Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Riksdagens av 1887 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1886.

1888-03-08 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1888:26, Utlåtande, i anledning af Riksdagens av 1887 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1886.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

1

N:o 26.

Ank. till Eiksd. kansli den 8 mars 1888, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af Riksdagens av 1887 församlade revisorers

berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets

samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd,

styrelse och förvaltning under år 1886.

(I. A.)

Statsutskottet, till hvars behandling ofvannämnda revisionsberättelse

jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk och myndigheter

till Kongl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar blifvit hänvisad,

får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar och inhemtande

af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar, underställa

Riksdagens pröfning de af revisorerna gjorda framställningar, som

ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet att

härvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen blifvit iakttagen.

Utrikesdepartementet.

§ I
(Rev.

-ber. pag. 33. — Uti. pag. 377.)

Vid granskningen af utrikesdepartementets räkenskaper för år 188 Q Ang. bristande

hafva revisorerne anmärkt, bland annat, att flera i räkenskaperna af-^“™J“{#

förda belopp, utgörande kostnadsersättningar till embets- eller tjenste- räkenskaper.

Eib. titt Rilcsd. Prof. 1888. 4 Samt. 1 Afd. 15 Haft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

man i departementet för resor, företagna förnämligast utom landet, verificerats

med summariska qvittenser, utfärdade af de personer, hvilka

företagit dessa resor; och ehuru detta redogörelsesätt visserligen stode

i öfverenstämmelse med föreskrifterna i § 7 mom. 6 af gällande instruktion

för embets- och tjenstemännen i utrikesdepartementet af den 8 november

1878, hade revisorerne, enär utrikesdepartementets utgifter — de

s. k. hemliga utgifterna undantagna — icke syntes mera än andra allmänna

verks och inrättningars böra undandragas fullständig granskning

och kontroll, velat ifrågasätta, huruvida icke sådan ändring i berörda

föreskrifter angående verificeringen af utrikesdepartementets utgifter

lämpligen kunde vidtagas, att denna verificering mätte blifva i omförmälda

hänseenden fullständigad.

Till närmare upplysning rörande grunderna för de i förenämnda instruktion

intagna föreskrifter i afseende å verificeringen af kostnadsräkningar

till embets- och tjensteman i utrikesdepartementet för tjensteresor,

har chefen för departementets kameralafdelning med anledning af

revisorernes omförmälda framställning erinrat, att Rikets ständer i skrifvelse

till Kongl. Maj:t af den 17 september 1863 anmält sig bifalla, att,

enär eu i detalj genomförd och verificerad redogörelse för kostnader,

bestridda utom riket, icke kunde åstadkommas, samt då de extra utgifterna

skedde genom Kongl. Maj:ts beskickningar, nyssnämnda utgifter

skulle få på det sätt redovisas, att behöriga qvitton af de personer,

hvilka från utrikesdepartementets kameralafdelning emottag^ medel för

berörda ändamål, skulle anses vara såsom verifikationer tillfyllestgörande;

och då hvad Rikets Ständer sålunda anfört fortfarande syntes hafva full

giltighet, förefunnes enligt kameralchefens förmenande, icke skäl att

vidtaga ändring i de med afseende å verifikation af ifrågavarande utgifter

gällande föreskrifter.

Erdigt hvad utskottet inhemtat, har Kongl. Maj:t under innevarande

år i förut gällande reglemente, hvarefter Kongl. Maj:ts sändebud och

ministrar samt öfrige diplomatiske embets- och tjensteman vid utrikes

beskickningar ega åtnjuta traktamente, ekiperings- och resepenningar

m. m., gjort sådan ändring, att hädanefter chargé d’affaires och legationssekreterare

komma att för resa mellan Stockholm och beskickningsorten

erhålla ersättning i ett för allt med vissa i reglementet upptagna belopp.

Till följd häraf torde anledningar till anmärkningar af sådan beskaffenhet,

som de af revisorerne i omförmälda hänseende gjorda, komma att

för framtiden i väsentlig mån minskas.

I anförda reglemente med deruti gjorda ändringar och tillägg är

emellertid vidare föreskrift, dels att ifrågavarande embets- och tjenste
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

3

män skola för resa från en beskickningsort till en annan eller till andra

än de i reglementet nämnda orter erhålla ersättning antingen enligt

ingifven godkänd räkning eller med viss för hvarje fall särskilt faststäld

summa, dels ock att för annan tjensteresa, som diplomatisk embetseller

tjensteman erhåller befallning att företaga, kostnaden skall ersättas

antingen efter ingifven och af ministern för utrikes ärendena godkänd

räkning eller efter de grunder, som Kongl. Maj:t finner godt i allmänhet

eller för särskildt fall fastställa.

Då sålunda vid redogörelsen för de kostnader, som sistnämnda slags

resor föranleda, kunna förekomma räkningar af samma beskaffenhet som

de af revisorerne nu omförmälda, samt, på sätt revisorerne framhållit,

dylika kostnader synas böra i vanlig ordning verificeras, har utskottet

ansett sig böra hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida icke föreskrifter må kunna meddelas till fullständigt

afhjelpande af den utaf revisorerne anmärkta

brist i förenämnda räkenskapers verificering.

Arméförvaltningen.

§ 2.

0

(Rev.-ber. pag. 58. — Uti. pag. 378—380.)

Jemlikt kongl. brefven den 16 juni 1876 och den 6 september 1883 Ang. redovuhade

förordnats, att de medel, som inflöte genom försäljning af gödselflytande”/årvid

beridna trupper af värfvade armén, skulle till det belopp, som öfver-säijnmgsmedei.

stege kostnaden för gödselns bortförande, få af vederbörande chefer

disponeras till sådana utgifter för regemente eller corps, till hvilka medel

ej blifvit i stat eller eljest anvisade, dock att årlig redovisning härför

skulle till arméförvaltningen afgifvas i sammanhang med öfriga från förbemälda

trupper ingående årsredogörelser; men några på grund af sålunda

meddelade föreskrifter aflemnade redogörelser hade emellertid

icke, enligt hvad revisorerne anmärkt, åtföljt arméförvaltningens räkenskaper

för år 1886.

1 häröfver afgifvet utlåtande har arméförvaltningens intendentsdepartement

anfört, att den ursprungliga anledningen till ifrågavarande

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

gödselmedels disposition, på sätt genom ofvannämnda kongl. bref bestämts,

varit en framställning år 1876 till Kongl. Maj:t från sekundchefsembetet

vid lifgardet till häst, att den inkomst, som vid regementet

kunde beredas för spillningen efter nummerhästarne, måtte ställas till

sekundchefens förfogande, för att användas till en eller annan sådan för

regementets nytta och fördel erforderlig utgift, hvartill medel icke kunde

lämpligen annorledes beredas.

