Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16

1891-05-01 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1891:16, Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

1

N:o IG.

Ånk. till Riksd. kansli den 2 maj 1891, kl. 12 midd.

Betänkande, i anledning aj dels Kongl. Maj:ts nådiga proposition

i fråga om ändringar i kongl. kungörelsen den 11 maj

1883 angående vilkor en för tidningars och tidskrifters

postbefordran, dels ock en i ämnet af herr E. Hammarlund

väckt motion.

Uti en den 13 nästlidne mars allåten nådig proposition, n:o 55,

hvilken blifvit till utskottets behandling hänvisad, har Kongl. Maj:t

föreslagit Riksdagen bland annat att för sin del besluta:

att till § 1 inom. 1 af nådiga kungörelsen den 11 maj 1883 angående

vilkoren för tidningars och tidskrifters postbefordran må fogas

följande tillägg:

))Å tidning, som utkommer mindre ofta än en gång i veckan, må

prenumeration ske å enahanda vilkor jemväl vid postanstalt å den ort,

der tidningen utgifves.»

Härjemte har till utskottets behandling förelegat eu af herr

Hammarlund inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 187), deri han

hemstält, att i förevarande moment måtte i stället för hvad Kongl.

Maj:t föreslagit införas det tillägg »att å tidning, som utkommer högst

eu gång i veckan må prenumeration ske å enahanda vilkor jemväl vid

postanstalt å den ort, der tidningen utgifves.»

Båda dessa förslag afse en utsträckning af tillåtelsen att å postanstalt

prenumerera å tidningar och tidskrifter. Enligt nu gällande

stadganden får man för närvarande å postanstalt endast prenumerera

Bill. till Riksd. Fröt. 1891. 5 Sami. 1 Afl. 15 Raft. (N:o 16.J 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

å tidning ocli tidskrift, som utgifves å annan ort än der prenumeranten

bor eller vistas. Kongl. Maj:t och motionären föreslå nu att tillåtelsen

må utsträckas, Kongl. Maj:t till tidning, som utkommer mindre ofta än

eu gång i veckan, och motionären till tidning, som utkommer högst en

gång i veckan.

Sedan publicistklubben i Stockholm redan för åtskilliga år sedan

hos Generalpoststyrelsen gjort framställning om utverkande af sådan

ändring i berörda bestämmelser, att antingen omförmälda inskränkning

i rättigheten att genom postverkets försorg prenumerera å tidningar

och tidskrifter helt och hållet borttoges eller ock, om detta icke kunde

medgifvas, att prenumeration genom utgifningsortens postanstalt finge

ske å tidning eller tidskrift, som utkomme en gång i veckan eller

mindre ofta, aflat bemälda styrelse den 23 november 1888 underdånig

skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t, dervid styrelsen yttrade bland

annat att, hvad anginge behofvet för tidningsutgifvarne och allmänheten

af en sådan anordning, att å postanstalt jemväl finge verkställas prenumeration

å tidning, utkommande å samma ort som den, der postanstalten

vore belägen, syntes den af publicistklubben gjorda framställning

i ämnet äfvensom åtskilliga på senare tiden framkomna uttalanden

utvisa, att detta behof förefunnes hos tidningsutgifvarne. Att

det jemväl för allmänheten, som redan nu kunde vid postanstalterna

prenumerera på utländska tidningar äfvensom å på andra orter utkommande

inhemska tidningar, skulle vara en fördel att kunna få dersammastädes

prenumerera på vissa eljest mera svåråtkomliga periodiska publikationer,

kunde no g ej heller förnekas. De dagligen eller flera gånger

i veckan utkommande tidningarna kunde väl i allmänhet sjelfva utan

svårighet ombesörja utdelningen till prenumeranter boende å utgifningsorten

och torde till och med vara i tillfälle att utföra detta på ett för

allmänheten mera tillfredsställande sätt än postverket, för så vidt icke

postpersonalen skulle ökas i eu män, som medförde allt för stora utgifter

för postverket. Utdelning genom vederbörande utgifvares försorg

kunde nemligen ske omedelbart efter det tidningen blifvit färdigtryckt

och kunde verkställas af en personal, som ej hade några andra försändelser

att kringbära, hvarigenom allmänheten således inom kortaste tid

finge tidningarna sig tillstälda. Annorlunda stälde sig förhållandena,

om dessa tidningar skulle utdelas genom postanstalten å utgifningsorten.

