Sök i Ratio Lex

Betänkande angående vilkoren för försäljning af bränvin.

1889-02-25 · 15 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1889:2, Betänkande angående vilkoren för försäljning af bränvin.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

1

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 27 febr. 1889, kl. 12 midd.

Bevillningsutskottets betänkande angående vilkoren för försäljning

af bränvin.

Sedan bevillningsutskottet till behandling förehaft samtliga till utskottet

hänvisade motioner, som afse ändringar i nu gällande förordning

angående vilkoren för försäljning af bränvin, får utskottet jemlikt 40 §

riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.

§ 10 mom. 1 och § 11 mom. 1 i ofvannämnda förordning äro af

följande lydelse.

§ 10.

1. Vill någon väcka förslag, att annan utskänkning än den, som kan

tillkomma innehafvare af gästgifveri, må i socken å landet idkas, göre

derom framställning hos kommunalnämndens ordförande inom första

hälften af mars månad det år, då försäljningen skall börjas. Kommunalnämnden

skall innan slutet af samma månad deröfver afgifva yttrande

och deri, om bifall till utskänkningen för högst tre år tillstyrkes, utsätta

den trakt, hvarinom det må ske, hvarefter yttrandet öfverlemnas till ordföranden

i kommunalstämman. Denne inhemte, innan april månads utgång,

på kommunalstämma, som blifvit två söndagar å rad pålyst, socknemännens

utlåtande i ämnet. Varder framställningen af kommunalstämma

ogillad, förfalle frågan. Har åter kommunalstämman bifall tillstyrkt, sände,

inom tre veckor från det kommunalstämma blifvit hållen, ordföranden

Bih. till Riksd. Prof. 1889. ö Sami. 1 Afd. 2 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

kommunalstämmoprotokollet och kommunalnämndens yttrande, jemte eget

utlåtande i ämnet, till Kongl. Maj:ts befallningshafvande in. Kongl. Maj:ts

befallningshafvande fatte deri sitt beslut och gifve det kommunalnämndens

ordförande till känna.

§ 11.

1. De enligt näst föregående paragraf medgifna försäljningsrättigheterna

i socknen varde derefter inom augusti månads utgång på offentlig

auktion, som minst fjorton dagar förut skall vara genom kungörelse

i socknens kyrka tillkännagifven, utbjudne för den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

bestämda tid af högst tre ar åt den eller dem, som

åtaga sig afgift för högsta litertal, och må härvid allenast en rättighet i

sänder utbjudas. Kommunalnämnden pröfve de anbud, som dervid göras,

och ege dem, med afseende ej mindre å de bjudandes behörighet och

lämplighet än äfven å den erbjudna afgiftens belopp, antaga eller förkasta.

Uti tvenne inom Andra Kammaren väckta motioner, n:is 10 och 65,

föreslås af herrar M. Zachrison och J. P. Jansson i Saxhyttan, att den

i § 11 omförmälda auktion skall förrättas af vederbörande länsman, samt

att den kommunalnämnden tillerkända rätt att pröfva samt antaga eller

förkasta de vid auktionen gjorda anbuden öfverflyttas å Kongl. Maj:ts

befallningshafvande, och föreslår hr Zachrison härjemte, att i slutet af

§11 mom. 1 införes det stadgande, att Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

beslut, huruvida utskänkning tillåtes eller icke, jemväl skall delgifvas

länsmannen.

Herr Zachrison anför i sin motion bland annat:

»Sedan i den ordning, i 10 § stadgas, blifvit bestämdt, att rätt till

försäljning af bränvin må utöfvas i socken på landet, ankommer det

sålunda, enligt 11 §, på socknens kommunalnämnd att, efter hållen auktion

å rättigheten, pröfva de dervid gjorda anbuden samt dem, med

afseende ej mindre å de bjudandes behörighet och lämplighet, än äfven

å den erbjudna afgiftens belopp, antaga eller förkasta. Detta förhållande,

att kommunalnämnd eger att i nu sagda ordning antaga försäljningsman,

har föranledt ett så beskaffadt missbruk, att kommunalnämnd, efter aftal

med någon spekulant före auktionen, att denne skall mot erläggande af

viss summa till kommunen erhålla försäljningsrättigheten, antagit samme

spekulant till försäljningsman, oaktadt denne vid auktionen för rättigheten

åtagit sig afgift för mindre litertal, än annan för rörelsens utöfvande

lika lämplig spekulant. Sålunda hör det, för att anföra exempel,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. B

