveckling af arrendeväsendet som de täta ombyten af

innehafvare, en del kronoegendomar genom medgifna arrendeöfverlåtelser

varit underkastade. Att en egendom, som med korta mellantider

ginge hand ur hand, icke gerna kunde vinna förkofran, vore naturligt,

helst om, såsom oftast vore fallet vid öfverlåtelserna, mer eller

mindre oskäliga afträdessummor betingades med den påföljd, att efter

hand arrenden, som i förste innehafvarens hand kunnat vara ganska

fördelaktiga, uppstegrades derhän, att de slutligen blefve omättligt höga.

På sådant sätt betoges ock all verkan af de försigtighetsmått, kronan

vid utarrendeiingen kunde hafva vidtagit för att skydda sig emot följderna

af en öfverspekulation.

I 27:de punkten af de för förvaltningen af kronans domäner den

10 november 1882 utfärdade grunder vore stadgadt, att öfverlåtelse af

arrende kunde ske endast med domänstyrelsens medgifvande; och

endast i två fall, då arrendatorn dog eller då han blefve försatt i

konkurs, hade, enligt samma punkt, en bestämd rättighet tillagts, i förra

fallet åt den aflidnes rättsinnehafvare och i det senare åt konkursboet,

att under vissa vilkor förfoga öfver arrendet. Domänstyrelsen hade

således i sin magt att i alla andra fall än de två nyss nämnda vägra

begärd arrendeöfverlåtelse. Sådan öfverlåtelse borde emellertid medgifvas

endast imdantagsvis och då mycket bevekande skäl dertill förelåge.

Särskildt blef en sådan tillämpning af det åberopade stadgandet

af vigt, om optionsrätten återinföi''des. När en sådan rätt fått begagnas,

och egendomen på grund deraf tillträdts på nytt arrende, borde det

nemligen icke tillåtas arrendatorn att utan mycket vägande skäl

öfverlåta det nya arrendet på annan, då man med optionsrätten väl

velat bereda arrendatorn förmånen att fortfarande få besitta den af

honom förut brukade egendomen, men icke möjligheten att realisera

arrenderätten i penningar.

Departementschefens afsigt vore derföre också att i sammanhang

med utfärdandet af de förändrade bestämmelser rörande förvaltningen

af domänerna, som kunde blifva en följd af det nu föreliggande

förslaget, hos Kongl. Maj:t göra hemställan om meddelande

åt domänstyrelsen af föreskrifter, som kunde vara egnade att främja

en sådan tillämpning af gällande stadganden om arrendeöfverlåtelse,

som nu antydts såsom påkallad.

Då optionsrätten otvifvelaktigt innebär en eggelse för arrendator

att å den arrenderade egendomen nedlägga arbete och kostnader till

eredande af en fortgående ökad afkomst af densamma, samt följakt
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

23

ligen bör föranleda till en nitisk vård af egendomen och till dess deraf

uppkommande förbättring, har utskottet, som ej heller förbisett den af

departementschefen framhållna vigten af att egendomarne i allmänhet

så sällan som möjligt ombyta brukare, icke tvekat biträda Kongl. Maj:ts

förslag om optionsrättens återinförande, helst den noggrannhet, hvarmed

arrendeuppskattningarne numera i allmänhet ske, torde innebära

sådan trygghet för erhållande af ett tillförlitligt arrendevärde, att de

skäl, hvilka år 1875 föranledde optionsrättens afskaffande, förlorat sin

giltighet; och, på sätt Kongl. Maj:t ansett, torde härvid någon återgång

till åsättande af minimi- eller inaximiarrenden icke böra ega rum, utan,

i enlighet med 1882 års grunder för domänförvaltningen, endast ett

arrendevärde böra bestämmas, och detta utgöra det belopp, hvartill

arrende må genom option öfvertagas.

