Sök i Ratio Lex

Statsutskottets Utlåtande N:o 29

1889-03-08 · 32 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 27 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1889:29, Statsutskottets Utlåtande N:o 29

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

I

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

1

N:o 29.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1889, kl. 12 midd.

Utlutande, i anledning af Riksdagens år 1888 församlade revisorers

berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets

samt andra af allmänna medel bestående fonders

tillstånd, styrelse och förvaltning under är 1887.

(I. A.)

Statsutskottet, till hvars behandling ofvannämnda revisionsberättelse

jemte de i anledning deraf'' från vederbörande embetsverk och

myndigheter till Kong! Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar blifvit

hänvisad, får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar och inhemtande

af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar,

underställa Riksdagens pröfning de af revisorerne gjorda framställningar,

som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande

utskottet att härvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen

blifvit iakttagen.

Fångvårdsstyrelsen.

§ I
(Rev.

ber. pag. 26. — Uti. pag. 360 — 363.)

Revisorerne, som af fångvårdsstyrelsens räkenskaper för år 1887

inhemtat, att vid ledighet för tjeustemän inom fångvården den vikarieBih.

till Riksd. Prof. 1SS-9. 4 Sami. 1 Afd. 19 Raft. l''“

Ang. vikariatsersättningar

till

tjensteman

inom fångvården.

opaginerad Kontrollera mot PDF

q

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

rande fått uppbära ersättning, som motsvarat hela den med vederbörande

tjenst förenade lön, hafva med anledning häraf uttalat den

åsigt, att gällande föreskrifter angående aflöningen till fångvårdstjeustemännen,

för så vidt revisorerne kunnat inhemta, icke gåfve stöd

för de i berörda hänseende gjorda utbetalningar, hvarigenom dessa

vikarier erhållit högre ersättning än den, som vikarierande tjenstemän

inom öfriga förvaltningsgrenar i allmänhet bestås, och hvartill anledning

så mycket mindre syntes föreiinnas, som flertalet vikarierande

fångvårdstjenstemän utöfver den kontanta aflöningen egde åtnjuta fri

bostad och vedbrand jemte sportler. Visserligen hade genom kongl.

brefvet den 16 februari 1864 fångvårdsstyrelsen erhållit bemyndigande

dels att af förslagsanslaget för fångvården anvisa lämpliga arfvoden

åt de vikarier, som i händelse af laga förfall för innehafvare af tjenst

inom fångvården förordnades att samma tjenst bestrida, i den mån de,

enligt gifna föreskrifter beträdande civile tjenstemän i allmänhet, uppkomna

besparingar å aflöningsstaterna icke blefve för ändamålet tillräckliga,

dels ock att vid inträffande ledighet få för tjenstens uppehållande,

tills densamma blefve återbesatt, disponera den derför i stat

bestämda aflöning. Men sedan vid 1874 och 1876 årens riksdagar ny

reglering af aflöningarna lör fångvårdstjenstemännen, med undantag af

direktören vid centralfängelset i Göteborg, blifvit beslutad, och samtidigt

i afseende å den nya aflöningsstatens tillämpning meddelats,

bland annat, den bestämmelsen, att en fjerdedel af innehafvande lön

och arfvode jemte hela skrifvarearfvodet, der sådant äfven vore anslaget,

skulle utgöra tjenstgöringspenningar, som under tjenstledighet

icke skulle tillgodokomma löntagaren, syntes sistnämnda kongl. bref

numera icke ega tillämplighet i annat fall än möjligen beträffande

direktörstjensten vid berörda fängelse.

Då alltså i nu omförmälda hänseende större utbetalningar egt

rum, än gällande aflöningsstat och i sammanhang dermed gifna föreskrifter

syntes medgifva, hafva revisorerne anmärkt förhållandet.

I utlåtande, som fångvårdsstyrelsen den 28 januari innevarande

år afgifvit angående revisorernes uttalanden med anledning af granskningen

af fångvårdsräkenskaperna, har bemälda styrelse i afseende å

förenämnda fråga anfört, att Kongl. Magt. redan den 29 april 1843

genom kongl. bref medgifvit, att, när genom läkarebetyg styrktes, att

någon vid de under fångvårdsstyrelsens inseende stälda fångvårdsanstalter

vore genom sjukdom urståndsätta att tjensten förrätta, och ingen

funnes å stället, som kunde åläggas att göromålen under tiden öfvertaga,

det skulle vara styrelsen tillåtet att bestämma lämpligt arfvode

åt den person, som förordnades att under den ordinarie tjensteman
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

B

nens sjukdom dennes åligganden fullgöra, utan att med förfrågan derom

för hvarje särskild! fall till Kongl. Maj: t inkomma.

Då sedermera år 1863, genom då församlade Ständers beslut i

anledning af till dem från Kongl. Maj:t afbiten proposition, aflöningen

för eu del af tjenstemännen vid fångvårdsinrättningarne öfverflyttades

från förslagsanslag till ordinarie stat, hade genom samma beslut åt

Kongl. Maj:t öfverlåtits att af förslagsanslaget anvisa erforderliga medel

till lämpliga arfvoden åt de vikarier, som, i händelse af förfall för ordinarie

innehafvare af tjenster vid fångvårdsinrättningarne, kunde behöfva

förordnas, i den mån de enligt gifna föreskrifter uppkomna besparingar

i aflöningsstaterna icke blefve för ändamålet tillräckliga. Enär, till

följd deraf, styrelsen icke vidare egde att i afseende å de tjenstebefattningar

vid fångvårdsinrättningarne, som å ordinarie stat''blifvit uppförda,

anvisa nödiga vikariatsarfvoden, men detta, till undvikande af särskild

framställning, i hvarje förekommande fall, synts ändamålsenligt,

hade Kong]. Maj:t dertill lemnat styrelsen bemyndigande, dels, på sätt

revisorerne anfört, genom bref den 16 februari 1864, i fråga om de

vid 1862—1863 årens riksdag å ordinarie stat uppförda tjenstemannabefattningarne,

dels ock genom bref den 8 december 1882, i fråga om

den bevakningspersonal, som samma år blifvit å ordinarie stat uppförd.

Häraf framginge, att berörda bemyndigande icke, såsom Riksdagens

revisorer syntes anse, hade sin grund i någon reglering af

lönebeloppen, utan i deras öfverflyttning till ordinarie stat, hvadan

också åberopade brefvet af den 16 februari 1864, oberoende af den vid

1874 och 1876 års riksdagar beslutade lönereglering, fortfarande intill

dess annorlunda föreskrefves, syntes vara gällande. Den af revisorerne

uttalade åsigt, att nämnda kong], bref skulle hafva förlorat sin tillämplighet

genom den, i sammanhang med denna reglering, meddelade

bestämmelsen, att eu viss del af aflöningeu skulle utgöra tjenstgöringspenningar,

syntes desto mindre .ega giltig grund, som denna lönereglering

icke berörde frågan om arfvode till vikarier, men hade i så

måtto minskat statens utgift i detta''hänseende, som derigenom ordinarie

tjensteman förklarats pligtig att, såsom tjenstgöringspenningar,

under tjenstledighet afstå en fjerdedel af lön, arfvode och ålderstillägg

jemte hela skrifvarearfvodet, och dessa tjenstgöringspenningar i första

rummet tagits i anspråk för vikariens aflöning.

På grund af hvad sålunda förekommit, och då det skål, styrelsen

i sin skrifvelse till Kongl. Magt i ämnet den 2 februari 1864 anfört,

att nemligen tjenstebefattningarne vid fångvårdsanstalterna vore af den

beskaffenhet, att lämpliga vikarier för deras bestridande i allmänhet

icke kunde erhållas mot lägre aflöning, än som motsvarade den för

s. 4 Kontrollera mot PDF

Ang. fängarnes

arbetspremier

och

dessas användande.

4 Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

hvarje befattning'' anslagna aflöning, allt fortfarande egt giltig grund,

förmenade fångvårdsstyrelsen att revisorernes uppfattning, det Kongl.

Majrts beslut den 16 februari 1864 i fråga om vikariatsarfvode skulle

anses upphäfdt genom den för ordinarie tjensteinnehafvare åren 1874

—1876 skedda lönereglering, saknade befogenhet.

Styrelsen ville i öfrigt meddela att, vid de få tillfällen, då tjensteman

vid det fängelse, der förfall för ordinarie tjensteinnehafvare

uppstått, kunnat förordnas att dennes tjenst bestrida, vikarien icke

tillerkänts högre vikariatsarfvode, än som motsvarat tjenstgöringspenningarne,

hvilka af den tjenstledige afståtts.

I anledning af revisorernes yttrande beträffande vikaries förmåner

af fri bostad och vedbrand, ansåge sig styrelsen slutligen böra upplysa,

att då, vid tillfälligt sjukdomsfall för ordinarie tjensteman, denne

jemte familj icke skäligen kunnat afhysas från den åt honom upplåtna

bostad, åt vikarien vanligen icke kunnat beredas aunan bostad än ett

tjensterum.

Ehuru utskottet föreställer sig, att, på sätt revisorerne anmärkt,

den vid 1874 och 1876 årens riksdagar beslutade lönereglering för

fångvårdstjenstemännen bort vid tillämpningen erhålla en så vidsträckt

tolkning, att förut gällande bestämmelser i fråga om aflöningen för

så väl dessa tjensteman som deras vikarier måst anses i allmänhet genom

den nya löneregleringen upphäfda, anser sig utskottet dock icke böra

i _ detta ämne göra något bestämdt uttalande, helst utskottet icke förbisett,

att, såsom fångvårdsstyrelsen jemväl anfört, svårigheter kunna

uppstå att för allenast den vikariatsersättning, aflöningsstaten synes

medgifva, finna lämpliga vikarier för uppehållande af tjenstebefattningar

vid fångvårdsanstalterna; men då emellertid olika uppfattningar

gjort sig gällande i fråga om de bestämmelser, som i detta hänseende

rätteligen höra tillämpas, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, att

Kongl. Maj:t täcktes meddela föreskrifter till förtydligande

af de bestämmelser, som skola lända till efterrättelse

i afseende å ersättning till vikarierande tjensteman

vid fångvårdsanstalterna.

§ 2.

(Rev. ber. pag. 27—30. Uti. pag. 363.)

Jemte redogörelse för de uttalanden, som af statsrevisorerne och

mom riksdagen vid olika tillfällen allt sedan år 1873 blifvit gjorda i

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

o

fråga om sysselsättandet af fångarne vid rikets straff- och arbetsfängelser

samt fångpersonalens arbetsförtjenst och arbetspremiernes användande,

hafva revisorerne, under åberopande att, på sätt flera anförda

exempel utvisade, den arbetsförtjenst, som tillfallit fångarne, ofta uppgått

till belopp, hvilka, vid jemförelse med hvad den frie arbetaren

kunde förtjena och bespara, måste anses synnerligen höga, ifrågasatt,

huruvida icke arbetspremierna måtte kunna i någon mån nedsättas,

utan att derigenom den uppmuntran till flit och ansträngning i arbete,

de innebure, blefve förringad. På samma gång hade uppmärksamheten

fästs å möjligheten, att statsverket skulle kunna beredas ökad inkomst

eller fördel af fångarnes arbeten.

