Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående bevillning saf:gifter för särskilda förmåner och rättigheter. Bevillningsutskottet, som fått till sig hänvisade tvenne inom Andra Kammaren väckta motioner om ändring i kongl. förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter den 16 maj 1884, får jemlikt § 40 riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.

1889-03-12 · 12 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 10 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1889:7, Betänkande, angående bevillning saf:gifter för särskilda förmåner och rättigheter. Bevillningsutskottet, som fått till sig hänvisade tvenne inom Andra Kammaren väckta motioner om ändring i kongl. förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter den 16 maj 1884, får jemlikt § 40 riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.

Dokumentets text

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

3

N.O 7.

Ant. till Riksd. kansli den 13 mars 1889, kl. 12 inidd.

Bevillningsutskottets betänkande, angående bevillning saf:gifter för

särskilda förmåner och rättigheter.

Bevillningsutskottet, som fått till sig hänvisade tvenne inom Andra

Kammaren väckta motioner om ändring i kongl. förordningen angående

bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter den 16 maj

1884, får jemlikt § 40 riksdagsordningen häröfver afgifva betänkande.

I § 6 af ofvannämnda förordning stadgas bland annat:

Utländing eller i utlandet bosatt, här i riket icke mantals- och

skattskrifven svensk undersåte, som reser omkring i landet och för

egen eller, såsom utskickad, för annans räkning till inledande af handel

samt med eller utan varuprof bjuder ut eller slutar handel om utländska

varor att framdeles från utlandet levereras, skall, vid ankomsten

till riket, till närmaste kronouppbördsman i stad aflemna skriftlig

uppgift, huru länge han ämnar här qvarstanna, samt dervid erlägga

etthundra kronor för rättigheten att under en tid af högst tre månader

idka dylik handel; åliggande det honom att, derest han efter nämnda

tid vill samma rättighet utöfva, förskottsvis betala ytterligare fyratio

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

kronor i månaden, hvilken afgift skall antingen för längre tid på en

gång eller för minst en månad om sänder, men alltid för full månad,

inbetalas till kronans uppbördsman i stad inom det län, der han vid

betalningstiden sig uppehåller; skolande qvittenset å den erlagda afgiften

vara meddeladt å tryckta blanketter, som, efter vederbörliga

reqvisitioner, böra af statskontoret Kongl. Maj:ts befallningshafvande

tillsändas, för att kronans uppbördsman i städerna tillhandahållas, och

hvilka blanketter, som skola lyda dels å etthundra kronor, dels å fyratio

kronor hvardera, böra innehålla erinran om behörigt iakttagande af

hvad gällande författningar i afseende å dylik handel stadga.

Den utländing eller med utländing, enligt hvad här ofvan är sagdt,

likstälde svenske undersåte, som, utan att hafva den stadgade afgiften

behörigen erlagt, beträdes med att bjuda ut eller sluta handel om utländska

varor, skall, jemte afgiftens erläggande, bota från och med etthundra

till och med femhundra kronor. Förbrytelser häremot upptagas

af poliskammare, der sådan finnes, och eljest af allmän domstol; och

fördelas de ådömda böterna lika mellan åklagaren och den kommun,

.hvarest förbrytelsen blifvit begången.

I motion, n:o 54, anför herr G. W. Lyth, att det af ofvan intagna

stadgande tydligt framginge, att en i utlandet bosatt svensk undersåte,

som låtit sig någonstädes här i riket mantals- och skattskrifvas, kunde,

utan att erlägga ofvannämnda bevillning af etthundra kronor, få här i

landet resa omkring, bjuda ut och försälja utländska varor. Han undginge

äfven allt som oftast hvarje som helst bevillningsafgift, emedan

han, såsom bosatt i utlandet, icke kunde af myndigheterna anträffas,

och dessa alltså icke blifvit i tillfälle att utfå den honom påförda bevillningsafgift.