Deremot har utskottet icke funnit sig böra biträda Kong]. Maj:ts

förslag, att såsom vilkor för optionsrättens tillgodonjutande borde

stadgas, att arrendatorn skulle hafva innehaft egendomen så lång tid

som minst tio år. Förutom de fall, då, enligt hvad utskottet härnedan

meddelar, den arrendator tillkommande optionsrätten synts utskottet böra

öfvergå på vissa andra öfvertagare af arrendet än afliden arrendator

enka och barn, torde omständigheter kunna förekomma, hvilka billigtvis

böra föranleda optionsrätts medgifvande för arrendator, som under

kortare tid innehaft arrendet, exempelvis då en åldrig arrendator med

behörigt tillstånd öfverlåtit arrende på en aflägsnare anförvandt eller

annan person, som under någon tid för arrendator räkning brukat

egendomen. Under alla förhållanden synes första vilkoret. för optionsrättens

åtnjutande vara, att egendomen blifvit väl skött; och torde den

härvid förutsatta tiden för arrendets innehafvande ej böra utsträckas

vidare, än som erfordras för att vederbörande må kunna bilda sig

ett tillförlitligt omdöme om egendomens skötsel. På grund häraf har

utskottet funnit sig böra föreslå, att såsom vilkor för optionsrättens åtnjutande

bör bestämmas, att arrendatorn innehaft egendomen i minst

fem år, återstående delen af arrendetiden inberäknad.

Såsom förut är sagdt, anser utskottet den arrendator tillkommande

optionsrätten böra kunna öfverflyttas äfven till vissa andra personer än

hans enka och barn. Utskottet har nemligen ansett med billighet

öfverensstämmande, att, om under de sista fem åren af arrendetiden

arrendators sterbhusdelegare efter vederbörligt tillstånd öfvertagit arrendet

eller om under samma tid arrendator med vederbörligt tillstånd

öfverlåtit arrenderätten på barn eller måg, den, som på sådant sätt blifvit

innehafvare af arrenderätten, må för åtnjutande af optionsrätt räkna

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

Ang. ifrågasatt

återinförande

af städja

med anledning

af kronoegendomar.

Ang. ersättning

för

öfverbyggnad.

sig till godo den tid, hvarunder företrädaren varit i besittning af arrendet.

Har vidare arrenderätt öfverlåtits på arrendator löftesmän eller

öfvergått till i konkurs försatt arrendator konkursbo eller blifvit af

konkursförvaltningen försåld, synes ej heller i dessa fall den förmån,

arrendatorn må hafva egt i optionsrätten, böra, då i öfrigt föreskrifna

vilkor fullgjorts, vara förverkad, utan kunna öfverflyttas på den nye

arrendatorn till fördel för dem, hvilka i allt fall torde under vanliga

förhållanden hafva fått vidkännas förluster genom arrendatorns obestånd.

På grund häraf har utskottet funnit ett tillägg i det sålunda antydda

syftet böra göras till det af Kongl. Maj:t föreslagna stadgandet angående

optionsrätten.

Efter hvad nu blifvit anfördt, torde något vidare yttrande icke

erfordras med anledning af de i fråga om optionsrättens införande af

herr Söderberg i ofvan! anförda motion, n:o 28, väckta förslag, hvilken

motion, i hvad den vidare afser en revision af de nu gällande grunder

för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner i syfte att återlemna

arrendatorerne en större frihet vid egendomarnes skötande, icke synes

utskottet böra föranleda någon särskild åtgärd.

Med anledning af den genom herr Boströms omförmälda motion

väckta frågan om städjans återinförande, får utskottet meddela, att

utskottet, då städjan så nyligen som genom de år 1882 faststälda

grunder för domänförvaltningen borttogs, icke ansett sig nu böra föreslå

en ändring i denna del af gällande arrendelagstiftning. Under hänvisande

till den utredning i denna fråga, som förekommer i ofvannämnda

statsrådsprotokoll, har utskottet endast velat tillägga, att

utskottet delar den af departementschefen till förenämnda statsrådsprotokoll

uttalade mening derom, att vidtagandet af en åtgärd, som kan

leda till förminskande af arrendatorernes driftkapital, allra minst kan

anses lämplig i en tid, sådan som den närvarande, då jordbruket utvecklar

sig i en rigtning, som medför ett ökadt behof af förlagsmedel.

