Sök i Ratio Lex

Betänkande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring af 47 § i gällande tullstadga. Till bevillningsutskottet har hänvisats en af herr C. W. Collander inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 126, om skrifvelse till Kongl. Maj:t, med begäran om ändring af 47 § i gällande tullstadga.

1891-04-10 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1891:6, Betänkande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring af 47 § i gällande tullstadga. Till bevillningsutskottet har hänvisats en af herr C. W. Collander inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 126, om skrifvelse till Kongl. Maj:t, med begäran om ändring af 47 § i gällande tullstadga.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

1

N:o 6.

Ant. till Biksd. kansli den TO April 1891, kl. 8 e. m.

Betänkande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Maj:t med begäran om ändring af 47 § i gällande tullstadga.

Till bevillningsutskottet har hänvisats en af herr C. W. Collander

inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 126, om skrifvelse till Kongl.

Maj:t, med begäran om ändring af 47 § i gällande tullstadga.

I Kongl. Maj:ts nådiga tullstadga den 2 november 1877 hafva

46 och 47 §§ följande lydelse:

»§ 46.

Mom. 1. Svensk skeppare, som i däckadt fartyg under trettio

ton eller öppen båt å utländsk ort intagit varor med bestämmelse vare

sig till svensk eller utländsk hamn, äfvensom utländsk skeppare, som

i fartyg af ofvannämnda beskaffenhet å utrikes ort lastat varor med

bestämmelse till svensk hamn, skall i lastningsorten uppgöra märkrulla

eller förteckning öfver sin last, i hvilken handling bör intagas skepparens

och farkostens namn, den senares hemort och nummer, orten dit han

är bestämd, samt, om lasten är lös, densammas beskaffenhet, mått eller

vigt, med frihet från ansvar om skilnaden mellan de uppgifna och de

verkliga qvantiteterna ej befinnes större än fem procent öfver eller under,

och, om lasten är emballerad, märke, nummer och kubikinnehåll

Bill. till Riksd. Brok 1891. 5 Sand. 1 Afd. 6 Höft. (N:o 6).

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

eller bruttovigt å hvarje kolly; åliggande det derjemte i sistnämnda

fall skepparen att föranstalta derom, ej mindre att plomberingsstämpel

må varda af tullförvaltningen i lastningsorten anbringad å hvart och

ett af berörda kolly, än äfven att bevis om plomberingen må af nämnda

tullförvaltning tecknas å märkrullan.

Mom. 2. Denna märkrulla, jemte en af skepparen egenhändigt

underskrifven afskrift deraf, försedd med intyg af tullkammaren i lastningsorten

att afskriften är enlig med den till samma tullkammare aflemnade

angifningsinlaga, efter hvilken utklareringen skett, åligge skepparen

att före afresan ingifva till den på stället förordnade svenske

konsul, som, efter meddeladt intyg å märkrullan, att en lika lydande

afskrift deraf blifvit till honom ingifven, bör återställa märkrullan till

skepparen och afsända afskriften med nästa post antingen till tullkammaren

i den svenska hamn, dit skepparen är bestämd, eller, i händelse

svensk skeppare ämnar afgå till någon utländsk ort, eller Norge, till

den tullkammare i Sverige, i hvars distrikt farkostens hemort är belägen.

Mom. 3. Från skyldigheten att medhafva af svensk konsul attesterad

märkrulla, äfvensom att af densamma till konsuln aflemna den

ofvannämnda afskriften, vare skeppare befriad, hvilken på utländsk ort,

der svensk konsul ej är förordnad, intager last, eller hvilken innehar

endast sådan lös, ej emballerad vara, som vid införsel i Sverige är fri

från tull. Dock bör skepparen jemväl i dessa fall upprätta och aflemna

behörig märkrulla i enlighet med hvad derom i allmänhet i §§ 11 och

12 föreskrifves.

Mom. 4. Befrielse från skyldighet att för svensk konsul uppvisa

märkrulla vare jemväl, enligt hvad särskildt stadgadt är, tills vidare

medgifven vid fart emellan orter inom Helsingborgs, Landskrona, Malmö

och Trelleborgs tullkammaredistrikt, å ena, samt Helsingörs, Köpenhamns

och Kjöge tulldistrikt, å andra sidan.