Exempel på att ock så tillgått funnes i mängd, och

att härutinnan förelåge en uppenbar orättvisa mot landets öfriga

skattdragande befolkning, läge i öppen dag.

Beträffande vidare den bevillningsafgift af 100 kronor för rättigheten

att under 3 månaders vistande här idka försäljning af utländska

varor, så syntes denna vara allt för låg, då man betänkte, att en enda

utländsk handelsresande ofta på en dag afslutade handel om utländska

varor till belopp af tio till tjugutusen kronor, försäljningsbelopp som

flere af våra inhemska handlande och industriidkare ofta nog på ett

helt år icke vore i stånd att uppnå. Klart vore, att i synnerhet våra

inhemska industrigrenar på ett mycket betänkligt sätt skulle vara af

sådant abnormt förhållande djupt berörda.

I sammanhang härmed påpekar motionären, att i ofvannämnda §

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

5

6 stadgades vidare, att utländing kunde, mot erläggande af fyratio

kronor i månaden, få förlänga sina handelsoperationer här i riket,

hvilket stadgande syntes motionären otydligt och gåfve anledning till

olika tolkning. Så t. ex. egde här i Stockholm den praxis rum, att om

en utländing, som erlagt den stadgade bevillningen af 100 kronor för

de första tre månaderna af året, efter den tiden afbröt sina handelsoperationer,

reste ur riket men återkom 3 å 4 månader derefter och

ånyo begärde handelsrättigheter för en månad, så måste han erlägga

ny bevillning med 100 kronor. Så borde väl också detta lagstadgande

tillämpas, men att så icke skett öfverallt i riket, bevisades deraf, att

om t. ex. i Göteborg en utländsk handelsresande, som derstädes eu

gång under kalenderåret erlagt 100 kronor för 3 månaders handelsrättigheter,

omedelbart efter den tidens slut begåfve sig ur riket och

sedan några månader derefter återkom dit och begärde dylika rättigheter

för 1 månad, så beskattades han der med endast 40 kronor.

Ett förtydligande af detta stadgande vore sålunda i allt fall nödvändigt.

Slutligen, hvad anginge stadgandet i § 6, att utländing eller med

utländing likstäld svensk undersåte, som beträddes med att olofligen

bjuda ut eller sluta handel om utländska varor, skulle jemte afgiftens

erläggande bota från och med etthundra till och med femhundra kronor,

så syntes dessa bötesbelopp vara allt för lindriga. Otaliga klagomål

öfver så låga bötesbelopp för dylik lagöfverträdelse hade alltjemt försports

från svenska handlande och industriidkare, och det vore i sanning

hög tid att i någon mån försöka stäfja sådana utländska handelsresandes

olagliga tillvägagåenden.

Det förekomme dessutom rätt ofta, att utländsk handelsresande,

som blifvit för oloflig handel ådömd böter, undandrog sig att ställa

säkerhet för och betala vare sig böter eller bevillning, utan helt enkelt

begaf sig ur riket, uraktlåtande att fullgöra hvad honom af domstol

ålagts. Myndigheterna stode alldeles rättslösa gent emot en sådan person,

emedan det i lag icke vore föreskrifvet, huru med honom i sådant

fall skulle förfaras. Det syntes dock, som skulle person, som blifvit

dömd till ansvar för en dylik förbrytelse, till dess han stält nöjaktig

säkerhet för böter och bevillningsafgift, kunna anses och behandlas

som okänd person, på sätt § 19 punkten 7 i kongl. förordningen om

strafflagens införande af den 16 februari 1864 stadgade, och såmedelst

förhindras att sig ur riket begifva, innan han fullgjort hvad honom af''

domstol blifvit ådömdt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

På grund häraf hemställer motionären, att Riksdagen måtte besluta,

att ofvannämnda § 6 må erhålla följande förändrade lydelse:

§ 6. Utländing eller i utlandet bosatt, bär i riket icke mantalsoch

skattskrifven svensk undersåte eller såsom sådan icke har erlagt bevillning

saf gift för nästföregående år efter en årlig inkomst af minst tiotusen

kronor, som reser omkring i landet för egen eller, såsom utskickad,

för annans räkning till inledande af handel samt med eller

utan varuprof bjuder ut eller slutar handel om utländska varor, att

framdeles från utlandet levereras, skall, vid ankomsten till riket, till

närmaste kronouppbördsman i stad aflemna skriftlig uppgift, huru länge

han ämnar här qvarstanna, samt dervid erlägga etthundra kronor i

kalendermånaden för rättigheten att under den tiden idka dylik handel;

åliggande det honom att, derest han efter nämnda tid vill samma rättighet

utöfva, förskottsvis betala ytterligare etthundra kronor likaledes

i kalendermånaden, hvilken afgift skall antingen för längre tid på en

gång eller för minst en månad i sänder, men alltid för full kalendermånad

inbetalas till kronans uppbördsman i stad inom det län, der

han vid betalningstiden sig uppehåller, skolande qvittenset å den erlagda

afgiften vara meddeladt å trjmkta blanketter, som, efter vederbörliga

reqvisitioner böra af statskontoret Kongl. Maj:ts befallningshafvande

tillsändas, för att kronans uppbördsmän i städerna tillhandahållas,

och hvilka blanketter, som skola lyda å etthundra kronor hvardera,

böra innehålla erinran om behörigt iakttagande af hvad gällande

författningar i afseende å dylik handel stadga.

Den utländing eller med utländing, enligt hvad här ofvan är sagdt,

likstäld svensk undersåte, som, utan att hafva den stadgade afgiften

behörigen erlagt, beträdes med att bjuda ut eller sluta handel om utländska

varor, skall, jemte afgiftens erläggande bota från och med tvåhundra

till och med femhundra kronor. Förbrytelser häremot upptagas

af poliskammare, der sådan finnes, och eljest af allmän domstol; och

fördelas de ådömda böterna lika mellan åklagaren och den kommun,

hvarest förbrjdelsen blifvit begången.

Utländing eller med, honom, hvad ofvan är sagdt, likstäld svensk undersåte,

som, för oloflig handel med varor, blifvit ådömd böter, må, till

dess han stält nöjaktig säkerhet för böter och bevillning saf gift, anses och

behandlas som okänd person, på sätt § 19 punkt 1 i kongl. förordningen

om strafflagens införande af den 16 februari 1864 stadgar, derest ej domstolen,

, der åtalet handlägges, annorlunda förordnar.

De sålunda uppburna bevillningsmedlen —: — — — — —--

(allt det följande i denna § oförändradt.)

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

7

Bevillningen af utländska handlande och handelsexpediter, hvilken

enligt bevillningsstadgan af den 6 april 1858 utgjorde för de första

tre månaderna 50 riksdaler riksmynt och för hvarje månad derutöfver

20 riksdaler riksmynt, höjdes uti bevillningsstadgan af den 18 maj 1861

till sitt nuvarande belopp. Genom bevillningsstadgan af den 15 oktober

1880 påbjöds äfven för infödda men här i riket icke mantalsskrifna

handlande och handelsexpediter skyldighet att utgöra enahanda bevillning.

Vid 1862—1863 årens riksdag hemstälde dåvarande bevillningsutskott,

att Rikets Ständer måtte besluta, att den särskilda bevillningen

af utländska handlande och handelsexpediter skulle upphöra att vidare

utgå, och bifölls detta förslag jemväl af preste- och borgarestånden,

men afslogs af de öfriga stånden, hvarefter frågan föll i förstärkt bevillningsutskott.

Vid följande riksdag 1865—1866 gjorde Kongl. Maj:t

i nådig proposition framställning, att ifrågavarande afgifter måtte till

beloppen nedsättas från 100 till 50 riksdaler för de första tre månaderna

och från 40 till 20 riksdaler för hvarje följande månad. Denna

framställning blef dock endast af borgareståndet bifallen.

