Utlåtande, i anledning af Riksdagens av 1887 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1886.
1888-03-08 · 24 sidor, varav 24 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 24 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1888:26, Utlåtande, i anledning af Riksdagens av 1887 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1886.
Dokumentets text
Statsutskottets Utlåtande N:o 26.
1
N:o 26.
Ank. till Eiksd. kansli den 8 mars 1888, kl. 2 e. m.
Utlåtande, i anledning af Riksdagens av 1887 församlade revisorers
berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets
samt andra af allmänna medel bestående fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1886.
(I. A.)
Statsutskottet, till hvars behandling ofvannämnda revisionsberättelse
jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk och myndigheter
till Kongl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar blifvit hänvisad,
får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar och inhemtande
af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar, underställa
Riksdagens pröfning de af revisorerna gjorda framställningar, som
ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet att
härvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen blifvit iakttagen.
Utrikesdepartementet.
§ I
(Rev.
-ber. pag. 33. — Uti. pag. 377.)
Vid granskningen af utrikesdepartementets räkenskaper för år 188 Q Ang. bristande
hafva revisorerne anmärkt, bland annat, att flera i räkenskaperna af-^“™J“{#
förda belopp, utgörande kostnadsersättningar till embets- eller tjenste- räkenskaper.
Eib. titt Rilcsd. Prof. 1888. 4 Samt. 1 Afd. 15 Haft. 1
2
Statsutskottets Utlåtande N:o 26.
man i departementet för resor, företagna förnämligast utom landet, verificerats
med summariska qvittenser, utfärdade af de personer, hvilka
företagit dessa resor; och ehuru detta redogörelsesätt visserligen stode
i öfverenstämmelse med föreskrifterna i § 7 mom. 6 af gällande instruktion
för embets- och tjenstemännen i utrikesdepartementet af den 8 november
1878, hade revisorerne, enär utrikesdepartementets utgifter — de
s. k. hemliga utgifterna undantagna — icke syntes mera än andra allmänna
verks och inrättningars böra undandragas fullständig granskning
och kontroll, velat ifrågasätta, huruvida icke sådan ändring i berörda
föreskrifter angående verificeringen af utrikesdepartementets utgifter
lämpligen kunde vidtagas, att denna verificering mätte blifva i omförmälda
hänseenden fullständigad.
Till närmare upplysning rörande grunderna för de i förenämnda instruktion
intagna föreskrifter i afseende å verificeringen af kostnadsräkningar
till embets- och tjensteman i utrikesdepartementet för tjensteresor,
har chefen för departementets kameralafdelning med anledning af
revisorernes omförmälda framställning erinrat, att Rikets ständer i skrifvelse
till Kongl. Maj:t af den 17 september 1863 anmält sig bifalla, att,
enär eu i detalj genomförd och verificerad redogörelse för kostnader,
bestridda utom riket, icke kunde åstadkommas, samt då de extra utgifterna
skedde genom Kongl. Maj:ts beskickningar, nyssnämnda utgifter
skulle få på det sätt redovisas, att behöriga qvitton af de personer,
hvilka från utrikesdepartementets kameralafdelning emottag^ medel för
berörda ändamål, skulle anses vara såsom verifikationer tillfyllestgörande;
och då hvad Rikets Ständer sålunda anfört fortfarande syntes hafva full
giltighet, förefunnes enligt kameralchefens förmenande, icke skäl att
vidtaga ändring i de med afseende å verifikation af ifrågavarande utgifter
gällande föreskrifter.
Erdigt hvad utskottet inhemtat, har Kongl. Maj:t under innevarande
år i förut gällande reglemente, hvarefter Kongl. Maj:ts sändebud och
ministrar samt öfrige diplomatiske embets- och tjensteman vid utrikes
beskickningar ega åtnjuta traktamente, ekiperings- och resepenningar
m. m., gjort sådan ändring, att hädanefter chargé d’affaires och legationssekreterare
komma att för resa mellan Stockholm och beskickningsorten
erhålla ersättning i ett för allt med vissa i reglementet upptagna belopp.
Till följd häraf torde anledningar till anmärkningar af sådan beskaffenhet,
som de af revisorerne i omförmälda hänseende gjorda, komma att
för framtiden i väsentlig mån minskas.
I anförda reglemente med deruti gjorda ändringar och tillägg är
emellertid vidare föreskrift, dels att ifrågavarande embets- och tjenste
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 26.
3
män skola för resa från en beskickningsort till en annan eller till andra
än de i reglementet nämnda orter erhålla ersättning antingen enligt
ingifven godkänd räkning eller med viss för hvarje fall särskilt faststäld
summa, dels ock att för annan tjensteresa, som diplomatisk embetseller
tjensteman erhåller befallning att företaga, kostnaden skall ersättas
antingen efter ingifven och af ministern för utrikes ärendena godkänd
räkning eller efter de grunder, som Kongl. Maj:t finner godt i allmänhet
eller för särskildt fall fastställa.
Då sålunda vid redogörelsen för de kostnader, som sistnämnda slags
resor föranleda, kunna förekomma räkningar af samma beskaffenhet som
de af revisorerne nu omförmälda, samt, på sätt revisorerne framhållit,
dylika kostnader synas böra i vanlig ordning verificeras, har utskottet
ansett sig böra hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke föreskrifter må kunna meddelas till fullständigt
afhjelpande af den utaf revisorerne anmärkta
brist i förenämnda räkenskapers verificering.
Arméförvaltningen.
§ 2.
0
(Rev.-ber. pag. 58. — Uti. pag. 378—380.)
Jemlikt kongl. brefven den 16 juni 1876 och den 6 september 1883 Ang. redovuhade
förordnats, att de medel, som inflöte genom försäljning af gödselflytande”/årvid
beridna trupper af värfvade armén, skulle till det belopp, som öfver-säijnmgsmedei.
stege kostnaden för gödselns bortförande, få af vederbörande chefer
disponeras till sådana utgifter för regemente eller corps, till hvilka medel
ej blifvit i stat eller eljest anvisade, dock att årlig redovisning härför
skulle till arméförvaltningen afgifvas i sammanhang med öfriga från förbemälda
trupper ingående årsredogörelser; men några på grund af sålunda
meddelade föreskrifter aflemnade redogörelser hade emellertid
icke, enligt hvad revisorerne anmärkt, åtföljt arméförvaltningens räkenskaper
för år 1886.
1 häröfver afgifvet utlåtande har arméförvaltningens intendentsdepartement
anfört, att den ursprungliga anledningen till ifrågavarande
4
Statsutskottets Utlåtande N:o 26.
gödselmedels disposition, på sätt genom ofvannämnda kongl. bref bestämts,
varit en framställning år 1876 till Kongl. Maj:t från sekundchefsembetet
vid lifgardet till häst, att den inkomst, som vid regementet
kunde beredas för spillningen efter nummerhästarne, måtte ställas till
sekundchefens förfogande, för att användas till en eller annan sådan för
regementets nytta och fördel erforderlig utgift, hvartill medel icke kunde
lämpligen annorledes beredas.