Emellertid hade revisorerne icke förbisett de svårigheter, som

kunde möta i berörda hänseenden, enär de höga arbetspremierna utan

tvifvel ej allenast innebure fördel för arbetsentreprenörerna genom den

ökade arbetslust, premierna framkallade, och den deraf föranledda tillökningen

i arbetsprodukten, utan äfven bidroge till upprätthållande af

ordning och disciplin inom fångvårdsanstaiterna genom premiernas inflytande

på fångarnes arbetsliv. Skulle, med afseende härå och med

hänsyn till andra på denna fråga inverkande omständigheter, det befinnas

olämpligt, att fångarnes arbetsförtjenst i nämnvärd mån nedbragtes

under hvad den nu i allmänhet utgjorde, syntes dock åtgärder

böra vidtagas, hvarigenom den besparade arbetsförtjenst, som fånge

förvärfvat, omhändertoges, så att fången vid frigifningen endast egde

disponera en efter förhållandena afpassad del af densamma, män återstoden

afsattes för hans framtida utkomst. I allt fall vore dessa frågor

af den vigt, att desamma kräfde en lösning; och att åtgärder i berörda

ändamål inom den närmaste framtiden skulle vidtagas, borde med så

mycket större skäl kunna förväntas, som, enligt hvad revisorerne i sin

berättelse omförmält, Riksdagen redan den 21 maj 1875 aflåtit skrifvelse

i ämnet, samt i öfrig! framställningar i enahanda syfte som det

förevarande fyrfaldiga gånger gjorts så väl af statsrevisorerne som

inom riksdagen.

Med anledning af denna revisorernes framställning har fångvårdsstyrelsen

i ofvan omförmälda utlåtande af den 28 januari innevarande

år anmält, att styrelsen samma dag till slutlig behandling föreliaft omförmälda

fråga samt besluta skrifvelse till Kongl. Maj:t med öfverlemnande

af förslag till reglemente i fråga om arbetspremier m. m.

vid de centrala straff- och tvångsarbetsanstalterna.

Då fångvårdsstyrelsen således numera afgifvit förslag i ärendet,

samt Kongl. Maj:t icke torde underlåta att, efter ärendets närmare

utredning, egna detsamma den uppmärksamhet och pröfning, dess vigt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

och betydelse kräfva, får utskottet, som emellertid velat uttala önskvärdheten

af att dessa frågor må vinna eu snar lösning, endast hemställa,

att revisorernes omförmälda framställning för

närvarande icke må till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

§

o.

(Rev. ber. pag. 30 och 31 — Uti. pag. 363—365.)

Ang. den från

staden Göteborg

utgående

ersättning

för inhysandet

af stadens

fångar i länsfängelset.

Under förmälan, att genom kong], brefvet den 7 mars 1854 blifvit

medgifvet, att Göteborgs stads fångar finge inrymmas i länsfängelset

derstädes under vilkor, att staden med 10,600 riksdaler banko vidkändes

kostnaden för den utvidgning af fängelset, som påkallades för

beredande af utrymme derstädes för stadens fångar, hvilkas underhåll

i. fängelset staden framgent borde bekosta, och under erinran, att, jemlikt

kong], brefvet den 4 december 1816, städerna vore skyldiga underhålla

och förvara personer, som der för brott häktats, så länge de vid

domstol derstädes vore under ransakning och målet utgjorde ämne för

den polis, städerna sjelfva borde vigmagthålla, hafva revisorerne fäst

uppmärksamheten derå, att statens öfvertagande- af Göteborgs stads

skyldighet att förvara stadens fångar ådroge fängelseförvaltningen kostnader

och besvär, hvilka icke stode i skäligt förhållande till det af

nämnde stad till ifrågavarande fängelses uppförande lemnade bidrag;

och då stadens folkmängd, hvilken tran 28,220, som den utgjorde år

1854, då fängelset anlades, vuxit så, att den vid 1887 års slut utgjorde

96,758, deraf 16,746 tillhörde Karl Johans församling, hafva revisorerne,

med särskildt afseende derå, att denna församling efter den tid,

då ofvanberörda öfverenskommelse om inrymmande af stadens fångar

i länsfängelset egde rum, blifvit införlifvad med Göteborg, ifrågasatt,

huruvida icke ett förnyadt aftal borde träffas med Göteborgs stad i

syfte att, derest staden fortfarande ville njuta fördelen af att stadens

fångar förvarades i länsfängelset, staden måtte tillförbindas att till statsverket

utgifva den ersättning derför, som kunde befinnas vara af förhållandena

påkallad.

Utskottet, som tagit del af fångvårdsstyrelsens häröfver afgifna

utlåtande, deri styrelsen, bland annat, såsom sin uppfattning uttalat,

att någon uppsägning af förenämnda emellan kronan och Göteborgs

stad träffade öfverenskommelse om inrymmande af stadens fångar i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

7

berörda länsfängelse icke syntes kunna ske, har emellertid förestält sig,

att detta ämne ej förr än då fråga uppstår om bekofvet af ökadt utrymme

i fängelset eller detsammas utvidgning eller ombyggnad lämpligen

bör till pröfning och afgörande förekomma; hvadan utskottet ansett

revisorernes förevarande framställning för närvarande ej böra till

någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

Arméförvaltningen.

§ 4.

(Rev. ber. pag. 65. Uti. pag. 370—375).

Enligt § 10 af reglementet angående besörjandet af remonterin- Ang. inköpsgen

för värfvade kavalleriet, artilleriet och fortifikationen af den 20 ^Zonte^vid

februari 1885 bestämmer Kong], Maj:t, uppå förslag af remonterings- värfvade kakommissionen,

så väl det lägsta som det högsta inköpspris, hvilket tills Z(;!tnetf

vidare får för remont erläggas. fortifikatio
Under

det att berörda lägsta inköpspris de senare åren varit 600 nen"

kronor, hafva emellertid, efter hvad revisorerne anfört, samtidigt goda,

till dressyr färdiga remonter vid indelta kavalleriet kunnat anskaffas

för 400 å 500 kronor. Vid sådant förhållande, och då revisorerne

funnit, att ett betydligt antal remonter under år 1887 af remonteringskommissionen

inköpts från hästhandlare, samt således kunde befaras,

att det med stadgandet om bestämmande af lägsta inköpspris för remont

afsedda ändamål, eller att uppmuntra remontuppfödning inom landet,

icke blifvit i nämnvärd utsträckning förverkligad!, hafva revisorerne

ifrågasatt, huruvida icke stadgandet om bestämmande af det lägsta

inköpspris, som får för remont erläggas, borde upphäfvas.

I häröfver afgifvet utlåtande har arméförvaltningen å intendetsdepartementet

anfört, att redan uti ett år 1884 af remonteringskommissionen

afgifvet förslag till ändringar i det då gällande reglementet

af den 11 november 1881 angående besörjandet af remonteringen

för värfvade kavalleriet, artilleriet och fortifikationen ifrågasatts,

att motsvarande § af detta reglemente (jemväl § 10) skulle modifieras

i samma rigtning, som revisorerne nu åsyftat.

I sådant afseende hade reinonteriugskommissionen yttrat, att

anledningen till föreskriften om bestämmandet af minimi- och maximi
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

pris samt om desammas annonserande väl icke vore för kommissionen

bekant, men att den dock förestält sig skälen dertill vara dels att

vid utlysta möten hindra utbjudandet af sådana hästar, som i anseende

till mindre god beskaffenhet vore för kronans bruk oanvändbara, eller

sådana, som af egarne ansåges hafva högre värde och kunde betinga

högre pris, än det kommissionen egde rätt att betala, dels att tvinga

kommissionen att köpa jemna hästar och ej en del lyxhästar. Kommissionen

ansåge emellertid, efter hvad erfarenheten visat, att det med

kungörandet af prisen afsedda ändamål icke vunnits, enär dels hästar

af så dålig beskaffenhet, att de alls icke kunnat till inköp ifrågasättas,

visats i stor mängd, dels en del hästar framstälts, hvilka säljarne

väl till en början sagt sig icke kunna afyttra till det bestämda maximipriset,

men hvilka dock slutligen erhållits till detta pris; och ansåge

kommissionen på grund häraf, att uppgifter om prisen icke borde

inflyta uti kungörelserna om remontuppköpen.

Det minimipris, som dittills varit faststäldt, eller 600 kronor, borde

äfven, enligt kommissionens tanke, hvarje för kronans bruk användbar

remont verkligen vara värd, men å andra sidan syntes det icke böra

förmenas komraissonen att, om den tillfälligtvis kunde köpa en eller

annan häst billigare, få göra detta, då kronans fördel derigenom blefve

tillgodosedd. Kommissionen ansåge derför, att minimipriset borde

borttagas, och endast ett maximipris fastställas.

Öfver remonteringskommissionens ofvan berörda förslag till ändringar

uti 1881 års reglemente hade infordrats utlåtande från arméförvaltningen

efter inhemtande af kavalleriinspektörens, generalfälttygmästarens

och chefens för artilleriet samt chefens för fortifikationen

yttranden i ämnet.

Inspektören för kavalleriet hade i frågan yttrat, att § 10 i reglementet

vore uppstäld i full enlighet med instruktionen för de preussiska

remonteringskommissionerna. Genom att ett maximipris bestämdes

afhölles hästuppfödarne från att till marknaden insända verkliga lyxhästar,

under förhoppning att locka kommissionen att derför betala

högre pris, än det hvartill remonter borde kunna anskaffas. Genom

ett utsatt minimipris åter lyckades man till marknaden samla ett

mycket stort antal hästar. Att många af dessa vore underhaltiga

erkändes gerna, men detta medförde dock ingen skada för kronan;

att kunna välja bland ett stort antal vore deremot säkerligen en fördel.

För hästuppfödaren åter vore det af stor vigt att veta, det för

en antagen remont aldrig kunde bjudas mindre än den utsatta minimisumman.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

Med anledning af hvad sålunda och i öfrig!, anförts hade inspektören

för kavalleriet hem stål t, att § 10 af hår ifrågavarande reglemente

måtte oförändrad bibehållas.

Generalfälttygmästaren och chefen för artilleriet hade yttrat, att

de skäl syntes vara väl grundade, som kommissionen anfört så väl för

utlemnande! af bestämmelsen angående det lägsta tillåtna inköpspriset

för remonter, som ock för uteslutande ur kommissionens kungörelser

om remontuppköp af uppgifterna om faststälda gränser för inköpsprisen.

Äfven chefen för fortifikationen hade tillstyrkt det af remonteringskommissionen

framstälda ändringsförslaget.