I fråga om denna bevillningsskyldighet bestämmes i art. 17 af den med

Frankrike den 30 december 1881 afslutade handelstraktat att franska handelsresande

icke skola inom de förenade rikena vara underkastade högre

särskild yrkesafgift än den lägsta dylika afgift, som derstädes erlägges

af inhemska handelsresande af samma kategori, äfvensom att en afgift

till lika belopp med den bevillning, som vare sig i Sverige eller Norge

drabbar franska handelsresande, må i Frankrike påläggas svenska eller

norska handelsresande. Härjemte hade Kongl. Maj:t genom en vid

traktaten fogad särskild deklaration förbundit sig att för 1882 års

Riksdag framlägga förslag i syfte att bestämma den särskilda yrkesafgiften

för såväl utländska som infödda inom riket icke mantalsskrifna

handelsresande till halfva beloppet af den afgift, som vore dem ålagd

i Sverige, och aflät Kongl. Maj:t till nämnda Riksdag proposition om

dylik nedsättning uti ifrågavarande bevillningsafgift. Under erinran att

fullständigt förslag till ny bevillningsstadga snart komme att blifva

föremål för Riksdagens pröfning samt att det sålunda syntes mindre

lämpligt att derförinnan vidtaga någon förändring i nämnda stadga,

afstyrkte utskottet bifall till Kongl. Maj:ts proposition, och blef utskottets

hemställan jemväl bifallen af Riksdagen.

I skatteregleringskomiténs den 13 december samma år afgifna

betänkande angående skatteförhållandena i riket föreslog komitén, att

nämnda bevillning måtte bestämmas till 200 kronor för första månaden

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

och 80 kronor för hvarje följande månad, samt anförde såsom skäl

härtill, att ehuru officiella uppgifter saknades för bedömande af den

omfattning, i hvilken affärer af ifrågavarande art inom riket bedrifvits,

likasom i hvad mån sådana affärer uppgjorts med andra än köpmän,

det dock torde vara visst, att denna form för affärers inledande och

afslutande under senare tider vunnit betydande utveckling och ofta antoge

proportioner, som ej stode i rimligt förhållande till de derför

stadgade afgifter. Komiténs förslag vann emellertid ej Kongl. Maj:ts

bifall, utan upptog Kongl. Maj:t vid 1883 års riksdag ånyo sitt föregående

år framstälda förslag om ifrågavarande bevillningsafgifts nedsättande

till dess halfva belopp, och erinrade Kongl. Maj:t härvid, att franska

regeringen, med anledning af den utgång förslaget erhållit vid 1882

års riksdag, funnit sig föranlåten att för svenska handelsresande, som

uppehölle sig i Frankrike, bestämma en särskild afgift motsvarande

den som i Sverige affordrades franska handelsresande, samt att Kongl.

Maj:t befarat, att den undantagsställning, hvari svenska handelresande

i Frankrike sålunda blifvit försatta i förhållande till andra nationer,

skulle komma att utöfva ett menligt inflytande på våra exportörers

ställning på den franska marknaden, så mycket mera ofördelaktigt som

Frankrike vore en af de största afnämarne af våra förnämsta exportartiklar,

trä och jern. I bevillningsutskottets betänkande häröfver

yttrade utskottet bland annat:

»Med fullt erkännande af den omtanke för den svenska utrikeshandeln,

som legat till grund för Kongl. Majits förslag, vågar dock

utskottet betvifla, att ofvannämnda af Frankrikes regering vidtagna

åtgärd kan innebära någon synnerlig fara för vår export till nämnda

land. Enligt hvad utskottet inhemtat, lära nemligen aftal rörande export

af trä och jern till Frankrike ytterst sällan om ens någonsin

afslutas genom handelsresande; utan sker'' detta antingen genom korrespondens

mellan exportören och affärsmän i afsättningsorterna eller

vid personliga besök i dessa orter af exportören eller sådana hans

ombud, som ej kunna falla under rubriken handelsresande. För vår

öfriga export till Frankrike torde ej heller något större antal handelsresande

användas. — — — — — — — — — — — — — — —

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt och då erfarenheten

visat, att den nuvarande storleken af ifrågavarande afgift ingalunda

afhåller utländska handelsresande från att i stort antal besöka vårt land,

har utskottet ansett samma afgift åtminstone icke böra nedsättas, hvarför

utskottet vill tillstyrka den nuvarande afgiftens bibehållande)).

