Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt förslag om ändrad lydelse af 15 kap. 3 § rättegångsbalken.

1889-03-04 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1889:22, Utlåtande, i anledning af väckt förslag om ändrad lydelse af 15 kap. 3 § rättegångsbalken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

1

N:o 22.

Ank. till Kiksdagem kansli den 4 mars 1889, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt förslag om ändrad

lydelse af 15 kap. 3 § rättegångsbalken.

I justitieombudsmannens till innevarande Riksdag afgifna, af båda

kamrarne till lagutskottet hänvisade embetsberättelse framställes förslag

om sådan ändring af 15 kap. 3 § rättegångsbalken, hvarigenom

underdomare uttryckligen förbjudes att vara fullmägtig vid domstol,

deri han är ordförande eller ledamot, utom i de fall, då det är ledamot

i öfverrätt medgifvet. att der och vid underlydande rätt såsom

fullmägtig föra talan.

Till stöd för och närmare utveckling af detta förslag anför justitieombudsmannen:
»Såsom

ofvan (sid. 103) närmare förmäles, bär under nästlidna år

ett stort antal embets- och tjenstemän hos mig angifvits till åtal, för

det de skulle innehafva bitjenster eller utöfva sakförareverksamhet.

Ehuru de sålunda angifne embets- och tjenstemännen med endast

ett par undantag icke, efter min uppfattning, handlat lagstridigt i angå

fria hänseendet, är det mig dock väl bekant, att såväl åtskillige af

desse som många andra, jemte sina af staten eller kommunen aflönade

tjenster, innehafva hvarjehanda befattningar och utföra uppdrag för enskilde

eller korporationer; och jag har derför bort taga under öfvervägande,

huruvida detta sysslande utom tjenstfri tagit sådan utsträckning

eller verkat så förlamande på intresset för och förmågan att sköta med

tjensten förenade åligganden, att dessa blifva åsidosatta eller vanvårdade,

Bill. till SiM. Prof. 1889. 7 Sund. 13 Haft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

och om i sådant fall lagstiftaren kan och bör inskrida för att råda bot

på detta samhällsonda.

Att mer än en af statens embets- och tjensteman åtager sig så

många eller så ansträngande befattningar och bestyr af mera eller

mindre enskild natur, att efter all sannolikhet tjensten deraf måste lida,

låter sig icke förneka. Men detta förhållande är, såvidt jag kunnat inhemta,

ingalunda allmänt och lärer för öfrig! icke kunna på lagstiftningens

väg alldeles förebyggas. I de under senare tiden för snart sagd!

alla statens civile embets- och tjenstemän faststälda löneregleringar är

i allmänhet stadgadt, att med tjensten icke får förenas annan tjenst på

rikets, riksdagens eller kommunens stat och ej heller annan tjenstebefattning,

med mindre den linnés icke vara hinderlig för fullgörande

af de till statstjensten hörande åligganden. I dessa bestämmelser, i

vederbörande förmäns noggranna öfvervakande af deras iakttagande och

i tjenstemännens egen pligtkänsla synas mig förefinnas så verksamma

garantier för statstjensternas behöriga upprätthållande, som öfver hufvud

kunna åstadkommas. Att genom lag än hårdare åtdraga de inskränkande

band, som redan äro statens embets- och tjenstemän i förevarande

afseende pålagda, skulle, efter min åsigt, vara ändamålslöst och

till och med kunna verka skadligt. Det måste alltid blifva fallet, att

den mera begåfvade, kunskapsrike och arbetsduglige tjenstemannen får

något öfver af den tid, som hel och hållen åtgår till tjenstens ordentliga

skötande för den, som icke höjer sig öfver det vanliga måttet af

skicklighet och arbetsförmåga. Äfven om man genom bestämmelser

skulle kunna alldeles förhindra denne lyckligare utrustade tjensteman,

för hvilken, äfven om han på det mest noggranna och tillfredsställande

sätt fullgör sina tjensteåligganden, öfverskott af tid kan uppstå, att använda

detta öfverskott å sådan verksamhet, hvari hans sakkunskap

och förmåga göra arbetet för honom sjelf lätt och för andra gagnande,

så tvingar man honom in på områden, der hans erfarenhet och insigter

äro till föga eller ingen nytta, men hans håg långt mera dragés från

tjensten och dess bestyr, såsom exempelvis industriella och kommersiella

företag, landtbruk och dylikt.

