Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 6 § i förordningen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 21 december 1857 m. m.

1890-05-06 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1890:52, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 6 § i förordningen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 21 december 1857 m. m.

Dokumentets text

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N.-o 52.

N:o 52.

Ant. till Riksd. kansli den 6 maj 1890, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring

af 6 § i förordningen angående straffarbetes och fängelsestraffs

verkställande i enrum den 21 december 1857 m. m.

Enligt 2 kap. 1 § strafflagen upptagas bland allmänna straffarter

två slag af frihetsstraff, nemligen straffarbete och fängelse; hvarjemte

uttryckligen förklaras, att af dessa båda straffarter den förstnämnda

är att anse såsom den svårare.

Den hufvudsakliga skilnaden mellan dessa straffarter angifves i

förordningen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i

enrum den 21 december 1857. I § 2 af nämnda förordning stadgas

nemligen rörande fånge, som undergår straffarbete, att han

1) under strafftiden skall sysselsättas med det arbete, hvarpå tillgång

kan finnas,

2) ej må förskaffa sig eller emottaga underhåll, beklädnad eller

annat utöfver hvad honom vid straffinrättningen bestås,

3) ej må utan vederbörandes tillstånd emottaga eller afsända bref

eller bud från eller till annan person inom eller utom fängelset samt

4) ej må utan vederbörandes tillstånd emottaga besök af annan än

fångvaktare, vid fängelset anstäld läkare eller prest samt de personer,

spm öfver fängelset hafva uppsigt eller der, till följd af innehafvande

tjenstebefattning, ega tillträde.

Beträffande sådan fånge, som undergår fängelsestraff, stadgas åter

§ 6, att han

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

11

1) är berättigad att med tjenlig^ arbete sig sysselsätta, om han

sjelf sådant sig förskaffar, hvarvid dock fängelsets styresman eger tillse,

att denna rätt ej till brottsliga företag missbrukas,

2) eger tillåtelse att, om han så vill och kan, skaffa sig bättre

underhåll eller större beqvämlighet, än i fängelset allmänneligen bestås,

såvidt ordningen eller säkerheten inom fängelset ej derigenom störes,

3) ej må, utan lof af fängelsets styresman, emottaga eller afsända

bref, dock att, der brefvet rörer enskilda angelägenheter, sådant lof ej

vägras må, så framt brefvet ej finnes innehålla något, hvaraf ordningen

eller säkerheten inom fängelset kan äfventyras, samt

4) eger rätt att, under vissa vilkor, emottaga besök af make, föräldrar,

barn och syskon.

Genom förordningen angående ändring i bestämmelserna om verkställande

af fängelsestraff, hvartill böter förvandlats, den 16 maj 1884,

har, i sammanhang med upphäfvande af strafflagens stadganclen angående

fängelsestraff vid vatten och bröd, skapats eu form af frihetsstraff,

som i afseende på graden af stränghet intager en plats mellan

de båda ofvan angifna arterna. I denna förordning stadgas nemligen,

att fånge, som skall undergå fängelsestraff, hvartill ådömda böter förvandlats,

ej må förskaffa sig eller mottaga underhåll eller beqvämlighet

utöfver hvad honom vid straffinrättningen bestås, samt att han är skyldig

verkställa tjenligt arbete, hvarpå tillgång kan finnas.

Inom Första Kammaren har af herr Gustaf Andersson afgifvits en

motion, n:o 33, hvaruti föreslås ändring i de bestämmelser, som i 1857

års förordning meddelas om verkställande af fängelsestraff. I motionen,

som blifvit till lagutskottet hänvisad, anmärkes, att den fängelsefånge

medgifna rätt att skaffa sig bättre underhåll eller större beqvämlighet,

än i fängelset allmänneligen bestås, strede mot grundsatsen af likhet

inför lagen, i det att denna rätt innefattade för den bemedlade fången

en förmån, från hvilken den obemedlade vore utestängd. Straffet blefve

sålunda för den sistnämnde långt hårdare än för den förre. Vidare

synes den fånge medgifna rätt att sjelf förskaffa sig arbete icke vara

öfverensstämmande med den i straffrätten antagna grundsatsen, att

brottsling, som blifvit dömd sin frihet förlustig, skall, åtminstone

under den tid han i fängelset förvaras, göras oskadlig för samhället.