Det läge nemligen i sakens natur, att postförsändelserna måste

utsändas från postanstalterna på bestämda tider, och att dessa tider i

främsta rummet måste blifva beroende på den tid, vid hvilken posterna

ankomme från andra orter, samt sålunda kunde komma att mycket litet

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16. 3

passa in med den ena eller andra tidningens utgifningstid. Dessa

dagligen eller flera gånger i veckan utkommande tidningar skulle således,

derest icke för deras skull särskilda utdelningsturer anordnades,

hvilket naturligtvis skulle medföra mycket betydliga kostnader, kunna

komma att ligga obefordrade flera timmar å postanstalten, hvilket åter

icke utan skäl skulle framkalla missbelåtenhet hos så väl tidningsutgifvarne

som prenumeranterna. Det hade väl ock varit med hänsyn bland

annat till dessa omständigheter som publicistklubben alternativt föreslagit

sådan ändring i gällande bestämmelser, att prenumeration genom

utgifningsortens postanstalt endast blefve medgifven å tidningar och tidskrifter,

som utkomme eu gång i veckan eller mindre ofta.

Generalpoststyrelsen hade dock icke funnit sig kunna gorå underdånig

hemställan om förändrad lagstiftning ens i hela den utsträckning,

sistnämnda alternativ afsåge. Styrelsen hade nemligen trott, att de

svårigheter, som skulle möta för postverket att öfvertaga prenumeration

för lokalbefordran af dagligen eller flera gånger i veckan utkommande

tidningar, jemväl skulle komma att göra sig gällande i fråga om dylik

prenumeration å tidningar och tidskrifter, utkommande en gång i veckan.

Dylika till ett antal af icke mindre än 182 i den vid tiden för aflåtandet

af styrelsens nu förevarande skrifvelse senast utfärdade taxa

å svenska tidningar och tidskrifter upptagna publikationer torde nemligen

i allmänhet utkomma på bestämd veckodag och såväl utgifvarne

som allmänheten vara angelägna om deras ofördröjliga befordring.

1 flera afseende!! olika stälde sig deremot förhållandena med de

mindre ofta än en gång i veckan utkommande periodiska publikationerna.

Dels syntes det vara just för dessa som behofvet af postverkets

medverkan vid deras spridning till prenumeranter inom utgifningsorten

gjort sig mest känbart, dels torde svårigheterna för postverket att

utan större kostnad åtaga sig deras distribution vara vida mindre. Vid

dessa i allmänhet en gång i månaden eller en gång i qvartalet utkommande

publikationers ögonblickliga utdelning lades icke samma vigt

vare sig af utgifvarne eller af allmänheten som i fråga om de egentliga

nyhetstidningarne, hvadan, äfven om prenumeration å dessa publikationer

vid utgifningsortens postanstalt för lokalbefordran komme att

anlitas i större utsträckning, det icke syntes mota några väsentliga

svårigheter för postanstalterna att utan anordnande af särskilda utdcluiugsturer

på ett tillfredsställande sätt verkställa utdelningen.

Generalpoststyrelsen förordade derför en sådan ändring af förevarande

mom. som nu af Kongl. Maj:t föreslagits.

1 sitt anförande till statsrådsprotokollet yttrar herr statsrådet och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

chefen för finansdepartementet, att det syntes honom (hiskligt att. i

möjligaste mån tillmötesgå de framstälda krafven på en utvidgning af

postverkets befattning med tidningars och tidskrifters befordran, men

att han med hänsyn till hvad generalpostyrelsen anfört icke vågade

tillstyrka en större utsträckning af postverkets skyldigheter i förevarande

hänseende än styrelsen föreslagit.