I det utlåtande, som arméförvaltningen å intendentsdepartementet

på grund af erhållen remiss häröfver den 16 maj sistnämnda år till

Kongl. Maj:t afgifvit, och deruti förvaltningen förmälde sig sakna kännedom

om någon vare sig allmän, eller särskildt för lifgardet till häst

gällande, bestämmelse i fråga om dispositionen af inkomsten för såld

gödsel vid armén, hade förvaltningen förordat sekundchefsembetets framställning

på det sätt, att, tillsvidare från och med år 1876 och intilldess

annorlunda kunde varda förordnadt, de genom gödselns försäljning vid

regementet inflytande medel måtte af sekundchefen fritt disponeras för

sådana till regementets allmänna gagn förekommande nödiga utgifter,

hvartill medel ej blifvit regementet i stat eller eljest anvisade, men tilllika

påyrkat, att årlig redovisning för medlen borde till arméförvaltningen

ingå i sammanhang med öfriga årsredogörelser från regementet,

hvarjemte* förvaltningen föreslagit att, då bestämmelse i detta ämne

jemväl syntes erforderlig beträffande öfriga beridna trupper af värfvade

armén, hvad sålunda hemstälts rörande lifgardet till häst måtte få vinna

tillämpning jemväl vid nyssnämnda trupper utom vid dåvarande husarregementet

Konung Karl XV, numera kronprinsens husarregemente, der inkomsten

af gödseln på grund af kongl. brefvet den 24 januari 1876 finge

tillsvidare tillfalla en vid regementet inrättad pensionskassa; och behagade

Kongl. Maj:t äfven dels genom kongl. brefvet den 16 juni nyssnämnda

år härtill lemna bifall, dels ock sedermera, efter det ofvanomförinälda

pensionskassa vid kronprinsens husarregemente anmälts

hafva så ökats, att densamma ej längre behöfde hela den behållna inkomsten

af spillningen efter regementets hästar, genom kongl. brefvet

den 6 september 1883 tillåta, att, intilldess annorlunda kunde varda förordnadt,

de medel, som inflöte genom försäljning af spillningen efter

kronprinsens husarregementes hästar, efter afdrag af kostnaden för

spillningens bortförande, finge till så stor del, som ej erfordrades för

upprätthållande af prins Karls pensionskassas förbindelser till sina underhållstagare

utan kapitaltillgångens förminskning, i öfverensstämmelse

med hvad som genom kongl. brefvet den 16 juni 1876 medgifvits i af
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

5

seende å öfriga beridna trupper vid värfvade armén, mot redovisningsskyldighet

inför arméförvaltningen af regementschefen disponeras.

Enär således dessa numera till vederbörande regementens nytta anvisade

och till respektive regementschefers disposition stälda inkomster,

hvilka före år 1876, under det passevolanssystemet ännu varit rådande

vid värfvade armén, synts hafva utgjort en sportel för vederbörande

stallunderofficerare, icke kunde hänföras till någon af de medelstillgångar,

hvilka vore stälda under intendentsdepartementets förvaltning och

följaktligen ej heller ansetts böra i kronans räkenskaper upptagas, hade

det synts arméförvaltningen — på hvars initiativ offentlig redovisning

för dessa medel tillkommit, i syfte att kunna utöfva någon kontroll

öfver medlens användning samt derigenom i viss mån förhindra desammas

missbrukande — som skulle vid sådant förhållande ingen anledning

vara för handen att vidfoga ifrågavarande redogörelser arméförvaltningens

hufvudbok, med hvilken de ej egde något samband, ity att

de uti sagda redogörelser redovisade medlen ej kunde betraktas såsom

någon egentlig statsinkomst för något af de uti denna hufvudbok ingående

statsanslag, hvadan redogörelserna ock, efter undergången behörig

granskning hos förvaltningen, hittills aflemnats till förvar af vederbörande

revisionstjenstemän derstädes, i likhet med andra upplysningshandlingar.

Något hinder för redogörelsernas införlifvande med arméförvaltningens

hufvudboksverifikationer förefunnes emellertid ej, derest

denna arméförvaltningens uppfattning af frågan möjligen kunde befinnas

afvika från syftemålet med och den verkliga innebörden af Kongl. Maj:ts

beslut rörande medlens redovisning inför arméförvaltningen.

Då arméförvaltningen sålunda funnit hinder icke möta för att ifrågavarande

redogörelser må, på sätt revisorerne åsyftat, införlifvas med

arméförvaltningens hufvudboksverifikationer, samt rättelse för framtiden

i det af revisorerne antydda syfte alltså är att emotse, har utskottet

funnit sig böra hemställa,

att Riksdagen må vid hvad i förevarande ärende

förekommit låta bero.

§ 3.

(Rev.-ber. pag. 59. •— Uti. pag. 385.)

Vid granskning af skiutskolans vid Rosersberg räkenskaper för år A”3- verif ka
o

o it o i tionfvncb vid

1886 hade revisorerne fäst uppmärksamheten vid det förhållande, atträkenskaperna

åtskilliga med statsmedel betalta räkningar å levererade effekter af för hjulsko
o

lan md Rosers
berg.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

hvarjehanda slag, såsom papper, ved, bräder, oljor, skjutmateriel in. m.,

samt å verkstälda arbeten, såsom tvätt, skurning, körslor o. s. v., saknade

intyg, att leveranserna eller arbetena verkligen fullgjorts, och att

räkningarne blifvit granskade; och hade revisorerne med särskild hänsyn

till mängden af sådana, i ofvan antydda hänseende bristfälliga verifikationer

velat anmärka förhållandet.

Till genmäle härå har arméförvaltningen å artilleridepartementet i

afgifvet utlåtande anfört, att, då chefen för skjutskolan ej egde på annan

person disponera de medel, som för skolans behof anvisats, utan sjelf

skulle desamma qvittera, likasom han ensam vore för deras användande

inför arméförvaltningen ansvarig, ett sådant ansvar, i förening med skolchefens

åliggande att sjelf underskrifva skolans räkenskaper, synts innefatta

full garanti derför att de, som verifikationer för räkenskapen, med

densamma följaktiga räkningarne blifvit, innan liqvid derför utgifvits,

underkastade noggrann granskning och kontroll. Af sådan anledning

hade det icke ansetts nödigt att påfordra räkningarnes förseende med

särskild anteckning af skolchefen om deras granskning och godkännande;

ehuru naturligtvis hinder ej mötte, att denne hädanefter med sådan påskrift

försåge de räkningar, hvilka såsom verifikationer skulle biläggas

den af honom underskrift^ räkenskapen.

Då af omförinälda förklaring torde framgå, att den af revisorerne

anmärkta bristfälligheten i verificering af förenämnda skjutskolas räkenskaper

kommer att för framtiden varda afhulpen, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må vid den afgifna förklaringen

låta bero.

Marinförvaltningen.

§ 4.

(Kev.-ber. pag. 84. — Uti. pag. 393—396.)

Ang. kostnaden Jemlik! förpassning den 5 juli 1886, intagen under n:o 5,451 bland

^transport1'' Karlskrona stations utgiftsverifikationer för samma år, hade, enligt hvad

revisorerne meddelat, från Råbelöfs kruthus till varfschefen i Karlskrona

afsändts ett parti krut om 2,000 kilogram; och skulle krutet transporteras

med extra tåg å jernväg från Kristianstad till Hessleholm samt derifrån

likaledes å jernväg till Alfvestad. För krutets vidare befordran från

Alfvestad till Karlskrona hade kontrakt uppgjorts mellan varfschefen och

enskild körselentreprenör, hvilken senare åtagit sig att för en summa af

400 kronor verkställa denna del af transporten.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

7

Då billigaste sättet att verkställa ifrågavarande befraktning otvifvelaktigt

skulle hafva varit att befordra varan med sjölägenhet och i allt

fall transporten på landsväg direkt mellan Kristianstad och Karlskrona

icke borde föranleda större kostnad och tidsutdrägt än dylik transport

från Alfvestad till sistnämnda stad, hafva revisorerne framhållit olämpligheten

af den omväg, på hvilken ifrågavarande krutparti fraktats.

Till fullgörande af erhållen föreskrift att inkomma med yttrande

öfver revisorernes ofvan omnämnda anmärkning, har varfschefen vid

flottans station i Karlskrona i afgifvet utlåtande anfört, att arméförvaltningen

i skrifvelse den 15 maj 1886 meddelat, att för Karlskrona station

anordnats på Kristianstads ammunitionsförråd 2,000 kg. 15 mm. krut,

hvilket skulle genom vederbörande tygmästares försorg stationen tillsändas

emot ersättning för belöpande transportkostnaden, och då således

vederbörande tygmästare, som antagits vara tygmästaren i Kristianstad,

erhållit arméförvaltningens order om krutets sändning till Karlskrona

samt det transporträtt, han ämnade använda, derstädes icke varit kändt,

så och för den händelse han haft för afsigt att ditsända krutpartiet per

jernväg, hade varfschefen i skrifvelse den 20 nyssnämnda månad anhållit

att, enär ordinarie kruttågen icke ginge fram till Karlskrona, utan

aflemnade godset i Alfvestad, tygmästaren ville i god tid före afsändningen

derom underrätta varfschefen, på det att åtgärder måtte kunna

vidtagas för krutpartiets förande till Karlskrona på det för kronan fördelaktigaste

sätt, antingen med extra tåg eller med forbönder.

