Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 45

1890-04-17 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1890:45, Lagutskottets Utlåtande N:o 45

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

1

N:o 45.

Ank. till ltiksd. kansli den 17 april 1890 kl. 1 e. in,

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad

lydelse af 15 kap. 1 § rättegångsbalken.

1 § i 15 kap. rättegångsbalken har enligt förordningen den 30

oktober 1866, följande lydelse:

»I brottmål, der efter lag straffarbete å brottet följa kan, svare den

sjelf, som anklagad är. Pröfvar domaren, att han hjelp i rättegången

tarfvar, då tillätes honom fullmägtig med sig hafva. Mannen må ock

hustrun och målsman den omyndiga i ty fall bistånd göra. I ringare

brottmål och tvistemål må man genom laga ombudsman kära och

svara; och skall hufvudman ändock för rätta komma, när domaren

det fordrar.»

Uti en inom Andra Kammaren afgifven och af nämnda kammare

till lagutskottet hänvisad motion, n:o 52, anför herr J. Andersson i

Ör storp.

»Det lärer ej kunna förnekas att det i 15 kap. 1 § rättegångsbalken,

enligt detta lagrums både ursprungliga och nuvarande lydelse,

förekommande och sålunda mer än ett och ett hälft sekel gamla stadgande,

som tillerkänner domaren rätt att i brottmål, der efter lag straffarbete

å brottet följa kan, pröfva huru vida den, som anklagad är, må

åtnjuta hjelp i rättegången eller ej, står i föga öfverensstämmelse med

vår tids rättsuppfattning.

Bill. till Riksd. Prof. 1890. 7 Sami. 27 Häft.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Då det just är i brottmål af ifrågavarande art, som medborgarnes

vigtigaste rättigheter stå på spel, synes den anklagade, som företrädesvis

i sådana mål tarfvar hjelp, böra i alla brottmål utan särskild tilllåtelse

af domaren få jemväl inför underrätten begagna såsom sitt biträde

någon person, till hvilken han hyser förtroende, och som är af rätten

godkänd att vara fullmägtig i civila mål. I det allmänna rättsmedvetandet

torde nemligen nu hafva ingått den åsigten, att brottmålsprocessen

har att eftersträfva icke blott att för staten skydda möjligheten

af förverkligandet af statens straffmagt utan äfven att mer än som

hittills varit fallet erbjuda medborgare nödvändigt skydd emot de

möjliga Övergrepp eller misstag, som kunna vara med utöfvandet af

statens straffmagt förbundna.

Under innevarande århundrade hafva, såsom bekant är, om icke

alla, så åtminstone de större kulturfolken ej mindre i sina lagar för

brottmålsprocessen medgifvit alla för hvad slags brott som helst anklagade

personer rätt att äfven vid underdomstolen under rättegången

använda rättskunnig försvarare än äfven genom införandet af advokatstånd

sörjt för att sådane försvarare finnas att tillgå. Om det nu än

med hänsyn till vissa faktiska förhållanden i vårt land är — hvilken

mening jag ingalunda delar — för närvarande förenadt med oöfverstigliga

svårigheter att i sistnämnda afseende följa de större kulturfolkens

föredöme, så synes dock sann humanitet fordra, att äfven hos oss

domaren i underrätten ej längre må ega den godtyckliga och okontrollerade

magten att kunna förbjuda en anklagad rätt att åtnjuta hjelp

af ett af honom sjelf anskaffadt rättegångsbiträde. Inför denna magt,

om den användes i syfte att derigenom lättare bringa den anklagades

brottslighet i dagen, nedsjunker ju den anklagade till att vara endast

ett objekt för undersökningen. Men medborgaren i en fri stat torde

ej böra efter ett på ganska ogrundade misstankar mot honom anstäldt

åtal kunna tvingas att låta inför underrätten bruka sig såsom undersökningsmedel

mot sig sjelf, synnerligast som, efter hvad rättsskipningen

hos de större kulturfolken ovedersägligen ådagalägger, förverkligandet

af statens straffmagt härförutan bör vara möjligt. Man bör

härvid alltid erinra sig, att icke hvarje anklagad, huru mycket han än

må hafva skenet emot sig, nödvändigt måste vara en förbrytare. För

öfrigt torde det skickligaste rättegångsbiträde i regeln blott förmå att

från straff skydda den oskyldige, men icke den skyldige. Denne senare

lärer ett sådant rättegångsbiträde kunna gagna endast genom medverkan

till, att hans brott ej blir belagdt med ett för högt och följaktligen

orättvist straff.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Ett uppmärksamt aktgifvande på rättsskipningen i gröfre brottmål

i vårt land torde gifva vid handen, dels huru som vid ransakningar

inför underrätt med för brott af samma slag tilltalade personer, somliga

af dessa anklagade tillåtas att hafva rättegångsbiträde, under det

andra förvägras denna förmån, dels ock huru som anklagade ur de s. k.