Herr Hammarlund erinrar i sin motion derom, att då efter publicistklubbens

förberörda anhållan till generalpoststyrelsen intet åtgjordes

för fyllande af det behof som uti förevarande afseende förefans såväl

för tidningsutgifvarne som för allmänheten, upprättades i Stockholm på

enskildt initiativ den s. k. Stadsposten, hvilken tillkommit just för att

komplettera, hvad generalpoststyrelsen undandragit sig.. Hos Stadsposten

hade allmänheten kunnat prenumerera å i Stockholm utkommande

tidningar, och genom denna hade prenumeranterna fått tidningarna

till sig hemburna.

Men knappt hade denna anordning till pressens och allmänhetens

bästa börjat verka, förr än den omintetgjordes genom statsmagternas

ingripande. Till följd af 1888 års Riksdags beslut om postmonopolet

hade nemligen aktiebolaget Stadsposten nödgats upphöra med sin verksamhet,

enär det beröfvades sin förnämsta inkomstkälla, lokalbrefbefordringen.

Man hade väntat, att, då staten förklarade sig icke medgifva någon

konkurrens på detta område, staten äfven skulle känna sig skyldig att

besörja all den postbefordran, som förut genom enskildt initiativ omhänderkafts,

och under diskussionen i Andra Kammaren om postmonopolet

hade ock förhoppningar härom blifvit uttalade.

Dessa både emellertid icke blifvit uppflöda. För att i någon ringa

män fylla det behof som sålunda förefunnes både Kongl. Maj: t nu inkommit

med omförmälda proposition. Det förslag, som densamma innehölle

och som redan i slutet af år 1888 blifvit bebådadt, hade gifvit

publicistklubben anledning till det uttalande, att klubben ansåge, det

eu reform, som ej utsträcktes åtminstone till veckotidning orna, vore ur

såväl pressens som allmänhetens synpunkt nära nog utan all betydelse.

Motionären delade denna mening. A qvartals- och månadstidsskrifter

skedde prenumerationen — af lätt insedda skäl — hufvudsakligen

genom bokhandeln. Endast ett fåtal exemplar ginge genom

postverket. Ett bifall till den kongl. propositionen skulle icke kunna

rubba detta förhållande. Det kunde således med fullt fog sägas, att

det här endast vore fråga om en skenreform.

Det verkliga behof, som genom posfmonopolet uppstått, hade man

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o l(i. 5

deremot ej ansett sig kunna tillfredsställa. Och dervid lrnde. man skylt

på kostnaderna.

Det förefölle emellertid ganska egendomligt, att postverket kunde

åtaga sig att för ett visst pris befordra en tidning frun Stockholm till

Haparanda och der hembära den till prenumerantens bostad, men icke

för lika belopp åtaga sig att befordra samma tidning från posthuset

vid Rödbotorget till en prenumerant, boende i nästa hus vid samma

torg, eller — för att taga ett annat exempel — att postverket mot ett

visst belopp befordrade en tidning från Ystad till Stockholm och sedan

läte hembära den till en prenumerant vid Skanstull, men deremot ej

för samma pris kunde åtaga sig att befordra alldeles samma tidning

tvärs öfver gatan i Ystad.

Det nuvarande stadgandet, hvilket skulle i hufvudsak bibehållas,

vore ogynsamt särskilt för de stora städerna med de der rådande betydliga

afstånden. En person å landsbygden kunde på ett ställe verkställa

prenumerationen å alla de tidningar han önskade. Stockholmaren

linge deremot vända sig åt alla möjliga håll och spilla bort mycken

tid för att leta rätt på de olika tidningarnas expeditioner. Och genom

Stadspostens indragning stäldes han inför utsigten att få sjelf låta hemta

sina veckotidningar å vidt skilda delar i staden. Veckotidningarna

kunde nemligen icke hålla sig med egna bud såsom de dagliga tidningarna,

enär de icke utan mot hög betalning kunde erhålla bud, som

blott vore upptagna en dag i veckan.

