Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 53

1890-05-06 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1890:53, Lagutskottets Utlåtande N:o 53

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

1

N:o 53.

Ank. till Riksd. kansli den 7 maj 1890, kl. 11 f. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstiftningsåtgärder

i syfte att skydda arbetare mot förlust

vid inställande af arbetsföretag.

Under senare tiden hafva åtskilliga tilldragelser inträffat, hvilka

rigtat allmän uppmärksamhet på nödvändigheten att söka genom lagstiftningsåtgärder

bereda arbetare skydd mot sådan förlust af arbetsförtjenst,

som uppstår genom arbetsgifvares bristande vilja eller förmåga

att i detta afseende fullgöra sina förbindelser. I ett par af de mest uppseendeväckande

fallen bar arbetsgifvaren varit ett utländskt bolag; och

denna omständighet bar föranledt statsrådet och chefen för civildepartementet

att låta verkställa en utredning, huruvida det icke skulle vara

lämpligt att i allmänhet, vid beviljande af tillstånd åt utländing att

här i riket idka fabriksrörelse, såsom vilkor stadgades, att sökanden

skulle bos myndighet deponera visst belopp i penningar eller värdepapper,

för att vid behof vara att tillgå för underhåll någon tid af

arbetarne och deras familjer i händelse af ett plötsligt inställande af

arbetena från fabrikantens sida.

Frågan har i en vidsträcktare omfattning upptagits i två inom

Andra Kammaren väckta motioner, hvilka af kammaren hänvisats till

lagutskottet. Motionerna hafva afgifvits, n:o 73 af herr A. W. Nilsson

från Lidköping och n:o 111 af herr J. A. Johansson i Strömsberg.

Bill. till Riksd. Prof. 1890. 7 Samt. 32 Höft.

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Herr J. A. Johansson erinrar i sin motion till en början om de

här ofvan antydda fall och det med anledning deraf framstälda förslag.

Motionären anser emellertid, att lagstiftningen icke bör inskränkas

till de fall, då arbetsgifvaren är utländing, utan att man bör

söka åstadkomma bestämmelser, hvilka äro tillämpliga äfven i fråga om

inländske arbetsgivare och hvilka tillika icke ensidigt tillgodose arbetarnes

intresse. En i sådant afseende lämplig och gagnelig bestämmelse

skulle enligt motionärens åsigt vara, att fabriksarbetare icke

kunde skiljas från sin plats eller få sin lön nedsatt utan minst två

månaders föregående tillsägelse, samt att de lika litet kunde sjelfve

gå från sin plats eller tillfälligt nedlägga arbetet utan två månaders

uppsägning. Härmed vore ingen opröfvad nyhet införd, utan man

hade endast uppnått full likställighet mellan fabriksarbetare och legotjenare,

hvaraf de förre nu till sin skada vore i saknad. De skulle

härmed se sig tryggade mot Övergrepp af eu hård eller oklok fabriksherre,

som nu hade i sin magt att förstöra hela deras välfärd. Skildes

de i otid och på olaga sätt från sin plats, kunde de alltid kräfva ut

sin fulla lön -för den återstående tiden, liksom nu den enskilde tjenaren,

och hade under tiden rådrum att se sig om efter ny anställning.

Och om fabriken helt plötsligt komme på obestånd, skulle de i

värsta fall alltid inträda såsom fordringsegare för den lön, som återstode

under uppsägningstiden. Arbetsgifvaren å sin sida vore skyddad

mot förhastade och i oträngdt mål tillstälda strejker, då han gent emot

strejkande, som nedlade arbetet inom två månader efter tillsägelse,

kunde anlita samma laga åtgärder som den enskilde husbonden mot

tjenare, hvilken i olaga tid går ur tjensten. Motionären anser det

emellertid för närvarande rådlig^ att begränsa åtgärden till arbetare

vid sådana anläggningar, som numera vore stälda under inseende af

statens yrkesinspektörer, hvilka bättre vore i stånd att öfvervaka, att

den ej förblefve eu död bokstaf. Redan härigenom vore, enligt motionärens

tanke, det önskade skyddet beredt åt den ojemförligt största

delen af hithörande arbetarebefolkning.