Men, såsom af det föregående synes, är det icke blott sfafetjenstemän,

som hos mig angifvits för obehörigt innehafvande af »bitjensterr

och utöfvande af juridisk affärsverksamhet, utan äfven många af städernas.

Hvad beträffar denna senare kategori af tjenstemän, lärer det väl i allmänhet

tillkomma stadskommunerna, som antaga och aflöna sina tjenstemän,

att sjelfva bestämma, i hvad mån desse må innehafva andra befattningar

eller utöfva enskilda uppdrag. Att städerna lemna dem stor

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

frihet i detta afseende är lätt förklarligt. Många stadssamhällen kunna

icke så aflöna sina juridiska och administrativa tjensteman, att dugliga

sådana stå att påräkna, om dem vore förment att använda sina insigter

och sin för tjenstens bestridande ej erforderliga tid på annan lämplig

verksamhet; och stadsinvånarne måste dessutom helt naturligt finna sin

uträkning vid att i sina egne tjensteman hafva det sakkunniga och pålitliga

biträde i juridiska angelägenheter, som de annars ofta skulle

nödgas söka på långt aflägse håll. Denna stadskommunernas bestämmanderätt

är dock ingalunda obegränsad. Såvidt deras tjensteman tilllika

äro organ för statens dömande och förvaltande verksamhet, har

staten både rätt och pligt att söka förebygga, att de befatta sig med

något, som för tjenstens behöriga skötande är ^underligt eller för dess

anseende nedsättande. Och ur denna synpunkt anser jag lagstiftningen

böra inskrida för att stäfja ett oskick, som, förr icke ovanligt, nu torde

vara mera sällsynt, men i allt fall här och hvar förekommer och knappast

kan antagas försvinna af sig sjelft.

Efter hvad jag förut försport och under embetsresa nästlidna år

sjelf erfarit, finnas nemligen ännu rådmän, som låta bruka sig såsom

rättegångsfullmägtige vid don domstol, deri de äro ledamöter, handlägga

såsom domare det ena målet och utföra i det nästa ena partens

talan samt sätta sig i det tredje åter till doms. I den stad, der jag

fann detta ofog vara rådande — hvad angår den ene af de två rådmännen

i icke obetydlig utsträckning — tillsades borgmästaren att allvarligen

förehålla vederbörande det för en domare ovärdiga och nedsättande

i ett slikt uppträdande och att tillse, det de icke vidare dertill

gjorde sig skyldige, hvartill borgmästaren också utfäste sig; men

att ställa desse rådmän till ansvar för deras förfarande ansåg jag mig,

med nu gällande lagbestämmelser i ämnet, icke kunna. Dessa innehålla

nemligen icke något uttryckligt förbud för underdomare att uppträda

som rättegångsfullmägtig vid den domstol, han sjelf tillhör såsom

ordförande eller ledamot. Att emellertid en dylik verksamhet hindrar

vederbörande att fullgöra sina pligter som domare och i hög grad

skadar domstolens anseende samt derför bör så vidt möjligt genom lagens

bestämda bud förhindras, derom torde icke råda mer än en mening.

I 15 kap. 3 § rättegångsbalken, det enda lagrum i nu gällande

lag, som omhandlar förbud för annan att vara laga ombudsman, heter det:

»Ej må någor fullmägtig vara i den sak, dermed han sig befattat

i annan rätt såsom domare eller rättens betjent eller hos konungens

befallningshafvande å embetets vägnar: ej den, som förr varit fullmägtig

för vederdelomannen i samma mål: eller den, som sjelf under målsman

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

står: ej eller den, hvars fader eller svärfader, son eller mag, broder

eller svåger, i rätten domare sitter. Ej må någor ledamot i öfverrätten,

eller dess betjent, som årlig lön njuter, låta bruka sig till fullmägtig,

der, eller vid någon underrätt, som der under lyder: utan så är, att

han talar för skyldeman sin till och med syskonebarn, eller för omyndig,

den han är målsman före.»