till de hemligheter, som icke kunna undandragas offentligheten, att, i

följd af omförmälda tillvägagående, i en socken i Elfsborgs län, hvarest

försäljningsinannen till kommunens kassa erlägger 7,000 kronor årligen,

den enligt auktionen bestämda skatten utgör allenast 675 kronor; att

i en annan socken i samma län, der kommunalkassan årligen åtnjuter

4,100 kronor af försäljningsinannen, denne i skatt erlägger endast 1,090

kronor 50 öre o. s. v.

Det sålunda omförmälda sättet för handhafvande! af ifrågavarande

angelägenhet, hvilket kommunalnämnderna i landet lära i ganska stor

utsträckning låtit komma sig till last, är naturligtvis i främsta rummet

egnadt att hämma konkurrensen vid auktionerna. Blotta tillvaron af ett

med kommunalnämnden träffadt aftal om försäljningsrättighetens upplåtande

till viss person är nemligen, vid det förhållande att ett dylikt

aftal vanligen är före auktionen kunnigt, verksamt att från täflan dervid

afhålla andra spekulanter än den, som kommunalnämnden förbundit sig

antaga till försäljningsman. Väl kan annan spekulant, som gjort högre

anbud än denne och pröfvas för rörelsens bedrifvande lämplig, genom

besvär öfver nämndens beslut hos Konungens befallningshafvande, få försäljningsrätten

sig tillerkänd, men erfarenheten har visat, att, detta

oaktadt och ehuru naturligen den spekulant, som förbundit sig att,

utöfver den lagliga skatten, till kommunen erlägga betydlig afgift, icke

kunnat för rättigheten i skatt erbjuda ens närmelsevis dess värde, andre

spekulanters anbud dock vanligen varit obetydligt högre.

Äro spekulanterna, såsom ofta nog inträffar, endast tvenne, är nemligen

påtagligt, att någon egentlig täflan dem emellan icke kan komma

i fråga: begge finna sig af eget intresse manade att erbjuda så ringa

skatt som möjligt; den af nämnden gynnade spekulantenjhar dess mindre

anledning inlåta sig på någon täflan, som det är för honom likgiltigt,

huru vida han stannar för högsta anbudet eller icke; och för den andre

spekulantens syftemål — att genom besvär få rättigheten sig tillerkänd

— är tillfyllest allenast att hans anbud, det må i öfrigt vara huru lågt

som helst, är det högsta, som afgifvits.

Finnas åter flere spekulanter, så skulle väl vid första påseendet vilja

synas, som ett af nämnden med en bland dem träffadt aftal af angifna beskaffenheten

icke borde menligt inverka på täflingen mellan de öfriga.

Men sådant är dock icke förhållandet. Den kännedom, som dessa spekulanter

ega, att försäljningsrättigheten kan af dem erhållas allenast

medelst rättegång, gör dem tveksamma att för rättigheten i skatt erbjuda

dess verkliga värde. Härtill bidrager ock i sin mån, att de ganska väl

inse sig kunna befara, att, derest rättigheten af dem förvärfvas, de magt
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

egande i socknen, såsom gengäld för såmedelst vållad förlust af påräknad

vinst för kommunen, skola söka lägga åtskilliga svårigheter i vägen för

rörelsens fördelaktiga bedrifvande.

