Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 22

1888-02-27 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1888:22, Lagutskottets Utlåtande N:o 22

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

]

N:o 22.

Ank. till Riksd. kansli den 27 februari 1888, kl. 12 nödd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar

i konkurslagen den 18 september 1862.

Till lagutskottets handläggning hafva af vederbörande kammare

hänvisats sex särskilda motioner om ändringar i konkurslagen den 18

september 1862, hvilka afgifvits, inom Första Kammaren af herr Johan

Boström, n:o 8, och af herr Holm, n:o 24, samt inom Andra Kammaren

af herr C. A. Ekeborgh, med hvilken herr J. Ericsson instämt, n:o 58,

af herr H. Andersson i Nöbbelöf, n:o 89, af herr C. J. Petersson i

Eksebo, n:o 92, och af herr A. Peterson i Hasselstad, med hvilken tio

ledamöter af Andra Kammaren instämt, n:o 96.

I dessa motioner föreslås

af herr Boström:

»det konkurslagen af den 18 september 1862 § 67 måtte så förändras,

att arfvode för konkursboets förvaltning efter försäljningssumman

utgår af fastigheter från tio kronors kapital eller försäljningssumma

till och med fem tusen tre procent, från fem tusen till tjugu

tusen två procent, från tjugu tusen till femtio tusen eu procent, från

femtio tusen kronor till högre belopp en half procent.

För lösören:

från

10

till

och med

3,000

kronor

sex procent,

11

3,000

11

11

11

10,000

ii

tre „

ii

10,000

11

11

11

20,000

ii

två „

ii

20,000

11

11

11

40,000

belopp

ii

en „

ii

40,000

till

högre

en half procent, dock

Bih. till Riksd. Prot. 1888. 7 Sami. 11 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

högre belopp, huru stor konkursen än må vara, än 5,000 kronor i både

fast och löst. Af detta arfvode tage rättens ombudsman gode män

och sysslomän f. Ej må arfvodet upptagas förr än gode män och

sysslomän slutlig reda för sig gjort»;

af herr Holm:

att Riksdagen för sin del måtte besluta ett sådant tillägg till

73 § i nu gällande konkurslag, »att rättens ombudsman, sedan de skriftligen

författade anmärkningarne blifvit af rättens ordförande eller domaren

till honom aflemnade, han eller sysslomännen i konkurs ålägges

att till den i 74 § samma lag bestämda dag så tidigt skriftligen kalla

de borgenärer, emot hvilkas fordran jäf gjordt är, att de till vederläggning

af sagde jäf — så framt förlikning derutinnan icke träffas —

må dervid kunna aflemna det svaromål och de handlingar, som ytterligare

bekräfta deras talan»;

af herr Ekeborgh:

»att den befattning med konkursförvaltningar, hvars innehafvare

benämnes rättens ombudsman, må afskaffa^ och för den skull § 41 af

nu gällande konkurslag af den 18 september 1862 upphöra att vara

gällande; samt — om detta förslag vinner bifall — att uti förbemälde

konkurslags öfriga §§ de förändringar må blifva vidtagna, som af förslagets

antagande betingas»;

af herr Andersson:

»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kong]. Maj:t anhålla, det

Kongl Maj:t täcktes låta utarbeta och för nästkommande Riksdag framlägga

förslag till sådan ändring i konkurslagen att institutionen af

rättens ombudsman må upphäfvas»;

af herr C. J. Petersson:

»att Riksdagen behagade besluta i skrifvelse till Konungen anhålla,

det Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för nästa Riksdag framlägga

förslag till ändringar i nu gällande konkurslag i syfte att institution

af rättens ombudsman vid konkurser må vara upphäfd»;

samt af herr A. Peterson:

att Riksdagen uti skrifvelse till Kong]. Maj:t anhåller, att Kongl.

Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till ändring

i konkurslagen i syfte att institutionen rättens ombudsman upphäfves,

och att borgenärssammanträden kungöras icke blott i allmänna tidningarne,

utan ock i tidning inom orten, der konkursen är anhängiggjord.

