Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 7

1890-02-07 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,1 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1890:7, Lagutskottets Utlåtande N:o 7

Dokumentets text

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

N:o 7.

Ank. till Riksd. kansli don 7 febr. 1890 kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner dels om upphäfvande

af 5, 6, 7 och 8 §§ i 12 kap. ärfdabalken,

dels om ändring i förordningen angående hemmansklyfning

och jorda]''söndring den 6 augusti 1881.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat två

särskilda, inom nämnda kammare af herr P. Andersson i Högkil afgifna

motioner, n:o 104, i hvilken föreslås upphäfvande af 5, 6, 7 och 8

§§ i 12 kap. ärfdabalken, samt n:o 105, hvaruti motionären — under

förutsättning att förstnämnda motion vinner bifall — hemställer om ändring

i gällande förordning om hemmansklyfning och jordafsöndring.

De i motionen n:o 104 omförmälda paragrafer i 12 kap. ärfdabalken

äro af följande lydelse (7 § enligt förordningen den 19 maj 1845):

»5 §. När fäste gods å landet äro lagde i jemngoda delar, som nu

sagdt är; då ege broder, eller, der flere bröder äro, de alle, taga deras

delar först ut, ehvem arfvet folier efter, och lotte sedan sig emellan, hvilken

del hvardera få skall. Om de öfriga delarne lotte systrarne sig

emellan. Broders barn ege ock lika tagelott som broder. Delen ock alltid

andre arfvingar fasta gods å landet så sig emellan, att den, som större

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

del ärfver, njuter tagelott för den, som mindre får, och lotten skilje dem

emellan, som lika del hafva.

6 §. Faller ej mer än en sätesgård till arfs; ege då broder taga

sin lott deri, och syster njute sin lott i strögods, med sådan förbättring,

som emot sätesgården svarar.

7 §. Nu få flere del i sätesgård, eller annan jord; kan den ej väl

delas eller klyfvas; hafve då den rätt, som större delen eger, att, efter

laga värdering, lösa de andra ut, antingen med penningar eller jemngod

ränta, hvilketdera den helst vill, som lösen taga skall. Åro delarne lika;

kåfve då broder, eller den, som ärfver broders lott, rättighet att systers

lott till sig lösa.

8 §. Allt det gods, som man i staden ärfver, ehvad det är fäst

eller löst, gånge till skiftes, efter ty som lotten faller. Ej hafve der någon

tagelott, hvarken broder eller syster.»

I en vid 1889 års riksdag afgifven motion föreslog herr P. Andersson,

att 5 och 6 §§ samt sista punkten af 7 § måtte upphäfvas. I anledning

häraf hemstälde lagutskottet (i utlåtande n:o 6) om antagande

af en lag, enligt hvilken 5 och 6 §§ skulle upphöra att gälla och 7 §

erhålla ändrad lydelse. Utskottets hemställan bifölls af Andra Kammaren,

men alslogs af Första Kammaren, sedan der blifvit anmärkt, att uttrycket

»tagelott» i 8 §, i hvilken någon ändring då icke var föreslagen, skulle,

om 5 och 6 §§ borttoges, komma att qvarstå såsom alldeles betydelselöst

och oförklarad!.

Med afseende å hvad sålunda vid 1889 års riksdag förekom har

motionären, som anser äfven den större delegarens lösningsrätt gent emot

den mindre delegaren otidsenlig, obillig och orättvis, nu ändrat sitt förslag

derhän, att han hemställer det Riksdagen ville besluta, att 5, 6, 7

och 8 §§ af 12 kap. ärfdabalken skola upphöra att gälla.

I sitt ofvan omförmälda, till 1889 års Riksdag afgifna utlåtande anmärkte

lagutskottet, att det icke kunde förnekas, att de föreskrifter om

s. k. tagelott samt öfriga broder och den, som ärfver broders lott, tillkommande

fördelar vid skifte af arffallen fast egendom på landet, hvilka

meddelas uti anförda paragrafer af 12 kap. ärfdabalken, innefatta en

— om ock i verkligheten föga betydande — afvikelse från den genom

förordningen den 19 maj 1845 i vår lagstiftning införda grundsatsen om

lika arfsrätt för man och qvinna. Ifrågavarande föreskrifter torde numera

jemförelsevis sällan tillämpas; men tydligt är, att om en sterbhusdelegare

påkallar deras tillämpning, sådan icke kan, mot lagens uttryckliga stadgande,

förvägras. Att de härvid kunna framkalla icke blott olägenheter,

utan ock ganska svårlösta konflikter, finnes utförligt utveckladt i E. V.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 7.