Uti utlåtande i frågan den 81 december 1884 hade arméförvaltningen,

med samtliga handlingarnas öfverlemnande, anfört, att, enär

remonteringskommissionens förslag till sådan ändring af § 10 uti berörda

reglemente, att allenast det högsta inköpspris, hvilket finge för remont

erläggas, skulle af Kongl. Maj:t, uppå förslag af kommissionen, bestämmas,

utan att detta pris dock borde intagas i kommissionens

kungörelser om remontuppköp, vore mindre lämpligt, innan ännu större

erfarenhet hunnit i ämnet inhemtas, helst bestämmandet och kungörandet

af både maximi- och minimipris syntes medföra den förmånen, att

ett stort antal hästar utbjödes, deribland kommissionen sålunda vore i

tillfälle att inom de faststälda prisen utvälja de bästa, och hvilken förmån

mer än väl uppvägde den af kommissionen antydda olägenheten,

att kommissionen icke under för handen varande förhållanden kunde,

om sådant tillfälligtvis erbjöde sig, köpa eu eller annan häst billigare

än det faststälda minimipriset, hvartill derjemte komme dels den af

inspektören för kavalleriet åberopade erfarenheten från utlandet, som

äfven syntes jäfva hvad kommissionen till förmån för förändringen andraga!,

dels ock ett annat förhållande, hvars fortfarande främjande i

viss mån kunde blifva beroende af det stadgade förfaringssättets bibehållande,

nemligen den för kavalleriet synnerligen vigtiga omständigheten

att påräkna jemna hästar, hvilka vid hastiga marscher, anfall

m. m. kunde hafva samma uthållighet och snabbhet, och hemstälde

arméförvaltningen, på dessa och de af inspektören för kavalleriet i

öfrig! anförda skäl, att detta kommissionens ändringsförslag icke måtte

bifallas, utan § 10 tills vidare bibehållas oföräudrad.

Vid utfärdandet af de! nu gällande reglementet af den 20 februari

1885 hade äfven Kong]. Maj:t funnit skäligt låta berörda paragraf förblifva

vid den lydelse den hade uti 1881 års reglemente, deruti nu

revisorerne ifrågasatt ändring, i syfte att stadgandet om bestämmande

af det lägsta inköpspris, som finge för remont erläggas, borde upphäfvas.

Bill. till Riksd. Prof. 1889. 4 Sami. 1 Afä. 19 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

Alldenstund emellertid det Imfvudsakliga ändamålet med den uti

gällande reglemente rörande remonteringens ombesörjande vid värfvade

armén intagna bestämmelsen om fastställandet af det lägsta inköpspriset

för remonter icke skäligen kunde, på sätt revisorerne förmenat,

uteslutande afse att uppmuntra remontuppftidning inom landet, huru önskvärdt

detta i öfrigt vore, utan i främsta rummet att tillföra specialvapnen,

och företrädesvis kavalleriet, kraftiga och fullt fältdugliga hästar, och

då Kongl. Maj:t för sådant ändamål, uppå förslag af remonteringskommissionen,

funnit godt jemlikt kongl. bref den 14 april 1882 bestämma

600 kronor såsom det lägsta inköpspris, hvilket finge för remont

erläggas, och hvilket pris sålunda varit gällande under hela den tid

remonteringskommissionen varit i verksamhet, samt i öfrigt den af

revisorerne meddelade uppgift, att goda, till dressyr färdiga remonter

kunnat samtidigt vid indelta kavalleriet anskaffas för 400 å 500 kronor,

äfven om densamma skulle grunda sig på en tillförlitlig kännedom om

remontprisen vid detta kavalleri öfver hela landet under en längre tidsperiod,

och icke till äfvent.yrs åsyfta endast enstaka fall, ej kunde anses

innefatta någon säker garanti för att vid det indelta kavalleriet också

verkligen kunnat till sistnämnda pris anskaffas fullt jemngoda hästar

med dem, som samtidigt inköpts genom remonteringskommissionens

försorg för de värfvade trupperna, samt med fäst afseende å de stora

anspråk, som numera stäldes på rytteriet, så ansåge arméförvaltningen,

för sin del, då tillika i betraktande toges, dels att de garnisonerade

truppernas hästar vore i ständig tjenstgöring hela året om, under det

att indelta kavalleriets hästar endast periodvis vore underkastade någon

mera ansträngande tjenstgöring, men deremellan finge tillfälle att upphvila

sig, hvadan äfven vid de förstnämnda öfver hufvud taget kräfdes

redan för fredstjenstgöringen kraftigare och uthålligare samt följaktligen

också ett, högre pris betingande hästar än vid det senare, dels

ock att Kongl. Maj:t helt nyligen till pröfning förehaft frågan om

ininimiprisets afskaffande vid remontuppköp för de värfvade trupperna

samt dervid, efter öfvervägande af de argument, som af sakkunnige

andragits så väl för som emot det då väckta förslaget härom, icke funnit

skäligt härutinnan vidtaga ändring, fullgiltiga skäl ej vara af revisorerne

anförda för upphäfvande af stadgandet om bestämmandet af det

lägsta inköpspris, hvilket finge för remont erläggas, helst som uti detta

stadgande, der detsamma med urskilning å kronans sida begagnas,

läge något synnerligen betryggande för hästuppfödaren, hvilken genom

dess befintlighet på förhand kunde med visshet påräkna god och full

valuta för de verkligt goda unghästar han kunde föra i marknaden,

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

11

medan, å andra sidan, tillkomsten af den utmärkta hästmateriel, som

numera förefunnes vid de värfvade trupperna, utan att dock det för

remonteringens ombesörjande anvisade statsanslaget behöft på minsta

sätt öfverskridas, otvifvelaktigt på det kraftigaste främjats just genom

detta stadgande, om än det på senare tider i landet införda remontdepotsystemet

jemväl kunde anses hafva i ej ringa grad härtill bidragit.

Visserligen synes den omständigheten, att år 1887 omkring 62

procent och år 1888 omkring 50 procent af de genom remonteringskommissionens

försorg uppköpta hästarne erhållits för minimipriset,

innebära, att någon del af dem möjligen kunnat fås för lägre pris; men

det hade just under dessa år med ovanligt låga hästpris varit en beaktansvärd

fördel för hästuppfödningens vidmagthållande att för goda

hästar kunnat påräknas ett pris, som betäckte omkostnaderna, hvarförutom

det ej vore .obilligt att 4:de hufvudtiteln, som sedan längre

tid tillbaka genom den s. k. hingsthållningen lemnat sitt bidrag till

hästkulturens höjande inom landet, fortfarande, sedan ändrade förhållanden

gjort denna institution öfverflödig, i någon mån främjade samma

mål genom ett skäligt minimipris å de remonter, som för denna liufvudtitels

medel skulle årligen inköpas.

Såsom af hvad ofvan meddelats framgår, hafva de myndigheter,

hvilka i detta ämne afgifvit yttranden, hyst olika åsigter i fråga om

lämpligheten att bibehålla föreskriften om ett till visst belopp bestämdt

lägsta inköpspris, som får för remont erläggas. Och med skäl torde

väl kunna ifrågasättas, huruvida ej eu dylik föreskrift i många fall

föranleder ökad utgift för statsverket utan fördel för hästkulturen inom

landet. Naturligast förefaller, att i dessa liksom i afseende å öfriga

anskaffningar för allmänt eller enskildt behof inköpspriset rättas efter

det pris, som vid anskaffningstiden i allmänhet är gällande, och hvilket

ju till följd af många derpå inverkande omständigheter tid efter annan

vexlar; och i samma mån priset å hästar i allmänhet inom landet sjunker

eller stiger, i samma mån måste bestämmandet af ett visst minirnipris

för hästars inköpande vara för kronan mer eller mindre ofördelaktigt.

Då således den nu gällande föreskriften om lägsta inköpspris, som får

för remont vid de värfvade beridna regementena erläggas, enligt utskottets

förmenande, länder till ökade kostnader för dessa regementens

remontering, har utskottet, på sätt revisorerne ifrågasatt, ansett denna

föreskrift lämpligen böra upphäfvas. På grund häraf får utskottet, som

saknat anledning att nu ingå i pröfning af frågan, huruvida ej äfven

stadgandet om maximipris vid förenämnda inköp lämpligen borde upphöra,

hemställa,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

att Riksdagen må hos Kong!. Maj:t, anhålla, att

Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida

icke den i § 10 af reglementet angående besörjandet

af remonteringen för värfvade kavalleriet, artilleriet

och fortifikationen af den 20 februari 1885 meddelade

bestämmelsen om ett lägsta pris, som får för

remont erläggas, må böra upphäfvas.

Stockholms stads kronoräkenskaper och länens landsböcker.

§ 5.

(Rev. ber. pag. 116. Uti. pag. 394—423.)

Angående Revisorerne, som vid granskning af Stockholms stads kronoräken
och*’redovis-

skaper och länens landsböcker för år 1887 funnit, att den bevillningsninn

af de afgift, hvilken skall af enskild sedelutgifvande bank erläggas, i allmänhet

vande lian- icke influtit å den tid, då sådant författningsenligt bort ske, hafva, då,

kemus bevill- enligt hvad räkenskaperna utvisat, olika uppfattning varit rådande

nindsUo''f- angående rätta tidpunkten för indrifning och redovisning af ifrågavarande

bevillningsafgift, fäst uppmärksamhet å förhållandet, på det

att ett förtydligande af gällande föreskrifter i omförmälda hänseenden

måtte kunna åvägabringas; och hafva öfver denna revisorernas framställning

utlåtanden infordrats från öfverståfhållureembetet och Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i sexton särskilda län, hvilka myndigheter

uttalat väsentligt olika åsigter i frågan.

Då förevarande ämne nära berör de frågor, hvilka skola undergå

förberedande behandling inom bevillningsutskottet, har statsutskottet

ansett nödigt att sammanträda med nämnda utskott för öfverläggning

om detta ärende; och lärer det sålunda sammansatta utskottet framdeles

komma att afgifva utlåtande i ämnet; hvilket statsutskottet här endast

skolat för Riksdagen

anmäla.

Statens jernvägstrafik.

§ fi
(Rev.

ber. pag. 132—134. Uti. pag. 425—427.)

Afö!''t°ensfe€r Sedan Riksdagen i skrifvelse den 28 april 1877 anhållit, att Kongl.

männen vid Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och till hvilken utsträckning

statens jern- tjenstebefattningar vid statens iernvägstrafik borde vara med fördelen

v elusiv cert It • o

af fri bostad vare sig i statens egna eller förhyrda lokaler förenade,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

13

samt derefter så väl i berörda hänseende som i de med denna fråga

sammanhängande öfriga omständigheter meddela de föreskrifter, Kongl.