I motionerna framställas således|följande särskilda förslag:

1) att institutionen rättens ombudsman måtte afskaffas (af herrar

Ekeborgh, Andersson, C. J. Petersson och A. Peterson);

2) att arfvodet för konkursförvaltningen måtte bestämmas med

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

hänsyn till försäljningssumman för konkursboets egendom (af herr Boström);
3)

att rättens ombudsman eller sysslomännen måtte åläggas att,

der jäf mot bevakning gjorts, skriftligen kalla de borgenärer, mot

h vilkas bevakning anmärkning skett, till det enligt 74 § konkurslagen

bestämda sammanträde så tidigt, att de må kunna sin rätt dervid bevaka

(af herr Holm); samt

4) att kallelse till borgenärssammanträden skall införas jemväl i

tidning inom orten (af herr A. Peterson).

Hvad först angår det ifrågasatta upphäfvandet af institutionen

rättens ombudsman, får utskottet nu, likasom vid 1886 års riksdag, hänvisa

till sitt år 1883 afgifna utlåtande, n:o 20, i anledning af en.vid

sistnämnda års riksdag väckt motion i samma syfte. Utskottet åberopade

i berörda utlåtande hvad de komiterade, hvilka utarbetade 1859

års förslag till konkurslag, i förevarande ämne yttrat, så lydande:

»I likhet med det tillförene uppgjorda förslag till ny konkurslag,

förutsätter äfven det af komiterade upprättade, att ensamt borgenärernas

kontroll öfver förvaltningen icke är tillräcklig för att befordra skyndsamhet

vid konkursers utredning samt förekomma den osäkerhet och

de förluster, som egennyttiga eller egenmäktiga åtgärder af godemännen

eller sysslomännen kunna tillskynda borgenärerna. Erfarenheten

berättigar en sådan förutsättning. I de flesta konkurser beklaga

sig nästan alla borgenärer i något af nämnda hänseenden, men en

hvar litar på den andra, och ingen vill uppträda genom en rättegång,

der besväret, omkostnaderna och obehaget vanligen äro säkra, vinsten

deremot tvifvelaktig. Slutligen uttröttas alla och öfverlemna åt slumpen

att afgöra, om och när de skola erhålla någon utdelning. Man kan

invända, att sådant är borgenärernas eget fel, och att lagen gjort nog

genom att anvisa dem utväg till rättelses vinnande. Detta inkast

kunde eg a sin vigt, om icke dels detta borgenärernas uttröttande vore

en följd af sjelfva formerna för rättelses sökande, dels ock antydda

förhållande jemväl i allmänhet verkade menligt på allmänna krediten

och liksom lockade en borgenär att hellre än att äska konkurs å en

insolvent gäldenär söka på annat sätt och till öfriga borgenärers förfång

vinna betäckning för sin fordran eller åtminstone någon del deraf.

Till afhjelpande af nu anmärkta brister hafva icke heller komiterade

kunnat finna någon bättre institution än den franska lagens »juge
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

commissaire)), i förslaget benämnd Rättens ombudsman. Likväl är härvid

med afseende å sammansättningen af våra underrätter på landet

och i anledning af högsta domstolens anmärkningar vid det förra förslaget

till konkurslag, den förändring föreslagen, att denne, af rätten

eller domaren förordnade, ombudsman skulle kunna väljas likaväl utom

som inom rätten, i följd hvaraf något stadgande om skyldighet för

honom att inför rätten föredraga dit hänskjutna konkursfrågor icke

heller finnes i förslaget upptaget. Stöld utom förvaltningen egde han

intet intresse uti att fördröja konkursens utredning eller låta den verkställas

på ett med borgenärernas anspråk icke öfverensstämmande sätt;