I det utlåtande, som arméförvaltningen å intendentsdepartementet
på grund af erhållen remiss häröfver den 16 maj sistnämnda år till
Kongl. Maj:t afgifvit, och deruti förvaltningen förmälde sig sakna kännedom
om någon vare sig allmän, eller särskildt för lifgardet till häst
gällande, bestämmelse i fråga om dispositionen af inkomsten för såld
gödsel vid armén, hade förvaltningen förordat sekundchefsembetets framställning
på det sätt, att, tillsvidare från och med år 1876 och intilldess
annorlunda kunde varda förordnadt, de genom gödselns försäljning vid
regementet inflytande medel måtte af sekundchefen fritt disponeras för
sådana till regementets allmänna gagn förekommande nödiga utgifter,
hvartill medel ej blifvit regementet i stat eller eljest anvisade, men tilllika
påyrkat, att årlig redovisning för medlen borde till arméförvaltningen
ingå i sammanhang med öfriga årsredogörelser från regementet,
hvarjemte* förvaltningen föreslagit att, då bestämmelse i detta ämne
jemväl syntes erforderlig beträffande öfriga beridna trupper af värfvade
armén, hvad sålunda hemstälts rörande lifgardet till häst måtte få vinna
tillämpning jemväl vid nyssnämnda trupper utom vid dåvarande husarregementet
Konung Karl XV, numera kronprinsens husarregemente, der inkomsten
af gödseln på grund af kongl. brefvet den 24 januari 1876 finge
tillsvidare tillfalla en vid regementet inrättad pensionskassa; och behagade
Kongl. Maj:t äfven dels genom kongl. brefvet den 16 juni nyssnämnda
år härtill lemna bifall, dels ock sedermera, efter det ofvanomförinälda
pensionskassa vid kronprinsens husarregemente anmälts
hafva så ökats, att densamma ej längre behöfde hela den behållna inkomsten
af spillningen efter regementets hästar, genom kongl. brefvet
den 6 september 1883 tillåta, att, intilldess annorlunda kunde varda förordnadt,
de medel, som inflöte genom försäljning af spillningen efter
kronprinsens husarregementes hästar, efter afdrag af kostnaden för
spillningens bortförande, finge till så stor del, som ej erfordrades för
upprätthållande af prins Karls pensionskassas förbindelser till sina underhållstagare
utan kapitaltillgångens förminskning, i öfverensstämmelse
med hvad som genom kongl. brefvet den 16 juni 1876 medgifvits i af
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 26.
5
seende å öfriga beridna trupper vid värfvade armén, mot redovisningsskyldighet
inför arméförvaltningen af regementschefen disponeras.
Enär således dessa numera till vederbörande regementens nytta anvisade
och till respektive regementschefers disposition stälda inkomster,
hvilka före år 1876, under det passevolanssystemet ännu varit rådande
vid värfvade armén, synts hafva utgjort en sportel för vederbörande
stallunderofficerare, icke kunde hänföras till någon af de medelstillgångar,
hvilka vore stälda under intendentsdepartementets förvaltning och
följaktligen ej heller ansetts böra i kronans räkenskaper upptagas, hade
det synts arméförvaltningen — på hvars initiativ offentlig redovisning
för dessa medel tillkommit, i syfte att kunna utöfva någon kontroll
öfver medlens användning samt derigenom i viss mån förhindra desammas
missbrukande — som skulle vid sådant förhållande ingen anledning
vara för handen att vidfoga ifrågavarande redogörelser arméförvaltningens
hufvudbok, med hvilken de ej egde något samband, ity att
de uti sagda redogörelser redovisade medlen ej kunde betraktas såsom
någon egentlig statsinkomst för något af de uti denna hufvudbok ingående
statsanslag, hvadan redogörelserna ock, efter undergången behörig
granskning hos förvaltningen, hittills aflemnats till förvar af vederbörande
revisionstjenstemän derstädes, i likhet med andra upplysningshandlingar.
Något hinder för redogörelsernas införlifvande med arméförvaltningens
hufvudboksverifikationer förefunnes emellertid ej, derest
denna arméförvaltningens uppfattning af frågan möjligen kunde befinnas
afvika från syftemålet med och den verkliga innebörden af Kongl. Maj:ts
beslut rörande medlens redovisning inför arméförvaltningen.
Då arméförvaltningen sålunda funnit hinder icke möta för att ifrågavarande
redogörelser må, på sätt revisorerne åsyftat, införlifvas med
arméförvaltningens hufvudboksverifikationer, samt rättelse för framtiden
i det af revisorerne antydda syfte alltså är att emotse, har utskottet
funnit sig böra hemställa,
att Riksdagen må vid hvad i förevarande ärende
förekommit låta bero.
§ 3.
(Rev.-ber. pag. 59. •— Uti. pag. 385.)
Vid granskning af skiutskolans vid Rosersberg räkenskaper för år A”3- verif ka
o
o it o i tionfvncb vid
1886 hade revisorerne fäst uppmärksamheten vid det förhållande, atträkenskaperna
åtskilliga med statsmedel betalta räkningar å levererade effekter af för hjulsko
o
lan md Rosers
berg.
6
Statsutskottets Utlåtande N:o 26.
hvarjehanda slag, såsom papper, ved, bräder, oljor, skjutmateriel in. m.,
samt å verkstälda arbeten, såsom tvätt, skurning, körslor o. s. v., saknade
intyg, att leveranserna eller arbetena verkligen fullgjorts, och att
räkningarne blifvit granskade; och hade revisorerne med särskild hänsyn
till mängden af sådana, i ofvan antydda hänseende bristfälliga verifikationer
velat anmärka förhållandet.
Till genmäle härå har arméförvaltningen å artilleridepartementet i
afgifvet utlåtande anfört, att, då chefen för skjutskolan ej egde på annan
person disponera de medel, som för skolans behof anvisats, utan sjelf
skulle desamma qvittera, likasom han ensam vore för deras användande
inför arméförvaltningen ansvarig, ett sådant ansvar, i förening med skolchefens
åliggande att sjelf underskrifva skolans räkenskaper, synts innefatta
full garanti derför att de, som verifikationer för räkenskapen, med
densamma följaktiga räkningarne blifvit, innan liqvid derför utgifvits,
underkastade noggrann granskning och kontroll. Af sådan anledning
hade det icke ansetts nödigt att påfordra räkningarnes förseende med
särskild anteckning af skolchefen om deras granskning och godkännande;
ehuru naturligtvis hinder ej mötte, att denne hädanefter med sådan påskrift
försåge de räkningar, hvilka såsom verifikationer skulle biläggas
den af honom underskrift^ räkenskapen.
Då af omförinälda förklaring torde framgå, att den af revisorerne
anmärkta bristfälligheten i verificering af förenämnda skjutskolas räkenskaper
kommer att för framtiden varda afhulpen, får utskottet hemställa,
att Riksdagen må vid den afgifna förklaringen
låta bero.
Marinförvaltningen.
§ 4.
(Kev.-ber. pag. 84. — Uti. pag. 393—396.)
Ang. kostnaden Jemlik! förpassning den 5 juli 1886, intagen under n:o 5,451 bland
^transport1'' Karlskrona stations utgiftsverifikationer för samma år, hade, enligt hvad
revisorerne meddelat, från Råbelöfs kruthus till varfschefen i Karlskrona
afsändts ett parti krut om 2,000 kilogram; och skulle krutet transporteras
med extra tåg å jernväg från Kristianstad till Hessleholm samt derifrån
likaledes å jernväg till Alfvestad. För krutets vidare befordran från
Alfvestad till Karlskrona hade kontrakt uppgjorts mellan varfschefen och
enskild körselentreprenör, hvilken senare åtagit sig att för en summa af
400 kronor verkställa denna del af transporten.
Statsutskottets Utlåtande N:o 26.
7
Då billigaste sättet att verkställa ifrågavarande befraktning otvifvelaktigt
skulle hafva varit att befordra varan med sjölägenhet och i allt
fall transporten på landsväg direkt mellan Kristianstad och Karlskrona
icke borde föranleda större kostnad och tidsutdrägt än dylik transport
från Alfvestad till sistnämnda stad, hafva revisorerne framhållit olämpligheten
af den omväg, på hvilken ifrågavarande krutparti fraktats.