Nordlings föreläsningar öfver ärfdabalken (3:dje upplagan, sidd. 129—

135), hvarest äfven lemnas eu öfversigt af rättsinstitutets historiska utveckling.

Lagkomité och den äldre lagberedningen, hvilka ansågo rätten till

tagelott böra upphöra, när en jemlik arfsrätt utan åtskilnad af kön stadgades,

intogo i sina förslag till ärfdabalk angående grunderna för arfskifte

bestämmelser, i hvilka någon tagelottsrätt icke förekom. Då det synes

vara af intresse att taga kännedom om, huru enligt nämnda förslag hithörande

förhållanden ansetts böra ordnas, tillåter sig utskottet att här

återgifva den äldre lagberedningens, på lagkomiténs framställning hufvudsakligen

grundade förslag till bestämmelser i ämnet, hvilka återfinnas i

förslaget till ärfdabalk, 8 kap., så lydande:

»6 §. Allt hvad i arf går, fast och löst hvart för sig, skall i jemngoda

delar läggas. Sedan tage arfvinge det honom tillfaller, efter lott.

Går arf i särskilda grenar, och njuter ej hvarje arfvinge lika lott; då skall

lottning först ske emellan dem som lika hufvudlotter taga; och varen de,

som tillsamman om en hufvudlott äro, i ty fall såsom en arfvinge ansedda.

7 §. Sämjas sterbhusdelegare, der alla myndiga och sjelfva tillstädes

äro, att dela utan lottning; vare det gild!. År någon omyndig,

eller har frånvarande ej satt ombud med lof att dela utan lottning; då

skall lottning ske.

8 §. Nu få flera i fast egendom lotter, de der ej alla så utbrytas

kunna, att hvarje lott till särskild! bruk tjenlig varder: är någonderas

lott så stor, att den till sådant bruk utbrytas kan; då ege han de andras

lotter lösa efter värdering, der de ej kunna till slikt bruk sammanläggas

efter ty i 9 § skils: hafva flera i samma egendom lotter, de der till särskild!

bruk utbrytas kunna; egen de, i förhållande till dessa lotters storlek,

sig emellan dela lösningsrätten till de andra lotterna.

9 §. Kunna lotter, de der, hvar för sig, till särskild! bruk ej tjenlig^

äro, så sammanläggas i större del eller delar, att hvarje sådan del

till slikt bruk utbrytas kan; då skola de lotter i så många delar sammanläggas,

som så utbrytas kunna, der ej lottegarne annorlunda åsämjas.

Sedan skiljen de, genom lottning sig emellan, hvilken af dem hvarje så

utbruten del taga må; och löse, efter värdering, den som sådan del får,

hvad deri af annans lott ingår. Så må ock egendom, den der ej kan

utgöra mer än eu till särskild! bruk tjenlig del, lösas ostyckad af den,

som lotten faller på, der ej annorlunda aftaladt varder.

10 §. Vill ej den lösa, som dertill berättigad är efter ty i 8 eller

9 § skils; vare lian skyldig att, mot lösen, sin lott afstå till annan sterb
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 7. 9

husdelegare, som lösa vill: vill ingendera lösa; då skall egendomen säljas,

der ej delegarne annorlunda åsämjas. År delegare omyndig; varde, innan

försäljning sker, iakttaget livad i 13 kap. 6 § sägs.»

Skälet dertill, att vid den lika arfsrättens införande stadgandena i

5 och 6 §§ bibehöllos och tillägget till 7 § gjordes, torde icke vara att

söka i någon obenägenhet hos lagstiftaren mot likhetens genomförande

äfven i denna del, utan fastmera i farhågan för en alltför långt drifven

hemmansklyfning, hvilket, särskild! i fråga om tillägget till 7 §, tydligt

uttalas i lagutskottets vid 1844—45 års riksdag afgifna utlåtande i ämnet.