Maj:t kunde finna för ändamålet tjenlig^, har, enligt hvad revisorerne

omförmäla, Kongl. Maj:t, efter jernvägstrafikstyrelsens hörande, genom

kongl. brefvet den 23 december 1880 i fråga om embets- och tjenstemännens

rätt att åtnjuta fri bostad föreskrifvit, bland annat:

att fri bostad vare sig uti styrelsen för statens jernvägstrafik

tillhörig eller uti någon i närheten af Stockholms centralstation belägen,

för ändamålet förhyrd lägenhet tillkommer chefen för samt öfverdirektör

i styrelsen för statens jernvägstrafik;

att enahanda förmån af fri bostad uti jern vägens egna eller i närheten

deraf belägna, för ändamålet förhyrda lägenheter ock må, der

styrelsen finner sådant vara för jernvägstrafiken nödvändigt eller fördelaktigt,

tillkomma åtskilliga tjenstemän vid distrikten, såsom afdelningsföreståndare

och hans assistent, baningeniör, stationsinspektor m. fl.;

att bostadens storlek bestämmes af styrelsen, med iakttagande

af de närmare föreskrifter i afseende på antalet af rum m. m., som uti

samma kongl. bref finnas meddelade;

att med fri bostad är förenad förmånen af fri vedbrand; samt

att embets- och tjenstemän vid distrikten, livilka ej åtnjuta fri

bostad, ega uppbära inqvarteringsersättning, utgörande 20 procent af

årliga arfvodet, tjenstgöringspenningarne deri inbegripna, för dem, som

äro stationerade i Stockholm, Göteborg eller Malmö, och 15 procent för

derå, som äro annorstädes stationerade.

Med ledning af särskilda, från jernvägstrafikstyrelsen på begäran

meddelade uppgifter angående de hyresbelopp, som utgifvas för de af

bemälda styrelse förhyrda och till bostäder åt jernvägstjenstemän upplåtna

lägenheter i Stockholm, Göteborg och Malmö, hafva revisorerne

låtit upprätta en öfversigt öfver åtskilliga i nämnda städer stationerade

jernvägstjenstemäns kontanta aflöning samt beloppet al den hyra, som

för de åt dem anskaffade bostäder erlades, eller den inqvarteringsersättning,

som af dem uppbars, hvilken öfversigt, som finnes i revisionsberättelsen

intagen, gåfve vid handen:

att de hyresbelopp, som erlades, i förhållande till den kontanta

aflöuingen stälde sig betydligt högre, än hvad som i allmänhet personer

med motsvarande inkomster plägade betala i hyra;

att bland jernvägstjenstemän med lika stor kontant aflöning somliga

åtnjöte fri bostad uti hyrd lägenhet jemte vedbrand, medan andra

deremot allenast finge uppbära en till vissa procent utaf aflöningen beräknad

inqvarteringsersättning, som oftast betydligt understege beloppet

af den hyra, hvilken för de förres bostad erlades; samt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N-.o 20.

att omförmäld a hyresbelopp i förhållande till de hyror, som för

lika stora lägenheter i angifna städer i allmänhet erlades, vore väl höga.

Revisorerne, som ansåge det önskvärdt, att förmånen af förhyrd

bostad inskränktes till de tjensteman, hvilka i och för sin tjenstgöring

med nödvändighet vore i behof af bostad i tjenstelokalens omedelbara

närhet, hade velat fästa Riksdagens uppmärksamhet på omförmälda förhållande,

på det att icke blott en inskränkning i angifna rigtning måtte

kunna åvägabringas, utan äfven, der förhyrande af boställslägenheter

vore oundgängligen behöfligt, det för framtiden måtte tillses, att hyresbeloppen

komme att stå i skäligt förhållande till den kontanta aflöning,

som vederbörande tjensteman åtnjöte.

Beträffande sist anförda förhållande, som vexlade så, att i ett af

de af revisorerne uppgifna fallen hyresbeloppet stege så högt som till

50 procent men för öfrigt vexlade mellan 20 och 40 procent af aflöningen,

har jernvägsstyrelsen i afgifvet utlåtande i anledning af revisorernes

omförmälda framställning framhållit svårigheten att inom för

trånga gränser reglera detsamma, först och främst derför att här ifrågavarande

bostäder måste i regeln förhyras i jernvägens omedelbara närhet

och med hänsyn mindre till lägenhets erhållande för möjligast

billiga pris än till nödvändigheten att erhålla den så beskaffad, att

det med lägenhetens förhyrande afsedda ändamålet af jernvägstjenstens

främjande bäst blefve ernådt. Ständiga vexlingar i nämnda förhållande

mellan arfvodes- och hyresbelopp vore för öfrigt i följd af ändringar i

tjenstemännens kontanta aflöningsbelopp, som betingades af desses rörlighet

mellan olika, inom stundom vidt skilda gränser liggande arfvodesklasser,

hvilka exempelvis för stationsinspektorer vexlade mellan 1,200

och 3,600 kronor, hvarjemte boställslägenheternas olika hyresvärden

på olika orter och i olika delar inom samma kommun måste i sin mån

bidraga att försvåra fixerandet af meranämnda förhållande så, att det

i hvarje enskildt fall kunde synas nätt och jemnt tillfredsställa alla

skäliga fordringar. Sin pligt att tillse, att utgifter af förevarande slag

med tillbörlig sparsamhet bestriddes och ej stegrades öfver den måtta, som

af för handen varande omständigheter i enskilda fall påkallades, ansåge

sig styrelsen icke hafva vid något tillfälle försummat, och genom cirkulär,

som till vederbörande utfärdats den 26 sistlidne oktober, hade

särskild! för sådant ändamål föreskrifvits, att, innan framställning hos

styrelsen göres om förhyrande af bostadslägenhet, vederbörande afdelningsföreståndare

skall inhemta upplysningar om det billigaste pris,

för hvilket lämplig lägenhet kan hyras, och, derest tillgång finnes å

flera lägenheter, å dem infordra anbud, hvilka anbud skola å orter, der

tidning utgilves, infordras genom annons, som i tidningen införes tre

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

15

gånger eller flere, om så anses nödigt, att afdelningsföreståndaren skall

hos styrelsen redogöra för inkomna anbud och, om han finner sig

böra förorda antagandet af annat anbud än det lägsta, uppgifva orsaken

dertill, samt att han skall tid efter annan undersöka, huruvida prisen

å för jernvägens räkning förhyrda bostäder äro högre än allmänt

gängse hyresbelopp å dermed jemförlig^! andra lägenheter inom samma

ort, och i sådant fall vidtaga nödiga åtgärder för hyrornas nedbringande.

Och skulle styrelsen icke underlåta att vaka öfver efterlefvandet af

dessa föreskrifter.

Revisorerne hade för öfrig!., enligt hvad jernvägsstyrelsen vidare

anfört, framstält yttrande i syfte derhän, att styrelsens befogenhet att

åt vissa tjenstemän upplåta fri bostad i lägenhet, som i jernvägens

närhet förhyrts, der styrelsen funne sådant vara för jernvägstrafiken

nödvändigt eller fördelaktigt, måtte inskränkas dertill att förmånen af

hyrd bostad endast tillkomme tjensteman, som i och för sin tjenstgöring

vore med nödvändighet i behof af bostad i tjenstelokalens omedelbara

närhet. Vid detta yttrandes framställning syntes revisorerne hafva förbisett

den olikhet, som egde rum mellan jernvägstjenst och tjenstgöring

vid statens embetsverk i allmänhet, deruti nemligen, att, medan

utöfvande! af befattning i statens tjenst i regeln blott kräfde tjensteinaunens

närvaro på embetsrummet. eller förrättningsorten vissa timmar

på dagen, så att han, med undantag af de stunder han möjligen

behöfde offra på förberedande arbeten, kunde disponera mellantiderna

huru honom godt syntes, jernvägstrafiken deremot påginge hela dagen

från tidigt på morgonen till sent på qvällen eller till och med, såsom

på större delen af jernvägsnätet vore fallet, under hela dygnets lopp,

i följd hvaraf de högre tjenstemän, som hade tillsynen deröfver och

ledningen deraf, måste vara så vidt som möjligt städse redo att ingripa,

och, eftersom i påkommande fall erforderliga anordningar icke

tålde något uppskof, alltid vara att utan svårighet anträffa, vare sig

dag eller natt, samt till hands att vidtaga de åtgärder, som ögonblicket

kräfde. Under sådant förhållande läge det magt uppå, att

tjenstemannen i fråga bodde i jernvägens närhet, och det kunde ej

motsägas, att en person, som hade sitt hemvist i närheten af sitt

tjensteområde, mera oaflåtlig! och med större intresse deltoge i alla

tjenstens detaljer, än om han genom att bo på aflägsnare håll vissa

tider undandroges de intryck, som eu pågående verksamhet inom hans

fack alltid utöfvade.

En inskränkning i den antydda rigtningen, hvarigenom styrelsen

skulle beröfvas möjligheten att åt tjensteman bereda förmånen af fri

bostad i förhyrd lägenhet, då sådant befunnes vara för jernvägen för
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

Ang. åstadkommande

af jemvigt

mellan postsparbankens

inkomster

och utgifter.

delaktig!, kunde derföre, enligt styrelsens förmenande, blott leda till

skada för jernvägstjensten.

Då, efter hvad jern vägsstyrelsen meddelat, bemälda styrelse numera

vidtagit åtgärder i det af revisorerne hufvudsakligen afsedda

syfte att dels nedbringa hyrorna för de bostadslägenheter, hvilka för

jernvägstjenstemän förhyras, och dels ställa hyresbeloppen i mera skäligt

förhållande till vederbörande tjenstemäns kontanta aflöning, samt

alltså det torde kunna emotses, att de af revisorerne påpekade oegentligheter

i förevarande hänseenden varda, der så ske kan, rättade, har

utskottet endast ansett sig böra förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

Postsparbanken.

§ 7.

(Rev. ber. pag. 186, 187. — Uti. pag. 434—443.)

Revisorerne, som af postsparbankens räkenskaper inhemtat, att

sparbankens skulder utöfver tillgångarne till revisionsårets början utgjort,

184,175 kronor 63 öre och vid dess slut 224,857 kronor 93 öre,

samt att skulderna alltså under revisionsåret ökats med 40,682 kronor

30 öre, hafva å detta förhållande fäst Riksdagens uppmärksamhet, på

det att någon åtgärd måtte vidtagas till åstadkommande af jemvigt i

postsparbankens affärsställning; i hvilket afseende revisorerne ifrågasatt,

huruvida icke nedsättning i den ränta, som efter beräkning af 3,6

procent tillgodofördes delegarne i sparbanken, skulle kunna ske, hvarjemte

revisorerne förestält sig, att besparing i förvaltningskostnaderna

borde kunna åstadkommas.

