Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 44

1889-04-06 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1889:44, Lagutskottets Utlåtande N:o 44

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

7

N:o 44.

Ank. till Riksd. kansli den 6 april 1889, kl. 11 f. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad

lydelse af 11 kap. 10 § rättegångsbalken.

10 § af 11 kap. rättegångsbalken lyder enligt förordningen den 10

augusti 1877 sålunda:

»I brottmål bör den, som käres till, genast ä rättens bild till svars

komma. Gör han det ej; då må han genom kronans eller rättens betjente

till rätten hemfas; dock ege rätten i de mål, der genom laga ombudsman

svaras må, lägga svaranden vite före.»

I anförda § föreslås ändring uti en inom Första Kammaren af herr

ll. Claeson afgifven och af nämnda kammare till lagutskottet hänvisad motion,

n:o 29, så lydande:

»I syfte att minska lusten hos tredskande parter att genom uteblifvande

från domstol fördröja rättegångars afgörande, höjdes genom kongl.

förordningen den 6 oktober 1882 ansvaret för dylikt uteblifvande i tvistemål

från böter af två kronor till böter af minst fem, högst ett hundra kronor.

Det lider icke tvifvel, att nämnda åtgärd var af behofvet, högeligen påkallad,

och att den verkat gagneligt på det område, som den fått sig till verkningskrets

anvisad, nemligen tvistemålen; men enligt min mening vidlåder reformen

det ej oväsentliga fel, att den är ofullständig, och det så, att den i fråga

om den stora grupp af mål, som kan sammanfattas under benämningen mindre

brottmål, icke blott ej förbättrat utan tvärt om försämrat ställningen.

1734 års lag hade rörande brottmål den korta bestämmelsen, att svarande

i sådant mål, som ej kom tillstädes, skulle genom kronans eller rättens

betjente till rätten hemtas. Redan för så lång tid tillbaka, som mitt minne

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 44..

sträcker sig, hade dock denna bestämmelse ansetts icke böra tillämpas annat

än i gröfre brottmål, och då lagbudet om böter af två kronor för utevaro

från domstol ej uttryckligen innehöll, att det blott afsåg tvistemål, och då

domstolarne ansågo det orimligt att svarande i mindre brottmål skulle ansvarsfritt

få vara borta frän rätten, ådömdes temligen allmänt böter för uteblifvande

ej blott i tvistemål utan ock i mindre brottmål, der då vanligen

svaranden äfven ålades, vid vite, att vid nästa rättegångstillfälle sig infinna,

en praxis, hvilken genom kongl. förordningen den 10 augusti 1877 fick nytt

stöd i uttryckligt lagstadgande.

Då den allmänna bestämmelsen om hemtning i brottmål sålunda blifvit

upphäfd och det ej var att antaga, att derefter bestämmelsen skulle tillämpas

i mål, der domstolen eger förelägga vite, synes mig följdrigtighet hafva fordrat,

att annan otvetydig ansvarspåföljd blifvit satt i stället, hvilken, enligt min

tanke, bort hafva blifvit densamma som för de tvistemål, hvilka icke kunna

utan svarandepartens hörande afdömas. Detta har emellertid ännu ej skett,

och olägenheterna deraf äro både stora och uppenbara. Det är nemligen ej

tillfredsställande för den sunda rättskänslan, att en part skall kunna vid

första rättegångstillfället, utan allt ansvar, underlåta att åtlyda domstolens

genom stämningen gifna bud, och det är det ännu mindre, att han ej kan

gorå det i en del mål, men väl i andra, som äro de förra så lika, att

gränsen dem emellan uppdrages olika af olika domstolar, såsom exempelvis

målen rörande uppfostringsbidrag åt oäkta barn. Dertill kommer, att just i

en mängd smärre brottmål, hvaraf såsom exempel må närfinas, mål rörande

ansvar för olaga bränvinsförsäljning, svaranden kan draga mycken nytta af

att genom uteblifvande från första tinget fördröja målets afgörande i veckor,

månader eller, såsom ännu i några tingslag är händelsen, ett helt är. Särskildt

olämpligt torde dessutom öfver allt anses, att lagstiftningen befrämjar

större långsamhet i brottmål än i tvistemål.

För afhjelpande af det anmärkta missförhållandet vågar jag derför

vördsamt föreslå, det Riksdagen behagade för sin del besluta följande ändrade

lydelse af 11 kap. 10 § rättegångsbalken:

I brottmål bör den, som käres till, genast å rättens bud till svars

komma. Gör han det ej, då må han genom kronans eller rättens betjente

till rätten hemtas, om målet är sådant, att deri ej genom laga ombudsman

svaras må. Är i öfriga brottmål svarande, utan att framte laga förfall, borta

då målet första gången förekommer till handläggning eller vid rättegångstillfälle,

hvartill målet uppskjutits, utan att särskild påföljd för uteblifvande

dervid blifvit bestämd, bote så, som rörande tvistemål är stadgadt, och galle

äfven i fråga om böternas uttagande hvad angående tvistemål är föreskritvet.»