Denna hänsyn har emellertid, med nu gällande bestämmelser i fråga om

hemmansklyfning, förlorat den betydelse, den år 1845 ännu kunde ega.

Lagutskottet anser följaktligen, att föreskrifterna om tagelott och

hvad dermed står i samband, hvilka föreskrifter icke öfverensstämma med

de grunder, på hvilka lagstiftningen i förevarande ämne är byggd, både

kunna och böra försvinna. Detsamma gäller deremot enligt utskottets

tanke icke om stadgandet i första punkten af 7 § i 12 kap. ärfdabalken.

Detta stadgande står icke i något sammanhang med frågan om

den lika arfsrätten, men anvisar en icke förkastlig utväg att förekomma

vare sig delning af jord, som icke kan väl delas eller klyfvas, eller uppkomsten

af en ofta med flera olägenheter förknippad sameganderätt. Det

synes derför böra bibehållas; hvarjemte åt den andra, genom 1845 års

förordning tillagda punkten i samma paragraf torde böra gifvas en ändrad

lydelse, som, med uteslutande af skilnaden i rätt mellan broder och

syster, angifver eu grund för lösningsrätt i det fall, att delarne blifva

lika. Företrädet synes då lämpligen kunna bestämmas genom lottning.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer lagutskottet,

1) att Riksdagen ville, med anledning af herr P.

Anderssons förevarande motion, för sin del antaga följande
Lag,

angående upphäfvande af 5, 6 och 8 §§ samt ändrad

lydelse af 1 § i 12 kap. ärfdabalken.

Härigenom förordnas, att 5, 6 och 8 §§ af 12 kap.

ärfdabalken skola upphöra att gälla samt att 7 § af

samma kapitel skall erhålla följande ändrade lydelse:

Nu få flere del i sätesgård, eller annan jord; kan

den ej väl delas eller _ klyfvas; hafve då den rätt, som

större delen eger, att'', efter laga värdering, lösa de

Bih. till Rilcsd. Prof. 1890. 7 Sami. 3 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N.-o 7.

andra ut, antingen med penningar eller jemngod ränta,

hvilketdera den helst vill, som lösen taga skall. Hafva

alle lika del, och sämjas de ej, hvilkendera lösa skall; då

skola de derom sig emellan lotta.

I motionen n:o 105 föreslår motionären, under förutsättning att

hans förslag i motionen n:o 104 vinner Riksdagens bifall, att Riksdagen

ville besluta, att de i 1 § af kongl. förordningen angående hemmansklyfning

och jordafsöndring den 6 augusti 1881 förekommande orden:

»Dock, hvad säteri angår, utan ändring af hvad allmänna lagen rörande

klyfning deraf vid arftägt innehåller» skola upphöra att gälla.

Nämnda paragraf har för närvarande följande lydelse:

»Alla under enskild eganderätt varande hemman samt de kronoeller

andra publika hemman, som under stadgad åborätt äro upplåtna,

med undantag, enligt särskilda föreskrifter, af dels lotshemman utaf

krono- eller skattenatur och dels de skattehemman, hvilka enligt kongl.

kungörelsen den 4 februari 1811 äro oskiljaktiga från de bruk, hvarunder

de lyda, få klyfvas till hvad hemmantal som helst, dock, hvad

säteri angår, utan ändring af hvad allmänna lagen rörande klyfning deraf

vid arftägt innehåller.»

Då utskottet i det lagförslag, som här ofvan blifvit framlagdt, bibehållit

första punkten af 7 § i 12 kap. ärfdabalken, till hvilket stadgande

de af motionären anförda orden torde få anses hänvisa, finner utskottet

sig sakna anledning att tillstyrka den i nu förevarande motion

föreslagna lagändring; hvarför utskottet hemställer,

2) att herr P. Anderssons motion om ändring i

förordningen au gående hemmansklyfning och jordafsöndring

icke må vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 7 februari 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

John Björkmans boktryckeri, 1890.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1890:7 Skrifvelse till Konungen, med förslag till lag angående upphäfvande af <5, 6 och 8 §§ samt ändrad lydelse af 7 § i 12 kap. ärfdabalken. s. 9 i texten