I sin berättelse hafva revisorerne i fråga om postsparbankens

förvaltningskostnader vidare förmält, att sparbankens styrelse, jemlik t

förordningen angående en postsparbank för riket den 22 juni 1883,

skall utgöras af generalpostdirektören såsom ordförande samt fyra

ledamöter, nemligen den byråchef i generalpoststyrelsen, som är föredragande

för ärenden rörande postsparbanken, en af Konungen särskild

förordnad ledamot samt en af fullmägtige i riksbanken och en af full - mägtige i riksgäldskontor, hvilka båda sistnämnde ledamöter bemälde

fullmägtige hvar för sig inom sig utse, samt att genom kongl. brefvet

den 21 mars 1884 bestämts, att en hvar af de tre ledamöter, som

jemte ordföranden och föredragande byråchefen utgöra postsparbankens

styrelse, skulle tillsvidare årligen åtnjuta ett arfvode af 600 kronor,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 29. 17

samt att ordföranden hos postsparbankens styrelse skulle under det

första förvaltningsåret, räknadt från den 15 augusti 18S4, få, med afseende

å de särdeles trägna göromål, bemälde ordförande derunder

haft att fullgöra, uppbära ett arfvode af i,800 kronor, hvilka samtliga

arfvoden skulle, på sätt i § 19 af förordningen angående postsparbank

stadgades, utgå af den räntevinst, som på postsparbankens rörelse uppstode;

hvarefter genom kongl. brefvet den 12 december 1884 ordföranden

förklarats berättigad att fortfarande tillsvidare uppbära enahanda

arfvode till belopp af 2,800 kronor.

Det generalpostdirektören sålunda tillagda arfvode, hvilket ursprungligen

afsetts såsom en tillfällig godtgörelse för särskilda bestyr,

men sedermera antagit naturen af en stadigvarande löneinkomst, både

emellertid förefallit revisorerne vara allt för högt, helst de generalpostdirektören

i egenskap af ordförande i postsparbanken tillkommande

göromål i hufvudsak torde nära sammanfalla med de embetsåligganden,

han såsom chef för rikets postverk hade att utföra.

I det af styrelsen för postsparbanken med anledning af revisorernes

nu omförmälda framställning afgifna utlåtande, till hvilket utskottet

i öfrigt får hänvisa, har styrelsen, bland annat, anfört, att då genom

Kongl. Majits och Riksdagens under år 1883 fattade beslut en postsparbank

för riket inrättades, afsedd att träda i verksamhet med 1884

års ingång, hade väl knappast någon, som satt sig in i denna vigtiga

fråga, gjort sig förhoppning derom, att de kostnader, som blefve förbundna

med sparbankens förvaltning, skulle under de första åren af

bankens verksamhet kunna betäckas af bankens vinst. Om i allmänhet

hvarje nytt affärsföretag måste kräfva sin utvecklingstid, under

hvilken dess intressenter ej sällan nödgades för företagets bestånd

och förkofran tillskjuta medel, under förhoppning att dessa skulle i

sinom tid återgäldas, så torde en dylik utvecklingstid vara ännu mera

af nöden för en institution af den beskaffenhet som postsparbanken,

hvilken väl ej finge betraktas såsom tillkommen för beredande åt

någon omedelbar vinst åt staten, utan fasthellre vore afsedd för ett

vida högre syfte, det att hos folket väcka och uppmuntra hågen till

sparsamhet genom att underlätta tillfällena dertill. Också hade genom

§ 19 af kongl. förordningen den 22 juni 1883 angående eu postsparbank

för riket stadgats, att, så länge den räntevinst, som kunde uppkomma

på postsparbankens rörelse, ej lemnade full tillgång till bestridande

af de med bankens förvaltning förenade utgifter, af postverket

skulle förskjutas hvad utöfver räntevinsten erfordrades. Antagligt vore

nemligen, att den räntevinst, som härflöte af rörelsen vid en postsparbank,

ej kunde under de första åren, innan ännu kännedom om

Bill. till Riksd. Prot. 1889. 4 Sami. 1 Afd. 19 Raft.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

bankens fördelar blifvit allmännare spridd, uppgå till något afsevärdt

belopp, medan deremot, till föl jd af kostnaderna för sj elfva organisationen,

utgifterna för bankens skötsel blefve under de första åren större än

sedermera, i synnerhet som den erfarenhet angående göromålens behöriga

skötande, som under tiden vunnes, åstadkomine förbättring i

arbetsmetoderna med deraf härflytande minskning i utgifterna.

Vid det förhållande, att under de sex år postsparbanken verkat,

inkomsterna alltjemt ökats och utgifterna jemförelsevis minskats, kunde

tvifvel ej uppstå derom att, derest postsparbankens verksamhet finge

ostördt fortgå såsom hittills, dess inkomster och utgifter skulle i en

nära framtid komma i jemvigt samt postsparbanken äfven snart nog

blifva satt i tillfälle att till postverket återgälda hvad derifrån förskjutits.

Erfarenheten från främmande länders postsparbanker gåfve äfven

vid handen att, om, såsom naturligt vore, de första årens inkomster ej

varit tillräckliga att betäcka förvaltningsutgifterna, en jemvigt snart

nog inträdt mellan inkomsts- och utgiftsbeloppen, hvarefter sedermera

uppkommit ej obetydliga öfverskott. Att den tidrymd, som åtginge,

innan de med svenska postsparbankens förvaltning förenade utgifter

till fullo betäcktes af dess inkomster, blefve ett eller annat år längre,

än hvad förhållandet varit inom åtskilliga utländska postsparbanker,

vore tydligen beroende på det vid vårt lands postsparbank, i jemförelse

med de utländska postsparbankerna, låga medelinsättningsbeloppet,

hvilken omständighet åter otvifvelaktigt härledde sig dels från det

med postsparbankens idé fullkomligt öfverensstämmande, men till ett

mindre gynsamt ekonomiskt resultat ländande förhållande, att flertalet

af de insättningar, som ega rum, verkstäldes af barn, dels ock deraf

att insättningsbeloppets maximum blifvit af 1883 års Riksdag inskränkt

från föreslagna 2,000 kronor till 1,000 kronor, ett belopp, som understege

maximibeloppet inom samtliga utländska postsparbanker med

undantag af finska postsparbanken.

Om emellertid postsparbanken skulle blifva mer och mer använd

samt lända vårt folk till gagn och på samma gång lemna ett i finansielt

hänseende gynsamt resultat, så kunde, enligt postsparbanksstyrelsens

mening, sådant endast ske, derest några störande afbrott ej komme

att ingripa i dess verksamhet. Ett dylikt afbrott vore dock, om, såsom

revisorerne ifrågastält, i syfte allenast att åstadkommma jemvigt i

bankens affärsställning, inlåningsräntan blefve nedsatt.

Den allmänhet, som en postsparbank vore afsedd att betjena, utgjordes

till hufvudsaklig del af sådana personer, hvilka egde ringa, om

ens någon kännedom om alla de omständigheter, som kunde berättiga

en nedsättning i den räntefot dem utlofvats, och hvilken räntefot

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

19

funnes angifven uti de motböcker, som blifvit dem tillstälda. Vidtagandet

af en sådan åtgärd, hvarigenom ändring dem till skada skedde

uti de stadganden, på grund af hvilka de öfverlemnat sina besparingar

till postsparbanken, borde derföre, enligt postsparbanksstyrelsens förmenande,

ej eg a rum i annat fall, än då tvingande omständigheter sådant

fordrade, och borde följaktligen eu undersökning verkställas, huruvida,

hvad svenska postsparbanken vidkomme, sådana omständigheter nu

förekomme, som nödvändiggjorde en dylik räntenedsättning.

Då revisorerne ifrågasatt att, för åstadkommande af jemvigt i

postsparbankens affärsställning, postsparbankens inlåningsränta måtte

nedsättas, hade revisorerne tvifvelsutan förestält sig, att en sådan

jemvigt skulle uppnås genom den högre räntevinst, som deraf förmenades

skulle blifva en följd. Detta förutsatte emellertid, att efter en

räntenedsättning allmänheten skulle, i samma utsträckning som nu,

begagna sig af postsparbanken. Ehuru det naturligtvis vore högst

vanskligt att med bestämdhet kunna förutsäga verkningarne af eu förändring

i det af revisorerne antydda syfte, ansåge dock styrelsen,

derest den erfarenhet styrelsen haft under de år postsparbanken varit

i verksamhet får tillmätas någon betydelse för framtiden, att en nedsättning

af postsparbankens inlåningsränta skulle hafva till följd en

minskad anslutning från allmänhetens sida. Visserligen kunde det

tyckas som om för den allmänhet, hvilken använde postsparbanken,

räntan ej borde spela någon rol, då de insatta bespariugarne ej uppginge

till något afsevärdt belopp, men säkert vore att många delegare

satte högre värde på den ränteskilnad, som funnes mellan de enskilda

sparbankerna och postsparbanken, än på den säkerhet, som af postsparbanken

erbjödes, samt på fördelen att kunna vid de flesta postanstalter

i riket insätta och uttaga medel på samma motbok.

Att, då omständigheterna ej syntes nödvändiggöra nedsättning i

postsparbankens inlåningsränta, vidtaga en dylik åtgärd, syntes postspankstyrelsen

föga välbetänkt, om nemligen dermed åsyftades förbättring

af postsparbankens ekonomi. Följden af en åtgärd i det af

revisorerne antydda syfte skulle, enligt styrelsens förmenande, blifva

den, att icke blott insättningsbeloppet minskades, utan äfven en stor

de! af insättande, åtminstone af dem som egde några jemförelsevis

större belopp, från postsparbanken uttoge sina besparingar, hvarigenom

räntevinsten nedginge, utan att förvaltningsutgifterna kunde i motsvarande

mån minskas, och till en långt aflägsen framtid uppskötes

den tidpunkt, då postsparbankens inkomster och utgifter komme i

jemvigt.

För åstadkommande af en dylik jemvigt hade revisorerne vidare

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

stält i fråga, huruvida icke besparing i postsparbankens förvaltningsutgifter

kunde åstadkommas.

Med anledning häraf har styrelsen fäst uppmärksamheten derå,

att de göromål, som förekom me vid en postsparbanks centralförvaltning,

vore af den beskaffenhet, att för deras skötande kräfdes en stor

arbetspersonal, som med ordning och nit fullgjorde de bestyr af mångfaldig

art, som derstädes förekomme. Skedde underlåtenhet härutinnan,

blefve den allmänhet, som betjenade sig af postsparbanken, deraf lidande

ogh komme sådant onekligen att leda dertill, att allmänhetens förtroende

till banken blefve rubbadt.

Slutligen har stju-elsen med afseende å revisorernes framställning

i fråga om det till postsparbankens ordförande utgående arfvode fäst

uppmärksamheten derå att, medan de generalpostdirektören tillhörande

postsparbanksgöromål icke hade något gemensamt med postförvaltningen

i allmänhet, likasom äfven fallet vore med de lånerörelsen angående

ärenden, som jemte flere andra handlades gemensamt af chefen

och ledamöterne i styrelsen, generalpostdirektören icke i sammanhang

med denna tillökning i göromål beredts någon minskning i det arbete,

som i öfrigt honom förut ålegat.