Under den 4 juni samma år hade tygmästaren i Kristianstad meddelat,

att krutpartiet skulle afsändas från Hessleholm med kruttåg den

5 och framkomma till Alfvestad den 6 juli. Sedan detta meddelande

ankommit, hade varfschefen infordrat uppgifter å kostnaden för krutets

förande från Alfvestad till Karlskrona såväl med extra tåg som med

forbönder; och då af de inkomna uppgifterna framgått, att det förra

alternativet skulle betinga en utgift af 648 kronor, men det senare

endast 400 kronor, så hade varfschefen beslutit att det för kronan

billigaste transportsättet skulle begagnas.

Utskottet, som i likhet med revisorerne funnit det sätt, hvarpå berörda

kruttransport egt rum, hafva förorsakat större kostnad än hvad

som af förhållandena bort föranledas, har, ehuru de afgifna förklaringarne

icke kunnat anses nöjaktiga, dock icke funnit hvad i detta ärende förekommit

numera böra till någon Riksdagens särskilda åtgärd föranleda;

hvadan utskottet endast velat förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

Stockholms stads räkenskaper och länens landsböcker.

§ 5.

(Rev.-ber. pag. 114. — Uti. pag. 400.)

Ang. Riddar- I öfverensstämmelse med 1877 års Riksdags beslut är, enligt hvad

''‘TopPlnerksårey''lsorevne erinrat, genom kongl. kungörelsen den 10 augusti samma

bergsiagsfri- år förordnadt, att, med två uppgifna undantag, alla de verk, som vore

heL förpligtade till bergverkstiondes utgörande, skulle från och med år 1878

befrias från dylik tionde; dock att hvad sålunda stadgades icke skulle,

förr än derom blefve särskildt förordnadt, gälla beträffande vissa uppräknade

verk, och bland dem Riddarhytte eller Skilå kopparverk inom

Skinnskattebergs härad och socken af Vestmanlands län.

Genom ett kongl. bref af förenämnda dag hade, efter hvad revisorerne

vidare meddelat, i fråga om nu omförmälda verk följande vilkor

för tiondens eftergifvande blifvit faststälda, nemligen, att all den lindring

i räntan, som 87/io mantal under samma verk lagda hemman såsom

bergslagsfrihet åtnjöte, skulle från och med år 1878 komma att upphöra,

samt att egaren till verket inom nämnda års slut till riksgäldskontoret

inbetalade den på kopparverket belöpande hälft af skilnaden emellan

uppskattningsvärdet å de hemman, som bildats af de under både Riddarhytte

koppar- och jernverk till skatte försålda Ramshytte och Skinnskattebergs

allmänningar, eller 7,331 kronor 25 öre, och den för samma

allmänningar erlagda skatteköpeskilling, 84 kronor 8 öre, med 3,623

kronor 58 öre.

Sedan egaren af ifrågavarande verk vägrat underkasta sig de sålunda

föreskrifna vilkoren, hade Kong!. Maj:t enligt skrifvelse den 30 januari

1879 funnit detta verk böra bibehållas vid skyldigheten att utgöra tionde

af tillverkningen.

Emellertid hade koppartillverkningen vid Riddarhytte eller Skilå

verk varit nedlagd alltsedan år 1873, hvadan någon bergverkstionde icke

kunnat verket åläggas; och då detta verk, oaktadt koppartillverkningen

efter nämnda år upphört, alltjemt varit i åtnjutande ej allenast af ofvannämnda

bergslagsfrihet, bestående af lindring i räntan af 87/io mantal

under verket lagda hemman, utan äfven af besittningsrätten till förberörda

hemman, tillhopa l3/8 mantal, som bildats af Ramshytte och

Skinnskattebergs allmänningar, men såsom allmänt vilkor för dylika för
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

9

måners fortsatta åtnjutande gälde, att bergverksdrift^ skulle oafbrutet

uppehållas, hade revisorerne velat fästa uppmärksamheten å omförmälda

förhållande.

I häröfver afgifvet utlåtande har Kongl. Maj:ts befallningshafvande

i Vestmanlands län anfört:

att ifrågavarande förhållande redan blifvit uppmärksammadt af kammarrättens

revisionsafdelning, ity att dess första kontor derom framstäf

anmärkning vid granskning af 1885 års landsbok för länet, en anmärkning

som sedermera förnyats vid granskningen af landsboken för

år 1886;

att verkets egare uti deröfver infordrad förklaring sökt göra gällande,

att ehuru någon tionde för koppartillverkning icke till kronan erlagts

senare än år 1874, beräknad för år 1873, kopparverket hvarken då eller

sedermera varit verkligen nedlagdt, men att med år 1873 malmfyndigheten

i de äldre grufvorna så upphört eller förminskats, att den icke

ens kunde ersätta brytningskostnaden, än mindre smältningskostnaden,

synnerligast som just vid samma tid prisen på kol uppdrefvos, men

värdet å koppar starkt föll; tilläggande kopparverkets egare, att änskönt

någon smältning af koppar således under senare åren ej egt rum, man

dock städse fortsatt bearbetningen af vissa fyndigheter samt på sökandet

efter nya kopparmalmanledningar nedlagt penningar fullt motsvarande

beloppet af de räntor, som förmenats hafva obehörigen undandragits

statsverket;

att deremot bergmästaren i distriktet, hvilkens yttrande Kongl. Maj ds

befallningshafvande, på grund af hvad sålunda förekommit, ansett sig

böra infordra, förklarat, att såvidt med bergverksdrift i förevarande fall

borde förstås ett verkligt tillgodogörande af mineralrikets alster, hvarvid

statsverket mot de till verkets drift och förkofran förlänade förmåner

skulle erhålla något vederlag i den af tillverkningen utgående afrad,

det vore obestridligt, att bergverksdriften vid Riddarhytte kopparverk

upphört redan med år 1873 och derefter vore att betrakta som nedlagd,

ett omdöme, som enligt bergmästarens förmenande, icke rubbades af

verksegarnes invändning om de af dem äfven under senare åren drifna

försöksarbeten, hvilka för öfrigt varit af mindre betydenhet och oftast

företagits i sammanhang med jernmalmsbrytningen;

att länets landskontor uti sitt den 31 maj 1887 häröfver afgifna

utlåtande — enär koppartillverkningen vid Riddarhytte kopparverk, på

grund af hvad bergmästaren upplyst, måste anses hafva med år 1873

upphört hemstält, att det af kammarrättens revisionskontor frainstälda

yrkande om ersättning för de räntor, hvilka kunde befinnas hafva

Bill. till Rilcsd. Prof. 1888. 4 Sami. 1 Afd. 15 Raft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

obehörigen frångått statsverket, måtte af kammarrätten bifallas i den

mån sådant eljest med gällande lag öfverensstämde; samt

att Kongl. Maj:ts befallningshafvande för egen del hos kammarrätten

förklarat sig ej hafva något att emot landskontorets yttrande erinra.