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 44 9

Vid lagstiftningens nuvarande skick eger, på sätt äfven högsta domstolen

i särskilda mål förklarat, underrätt icke att döma svarandepart i brottmål

till böter för uteblifvande, äfven om målet är så ringa, att der genom

laga ombudsman svaras må. Genom svarandeparts tredska att i sådant brottmål

till svars komma ä den dag, målet första gången till handläggning förekommer,

tvingas rätten att till annan tid uppskjuta målet, så framt icke den

uteblifne kan samma dag till rätten hemtas. Detta medel att framtvinga

svarandens inställelse måste nemligen, om än detsamma mycket sällan kan

komma till användning, likväl, enär den allmänna bestämmelsen i 11 kap.

10 § rättegångsbalken om hemtning i brottmål icke blifvit upphäfd, fortfarande

stå rätten till buds. Men just derför att underrätts omförmälda befogenhet

att omedelbart låta hemta uteblifven svarande så sällan kan utöfvas,

anser utskottet lämpligt och behöfligt, att i vår lagstiftning införes ett

stadgande, att svarandepart i brottmål, hvaruti genom laga ombudsman svaras

må, skall för uteblifvande dömas till böter. Ett sådant stadgande torde dock

höra meddelas endast med afseende å svarandeparts uteblifvande å den dag,

målet första gången till handläggning förekommer. Genom föreläggande af

lämpligt vite lärer rätten nog kunna tillhålla en tredskande svarande att ä

tid, hvartill målets fortsatta handläggning varder uppskjuten, iakttaga inställelse.

De nya lagbestämmelser i ämnet, hvilka utskottet anser böra meddelas,

torde lämpligen kunna gifvas i särskild lag, såsom i fråga om böter för svarandeparts

uteblifvande i tvistemål skedde genom förordningen den 6 oktober

1882. Hvad i den förordningen finnes stadgadt om uttagande och om återgång

i visst fall af böter, hvartill någon enligt samma förordning blifvit fäld,

lärer ock böra få tillämpning å böter, som ådömas svarande, hvilken, då

brottmål af ifrågavarande beskaffenhet första gången vid underrätt till handläggning

förekommer, är förfallolöst borta.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har lagutskottet utarbetat

nedan intagna förslag till lag angående böter för svarandeparts uteblifvande

från underrätt i vissa brottmål.

Derest Riksdagen för sin del antager en sådan lag, torde Riksdagen

jemväl böra, i sammanhang med anmälan .derom, hos Kong! Maj:t anhålla,

att bestämmelserna i kong! kungörelsen huru i vissa fall skall förfaras med

böter, som ådömts svarandepart för uteblifvande från underrätt, den 8 december

1882 måtte förklaras ega tillämpning äfven å böter, ådömda enligt

den nu föreslagna lagen.

Lagutskottet hemställer följaktligen,

Bih. till Riksd. Prot. 1SS9. 7 Samt. 24 Käft. _ ‘4

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

att Riksdagen ville, i anledning af herr Claösons förevarande

motion,

1) för sin del antaga följande

Lag

angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt

i vissa brottmål.

Med upphäfvande af hvad allmän lag innehåller stridande

mot denna lag stadgas som följer:

Har i brottmål, hvari genom laga ombudsman svaras må,

den som käres till fått rättens bud att till svars komma;

men är han borta å den dag, målet första gången förekommer

till handläggning, utan att framte laga förfall;

dömes, der han icke å den dag varder efter kantning för

rätten instäld, att för uteblifvande bota fem kronor eller

mera, högst etthundra kronor.

Hvad i förordningen angående böter för svarandeparts

uteblifvande från underrätt den 6 oktober 1882 tinnes

stadgadt om uttagande och om återgång i visst fall af

böter, hvartill någon enligt samma förordning blifvit fald,

skall jemväl ega tillämpning å böter, som enligt denna

lag ådömas; samt

2) i skrifvelse till Konungen anhålla, att bestämmelserna

i kongl. kungörelsen huru i vissa fall skall; förfaras

med böter, som ådömts svarandepart för uteblifvande från

underrätt, den 8 ^ december 1882 måtte förklaras ega

tillämpning äfven å böter, ådömda enligt förestående lag.

Stockholm den 6 april 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Stockholm, Assoeiations-Boktryckeriet, 1889.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1889:48 Skrifvelse till Konungen, angående böter för svarandeparts uteblifvande från underrätt i vissa brottmål. a1 i texten