Om det vore så, att en person, boende t. ex. å Östermalm, kunde

å dervarande postanstalt prenumerera å tidning, som utgåfves å Södermalm,

kunde bestämmelsen i någon män försvaras; Stockholm blefve

då åtminstone icke sämre lottad än städer af den omfattning som till

exempel Norrköping och Gefle. Men ehuru Stockholm hade åtta postanstalter,

betraktades den dock i förevarande hänseende som en »ort»

och lemnades derigenom i en säregen undantagsställning.

Motionären, som vidare framhåller att Stockholm med sina omkring

250,000 invånare är uti berörda afseende vida sämre lottadt

än län med samma invånareantal, och att detta jemväl är förhållandet

med våra andra stora städer, finner en förändring i den rigtning, att

städerna här vid lag erhålla samma fördelar som redan länge tillgodokommit

landsbygden, verkligen vara af behofvet påkallad. Han skulle

emellertid icke ifrågasätta reformens utsträckande till äfven de dagliga

tidningarna, enär Stadsposten endast i ringa grad befattat sig med

dem, utan nöja sig med att begära, att kong!, postverket toge hand

om de tidningar, Indika genom postmonopolets införande stäldes snart

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 10.

sagdfc utanför möjligheten att mottaga prenumeration å utgifningsorten,

n emligen veckotid n i n garn a.

Det vore egentligen två skäl generalpoststyrelsen anfört mot lokalprenumeration

äfven för veckotidningar. Det ena var kostnaderna. År

1884 beräknades postverkets förlust genom införande af lokalprenumeration

komma att ensamt för Stockholm uppgå till icke mindre

än 90,337 kronor (då voro äfven de dagliga tidningarna medräknade).

Enligt de i år af postdirektören härstädes verkstälda beräkningarna

hade förlusten reducerats till 8,968 kronor (jemte utgifter för lokal).

Motionärens öfvertygelse vore att dessa kostnader kunde ytterligare betydligt

reduceras och antagligen förvandlas till en vinst för postverket.

För öfrig! hade det väl icke varit meningen med postmonopolet,

att kong!, postverket blott skulle lägga under sig de bestyr, som voro

inkomstbringande, men lemna de öfriga å sido. Meningen både väl i

stället varit den, att postverket skulle öfvertaga alla de grenar af postbefordran,

hvilka det derefter blefve omöjligt för den enskilde att upprätthålla.

Om det i öfrig! förhölle sig så, att postverket verkligen skulle

gorå förlust på lokalprenumerationen, kunde ju en särskild taxa för

dylik prenumeration upprättas och dervid befordringsafgiften sättas t.

ex. till dubbla beloppet mot det vanliga.

Det andra skälet är, att tidningarna skulle »kunna komma att

ligga obefordrade flera timmar å postanstalten», hvilket »skulle framkalla

missbelåtenhet hos såväl tidningsutgifvarne som prenumeranterna».

Härvid ville emellertid motionären framhålla, att det beträffande en

veckotidning betydde föga, om dess utdelande fördröjdes en eller annan

timme. Ja, äfven om den icke kunde utbäras förr än följande dag,

vore det bättre än — om den icke alls komme prenumeranten till banda.

I likhet med Kong!. Magt finner utskottet den ifrågavarande lilllåtelsen

till prenumeration icke lämpligen höra utsträckas till sådana

tidningar, som utgifvas oftare än en gång i veckan. Allmänhetens behof

äf att fortast möjligt erhålla del af de nyheter dessa tidningar

meddela, torde nödvändiggöra den anordning med särskilda bud, som

för dessa tidningar redan förefinnes, och som, ehuru för tidningsutgifvarne

kostsam, dock är synnerligen lämpad för eu snabb tidningsbefordran.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets Betänkande B:o 1(>.