För så vidt af hvad sålunda i ärendet förekommit framgår, synes

den af revisorerne framstälda anmärkningen vara fullt befogad; men

då, på sätt i Kongl. Maj:ts befallningshafvandes omförmälda utlåtande

meddelas, ifrågavarande ärende dragits under pröfning af kammarrätten,

hvilken, enligt hvad utskottet inhemtat, ännu icke förehaft detsamma

till slutligt afgörande, torde revisorernas berörda framställning för närvarande

icke höra till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

''Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

§ 6.

(Rev.-ber. pag. 124. — Uti. pag. 401—403.)

Ang. ersätt- Enligt verifikationerna till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens räkenning

un väg-skaper för revisionsåret hade i vissa fall väg- och vattenbyggnads‘''byggnadi-

corpsens tjensteman uppburit ersättning för begagnande och slitning af

corpsens egna instrument, hvilken ersättning uti en af en extra distriktsingeniör

^''slitning1 af ^ i mellersta väg- och vattenhyggnadsdistriktet afgifven expensräkning för

egna inströ ?ir 1885 upptagits till 25 kronor. Men, enligt hvad revisorerne anmärkt,

ment'' funnes icke någon grund för beräkningen af nämnda ersättning; och att

sådan förmån icke borde tillkomma bemälde tjensteman, framginge numera

tydligen deraf, att i den genom kongl. brefvet den 18 december

1885 faststälda taxa på arfvode för förrättningar, som verkstäldes af

tjensteman i väg- och vattenbyggnadsdistrikten, hvilken taxa i § 10 upptoge

de särskilda ersättningar, förrättningsman egde uppbära, någon

godtgörelse för instruments slitning icke funnes omförmäld.

Bemälda styrelse har i häröfver afgifvet utlåtande anfört, att för

de flesta väg- och vattenbyggnadsdistrikt hade instrument hittills blifvit

af statsmedel bekostade så väl hvad beträffade inköp som underhåll; och

skälet för detta tillvägagående hade varit, att dessa instrument i anseende

till deras dyrbarhet och ömtålighet ansetts billigtvis icke böra

bekostas af tjenstemännen sjelfva, och då åtskilliga tjensteman, bland

dem en eller annan af de lägst afiönade, icke kunnat, i anseende till det

mindre antalet af staten tillhöriga instrument, kornmal åtnjutande af

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 26''.

11

berörda förmån utan nödgats inköpa och begagna egna instrument, hade

styrelsen funnit billigheten kräfva^ att någon kontant ersättning för sålunda

åsamkade utgifter komme dessa tjensteman till del. Bland ifrågavarande

tjensteman hade den uti revisorernas anmärkning åsyftade extra

distriktsingeniören uti mellersta väg- och vattenbyggnadsdistriktet jemväl

varit, och då denne för slitning af egna instrument fått uppbära ett

belopp af 25 kronor årligen, hade styrelsen iakttagit, att denna ersättning

icke beviljats med högre belopp än hvartill verkliga kostnaden för

honom kunnat anses uppgå. Ett stöd för den anmärkta åtgärden hade

äfven vunnits genom kammarrättens den 16 december 1886 meddelade,

sedermera laga kraft vunna beslut i dylika anmärkningsfrågor, uppkomna

vid granskning af styrelsens räkenskaper för år 1883, och genom hvilket

beslut två framställa särskilda anmärkningar fått förfalla. Vidkommande

revisorernas uttalade åsigt, att den anmärkta förmånen icke funnes

bland de särskilda ersättningar, hvilka upptoges i 10 § af den åberopade

taxan den 18 december 1885, ville styrelsen erinra, att denna §,

hvilken egde följande lydelse: "kostnader för handtlangning, materialier

för utstakningar, redskap för jordborrningar, för arbetet använda tryckta

kartor och andra dylika utgifter ersättas förrättningsmannen efter behörigen

styrkta räkningar», enligt styrelsens uppfattning icke syntes frånkänna

styrelsen rättighet att fortfarande medgifva ersättning åt förrättningsman

för, bland andra utgifter, kostnaden för reparation af egna

instrument; och hemstälde styrelsen, att sådan ersättning måtte få utgå

åtminstone så länge, som icke alla tjensteman vid distrikten åtnjöte

förmånen att kostnadsfritt begagna de staten tillhöriga instrument.

På sätt revisorerna framhållit, anser utskottet, att ersättning för

begagnande och slitning af egna instrument icke bör i bemälda tjenstemäns

expensräkningar upptagas; men då frågan icke torde vara af den

vigt, att den synes böra påkalla någon särskild åtgärd från Riksdagens

sida, har utskottet endast velat förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

Statens jernväg^ trafik.

§ 7-

(Rev.-ber. pag. 130. — Uti. pag. 403.)

Enligt en revisorerne meddelad uppgift åtnjöte femtiofem vid sta- Ang- k]'',bil~

tens jernvägar anstälde läkare stående fribiljetter, gällande under hela ^teZ jJlåret

å samtliga statsbanelinierna. Då för ombesörjandet af jernväg^- vägar för

° •> j o jernvägs
läkarne.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

personalens sjukvård de för detta ändamål anstälde läkare vore hänvisade

till vissa distrikt, hade revisorerne icke funnit den utsträckta rätt

till fribiljetter, som blifvit desse läkare medgifven, vara af något tjenstens

behof påkallad.

I sammanhang härmed hafva revisorerne uttalat önskvärdheten af,

att beviljandet af fribiljetter i allmänhet måtte i möjligaste mån inskränkas,

särskildt i fråga om stående fribiljetter, gällande under hela

året å samtliga statsbanelinier, och i synnerhet då fråga förekomme om

beviljandet af sådana biljetter för resor i andra än de i kongl. brefvet

af den 8 september 1882 nämnda fall.

Jemte meddelande att det önskningsmål revisorerne framhållit rörande

inskränkning i beviljandet af fribiljetter redan blifvit uppmärksammad

t, såsom det framginge af en till styrelsen för statens järnvägstrafik

den 31 sistlidne december aflåten skrifvelse från statsrådet och

chefen för kongl. civildepartementet, har bemälde styrelse, i ett med

anledning af revisorernas framställningar i fråga om förvaltningen af

statens jernvägstrafik afgifvet utlåtande, beträffande de till jernvägsläkarne

utlemnade fribiljetter erinrat, att, om ock ifrågavarande läkare

ej behöfde för vården om jernvägspersonalen resa utom det distrikt

eller den sektion, der denna personal vore placerad, förmånen af

fribiljett å hela statsbanenätet likväl ej vore att anse såsom ett obefogadt

gunstbevis, utan utgjorde en väsentlig del af den aflöning

läkarne uppbure, och hade gjort det möjligt att sätta sjelfva läkarearfvodet

så lågt som det för närvarande vore. Härigenom hade sålunda

en afsevärd besparing uppkommit i jernvägstrafikens utgifter för läkarevård,

mångfaldigt större än den ringa inkomst jernvägen skulle uppbära,

om läkarne i de sällsynta fall, då deras praktik tilläte dem resa utom

sitt distrikt, skulle lösa biljetter; och borde det äfven omförmälas, att

åtskillige af de läkare, som anlitades för personalens sjukvård, icke uppbure

någon annan ersättning än nämnde fribiljett.

Enligt hvad trafikstyrelsen upplyst, utgör förmånen af fribiljett å

hela statsbanenätet en väsentlig del af den aflöning, läkarne uppbära,

och för åtskilliga bland dem den enda ersättning, de såsom jernvägsläkare

åtnjuta. Detta aflöningssätt synes emellertid ej allenast strida

mot de grunder, som i allmänhet blifvit följda vid bestämmande af

löneförmåner för statens tjensteman, utan äfven innebära den anmärkningsvärda

oegentlighet, att ju mer en läkare är stadd på resa utom

sitt tjenstgöringsområde och sålunda underlåter att tjenstgöra, desto

större fördel är han i tillfälle att tillvinna sig af de med befattningen

förenade förmånerna. Utskottet anser följaktligen, i likhet med reviso
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

13

rerne, att den utsträckta rätt till fribiljetter, som medgifvits jernvägsläkare,

icke bör för dem bibehållas. Rigtigast vore visserligen, enligt

utskottets förmenande, att de vid statens jernvägstrafik anstälde läkare

icke beviljades rättighet att resa fritt å statsjernvägarne vid andra resor

än dem, de såsom jernvägsläkare företaga. Men då ett konseqvent tilllämpande

af denna åsigt måhända torde komma att medföra praktiska

svårigheter, har utskottet icke velat framställa förslag i sådan rigtning.