I

I skrifvelse den 5 februari 1886 gjorde domänstyrelsen framställning

om anvisande af medel för att sätta styrelsen i tillfälle att

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

25

vid arrendeupplåtelse kontant utbetala sådan ersättning, hvartill nuvarande

arrendator enligt de för hans arrende gällande föreskrifter

kunde finnas berättigad för öfverbyggnad å egendomen, i stället för

att, såsom mom. 5 af 15:de punkten i kongl. kungöi-elsen den 10 november

1882 föranleder, förbinda tillträdande arrendatorn att gälda

dylik ersättning.

Enligt hvad af ofta åberopade statsrådsprotokoll inhemtas, hade

departementschefen, som i sammanhang med förenämnda frågor äfven anmält

domänstyrelsens omförmälda framställning, dervid anfört, att arrendatorernas

byggnadsskyldighet genom 1882 års arrendelagstiftning blifvit

på det sätt reglerad, att arrendatorn antingen hade att under arrendetiden

utföra vissa bestämda nybyggnadsarbeten i enlighet med derför

vid arrendeaftalets tillkomst upprättad plan eller ock att vid arrendetidens

utgång redovisa nybyggnad, motsvarande i värde ett vid utarrenderingen

bestämdt lika penningbelopp för hvarje år af arrendetiden. Härutöfver

finge ingen byggnad å egendomen utföras utan domänstyrelsens särskilda

medgifvande; och då domänstyrelsen för den öfverbyggnad, som

med dess begifvande egde ruin, hade sig öppet att, om styrelsen så

funne lämpligt, bereda arrendatorn ersättning genom eftergift å närmaste

årens arrende, borde i fråga om de arrenden, som afslutats med

tillämpning af 1882 års författning, endast undantagsvis kunna inträffa,

att vid arrendetidens utgång arrendatorn hade fordran för öfverbyggnad,

och då i alla händelser icke till större belopp, än att gäldandet deraf

utan olägenhet kunde påläggas den tillträdande arrendatoim.

Domänstyrelsens förevarande framställning afsåge också endast

de äldre arrenden, som tillkommit före utfärdandet af 1882 års grunder

för domänförvaltningen. Arrendatorn hade då skyldighet att hålla

egendomen efter vissa allmänna grunder fullständigt bebyggd; och den

nybyggnad, som under arrendetiden af honom utförts, godtgjordes med

årsberäkning eller så, att hvarje byggnad efter särskilda uppskattningsgrunder

beräknades motsvara byggnadsskyldigheten för visst antal år

af arrendetiden. Om härvid större nybyggnad befans vara af arrendatorn

verkstäld, än som, med dylik beräkning, motsvarade alla åren af

arrendetiden, egde han att för den Överskjutande nybyggnaden eller

»öfverbyggnaden» undfå ersättning af efterträdaren i arrendet, med

rätt för denne att tillgodoräkna sig den inlösta öfverbyggnaden å sin

byggnadsskyldighet.

Såsom en öfvergångsanordning vore nu i det af domänstyrelsen

åberopade momentet af 1882 års grunder stadgadt, att den öfverbygg
Bih.

till Biksd. Prot. 1887. B. 4 Sami. 1 Afd. 20 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

nadsersättning, som kunde tillkomma innehafvare af äldre arrende,

skulle till honom gäldas af den nye arrendatorn, utan att likväl derigenom

någon minskning för den senare skulle inträda i hans egen

nybyggnadsskyldighet enligt nu gällande författning. Den öfverbyggnadsersättning,

som under nuvarande förhållanden kunde varda en tillträdande

arrendator till gäldande ålagd, blefve således i sjelfva verket

att anse såsom en del af hans an-ende, erlagd genast vid tillträdet.