Efter hvad sålunda blifvit anfördt, må anses ovedersägligt att under

alla förhållanden det ifrågavarande missbruket verkar till oskälig minskning

i den skatt, som till lagenlig fördelning bör för bränvinsförsäljningen

på landet utgå; men af samma missbruk föranledes vidare att ett, af

bränvinslagstiftningens ändamål — superiets hämmande — i betydlig

mån förfelas. Det allmänt kända förhållandet, att en del socknar veta

att af der bedrifna bränvinsförsäljning bereda sig otillbörlig vinst, utgör

nemligen eu frestelse för andra socknar att söka i enahanda ordning

förskaffa sig ekonomiska fördelar. Då nu utsigten af en dylik otillbörlig

vinst i mången socken också utgjort den enda anledningen dertill, att

frågan om bränvinsförsäljningens bedrifvande der blifvit väckt och sådan

försäljning der kommit till stånd, är sålunda det påpekade missbruket

en orsak dertill, att flera försäljningsställen, än behofvet kräfver, å landet

inrättas, med den påföljd att derigenom underlättad tillgång till rusdrycker

föranleder deras missbruk i långt större omfattning, än som

eljest blefve fallet. — — — — — — — — — •— •— — — — — —

När härtill kommer att ett för lumpen vinnings skull bedrifvet

kringgående af lagens bud måste, helst då det, såsom i förevarande fall,

sker med nästan oblyg öppenhet och är allmänneligen kunnigt, utöfva

en skadlig inverkan till förslappande af känslan för lagens helgd, har

jag funnit mig manad att till Riksdagens behjertande framställa behofvet

af sådan förändring af lagstiftningen i ämnet, hvarigenom det ifrågakornna

missbruket varder, så vidt möjligt är, förhindradt.

Detta syftemål skulle, såsom jag föreställer mig, hufvudsakligen vinnas,

derest de uti ifrågavarande hänseende för landet gällande stadganden

bringades till ungefärlig öfverensstämmelse med hvad härutinnan finnes

för stad föreskrifvet. Enligt 9 § i förordningen är det i stad icke dess,

kommunalnämnden på landet motsvarande, kommunala myndighet, drätselkammaren,

utan den offentliga myndigheten, magistraten, som det tillkommer

att hålla auktion å bränvinsförsäljningsrättighet och att pröfva

dervid gjorda anbud. Om nu för landet, i nära öfverensstämmelse härmed,

stadgades, att sådan auktion borde förrättas af länsmannen i orten

och att Konungens befallningshafvande skulle pröfva dervid skeende

anbud, så skulle, såsom jag föreställer mig, det af mig påpekade missförhållandet

undanrödjas och den bästa garanti vinnas för en oveldig

behandling af saken.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 5

Herr Jansson anför:

»Då uti förordningen angående vilkoren för försäljning af bränvin

och andra brända eller distillerade spirituösa drycker bestämdes, att

rättigheterna för andra tillåtna utskänkningsställen än gästgifverier, äfvensom

för minuthandelsställena i socknen skulle på offentlig auktion

försäljas och tillika åt hvilken de afgifter för utskänkning af eller minuthandel

med bränvin skulle tillfalla, var det utan tvifvel meningen att

förebygga, att socken, inom hvilken sådan försäljning bedrifves, skulle

kunna tillegna sig någon enskild vinst af rörelsen. Men detta oaktadt

har dock en del socknar, inom hvilka försäljningen af spirituösa drycker

eger rum, kommit i åtnjutande af hufvudsakliga delen af vinsten på det

sätt, att vid den auktion, som hålles å försäljningsrättigheten, kommunalnämnden

antager ett anbud, som efter hemligt aftal aifgifves af någon

dess ledamot eller annan person, som förbundit sig att till socknen afstå

den genom rörelsen uppkommande vinsten, och hvilket anbud då vanligtvis

icke öfverstiger det stadgade minimum, hvarunder rättigheten ej

får försäljas.

Den ögonskenliga vinst som kommunalnämnden på detta sätt bereder

socknen, torde just utgöra egentliga driffjädern till fattande af beslut

att bifalla frågan om inrättande eller bibehållande af försäljningsställen

för handel med spirituösa drycker. Om möjligheten för socken att på

ofvan antydda sätt åtkomma en vinst af rörelsen borttages, tror jag, att

många sådana försäljningsställen skulle blifva indragna, ty jag finner

ingen anledning förmoda, att kommuner skulle vara benägna att upplåta

utskänknings- och minuteringsställen, utan att deraf få draga någon

större vinst än en annan socken, som lede mindre af de skadliga följder

en sådan handtering i större grad inedförer å den trakt der den är belägen.

