Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 43

1889-04-06 · 6 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 4 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1889:43, Lagutskottets Utlåtande N:o 43

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

i

N:o 43.

Ank. till Riksd. kansli den 6 april 1889, kl. 11 f. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af vadda motioner om ändringar

i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18

juni 1864.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat två

särskilda inom nämnda kammare väckta motioner, iris 53 och 114, i hvilka

föreslås ändringar i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18

juni 1864. Dessa motioner hafva afgifvits, n:o 53 af herr G. TF. Lyth och

n:o 114 af herr A. Lilienberg.

§ 31 af nämnda förordning lyder enligt förordningen den 23 september

1887 sålunda:

> Idkar utan i vederbörlig ordning erhållet tillstånd utländing handel

eller annat näringsyrke, eller öfverskrider han det tillstånd honom meddelats

eller i öfrig! felar mot de i denna förordning gifna, föreskrifter, är han förfallen

till böter enligt § 18; och skola olofligen till salu hållna varor vara

förverkade samt må af allmän åklagare tagas i beslag, dock att, om beslaget

skall ega bestånd, åtal mot vederbörande ofördröjligen anställes.

Böter och värdet af förverkadt gods fördelas på enahanda sätt som i

§ 23 är *tgdt; och gäller jemväl om böternas förvandling hvad der stadgats.»

Enligt § 18 kunna böter ådömas från och med fem till och med femhundra

kronor.

I sin ofvan nämnda motion anför herr G. TF. Lytli, att denna latitud

för bötesbeloppet, isynnerhet då det gälde utländsk handelsresandes öfverBih.

till Riksd. Prof. 1889. 7 Sami. 24 Höft. 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottet Utlåtande N:o 43.

trädelse af gällande lag, syntes vara i högsta måtto ovigtig. Att vårt lands

näringar i väsentlig grad lede åt det intrång i deras utveckling, som vore

eu följd deraf, att en mängd utländska handelsresande här i riket utbjöde

och försålde utländska handelsvaror, vore väl bekant. Att deras antal ej

vore ringa, framginge deraf, att år 1888 ej mindre än 409 utländska handelsresande

besökte ensamt Stockholm och derstädes erlade stadgad bevillning.

54 bland dessa voro dock lagbrytare eller sådana personer, som sökt undandraga

sig bevillnings erläggande; dessutom många andra, som vederbörande

icke kunnat upptäcka och hvilka i hemlighet bedrefvo sitt olagliga näringsfång.

För att i någon man kunna sätta en gräns för dylika personers framfart

inom riket, syntes motionären det mest verksamma medlet vara att förhöja

bötesbeloppet. Hvad vidare beträffade det stadgande i § 31 af nämnda

förordning, att olofligen till salu hållna varor skola vara förverkade, så bestämde

och tydliggjorde icke detta lagstadgande, hvad som afsåges med

»olofligen till salu hållna varor.» Meningarne vore väsentligen delade i

fråga om, huru vida dermed afsåges endast den eller de artiklar, som den

utländske handelsresanden bevisligen utbjudit eller försålt, eller om dermed

menades hela hans hit i landet medförda varulager. Ett förtydligande härutinnan

vore högst nödvändigt.

På grund af det sålunda anförda föreslår motionären, att Riksdagen

måtte besluta, att ofvannämnda § 31 må erhålla följande ändrade lydelse:

§ 31. Idkar utan i vederbörlig ordning erhållet tillstånd utländing

handel eller annat näringsyrke, eller öfverskrider han det tillstånd honom

meddelats eller i öfrig! felar-mot de i denna förordning gifna föreskrifter,

är han förfallen till böter från och med femtio till och med femhundra kronor.

Hållas varor af honom olofligen till salu, egen allmän åklagare att af hans

hit i riket medförda varulager anhålla och i beslag taga sä mycket deraf, som

anses motsvara dubbla bötesbeloppet, hvartill han blifvit för lagöfverträdelsen

ådömd, dock att, om beslaget skall ega bestånd, åtal mot vederbörande ofördröjligen

anställes.

Böter och värdet af förverkadt gods fördelas på enahanda sätt som i

§ 23 är sagdt; och gäller jemväl om böternas förvandling hvad der stadgats.