Deremot har utskottet funnit läkares rätt till fribiljett åtminstone böra

inskränkas till det distrikt, inom hvilket jernvägspersonalens sjukvård

är honom anförtrodd; och har utskottet med anledning häraf ansett

sig böra föreslå Riksdagen att hos Kongl. Magt göra framställning i

sådant syfte.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må i skrifvelse hos Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida icke den rätt till fribiljetter å statsbanorna,

som hittills medgifvits de vid statens jernvägstrafik

anstälde läkare, må för hvarje läkare inskränkas till

det distrikt, inom hvilket han såsom jernvägsläkare

tjenstgör.

§ 8.

(Rev.-ber. pag. 130. —- Uti. pag. 404.)

Genom styrelsens för statens jernvägstrafik cirkulär den 30 apri\Ang. jemvägs1881

angående rese- och traktamentsersättning till tjensteman och be-^®“<(e™“ran*BS

tjente vid jernvägsdistrikten hade föreskrifvits, att ersättning för träns- sättning för

port af reseeffekter icke skall utgå till tjensteman vid tjensteresa inom transP°rt af

i- cj o u V6S66 ff 6/CtCV.

det distrikt, han tillhörde, samt ej heller till stationsskrifvare och betjent,

vare sig han vore stadd i tjensteresa inom eller utom det distrikt, han

tillhörde.

I betraktande af det särskilda förhållande, att jernvägens tjensteman

under sina tjensteresor å statens jernvägar ej kunde betraktas som

resande i vanlig mening, hade det synts revisorerne, som de då bort

kunna påräkna biträde af jernvägens vid stationerna anstälda, dem underordnade

transportpersonal vid transport af sina effekter. Revisorerne

hade derför velat ifrågasätta, huruvida icke omförmälda, endast den

lägre personalen omfattande undantag från i resereglementet medgifna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

rätt att uppbära ersättning för transport af reseeffekter äfven borde utsträckas

till öfrige vid statens jernvägar anstälde tjensteman i alla de

fall, då under uppehåll i resan bostad funnes att tillgå i stationens

omedelbara närhet.

I ofvan åberopade utlåtande har styrelsen för statens jernvägstraffk,

jemte förmälan att alla tjensteman vid distrikten, och således äfven

stationsskrifvare, egde åtnjuta ersättning för transport af reseeffekter

vid resor utom det distrikt de tillhörde, men deremot icke, med undantag:

af afdelningsföreståndare och deras assistenter, vid resor inom distriktet,

anfört, att ofvanberörda och öfriga inskränkningar i de genom

resereglementet stadgade ersättningar gjorts i statsbanornas intresse och

med beaktande af de förhållanden, hvarunder tjensteresor af olika befattningshafvande

gemenligen företoges. De enda tjensteinnehafvare vid

distrikten, för hvilka resereglementet oförändradt tillämpades, vore

nämnde afdelningsföreståndare och assistenter, och detta af det skäl, att

desse tjensteman, hvilka hade att öfvervaka, huru tjensten sköttes å alla

delar af deras merendels vidsträckta områden, icke borde af något slags

ekonomiska betänkligheter afhållas från, utan snarare böra uppmuntras

att tidt och ofta företaga resor för att utöfva inspektion och på ort och

ställe taga reda på ställningar och förhållanden. Visserligen hade revisorerne

antydt, att tjenstemännen skulle kunna påräkna biträde af dem

underordnad personal för transport af deras effekter, men härvid ville

styrelsen dels erinra, att det egentligen endast vore traffkdirektören

eller hans assistent, som å den station, derifrån han afrest eller dit han

anlände, anträffade honom underordnad personal, dels såsom en vigtig

grundsats, till hvars förbiseende man icke borde öppna någon anledning,

framhålla, att jernvägsbetjening icke borde af öfverordnad anlitas för

enskild tjenst.

Hvad styrelsen för statens jernvägstraffk sålunda upplyst och anfört,

synes icke innebära fullgiltiga skäl för afböjande af den utaf revisorerne

ifrågasatta förändringen i gällande bestämmelser angående jernvägstjenstemännens

rätt att uppbära ersättning för transport af reseeffekter;

och då utskottet funnit denna förändring lämplig, har Utskottet ansett

sig böra föreslå,

att Riksdagen må i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla,

att Kong!. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder, hvarigenom

den för den lägre jernvägspersonalen gjorda

inskränkning i rätten att uppbära ersättning för transport

af reseeffekter må, på sätt revisorerne ifrågasatt,

tillämpas äfven i afseende å öfrige vid statens jernvägar

anstälde tjensteman.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

15

§ 9.

(Rev.-ber. pag. 131. — Uti. pag. 405.)

Enligt hvad revisorerne meddelat, åtnjöte så väl hufvudkassören somAng.uppUrdsuppbördskassören

vid jernväg,strafikstyrelsens byråafdelnings kassakontor isårens vid

arfvode efter år räknadt af 4,000 kronor och erhölle derjemte felräknings-styrluensbyX

penningar, den förre med 750 kronor om året, den senare med 25 öre afsining*

för hvarje fullt tusental kronor af årets uppbörd. Beloppet af de fel- fehämngsräkningspenningar,

som under år 1886 kommit uppbördskassören till penningar.

godo, hade uppgått till 4,104 kronor 50 öre, eller till nära fem och en

half gånger det belopp, som tillkomma hufvudkassören, och dock hade

den förre ej att såsom den senare göra några utbetalningar, vid hvilka

fel lättast uppstode och vore svårast att rätta. Uppbördskassörens åliggande

vore att emottaga den från stationerna inkommande trafik- och

telegramuppbörden, vid hvars insändande reversal bifogades. De influtna

beloppen infördes i en uppbördslängd, som utom af uppbördskassören

underskrefves af en annan tjensteman, hvilken intygade längdens likhet

med reversalen. Hela det enligt uppbördslängdens slutsumma influtna

beloppet öfverlemnades till hufvudkassan förmedelst bevis om insättning

i riksbanken å styrelsens räkning.

Då ett tillvägagående sådant som detta syntes innebära en högst

betydlig trygghet för, att sådan felräkning, som ej kunde rättas, endast

mycket sällan kunde ifrågakomma, hade revisorerne ej kunnat undgå

att fästa uppmärksamheten på det ovanligt stora belopp, hvartill felräkningspenningarne

i detta fall uppginge, och som, utgörande 3,415

kronor år 1880 och 4,104 kronor 50 öre år 1886, med en växande

trafik skulle komma att blifva allt större, om ej någon ändring i berörda

förhållande vidtoges. Med afseende härå och då de statens

tjensteman tillerkända missräkningspenningar i allmänhet utginge med

bestämda belopp, ansåge revisorerne, att äfven ifrågavarande tjenstemans

felräkningspenningar borde för framtiden varda till viss summa

fixerade.