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillning sutskottets Betänkande N:o 7.

9

Denna utskottets hemställan blef jemväl af båda kamrarne bifallen.

Då hvad skatteregleringskomitén i frågan anfört torde ega full

giltighet, har utskottet, som till fullo instämmer i hvad bevillningsutskottet

vid 1883 års riksdag yttrade, ansett en höjning af ifrågavarande

afgift nu lämpligen kunna företagas, och har utskottet dervid

funnit sig böra tillstyrka, såväl att afgiften i enlighet med motionärens

förslag bestämmes till 100 kronor i hvarje månad som ock att den,

på sätt motionären jemväl hemstält, skall beräknas efter kalendermånad.

I anledning af omförmälda bestämmelse i art. 17 af den franska handelstraktaten

erinrar utskottet, att ifrågavarande bevillningsafgift, enligt

hvad här ofvan påpekats, numera under vissa förutsättningar jemväl

utgår af svenska undersåtar, samt att nämnda traktatsbestämmelse sålunda,

lika litet som den föranledde upphäfvandet af sagda afgift, kan

lägga hinder i vägen för densammas höjande.

Då vid 1880 års riksdag, på sätt ofvan omförmälts, beslöts, att

ifrågavarande bevillningsafgift jämväl skulle erläggas af svensk i utlandet

bosatt undersåte, som ej vore här i riket mantals- och skattskrifven,

uttalades inom Andra Kammaren den åsigt, att ett dylikt

stadgande icke skulle medföra åsyftad verkan, då sådan handelsresande

väl kunde låta mantalsskrifva sig här i riket men sedermera undandraga

sig bevillning. Att denna farhåga icke varit ogrundad, torde

efter den erfarenhet, som vunnits, numera icke kunna bestridas, och

anser utskottet lika med motionären önskvärdt, att berörda missbruk

förebygges. För vinnande af detta mål har motionären föreslagit, att

sådan handelsresande skall för att undgå ifrågavarande särskilda bevillningsafgift

hafva för nästföregående år erlagt en bevillning för en uppskattad

inkomst af minst 10,000 kronor. Detta förslag har utskottet

dock ej kunnat biträda, enär genom ett dylikt stadgande svensk undersåte,

som erlagt sina utskylder, ehuru för ett mindre belopp än 10,000

kronor, skulle obehörigen underkastas en särskild bevillning till följd

af den omständigheten att han är utom riket boende. Deremot anser

utskottet det lämpligen kunna föreskrifvas, att dylik handelsresande

skall för vinnande af nämnda förmån hafva erlagt allmän bevillning till

svenska staten för det år, hvarför uppbörd af sådan bevillning senast

egt ruin, utan att någon bestämmelse meddelas om den inkomst, hvarför

bevillning skall erläggas. Ifall ett dylikt stadgande beslutas, torde rubriken

till förevarande §, som nu har följande lydelse, »Bevillningsafgift

af utländska eller andra här i riket icke mantalsskrifna handlande och

handelsexpediter» böra förändras till »Bevillningsafgift af vissa handlande

och handelsexpediter».

Bill. till Riksd. Prof,. 188D. 5 Sami. 1 Afä. 5 Höft.