Till fullgörande af erhållen föreskrift att inkomma med yttrande
öfver revisorernes ofvan omnämnda anmärkning, har varfschefen vid
flottans station i Karlskrona i afgifvet utlåtande anfört, att arméförvaltningen
i skrifvelse den 15 maj 1886 meddelat, att för Karlskrona station
anordnats på Kristianstads ammunitionsförråd 2,000 kg. 15 mm. krut,
hvilket skulle genom vederbörande tygmästares försorg stationen tillsändas
emot ersättning för belöpande transportkostnaden, och då således
vederbörande tygmästare, som antagits vara tygmästaren i Kristianstad,
erhållit arméförvaltningens order om krutets sändning till Karlskrona
samt det transporträtt, han ämnade använda, derstädes icke varit kändt,
så och för den händelse han haft för afsigt att ditsända krutpartiet per
jernväg, hade varfschefen i skrifvelse den 20 nyssnämnda månad anhållit
att, enär ordinarie kruttågen icke ginge fram till Karlskrona, utan
aflemnade godset i Alfvestad, tygmästaren ville i god tid före afsändningen
derom underrätta varfschefen, på det att åtgärder måtte kunna
vidtagas för krutpartiets förande till Karlskrona på det för kronan fördelaktigaste
sätt, antingen med extra tåg eller med forbönder.
Under den 4 juni samma år hade tygmästaren i Kristianstad meddelat,
att krutpartiet skulle afsändas från Hessleholm med kruttåg den
5 och framkomma till Alfvestad den 6 juli. Sedan detta meddelande
ankommit, hade varfschefen infordrat uppgifter å kostnaden för krutets
förande från Alfvestad till Karlskrona såväl med extra tåg som med
forbönder; och då af de inkomna uppgifterna framgått, att det förra
alternativet skulle betinga en utgift af 648 kronor, men det senare
endast 400 kronor, så hade varfschefen beslutit att det för kronan
billigaste transportsättet skulle begagnas.
Utskottet, som i likhet med revisorerne funnit det sätt, hvarpå berörda
kruttransport egt rum, hafva förorsakat större kostnad än hvad
som af förhållandena bort föranledas, har, ehuru de afgifna förklaringarne
icke kunnat anses nöjaktiga, dock icke funnit hvad i detta ärende förekommit
numera böra till någon Riksdagens särskilda åtgärd föranleda;
hvadan utskottet endast velat förhållandet för Riksdagen
omförmäla.
8
Statsutskottets Utlåtande N:o 26.
Stockholms stads räkenskaper och länens landsböcker.
§ 5.
(Rev.-ber. pag. 114. — Uti. pag. 400.)
Ang. Riddar- I öfverensstämmelse med 1877 års Riksdags beslut är, enligt hvad
''‘TopPlnerksårey''lsorevne erinrat, genom kongl. kungörelsen den 10 augusti samma
bergsiagsfri- år förordnadt, att, med två uppgifna undantag, alla de verk, som vore
heL förpligtade till bergverkstiondes utgörande, skulle från och med år 1878
befrias från dylik tionde; dock att hvad sålunda stadgades icke skulle,
förr än derom blefve särskildt förordnadt, gälla beträffande vissa uppräknade
verk, och bland dem Riddarhytte eller Skilå kopparverk inom
Skinnskattebergs härad och socken af Vestmanlands län.
Genom ett kongl. bref af förenämnda dag hade, efter hvad revisorerne
vidare meddelat, i fråga om nu omförmälda verk följande vilkor
för tiondens eftergifvande blifvit faststälda, nemligen, att all den lindring
i räntan, som 87/io mantal under samma verk lagda hemman såsom
bergslagsfrihet åtnjöte, skulle från och med år 1878 komma att upphöra,
samt att egaren till verket inom nämnda års slut till riksgäldskontoret
inbetalade den på kopparverket belöpande hälft af skilnaden emellan
uppskattningsvärdet å de hemman, som bildats af de under både Riddarhytte
koppar- och jernverk till skatte försålda Ramshytte och Skinnskattebergs
allmänningar, eller 7,331 kronor 25 öre, och den för samma
allmänningar erlagda skatteköpeskilling, 84 kronor 8 öre, med 3,623
kronor 58 öre.
Sedan egaren af ifrågavarande verk vägrat underkasta sig de sålunda
föreskrifna vilkoren, hade Kong!. Maj:t enligt skrifvelse den 30 januari
1879 funnit detta verk böra bibehållas vid skyldigheten att utgöra tionde
af tillverkningen.
Emellertid hade koppartillverkningen vid Riddarhytte eller Skilå
verk varit nedlagd alltsedan år 1873, hvadan någon bergverkstionde icke
kunnat verket åläggas; och då detta verk, oaktadt koppartillverkningen
efter nämnda år upphört, alltjemt varit i åtnjutande ej allenast af ofvannämnda
bergslagsfrihet, bestående af lindring i räntan af 87/io mantal
under verket lagda hemman, utan äfven af besittningsrätten till förberörda
hemman, tillhopa l3/8 mantal, som bildats af Ramshytte och
Skinnskattebergs allmänningar, men såsom allmänt vilkor för dylika för
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 26.
9
måners fortsatta åtnjutande gälde, att bergverksdrift^ skulle oafbrutet
uppehållas, hade revisorerne velat fästa uppmärksamheten å omförmälda
förhållande.
I häröfver afgifvet utlåtande har Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Vestmanlands län anfört:
att ifrågavarande förhållande redan blifvit uppmärksammadt af kammarrättens
revisionsafdelning, ity att dess första kontor derom framstäf
anmärkning vid granskning af 1885 års landsbok för länet, en anmärkning
som sedermera förnyats vid granskningen af landsboken för
år 1886;
att verkets egare uti deröfver infordrad förklaring sökt göra gällande,
att ehuru någon tionde för koppartillverkning icke till kronan erlagts
senare än år 1874, beräknad för år 1873, kopparverket hvarken då eller
sedermera varit verkligen nedlagdt, men att med år 1873 malmfyndigheten
i de äldre grufvorna så upphört eller förminskats, att den icke
ens kunde ersätta brytningskostnaden, än mindre smältningskostnaden,
synnerligast som just vid samma tid prisen på kol uppdrefvos, men
värdet å koppar starkt föll; tilläggande kopparverkets egare, att änskönt
någon smältning af koppar således under senare åren ej egt rum, man
dock städse fortsatt bearbetningen af vissa fyndigheter samt på sökandet
efter nya kopparmalmanledningar nedlagt penningar fullt motsvarande
beloppet af de räntor, som förmenats hafva obehörigen undandragits
statsverket;
att deremot bergmästaren i distriktet, hvilkens yttrande Kongl. Maj ds
befallningshafvande, på grund af hvad sålunda förekommit, ansett sig
böra infordra, förklarat, att såvidt med bergverksdrift i förevarande fall
borde förstås ett verkligt tillgodogörande af mineralrikets alster, hvarvid
statsverket mot de till verkets drift och förkofran förlänade förmåner
skulle erhålla något vederlag i den af tillverkningen utgående afrad,
det vore obestridligt, att bergverksdriften vid Riddarhytte kopparverk
upphört redan med år 1873 och derefter vore att betrakta som nedlagd,
ett omdöme, som enligt bergmästarens förmenande, icke rubbades af
verksegarnes invändning om de af dem äfven under senare åren drifna
försöksarbeten, hvilka för öfrigt varit af mindre betydenhet och oftast
företagits i sammanhang med jernmalmsbrytningen;
att länets landskontor uti sitt den 31 maj 1887 häröfver afgifna
utlåtande — enär koppartillverkningen vid Riddarhytte kopparverk, på
grund af hvad bergmästaren upplyst, måste anses hafva med år 1873
upphört hemstält, att det af kammarrättens revisionskontor frainstälda
yrkande om ersättning för de räntor, hvilka kunde befinnas hafva
Bill. till Rilcsd. Prof. 1888. 4 Sami. 1 Afd. 15 Raft.
2
10
Statsutskottets Utlåtande N:o 26.
obehörigen frångått statsverket, måtte af kammarrätten bifallas i den
mån sådant eljest med gällande lag öfverensstämde; samt
att Kongl. Maj:ts befallningshafvande för egen del hos kammarrätten
förklarat sig ej hafva något att emot landskontorets yttrande erinra.