Vid bedömandet af den stora olikhet, som påpekats mellan hufvudkassörens

och uppbördskassörens felräkningsersättningar, borde, enligt

hvad styrelsen för statens järnvägstrafik med anledning af revisorernas

omförmälda framställning anfört, ej förbises den skiljaktighet, som egde

rum i de båda kassornas bestyr, deruti nemligen att ut- och inbetalningar

i hufvudkassan till väsentlig del skedde uti större poster, hvar
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

Ang. kurirtågen

emellan

Stockholm och

Malmö.

till vexlar, anvisningar och riksbankssedlar af högre valörer kunde användas,

under det att deremot inbetalningarna till uppbördskassan gjordes

i mindre valörer, eller med hvad som omedelbart inbetalts å stationerna

i riksbanks- och mångfaldiga slag privatbanksedlar eller skiljemynt af

silfver och koppar samt äfven utländskt mynt, af hvilka alla redan granskningen

toge kassörens uppmärksamhet strängt i anspråk, synnerligen

som hela uppbörden från 261 stationer inkomme samtidigt, hvadan till

och med närvaron af den kontrollant, som är tillsatt att bevaka stationernas

intresse, icke kunde helt och hållet förebygga ett förbiseende vid

hopräkningen af den i medeltal till etthundratusental kronor uppgående

summan af remisserna.

De belopp, som under de senare åren utgått till ifrågavarande kassörer

i arfvode och felräkningspenningar tillsammanräknade, ansåge styrelsen

stå i ett ganska lämpligt förhållande till det med deras befattningar

förenade ansvar och arbete, men hon hade icke förbisett möjligheten

af att, med orubbadt bibehållande af den nu gällande normen för

beräkningen af uppbördskassörens felräkningsersättning, dennes hela aflöning

kunde med växande trafik stiga till en öfver höfvan hög summa,

och vore betänkt på att efter närmare öfvervägande hos Kongl. Maj:t

föreslå den ändring i aflöningsreglementet, som för denna lönefrågas

reglering erfordrades.

Utskottet delar den af revisorerne i omförmälda ämne uttalade

uppfattning; men då, enligt hvad styrelsen för statens jernvägstrafik meddelat,

styrelsen är betänkt på att hos Kongl. Maj:t föreslå den ändring

i gällande ahöningsreglemente, som för omförmälda lönefrågas reglering

erfordras, har utskottet, som velat uttala önskvärdheten deraf att åtgärder

i det syfte, revisorerne afsett, må varda med det snaraste vidtagna,

funnit sig böra hemställa,

att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit

låta bero.

§ 10.

(Rev.-ber. pag. 132. — Uti. pag. 407—409.)

Då statens jernvägstrafiks räkenskaper icke lemnade upplysning om

kostnaden för de s. k. kurirtågen, hafva revisorerne förmält sig icke hafva

kunnat bilda sig ett omdöme om, huruvida dessa tågs anordnande förorsakat

förlust eller medfört vinst. Det hade dock synts revisorerne

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

17

kunna ifrågasättas, om verkligen persontrafiken inom vårt land ännu

nått den utveckling, att den kunde anses betinga att, på sätt nu under

en del af året egde rum, två snabbgående tåg skulle dagligen med endast

omkring tre timmars tidskilnad befara den långa vägsträckan emellan

Stockholm och Malmö.

I denna fråga har styrelsen för statens jern vägstrafik först anmält,

att på framstäld begäran till revisorerne lemnats en approximativ uppgift

öfver intägter och utgifter för ifrågavarande tåg under år 1886.

Väl hade data saknats för att kunna exakt angifva, huru många resande

begagnat kurirtågen, och det derför att särskilda slag af biljetter icke

försåldes till dessa tåg, utan till dem utlemnades vanliga snälltågsbiljetter,

hvadan resande, som köpt sådan biljett å station vid eu linie,

der kurirtåg icke ginge, kunde vid anslutningsstation öfvergå till kurirtåg,

och likaledes en med kurirtåg börjad resa kunde fortsättas med

snälltåg, och skilnad således icke kunde göras mellan kurirtågs- och

snälltågsresande. Men som kurirtågen faktiskt varit lika mycket anlitade

som andra snabbgående tåg i motsvarande vagnklasser, kunde de

statistiska uppgifterna öfver freqvensen å snälltågen, i hvilka kurirtågen

äfven inbegrepes, med fullt fog läggas till grund för beräkningen af

intägten å kurirtågen, och som dessa uppgifter gifva vid handen, att

under de månader, juni—september, kurirtågen det året lupo, snälltågen

i l:a och 2:a vagnklasserna varit begagnade af i medeltal 15,5

resande, som erlagt tillsammans 1 krona per kilometer, så kunde, med

tillägg af den afgift som betaltes för postvagn och af vederbörlig andel

af afgifterna för resgodsöfvervigt, inkomsten för kurirtågen med allt skäl

uppskattas till 1 krona 15 öre per kilometer. Kostnaderna åter kunde,

beräknade efter samma grunder som användes i den utredning, styrelsen

framlagt i underdånig promemoria år 1883, då frågan väcktes om inrättande

af särskilda snabbare tåg för person- och postbefordringen med

synnerligt afseende på förbindelsen med utlandet, och ökade dels i förhållande

till det större antal vagnar dessa tåg numera innehölle, dels

med vederbörligt belopp för sjelfva banans slitning, högst antagas till 84

öre pr kilometer. Sistnämnda belopp understege med 21 öre medelintägten

per kilometer, och styrelsen ansåge sig derför berättigad uttala,

att dessa tåg, så länge de inskränktes till den tid af året, då personfreqvensen

vore störst, icke blott betäckte sina kostnader, utan ock lernnade

en behållning utöfver de direkta utgifterna till bestridande af en

del af jernvägens allmänna kostnader.

Men det vore icke ensamt den omedelbara inkomsten för jernvägen,

som borde vara bestämmande för befogenheten af dessa tåg, utan fast
Bih.

till RiJcid. Prof. 1888. 4 Samt. 1 Afd. 15 Häft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

mer den större betydelse en snabb förbindelse med utlandet hade för

det egna landet i sin helhet genom sin förmåga att framkalla trafik och

uppmuntra personer, som förut hållits tillbaka af tanken på resans besvärligheter

och den med densamma förenade tidsförlust, till att besöka

äfven ganska aflägsna orter, som genom den beqvämare kommunikationen

gjorts lättare tillgängliga. Också tydde redan flera tecken derpå,

att de anordningar, som på senare åren vidtagits för att undeidätta

resorna till och från utlandet, oaktadt de tryckta tiderna, redan verkat

i deri rigtning, som dermed åsyftats, och det lede intet tvifvel, att, äfven

om man tills vidare stannade vid hvad som hittills åtgjorts, samfärdseln

med de utländska kulturländerna skulle blifva allt lifligare och i alla

afseenden inbringande. Frågan vore nu, huruvida icke denna förbindelse

skulle nöjaktigt kunna tillgodoses med ett snabbgående tåg mellan hufvudstaden

och den för personrörelsen vigtigaste utfartsorten Malmö.

Huru denna fråga skulle besvaras, berodde naturligtvis derpå, huruvida

ett bantåg å den svenska sidan kunde ställas i nöjaktig anslutning till

de stora person- och postförande bantågen å kontinenten. Hufvudpunkterna

för dessa senare bantåg vore, hvad trafiken med norden beträffade,

Berlin och Hamburg. För en så vidt möjligt oafbruten förbindelse med

den förra staden och de derifrån utgående eller dit anländande tågen

fordrades, att å svenska sidan bantåget komme tidigt på morgonen till

Malmö och afginge från Malmö sent på aftonen; för anslutningen åter

med Hamburgertågen borde det svenska tåget inträffa i Malmö vid middagstiden

och afgå derifrån strax på eftermiddagen. Vore nu det enda

svenska tågets tidtabell så uppstäld, att de resande kunde i Malmö å

den ena leden omedelbart fortsätta sin färd, måste tydligen de, som hade

att färdas å den andra leden, nödgas vänta fem till sju timmar, innan de

kunde anträda sin färd vidare. Samma betydliga afbrott skulle äfven

uppstå för posten, på hvars ostörda fortskaffande det läge så mycken

vigt.