I likhet med revisorerne anser utskottet, att åtgärder borde vidtagas

till åstadkommande af jemvigt i postsparbankens affärsställning

och att i sådant hänseende dels en besparing i förvaltningskostnaderna

borde kunna åvägabringas, särskild! med hänsyn till det arfvode, som

hittills utgått till ordföranden i sparbankens styrelse, och dels nedsättning

ega rum i den ränta, som tillgodoföres delegarne i sparbanken.

I afseende å räntefoten å de i postsparbanken insatta medel yttrade

de angående en allmän postsparbank förordnade komiterade i sitt

den 22 december 1882 afgifna utlåtande, att denna räntefot till en

början borde fastställas till 3,6 procent per år eller 0,3 procent per

månad, hvarigenom, under iakttagande af det utaf komiterade föreslagna,

sedermera af Kong!. Maj:t godkända beräkningssätt, att räntan skulle

löpa från och med månaden näst efter den, då insättningen egt rum,

till den månad, då medlen lyftades, den verkliga räntan icke ansåges

komma att mycket öfverstiga 3,5 procent per år. I sådant fall borde,

enligt komiterades förmenande, erhållas ett öfverskott af minst en half

procent, hvilket vore fullt tillräckligt för bestridande af de med postsparbankens

förvaltning och rörelse förenade utgifter.

Visserligen har postsparbankens styrelse genom kongl. kungörelsen

den 13 juli 1887 erhållit något utvidgad frihet i afseende å placeringen

af sparbankens medel, i det att dessa medel, som ursprungligen

och i enlighet med komiterades förslag finge fruktbargöras allenast genom

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

21

insättning i riksbanken eller genom inköp af svenska statens eller Sveriges

allmänna hypoteksbanks obligationer, enligt berörda kungörelse

kunna göras räntebärande äfven genom inköp af obligationer, utfärdade af

kommun inom riket eller, intill högst en tredjedel af postsparbankens

medel, mot sådan kommuns skuldebref, under iakttagande i båda fallen

att tillåtelse till lånets upptagande blifvit åt Kongl. Maj:t, meddelad;

men, detta oaktadt, torde, med afseende å den betj^dliga nedgång i

räntan inom landet, som under senare åren egt rum, den genom inlåningsräntans

bestämmande till 3,6 procent och sättet för dess beräkning

ursprungligen förväntade räntevinst, som afsetts för bestridande

af sparbankens förvaltningskostnader, numera icke kunna antagas uppgå

till det för ändamålet erforderliga belopp.

Vid sådant förhållande och då svårigheterna att göra besparingar

fruktbärande alltmer framträda samt sålunda en nedsatt räntefot icke

torde skäligen kunna befaras komma att menligt inverka på allmänhetens

benägenhet att anlita ifrågavarande anstalt, har utskottet velat,

på sätt revisorerne ifrågasatt, tillstyrka eu nedsättning tillsvidare i den

till postsparbankens delegare hittills utgående räntan. Utskottet hemställer

alltså,

att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, att

Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida

icke, för åstadkommande af jemvigt mellan postsparbankens

inkomster och utgifter, minskning i sparbankens

förvaltningskostnader må ega rum samt den

ränta, som tillgodoföres delegarne deri, kunna nedsättas.

Tullverket.

§ 8-

(Rev. ber. pag. 195. — Uti. pag. 448—450.)

Genom kungörelse den 7 maj 1831 har, enligt hvad revisorerne

omförmäla, Kong!. Maj:t förordnat att sjötullrätterna skulle upphöra och

de åligganden, Indika förut tillhört dessa domstolar, öfverflyttas till

rådstufvurätterua; och hade tillika stadgats, att i anseende till den

mängd mål rörande öfverträdelser af tullförfattningarne, som i Stockholm

och Göteborg årligen förekomme, tre af rådstufvurättens ledamöter

i hvardera af nämnda städer skulle utgöra eu särskild afdelning af

rådstufvurätten för upptagande af de frågor, hvilka förut tillhört sjö
-

Angåendc

den till Stockholms

rådst

uf vurått utgående

ersättningen

för

handläggning

af tullmål.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

tullrätterna derstädes. Sedermera hade genom kongl. brefvet den 14

december 1841 blifvit bestämdt, att äfven vid Malmö rådstufvurätt eu

särskild, jemväl af tre ledamöter bestående afdelning skulle bildas för

handläggning af tullmål.

Med anledning af den sålunda beslutade förändringen i tulldomstolarnes

organisation hade Kongl. Maj:t vidare förordnat dels genom

kongl. brefvet den 7 maj 1831, att årliga arfvoden skulle af tullmedlen

utgå till tjenstemännen vid rådstufvurätternas i Stockholm och Göteborg

afdelningar för tullmål med 1,400 riksdaler banko till den förra och

1,100 riksdaler banko till den senare, dels ock genom kongl. brefvet

den 15 februari 1841, att den från tullmedlen utgående ersättningen

till rådstufvurätterna i rikets öfriga städer för handläggningen af tullmål

skulle beräknas till tio riksdaler banko för hvarje med laga slut

afhulpet tullrättegångsmål utöfver ett antal af sex årligen, hvilka sex

mål skulle utan ersättning handläggas; varande vid inrättandet i Malmö

af särskild rådstufvurättsafdelning för tullmål genom kongl. brefvet den

14 december 1841 förordnadt, att den ersättning, som jemlikt kongl.

brefvet den 15 februari samma år komme att för slika måls handläggning

af tullmedlen bestås, skulle lå af afdelningen uppbäras.

Vid förändrad organisation af rådstufvurätterna i Göteborg år

1871 och i Malmö år 1873 hade dessa rådstufvurätters särskilda afdelningar

för tullmål upphört, hvaremot tullafdelningen vid Stockholms

rådstufvurätt fortfarande qvarstode och alltjemt fått uppbära det genom

ofvan nämnda kongl. bref af den 7 maj 1831 dess tjenstemän tillerkända

arfvodesbelopp.

Till rådstufvurätterna i de öfriga städerna, och bland dem efter

år 1871 jemväl Göteborg, utginge ersättning för tullmåls behandling

fortfarande efter den i kongl. brefvet den 15 februari 1841 faststälda

beräkning.

De bidrag, som i förevarande hänseende blifvit under revisionsåret

till rikets städer utbetalta, hade utgjort:

för Stockholms rådstufvurätt .................................. kr. 2,100: —

och för öfriga rådstufvurätter ................................ „ 1,245: —

eller tillsammans kr. 3,345: —

hvartill komme ett arfvode af 50 kronor för år räknadt, som, enligt

hvad revisorerne af generaltullstyrelsens hufvudbok inhemtat, tillagts

en tullvaktmästare i Stockholm för biträde med kallelser till Stockholms

rådstufvurätts afdelning för tullmål.

Då enligt allmänt gällande bestämmelser det ålåge städerna att

gälda hvad till jurisdiktiouen inom stadssamhällena åtginge och ofvan

omförmälda ersättning utgjorde nära nog ensamt undantag härifrån,

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

23

utan att, enligt revisorernes förmenande, grundad anledning funnes till

ett sådant undantag för öfverträdelser af tullförfattningarne, samt då

ifrågavarande utgift alltså syntes böra kunna för statsverket inbesparas,

hade revisorerne velat fästa Riksdagens uppmärksamhet på densamma.

Med anledning af hvad sålunda blifvit af revisorerne anfördt, har

generaltullstyrelsen i infordradt utlåtande erinrat, bland annat, att, då

det i allmänhet ej ålåge städernas rådstufvurätter att till behandling

upptaga andra rättegångsmål än sådana, hvilka angå uppkommen tvist

eller begånget brott inom städernas jurisdiktion, men, enligt 165 § af

tullstadgan den 2 november 1877, dem blifvit ålagdt att jemväl upptaga

mål, som angå förbrytelser mot tullförfattningarne, hvilka timat eller

upptäckts utom dessa domstolars egentliga jurisdiktion, det borde antagas,

att ett sådant åliggande för städerna, emot hvad i allmän lag

funnes föreskrifvet, ej kunde anses hafva tillkommit utan hänsyn till

den ersättning, som derför bestämts uti förenämnda bref den 7 maj

1831 och 15 februari 1841; samt att, hvad särskildt beträffade ifrågasatt

indragning af ersättningen till Stockholms rådstufvurätts afdelning

för tullmål, denna indragning skulle hafva till följd nämnda afdelnings

upphörande och att tullrättegångsmålen, hvilkas skyndsamma behandling

påkallades af den omständigheten, att de tilltalade merendels vore

sjöfarande och endast helt kort tid uppehölle sig på platsen, i stället

för att, såsom nu egde rum, handläggas på en särskild dag och ensamt

för sig derefter i likhet med andra civila och kriminella mål komme

att genom lottning fördelas mellan rådstufvurättens fyra afdelningar

och upptagas bland det ansenliga antal mål, hvilka handlades vid de

sessioner, som af dessa afdelningar höllos under de flesta dagarne i

veckan, genom hvilken förändrade och för vederbörande parter betungande

anordning för tullrättegångsmålens handläggning det blefve

omöjligt för tullfiskalen i Stockholms tullkammaredistrikt att vid rättegången

utföra tullverkets talan och bevaka dess rätt vid de tillfällen,

då tullmål förekomme samtidigt vid de olika afdelningarne; hvarförutom

de af tullbevakningspersonalen såväl i Stockholm som vid inloppstullslationerna

i Dalarö, Sandhamn och Furusund eller inom Stockholms

vidsträckta skärgård, hvilkas närvaro såsom målsegare eller vittnen

vid rättens sammanträden påkallades, skulle under afvaktan på målens

handläggning nödgas der uppehålla sig större delen af dagen och tullverket

derigenom tillskyndas tillökning i kostnaden för tullbevakningsgöromålens

behöriga bestridande; hvadan styrelsen, på grund af hvad

sålunda anförts, hemstält, att revisorernes framställning icke måtte föranleda

någon åtgärd.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 21).

Ant/, en förut

till tullhus

begagnad

byggnad i

Helsingborg.

Utskottet delar revisorernes uppfattning derom, att skälig anledning

icke synes förefinnas för fortfarande utgående af omförmälda

Stockholms stad beviljade bidrag till kostnaderna för tullmåls behandling,

hvilket bidrag utan tvifvel torde kunna indragas, utan att rättskipningen

må anses komma att lida, helst tullmålen vid Stockholms

rådstufvurätt, hvilka, enligt senaste berättelse angående Stockholms

kommunalförvaltning, i medeltal för åren 1882—1886 utgjort 36 om

året, i allmänhet icke torde komma att uppgå till afsevärdt antal. Och då,

på sätt efter år 1871 egt rum i afseende å staden Göteborg, ersättningen

för tullmåls behandling jemväl vid Stockholms rådstufvurätt synes böra

utgå efter samma beräkning, som jemlikt kongl. brefvet den 15 februari

1841 gäller för den till rådstufvurätterna i rikets öfriga städer i

nämnda hänseende utgående ersättning, har utskottet trott sig böra

hemställa,

att Riksdagen må anhålla, att Kongl. Maj:t

täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke det till

Stockholms rådstufvurätt jemlikt kong], brefvet den

7 maj 1831 utgående bidrag för tullmåls behandling

må kunna indragas och derefter för sådana måls handläggning

vid nämnda domstol utgå ersättning efter

den i kongl. brefvet den 15 februari 1841 för rådstufvurätterna

i rikets öfriga städer faststälda beräkning.