För så vidt af hvad sålunda i ärendet förekommit framgår, synes
den af revisorerne framstälda anmärkningen vara fullt befogad; men
då, på sätt i Kongl. Maj:ts befallningshafvandes omförmälda utlåtande
meddelas, ifrågavarande ärende dragits under pröfning af kammarrätten,
hvilken, enligt hvad utskottet inhemtat, ännu icke förehaft detsamma
till slutligt afgörande, torde revisorernas berörda framställning för närvarande
icke höra till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.
''Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
§ 6.
(Rev.-ber. pag. 124. — Uti. pag. 401—403.)
Ang. ersätt- Enligt verifikationerna till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens räkenning
un väg-skaper för revisionsåret hade i vissa fall väg- och vattenbyggnads‘''byggnadi-
corpsens tjensteman uppburit ersättning för begagnande och slitning af
corpsens egna instrument, hvilken ersättning uti en af en extra distriktsingeniör
^''slitning1 af ^ i mellersta väg- och vattenhyggnadsdistriktet afgifven expensräkning för
egna inströ ?ir 1885 upptagits till 25 kronor. Men, enligt hvad revisorerne anmärkt,
ment'' funnes icke någon grund för beräkningen af nämnda ersättning; och att
sådan förmån icke borde tillkomma bemälde tjensteman, framginge numera
tydligen deraf, att i den genom kongl. brefvet den 18 december
1885 faststälda taxa på arfvode för förrättningar, som verkstäldes af
tjensteman i väg- och vattenbyggnadsdistrikten, hvilken taxa i § 10 upptoge
de särskilda ersättningar, förrättningsman egde uppbära, någon
godtgörelse för instruments slitning icke funnes omförmäld.
Bemälda styrelse har i häröfver afgifvet utlåtande anfört, att för
de flesta väg- och vattenbyggnadsdistrikt hade instrument hittills blifvit
af statsmedel bekostade så väl hvad beträffade inköp som underhåll; och
skälet för detta tillvägagående hade varit, att dessa instrument i anseende
till deras dyrbarhet och ömtålighet ansetts billigtvis icke böra
bekostas af tjenstemännen sjelfva, och då åtskilliga tjensteman, bland
dem en eller annan af de lägst afiönade, icke kunnat, i anseende till det
mindre antalet af staten tillhöriga instrument, kornmal åtnjutande af
Statsutskottets Utlåtande N:o 26''.
11
berörda förmån utan nödgats inköpa och begagna egna instrument, hade
styrelsen funnit billigheten kräfva^ att någon kontant ersättning för sålunda
åsamkade utgifter komme dessa tjensteman till del. Bland ifrågavarande
tjensteman hade den uti revisorernas anmärkning åsyftade extra
distriktsingeniören uti mellersta väg- och vattenbyggnadsdistriktet jemväl
varit, och då denne för slitning af egna instrument fått uppbära ett
belopp af 25 kronor årligen, hade styrelsen iakttagit, att denna ersättning
icke beviljats med högre belopp än hvartill verkliga kostnaden för
honom kunnat anses uppgå. Ett stöd för den anmärkta åtgärden hade
äfven vunnits genom kammarrättens den 16 december 1886 meddelade,
sedermera laga kraft vunna beslut i dylika anmärkningsfrågor, uppkomna
vid granskning af styrelsens räkenskaper för år 1883, och genom hvilket
beslut två framställa särskilda anmärkningar fått förfalla. Vidkommande
revisorernas uttalade åsigt, att den anmärkta förmånen icke funnes
bland de särskilda ersättningar, hvilka upptoges i 10 § af den åberopade
taxan den 18 december 1885, ville styrelsen erinra, att denna §,
hvilken egde följande lydelse: "kostnader för handtlangning, materialier
för utstakningar, redskap för jordborrningar, för arbetet använda tryckta
kartor och andra dylika utgifter ersättas förrättningsmannen efter behörigen
styrkta räkningar», enligt styrelsens uppfattning icke syntes frånkänna
styrelsen rättighet att fortfarande medgifva ersättning åt förrättningsman
för, bland andra utgifter, kostnaden för reparation af egna
instrument; och hemstälde styrelsen, att sådan ersättning måtte få utgå
åtminstone så länge, som icke alla tjensteman vid distrikten åtnjöte
förmånen att kostnadsfritt begagna de staten tillhöriga instrument.
På sätt revisorerna framhållit, anser utskottet, att ersättning för
begagnande och slitning af egna instrument icke bör i bemälda tjenstemäns
expensräkningar upptagas; men då frågan icke torde vara af den
vigt, att den synes böra påkalla någon särskild åtgärd från Riksdagens
sida, har utskottet endast velat förhållandet för Riksdagen
omförmäla.
Statens jernväg^ trafik.
§ 7-
(Rev.-ber. pag. 130. — Uti. pag. 403.)
Enligt en revisorerne meddelad uppgift åtnjöte femtiofem vid sta- Ang- k]'',bil~
tens jernvägar anstälde läkare stående fribiljetter, gällande under hela ^teZ jJlåret
å samtliga statsbanelinierna. Då för ombesörjandet af jernväg^- vägar för
° •> j o jernvägs
läkarne.
12
Statsutskottets Utlåtande N:o 26.
personalens sjukvård de för detta ändamål anstälde läkare vore hänvisade
till vissa distrikt, hade revisorerne icke funnit den utsträckta rätt
till fribiljetter, som blifvit desse läkare medgifven, vara af något tjenstens
behof påkallad.
I sammanhang härmed hafva revisorerne uttalat önskvärdheten af,
att beviljandet af fribiljetter i allmänhet måtte i möjligaste mån inskränkas,
särskildt i fråga om stående fribiljetter, gällande under hela
året å samtliga statsbanelinier, och i synnerhet då fråga förekomme om
beviljandet af sådana biljetter för resor i andra än de i kongl. brefvet
af den 8 september 1882 nämnda fall.
Jemte meddelande att det önskningsmål revisorerne framhållit rörande
inskränkning i beviljandet af fribiljetter redan blifvit uppmärksammad
t, såsom det framginge af en till styrelsen för statens järnvägstrafik
den 31 sistlidne december aflåten skrifvelse från statsrådet och
chefen för kongl. civildepartementet, har bemälde styrelse, i ett med
anledning af revisorernas framställningar i fråga om förvaltningen af
statens jernvägstrafik afgifvet utlåtande, beträffande de till jernvägsläkarne
utlemnade fribiljetter erinrat, att, om ock ifrågavarande läkare
ej behöfde för vården om jernvägspersonalen resa utom det distrikt
eller den sektion, der denna personal vore placerad, förmånen af
fribiljett å hela statsbanenätet likväl ej vore att anse såsom ett obefogadt
gunstbevis, utan utgjorde en väsentlig del af den aflöning
läkarne uppbure, och hade gjort det möjligt att sätta sjelfva läkarearfvodet
så lågt som det för närvarande vore. Härigenom hade sålunda
en afsevärd besparing uppkommit i jernvägstrafikens utgifter för läkarevård,
mångfaldigt större än den ringa inkomst jernvägen skulle uppbära,
om läkarne i de sällsynta fall, då deras praktik tilläte dem resa utom
sitt distrikt, skulle lösa biljetter; och borde det äfven omförmälas, att
åtskillige af de läkare, som anlitades för personalens sjukvård, icke uppbure
någon annan ersättning än nämnde fribiljett.
Enligt hvad trafikstyrelsen upplyst, utgör förmånen af fribiljett å
hela statsbanenätet en väsentlig del af den aflöning, läkarne uppbära,
och för åtskilliga bland dem den enda ersättning, de såsom jernvägsläkare
åtnjuta. Detta aflöningssätt synes emellertid ej allenast strida
mot de grunder, som i allmänhet blifvit följda vid bestämmande af
löneförmåner för statens tjensteman, utan äfven innebära den anmärkningsvärda
oegentlighet, att ju mer en läkare är stadd på resa utom
sitt tjenstgöringsområde och sålunda underlåter att tjenstgöra, desto
större fördel är han i tillfälle att tillvinna sig af de med befattningen
förenade förmånerna. Utskottet anser följaktligen, i likhet med reviso
-
Statsutskottets Utlåtande N:o 26.