Hvarken genom detta lagrum eller genom något annat stadgande

i lagen har uttryckligen förbjudits underdomare i en rätt att vid samma

rätt föra talan såsom fullmägtig.

Med afseende härpå yttrade äldre lagberedningen i motiven till sitt

förslag till civillag:

»Att den som är förordnad till domare i eu rätt vid samma rätt

förer talan såsom fullmägtig har man ansett äfven vara olämpligt och

lika stridande mot god ordning, som att ledamot i öfverrätt förer fullmägtigskap

derstädes eller vid underlydande domstol; och för att uttrycka

detta, har man gifvit början af 14 § en förändrad lydelse.»

Det är första stycket af 14 § 30 kap. rättegångsbalken i lagkomiténs

förslag till civillag, som här åsyftas. Detta stycke lyder i lagkomiténs

förslag sålunda:

»Ledamot i öfverrätt må hvarken i den rätt, eller vid någon rätt

som derunder lyder, fullmägtig vara»,

men borde enligt lagberedningens mening hafva följande affattning:

»Den, som i någon rätt till domare förorduad är, må ej i den rätt,

ej heller i rätt som derunder lyder, fullmägtigskap föra.»

Enär, såsom jag ofvan anfört, en lagbestämmelse i enlighet med

denna beredningens uppfattning visat sig vara af behofvet påkallad, och

då den fullständiga ombildningen af vårt rättegångsväsende säkerligen

ännu länge låter vänta på sig, tillåter jag mig föreslå, att Riksdagen,

utan att afbida denna genomgripande reform, redan nu för sin del besluter

en sådan förändring af 15 kap. 3 § rättegångsbalken i nu gällande

lag, hvarigenom underdomare uttryckligen förbjudes att vara fullmägtig

vid domstol, deri han är ordförande eller ledamot, utom i de

fall, då det är ledamot i öfverrätt medgifvet att der och vid underlydande

rätt såsom fullmägtig föra talan.

Ehuru visserligen endast sällan inträffat, att ordinarie ordförande i

rådstufvurätt uppträdt som rättegångsfullmägtig vid samma rätt, och

aldrig, såvidt mig är bekant, att häradshöfding vid ting inom sin domsaga

fört andras talan, bör naturligen åt det ifrågasatta stadgandet

gifvas en sådan lydelse, att det kommer att omfatta jemväl ordförande

i underrätt, då i afseende å dem i ännu högre grad gälla samma skäl,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22. o

som tala för ett bestämdt förbud för ledamöter af underrätt i stad att

vid samma rätt uppträda såsom laga fullmägtige.

Deremot anser jag förbudet icke böra utsträckas till ledamöterna i

häradsrätt, d. v. s. nämndemännen, hvilket ej heller lagberedningen

synes afsett.

Vid såväl 1876 som 1881 års riksdag väcktes förslag om förbud

för ledamot i underrätt att inför samma rätt föra andras talan,

hvilka förslag hufvudsakligen och egentligen voro rigtade just mot

nämndemännen. I anledning af den vid förstnämnda års riksdag väckta

motionen i ämnet yttrade lagutskottet:

»I anledning af framställningen, som afser det gängse bruket, att

vid underdomstol å landet nämndeman, som tillhör samma domstol,

tillstädjes att vara fullmägtig, får utskottet å ena sidan erinra, att då

nämndeman, som varit ombud i en sak, icke eger att i pröfningen

deraf deltaga, samt nämndens mening icke på domsluten utöfvar något

inflytande i annat fall, än att den är enhällig och från domarens skiljaktig,

någon fara derför att nämndemän skulle på utgången af sine

hufvudmäns talan kunna till deras förmån obehörigen inverka, icke

torde förefinnas, så att det ifrågasatta förbudet, såvidt dermed afses att

undanrödja en sådan fara, icke synes kunna tillmätas någon synnerlig

vigt. Samma förbud skulle å andra sidan sannolikt medföra ganska

störa olägenheter, och det synes desto mindre lämpligt att förhindra

nämndemäns anlitande till biträde i egentliga rättstvister, som de med

hänsyn till den erfarenhet rörande sådana frågors behandling, nämnden

genom sitt deltagande i lagskipningen är i tillfälle i viss mån förvärfva,

torde vara dertill företrädesvis lämplige, samt, derest det ifrågasatta

förbudet blefve i lag stadgadt, menige man, vid bristande förmåga vid

rättegångars utförande, skulle, åtminstone intill dess ett advokatstånd

blefve inrättadt, göras i dessa angelägenheter beroende af sådane, ofta

nog mindre rättrådiga personel-, som gjort utöfvandet af advokatyrket

på landet till sitt liufvudsakliga näringsfång och af egen vinning ofta

förledas att snarare befrämja än förekomma obefogade rättegångar.»

Utskottets härpå grundade afstyrkande af förslaget antogs utan

diskussion af båda kamrarne. Äfven 1881 års lagutskott afstyrkte, på

grund hufvudsakligen af nyss anförda, af utskottet återgifna motivering,

den då framlagda motionen, och utskottets mening blef, sedan endast

motionären yttrat sig, af kamrarne godkänd.

I betraktande af de skäl, lagutskottet sålunda vid tvenne riksdagar

åberopat, men hufvudsakligen emedan nämndemännen onekligen ur de

synpunkter, hvarifrån mitt förslag utgått, såsom domare intaga en helt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

annan ställning än de, Indika jag med förslaget åsyftar, d. v. s. ordförande

i häradsrätt samt ordförande och ledamöter i rådstufvurätt, har

jag icke ansett mig böra ifrågasätta stadgande af förbud för nämndemän

att vid den rätt, de tillhöra, såsom fullmägtige biträda allmänheten.»

*

Lagutskottet delar i allo de af justitieombudsmannen sålunda uttalade

åsigter så väl i fråga om önskvärdheten af eu lagändring i omförmälda

syfte som rörande olämpligheten, åtminstone för närvarande,

af att utsträcka det ifrågasatta förbudet till nämndemän. I det förslag

till ändrad lydelse af 15 kap. 3 § rättegångsbalken, som utskottet

här nedan framlägger, har utskottet, med anslutning till hvad den

äldre lagberedningen föreslagit, begagnat uttrycket »den, som i någon

rätt till domare förordnad är», hviiket icke lärer kunna anses tillämpligt

på de valde nämndemännen.

Utskottet hemställer följaktligen,

att Riksdagen ville, i anledning af justitieombudsmannens

ifrågavarande framställning, för sin del antaga

följande

LAG

angående ändrad lydelse af 15 kap. 3 §

rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap 3 § rättegångsbalken

skall hafva följande ändrade lydelse:

Ej må någon fullmägtig vara i den sak, dermed

han sig befattat i annan rätt, såsom domare, eller

rättens betjent, eller hos Konungens befallningshafvande

å embetes vägnar: ej den, som förr varit fullmägtig

för vederdelomannen i samma mål: eller den,

som sjelf under målsman står: ej heller den, hvars

fader eller svärfader, son eller måg, broder eller

svåger, i rätten domare sitter. Den, som i någon rätt

till domare förordnad är, må ej vid den rätt, ej heller

vid någon rätt, som derunder lyder, låta bruka sig till

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

7

fullmägtig; ej heller må öfverrätts betjent, som årlig lön

njuter, vara fullmägtig der eller vid någon derunder lydande

rätt: dock vare domare eller öfverrätts betjent ej

förment att vid rätt, som nyss är sagd, tala för sin

skyldeman till och med syskonbarn, eller för omyndig,

den han är målsman för.

Stockholm deri 4 mars 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1889:18 Skrifvelse till Konungen, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 3 § rättegångsbalken. s. 11 i texten