Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 17

1888-02-20 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1888:17, Lagutskottets Utlåtande N:o 17

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

N:o 17.

Ank. till Riksd. kansli den 20 febr. 1888, kl. 1 e. in.

Lagutskottets utlåtande i anledning af väckt motion om tillägg till

3 kap. 10 § strafflagen.

lill lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat eu

inom nämnda kammare af herr A. P. Lind afgifven motion, n:o 124,

hvari motionären — under hänvisning till de skäl han i en vid 1886

års riksdag afgifven motion anfört — föreslår, »att Riksdagen ville hos

Kongl. Maj:t anhålla om sådant förtydligande tillägg i 10 § af 3 kap.

eller annat lämpligt ställe uti gällande strafflag, att innehafvare af stulet

gods, som tillhandlat sig detsamma af misstänkt person, vare sig å marknad

eller annorstädes, skall vara skyldig att utan lösen eller ersättning

återlemna godset till dess rätte egare eller ock i händelse densamme,

som gjort handeln med en misstänkt person, föryttrat varan, må han

ersätta det stulnas rätta värde jemte kostnad och skada».

Motionären föreslår således, att den, som af misstänkt person tillhandlat

sig stulet gods, skall vara skyldig att antingen, om han fortfarande

innehar godset, utan lösen återlemna detsamma till egaren eller,

om han afhändt sig detsamma, ersätta egaren det stulnas värde jemte

kostnad och skada.

Utskottet får till en början hänvisa till sitt år 1886 afgifna utlåtande,

n:o 57, öfver ett då af samme motionär väckt förslag i samma syfte.

Lagutskottet meddelade deruti en öfversigt af frågan om vindikationsrätten

till stulet gods enligt svensk lagstiftning och uttalade dervid

den åsigt, att enligt vår lag egare är berättigad att utfå honom frånstulen

egendom utan lösen, äfven om innehafvaren är i god tro. Då

emellertid lagskipning^ i senare tider tagit en från denna åsigt afvikande

rigtning, som jemväl vunnit högsta domstolens godkännande i

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 17.

flere särskilda fall, kunde det väl synas lämpligt, att lagstiftaren ingrepe

till undanrödjande af all tvekan i denna punkt; men som motionärens

framställning icke gifver anledning till framläggande af något förslag i

detta afseende, har utskottet icke kunnat ifrågasätta något sådant.

I ofvan omförmälda utlåtande anförde utskottet slutligen: »Härmed

må emellertid förhålla sig huru som helst, så är dock uppenbart, att,

om en person dömes till straff jetnlikt 3 kap. 10 § strafflagen för handel

med misstänkt person, den sålunda dömde icke kan anses hafva i god

tro åtkommit det gods, som han af den misstänkte tillhandlat sig, hvadan

han, äfven enligt den af högsta domstolen i ofvan antydda utslag

hyllade mening, är skyldig att, såvida han fortfarande har godset i sin

besittning, utan lösen utlemna det till den, som visar sig vara egare

deraf. Att detsamma är förhållandet enligt den lagtolkning, hvars rigtighet

utskottet här ofvan sökt ådagalägga, lärer knappast behöfva påpekas».

Hvad sålunda af lagutskottet vid 188G års riksdag anfördes i fråga

om motionärens nu å nyo framlagda förslag torde fortfarande ega giltighet.

Vidare får utskottet erinra, att, enligt hvad 6 kap. 5 § strafflagen

tydligt gifver vid handen, sådan gerning, som i 3 kap. 10 § af samma

lag afses, icke medför skyldighet att utgifva skadestånd. Detta anser

utskottet vara fullt rigtigt, enär det i sistnämnda lagrum afsedda förfarande

ej står i sådant förhållande till sjelfva hufvudbrottet, att en

dylik förpligtelse lämpligen bör å sådant förfarande grundas; och utskottet

kan således icke förorda eu sådan lagförändring, som motionären

ifrågasatt.

På dessa skäl får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 20 februari 1888.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Reservation

af herr A. P. Lind.

Herrar Fröberg och Buss hafva begärt få här antecknadt, att de

icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1888:27 Skrifvelse till Konungen, om ändring af 6 kapitlet strafflagen. a1 i texten