Annat torde förhållandet vara med de tidningar, som utgifvas

allenast eu gång i veckan. Generalpoststyrelsen har utgått från det

antagande, att såväl tidningsutgifvarne som allmänheten skulle vara

angelägna om jemväl dessa tidningars ofördröjliga befordring. Detta

antagande torde icke vara lägligt. Af »Taxa för år 1891 å svenska tidningar

och tidskrifter, hvilka reqvireras genom kongl. postverket», framgår

nemligen att af de till ett antal af ungefärligen 160 uppgående

veckotidningarna, omkring hälften äro orttidningar, tre åttondelar dels

facktidningar, dels religiösa eller nykterhetstidningar, dels illustrerade

tidningar samt slutligen omkring en åttondel af blandadt innehåll af

sådan art, att deras spridning möjligen icke kan anses synnerligen

önskvärd.

Om man nu frånser orttidningarna, hvilka utan olägenhet torde

kunna afhemtas af prenumeranterne i de små samhällen, hvari de utgifvas

och för hvilkas utgifvare och prenumeranter den ifrågasatta

tillåtelsen knappast torde ega sådant värde afl den kommer att begagnas,

äro de öfriga veckotidningarna således af det innehåll, att de ingalunda

kunna anses som nyhetstidningar. Hvarken för utgifvarne eller allmänheten

förefinnes derför något särskildt intresse att fortast möjligt få

dem utdelade. I fråga om utdelningen af dessa torde derför kunna

sägas detsamma som generalpoststyrelsen yttrar om de tidningar, hvilka

utkomma mindre ofta än eu gång i veckan eller att »på dessa publikationers

ögonblickliga utdelning icke lägges samma vigt, vare sig af

utgifvarne eller af allmänheten, som i fråga om de egentliga nyhetstidningarna,

hvadan, äfven om prenumeration å dessa publikationer

vid utgifningsortens postanstalt för lokalbefordran komme att anlitas i

större utsträckning, det icke synes möta några väsentliga svårigheter

för postanstalterna att utan anordnande af särskilda utdelningsturer

på ett tillfredsställande sätt verkställa utdelningen.»

Men om den af motionären föreslagna utsträckningen af den

tidningsbefordran som sker genom posten således icke kärl antagas

medföra synnerlig tunga för postverket, måste den deremot erkännas

såväl för vcckotidningarnes utgifvare som för allmänheten ega stor

betydelse. För tidningar, som hafva den mindre betydliga spridning

en veckotidning i allmänhet har inom utgifningsorten, torde det nemligen

möta stora svårigheter, att mottaga lokalprenumeration, enär omkostnaderna

för utdelningen naturligtvis ställa sig synnerligen höga, då densamma

endast skall ega rum i mindre antal exemplar och allenast en gång i

veckan. Följden häraf lärer ock vara den att tidningsutgifvären måste

afböja hemsändning, om tidningen skall lemnas i någon aflägsnare

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

stadsdel, och att den derstädes boende derför måste antingen sjelf

genom särskildt bild afhemta sin tidning eller afstå från den af honom

åst undade p re nu merationen.

Man har invändt, att den af motionären ifrågasatta utsträckningen

skulle för postverket medföra ökade utgifter. Hvad Stockholm särskildt

beträffar har postdirektören derstädes uppgjort en beräkning å de

inkomster och utgifter, som genom sist berörda utsträckning skulle för

postverket uppkomma. Af denna framgår att de ökade inkomsterna

skulle uppgå till 10,034 kronor 47 öro och utgifterna till 19,002 kronor,

hvartill borde läggas kostnaderna för hyra af lokal med inredning,

belysning och uppvärmning samt för expenser. Af Kong). Maj:ts

proposition till innevarande Riksdag angående rikets tillstånd och behof

framgår emellertid att för år 1892 postverkets inkomster blifvit, efter

afdrag af 100,000 kronor, hvarmed postverkets kassaförlag borde ökas,

beräknade till 7,700,000 kronor, samt dess utgifter till 7,250,000 kronor,

hvadan ett öfverskott skulle uppstå å 450,000 kronor. Under sådana

förhållanden synes den ifrågavarande utgiften icke kunna betraktas

såsom synnerligen afsevärd, särskildt med hänsyn fästad derå, att postverkets

egentligaste betydelse icke är att inbringa staten inkomster

utan att på bästa sätt betjena allmänheten.