bättre klasserna nästan allmänt få inför samma rätt begagna sig af

juridiskt bildade biträden, under det de anklagade ur de lägre klasserna

''i regeln der få hjelpa sig sjelfva. Dessa för rättskänslan mindre, tilltalande

förhållanden synas icke vittna fördelaktigt, om en följdrigtig

tillämpning om jemnlikhet inför rätten och torde lör den skull ej böra

få fortfara. Ej heller synes det ligga .konseqvens deri, att en anklagad,

som redan vid underdomstolen blifvit dömd, är enligt 29 punkten i

kongl. förklaringen den 23 mars 1807 ovilkorligen berättigad att erhålla

biträde vid författandet af besvär öfver underdomstolens, dom,

efter det att han vid underdomstolen kunnat, innan ännu bevis om

hans brottslighet förebragts, förvägras att hafva hjelp af tillstädeskommen

fullmägtig.

Derjemte torde böra påpekas det nogsamt kända förhållandet,

huru som'' det ofta inträffar att en anklagad, som blifvit vid underdomstolen

dömd till mångårigt, ja lifstidsstraffarbete, i högre domstol rent

af frikännes eller får sitt straff nedsatt till några månaders fängelse

eller straffarbete. I dylika fall ligger det nära till hands att antaga,

det den klagandes biträde vid författandet af besvären till öfverdomstolen

förstått att ordentligt framhålla de omständigheter, som, då öfverdomstolens

dom varit fullt frikännande, visat den anklagades oskuld,

eller som, då straffet endast blifvit nedsatt, förringat den anklagades

brottslighet. Men den anklagade har dock alltid i sådana fall genom

den orättvisa domen tillfogats lidanden, som träffa jemväl den .allmänna

rättskänslan och som han måhända kunnat undgå, om det varit honom

tillåtet att vid underdomstolen betjena sig af ett lämpligt rättegångsbiträde.

Äfven om för framtiden hos oss praxis inom brottmålsprocessen

skulle utan den lagförändring, som jag nu går att föreslå, komma att

gå i den rigtningen, att domaren kommer att äfven i gröfre brottmål

medgifva alla anklagade rätt att vid underdomstolen använda rättegångsbiträde,

så bör man i så fall icke förbise olägenheten deraf, att de, som

då läte bruka sig som rättegångsbiträden i dylika brottmål, vore medvetna

om, att det vore domarens gunst och nåd och icke lagens magt

som gåfve dem rätt att uttala sig till klienternas fördel. Ett rättegångsbiträde,

som vet, att han, så snart han ej längre faller domaren i små
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

ken, kan i hvilket ögonblick som helst utan något angifvet skäl af domaren

från domstolen afvisas, lärer sannolikt ej i sin verksamhet för

klienten under undersökningen uppträda med erforderlig frimodighet

och energi.

I följd af hvad jag nu anfört och då den, som i gröfre brottmål

anklagad är, uppenbarligen sjelf bättre än domaren kan pröfva, om han

hjelp i rättegången tarfvar, vågar jag vördsamt yrka, att Riksdagen

ville för sin del besluta att 1 § af 15 kap. rättegångsbalken, sådant

detta lagrum lyder i kongl. förordningen den 30 oktober 1866, måtte

erhålla följande ändrade lydelse:

I brottmål, der efter lag straffarbete å brottet följa kan, svare den

sjelf, som anklagad är. Finner han, att han hjelp i rättegången tarfvar,

då tillätes honom fullmägtig med sig hafva. Mannen må ock hustrun

och målsman den omyndige i ty fall bistånd göra. I ringare brottmål

och tvistemål må man genom laga ombudsman kära och svara; och skall

hufvudman ändock för rätta komma, när domaren det fordrar.»

Lagutskottet föreställer sig visserligen icke, att den nuvarande

bestämmelsen, som lägger i domarens hand att afgöra, huru vida den

tilltalade i gröfre brottmål må begagna sig af rättegångsbiträde eller

ej, medfört några för rättssäkerheten menliga följder. Enligt grunderna

för vår nu gällande rättegångsordning i brottmål har nemligen domaren

både rätt och pligt att under ransakningen söka bringa i dagen icke

blott hvad som kan lända till den anklagades fällande, utan ock hvad

som talar till hans förmån; och der den tilltalade önskar använda ett

rättegångsbiträde, hvilket pröfvas kunna och vilja bidraga till målets

utredning, torde sådant i allmänhet icke förvägras.

Emellertid synes det utskottet oförnekligt, att eu sådan ändring,

som motionären föreslagit, står i öfverensstämmelse med de grundsatser,

hvilka i nyare tider gjort sig gällande inom processlagstiftningen.