13
rerne, att den utsträckta rätt till fribiljetter, som medgifvits jernvägsläkare,
icke bör för dem bibehållas. Rigtigast vore visserligen, enligt
utskottets förmenande, att de vid statens jernvägstrafik anstälde läkare
icke beviljades rättighet att resa fritt å statsjernvägarne vid andra resor
än dem, de såsom jernvägsläkare företaga. Men då ett konseqvent tilllämpande
af denna åsigt måhända torde komma att medföra praktiska
svårigheter, har utskottet icke velat framställa förslag i sådan rigtning.
Deremot har utskottet funnit läkares rätt till fribiljett åtminstone böra
inskränkas till det distrikt, inom hvilket jernvägspersonalens sjukvård
är honom anförtrodd; och har utskottet med anledning häraf ansett
sig böra föreslå Riksdagen att hos Kongl. Magt göra framställning i
sådant syfte.
Utskottet hemställer alltså,
att Riksdagen må i skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke den rätt till fribiljetter å statsbanorna,
som hittills medgifvits de vid statens jernvägstrafik
anstälde läkare, må för hvarje läkare inskränkas till
det distrikt, inom hvilket han såsom jernvägsläkare
tjenstgör.
§ 8.
(Rev.-ber. pag. 130. —- Uti. pag. 404.)
Genom styrelsens för statens jernvägstrafik cirkulär den 30 apri\Ang. jemvägs1881
angående rese- och traktamentsersättning till tjensteman och be-^®“<(e™“ran*BS
tjente vid jernvägsdistrikten hade föreskrifvits, att ersättning för träns- sättning för
port af reseeffekter icke skall utgå till tjensteman vid tjensteresa inom transP°rt af
i- cj o u V6S66 ff 6/CtCV.
det distrikt, han tillhörde, samt ej heller till stationsskrifvare och betjent,
vare sig han vore stadd i tjensteresa inom eller utom det distrikt, han
tillhörde.
I betraktande af det särskilda förhållande, att jernvägens tjensteman
under sina tjensteresor å statens jernvägar ej kunde betraktas som
resande i vanlig mening, hade det synts revisorerne, som de då bort
kunna påräkna biträde af jernvägens vid stationerna anstälda, dem underordnade
transportpersonal vid transport af sina effekter. Revisorerne
hade derför velat ifrågasätta, huruvida icke omförmälda, endast den
lägre personalen omfattande undantag från i resereglementet medgifna
14
Statsutskottets Utlåtande N:o 26.
rätt att uppbära ersättning för transport af reseeffekter äfven borde utsträckas
till öfrige vid statens jernvägar anstälde tjensteman i alla de
fall, då under uppehåll i resan bostad funnes att tillgå i stationens
omedelbara närhet.
I ofvan åberopade utlåtande har styrelsen för statens jernvägstraffk,
jemte förmälan att alla tjensteman vid distrikten, och således äfven
stationsskrifvare, egde åtnjuta ersättning för transport af reseeffekter
vid resor utom det distrikt de tillhörde, men deremot icke, med undantag:
af afdelningsföreståndare och deras assistenter, vid resor inom distriktet,
anfört, att ofvanberörda och öfriga inskränkningar i de genom
resereglementet stadgade ersättningar gjorts i statsbanornas intresse och
med beaktande af de förhållanden, hvarunder tjensteresor af olika befattningshafvande
gemenligen företoges. De enda tjensteinnehafvare vid
distrikten, för hvilka resereglementet oförändradt tillämpades, vore
nämnde afdelningsföreståndare och assistenter, och detta af det skäl, att
desse tjensteman, hvilka hade att öfvervaka, huru tjensten sköttes å alla
delar af deras merendels vidsträckta områden, icke borde af något slags
ekonomiska betänkligheter afhållas från, utan snarare böra uppmuntras
att tidt och ofta företaga resor för att utöfva inspektion och på ort och
ställe taga reda på ställningar och förhållanden. Visserligen hade revisorerne
antydt, att tjenstemännen skulle kunna påräkna biträde af dem
underordnad personal för transport af deras effekter, men härvid ville
styrelsen dels erinra, att det egentligen endast vore traffkdirektören
eller hans assistent, som å den station, derifrån han afrest eller dit han
anlände, anträffade honom underordnad personal, dels såsom en vigtig
grundsats, till hvars förbiseende man icke borde öppna någon anledning,
framhålla, att jernvägsbetjening icke borde af öfverordnad anlitas för
enskild tjenst.
Hvad styrelsen för statens jernvägstraffk sålunda upplyst och anfört,
synes icke innebära fullgiltiga skäl för afböjande af den utaf revisorerne
ifrågasatta förändringen i gällande bestämmelser angående jernvägstjenstemännens
rätt att uppbära ersättning för transport af reseeffekter;
och då utskottet funnit denna förändring lämplig, har Utskottet ansett
sig böra föreslå,
att Riksdagen må i skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla,
att Kong!. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder, hvarigenom
den för den lägre jernvägspersonalen gjorda
inskränkning i rätten att uppbära ersättning för transport
af reseeffekter må, på sätt revisorerne ifrågasatt,
tillämpas äfven i afseende å öfrige vid statens jernvägar
anstälde tjensteman.
Statsutskottets Utlåtande N:o 26.
15
§ 9.
(Rev.-ber. pag. 131. — Uti. pag. 405.)
Enligt hvad revisorerne meddelat, åtnjöte så väl hufvudkassören somAng.uppUrdsuppbördskassören
vid jernväg,strafikstyrelsens byråafdelnings kassakontor isårens vid
arfvode efter år räknadt af 4,000 kronor och erhölle derjemte felräknings-styrluensbyX
penningar, den förre med 750 kronor om året, den senare med 25 öre afsining*
för hvarje fullt tusental kronor af årets uppbörd. Beloppet af de fel- fehämngsräkningspenningar,
som under år 1886 kommit uppbördskassören till penningar.
godo, hade uppgått till 4,104 kronor 50 öre, eller till nära fem och en
half gånger det belopp, som tillkomma hufvudkassören, och dock hade
den förre ej att såsom den senare göra några utbetalningar, vid hvilka
fel lättast uppstode och vore svårast att rätta. Uppbördskassörens åliggande
vore att emottaga den från stationerna inkommande trafik- och
telegramuppbörden, vid hvars insändande reversal bifogades. De influtna
beloppen infördes i en uppbördslängd, som utom af uppbördskassören
underskrefves af en annan tjensteman, hvilken intygade längdens likhet
med reversalen. Hela det enligt uppbördslängdens slutsumma influtna
beloppet öfverlemnades till hufvudkassan förmedelst bevis om insättning
i riksbanken å styrelsens räkning.
Då ett tillvägagående sådant som detta syntes innebära en högst
betydlig trygghet för, att sådan felräkning, som ej kunde rättas, endast
mycket sällan kunde ifrågakomma, hade revisorerne ej kunnat undgå
att fästa uppmärksamheten på det ovanligt stora belopp, hvartill felräkningspenningarne
i detta fall uppginge, och som, utgörande 3,415
kronor år 1880 och 4,104 kronor 50 öre år 1886, med en växande
trafik skulle komma att blifva allt större, om ej någon ändring i berörda
förhållande vidtoges. Med afseende härå och då de statens
tjensteman tillerkända missräkningspenningar i allmänhet utginge med
bestämda belopp, ansåge revisorerne, att äfven ifrågavarande tjenstemans
felräkningspenningar borde för framtiden varda till viss summa
fixerade.
Vid bedömandet af den stora olikhet, som påpekats mellan hufvudkassörens
och uppbördskassörens felräkningsersättningar, borde, enligt
hvad styrelsen för statens järnvägstrafik med anledning af revisorernas
omförmälda framställning anfört, ej förbises den skiljaktighet, som egde
rum i de båda kassornas bestyr, deruti nemligen att ut- och inbetalningar
i hufvudkassan till väsentlig del skedde uti större poster, hvar
-
16
Statsutskottets Utlåtande N:o 26.