Det torde ock kunna ifrågasättas, huruvida icke de af postdirektören

i Stockholm beräknade utgifterna skulle kunna i ganska höggrad

reduceras, Den största utgiftsposten uppgår nemligen till 6,112

kronor för 32 extra vaktbetjenters tjenstgöring vid en tur de fyra

dagar i veckan, under hvilka de flesta veckotidningarna utkomma. Då

nu emellertid dessa veckotidningar icke äro nyhetstidningar och någon

särskild brådska med deras utdelning derför icke torde vara för handen,

synas särskilda utdelningsturer för dem icke vara erforderliga, och

hela sistberörda utgiftspost torde derför ock kunna utgå.

Det är emellertid icke allenast den nytta, hvilken allmänhet och

tidningsutgifvare kunna hafva utaf den af motionären föreslagna åtgärden,

som talar för densammas vidtagande. Såväl utgifvarne som allmänheten

torde derjemte äfven hafva rätt att fordra att staten åtager

sig ifrågavarande tidningsutdelning.

Genom statsmagternas år 1888 afgifna förklaring, att staten egetmonopol

att ensam besörja regelbunden befordran af bref och brefkort

jemväl å de särskilda inrikes orter, der postverket anordnat lokalbrefbefordran,

förbjödos visserligen icke enskilde att åtaga sig och anordna

regelbunden befordran af tidningar, men då sådan svårligen torde kunna

löna sig utan i sammanhang med befordran af lokalbref, meddelades

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

dermed jemväl ett stadgande, som faktiskt upphäfde alla privata inrättningar

för allmän tidningsbefordran. Särskildt för Stockholm, der vid

•berörda förordnings utfärdande den s. k. stadsposten redan under

. ett par år befordrat icke allenast lokalbref utan jemväl sådana

tidningar, hvarom nu är fråga, medförde detta lagstadgade beslut

ganska känbara verkningar. Lokalbrefbefordringen öfvertogs visserligen

af postverket, men befordringen af tidningar åtog detsamma sig

icke. Såsom motionären anmärker, synes det dock vara statens pligt,

när den tillägger sig postmonopol, att jemväl öfvertaga den mindre

lönande verksamhet, som den förbjudit andra idka och hvarigenom

dessa uppfylde ett allmänhetens berättigade kraf.

Slutligen har man, såsom skäl mot postverkets åtagande af veckotidningarnas

befordran, äfven hört invändas, att dessa tidningars innehåll

i allmänhet vore sådant, att deras spridning icke borde uppmuntras.

Efter hvad ofvan är anfördt, är ett dylikt påstående dock icke

med verkliga förhållandet öfverensstämmande. Beträffande Stockholm,

som denna fråga närmast torde röra, är att märka, att enligt senast

utgifna tidningstaxa utkomma i denna stad tillhopa 54 veckotidningar.

Af dessa äro 15 af religiöst innehåll, 15 äro facktidningar, 2 nykterhetstidningar,

7 antingen illustrerade eller af skönlitterärt innehål], 6

politiska och 9 dels skämttidningar, dels tidningar af stundom stötande

eller skandalöst innehåll. Häraf framgår, att hela det stora flertalet

af dessa tidningar måste räknas bland landets aktningsvärda och gagnande

publikationer. Hvad den sist omförmälda klassen beträffar, bör

derjemte uppmärksammas, att deras hufvudsakliga spridning sker genom

lösnummerförsäljning och ingalunda genom prenumeration, hvadan

för dem den af motionären föreslagna tillåtelsen icke torde medföra

synnerlig, fördel. För öfrigt torde utskottet ej behöfva erinra derom,

att det icke är åt postverket våra grundlagar afsett att öfverlemna

den erforderliga uppsigten öfver tryckfrihetens rätta bruk.

Antagandet af Kongl. Maj:ts förslag att medgifva lokalprenumeration,

å allenast sådana tidningar, som utkomma mindre ofta än en

gång i veckan, skall, efter utskottets mening, icke komma mer än ett

ytterligt ringa antal tidningar och tidningsläsare till nytta. De tidningar

och tidskrifter, som utkomma så sällan som dessa, utdelas nemligen

i allmänhet utan någon särskild kostnad genom bokhandlarne, och

en tillåtelse till postprenumeration skulle säkerligen icke medföra någon

ändring häri. Ett antagande af Kongl. Maj:ts förslag torde derför

vara utan all betydelse.