Men der afträdande arrendator hade en större fordran för öfverbyggnad,

skulle otvifvelaktigt förbindelsen för nye arrendatorn att godtgöra

denna, vid arrendeuppgörelsen ännu icke till siffran kända fordran

i många fall verka mer nedtryckande på arrendeafgiften, än som stode

i rimligt förhållande till öfverbyggnadsersättningens storlek, och i sådana

fall borde det vara i kronans intresse att sjelf erlägga beloppet.

Kungörelsen den 10 november 1882 angående domänförvaltningen

syntes ock förutsätta, att understundom ett dylikt sätt för öfverbyggnadsersättnings

gäldande skulle kunna ifrågakomma, då nemligen det

af domänstyrelsen åberopade öde momentet i 15:de punkten af samma

författning innehölle, att ersättning för öfverbyggnad skall af nye

arrendatorn gäldas, »der icke i arrendekontraktet med honom varder

annorlunda bestämdt». Att kronan sjelf öfvertoge betalningen af sådan

ersättning borde dock endast ske, då öfverbyggnaden vore af någon

större betydenhet och endast efter pröfning af Kongl. Maj:t i hvarje

särskildt fall; och under sådan förutsättning syntes utgifter för ifrågavarande

ändamål endast mera sällan behöfva ifrågakomma och något

särskildt anslag för ändamålet icke behöfva äskas, utan det vara tillfyllest,

att Kongl. Maj:t erhölle Riksdagens bemyndigande att i förekommande

fall låta af tillgängliga medel förskjuta för öfverbyggnads

inlösen erforderligt belopp, att sedermera anmälas hos Riksdagen till

ersättande.

Ehuruväl utskottet ansett det kunna ifrågasättas, om icke lämpligast

vore, att den ersättning för öfverbyggnad, hvartill frånträdande

arrendator kunde finnas vara berättigad, alltid borde gäldas af kronan,

till undvikande af andra affärsförbindelser emellan från- och tillträdande

arrendatorer än dem, som måste föranledas af fordran för utsäde, befintlig

gröda m. m., har utskottet, då något förslag i sådant syfte icke

blifvit inom Riksdagen väckt, funnit sig sakna anledning till särskild

framställning i detta ämne.

Den ersättning för öfverbyggnad, hvarom nu är fråga, afser sålunda

allenast de fall, då arrendator enligt arrendekontrakt, som af
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

27

slutats före utfärdandet af 1882 års grunder för domänförvaltningen,

har fordran för verkstäld öfverbyggnad; och har utskottet icke haft

något att erinra mot att, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, Kongl. Maj:t

bemyndigas att för sådant fall förskjuta erforderliga medel att sedermera

af Riksdagen efter anmälan ersättas.

Då emellertid ersättning för öfverbyggnad först vid af- och tillträdessynen

emellan afgående och tillträdande arrendator kan till siffran

bestämmas, och ersättningsbeloppet således icke kan vara kändt vid

det långt derförut uppgjorda nya kontraktets upprättande, har inom

utskottet uppmäi-ksamheten fästs å svårigheten att, vid arrendeaftalets

uppgörande, meddela föreskrifter angående ersättningens utbetalande,

hvilken svårighet ytterligare torde ökas, derest domänstyrelsen i hvarje

fall skulle nödgas underställa frågan Kongl. Maj:ts pröfning. På det

Kongl. Maj:t må blifva i tillfälle att på tjenligaste sätt ordna denna

angelägenhet, har utskottet derför trött sig böra föreslå, att Kongl.