Ang. kurirtågen
emellan
Stockholm och
Malmö.
till vexlar, anvisningar och riksbankssedlar af högre valörer kunde användas,
under det att deremot inbetalningarna till uppbördskassan gjordes
i mindre valörer, eller med hvad som omedelbart inbetalts å stationerna
i riksbanks- och mångfaldiga slag privatbanksedlar eller skiljemynt af
silfver och koppar samt äfven utländskt mynt, af hvilka alla redan granskningen
toge kassörens uppmärksamhet strängt i anspråk, synnerligen
som hela uppbörden från 261 stationer inkomme samtidigt, hvadan till
och med närvaron af den kontrollant, som är tillsatt att bevaka stationernas
intresse, icke kunde helt och hållet förebygga ett förbiseende vid
hopräkningen af den i medeltal till etthundratusental kronor uppgående
summan af remisserna.
De belopp, som under de senare åren utgått till ifrågavarande kassörer
i arfvode och felräkningspenningar tillsammanräknade, ansåge styrelsen
stå i ett ganska lämpligt förhållande till det med deras befattningar
förenade ansvar och arbete, men hon hade icke förbisett möjligheten
af att, med orubbadt bibehållande af den nu gällande normen för
beräkningen af uppbördskassörens felräkningsersättning, dennes hela aflöning
kunde med växande trafik stiga till en öfver höfvan hög summa,
och vore betänkt på att efter närmare öfvervägande hos Kongl. Maj:t
föreslå den ändring i aflöningsreglementet, som för denna lönefrågas
reglering erfordrades.
Utskottet delar den af revisorerne i omförmälda ämne uttalade
uppfattning; men då, enligt hvad styrelsen för statens jernvägstrafik meddelat,
styrelsen är betänkt på att hos Kongl. Maj:t föreslå den ändring
i gällande ahöningsreglemente, som för omförmälda lönefrågas reglering
erfordras, har utskottet, som velat uttala önskvärdheten deraf att åtgärder
i det syfte, revisorerne afsett, må varda med det snaraste vidtagna,
funnit sig böra hemställa,
att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit
låta bero.
§ 10.
(Rev.-ber. pag. 132. — Uti. pag. 407—409.)
Då statens jernvägstrafiks räkenskaper icke lemnade upplysning om
kostnaden för de s. k. kurirtågen, hafva revisorerne förmält sig icke hafva
kunnat bilda sig ett omdöme om, huruvida dessa tågs anordnande förorsakat
förlust eller medfört vinst. Det hade dock synts revisorerne
Statsutskottets Utlåtande N:o 26.
17
kunna ifrågasättas, om verkligen persontrafiken inom vårt land ännu
nått den utveckling, att den kunde anses betinga att, på sätt nu under
en del af året egde rum, två snabbgående tåg skulle dagligen med endast
omkring tre timmars tidskilnad befara den långa vägsträckan emellan
Stockholm och Malmö.
I denna fråga har styrelsen för statens jern vägstrafik först anmält,
att på framstäld begäran till revisorerne lemnats en approximativ uppgift
öfver intägter och utgifter för ifrågavarande tåg under år 1886.
Väl hade data saknats för att kunna exakt angifva, huru många resande
begagnat kurirtågen, och det derför att särskilda slag af biljetter icke
försåldes till dessa tåg, utan till dem utlemnades vanliga snälltågsbiljetter,
hvadan resande, som köpt sådan biljett å station vid eu linie,
der kurirtåg icke ginge, kunde vid anslutningsstation öfvergå till kurirtåg,
och likaledes en med kurirtåg börjad resa kunde fortsättas med
snälltåg, och skilnad således icke kunde göras mellan kurirtågs- och
snälltågsresande. Men som kurirtågen faktiskt varit lika mycket anlitade
som andra snabbgående tåg i motsvarande vagnklasser, kunde de
statistiska uppgifterna öfver freqvensen å snälltågen, i hvilka kurirtågen
äfven inbegrepes, med fullt fog läggas till grund för beräkningen af
intägten å kurirtågen, och som dessa uppgifter gifva vid handen, att
under de månader, juni—september, kurirtågen det året lupo, snälltågen
i l:a och 2:a vagnklasserna varit begagnade af i medeltal 15,5
resande, som erlagt tillsammans 1 krona per kilometer, så kunde, med
tillägg af den afgift som betaltes för postvagn och af vederbörlig andel
af afgifterna för resgodsöfvervigt, inkomsten för kurirtågen med allt skäl
uppskattas till 1 krona 15 öre per kilometer. Kostnaderna åter kunde,
beräknade efter samma grunder som användes i den utredning, styrelsen
framlagt i underdånig promemoria år 1883, då frågan väcktes om inrättande
af särskilda snabbare tåg för person- och postbefordringen med
synnerligt afseende på förbindelsen med utlandet, och ökade dels i förhållande
till det större antal vagnar dessa tåg numera innehölle, dels
med vederbörligt belopp för sjelfva banans slitning, högst antagas till 84
öre pr kilometer. Sistnämnda belopp understege med 21 öre medelintägten
per kilometer, och styrelsen ansåge sig derför berättigad uttala,
att dessa tåg, så länge de inskränktes till den tid af året, då personfreqvensen
vore störst, icke blott betäckte sina kostnader, utan ock lernnade
en behållning utöfver de direkta utgifterna till bestridande af en
del af jernvägens allmänna kostnader.
Men det vore icke ensamt den omedelbara inkomsten för jernvägen,
som borde vara bestämmande för befogenheten af dessa tåg, utan fast
Bih.
till RiJcid. Prof. 1888. 4 Samt. 1 Afd. 15 Häft. 3
18
Statsutskottets Utlåtande N:o 26.
mer den större betydelse en snabb förbindelse med utlandet hade för
det egna landet i sin helhet genom sin förmåga att framkalla trafik och
uppmuntra personer, som förut hållits tillbaka af tanken på resans besvärligheter
och den med densamma förenade tidsförlust, till att besöka
äfven ganska aflägsna orter, som genom den beqvämare kommunikationen
gjorts lättare tillgängliga. Också tydde redan flera tecken derpå,
att de anordningar, som på senare åren vidtagits för att undeidätta
resorna till och från utlandet, oaktadt de tryckta tiderna, redan verkat
i deri rigtning, som dermed åsyftats, och det lede intet tvifvel, att, äfven
om man tills vidare stannade vid hvad som hittills åtgjorts, samfärdseln
med de utländska kulturländerna skulle blifva allt lifligare och i alla
afseenden inbringande. Frågan vore nu, huruvida icke denna förbindelse
skulle nöjaktigt kunna tillgodoses med ett snabbgående tåg mellan hufvudstaden
och den för personrörelsen vigtigaste utfartsorten Malmö.
Huru denna fråga skulle besvaras, berodde naturligtvis derpå, huruvida
ett bantåg å den svenska sidan kunde ställas i nöjaktig anslutning till
de stora person- och postförande bantågen å kontinenten. Hufvudpunkterna
för dessa senare bantåg vore, hvad trafiken med norden beträffade,
Berlin och Hamburg. För en så vidt möjligt oafbruten förbindelse med
den förra staden och de derifrån utgående eller dit anländande tågen
fordrades, att å svenska sidan bantåget komme tidigt på morgonen till
Malmö och afginge från Malmö sent på aftonen; för anslutningen åter
med Hamburgertågen borde det svenska tåget inträffa i Malmö vid middagstiden
och afgå derifrån strax på eftermiddagen. Vore nu det enda
svenska tågets tidtabell så uppstäld, att de resande kunde i Malmö å
den ena leden omedelbart fortsätta sin färd, måste tydligen de, som hade
att färdas å den andra leden, nödgas vänta fem till sju timmar, innan de
kunde anträda sin färd vidare. Samma betydliga afbrott skulle äfven
uppstå för posten, på hvars ostörda fortskaffande det läge så mycken
vigt.