För i dem, som i likhet med mig hyser den åsigten, att tiden är inne

att åtminstone från landsbygden förvisa den spirituösa handeln, måste

det derför vara angeläget att erhålla sådan ändring i gällande förordning,

angående vilkoren för försäljning af bränvin, att, vid afgörande inom

socken af väckt fråga om sådan handel skall ega rum eller icke, vinstbegäret

ej måtte få något inflytande.»

Det torde icke, såvidt utskottet har sig bekant, kunna förnekas, att

det missbruk, hvilket motionärerna med sina förslag velat förhindra,

bedrifves inom åtskilliga kommuner, och delar utskottet till fullo motionärernas

åsigt om nödvändigheten af en förändring härutinnan. Utskottet,

som jemväl anser den af motionärerne föreslagna åtgärd vara den för ändamålet

mest lämpliga, hänvisar till de i motionerna anförda skäl och vill

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

blott ytterligare betona ett par af dessa, som enligt utskottets förmenande

kraftigast tala för den ifrågasatta förändringen. Det vill sålunda

synas utskottet såsom höjdt öfver allt tvifvel, att härigenom en verklig

konkurrens mellan de vid auktionen täflande skulle komma till stånd

samt hvarje rörelse sålunda blifva beskattad i mån af sin omfattning.

Vidare torde det i nykterhetens intresse vara af största vigt att få en

dylik förändring genomförd, då det torde vara uppenbart, att, såsom

motionärerne påpekat, utsigten att erhålla en ekonomisk vinst ofta varit

den enda anledningen dertill att utskänkningsställen kommit till stånd

å landet.

Genom ett dylikt stadgande som det föreslagna skulle jemväl, såsom

herr Zachrison anmärkt, likformighet i nämnda hänseende vinnas mellan

land och stad, då rättigheten att pröfva de vid dylik auktion i stad

gjorda anbud, såsom bekant, tillhör magistraten.

Ehuru utskottet sålunda lika med motionärerne anser önskvärdt, att

ifrågavarande rättighet öfverflyttas till Kongl. Maj:ts befallningshafvande,

har utskottet likväl ansett lämpligt, att tillfälle beredes kommunalnämnden

att yttra sig med afseende ej mindre å de bjudandes behörighet

och lämplighet än äfven å den erbjudna afgiftens belopp.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

1;0)

att Riksdagen måtte besluta, att § 10 mom. 1 och

§ 11 mom. 1 i gällande förordning angående vilkoren

för försäljning af bränvin skola erhålla följande förändrade

lydelse:

§ io.

1. Vill någon väcka förslag, att annan utskänkning

än den, som kan tillkomma innehafvare af gästgifveri,

må i socken å landet idkas, göre derom framställning

hos kommunalnämndens ordförande inom första

hälften af mars månad det år, då försäljningen skall

börjas. Kommunalnämnden skall innan slutet af samma

månad deröfver afgifva yttrande och deri, om bifall

till utskänkningen för högst tre år tillstyrkes, utsätta

den trakt, hvarinom det må ske, hvarefter yttrandet

öfverlemnas till ordföranden i kommunalstämman. Denne

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

inhemte, innan april månads utgång, på kommunalstämma,

som blifvit två söndagar å rad pålyst, socknemännens

utlåtande i ämnet. Varder framställningen

af kommunalstämma ogillad, förfalle frågan. Har åter

kommunalstämman bifall tillstyrkt, sände, inom tre

veckor från det kommunalstämma blifvit hållen, ordföranden

kommunalstämmoprotokollet och kommunalnämndens

yttrande, jemte eget utlåtande i ämnet, till

Kongl. Maj:ts befallningshafvande in. Kongl. Maj:ts

befallningshafvande fatte deri sitt beslut och gifve det

kommunalnämndens ordförande och vederbörande länsman

till känna.