Maj:t må bemyndigas förskjuta de för dylik ersättning erforderliga

medel, utan att vid sådant bemyndigande fästes det vilkor, att framställning

i hvarje fall bör af domänstyrelsen hos Kongl. Maj:t göras;

och har utskottet så mycket mindre ansett något hinder böra möta för

Kongl. Maj:t att anbefalla statskontoret att på reqvisition af domänstyrelsen

utbetala de för omförmälda ersättningars gäldande erforderliga

belopp, som ersättningsbeloppets utgående alltid är beroende på

synerätts laga kraftvunna utslag.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa:

A) att Riksdagen må medgifva:

l:o) att arrendatorerne af kronans utarrenderade

egendomar må å arrendeafgiften för sistförflutna arrendeår

åtnjuta eftergift med tio procent, att afdragas

å den del af arrendebeloppet, som ännu må vara obetald,

eller, der arrendeafgiften blifvit till fullo gulden,

uppbäras kontant, att afkortas å 1886 års arrendemedel;

dock att från åtnjutande af denna eftergift

undantagas innehafvarne af följande arrenden, nem
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

arrenden, hvarom kontrakten upprättats efter 1884

års början;

arrenden af skog och fiske samt andra till jordbruksegendom

icke hänförliga, särskildt utarrenderade

lägenheter och förmåner, såsom fisken, q varnar, sågar,

hus och tomter m. m.;

arrenden af de för skogsväsendets räkning utarrenderade

egendomarne;

arrenden, bestämda i persedlar, att utgöras in

natura eller lösas efter löpande årets markegång eller

femårigt medelpris;

arrenden af Malmö och Kristianstads hospitals

förut tillhöriga hemman och lägenheter;

arrendena af Eldgarns kronoäng i Stockholms län

samt af indragna pipareboställena Vis mantal Brännårby

i Södermanlands län, 1U mantal Lilla Holgryte i

Jönköpings län och V4 mantal Gräsöna i Skaraborgs

län;

arrenden, hvilka redovisas till indelningshafvare

på gammal stat;

samt andra arrenden, hvilka icke ingå omedelbarligen

till statsverket;

2:o) att, med enahanda undantag, som omförmälts

i föregående punkt, kronans nuvarande arrendatorer

må eg a att, der de så önska, uppsäga sina arrenden

till upphörande den 14 Mars 1889, med iakttagande

härvid,

att uppsägningen skall göras skriftligen hos Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i länet inom två månader,

efter det af Kongl. Maj:t utfärdad kungörelse i ämnet

blifvit i församlingens kyrka uppläst och åtföljas af

arrendelöftesmännens förklaring att de, oberoende af

att arrendet sålunda kommer att afträdas tidigare, än

arrendeaftalet bestämmer, vidblifva sin borgen för

fullgörande af de arrendatorn åliggande förbindelser;

samt att arrendator, hvilken begagnar den medgifna

uppsägningsrätten, icke må vid den arrenderade

egendomens utbjudande på nytt arrende åtnjuta vare

sig optionsrätt, äfven om sådan varit honom genom

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

29

arrendekontraktet tillförsäkrad, eller den nu i 7:de

punkten af gällande grunder för förvaltningen af

kronans domäner stadgade rätt för arrendator, som

väl brukat egendomen, att efter arrendets utbjudande

öfvertaga detsamma emot erläggande af högsta erbjudna

arrendeafgift;

börande de egendomar, hvilka pa sådant sätt blifva

arrendelediga, utbjudas å auktion till förnyadt arrende

pa förut gällande arrendevilkor under den återstående

arrendetiden.

B) att Riksdagen må besluta, att de i 7 och 8

punkterna af kongl. kungörelsen den 10 november

1882 meddelade bestämmelser rörande förvaltningen

af kronans jordbruksdomäner skola utbytas mot följande

stadganden:

sjunde punkten:

Sedan arrendevilkoren blifvit af domänstyrelsen

faststälda, skall, derest förre arrendatorn enligt

äldre kontrakt är berättigad till optionsrätt eller innehaft

arrendet så lång tid, att denna tillsammans med

återstående delen af arrendetiden uppgår till fem år,

och han egendomen väl brukat, hvilket tillhör domänstyrelsen

att efter derom vid arrendeuppskattningen

och af Kongl. Maj:ts befallningshafvande afgifna yttranden

pröfva, arrendet, innan detsamma offentligen

utbjudes, till det faststälda arrendevärdet hembjudas

förre arrendatorn eller, i händelse han med döden

afgått, hans enka och barn; börande i senare fallet,

derest arrendatorn efterlemnat både enka och barn

eller flera barn, dessa föreläggas att, om de vilja

arrendet gemensamt bibehålla, till handhafvande för

deras räkning af egendomens skötsel anmäla lämplig

person.