Derjemte vore ock att taga i betraktande, att de direkta tågen mellan
Malmö och Stockholm betjenade äfven personbefordringen mellan
talrika inrikes orter, belägna så väl vid statsbanan som vid de många till
denna anslutande enskilda jernvägarne; och det vore, hvad dessa senare
beträffade, nödigt att de inträffade vid de olika föreningsstationerna på
sådana tider, att resande och post kunde befordras vidare utan allt för
stort dröjsmål. Att det vore omöjligt att under den del af året, då personfreqvensen
vore lifligast, lösa dessa uppgifter på ett nöjaktigt sätt
med ett enda tåg, torde derför inses; och styrelsen ansåge för sin del
att, så länge de för vår samfärdsel med utlandet bestämmande stora
Statsutskottets Utlåtande N:o 26.
19
europeiska bantågens turer vore ordnade såsom för närvarande vore fallet,
kurirtåg mellan Malmö och Stockholm borde under sommarmånaderna
bibehållas jemte snälltåget, och det äfven af det skäl, att tillströmningen
af resande å sagda linie då ej sällan vore så stor, att icke
alla kunde medtagas å ett tåg utan men för den för tåget faststälda
hastigheten. I afseende på dessa tågs hittillsvarande anordning ville styrelsen,
med anledning af hvad revisorerne uppgifvit om den korta tidskilnaden
mellan de i samma rigtning löpande tågen, erinra att, om ock
blott tre timmar läge mellan tiderna för kurirtågets och snälltågets afgång
från Stockholm, likväl, till följd af tågens olika fart, tidskilnaden
dem emellan alltjemt ökades, så att de inträffade i Malmö med omkring
7 timmars mellantid, och att af samma orsak tidskilnaden mellan de
båda uppgående tågen utgjorde fem till sex timmar.
Då, med hänsyn till den nedgående inkomsten från statens jernvägar,
allvarlig omtanke bör egnas åt hvarje åtgärd, som kan bidraga
till ett gynsammare resultat af jernvägstrafiken, samt, på sätt revisorerne
anfört, det torde kunna ifrågasättas, huruvida trafikförhållandena inom
vårt land med nödvändighet påkalla, att tvenne snabbgående tåg skola
under sommartiden dagligen befara den långa vägsträckan mellan Stockholm
och Malmö, har utskottet ansett sig böra hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke ettdera af de två snabbgående tåg, som
en del af året befara jernvägslinien Stockholm—Malmö
och åter, må kunna utan allt för stor olägenhet indragas.
Konsistorierna och läroverken.
§ 11.
(Rev.-ber. pag. 233. — Uti. pag. 423.)
I afseende å räkenskapen för Borgholms pedagogi hafva revisorerne
anmärkt, att föreskrifterna i kongl. brefvet den 22 november 1861 angående
de kassor, som böra finnas vid hvarje pedagogi, icke blifvit iakttagna,
enär redogörelsen för revisionsåret upptoge såväl eu egen kassa,
hvars inkomster utgjorts af inskrifningsafgifter, som ock en materielkassa,
bland hvars inkomster uppförts skolafgifter. Härigenom hade det oegentliga
för kilande uppkommit, att den egna kassan, från hvilken bestridts
Ang. räkenskapen
för
Borgholms
pedagogi.
20
Statsutskottets Utlåtande N:o 26.
kostnader för, bland annat, årsredogörelsen, under året ökat sin skuld
från 470 kronor 22 öre till 552 kronor 34 öre, under det att materielkassan
visat behållning, som under året stigit från 1,925 kronor 22 öre
till 2,029 kronor 87 öre.
I häröfver afgifvet utlåtande har domkapitlet i Kalmar anfört, att
det vore uppenbart, att föreskrifterna i förenämnda kongl. bref icke
blifvit iakttagna samt att derigenom väl icke någon verklig skada vållats,
men en ej ringa oegentlighet och oformlighet egt rum, hvilket
missförhållande dock kunde blifva undanröjdt, om det medgåfves domkapitlet
att anbefalla den formella förändring af räkenskaperna, att de
två kassor, som anmärkningen gälde, skulle sammanföras till en, hvarigenom
ifrågavarande räkenskap skulle bringas i föreskrifvet skick.
Enligt hvad utskottet inhemtat, har Kongl. Maj:t den 3 februari
innevarande år anbefalt domkapitlet att låta föranstalta om vidtagande
af den af detsamma föreslagna förändring beträffande räkenskaperna vid
pedagogien i Borgholm; hvilket utskottet velat till Riksdagens kännedom
meddela.
Folkundervisningen.
§ 12.
(Rev.-ber. pag. 250. — Uti. pag. 424—429.)
Ang. folkskola- Yid granskning af folkskoleinspektörernas reseräkningar hafva revi
''reseräkningar.
s°rerne, enligt hvad i revisionsberättelsen vidare anförts, funnit, att besöken
å skolorna i många fall verkstälts på sådant sätt, att ett allt för
ringa antal skolor under hvarje resa besökts, och resornas antal följaktligen
blifvit större än som syntes hafva varit förenligt med nöjaktig
sparsamhet; och hafva såsom exempel härpå revisorerne beträffande de
resor, som af några folkskoleinspektörer under revisionsåret i berörda
ändamål företagits, meddelat uppgifter å antalet resor och resedagar för
hvarje resa.
Omförmälda förhållande syntes revisorerne så mycket mera anmärkningsvärdt,
som uti de för folkskoleinspektörerne af statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet utfärdade förordnanden plägade särskildt
föreskrifvas, att inspektörernas resor borde på det sätt anordnas, att så
många skolor som möjligt måtte kunna under en och samma resa besökas.
I anledning af hvad Riksdagens år 1878 församlade revisorer, efter
Statsutskottets Utlåtande N:o 26.
21
granskni g af folkskoleinspektörernas reseräkningar, anfört i fråga om
de steg ade kostnaderna för folkskoleinspektionen, anhöll Riksdagen i
skrifvels den 20 maj 1879, att Kong!. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvid icke åtgärder måtte kunna vidtagas till förekommande deraf,
att folk koleinspektörernas inspektionsresor måtte ådraga statsverket större
kostnad r än dem, som vore nödvändiga för uppnående af de med dessa
resor af edda ändamål.
Eft r emottagande af Riksdagens berörda skrifvelse har Kongl. Maj:t,
på sätt evisorerne meddelat, i de för folkskoleinspektörerne den 8 december
188 och sedermera utfärdade förordnanden föreskrifvit, att dessa
resor böra på det sätt anordnas, att så många skolor som möjligt må
kunna under en och samma resa besökas.
Då kostnaden för och anordnandet af folkskoleinspektörernas resor
sålunda tvenne gånger varit föremål för anmärkningar från Riksdagens
revisorer, och Riksdagen hos Kongl. Maj:t gjort framställning i ämnet
samt Kongl. Maj:t hos en hvar af bemälda inspektörer i de för dem
utfärdade förordnanden gjort erinran till vinnande af det syfte, revisorerne
afsett, har utskottet, som velat uttala den mening, att den allvarligaste
uppmärksamhet bör egnas åt lämpligt anordnande af dessa resor,
icke funnit sig nu böra föreslå Riksdagen vidtaga någon åtgärd i ärendet,
helst förutsättas kan, att revisorernas uppmärksamhet allt framgent
kommer att egnas åt granskningen af folkskoleinspektörernas reseräkningar,
och att, derest denna granskning föranleder anmärkning, frågan
å nyo kommer att dragas under Riksdagens ompröfvande. Utskottet hemställer
alltså,
att revisorernas omförmälda framställning för närvarande
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Läroanstalterna för öfveråriga döfstumma.
§ 13.
(Rev.-ber. pag. 311. — Uti. pag. 444—450.)