§ 11.

1. De enligt näst föregående paragraf medgifna

försäljningsrättigheterna i socknen varde derefter inom

augusti månads utgång af länsmannen på offentlig

auktion, som minst fjorton dagar förut skall vara genom

kungörelse i socknens kyrka tillkännagifven, utbjudna

för den af Kongl. Maj:ts befallningshafvande

bestämda tid af högst tre år åt den eller dem, som

åtaga sig afgift för högsta litertal, och må härvid

allenast en rättighet i sänder utbjudas. Länsmannen

insände derefter utan dröjsmål det vid auktionen förda

protokoll till Kongl. Maj:ts befallningshafvande, som ege

att, efter kommunalnämndens hörande, pröfva de gjorda

anbuden och dem, med afseende ej mindre å de bjudandes

behörighet och lämplighet än äfven å den

erbjudna afgiftens belopp, antaga eller förkasta.

Enligt § 22 i ofvannämnda förordning skola de afgifter, som inflyta

för rättigheterna till minuthandel med eller utskänkning af bränvin i

stad, äfvensom den nettovinst, som bolag i stad skall afstå, fördelas på

följande sätt:

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

För Stockholms stad:

åtta tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfverlåten

åt bolag; i annat fall erhåller staden sju tiondedelar;

återstoden insättes i statskontoret.

För annan stad, som ej deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

sju tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

sex tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret.

För stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

fem tiondedelar tillfalla staden;

två tiondedelar tillfalla länets landsting;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fyra tiondedelar tillfalla staden;

två tiondedelar tillfalla länets landsting;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret.

Uti en inom Andra Kammaren framstäld motion, n:o 151, föreslår

herr J. Eklund, att nämnda afgifter måtte fördelas på följande sätt:

För Stockholms stad:

sju tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfverlåten

åt bolag; i annat fall erhåller staden sex tiondedelar;

återstoden insättes i statskontoret.

opaginerad Kontrollera mot PDF

g

Bevillningautslcottets Betänkande N:o 2.

För annan stad, som ej deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

sex tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fem tiondedelar tillfalla staden;

eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

fyra tiondedelar insättas i statskontoret.

För stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

tre tiondedelar tillfalla staden;

tre tiondedelar tillfalla länets landsting;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

två tiondedelar tillfalla staden;

tre tiondedelar tillfalla länets landsting;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

fyra tiondedelar insättas i statskontoret.

I motionen anföres bland annat:

»För att belysa de stora företräden, som städerna ega framför landsbygden,

tillåter jag mig ur »Bidrag till Sveriges officiella statistik rörande

kommunernas fattigvård och finanser», som nyligen är utdelad,

anföra följande:

o

År 1886 hade rikets 91 städer en inkomst af:

utskänknings- och minuteringsafgift......... Kr. 1,167,144: —

dertill vinst å bolag för utskänkning

och minutering ....................................... » 2,159,161:— 3,326,305: —

Samma år hade dessa städer en folkmängd af resp. 824,357 invånare.

Tänker man sig sagda inkomst 3,326,305 kronor lika fördelad

mellan hvarje person, så falla 4 kronor 3,5 öre på hvarje individ.

Beträffande rikets 8 köpingar, så hade dessa en inkomst af:

Bill. till Rilcsd. Prat. 1889. 5 Sami. 1 Afd. 2 Haft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

»utskänknings- och minuteringsafgift» af............ Kr. 9,153: —

dertill vinst å bolag för iskänkning och minutering.

............................................................... » 47,608: — 56,761: —

Dessa köpingar hade sagda år ett invånareantal af 9,126 personer.

Fördelas vinsten 56,761 kronor dem emellan, så falla cirka 6 kronor

22 öre på hvarje individ.