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 5 Sami. 1 Afd. 15 Häft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,

l:o) att till § 1 mom. 1 af nådiga kungörelsen

den 11 maj 1883 angående vilkoren för tidningars och

tidskrifters postbefordran må fogas följande tillägg: »A

tidning, som utkommer högst en gång i veckan, må

prenumeration ske å enahanda vilkor jemväl vid postanstalt

å den ort, der tidningen utgifves, dock utan

skyldighet för postanstalten att för dess befordran

anordna särskilda utdelningsturer».

Uti ofvanberörda kongl. proposition föreslår Kongl. Maj:t vidare,

att § 3 af nämnda nådiga kungörelse angående vilkoren för tidningars

och tidskrifters postbefordran må erhålla följande lydelse:

»Varder, för att såsom försändelse under band med post befordras,

till postanstalt aflemnadt exemplar af tidning, tidskrift, författningssamling,

handlingar utgifna af sällskap eller föreningar o. s. v., hvarå ej

prenumeration vid postanstalt egt rum, skall för hvar särskild försändelse,

ehvad denna utgöres af ett eller flera exemplar af samma eller

olika tidningar eller tidskrifter m. m., befordringsafgiften utgöra 1 öre

för hvar vigt af 50 gram eller Överskjutande del deraf, dock så, att icke

i något fall afgiften för en särskild försändelse understiger 4 öre, om

den med post eller af landtbrefbärare fortskaffas, samt 2 öre, om densamma

å postanstalt behandlas utan att med post eller af landtbrefbärare

fortskaffas.

I öfrigt varda å tidningar och tidskrifter m. m., som på förenämnda

sätt med post fortskaffas, tillämpade de bestämmelser, som i

allmänhet gälla för befordran af korsbandsförsändelser, med undantag

likväl för hvad rörande högsta vigten för hvar särskild försändelse

finnes föreskrifvet.»

Den förändring, som härigenom skulle införas, vore den, att under

det för närvarande ifrågavarande befordringsafgift utgör 1 öre för hvar

vigt af 50 gram eller Överskjutande del deraf, dock så att icke i

något fall afgiften för en särskild försändelse understiger 4 öre, skulle

enligt förslaget lägsta afgiften bibehållas vid 4 öre, om försändelsen

med post eller af landtbrefbärare fortskaffades, men nedsättas till 2 öre,

om densamma utdelades utan att med post eller af landtbrefbärare

fortskaffas.

I sammanhang med utfärdande af nådiga kungörelsen den 21

december 1888 beträffande postverkets rätt i fråga om befordran af

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

bref och brefkort m. m., hvarigenom bland annat statens postverk

uttryckligen förklarades ega uteslutande rätt att mot afgift besörja

regelbunden befordran af förseglade eller eljest tillslutna bref äfvensom

af brefkort å de särskilda inrikes orter, der postverket anordnat lokalbrefbefordran,

anbefalde Kongl. Maj:t generalpoststyrelsen att efter

verkstäld utredning till Kongl. Maj:t inkomma med underdånigt yttrande,

huruvida och i hvilken mån lindring i afgiften för lokalbrefbefordran

kunde, vare sig genom nedsättning af portoafgiften, genom höjning af

vigtsatsberäkningen vid enkelt porto eller på annat sätt, utan afsevärd

olägenhet för postverket ega rum.

Till åtlydnad häraf afgaf generalpoststyrelsen den 1 mars 1889

underdånigt utlåtande i ämnet, dervid styrelsen på anförda skäl fann

sig icke kunna föreslå vare sig nedsättning af portoafgifterna för lokalbref

och lokalbrefkort eller höjning af vigtsatsberäkningen vid enkelt

porto för lokalbref, men deremot förklarade sig anse någon lindring i

afgifterna för lokalkorrespondensen kunna vinnas genom nedsättning

af portoafgifterna för korsbandsförsändelser, som å postanstalt behandlades

utan att med post eller landtbrefbärare fortskaffas. Bland dessa

korsbandsförsändelser vore det dock egentligen endast andra trycksaker

än tidningar och tidskrifter, som förekomme i något större antal.