§ 9.

(Rev. ber. pag. 196. — Uti. pag. 450.)

Revisorerne, som af tullverkets räkenskaper inhemta!, att år 1887

för reparationer å eu i Helsingborg belägen, förut til! tullhus begagnad

utbetalts tillsammans 3,278 kronor 50 öre, hafva, då denna

tullhusbyggnad numera icke användes för sitt ursprungliga ändamål,

utan vore upplåten till boställslägenheter åt tulltjenstemän i nämnda

stad, ifrågasatt, huruvida icke densamma lämpligen borde för statsverkets

räkning försäljas, helst, enligt hvad generaltullstyrelsen i en

till Kongl. Maj:t den 20 oktober 1887 aflåten skrifvelse anfört, berörda

fastighet på grund af dess fördelaktiga läge syntes kunna betinga ett

pris, som skulle göra dess afyttrande för statsverkets räkning förmånligt

och önskvärd!, samt, efter hvad revisorerne vidare inhemta!, den

nuvarande innehafvaren af tullförvaltaretjensten i Helsingborg vid befattningens

erhållande förklarats underkastad skyldighet, att, derest

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsuiskotfrls Utlutande .\:o til). 25

försäljning af ifrågavarande fastighet leomme att ega rum, afflytta från

den honom i samma fastighet beredda boställslägenhet.

Generaltullstyrelsen har i häröfver afgifvet yttrande erinrat, att

ifrågavarande lägenheter, enligt kong!, brefvet den 7 december 1833,

varit och fortfarande voro upplåtna till boställe åt tullförvaltaren och

kontrollören derstädes, samt att visserligen nuvarande innehafvaren af

tullförvaltaretjeusten i Helsingborg, vid befattningens erhållande, förklarats

underkastad skyldighet att, derest försäljning af fastigheten

komme att ega rum, afflytta från den honom i samma fastighet beredda

boställslägenhet, men att deremot kontrollören vid tullkammaren blifvit

till sin innehafvande tjenst utnämnd med rättighet att i samma fastighet

under sin tjenstetid åtnjuta förmånen af boställe; vid hvilket förhållande,

och då försäljning af boställslägenheterna ej syntes kunna försiggå,

förrän nuvarande innehafvaren af kontrollörstjensten från sin

befattning afginge eller mot ersättning'' förklarat sig villig afstå från

sagda förmån, revisoreraes framställning om försäljning af berörda

fastighet, enligt styrelsens förmenande, icke borde för närvarande föranleda

någon åtgärd.

För såvidt utskottet kunnat inhemta, åtnjuta omförmälda tjenstemän

förmånen af fria bostäder uti ifrågavarande fastighet utan afdrag

å de dem i öfrigt tillkommande löneinkomster, hvarigenom dem beredts

en bättre ställning än andra tulltjensteman af samma grad inom städerna.

Då emellertid, såsom revisorerne antydt, generaltullstyrelsen

i skrifvelse den 20 oktober 1887 hos Kongl. Maj:t anmält, att berörde

fastighet med afseende å dess fördelaktiga läge synts kunna betinga ett

högt pris och således lämpligen böra, såsom för statsverket obehöflig, afyttras,

samt alltså denna fråga redan blifvit gjord till föremål för Kongl.

Maj:ts uppmärksamhet, har utskottet endast velat förhållandet för

Riksdagen

omförmäla.

Institutet för blinda.

§ 10.

(Rev. ber. pag. 292. — Uti. pag. 455.)

Enligt hvad revisorerne erinra, hade, då Kongl. Maj:t i den till

nästlidet års Riksdag aflåtna proposition angående statsverkets tillstånd

Bill. till Rilcsd. Prot. 1889. 4 Sami 1 Afd. 19 Haft. i

Ang. bidrag

Ull institutet

från landsting

och

studs!,onus li
-

lle)''.

s. 26 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 2U.

26

och behof, vid fråga om bestämmande af stat för blindinstitutet, föreslagit

Riksdagen att beräkna det för elevafgifter vid institutet inflytande

årliga belopp till 15,500 kronor, såsom skäl för denna beräkningmeddelats,

att efter institutets utvidgade verksamhet, hvarigenom der

kunde intagas 100 elever, eller 40 utöfver det först afsedda antalet, äfven

en ökad inkomst af elevafgifter borde kunna beräknas. För hvarje

derstädes intagen elev borde nemligen samma afgift erläggas som vid

blindskolan i Vexiö, eller 300 kronor, dock med bibehållande af det

antal frielever, som enligt förut gällande föreskrifter fått emottagas;

och då större eller mindre bidrag till elevernas underhåll vid nämnda

bliudskola, på derom af Kong! Maj:t gjord framställning, anvisats af

landsting och städer, som ej deltoge i landsting, kunde ock den vissa

förhoppning hysas, att landstingen ej skulle undandraga sig att äfven

för elever, som intogos vid institutet, anvisa medel till underlättande

af kostnaderna för föräldrar, målsmän och kommuner.

I öfverensstämmelse härmed hade Riksdagen, enligt skrifvelse den

11 maj 1888, äfven beräknat ofvannämnda inkomsttitel för institutet

till 15,500 kronor.

Med afseende ä det ringa antalet vid institutet intagna elever,

uppgående till allenast 62, för hvilka, enligt hvad revisorerne inhemta!.

, afgifterna för senaste läsåret uppgått till allenast 5,750 kronor, och

då, för så vidt till revisorernes kännedom kommit, någon framställning

i ämnet icke blifvit gjord hos landstingen och vederbörande stadskommuner,

hafva revisorerne ifrågasatt, om icke åtgärder i berörda afseende

borde vidtagas, hvarigenom elevantalet vid institutet kunde komma

att uppbringas, ej allenast till åstadkommande af jemvigt mellan institutets

beräknade och inflytande inkomster, utan äfven till främjande

af det samhällsvigtiga ändamål, som med ifrågavarande anstalt afsåges.

I häröfver afgifvet utlåtande har direktionen för ifrågavarande

institut, under förklaring att den ville understödja revisorernes omförmälda

framställning, åberopat, att direktionen den 3 oktober nästlidet.

år hos Kongl. Maj:t gjort hemställan, att vederbörande landsting och

stadsstyrelser måtte af Kongl. Maj:t uppmanas att för det angifna ändamålet

med lämpliga belopp anvisa årliga bidrag.

Utskottet, som biträder den af revisorerne i detta ämne uttalade

åsigt, får emellertid, med afseende å hvad direktionen anfört, hemställa,

att revisorernes förevarande framställning för

närvarande icke må till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

27

§ 11.

(Rev. ber. pag. 346. — Uti. pag. 459—461.)

Under erinran, hurusom i 6 §1 mom. af gällande resereglemente Ang. ändrinden

11 februari 1881 vore föreskrifvet, att resekostnadsersättning skulle 97ar 1 nallnJlutgå

efter det eller de förut i reglementet angifna olika sätt att färdas, mente.

med skjuts, på ångfartyg eller på jernväg, som för resan verkligen begagnats,

samt att såsom tjenstefel skulle anses, om embets- eller tjensteman

i reseräkning upptoge godtgörelse för ett med högre kostnad förenad!

befordringssätt, än det af honom under resan använda, men att

deremot något stadgande icke vore meddeladt, på grund hvaraf det

kunde anses vara en ovilkorlig skyldighet för embets- eller tjensteman

att vid resor i tjensteärenden begagna det med minsta kostnad förenade

befordringssätt, hafva revisorerne förklarat sig finna ett sådant stadgande

vara behöflig^, och till stöd härför anfört, att vid granskning af

de särskilda räkenskaperna exempelvis förekommit, att till en regementsintendent

under revisionsåret anordnats ersättning för dels fyra under

år 1886 och dels femton under år 1887 verkställa resor fram och åter

mellan Jönköping och Skillingaryd, beräknad efter skjuts för två hästar

jemte åkdonslega, eller 32 kronor 68 öre för hvarje gång, ehuru daglig

jernvägsförbindelse mellan dessa båda orter funnes, och begagnande

af jernvägen i dessa fall skulle hafva medfört eu ej obetydligt mindre

kostnad för statsverket. Och hafva revisorerne med anledning deraf

uttalat önskvärdheten af, att resereglementet ändrades derhän, att det

icke vore embets- eller tjensteman tillåtet att vid resa i tjensteärenden

beräkna ersättning efter skjuts, då han med mindre rese- och traktamentskostnad

kunde färdas å jernväg eller ångbåt.

Då missbruk af sådan art, som det af revisorerne i detta afseende

omförmälda, om också mindre ofta förekommande, likväl inträffat, har

statskontoret, hvars utlåtande öfver revisorernes omförmälda framställning

blifvit af Kongl. Magt infordradt, anfört att, enligt statskontorets

åsigt, någon åtgärd till förebyggande deraf för framtiden borde vidtagas.

Nyssnämnda af revisorerne föreslagna stadgande kunde dock

vid tillämpningen lätteligen förorsaka uppehåll i resa och ådraga den

resande kostnader, som icke af staten godtgjordes. En embets- eller

tjensteman, som måste företaga eu resa till ett på kortare afstånd från

hans bostad beläget förrättningsställe, kunde nemligen, derest han vore

skyldig afl _för både fram- och återresan begagna sig af befintlig

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskott-ds Utlåtande N:o 29.

jernvägs- eller ångbåtsförbindelse, i afvaktan på afgående bantåg eller

ångbåt nödgas vara borta tran sitt hemvist och der möjligen förefintliga

angelägna embetsgöromäl under längre tid än som, derest han egt

begagna skjuts, hade erfordrats. Om afståndet mellan förrättningsmannens

bostad och förrättningsstället vore kortare än en mil, kunde

det sålunda icke tagas för gifvet, att han i hvarje fall skulle kunna med

anlitande af befintlig jernvägs- eller ångbåtsförbindelse på samma dagverkställa

både förrättningen samt resorna fram och åter; men förrättningsmannen

vore för sådan inom nyssnämnda afstånd från sitt hemvist

verkståld förrättning jern likt § 11 mom. 1 i resereglemente! berättigad

till traktamente endast för den tid, som till förrättningen åtgått, äfven

om fram- eller återresan egt rum på annan dag än den för förrättningen

bestämda. Enahanda missförhållande kunde uppstå, då afståndet från

förrättningsmannens bostad till förrättningsstället vore eu mil eller derutöfver

men kortare än tre mil. I sådant fall utginge enligt ofvan åberopade

moment, om resorna tram och åter eller endera af dem verkstälts

å annat dygn, än som till förrättning användts, för dessa resor tillsammans

traktamente för ett dygn. Äfven vid resor mellan olika

förrättningsställen skulle, då afståndet vore kortare än tre mil, den ifrågasatta

bestämmelsen i anseende till afgångstiderna för bantåg eller ångbåt

kunna förorsaka uppehåll med deraf iöljande olägenheter för förrättningsmarmen.