2

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

Enligt nu gällande föreskrifter äro handelsresande af ifrågavarande

kategori ej skyldige att hos myndigheten å den ort, der handel slutas,

förete intyg derom, att de erlagt den stadgade afgiften. Till följd

häraf och då någon skyldighet naturligen ej förefinnes för vederbörande

myndighet att affordra alla handelsresande, som passera orten,

sådant intyg, har det, enligt hvad utskottet erfarit, ofta inträffat, att

dylika handelsresande, som ej erlagt nämnda afgift, kunna idka sin

rörelse utan att något åtal derå följt. Utskottet har ansett nödvändigt,

att detta missförhållande undanrödjes, och har utskottet derför vid behandlingen

af förevarande motion funnit sig böra hemställa, att i mom.

2 af ifrågavarande § införes stadgande derom, att handelsresande skall,

innan handel å någon ort inledes, för vederbörande polismyndighet

styrka, att lian erlagt den stadgade afgiften, samt att bevis derom skall

på begäran af myndigheten meddelas.

Beträffande derefter motionärens förslag att böternas minimibelopp

skall höjas från 100 till 200 kronor, har utskottet, med hänsyn dertill

att straffbarheten vid förbrytelser af ifrågavarande slag kan vara i

högst betydlig mån olika, ansett skäl ej förefinnas att inskränka den

nuvarande strafflatituden.

Motionären har slutligen föreslagit ett tillägg till ifrågavarande §

af här ofvan intagen lydelse. I det af motionären åberopade lagrum

stadgas: »Okänd person, som undandrager sig att uppgifva sitt namn

eller sin hemort eller mot hvilken skäl förekommer att hans uppgift

derom är osann, må, till dess tillförlitlig upplysning i sagda hänseende

vinnes, i häkte tagas, ändå att brott, hvarför han misstänkes, endast

med fängelse eller böter belagdt är». Att i det af motionären föreslagna

fall tillämpa den i förestående lagrum polismyndighet meddelade

rätt att verkställa häktning skulle, enligt utskottets mening, strida

icke blott mot allmänna lagens bestämmelser om häktning, utan äfven

mot de principer, hvarpå lagstiftningen i detta ämne hvilar. Utskottet

kan derför icke förorda motionärens förslag härutinnan.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

l:o) att Riksdagen i anledning af herr Lyths ifrågavarande

motion måtte besluta, att rubriken till samt

de 2 första styckena af § 6 i kongl. förordningen

angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner

och rättigheter den 16 maj 1884 skola erhålla följande

förändrade lydelse:

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

1 !

E) Bevillningsafgift af vissa handlande och handelsexpediter.

§ 6.

Utländing eller i utlandet bosatt svensk undersåte,

som icke för det av, hvarför upphörd af bevillning

till svenska staten senast egt ruin, allmän bevillning

erlagt, skall, då han reser omkring i landet och

för egen eller, såsom utskickad, för annans räkning

till inledande af handel, med eller utan varuprof,

bjuder ut eller slutar handel om utländska

varor att framdeles från utlandet levereras, vid ankomsten

till riket till närmaste kronouppbördsman i

stad aflemna skriftlig uppgift huru länge han ämnar

här qvarstanna samt dervid för rättigheten att idka

dylik handel förskottsvis för hvarje kalendermånad,

ehvad han vill under hela månaden eller blott en del

deraf begagna sig. af rättigheten, erlägga etthundra kronor,

hvilken afgift skall antingen för längre tid på

en gång. eller för minst en månad i sänder, inbetalas

till kronans uppbördsman i stad inom det

län, der han vid betalningstiden sig uppehåller; skolande

qvittenset a den erlagda afgiften vara meddela^!.

å tryckta blanketter, som, efter vederbörliga

inqvisition^!’, böra af statskontoret Kongl. Maj:ts befallningshafvande

tillsändas, för att kronans uppbördsmän

i städerna tillhandahållas, och hvilka blanketter,

som skola lyda å etthundra kronor hvardera,

böla innehålla erinran om behörigt iakttagande af

hvad gällande författningar i afseende å dylik handel

stadga.