Derjemte vore ock att taga i betraktande, att de direkta tågen mellan

Malmö och Stockholm betjenade äfven personbefordringen mellan

talrika inrikes orter, belägna så väl vid statsbanan som vid de många till

denna anslutande enskilda jernvägarne; och det vore, hvad dessa senare

beträffade, nödigt att de inträffade vid de olika föreningsstationerna på

sådana tider, att resande och post kunde befordras vidare utan allt för

stort dröjsmål. Att det vore omöjligt att under den del af året, då personfreqvensen

vore lifligast, lösa dessa uppgifter på ett nöjaktigt sätt

med ett enda tåg, torde derför inses; och styrelsen ansåge för sin del

att, så länge de för vår samfärdsel med utlandet bestämmande stora

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

19

europeiska bantågens turer vore ordnade såsom för närvarande vore fallet,

kurirtåg mellan Malmö och Stockholm borde under sommarmånaderna

bibehållas jemte snälltåget, och det äfven af det skäl, att tillströmningen

af resande å sagda linie då ej sällan vore så stor, att icke

alla kunde medtagas å ett tåg utan men för den för tåget faststälda

hastigheten. I afseende på dessa tågs hittillsvarande anordning ville styrelsen,

med anledning af hvad revisorerne uppgifvit om den korta tidskilnaden

mellan de i samma rigtning löpande tågen, erinra att, om ock

blott tre timmar läge mellan tiderna för kurirtågets och snälltågets afgång

från Stockholm, likväl, till följd af tågens olika fart, tidskilnaden

dem emellan alltjemt ökades, så att de inträffade i Malmö med omkring

7 timmars mellantid, och att af samma orsak tidskilnaden mellan de

båda uppgående tågen utgjorde fem till sex timmar.

Då, med hänsyn till den nedgående inkomsten från statens jernvägar,

allvarlig omtanke bör egnas åt hvarje åtgärd, som kan bidraga

till ett gynsammare resultat af jernvägstrafiken, samt, på sätt revisorerne

anfört, det torde kunna ifrågasättas, huruvida trafikförhållandena inom

vårt land med nödvändighet påkalla, att tvenne snabbgående tåg skola

under sommartiden dagligen befara den långa vägsträckan mellan Stockholm

och Malmö, har utskottet ansett sig böra hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida icke ettdera af de två snabbgående tåg, som

en del af året befara jernvägslinien Stockholm—Malmö

och åter, må kunna utan allt för stor olägenhet indragas.

Konsistorierna och läroverken.

§ 11.

(Rev.-ber. pag. 233. — Uti. pag. 423.)

I afseende å räkenskapen för Borgholms pedagogi hafva revisorerne

anmärkt, att föreskrifterna i kongl. brefvet den 22 november 1861 angående

de kassor, som böra finnas vid hvarje pedagogi, icke blifvit iakttagna,

enär redogörelsen för revisionsåret upptoge såväl eu egen kassa,

hvars inkomster utgjorts af inskrifningsafgifter, som ock en materielkassa,

bland hvars inkomster uppförts skolafgifter. Härigenom hade det oegentliga

för kilande uppkommit, att den egna kassan, från hvilken bestridts

Ang. räkenskapen

för

Borgholms

pedagogi.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

kostnader för, bland annat, årsredogörelsen, under året ökat sin skuld

från 470 kronor 22 öre till 552 kronor 34 öre, under det att materielkassan

visat behållning, som under året stigit från 1,925 kronor 22 öre

till 2,029 kronor 87 öre.

I häröfver afgifvet utlåtande har domkapitlet i Kalmar anfört, att

det vore uppenbart, att föreskrifterna i förenämnda kongl. bref icke

blifvit iakttagna samt att derigenom väl icke någon verklig skada vållats,

men en ej ringa oegentlighet och oformlighet egt rum, hvilket

missförhållande dock kunde blifva undanröjdt, om det medgåfves domkapitlet

att anbefalla den formella förändring af räkenskaperna, att de

två kassor, som anmärkningen gälde, skulle sammanföras till en, hvarigenom

ifrågavarande räkenskap skulle bringas i föreskrifvet skick.

Enligt hvad utskottet inhemtat, har Kongl. Maj:t den 3 februari

innevarande år anbefalt domkapitlet att låta föranstalta om vidtagande

af den af detsamma föreslagna förändring beträffande räkenskaperna vid

pedagogien i Borgholm; hvilket utskottet velat till Riksdagens kännedom

meddela.

Folkundervisningen.

§ 12.

(Rev.-ber. pag. 250. — Uti. pag. 424—429.)

Ang. folkskola- Yid granskning af folkskoleinspektörernas reseräkningar hafva revi
''reseräkningar.

s°rerne, enligt hvad i revisionsberättelsen vidare anförts, funnit, att besöken

å skolorna i många fall verkstälts på sådant sätt, att ett allt för

ringa antal skolor under hvarje resa besökts, och resornas antal följaktligen

blifvit större än som syntes hafva varit förenligt med nöjaktig

sparsamhet; och hafva såsom exempel härpå revisorerne beträffande de

resor, som af några folkskoleinspektörer under revisionsåret i berörda

ändamål företagits, meddelat uppgifter å antalet resor och resedagar för

hvarje resa.

Omförmälda förhållande syntes revisorerne så mycket mera anmärkningsvärdt,

som uti de för folkskoleinspektörerne af statsrådet och chefen

för ecklesiastikdepartementet utfärdade förordnanden plägade särskildt

föreskrifvas, att inspektörernas resor borde på det sätt anordnas, att så

många skolor som möjligt måtte kunna under en och samma resa besökas.

I anledning af hvad Riksdagens år 1878 församlade revisorer, efter

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

21

granskni g af folkskoleinspektörernas reseräkningar, anfört i fråga om

de steg ade kostnaderna för folkskoleinspektionen, anhöll Riksdagen i

skrifvels den 20 maj 1879, att Kong!. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvid icke åtgärder måtte kunna vidtagas till förekommande deraf,

att folk koleinspektörernas inspektionsresor måtte ådraga statsverket större

kostnad r än dem, som vore nödvändiga för uppnående af de med dessa

resor af edda ändamål.

Eft r emottagande af Riksdagens berörda skrifvelse har Kongl. Maj:t,

på sätt evisorerne meddelat, i de för folkskoleinspektörerne den 8 december

188 och sedermera utfärdade förordnanden föreskrifvit, att dessa

resor böra på det sätt anordnas, att så många skolor som möjligt må

kunna under en och samma resa besökas.

Då kostnaden för och anordnandet af folkskoleinspektörernas resor

sålunda tvenne gånger varit föremål för anmärkningar från Riksdagens

revisorer, och Riksdagen hos Kongl. Maj:t gjort framställning i ämnet

samt Kongl. Maj:t hos en hvar af bemälda inspektörer i de för dem

utfärdade förordnanden gjort erinran till vinnande af det syfte, revisorerne

afsett, har utskottet, som velat uttala den mening, att den allvarligaste

uppmärksamhet bör egnas åt lämpligt anordnande af dessa resor,

icke funnit sig nu böra föreslå Riksdagen vidtaga någon åtgärd i ärendet,

helst förutsättas kan, att revisorernas uppmärksamhet allt framgent

kommer att egnas åt granskningen af folkskoleinspektörernas reseräkningar,

och att, derest denna granskning föranleder anmärkning, frågan

å nyo kommer att dragas under Riksdagens ompröfvande. Utskottet hemställer

alltså,

att revisorernas omförmälda framställning för närvarande

icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Läroanstalterna för öfveråriga döfstumma.

§ 13.

(Rev.-ber. pag. 311. — Uti. pag. 444—450.)