Redan lagkomitén tillerkände i sitt förslag till rättegångsbalk den tilltalade

ovilkorlig rätt att nyttja biträde i rättegången, dock med skyldighet

för den tilltalade att sjelf svara på de frågor, som brottet angå.

Nya lagberedningen yttrar i sitt betänkande angående rättegångsväsendets

ombildning (första delen, sid. 262—264) i detta ämne följande.

»Enligt 15 kap. 1 § rättegångsbalken är det endast domaren, som

har rättighet att pröfva om en i brottmål tilltalad person tarfvar hjelp

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

i rättegången. Detta stadgande, som stundom föranleder dertill, att

den tilltalades begäran om sådant biträde afvisas, synes dock innefatta

en onödig och med nutidens humanare åskådningssätt ej öfverensstämmande

hårdhet. Ingen kan bättre än den tilltalade sjelf bedöma behofvet

i detta hänseende, och de principer hvarå rättegångsordningen

i brottmål bör, enligt beredningens åsigt, grundas, fordra med nödvändighet,

att den tilltalade får till sitt försvar använda det biträde han

finner af nöden. Domstolens uppgift bör endast vara att söka förekomma,

att denna förmån ej af den tilltalade missbrukas till sanningens

döljande eller rättegångens invecklande eller fördröjande. Det ligger

derför i dylika fall ännu större vigt än eljest deruppå, att den till

biträde anlitade är genom redbarhet och skicklighet lämplig för uppdraget,

och enligt förslaget förbehålles derför domstolen en speciel

pröfningsrätt derutinnan. I olikhet med förhållandena i utlandet har i

vårt land varit och är ännu i viss mån rådande den fördom, att det

vore, om icke vanhedrande, åtminstone mindre hederligt att uppträda

såsom fullmägtig eller rättegångsbiträde åt den tilltalade i gröfre brottmål.

Denna fördom har åter haft till följd att sakförare med större

anseende i allmänhet ej gerna velat sysselsätta sig med dylika mål,

hvilka derför oftast fallit i händerna på personer, som för uppdraget

varit allt annat än lämpliga. Ändamålet med rättegångsbiträde i brottmål

är dock uppenbarligen icke, att detta skall skydda brottet utan

oskulden och i sin mån medverka till sanningens upplysning och skipandet

af lag och rättvisa. Så uppfattadt och på ett rättskaffens sätt

utöfvadt är detta kall i hög grad aktningsvärd!.

Beredningen har derför icke tvekat att föreslå, att det alltid

skall vara den tilltalade tillåtet att begagna rättegångsbiträde samt att

i vissa fall sakförare åt den tilltalade skall af offentlig myndighet anskaffas.

Dessa bestämmelser böra utan tvifvel medverka dertill, att

ofvan antydda föreställningssätt om det mindre hedrande i dylikt fullmägtigskap

kommer att helt och hållet upphöra samt att redbara och

skickliga sakförare icke vidare skola undandraga sig en sådan verksamhet.

»

Ehuru nya lagberedningen framstält sitt förslag i ämnet i samband

med öfriga förslag rörande rättegångsväsendets och särskild!

sakförareverksamhetens ordnande, torde den nu föreliggande frågan

dock kunna lösas äfven utan ett sådant samband. Den enda betänklighet,

som deremot kan framställas, synes vara den, att man icke

eger någon säkerhet för att den tilltalade ej till biträde utväljer någon,

som, långt ifrån att bidraga till målets utredning, söker att försvåra

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

densamma. Härvid bör dock ihågkommas, dels att den tilltalade otvifvelaktigt,

äfven om honom tillätes att nyttja rättegångsbiträde, är

skyldig att sjelf svara på de frågor, som af domaren framställas till

honom, och dels att domstolen kan vägra godkänna ett biträde, som

visar sig vilja lägga hinder i vägen för målets utredning eller eljest

uppenbarligen är för uppdraget olämplig.

Utskottet, som funnit motionärens förslag böra undergå någon

jemkning i afseende på redaktionen, får på sålunda anförda skäl hemställa,

att Riksdagen ville, med hufvudsakligt bifall till

herr J. Anderssons motion, för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 15 kap. 1 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 1 § rättegångsbalken,

sådant detta lagrum lyder enligt förordningen

den 30 oktober 1866, skall erhålla följande ändrade

lydelse:

I brottmål, der efter lag straffarbete å obrottet

följa kan, svare den sjelf, som anklagad är. Åstundan

han hjelp i rättegången, då tillätes honom fullmägtig

med sig hafva. Mannen må ock hustrun och målsman

den omyndiga i ty fall bistånd göra. I ringare

brottmål och tvistemål må man genom laga ombudsman

kära och svara; och skall hufvudman ändock för

rätta komma, när domaren det fordrar.

Stockholm den 17 april 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 1890.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1890:48 Skrifvelse till Konungen, med förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 1 § rättegångsbalken. s. 17 i texten