Har under de sista fem arrendeåren arrendators

sterbhusdelegare efter medgifvande af domänstyrelsen fått

öfvertaga arrendet, eller har under samma tid med domänstyrelsens

tillstånd arrendator å barn eller måg öfverlåtit

arrenderätten, eger vid nya utarrendering en den,

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

\

som på sådant sätt blifvit innehafvare af arrenderätten

för åtnjutande af optionsrätt räkna sig till godo den tid,

hvarunder företrädaren varit i besittning af arrendet.

Har arrenderätt öfverlåtits på arrendators löftesmän

för arrendet eller öfvergått till i konkurs försatt arrendators

konkursbo eller blifvit af konkursförvaltningen försåld,

må, derest arrendatorn uppfylt de för optionsrätts

åtnjutande föreskrifna vilkor, löftesmännen, konkursboet

eller den, till hvilken arrenderätten blifvit af konkursförvaltningen

försåld, ega optionsrätt vid egendomens förnyade

utarrendering, oaktadt löftesmännen, konkursboet

eller öfverlåtelsetagaren dä icke innehaft arrendet i så

lång tid, att denna tillsammans med återstående delen

af arrendetiden uppgår till fem år, dock, då arrendet

öfvergått till arrendelöftesmän eller arrendators konkursbo,

med enahanda förbehåll beträffande viss persons anställande

för egendomens skötsel, som här ofvan gjorts i

afseende å arrendets öfvertagande af arrendators enka

och barn.

Göres ej inom förelagd tid anmälan om arrendets

öfvertagande eller varder ej, då, enligt hvad här ofvan

stadgats, viss person skall anställas för egendomens

skötsel, härtill inom sådan tid anmäld person, som af

domänstyrelsen godkännes, anses optionsrätten förfallen,

och varde i sådant fall eller då optionsrätt ej

eger rnm, efter kungörelse, som skall innefatta egendomsbeskrifning,

underrättelse om arrendevilkoren och

det arrendevärde, domänstyrelsen ansett egendom böra

betinga, samt öfriga nödiga anvisningar, arrendet utbjudet

å offentlig auktion, hvilken förrättas samtidigt

hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet och å

plats i orten, som af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

bestämmes, af kronfogden eller annan af

Kongl. Maj:ts befallningshafvande förordnad kronobetjent.

Före auktionen må jemväl skriftliga förseglade

anbud ingifvas till Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

hvilka anbud, sedan det muntliga utropet blifvit med

klubbslag afslutadt, öppnas och jemte de erhållna

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

31

muntliga anbuden underställas domänstyrelsens pröfning;

egande styrelsen till arrendator antaga den högstbjudande,

som för sitt anbud stält godkänd säkerhet,

der anmärkning emot hans fräjd icke förekommit och

han icke förverkat arrenderätt till kronoegendom under

sådana omständigheter, att styrelsen finner honom till

arrendator olämplig. År antagligt anbud, motsvarande

minst det åsätta arrendevärdet, icke afgifvet, bör

arrendet å ny auktion utbjudas.

På styrelsen ankomme derefter att, med iakttagande

af ofvan stadgade vilkor i afseende å säkerheten

samt arrendatorns person och fräjd, arrendet åt

den vid senare auktionen högstbjudande upplåta eller,

i händelse antagligt anbud dervid icke erhållits, om

egendomens skötsel tills vidare efter omständigheterna

förordna.

Ej må någon klaga deröfver, att hans anbud ej

antagits.