Den utländing eller med utländing, enligt hvad

häi ofvan är sagdt, likstälde svenske undersåte,

som utbjuder eller slutar handel om utländska varor,

skall, innan handel ä någon ort inledes, för vederbörande

polismyndighet derstädes styrka, att han behörigen erlaqt

den stadgadt afgiften, och skall bevis om sådan anmälan

af myndigheten på begäran meddelas. Beträdes

någon, som antingen ej erlagt afgiften eller ock un
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

derlätit att hos vederbörande polismyndighet förete bevis

om afgiftens erläggande med att idka dylik handel,

böte från och med etthundra till och med femhundra

kronor, och vare han derjemte i förstnämnda fall

skyldig utgifva afgift för den tid, hvarunder den

olofliga handeln utöfvats. Förbrytelser häremot upptagas

af poliskammare, der sådan finnes, och eljest

af allmän domstol; och fördelas de adömda böterna

lika mellan åklagaren och den kommun, hvarest förbrytelsen

blifvit begången.

I § 7 af ofvannämnda förordning stadgas, att utländsk man eller

qvinna, som med vederbörligt tillstånd, mot inträdesafgift, för egen

räkning gifver konsert eller annan musikalisk tillställning, uppförer

skådespel, förevisar konstridning, lindansning, mekaniska eller andra

konster, kosmoramor, panoramor och andra optiska konststycken, vaxkabinetter,

samlingar af djur och naturalier m. m., erlägger för hvarje

särskild konsert eller hvarje dag, då skådespel eller annan föreställning

gifves, i Stockholm och Göteborg, tre kronor och å annan ort

inom riket en krona femtio öre.

I motion, n:o 102, anlör herr C. Th. vanberg, att det vore uppenbart,

att denna afgift icke stode i något rimligt förhållande till den

vinst, som i vissa af de angifna fallen gjordes, synnerligast. i de

större städerna. I hufvudstaden hade också ett bolag’ kunnat, bildas,

hvilket låtit uppföra en högst kostsam byggnad i akt och mening, att

stadens invånare och resande måtte komma i tillfälle att hela niet om

vara i åtnjutande af det nöje, som konstridning och lindansning med

flere akrobatiska konster beredde den allmänhet, hvilken för dessa

konstarter hyste intresse. Å andra sidan måste medgifvas, att genom

afgiftens bestämmande till ett visst och oföränderligt belopp underlättades

uppbörden och redovisningen af densamma, och så länge denna

afgift, såsom nu, odelad inginge till statens kassa, torde stora, för att

icke säga oöfvervinneliga svårigheter möta att uppställa sådana regler,

att afgiften blef afpassad efter den högst olika inkomst, som uppstode

af de omförmälda, delvis med hvarandra icke jemförliga produktionerna.

Motionären hade derför förestält sig, att enda möjligheten att i fråga

härom komma till ett mera rättvist beskattningsresultat skulle bestå

deri, att afgift för de uti förordningen uppräknade fall tillfölle till

någon del vederbörande kommun, hvilken skulle ega att inom eu viss,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

13

lagstadgad begränsning bestämma beloppet af den afgift, som borde

utgöras för, såsom i förordningen sägs, »hvarje särskild konsert eller

hvarje dag, då skådespel eller annan föreställning gifves». Genom

att åt kommunerna lemnades en sålunda begränsad beskattningsrätt i

dessa tall, kunde en efter förhållandena och särskilda omständigheter

å hvarje ort lämpad afgift bestämmas, och derigenom kunde också en

behörig åtskilnad emellan de olika prestationernas och deras utöfvares

relativa värde iakttagas, så att t. ex. en musikalisk eller dramatisk

artist icke sattes i en för sådana artister föga smickrande jembredd

med lindansare och förevisare af djursamlingar m. fl. Det afgiftsbelopp,

som i angifva fall borde högst erläggas, syntes kunna bestämmas

till tio procent i Stockholm och öfriga städer, som ej i landsting

deltoge, och till hälften af sagda belopp å öfriga orter inom riket af

bruttoinkomsten för hvarje särskild konsert eller hvarje dag, då skådespel

eller annan föreställning gåfves. På hvarje kommun borde äfven

få ankomma att, jemte skattens bestämmande, besluta om användande

för kommunens behof af den kommunen tillfallande andel samt att

meddela nödiga föreskrifter för uppbörden och redovisningen af dessa

medel äfvensom att vidtaga de verkställighetsåtgärder, hvilka i öfrigt

kunde vara erforderliga.