Revisorerne, som af räkenskaperna inhemtat, att såsom arfvode för --%• arfvode

räkenskapsföringen vid läroanstalten i Vadstena för öfveråriga döfstum ma Jåpsföringen

under revisionsåret till anstaltens föreståndare utbetalts tillsammans 22Qvid d°fstummekronor

1 öre, hafva, enär i kongl. brefvet den 18 september 1885 an- anstaUerna•

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

gående anslag till ifrågavarande anstalt för år 1886 arfvode för ofvanberörda

arbete icke upptagits, ifrågasatt omförmälda utgifts behörighet.

Genom utslag den 11 november 1887 på de besvär, direktionen öfver

ifrågavarande läroanstalt anfört öfver kammarrättens den 17 nästföregångne

februari meddelade utslag, hvarigenom, med anledning af inom

vederbörande revisionsafdelning gjord anmärkning angående ett till aflönande

af en räkenskapsförare vid anstalten utbetaldt belopp, kammarrätten

faststält det anmärkta beloppet till betalning af direktionen för

samma anstalt, har Kongl. Maj:t förklarat sig finna kammarrättens utslag

lagligen grundadt, men, med afseende å hvad i målet förekommit, medgifvit

att frågan om återbetalning af större del af det anmärkta beloppet

än det revisionen i kammarrätten tillkommande anmärkningsarfvode

finge förfalla.

Jemte åberopande af Kongl. Maj:ts omförmälda utslag har direktionen

för ifrågavarande anstalt dels hänfört sig till en af direktionen i

samma ämne den 6 juli 1887 afgifven förklaring, deri direktionen uttalat

den mening, att bland föreståndarens för anstalten åligganden icke

inginge skyldigheten att föra anstaltens räkenskaper, hvadan särskild

ersättning för räkenskapsföringen måste utgå, dels ock anfört, att Kongl.

Maj:t genom kongl. brefvet den 11 november 1887 bifallit direktionens

i afgifvet förslag angående användande af statsanslaget till anstalten för

år 1888 gjorda hemställan om ett visst belopp af räntemedlen till arfvode

åt anstaltens räkenskapsförare.

Utskottet anser sig böra framhålla befogenheten af revisorernas omförmälda

framställning, hvars rigtighet vinner särskild bekräftelse deraf,

att Kongl. Maj:t förklarat kammarrättens gillande af en i enahanda hänseende

gjord anmärkning vara lagligen grundadt; och då utskottet förestält

sig, att berörda anstalts direktion, som enligt kongl. brefvet den

22 november 1877 eger att bestämma föreståndarens åligganden, är oförhindrad

att uppdraga åt honom att utan särskild ersättning ombesörja

räkenskapsföringen, hvilket bestyr han synes hittills hafva kunnat utan

olägenhet förena med sina öfriga göromål vid anstalten, har utskottet

funnit sig böra ifrågasätta, huruvida den af revisorerne anmärkta, denna

anstalts föreståndare beredda särskilda tillökning i löneförmåner må vara

af förhållandena påkallad.

Vid granskning af 1885 års räkenskaper för läroanstalten för öfveråriga

döfstumma i Bollnäs anmärkte statsrevisorerne år 1886, att ersättning

utgått för uppgörande af berörda räkenskaper. Till svar å denna

anmärkning meddelade anstaltens styrelse, att, enär jemväl kammarrätten

gjort enahanda anmärkning vid 1884 års räkenskaper, så väl detta som

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 26. 23

1885 år utgift för räkenskapsföring skulle godtskrifvas 1886 års räkenskap.

Då alltså utgift af förevarande art hädanefter icke torde förekomma

vid döfs ummeanstalten i Bollnäs samt i afseende å den tredje af rikets

döfstum eanstalter eller anstalten i Skara anmärkning rörande utgift

för räk nskapsföringen icke af revisorerne framstälts och följaktligen

antagas kan, att sådan utgift ej heller derstädes under år 1886 förekommit,

synes häri ett ytterligare skäl föreligga för beaktande af revisorernas

förevarande framställning. I allt fall synes enahanda förfaringssätt

i etta hänseende böra ega rum vid alla dessa likartade läroanstalte

.

lits ottet får derför hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse hos Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida för framtiden särskilt arfvode för räkenskapsföring

må böra föreståndarne för läroanstalterna för

öfveråriga döfstumma tillerkännas.

§ H.

(Rev.-ber. pag. 366. —

Uti. pag. 480.)

Slutligen hafva revisorerne anmärkt, att berättelser icke blifvit re-^. berättelse

visorerne i föreskrifven ordning tillstälda från folkskolelärareseminarierna<a/e*''*S0,''<!™c

i Upsala, Linköping, Skara, Yexiö, Göteborg och Umeå. fiäZ{°!et!Za
Med

anledning häraf hafva, enligt hvad af de vid revisionsberät-We( ‘ uPsalatelsen

fogade förklaringarna innemtas, med undantag af domkapitlet i

Upsala, vederbörande domkapitel, efter seminarierektorernas hörande,

dels till Kongl. Maj:t insändt de felande berättelserna, dels förklarat sig

vilja för framtiden ställa sig de i detta hänseende gällande föreskrifter

till efterrättelse. Omförmälda domkapitel har deremot, efter rektorns

vid seminariet i Upsala hörande anfört, att domkapitlet till hvad af

honom såsom förklaring andragits — eller att han icke förestält sig,

att kongl. kungörelsen den 23 maj 1884, angående skyldighet för vederbörande

verk och inrättningar att i och för deras räkenskapers granskning

af Riksdagens revisorer till finansdepartementet insända till Kongl.

Maj:t stälda underdåniga berättelser om den dem tillhörande förvaltning

eller o utöfvad verksamhet, egde någon tillämplighet på folkskolelärarese

inarierna, helst en sådan redogörelses aflemnande icke vore i

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 26.

kongl. reglementet för dessa seminarier den 29 januari 1886 omförmäldt

— så mycket mindre funnit något vara att från domkapitlets sida tilllägga,

som sistberörda författning, ehuru långt senare tillkommen, i fråga

om berättelse för folkskolelärareseminariernas verksamhet endast föreskrefve,

att den af rektor afgifna berättelse skall efter hvarje läsårs slut

af domkapitlet till ecklesiastikdepartementet insändas, och då beträffande

de allmänna läroverken ett liknande förhållande, för så vidt domkapitlet

i Upsala hade sig bekant, egt rum, utan att någon anmärkning dervid

från revisorernas sida försports.

Då emellertid antagas kan att, sedan uppmärksamheten blifvit fäst

å berörda förhållande, domkapitlet i Upsala icke lärer underlåta att

föranstalta om att berättelse från seminariet i Upsala varder, i likhet

med hvad vid samtliga öfriga folkskolelärareseminarier i riket torde

komma att ega rum, revisorerne i vederbörlig ordning tillhandahållen,

har utskottet icke trott sig för närvarande böra föreslå Riksdagen att

aflåta skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet; hvadan utskottet hemställer,

att Riksdagen må vid hvad i omförmälda hänseende

förekommit låta för närvarande bero.

§ 15.

Hvad för öfrigt blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt har utskottet

funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i öfvervägande

vid behandling af de utgiftsanslag, revisorernas framställning

berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom vederbörandes

utlåtanden nöjaktigt förklarad^ dels ej vara af den vigt, att, oaktadt

förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens åtgärd

bort af förhållandena påkallas, dels slutligen icke hafva varit af beskaffenhet

att från utskottets sida påkalla något yttrande.

Stockholm den 8 mars 1888.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1888.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1888:36 Skrifvelse till Konungen i anledning af Riksdagens år 1887 församlade revisorers berättelse angående verkstad granskning af statsverkets samt andra af allmänna s. 51 i texten