åttonde punkten:

Vid utarrendering i här ofvan stadgade ordning

skall bland arrendevilkoren intagas det uttryckliga

förbehåll, att, derest efter arrendetidens utgång

egendomen i sin helhet eller till någon del ej vidare

kommer att utarrenderas eller vederbörande embetsmyndighet

skulle finna lämpligt att egendomen eller

den del deraf under ett arrende med annan egendom

upplåta, arrendatorn då icke eger att för den honom

eljest tilkommande optionsrätt af kronan fordra eller

erhålla någon ersättning;

C) att Riksdagen må förklara, att der ersättning,

hvartill nuvarande arrendator af kronan tillhörig egendom

enligt de för hans arrende gällande föreskrifter

kan finnas berättigad för verkstäld öfverbyggnad,

finnes böra af kronan gäldas, härför erforderligt belopp

må af tillgängliga medel förskjutas att sedermera

anmälas hos Riksdagen till ersättande; samt

D) att herrar Johan Boströms, P. M. Söderbergs,

S. Johnsons i Hvetlanda och O. Ericksons i Bjersby,

J. Andersons i Tenliult, A. Johanssons i Löfåsen, P.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

Truedsons, L. F. Odells och C. A. Neiglicks i ofvannämnda

ämnen väckta motioner icke må till någon

Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 Juni 1887.

På statsutskottets vägnar:

Gustaf Sparre.

Reservationer:

vid punkten A.I

af herrar H. P. P. Tham och F. A. Boström, hvilka yrkat, att Riksdagen,

med afslag å utskottets förslag i detta moment, må medgifva,

att de kronoarrendatorer, som önska en förnyad uppskattning af värdet

af deras nu innehafvande arrenden mot det att staten bidrager med

halfva kostnaden för en dylik uppskattning och arrendatorn vidkännes

andra hälften af densamma, må af statsmedel återbekomma det belopp,

hvarmed deras erlagda arrendeafgift för år 1886 öfverskjutit det vid

den förnyade uppskattningen faststälda beloppet;

af herr R. N. G. Montgornery-Cederhielm,, som anfört:

»Då jag anser domänstyrelsens i detta ämne afgifna förslag fördelaktigare

såväl för staten som ock för arrendatorerne än det af utskottet

i öfvemnsstämmelse med Kongl. Maj:ts proposition afgifna, får

jag hemställa

l:o) att Riksdagen måtte, i hufvudsaklig likhet

med hvad bemälde styrelse tillstyrkt, medgifva, att i

samtliga rikets län, med undantag af Blekinge, Hallands,

Gefleborgs, Jemtlands, Vesternorrlands, Vesterbottens

och Norrbottens, de arrendatorer af kronans

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

33

egendomar, som erlägga naturaarrenden, att enligt

kontrakten lösas efter medelmarkegångspris litt. C,

eller penningearrenden eller båda dessa slags arrenden,

må, med enahanda undantag, som förekomma i utskottets

ofvanintagna förslag litt. A l:o, för innevarande

år och återstående arrendetiden medgifvas sådan

omsättning af arrendena, att 1/s af den lösen,

som för naturaarrendena bör enligt kontrakten utgå

för år 1886, liksom ]/6 af penningearrendena, fixeras

såsom arrendeafgift i penningar, samt återstående 4/5

förvandlas för hvarje län efter medium af årsprisen

litt. A för åren 1876—1885 såsom omsättningsgrund

till spanmål Vs råg, V3 korn och V3 hafre att för

hvarje år lösas efter faststäldt årspris, för närvarande

i markegångstaxan betecknadt med litt. A; börande

härvid iakttagas, att vid omsättningen kanna och öre

skola vara minsta enheterna, så att bråktal, som ej

öfverstiger half kanna eller hälft öre, uteslutes, och

hvad som går deröfver upptages såsom hel kanna

eller helt öre;