Motionären synes med sitt förslag hufvudsakligen hafva,»af sett det

förhållande, som på senare tider ej sällan förekommit, att utländsk handelsresande,

utan att hafva erhållit tillstånd att här i riket idka handel, för en

längre tid slår sig ned å en ort och drifver handel från medfördt så kalladt

proflager. I § 6 af förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda för
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

3

måner och rättigheter den 16 maj 1884 talas om utländing, »som reser

omkring i landet och för egna eller, såsom utskickad, för annans räkning

till inledande af handel samt med eller utan varuprof bjuder ut eller slutar

handel om utländska varor att framdeles från utlandet levereras»; och meddelas

i samma § åtskilliga bestämmelser ej mindre angående de utgifter,

den utländing skall erlägga, än äfven om hvad han i öfrig! har att iakttaga.

Tydligt är, att gränsen mellan sålunda beskrifven verksamhet och

den handelsrörelse, som fäller under föreskrifterna i 1864 års förordning,

stundom kan vara rätt svår att uppdraga, hvarför ock missbruk och försök

att kringgå gällande bestämmelser, såsom motionären uppgifver, lära ej sällan

förekommit.

Den skärpning af ansvaret för öfverträdelse af bestämmelserna i 1864

års förordning, som i förevarande motion föreslagits, synes emellertid icke

vara egnad att afhjelpa dessa olägenheter. Ändamålsenligare torde det vara

att, såsom motionären i eu annan, till bevillningsutskottet hänvisad motion

föreslagit, höja bevillningen för den i § 6 af 1884 års förordning omförmälda

verksamhet och i öfrigt skärpa vilkoren för densammas utöfvande. Hvad

motionären i sistherörda motion föreslagit har ock, på hemställan af bevillningsutskottet,

blifvit i hufvudsak godkändt af Riksdagen.

Hvad särskild! angår förslaget, att bestämma hvilka varor skola vara

underkastade beslag, så innefattar detta enligt utskottets uppfattning, en af

förhållandena icke påkallad lindring i påföljden för den felande; ty af lagrummets

nuvarande ordalydelse synes utskottet otvetydigt framgå, att hela

det lager, från hvithet den olofliga försäljningen skett, är underkastad! beslag.

För öfrigt vill utskottet påpeka, att, då beslaget väl alltid föregår böternas

ådömande, och bötesbeloppet icke lärer kunna af den, som verkställer beslaget,

på förhand beräknas, den föreslagna bestämmelsen om beslagtagande

af så mycket, som svarar mot dubbla bötesbeloppet, i och för sig synes

ganska otillfredsställande.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

1) att herr Lyths förevarande motion icke må af Riksdagen

bifallas.

Herr LUienbergs ofvan omförmälda motion är af följande lydelse:

»Genom handelsordningen den 22 december 1846, som jemte fabriksoch

handtverksordningen af samma dag utgjorde brytningen med det gamla

skråsystemet, stadgades rättighet för fabriks- och handtverksidkare att utav

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

särskilt tillstånd eller ens anmälan »sina tillverkningar i hvad myckenhet

som helst å landet afyttra». Kong! förordningen den 18 juni 1864, hvarigenom

eljest näringsfriheten ytterligare utvidgades, gjorde häri den ändring,

att såsom vilkor för rättigheten att kringföra varor till salu utom boningsorten

stadgades skyldighet att derom göra anmälan hos vederbörande i mantalsskrifningsorten

med uppgift på den eller de personer, hvilka skulle såsom

biträden begagnas, äfvensom betyg, att dessa voro välfrejdade och myndige.

Genom kongl. förordningen den 20 juni 1879 skärptes bestämmelserna sålunda,

att anmälan skulle ske årligen; och skulle i det bevis, som meddelades

öfver skedd anmälan, upptagas beskrifning på utseendet jemte uppgift om

åldern både af den person, som handelsrätten tillkomme, och af den eller de,

hvilka han egde använda såsom biträden. Uti ingendera förordningen gjordes

undantag för egna tillverkningar.

Vid 1887 års senare riksdag bifölls Kongl. Maj:ts proposition angående

sådan ändring af gällande stadganden i omförmälda hänseende, att rättigheten

att kringföra varor gjordes beroende af särskild! tillstånd af Kongl. Maj:ts

befallningshafvande, och skulle dervid företes betyg så väl för näringsidkaren

sjelf som för hans biträden, utvisande att vederbörande hade god frejd, rådde

öfver sig sjelf och sin egendom samt gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet.

Visserligen är det allt sedan 1846 medgifvet landtmän att utan anmälan

till afsalu förfärdiga fabriks- och handtverksarbeten, hvilka såsom föremål

för husflit kunna af dem åstadkommas, likasom en hvar är medgifvet

att utan anmälan eller tillstånd till salu kringföra lifsförnödenheter, jordbruks-

och ladugårdsprodukter samt alster af inhemsk husslöjd; men, så vidt

ofvan berörda stadganden i öfrigt afse en näringsidkares egna tillverkningar,

är lagstiftningen nu strängare än den var år 1846 sedan handels- och handtverksordningarne

utkommit.