men väl uti dess snabba och ändamålsenliga bringande till slut, hvarför

viss andel i kuratorernas arfvode blifvit honom tillförsäkrad. Vaksam

uppsigt öfver förvaltningens lagliga gång är den första af hans

pligter, och brister han deruti, kan han hvad ögonblick som helst af

rätten eller domaren, utan vidare procedere, entledigas. Pligtig att

lyssna till hvarje borgenärs billiga klagan emot gode männen eller

sysslomännen, är det han, som skall ställa dem till rätta för deras fel

eller försummelser. Men äfven en vidsträcktare befattning är ombudsmannen

genom förslaget föreskrifven jemväl i öfverensstämmelse med

nästan alla nyare länders konkurslagar, nemligen att såsom ordförande

leda flere af borgenärernas vigtigare öfverläggningar samt meddela

beslut i åtskilliga förvaltningsfrågor, likväl utan förnärmande af den

beslutande rätt, som bör borgenärerna allena tillkomma. Denna institution

är följaktligen ett synnerligt vigtigt moment i komiterades

förslag, och flere af dess stadganden äro grundade derå. Komiterade

befara ej att ju icke i hvarje landsort såväl som i hvar stad skola

finnas personer qvalificerade till en sådan befattning, som den ifrågavarande,

äfven då någon rättens ledamot icke dertill lämpligen kan

nämnas.»

Utskottet anförde vidare bland annat:

»Då man påyrkar upphäfvande af ombudsmannens verksamhet

och konkursutredningens öfverlemnande i dess helhet till gode männen

och sysslomännen, synes man icke tillräckligt beakta, att ombudsmannens

förnämsta pligt just är att hafva tillsyn öfver gode männens och

sysslomännens förvaltning. Behöfligheten af denna tillsyn kan erfarenheten

icke anses hafva jäfvat, om än de tillfällen icke varit så många,

då denna ombudsmannens verksamhet behöft omedelbarligen framträda.

Bifölles motionärens förslag, skulle för framtiden en borgenär,

för att göra sin rätt gällande mot tredskande utredningsmän, nödgas

underkasta sig olägenheterna af en tidsödande och kostsam rättegång,

i stället för att nu endast erfordras en anmälan till ombudsmannen,

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

hvilkens pligt det är att bereda den rättelse, hvartill en sådan anmälan

kan föranleda. Många tvister mellan borgenärer inbördes eller mellan

desse och gäldenären, hvilka eljest skulle slitas vid domstol och föranleda

dryga kostnader för massan, blifva nu, genom ombudsmannens

bemedling bilagda vid det sammanträde, som omförmäles i 74 § konkurslagen.

Då sysslomännen, hvilka oftast tillika äro borgenärer, i

allmänhet äro de, som framställa anmärkningar mot bevakade fordringar,

kunna de icke derjemte utöfva det kall såsom medlare mellan

stridigare åsigter, hvilket, enligt hvad nyss är nämndt, blifvit uppdraget

åt den i saken opartiske ombudsmannen. Visserligen äro gode

männen och sysslomännen utsedde af borgenärerna, men af dessas

majoritet, kanske ofta endast af några få större fordringsegare, och

förevarande institution har tillkommit äfven derför, att genom densamma

minoritetens rätt må blifva vid konkursförvaltningen tillgodosedd.

Utskottet vill icke bidraga till att minska skyddet för denna

minoritetens rätt.))

De skäl, utskottet sålunda anfört för institutionens bibehållande,

torde fortfarande ega giltighet, och om än erfarenheten någon gång

gifvit vid handen, att en rättens ombudsman icke motsvarat de anspråk,

som skäligen kunna på honom ställas, torde dock ingalunda

derigenom vara ådagalagdt, att institutionen är obehöflig och onyttig.

Hufvudsakliga skälet för de ofta framkomna förslagen om afskaffande

af ifrågavarande institution är, såsom jemväl af de nu föreliggande

motionerna framgår, önskan att derigenom nedbringa kostnaderna

för konkursboets förvaltning. Det är ock otvifvelaktigt, att

rättens ombudsman i icke få fall erhållit arfvode, som icke stått i skäligt

förhållande till hans besvär. Men denna olägenhet, hvilken, såsom

utskottet skall söka att här nedan närmare påvisa, torde kunna på

annat sätt undanrödja^, bör icke föranleda till upphäfvande af en institution,

som är både nyttig och nödvändig.