På grund häraf föreslog derför styrelsen, att Kongl. Maj:t, med

ändring af bestämmelserna i nådiga brefven den 2 maj 1879 och den

18 december 1885, i hvad desamma rörde korsbandsförsändelser innehållande

affärshandlingar, varuprof eller andra trycksaker än tidningar

och tidskrifter, täcktes förklara, ätt befordringsafgiften skulle utgöra för

försändelse af nämnda slag, som å postanstalt behandlades utan att med

post eller af landtbrefbärare fortskaffas, 2 öre för hvar vigt af 50 gram

eller del deraf, dock att minimiafgiften skulle utgöra för varuprof 4 öre

och för sådan försändelse, som innehölle affärshandlingar, 5 öre.

Ehuru generalpoststyrelsen beträffande den nu utgående afgiften

för tidningars och tidskrifters postbefordran fann någon nedsättning deri

icke böra ifrågasättas, ansåg dock styrelsen minimiafgiften för dylika

försändelser vid lokalbefordran lämpligen kunna sättas till hälften af

hvad som utgjordes vid annan befordran och sålunda sänkas från 4 öre

till 2 öre.

Enligt på föranstaltande af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet

under nästlidne februari månad verkstäld räkning af

samtliga korsbandsförsändelser skulle postverkets inkomst af dylika försändelser

vid lokalkorrespondens kunna antagas för år räknadt utgöra

tillhopa 16,859 kronor 44 öre, hvadan, under förutsättning, att den lokala

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 16.

utvexlingen af korsbandsförsändelser icke komme att ökas till följd af

den föreslagna nedsättningen i afgiftsberäkningen, samma nedsättning

knnde beräknas medföra en minskning i årsinkomsten af 8,429 kronor

72 öre. Enligt generalpoststyrelsens åsigt kunde dock med säkerhet

antagas, att den beräknade minskningen i inkomst komme att mer än

motvägas af den ökning i antalet af dylika försändelser, som genom

nedsättningen i afgift komme att framkallas.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet förklarar sig herr statsrådet

i likhet med generalpoststyrelsen anse, att en nedsättning i afgiften

för korsbandsförsändelser vid korrespondens skulle vara af afsevärdt gagn

för den korresponderande allmänheten, på samma gång som nedsättningen,

om den hölles inom de af styrelsen föreslagna gränser, syntes kunna

åvägabringas utan uppoffring från postverkets sida.

I sammanhang med beslutet om ifrågavarande kongl. propositions

aflåtande beslöt Kongl. Maj:t tillika, att med pröfningen af hvad generalpoststyrelsen

föreslagit i fråga om postbehandlingen af andra korsbandsförsändelser

än de, som omförmäldes i ofvanberörda kongl. kungörelse

den 11 maj 1883, skulle anstå, till dess Riksdagen fattat beslut i nu

föreliggande fråga.

Utskottet har icke något att erinra emot nu förevarande del af

Kongl. Maj:ts nådiga proposition och hemställer derför,

2:o) att Kongl. Maj:ts ifrågavarande förslag må af

Riksdagen bifallas.

Stockholm den 1 maj 1891.

På utskottets vägnar:

CARL HERSLOW.

Reservation:

emot l:sta punkten:

af herr friherre Barnekow samt herrar Reuterswärd, Stephens, (Jävalli,

P. J. Andersson och Elirenborg med tillkännagifvande, att. de inom utskottet

röstat för bifall till Kongl. Maj:ts framställning jemväl i denna del.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1891.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1891:98 Skrifvelse till Konungen, angående ändringar i kongl. kungörelsen den 11 maj 1883 angående vilkor en för tidningars och tidskrifters postbefordran. a1 i texten