Då nu den inskränkning i näringsfriheten, som sålunda kommit till

stånd, ofta för den mindre näringsidkaren innebär ett hinder i hans sträfva])

att ärligen försörja sig;

då dessutom tillämpningen måste blifva ojemn, i ty att det för länsstyrelsen

blir hardt när omöjligt att vid pröfning af ansökningar uti ifrågavarande

hänseende skipa rättvisa, så framt icke alla ansökningar skola

bifallas, i hviiket fall åter föreskriften att söka tillstånd ju icke är af

nöden, och

då i allt fall kostnaden för de mångfaldiga betyg, som måste årligen

anskaffas för erhållande af tillstånd, äro för den mindre bemedlade näringsidkaren

ganska känbara, får jag föreslå, att Riksdagen för sin del besluta]''

följande förändrade lydelse af 11 § 2 mom. i kongl. förordningen angående

utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lag»:skot tets Utlåtande N:o 43.

5

»För öfrig! vare det fabriks- och handtverksidkare obetaget att utan

särskildt tillstånd till salu kringföra sina egna tillverkningar, äfvensom en

hvar eger att utan anmälan eller tillstånd till salu kringföra lifsförnödenheter,

jordbruks- och ladugårdsprodukter samt alster af inhemsk husslöjd.»

Hvad motionären sålunda anfört till stöd för det af honom framstälda

förslag synes utskottet förtjent af synnerlig uppmärksamhet. Af de

förhandlingar, som föregått en hvar af de i motionen omförmälda lagstiftningsåtgärder

efter år 1846, synes ock framgå, att man icke särskildt åsyftat

att meddela inskränkande föreskrifter i fråga om rätt för fabriks- och handtverksidkare

att till salu kringföra egna tillverkningar, ehuru något undantag

i detta afseende ej blifvit stadgadt. Särskildt må erinras, att den motionär,

hvilkens vid 1886 års riksdag framstälda förslag föranledde Riksdagens sistnämnda

år aflåtna skrifvelse i ämnet, uttryckligen framhöll, att han icke

afsäg någon inskränkning i denna rätt.

Då det nu synes utskottet vara uppenbart, att de i förevarande

motion påpekade inskränkande bestämmelser för åtskilliga smärre fabriksoch

handtverksidkare i väsentlig mån försvåra afsättningen af deras tillverkningar,

torde en ändring af hithörande lagstiftning i det af motionären

ifrågasatta syfte vara önskvärd. Denna ändring lärer dock böra vidtagas

med synnerlig försigtighet, så att man ej, genom att göra undantaget från

de inskränkande bestämmelsernas tillämpning för vidsträckt, öppnar tillfälle

till kringgående af desamma för sådana näringsidkare, med afseende på

hvilka dessa bestämmelser särskildt ansetts nödiga. Ett dylikt tillfälle synes

den af motionären föreslagna lydelsen af 11 § 2 mom. i 1864 års förordningerbjuda,

så vidt som den icke innefattar hinder för näringsidkaren att genom

ombud, hvartill han skulle kunna använda hvem som helst, kringföra sina

tillverkningar. På detta sätt skulle nemligen den förra gårdfarihandel^

mot hvilken 1887 års förordning är rigtad, kunna på en omväg åter upplifvas.

Utskottet har derför väl funnit ifrågavarande näringsidkare böra

tillerkännas rätt att utan föregående särskild anmälan eller tillstånd till salu

kringföra egna tillverkningar, men ansett denna rätt böra göras beroende

deraf, att kringförandet verkställes af tillverkaren sjelf, hans hustru eller

hemmavarande barn.

Af dessa skäl får utskottet, som i förevararande ämne finner lämpligast,

att Riksdagen hos Kong!. Magt anhåller om ifrågasatta ändring af

hithörande bestämmelser, hemställa,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottet Utlåtande N:o 43-

2) att Riksdagen ville, med anledning af herr Lilienbergs

motion, i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl.

Maj:t vidtaga sådan ändring i förordningen angående utvidgad

näringsfrihet den 18 juni 1864, att fabriks- och

handtverksidkare må erhålla rätt att, utan särskild anmälan

eller tillstånd, sjelfve eller genom hustru eller

hemmavarande barn till salu kringföra sina egna tillverkningar.

Stockholm den 6 april 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1889:38 Riksdagens Skrifvelse N:o 38 s. 7 i texten