På grund af det anförda föreslår motionären, att Riksdagen ville

i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utfärdande af föreskrifter rörande

arbetsaftal vid sådana fabriker eller industriella anläggningar,

som äro stälda under statens inspektion, afseende dels att egare eller

ledare af sådan anläggning ej må kunna skilja der anstäld arbetare

från sin plats eller nedsätta hans lön utan minst två månaders föregående

tillsägelse,, dels ock att sådan arbetare, som använd är, icke må

Rinna sin plats eller nedlägga sitt arbete utan minst två månaders

föregående uppsägning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

Otvifvelaktigt skulle det vara eu fördel för såväl arbetare som

arbetsgivare, om det emellan dem bestående förhållande kunde i allmänhet

vinna större varaktighet och stadga. Men att söka uppnå

denna fördel genom ett sådant stadgande, som motionären föreslagit,

synes utskottet mindre lämpligt. Ett stadgande i liknande syfte förefinnes

redan i nu gällande lagstiftning, nemligen i 15 § 1 mom. af

förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864, der

det bland annat föreskrifves, att då idkare af fabrik, handtverk eller

annan handtering vill antaga arbetare, skall derom, i närvaro af tillkallade

vittnen, upprättas öfverenskommelse, noga bestämmande vilkoren

och deribland tjenstetiden, som ej må öfverstiga tre år. Denna

föreskrift, som väl närmast är att anse såsom ett råd, torde aldrig

hafva vunnit någon allmännare efterlefnad. För närvarande lärer också

hvarken hos arbetare eller arbetsgivare i allmänhet finnas någon benägenhet

för ett sådant ordnande af deras inbördes förhållande. Till

denna slutsats ledes man äfven deraf, att legostadgans bestämmelser i

förevarande afseende numera ofta icke komma till användning i fråga

om tienstehjonsförhållandet. Det föreslagna stadgandet skulle antagligen

medföra, att vid arbetsaftals ingående den af kontrahenterna, som

vore i tillfälle att utöfva bestämmande inverkan på vilkoren derför,

skulle fordra ett uttryckligt afstående från rätten att tillgodonjuta uppsägningstid.

På sådant sätt skulle ingåendet af arbetsaftal försvåras,

och arbetarens ställning i intet afseende förbättras.

€Ivad motionären åsyftat kan enligt utskottets tanke uppnås endast

i den mån arbetsgivare och arbetare på öfvertygelsens och erfarenhetens

väg komma till insigt om fördelen för båda parterna af

större fasthet i förhållandet dem emellan och med hänsyn härtill sjelfve

bestämma vilkoren vid arbetsaftalet.

Af dessa skäl anser sig utskottet böra hemställa,

1) att herr Johanssons motion icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

För att skydda arbetare mot förluster vid arbetsgifvares obestånd,

föreslås af herr Nilsson i hans ofvan omförmälda motion, att åt arbetare

måtte beredas förmånsrätt för deras lönefordran i arbetsgifvares

konkurs. Motionären anknyter sitt förslag i ämnet till stadgandet i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

17 kap. 4 § handelsbalken om förmånsrätt för betjenters och tjenstehjons

lön för sista året. Detta stadgande har, som bekant, af högsta

domstolen ansetts tillämpligt jemväl i fråga om arbetare, hvilka icke

kunnat hänföras till betjenter eller tjenstehjon, men hvilka dock haft

mera stadig anställning. Hvad sålunda i detta hänseende blifvit praxis

anser motionären böra göras till uttrycklig lag, hvarvid jemväl borde

under lagen innefattas alla slag af arbetare, således icke blott sådana,

som hafva fast och stadigvarande anställning. Vidare borde, yttrar

motionären, i de fall, då formligt arbetsaftal varit med arbetsgivare!!

upprättadt, samma förmånsrätt komma dem till godo jemväl för hela

den tid, aftalet fortfore att ännu efter arbetets afbrytande vara lagligt

gällande. Genom sistnämnda förmån vore arbetaren skyddad för nöd

under den närmaste tiden, till dess han hunnit skaffa sig annat arbete.

En dylik lagbestämmelse skulle dessutom sannolikt medföra den helsosamma

verkan, att formliga arbetsaftal allt mera komme i bruk, till

ömsesidig båtnad och trygghet för båda parterna.