Tages återigen beräkningen från en annan synpunkt med stöd af

»Finansdepartementets kontroll och Justeringsbyråns berättelse för tillverkningsåret

1885—1886», så framgår deraf, att af de 5,775,955 kronor

85 öre, som sagda bränvinsutskänknings- och minuteringsrörelse inbringat,

är denna vinst på så sätt fördelad att:

landstingen erhållit....................................... Kr. 974,140: 78

hushållningssällskapen ................................ » 728,543: 88

stadskommunerna ......................................... » 3,235,611: 80

landsbygdskommunerna .............................. » 724,079: 20

provisioner m. m........................................... » 113,580: 19 5,775,955: 85

Häraf finner man, att landsbygden med ett invånareantal af 3,883,706

personer har haft en inkomst af — blott 18,6 öre pr individ, då stadsoch

köpingskominunerna med ett sammanlagdt invånareantal af 833,483

personer deremot haft en inkomst af 3 kronor 88,2 öre per individ.

Utgifterna för fattigvården utgjorde, enligt statistiska centralbyråns

berättelse år 1886:

I städerna:

För

hus och inventarier .............

.............. Kr. 632,434: —

)>

vård och underhåll ............

............. » 2,446,288: —

»

arbetsmaterialier ...................

............. » 99,990: —

»

aflöning .....................................

.............. » 272,619: —

»

öfriga omkostnader .............

............ » 199,844: —

3,651,175: —

Den del af inkomsten för bränvinsförsäljningen, som tillfallit städerna,

uppgår enligt här ofvan intagen fördelning till Kr. 3,235,611: 80

eller 88,7 % af budgeten.

Ä landsbygden:

sammanlagda utgifterna............................................................ Kr. 5,634,853: —

Den del af inkomsten för bränvinsförsäljningen, som tillfallit landsbygdskommunerna,

uppgår enligt här ofvan intagen fördelning till

Kr. 724,079: 20 eller blott 12,9 % af budgeten.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 11

Då man vidare besinnar att, enligt anförda berättelser, bränvinshandeln

fortfar att allt mer och mer koncentreras i städerna och tillkomsten

af nya rättigheter på landsbygden är mycket sällsynt, då merendels

så väl kommunal- som stadsmyndigheter motsätta sig uppkomsten

af sådana, så är en ändring af nöden.»

Ehuru utskottet lika med motionären anser önskvärdt, att en rättvisare

fördelning af bränvinsförsäljningsmedlen än den nuvarande kommer

till stånd, har utskottet likväl med hänsyn dertill, att en betydlig reform

i afseende härå genomfördes endast för några år sedan genom 1885 års

lagstiftning samt någon på officiella uppgifter grundad erfarenhet ännu

ej kunnat vinnas angående de belopp, som under de senaste åren tillfallit

städerna och landsbygdskommunerna af nämnda medel, ansett en

ytterligare förändring i det af motionären uppgifna hänseende ännu ej

lämpligen böra ega rum; och hemställer utskottet fördenskull,

2:o)

att herr Eklunds ifrågavarande motion icke för

närvarande måtte af Riksdagen bifallas.

I motion n:o 121 inom Andra Kammaren hemställer herr G. Mellin,

att Riksdagen ville för sin del besluta, att den andel af bränvinsförsäljningsmedlen,

som, enligt nu gällande förordning, utgår till hushållningssällskapen,

måtte i stället öfverflyttas till och åtnjutas af landstingen.

Till stöd för detta förslag anför motionären:

»Genom förordningen om landsting hafva länen uti denna institution

erhållit en s. k. sjelfstyrelse, hvilken utan tvifvel allt ifrån sin tillkomst

uträttat mycket nyttigt och godt, till främjande af framåtskridandet i

allmännyttiga anstalter.

Denna utveckling hade dock troligen kunnat blifva långt större, om

landstingen haft till sitt förfogande flera medel, än den beskattningsrätt,

som landstingen innehafva; men, i anseende till denna beskattningsrätts

tryckande och ömtåliga beskaffenhet, kunna och böra landstingen

icke, utan att iakttaga största varsamhet, tillgripa densamma.