Utskottet får följaktligen hemställa

Do) att herrar Ekeborghs, Anderssons och C. J.

Petersons motioner samt herr A. Petersons motion i

hvad den afser, att institutionen rättens ombudsman

skulle upphäfvas, icke må af Riksdagen bifallas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

I 67 § konkurslagen stadgas: »Arfvode för konkursboets förvaltning

må borgenärerna utsätta antingen till visst af hundrade, eller

efter annan grund; dock må det ej för sysslomän efter tid räknas. Af

det arfvode tage rättens ombudsman, der ej rätten annorlunda bestämmer,

en tredjedel, och gode männen eller sysslomännen två delar.

Nöjas de ej med borgenärernas beslut derutinnan, eller menar någon

borgenär, eller gäldenären, att arfvodet blifvit för högt bestämdt, lägge

rätten dem emellan, som skäligt pröfvas. Ej må arfvode njutas förr

än gode män eller sysslomän slutlig reda för sig gjort. — Arfvode, som

belöper för egendom, hvilken är intecknad eller deri särskild förmånsrätt

eljest eger rum, skall, likasom kostnaden för den egendoms vård

och försäljning, af egendomens afgäld och köpeskilling utgå.»

Såsom utskottet redan i det föregående antydt, är utskottet af

den mening, att hufvudsakliga anledningen till det missnöje med rättens-ombudsmans-institutionen,

som under de senare åren på ett oförtydbart

sätt framträdt, är att söka i de dryga kostnader, som konkursförvaltningen

medför, särskildt genom arfvodet till rättens ombudsman.

Att man härvid mera fäst sig vid arfvodet till den sistnämnde än vid

arfvodet till gode männen och sysslomännen har väl sin grund deri,

att desses besvär med förvaltningen i de flesta fall är större än rättens

ombudsmans. Men otvifvelaktigt inträffa ofta fall, då äfven gode männens

och sysslomännens arfvode bestämmes oskäligt högt.

Med afseende härå kan visserligen erinras, att enligt ofvan anförda

lagrum borgenärerna ega sjelfva bestämma arfvodet för konkursboets

förvaltning samt att, om någon borgenär eller gäldenären anser

arfvodet för högt, rätten eger att derom bestämma. Men det är, såsom

särskildt herr Boström anmärkt, genom erfarenheten ådagalagdt, att dessa

föreskrifter icke innefatta ett tillräckligt korrektiv mot den öfverklagade

olägenheten. Sysslomännen äro nästan alltid sjelfve fordringsegare,

ofta de, som hafva största fordringarne, och kunna med lätthet

skaffa sig så många fullmagter, att de bestämma beslutet. Rättens ombudsman

åter har i följd af föreskriften, att hans arfvode i regel skall

utgöra en tredjedel af hela arfvodet för konkursförvaltningen, ett gemensamt

intresse med sysslomännen, hvilket möjligen afhåller honom

från att verka för arfvodets nedsättande. År ett borgenärsbeslut en

gång åvägabragt, förefaller det en enskild borgenär motbjudande och

besvärligt att klaga deröfver hos rätten; och gäldenären befinner sig

väl oftast i en så grannlaga ställning till sysslomännen, att han icke

vill inlåta sig på en sådan åtgärd.

Till förekommande af arfvodenas oskäliga uppdrifvande lärer det

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottet,s Utlåtande N:o 22.

således vara nödigt att vidtaga någon ändring i konkurslagens föreskrifter

om sättet för deras bestämmande. Herr Boström har i sådant

afseende föreslagit, att arfvodet för konkursförvaltningen skulle utgå i

visst förhållande till försäljningssumman för konkursboets egendom,

med någon olikhet i beräkningen för fast och lös egendom samt med

sådan begränsning, att arfvodet icke i något fall skulle få uppgå till

högre belopp än 5,000 kronor. Arfvodet skulle sedermera fördelas

mellan rättens ombudsman och sysslomannen enligt samma grund, som

nu gäller.