2:o) att Riksdagen — med bibehållande för fiske

och annan till jordegendom ej hänförlig lägenhet af

föreskriften i 10 punkten af kongl. kungörelsen den

10 november 1882 angående förändrade grunder för

förvaltningen af kronans jordbruksdomäner, att arrende

skall sättas i penningar — ville hvad jordegendom

angår besluta den ändring af berörda punkt, att vid

sådan egendoms utarrendering arrendet skall bestämmas

på det sätt, som i afseende å omsättningen af

nuvarande arrenden i ofvanstående mom. l:o blifvit,

föreslaget;»

af herrar C. E. Casparsson och grefve E. C. A. Piper, hvilka instämt

i herr Montgomery-Cederhielms reservation;

af herr grefve A. G. Barnekow;

af herr Ak Olsson, som anfört :

»Då jag icke kunnat instämma i det slut, hvartill utskottet komJBih.

till Pdksd. Prot. 1887. B. 4. Sami. 1 Afd. 20 Höft. 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

mit i punkt A mom. 1—2, nödgas jag reservera mig mot det fattade

beslutet.

Om det också kan sägas, att rättigheten att få

uppsäga ett innehafvande arrende ju i och för sig utgör

en icke oväsentlig fördel för de arrendatorer,

hvilka nu icke förmå utgöra sina arrenden, skall man

dock finna, att denna rättighet i högst ringa mån skulle

blifva dem till hjelp, som bäst behöfde hjelpen.

En hvar, som eger kännedom om förhållandena,

vet nemligen att mången arrendator nedlagt betydligt

både arbete och kapital på egendomens förbättring i

hopp att framdeles återfå hvad han utgifvit. Om

också arrendebeloppet under nuvarande förhållanden

faktiskt är för högt, skall han dock endast i yttersta

nödfall begagna sig af rätten till uppsägning; ty, som

sagdt, han hoppas i det längsta på någon förändring

i konjunkturerna, hvarigenom han kunde återvinna

åtminstone någon del af de på egendomens förbättring

nedlagda kostnaderna. Deremot skulle uppsägningsrätten

tvifvelsutan komma att begagnas af sådana

arrendatorer, hvilka endast nödtorftigt skött egendomarne,

ty desse hafva föga att riskera genom uppsägningen,

men kunna deremot på goda skäl hoppas att

vid ny auktion återfå arrendet till nedsatt belopp.

Jag anser fördenskull, att enda utvägen att bereda

arrendatorerna den åsjdtade lindringen vore att, på

sätt herr P. Truedson i sin motion föreslagit, verkställa

ny uppskattning af egendomens arrendevärde.

Kostnaden för denna uppskattning torde, till förekommande

af obefogade anspråk, arrendatorn böra vidkännas

till hälften, men staten bidraga med betalning

af den andra hälften.

På grund af dessa i korthet anförda skäl vågar

jag yrka, det Riksdagen, med afslag å utskottets förslag

i punkt A mom. 1—2, må medgifva, att de kronoarrendatorer,

som önska en förnyad uppskattning af

deras nu innehafvande arrenden mot det att staten

bidrager med halfva kostnaden för en dylik uppskattning

och arrendatorn vidkännes andra hälften af den
-

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 33.

35

samma, må dels af statsmedel återbekomma det belopp,

hvarmed deras erlagda arrendeafgift för år 1886

öfverskjutit det vid den förnyade uppskattningen faststälda

beloppet, dels ock befrias från skyldigheten

att för återstående delen af deras arrendetid erlägga

högre arrende än vid den förnyade uppskattningen

funnits skäligen böra för arrendet betalas.»

vid punkten B:

af herr A. P. Danielson:

mot utskottets förslag; utan angifvande af särskilda punkter:

af herrar N. Peterson, O. Jonsson och L. O. Larsson.

Herrar E. Sederholm och friherre P. von Krcemer hafva begärt få antecknadt,

den förre att han ei deltagit i behandlingen af detta ärende,

och den senare, att han ej tagit del i handläggningen af den under

punkten B omförmälda del af ärendet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1887 B:55 Skrifvelse till Konungen, i anledning af KongI. May.ts proposition angående vissa åtgärder i afseende å förvaltningen af kronans domäner. s. 10 i texten