Då emellertid landstinget, såsom en ordnad, laglig institution, sammansatt,

på sätt landstingsförordningen utvisar, genom inom de respektive

orterna folkvalda ombud, utan tvifvel lika väl, om ej bättre än hushållningssällskapen,

kan verka för orternas fromma och väl, anser jag,

att den del af bränvinsförsäljningsmedlen, som nu utgår till hushållnings
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

sällskapen, bör till landstingen öfverlåtas, hvarigenom landstingsinstitutionen

helt visst skulle kunna utveckla en ännu större, mera mångsidig

och gagnande verksamhet.

Att icke någon märkbar rubbning uti hushållningssällskapens verksamhet

härigenom skulle uppstå, vågar jag försäkra, i synnerhet som

det, sedan den senaste förordningen om bränvinsförsäljningsmedlens fördelning

trädt i tillämplighet, redan visat sig, att somliga landsting

lemnat anslag till hushållningssällskapen för främjande eller uppehållande

af sådan verksamhet och sådana anstalter, hvilka landsting ansett för

länet nyttiga; och som båda ifrågavarande institutioner äro tillräckligt

väl kända, torde icke i denna fråga vidare behöfva anföras.»

Genom de förändrade bestämmelser angående fördelningen af

bränvinsförsäljriingsmedlen, som infördes genom 1885 års lagstiftning,

blef den hushållningssällskapen tillkommande andel af dessa medel ej

obetydligt reducerad, så att, på sätt af utskottets betänkande vid

nämnda års riksdag inhemtas, berörda medel, hvilka 1882—1883 utgått

med 797,823 kronor, skulle, beräknade efter bestämmelserna i 1885 års

försäljningsförordning, hafva utgjort allenast 645,044 kronor, hvaremot

den å landstingen belöpande andel skulle ifrån 633,208 kronor enligt

samma beräkning hafva ökats till 901,892 kronor. Härförutom erinrar

utskottet, att dessa medel utgöra hushållningssällskapens hufvudsakliga

inkomstkälla samt att många hushållningssällskap i förlitande å sina af

bränvinshandeln härflytande inkomster iklädt sig åtskilliga förpligtelser.

Vid sådant förhållande och då någon anmärkning mot det sätt, hvarpå

hushållningssällskapen användt ifrågavarande medel, icke med fog torde

kunna framställas, hemställer utskottet,

3:o)

att herr G. Mellins ifrågavarande motion icke måtte

af Riksdagen bifallas.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 97, anför herr

E. P. Jonsson i Myre, under hänvisande till sex motionen bilagda kommunalstämmoprotokoll,

att s. k. eau de cologne, som tillverkades i olika

sorter, af hvilka somliga till en stor del bestode af bränvin jemte en

och annan tillsats, som skingrade spritlukten och i dess ställe lemnade

en s. k. eau de cologne-lukt, å flera orter inom landet börjat begagnas

såsom rusdryck; att denna dryck vore för helsan skadligare än andra

sprirituösa drycker; samt att åklagare flerstädes framstält åtal mot hand
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2. 13

lande, som låtit försälja eau de cologne till personer, hvilka användt

det till berusning, men att åtalen, enär förbud mot försäljning deraf

saknat stöd i lag, lemnats utan vidare påföljd,

På grund häraf hemställer motionären,

det Riksdagen måtte för sin del besluta, att handel med eau de

cologne må ställas under samma kontroll och lagbestämmelser, som äro

stadgade för handel med bränvin och andra spritdrycker, eller göras

likställig med handel af Hoffmanns droppar.

Vid förlidet års riksdag väcktes inom Andra Kammaren motion af

herr G. A. Wändahl derom, att i försäljningsförordningen skulle införas

ett stadgande af innehåll, att tekniska fabrikat (parfymer eller s. k. eau

de cologne), som innehölle sprit, icke skulle få å apotek eller i allmänna

handeln utlemnas eller försäljas, der anledning förekomme att antaga,

att desamma skulle såsom rusgifvande medel användas.

I utskottets häröfver afgifna betänkande yttrade utskottet:

»Utskottet erinrar, att, om dylika af motionären omförmälda tekniska

fabrikat innehålla 25 procent alkohol eller derutöfver, de, jemlikt

stadgandet i § 1 mom. 2 af försäljningsförordningen hemfalla under bestämmelserna

i denna, samt att sålunda, i fall dylika drycker allmänt

användas såsom rusgifvande medel, straff för oloflig försäljning af spirituösa

kan ådömas den, som i uppenbar brottslig afsigt idkar dylik försäljning.