På grund häraf hemställer motionären,

att Riksdagen ville för sin del besluta, att, med ändring af § 7

uti ofvannämnda förordning, stadgas:

»Utländsk man eller qvinna, som med vederbörligt tillstånd, mot

inträdesafgift, för egen räkning gifver konsert eller annan musikalisk

tillställning, uppförer skådespel, förevisar konstridning, lindansning,

mekaniska eller andra konster, kosmoramor, panoramor och andra optiska

konststycken, vaxkabinetter, samlingar af djur och naturalier

in. m., erlägger i Stockholm och andra städer, som ej i landsting deltaga,

högst tio procent och å annan ort inom riket högst fem procent

af bruttoinkomsten för hvarje särskild konsert eller hvarje dag, då

skådespel eller annan föreställning gifves. Beräknas afgiften efter

annan grund, må den ej öfverstiga hvad nu stadgadt är.

Hälften af denna afgift tillfaller den kommun, hvarest konserten,

skådespelet eller föreställningen gifves; och må på kommunen ankomma

att, med nu stadgade begränsning, bestämma afgiftens belopp och besluta

om användande för kommunens behof af den kommunen tillfallande

andel samt att meddela nödiga föreskrifter för uppbörden och redovisningen

af inflytande medel äfvensom att vidtaga de åtgärder, som för

verkställighet af kommunens beslut i öfrigt kunna vara erforderliga.»

Bih. till Riksd. Prof. 1889. 5 Sami. 1 A/d. 5 Haft. 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

Härjemte påpekar motionären, att för den händelse hans förslag

antages, måste jemväl företagas ändring i viss mån af eller tillägg till

de i paragrafen förekommande föreskrifter rörande det, som konsertgifvare,

teaterföreståndare, konstidkare eller förevisare hafva att iakttaga,

samt beträffande kontrollen å afgiftens behöriga erläggande och

redovisande.

Ehuru utskottet till fullo behjertar det med motionen afsedda sjrfte,

har utskottet funnit sig ej kunna förorda motionärens förslag. Att, såsom

motionären föreslagit, tilldela kommunerna andel af en bevillningsafgift

torde nemligen icke låta sig göra, och lika med motionären håller

utskottet före, att så länge afgiften ingår odelad till staten, stora praktiska

svårigheter skulle uppstå genom afgiftens fastställande till vissa procent

af bruttoinkomsten. Inom utskottet har vid frågans behandling framstälts

det förslag att låta afgiften fortfarande utgå med bestämdt belopp,

men att detta skulle höjas. Utskottet har likväl ansett en sådan

åtgärd ej billigtvis kunna vidtagas, då derigenom företrädesvis de

mindre inkomstbringande föreställningarne skulle betungas, och erinrar

utskottet i sammanhang härmed, att skatteregleringskomitén i sitt ofvannämnda

betänkande om skatteförhållandena i riket ansett någon höjning

af ifrågavarande afgift icke böra ega rum.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

2:o) att herr Svanbergs ifrågavarande motion ej

måtte af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 12 mars 1889.

På utskottets vägnar:

F. BARNEKOW.

Herr Boström har på grund af ledighet från riksdagsgöromålen

icke inom utskottet deltagit i handläggningen af de i detta betänkande

omhandlade frågor.

Herrar Sederholm och J. Rundbäck hafva anhållit att få antecknadt,

att de icke deltagit i behandlingen af detta betänkande.

Stockholm, K. L. Beckman, 1889.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1889:35 Skrifvelse till Konungen, angående bevillning saf gifter för särskilda förmåner och rättigheter. s. 1 i texten