På grund af hvad han sålunda anfört föreslår motionären:

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det

Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslagtill

förändrad lydelse af 17 kap. 4 § handelsbalken, i syfte, att den

betjenter och tjenstehjon tillagda förmånsrätten till utbekommande ur

gäldbundet bo af sista årets lön måtte, med lämplig tidsbegränsning,

tillerkännas äfven andra arbetare, som i sådant bo hafva innestående

fordran för af dem såsom anstälde daglönare utfördt arbete; saöft

att, derest arbetsaftal är mellan arbetsgifvaren och arbetstagaren

i behörig ordning upprättadt, dylik förmånsrätt måtte tillkomma den

senare jemväl för hela den tid sådant aftal fortfar att vara lagligt

gällande.

Hvad herr Nilsson sålunda föreslagit synes vara värdt att af

lagstiftaren beaktas. Obestridligt torde det vara, att eu person, hvilken

är för sitt uppehälle uteslutande hänvisad till den inkomst han

dag efter annan kan med sitt arbete förvärfva, vida hårdare än andra

borgenärer drabbas af den förlust, som kan förorsakas derigenom att

den, för hvilken han utfört arbete, kommit på obestånd. Arbetaren

torde ock hafva svårare än andra att genom egen omtanke skydda sig

mot dylik förlust. Han saknar vanligen både tillfälle att förskaffa sig

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

kännedom om arbetsgifvarens affärsställning och förmåga att bedöma

densamma. Äfven om han befarar att arbetsgifvaren kommit på obestånd,

är arbetarens ställning dock ofta sådan, att han hvarken kan

lemna sin plats eller med erforderligt eftertryck fordra utbekommande

af till äfventyrs innestående aflöning. Goda skäl synas derför utskottet

tala för att tillerkänna arbetare i allmänhet förmånsrätt för ogulden

arbetsförtjenst.

Utskottet har äfven rigtat sin uppmärksamhet på de åtgärder,

som i en del andra länder vidtagits för att vinna det ändamål, som

sålunda ansetts eftersträfvansvärdt. Dessa åtgärder hafva dock synts

vara allt för afvikande från hos oss gällande rättsordning för att kunna

tagas till efterföljd och torde öfver hufvud taget svårligen kunna inpassas

i vår lagstiftning. Den af herr Nilsson föreslagna utväg för

ändamålets vinnande synes derför utskottet eg a företräde, såsom på en

gång den enklaste och för våra förhållanden mest lämpade.

Den betänklighet mot införande af en ny förmånsrätt, som med

hänsyn till den allmänna krediten kan förefinnas, torde förlora eu väsentlig

del af sin betydelse, om i lagen bestämmes såsom vilkor för förmånsrätten,

att arbetslönen skall vara intjenad och icke för längre tid

innestående, samt till följd deraf de fordringar, Indika skola komma i

åtnjutande af den nya förmånsrätten, i regeln blifva föga betydande.

Huruvida en tid af eu eller två månader kan anses lämplig, eller denna

tid till äfventyrs^ bör utsträckas något derutöfver, anser utskottet böra

öfverlemnas åt Kongl. Maj:t att efter skedd utredning pröfva.

Mera tvifvelaktigt vill det synas, om ifrågavarande förmånsrätt

bör, såsom motionären föreslagit, gälla jemväl för arbetslön, som ännu

icke blifvit intjenad. På sådant sätt skulle nemligen en ganska betydande

del. af gäldenärens egendom kunna tagas i anspråk för arbetarnes

fordringar till förfång för andra fordringsegare.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet hemställa,

2) att Riksdagen ville, med anledning af herr

A. W. Nilssons förevarande motion, i skrifvelse anhålla,

att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser, hvarigenom

förmånsrätt i gäldbunden arbetsgifvares egendom

beredes icke allenast åt fordran å ogulden arbetslön,

som tillkommer fast anstälde arbetare, utan äfven

åt dylik fordran, som arbetare utan fast anställning

Bill. till Biksd. Prof. ISDO. 7 Sami 32 Hälft. 2 "

opaginerad Kontrollera mot PDF

&

Lagutskottets Utlåtande N:o 53.

för viss kortare tid har hos arbetsgivare!! innestående.

Stockholm den 6 maj 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herr Hasselrot har begärt få här antecknadt, att han icke deltagit

detta ärendes behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1800.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1890:69 Skrifvelse till Konungen angående förmånsrätt för arbetares fordran å ogulden arbetslön. s. 4 i texten