Att förordningen jemväl blifvit så tillämpad framgår af en i

högsta domstolens minnesbok för år 1878 gjord anteckning derom, att

en landthandlare, som, innan kongl. förordningen den 8 december 1876

angående handel med asther samt sether- eller sprithaltiga läkemedel blef

gällande, sålt Hoffmanns droppar (en del sether och tre delar koncentrerad

sprit) till myckenhet af högst 10 ort hvarje gång, blifvit, sedan

häradsrätten vitsordat, att sådana droppar i orten allmänt begagnades

för tillredande af rusgifvande dryck, fäld till ansvar för oloflig utskänkning

af spirituösa.»

Utkottet, som ej funnit skäl att frångå sin då uttalade åsigt, anser

sig hvad beträffar motionärens hemställan om att likställa handel med

eau de cologne med försäljning af bränvin, endast behöfva påpeka omöjligheten

af ett sådant stadgande. Att, såsom motionären uppgifver,

flera åtal för försäljning af eau de cologne icke föranledt någon ansvarspåföljd,

torde väl hafva berott på svårigheten att i dylika mål kunna

anskaffa erforderlig bevisning.

Beträffande den af motionären omförmälda handel med s. k, Hoffmanns

droppar stadgades visserligen genom kongl. förordningen den 8

december 1876 straff för försäljning eller utlemnande å apotek af dylika

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

droppar, der anledning förekoinrne att antaga, att de skulle såsom rusgifvande

medel användas, men torde i afseende härå böra uppmärksammas,

att dylika droppar endast få å apotek försäljas. Oafsedt svårigheten

att bestämma hvad som bör hänföras under benämningen eau de

cologne, lärer handeln dermed icke kunna inskränkas till apoteken

allena. Att åter införa en dylik straffbestämmelse jemväl i afseende å

den allmänna handeln med eau de cologne vore enligt utskottets åsigt

ett allt för stort ingrepp i näringsfriheten, för att utskottet skulle

kunna förorda detsamma.

På grund häraf och då, såsom utskottet framhållit, försäljningsförordningen,

om den tillämpas, lemnar tillräckligt skydd mot det af motionären

påpekade missbruk, hemställer utskottet,

4:o)

att herr E. P. Jonssons ifrågavarande motion icke

måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 25 februari 1889.

På utskottets vägnar:

ER. GUST. BOSTRÖM.

Reservationer:

Vid l:sta ''punkten:

af herr Söderberg, hvilken ansett, att, då de af motionärerne omförmälda

exempel å det af dem anmärkta missbruk säkerligen endast

vore enstaka fall, tillfyllestgörande skäl saknades för en åtgärd att från
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 2.

taga kommunalnämnderna rättigheten att, efter pröfning af de vid auktionerna

gjorda anbud, dessa antaga eller förkasta, samt att, om man

ändock ville söka förekomma dylikt missbruk, det i detta afseende vore

nog att föreskrifva, att kommunalnämnden skulle vara skyldig att antaga

det högsta anbudet, för så vidt icke grundade anmärkningar förekomme

mot den bjudandes behörighet eller lämplighet.

Vid 2:dra punkten:

af herr Forssman: »Ehuru mot hvarje fördelning af bränvinsförsäljningsmedlen

anmärkningar sannolikt kunna göras, anser jag utskottet

saknat skäl, att redan nu yttra sig för önskvärdheten af ändring i fördelningen,

utan att utskottet på något sätt visat, att en rättvisare fördelning

kan astadkommas med bibehållande af nuvarande försäljningssystem.

»

af herr J. Rundbäck.

Herr J. Eliasson har anhållit att få antecknadt, att han icke deltagit

i behandlingen af detta betänkande inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1889:13 Skrifvelse till Konungen, angående vilkoren för försäljning af bränvin. s. 1 i texten