Hufvudtanken i detta förslag synes vara förtjent af lagstiftarens

uppmärksamhet, om ock detaljbestämmelserna lemna rum för anmärkningar,

särskildt med hänsyn till desammas tillämplighet i de fall, då

konkurs blifvit genom förlikning eller ackord nedlagd. Man kan visserligen

mot förslaget erinra, att arbetet och omtanken icke alltid stå i

ett direkt förhållande till de förvaltade beloppens storlek; men de

oegentligheter, som derigenom kunna uppstå, torde åtminstone för

rättens ombudsman, hvilken ju vanligen innehar samma uppdrag i flere

konkurser, utjemnas genom olika förhållanden i de olika konkurserna.

Utskottet anser således att detta förslag anvisar den rigtning, hvari man

för den föreliggande frågans lösning bör gå.

Äfven andra utvägar kunna dock tänkas till vinnande af det

åsyftade målet. Ett steg dertill skulle innefattas redan i införandet af

en föreskrift, att arfvodet skall bestämmas särskildt för sysslomännen

och särskildt för rättens ombudsman, hvarigenom desses gemensamhet

i intresse skulle åtminstone i viss mån upphäfvas. Ett annat sätt vore

att rätten i hvarje fall skulle pröfva borgenärernas beslut i förevarande

ämne.

Utskottet, som af ofvan anförda skäl finner en lagstiftningsåtgärd

i ifrågavarande syfte synnerligen önskvärd, föreställer sig emellertid

att en sådan bäst kan vinnas genom att hos Kongl. Maj:t anhålla om

framläggande af förslag dertill, och får utskottet följaktligen hemställa,

2:o) att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det

täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till ändring i gällande konkurslag i

syfte att medelst bestämda föreskrifter i afseende å

arfvodet för konkursbos förvaltning förekomma att

samma arfvode kan uppdrifvas till oskäligt belopp.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 33.

Beträffande vidare herr Holms förelag om ett tillägg till 73 §

konkurslagen, hvarigenom sysslomännen eller rättens ombudsman skulle

åläggas att, der jäf mot bevakning gjorts, derom underrätta borgenär,

mot hvars bevakning anmärkningen rigtats, i så god tid att borgenären

kunde å det i 74 § omförmälda sammanträde ingifva svaromål och

framlägga handlingar till styrkande af sin rätt, så kan detta förslag

måhända vid första påseendet förefalla både tilltalande och lätt att

genomföra. Men då man besinnar, att tillvaron af ett sådant stadgande,

hvarigenom syssloman och rättens ombudsman blefve sjelfskrifne rättegångsfullmägtige

för alla borgenärerne, väl i de flesta fall skulle föranleda

borgenär att icke vidtaga någon åtgärd för att sjelf skaffa sig

underrättelse om möjligen gjorda jäf, och att om vederbörande syssloman

eller rättens ombudsman underläte att, sin pligt likmätigt, underrätta

om anmärkningen, borgenären icke kunde af den sålunda felande

utfå ersättning för den förlust, som tillskyndades honom i följd af

underlåtenheten att ingifva svaromål och handlingar till styrkande af

bevakningen, så inses lätt, att den föreslagna bestämmelsen icke medför

någon verklig fördel för borgenärerne. Då dertill kommer, att den

ifrågasatta skyldigheten ofta nog skulle blifva svår, om icke omöjlig att

fullgöra, finner sig utskottet böra hemställa,

3:o) att herr Holms motion icke må af Riksdagen

bifallas.

Utskottet har slutligen att yttra sig öfver herr A. Petersons förslag,

att kungörelse om borgenärssammanträden skulle införas icke blott

i allmänna tidningarne utan ock i tidning inom orten. Detta förslag synes

innefatta en verklig förbättring; och dess godkännande kan så mycket

mindre väcka någon betänklighet, som 15 § konkurslagen innehåller

ett dylikt stadgande i fråga om den offentliga stämningen. Emellertid

torde lämpligen böra göras samma inskränkning som i afseende å den

offentliga stämningen, nemligen att kallelsen skall införas i ortens tidning,

der så ske kan.