»Om nu», fortsätter motionären, »såsom på senare tiden allt oftare inträffat,

tidningsutgifvare eller andra kränka den svenska folket till
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

försäkrade tryckfrihet på sådant sätt, att rättskränkningen föranleder

frihetsstraff, så borde väl samhället under den tid, den brottslige är

beröfvad friheten, vara förskonadt från det skadliga inflytande, ett brott

af omförmälda beskaffenhet åstadkommer. Det ifrågavarande stadgandet

tillintetgör det ändamål, som med straffet åsyftas, om den, som

för brott mot tryckfriheten gjort sig skyldig till frihetsstraff, tillätes

att jemväl från fängelset sprida, bland allmänheten, sina samhällsupplösande

läror. Visserligen stadgas i ofvannämda förordning att fängelsets

.styresman. eger tillse, att den fången medgifna rätt att sysselsätta

sig med sjelfvald t arbete icke må till brottsliga företag missbrukas.

. Men denna föreskrift har visat sig icke utgöra ett tillräckligt

korrektiv mot de för samhället vådliga olägenheter, jag jemväl med

min motion önskar få undanröjda. Man kan ju icke heller fordra att

fängelsernas styresmän i alla förekommande fall skola kunna bedöma

hvad som kan hänföras till brottsliga företag. Meningarna härom äro

ju föröfrigt mycket olika. Hvad den ene anser för brottsligt kan en

annan anse vara för samhället gagnande och tvärt om.

Sedan genom kongl. förordningen den 16 maj 1884 de särskilda

friheter, som i 1857 års förordning medgifvits dem, som blifvit dömda

till enkelt fängelse, numera borttagits för dem, som undergå fängelsestraff,

hvartill ådömda böter förvandlats, synes mig äfven från moralisk

synpunkt omförmälda friheter böra inskränkas eller borttagas för dem,

som blifvit ådömda urbota bestraffning, enär den, som skall umgälla

deri lindrigare straffarten böter, eljest blifver i fängelset hårdare behandlad

än den, som gjort sig saker till en svårare straffart.»

På .grund af det sålunda anförda föreslår motionären, att Riksdagen

ville för sin del besluta att hvad som i kongl. förordningen den

21 december 1857 stadgas: »Vill och kan han (fånge) förskaffa sig

bättre underhåll eller större beqvämlighet, än i fängelset allmänneligen

bestås; vare det tillåtet, såvidt ordningen eller säkerheten inom fängelset

derigenom ej störes» och »Fånge, som ej till arbete dömd är,

vare berättigad att med tjenligt arbete sig sysselsätta, om han sjelf

sådant, sig förskaffar; egande dock fängelsets styresman tillse att denna

rätt ej till brottsliga företag missbrukas», måtte ur förordningen uteslutas,

samt att i kongl. förordningen den 16 maj 1884 företages den

ändring, som i anledning häraf kan blifva erforderlig.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

13

Hvad först angår motionärens förslag om borttagande af den fängelsefånge

tillkommande rätt att, der han så vill och kan, förskaffa

sig bättre kost eller större beqvämlighet, än i fängelset allmänneligen

bestås, må i främsta rummet erinras, att så länge lagstiftningen upptager

två skilda arter af frihetsstraff, man också måste tillse, att en

verklig skilnad dem emellan upprätthålles. Med hänsyn härtill synes

den rätt, som i om förmälda afseende tillkommer fängelsefånge, vara

af den betydenhet, att den icke bör upphäfvas. Den torde icke heller

med fog kunna anses strida mot grundsatsen af likhet inför lagen,

utan synes snarare bidraga till upprätthållandet af denna grundsats

äfven inom fängelset. Den kost och de beqvämligheter, som, med

fängelseväsendets nuvarande anordning i vårt land, inom fängelset bestås,

äro sådana, att de för den obemedlade fången icke medföra någon

förändring i hans vanliga lefnadsvilkor, då han vistas på fri fot;