Hvad derefter anginge längre resor än de här ofvau nämnda, hyste

statskontoret betänkligheter mot ett ovilkorlig! stadgande derom, att

förrättningsman icke skulle få beräkna ersättning efter skjuts, då han

med mindre rese- och traktamentskostnad kunnat färdas med ångbåt.

Det kunde nemligen inträffa, att resan måste företagas under en årstid

eller under förhållanden, då förrättningsmannen, hellre än att underkasta

sig äfventyr et eller obehaget af en färd med ångbåt, funne sig

föranlåten att af egna medel tillskjuta hvad som utöfver resekostnaden

med ångbåt erfordrades för att med skjuts nå bestämmelseorten.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt*hade statskontoret endast

i så måtto tillstyrkt afseende å revisorernes ifrågavarande förslag,

att ett tillägg till § 6 i resereglemente! måtte göras derom, att vid

resa, der afståndet mellan förrättningsmannens bostad och förrättningsstället

eller mellan olika förrättningsställen är tre mil eller derutöfver

det icke måtte vara förrättningsman tillåtet att beräkna ersättning efter

skjuts, då han med mindre rese- och traktamentskostnad kunnat färdas

å jernväg.

Vidkommande derefter § 8 mom. 4 af resereglemente^ hvari stadgas,

att, derest den resande färdas pa ångfartyg eller jernväg, han

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåta,nät; N:o 29.

20

jemväl må undfå godtgörelse för den utgift, som transporten af lians

effekter till och från fartyget eller jernvägen kan medföra, hvarje gång

till nedannämnda belopp, nemligen:

l:a, 2:dra och 3:dre klasserna ............................................ 1 krona 50 öre

4:de klassen ......................................................................... 1 krona —

5:te och 6:te klasserna ........................................................— 75 öre,

så och då — ehuru detta stadgande, hvad resa å jernväg beträffade,

borde så tillämpas att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad

Kongl. Maj:t uti ett särskildt mål den 12 oktober 1883 förklarat, dylik

godtgörelse borde utgå endast för transport af reseffekter till jernväg

vid en resas början och från jernväg vid eu resas slut eller då afbrott

i resa egt rum för erhållande af nattlogis, men icke under pågående

resa å jern vägsstation, der ombyte af tåg egt rum — i ett betydligt

antal fall, i strid häremot, af vederbörande uppburits ersättning för

transport af reseffekter under pågående resa, då ombyte af tåg egt

rum, hade revisorerne, med hänsyn till den utsträckning, berörda origtiga

tillämpning af resereglemente!: tagit, vidare uttalat önskvärdheten

deraf, att ett allmänt förklarande blefve meddeladt, i syfte att en sådan

tillämpning måtte för framtiden förekommas.

Med tillkännagifvande, att resereglementets sistberörda stadgande

af statskontoret tillämpades i enlighet med Kongl. Maj:ts berörda, den

12 oktober 1883 fattade beslut, sålunda att, då ombyte af tåg skett

under pågående resa, ersättning för transport af effekter icke medgifvits

i andra fall, än då ny biljett måst å en jernvägsstation utlösas

och till följd deraf den resandes polletterade effekter icke utan särskild

kostnad blifvit öfverflyttade från det ena tåget till det andra — hade

statskontoret, i förenämnda utlåtande, enär det visat sig, att föreskrifterna

uti ifrågavarande moment tillämpades olika, hemstält, att eu förklaring

af samma moment måtte varda meddelad i öfverensstämmelse

med beslutet af den 12 oktober 1883.

Utskottet, som delar den af statskontoret i dessa frågor uttalade

uppfattning, får alltså med anledning af revisorernes omförmälda

framställning föreslå,

att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, att

Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida

icke tillägg och ändring i gällande resereglemente af

den 11 februari 1881 lämpligen kunde göras, hvarigenom

bestämda föreskrifter blefve meddelade i det

syfte, statskontoret i sitt utlåtande angående revisorernes

förevarande framställning antyda

s. 30 Kontrollera mot PDF

Ang. ämbetsverkens

vaktmästares

tjensteåligganden.

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 29

§ 12.

(Rev. ber. pag. 348. — Uti. pag. 463—467.)

Med förmälan att Riksdagens revisorer under de senare åren

flere gånger fäst uppmärksamheten å utgifter, hvilka, bestridda med

embetsverkens expensmedel, innefattat ersättning för särskilda bestyr

och förrättningar, om hvilka ifrågasatts, huruvida de icke bort inbegripas

bland embetsverkens vaktmästares tjensteåligganden och sålunda

af desse utan särskild kostnad för statsverket utföras, hafva revisorerne

meddelat, att äfven vid granskningen af embetsverkens räkenskaper

för år 1887 i många hänseenden förekommit anledning till enahanda

anmärkningar som de antydda, af föregående statsrevisorer framstälda,

i det att, å ena sidan, ersättningar utbetalts för bestyr, hvilka, enligt

revisorernes uppfattning, bort af embetsverkens vaktmästare hafva

utan kostnad för statsverket förrättats, och, å andra sidan, desse vaktmästare

erhållit godtgörelse för verkstälda arbeten, hvilka de synts

hafva bort såsom tjensteåligganden fullgöra utan särskild ersättning;

och hafva revisorerne anfört några exempel på sådana under revisionsåret

från uppgifna myndigheter verkstälda utgifter; hvarjemte revisorerne

med afseende å hvad sålunda meddelats ansett sig böra ifrågasätta,

huruvida icke noggranna föreskrifter borde utfärdas, hvarigenom,

såvidt möjligt vore, blefve bestämdt hvad till embetsverkens vaktmästares

åligganden rätteligen hörer och i hvad mån desse vaktmästare

må kunna eg a att för vissa bestyr uppbära särskild godtgörelse.

Utskottet, som trott, sig finna, att, på sätt revisorerne påpekat,

vissa bestyr, som rätteligen synts hafva bort tillkomma embetsverkens

vaktmästare, blifvit mot särskild godtgörelse af andra personer utförda,

äfvensom att i några fall desse vaktmästare beredts ersättning för

göromål, som skäligen bort innefattas i deras tjensteåligganden, har

likväl ansett betänkligt att föreslå utfärdandet af några allmänna föreskrifter

angående vaktmästarues tjensteåligganden ej allenast med hänsyn

dertill att de göromål, som tillkomma betjeningen, måste inom

olika förvaltningsgrenar gestalta sig väsentligen olika, utan äfven på

grund deraf, att det torde kunna befaras att, derest dessa åligganden

blefve genom ett allmänt gällande reglemente bestämda, detta samma

reglemente skulle för eu mindre tjenstvillig vaktmästare mången gångkunna

innebära tillfälle till att åsidosätta utförandet af erhållna befallningar.

Med afseende härå, och då, sedan uppmärksamheten å dessa

förhållanden under senare åren vid flera tillfällen blifvit väckt, det

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande A’:o ''d’J.

31

torde kunna antagas att ifrågavarande tjenstepersonal inom de särskilda

embetsverken varder af vederbörande allvarligen tillhållen att

utföra de göromål, som skäligen kunna densamma åläggas, får utskottet

hemställa,

att revisorernes omförmälda framställning- icke

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

§ 13.

Hvad för öfrig! blifvit af revisorer^ anmäldt och erinrad! har

utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i

öfvervägande vid behandling af de utgiftsanslag, revisorernes framställning

berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom

vederbörandes utlåtanden nöjaktigt förklarad!., dels ej vara af den

vigt, att, oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon

Riksdagens åtgärd bort af förhållandena påkallas, dels slutligen icke

hafva varit af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något

yttrande.

Stockholm den 8 mars 1881).

På statsutskottets vägnar:

GflTS T AP SPARRE.

Reservationer:

vid § 7 angående åstadkommande af jemvigt mellan postsparbankens

inkomster och utgifter:

af herrar grefve G. Sparre, grefve F. Barnekow, A. (7. Svedelius,

C. Ifvarsson, A. P. Danielson, S. Nilsson och A. Persson:

»Då, på sätt styrelsen för postsparbanken i sitt yttrande ådagalagt,

förhållandet mellan postsparbankens inkomster och utgifter för

hvarje år förbättrats, så att, enligt hvad styrelsen anser otvifvelaktigt,

dessa skola i en nära framtid komma i jemvigt, derest bankens verksamhet

får såsom hittills ostördt fortgå, kunna vi för vår del åtmin
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 29.

stone för det närvarande, och innan sig visat, om den nu gällande

räntan å allmänna marknaden blir mera stadigvarande eller måhända

kommer att undergå förändring, ej anse det vara välbetänkt, om Riksdagen,

som åt Kongl. Maj:t öfverlemnat att bestämma räntefoten å delegarnes

insättningar, nu skulle genom särskild framställning häruti

ingripa. Det synes oss ganska naturligt, att tillräckligt öfverskott

till omkostnadernas betäckande ej kan uppkomma förr än banken fått

tid att utveckla sig och vinna det omfång, som är nödigt för ett dylikt

öfverskotts intjenande. Deremot synes det oss, att man skulle kunna

befara, att, om räntefoten nedsättes, möjligen ej blott minskade insättningar

utan ock uttagriingar deraf kunna blifva en följd, och om detta

inträffade, skulle räntenedsättningen tvifvelsutan medföra en verkan,

motsatt den, som dermed afsetts, och väsentligen fördröja den tidpunkt,

då inkomsterna och utgifterna komma att gå ihop och staten kan vinna

ersättning för sina derförut gjorda förskott, hvilka i allt fall, jemförda

med postsparbankens stora ändamål, ej synas vara af synnerlig betydelse.

Men då det visserligen är önskvärd!, att jemvigt mellan postsparbankens

inkomster och utgifter må i möjligaste mån och så snart

ske kan åstadkommas, lära de medel, som utan skada för anstalten

kunna dertill bidraga, icke böra åsidosättas, och rigtas i sådant hänseende

uppmärksamheten främst å förvaltningsutgifterna, hvilka måhända

skulle kunna nedbringas.

Vi anse derför utskottet hafva bort hemställa,

att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, att

Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida

icke, utan menlig inverkan å postsparbankens verksamhet,

åtgärd må kunna vidtagas för åstadkommande,

så vidt sådant redan nu är möjligt, af jemvigt mellan

postsparbankens inkomster och dess utgifter»;

af herr U. P. P. Tamm.

STOCKHOLM, 1SAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 188‘J.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1889:57 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens år 1888 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänn a1 i texten