Utskottet får följaktligen hemställa,

4:o) att Riksdagen ville, i anledning af herr

A. Petersons motion, för sin del antaga följande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

9

Lag

angående ändrad lydelse af 59 § konkurslagen den 18 september 1862.

Härigenom förordnas, att 59 § konkurslagen skall hafva följande

ändrade lydelse:

Då, enligt hvad i nästföregående paragraf sagdt är, borgenärer

höras skola, varde de till sammankomst å viss tid och ort kallade

genom, kungörelse, som i allmänna tidningarna och, der sä ske kan, i

tidning inom orten tre gånger införas bör, första gången minst tio dagar

före sammanträdet, der ej rättens ombudsman, med afseende å särskilda

omständigheter, finner nödigt annan tid för visst fall bestämma.

Sedan syssloman förordnade blifvit, vare kungörelse i tidningarna ej

nödig, der gäldenären och alla borgenärer, som vid sammankomsten

ega talan, annorledes om densamma så tidigt underrättas, att de sjelfva

eller genom ombud sig infinna kunna.

Stockholm den 27 februari 1888.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Reservationer

mot utskottets hemställan i första punkten:

af herrar Smedberg, A. P. Lind, A. Nilsson i Rinkaby, C. Persson

i Stallerhult och P. Pehrson i Törneryd, hvilka ansett, att utskottet,

på de af motionärerne anförda skäl, bort tillstyrka Riksdagen att i

skrifvelse till Konungen anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta

och. för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i konkurslagen,

att institutionen rättens ombudsman varder afskaffad;

mot utskottets hemställan i andra punkten:

af herr Huss, med hvilken herr Liljesköld instämt: »Den af

Bih. till Riksd. Prof. 1888. 7 Samt. 11 Raft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

utskottet uttalade mening att det af herr Boström framstälda förslag,

att arfvode för förvaltning af konkursbo skulle utgå i visst förhållande

till försäljningssumman för konkursboets egendom anvisade den

rigtning, hvari man för lösning af frågan om samma arfvodes belopp

borde gå, har jag ej kunnat dela. Det mått af omtanke och arbete,

som för konkursförvaltningen tages i anspråk, är ej beroende allenast

af det större eller mindre värdet utaf konkursboets tillgångar, utan

jemväl af flera andra faktorer, såsom tillgångarnes beskaffenhet, antalet

bevakade fordringar, dessas mer eller mindre tvistig^ beskaffenhet

in. m.; och kan förty förvaltningen af ett konkursbo med betydliga

tillgångar kräfva ringa kunskap och arbete, under det att utredningen

af ett konkursbo med vida mindre tillgångar tager i anspråk mycken

möda och insigt. Vid sådant förhållande synes en på den af bemälde

motionär angifna grund byggd lagstiftning å ena sidan ej blifva egnad

att afhjelpa öfverklagade missförhållandena, men å andra'' sidan kunna

föranleda till att arlvode för förvaltning af konkursbo understundom

skulle komma att utgå med mindre belopp än skäligt vore; och torde

blotta möjligheten häraf kunna framkalla svårighet att för konkursförvaltningen

erhålla fullt tjenliga personer»;

samt af herrar Lilienberg och Lind.

Herr A. Göranson i Åsen har begärt få här antecknadt, att han,

på grund af|ledighet från riksdagsgöromålen, icke deltagit i ärendets

slutliga behandling inom utskottet.

STOCKIIOJ.M, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1888.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

2 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (2)

2 kopplingar.

  1. Rskr. 1888:43 Skrifvelse till Konungen, angående ändrade föreskrifter i fråga om arfvode för konkursbos förvaltning. a1 i texten
  2. Rskr. 1888:18 Skrifvelse till Konungen med förslag till lag angående ändrad, lydelse af 59 § konkurslagen den 18 september 1862. s. 8 i texten