men för en bemedlad fånge, hvilken vant sig vid bättre kost och

större beqvämligheter, skulle nödvändigheten att afstå från dessa ofta

medföra ett väsentligen ökadt strafflidande, som säkerligen, såsom erfarenheten

visat i fråga om straffarbete, ej sällan skulle utöfva en

högst skadlig inverkan på den straffades helsotillstånd. Af dessa skäl

anser utskottet motionärens förslag i denna del icke böra bifallas.

Beträffande åter frågan om fångens rätt att sjelf välja arbete kan

utskottet ej undgå att erkänna rigtigheten af motionärens anmärkningar

mot de o egentligheter, som deraf kunna framhållas. Hvad särskild!,

angår rätt för tidningsutgifvare att inom fängelset sysselsätta sig

med författande af tidningsuppsatser, så har frågan om förordningens

tillämpning härå varit föremål för olika meningar. I ett särskild! fall,

der en tidningsutgifvare öfverklaga! ett honom i sådant afseende af

vederbörande fängelseföreståndare meddeladt och af fångvårdsstyrelsen

faststäldt förbud, har Kongl. Maj:t genom utslag den 15 augusti 1879

förklarat, att då den, som blifvit dömd till enkelt fängelse enligt 6 §

i förordningen den 21 december 1857 vore berättigad att under fångenskapen

med tjenlig! arbete sig sysselsätta; då honom i följd deraf

ej heller kunde förmenas att sitt arbetes alster från fängelset utlemna,

sa framt dervid ej skedde sådant i åberopade förordning förbjudet

missbruk, som befunnes leda till äfventyr för ordningen och säkerheten

inom fängelset eller eljest till något brottsligt företag; och då anledning

således saknats att, på sätt som skett, ovilkorligen och utan att

dylikt missbruk varit att anmärka, förvägra klaganden att få från fängelset

afsända af honom författade skriftliga uppsatser, funne Kongl,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

Maj:t skäligt upphäfva det då i sådant afseende genom öfverklagade

beslutet klaganden gifna förbud.

Då således nu gällande lagstiftning icke lägger binder i vägen

för en person att i fängelset fortsätta en verksamhet, för hvars utöfning

på brottsligt sätt han undergår bestraffning, och ett sådant förhållande

uppenbarligen står i strid med straffets ändamål, torde någon

åtgärd i det af motionären förordade syfte böra vidtagas. Emellertid

lärer man icke böra i denna punkt gå så långt, som motionären föreslagit,

så att ifrågavarande stadgande helt och hållet uteslötes ur 6 §

af 1857 års förordning. Fången skulle härigenom i hvarje fall och

för hvilket brott han än underginge bestraffning, vara nödsakad att

välja mellan å ena sidan fullständig sysslolöshet och å andra sidan det

arbete, som fängelsets föreståndare föreläde honom. Fn sådan åtgärd

skulle enligt utskottets tanke alltför mycket minska skilnaden mellan

straffarbete och fängelse. Deremot torde någon inskränkning i fångens

rätt att sjelf välja arbete kunna göras i syfte att förekomma just

sådana oegentligheter, som i motionen afses.

På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,

att Riksdagen ville, med anledning af herr G.

Anderssons förevarande motion, i skrifvelse anhålla,

att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida

icke någon inskränkning kunde finnas lämplig i

nu gällande stadganden om rätt för den, som undergår

fängelsestraff’, att sjelf förskaffa sig Renligt

arbete.

Stockholm den 6 maj 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 52.

15

Reservationer:

af herr Lilienberg, som ansett att utskottet bort hemställa, att motionen

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt

af herrar G. Andersson och A. Göransson.

Herr Fröberg har begärt få här antecknadt, att han på grund af

erhållen ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i detta ärendes

behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1890:68 Skrifvelse till Konungen angående ändring i gällande stadganden om fängelsestraffs verkställande. s. 1 i texten