Revisorerne, som af räkenskaperna inhemtat, att såsom arfvode för --%• arfvode
räkenskapsföringen vid läroanstalten i Vadstena för öfveråriga döfstum ma Jåpsföringen
under revisionsåret till anstaltens föreståndare utbetalts tillsammans 22Qvid d°fstummekronor
1 öre, hafva, enär i kongl. brefvet den 18 september 1885 an- anstaUerna•
22
Statsutskottets Utlåtande N:o 26.
gående anslag till ifrågavarande anstalt för år 1886 arfvode för ofvanberörda
arbete icke upptagits, ifrågasatt omförmälda utgifts behörighet.
Genom utslag den 11 november 1887 på de besvär, direktionen öfver
ifrågavarande läroanstalt anfört öfver kammarrättens den 17 nästföregångne
februari meddelade utslag, hvarigenom, med anledning af inom
vederbörande revisionsafdelning gjord anmärkning angående ett till aflönande
af en räkenskapsförare vid anstalten utbetaldt belopp, kammarrätten
faststält det anmärkta beloppet till betalning af direktionen för
samma anstalt, har Kongl. Maj:t förklarat sig finna kammarrättens utslag
lagligen grundadt, men, med afseende å hvad i målet förekommit, medgifvit
att frågan om återbetalning af större del af det anmärkta beloppet
än det revisionen i kammarrätten tillkommande anmärkningsarfvode
finge förfalla.
Jemte åberopande af Kongl. Maj:ts omförmälda utslag har direktionen
för ifrågavarande anstalt dels hänfört sig till en af direktionen i
samma ämne den 6 juli 1887 afgifven förklaring, deri direktionen uttalat
den mening, att bland föreståndarens för anstalten åligganden icke
inginge skyldigheten att föra anstaltens räkenskaper, hvadan särskild
ersättning för räkenskapsföringen måste utgå, dels ock anfört, att Kongl.
Maj:t genom kongl. brefvet den 11 november 1887 bifallit direktionens
i afgifvet förslag angående användande af statsanslaget till anstalten för
år 1888 gjorda hemställan om ett visst belopp af räntemedlen till arfvode
åt anstaltens räkenskapsförare.
Utskottet anser sig böra framhålla befogenheten af revisorernas omförmälda
framställning, hvars rigtighet vinner särskild bekräftelse deraf,
att Kongl. Maj:t förklarat kammarrättens gillande af en i enahanda hänseende
gjord anmärkning vara lagligen grundadt; och då utskottet förestält
sig, att berörda anstalts direktion, som enligt kongl. brefvet den
22 november 1877 eger att bestämma föreståndarens åligganden, är oförhindrad
att uppdraga åt honom att utan särskild ersättning ombesörja
räkenskapsföringen, hvilket bestyr han synes hittills hafva kunnat utan
olägenhet förena med sina öfriga göromål vid anstalten, har utskottet
funnit sig böra ifrågasätta, huruvida den af revisorerne anmärkta, denna
anstalts föreståndare beredda särskilda tillökning i löneförmåner må vara
af förhållandena påkallad.
Vid granskning af 1885 års räkenskaper för läroanstalten för öfveråriga
döfstumma i Bollnäs anmärkte statsrevisorerne år 1886, att ersättning
utgått för uppgörande af berörda räkenskaper. Till svar å denna
anmärkning meddelade anstaltens styrelse, att, enär jemväl kammarrätten
gjort enahanda anmärkning vid 1884 års räkenskaper, så väl detta som
Statsutskottets Utlåtande N:o 26. 23
1885 år utgift för räkenskapsföring skulle godtskrifvas 1886 års räkenskap.
Då alltså utgift af förevarande art hädanefter icke torde förekomma
vid döfs ummeanstalten i Bollnäs samt i afseende å den tredje af rikets
döfstum eanstalter eller anstalten i Skara anmärkning rörande utgift
för räk nskapsföringen icke af revisorerne framstälts och följaktligen
antagas kan, att sådan utgift ej heller derstädes under år 1886 förekommit,
synes häri ett ytterligare skäl föreligga för beaktande af revisorernas
förevarande framställning. I allt fall synes enahanda förfaringssätt
i etta hänseende böra ega rum vid alla dessa likartade läroanstalte
.
lits ottet får derför hemställa,
att Riksdagen må i skrifvelse hos Kongl. Maj:t
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida för framtiden särskilt arfvode för räkenskapsföring
må böra föreståndarne för läroanstalterna för
öfveråriga döfstumma tillerkännas.
§ H.
(Rev.-ber. pag. 366. —
Uti. pag. 480.)
Slutligen hafva revisorerne anmärkt, att berättelser icke blifvit re-^. berättelse
visorerne i föreskrifven ordning tillstälda från folkskolelärareseminarierna<a/e*''*S0,''<!™c
i Upsala, Linköping, Skara, Yexiö, Göteborg och Umeå. fiäZ{°!et!Za
Med
anledning häraf hafva, enligt hvad af de vid revisionsberät-We( ‘ uPsalatelsen
fogade förklaringarna innemtas, med undantag af domkapitlet i
Upsala, vederbörande domkapitel, efter seminarierektorernas hörande,
dels till Kongl. Maj:t insändt de felande berättelserna, dels förklarat sig
vilja för framtiden ställa sig de i detta hänseende gällande föreskrifter
till efterrättelse. Omförmälda domkapitel har deremot, efter rektorns
vid seminariet i Upsala hörande anfört, att domkapitlet till hvad af
honom såsom förklaring andragits — eller att han icke förestält sig,
att kongl. kungörelsen den 23 maj 1884, angående skyldighet för vederbörande
verk och inrättningar att i och för deras räkenskapers granskning
af Riksdagens revisorer till finansdepartementet insända till Kongl.
Maj:t stälda underdåniga berättelser om den dem tillhörande förvaltning
eller o utöfvad verksamhet, egde någon tillämplighet på folkskolelärarese
inarierna, helst en sådan redogörelses aflemnande icke vore i
24
Statsutskottets Utlåtande N:o 26.
kongl. reglementet för dessa seminarier den 29 januari 1886 omförmäldt
— så mycket mindre funnit något vara att från domkapitlets sida tilllägga,
som sistberörda författning, ehuru långt senare tillkommen, i fråga
om berättelse för folkskolelärareseminariernas verksamhet endast föreskrefve,
att den af rektor afgifna berättelse skall efter hvarje läsårs slut
af domkapitlet till ecklesiastikdepartementet insändas, och då beträffande
de allmänna läroverken ett liknande förhållande, för så vidt domkapitlet
i Upsala hade sig bekant, egt rum, utan att någon anmärkning dervid
från revisorernas sida försports.
Då emellertid antagas kan att, sedan uppmärksamheten blifvit fäst
å berörda förhållande, domkapitlet i Upsala icke lärer underlåta att
föranstalta om att berättelse från seminariet i Upsala varder, i likhet
med hvad vid samtliga öfriga folkskolelärareseminarier i riket torde
komma att ega rum, revisorerne i vederbörlig ordning tillhandahållen,
har utskottet icke trott sig för närvarande böra föreslå Riksdagen att
aflåta skrifvelse till Kongl. Maj:t i ämnet; hvadan utskottet hemställer,
att Riksdagen må vid hvad i omförmälda hänseende
förekommit låta för närvarande bero.
§ 15.
Hvad för öfrigt blifvit af revisorerne anmäldt och erinradt har utskottet
funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i öfvervägande
vid behandling af de utgiftsanslag, revisorernas framställning
berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom vederbörandes
utlåtanden nöjaktigt förklarad^ dels ej vara af den vigt, att, oaktadt
förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens åtgärd
bort af förhållandena påkallas, dels slutligen icke hafva varit af beskaffenhet
att från utskottets sida påkalla något yttrande.
Stockholm den 8 mars 1888.
På statsutskottets vägnar:
GUSTAF SPARRE.
Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1888.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1888:36 Skrifvelse till Konungen i anledning af Riksdagens år 1887 församlade revisorers berättelse angående verkstad granskning af statsverkets samt andra af allmänna s. 51 i texten