§ 47.

Mom. 1. Om skeppare å däckadt fartyg under trettio ton eller

öppen båt, under segling i svenskt farvatten, gör sig skyldig till sådan

förseelse, som i § 2, mom. 3 omförmäles, skall vid straffets bestämmande

denna omständighet såsom försvårande anses.

Mom. 2. Befinnes skeppare å sådan farkost, då han i svenskt

farvatten anträffas, alldeles sakna märkrulla, eller är märkrullan i de

fall, då skepparen, enligt hvad i § 46 stadgas, varit skyldig att den
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

samma i lastningsorten för svensk konsul uppvisa, icke med vederbörlig

påski-ift om sådant uppvisande försedd, skall farkosten införas till närmaste

tullkammare, och hela lasten, om större eller mindre del deraf

utgöres af tullpligtigt gods, vara förbruten samt skepparen derjemte

ansvara såsom för oloflig varuinförsel i afseende å det tullpligtigå godset.

Saknas å märkrullan tullpligtigt gods, som i farkosten anträffas,

eller saknas i farkosten tullpligtigt gods, som å märkrullan är upptaget;

vare i förra fallet godset och i senare fallet dess värde förbrutet,

och plikte derjemte skepparen såsom för oloflig varuinförsel. Kan i

sistnämnda fall godsets värde ej utrönas, dömes skepparen till böter

från och med femtio till och med fem hundra kronor. Utgöres fartygets

last helt och hållet af tullfritt gods och saknas derå behörigen

upprättad märkrulla, böte skepparen från och med tjugu till och med

två hundra kronor. År åter märkrullan i fråga om sådant gods ej

öfverensstämmande med lasten och utgör skilnaden mera än fem procent,

vare bot från och med tio till och med femtio kronor.

Mom. 3. De ansvarsbestämmelser, hvilka mom. 2 innehåller, gälle

ock, om, vid framkomsten till svensk destinationsort, märkrulla saknas

eller med lasten icke öfverensstämmer.»

Ifrågavarande af motionären väckta förslag har af honom redan

framlagts vid 1888 års riksdag, men tillvann sig då hvarken utskottets

tillstyrkan eller Riksdagens bifall. Motionären föreslog då som nu:

att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl.

Majd täcktes ändra lydelsen af 47 § i gällande tullstadga i det syfte,

att vid beslag, som i denna paragraf omförmäles, lastegare ej må fråndömas

sin egendom, så snart vid domstolsförhöret ådagalägges, att han

icke varit delaktig i skepparens lagstridiga handlingssätt eller eljest

försummat något, som honom såsom lastegare åligger vid varuinförsel.

Motionären omförmäler nu till en början de af utskottet år 1888

förebragta skäl för dess afstyrkande hemställan, hvilka hufvudsakligen

voro, att den af motionären omordade strängheten uti berörda paragrafer

ansetts nödvändig för att förebygga en med ifrågavarande mindre

farkoster lättare utförbar oloflig varuinförsel, samt att det torde

vara omöjligt att bevisa, det icke ett försök till smuggling förelegat,

och att detta ej skett på lastegarens tillskyndelse eller åtminstone med

hans vetskap, äfvensom slutligen, att rättelse i möjliga missförhållanden

hittills vunnits på det sätt att, då varuegarens oskuld varit fullt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

ådagalagd, staten till honom återstält det gods, som blifvit dömdt förbrutet,

en utväg som syntes utskottet vara vida att föredraga framför

den af motionären förordade.

I sin nu afgifna motion påpekar motionären, att dessa skäl synas

hvila på en förutsättning, som motionen oförtydbart icke gåfve vid handen,

den nemligen att genom ett antagande åt motionärens förslag faran

för oloflig varuinförsel skulle ökas. Motionären hade icke föreslagit

någon lindring i de stränga bestämmelser, som enligt ifrågavarande

paragraf drabbade skepparen, om han, vare sig afsigtlig^, genom försummelse,

eller af rent oförstånd, ej stälde sig samma paragraf till efterrättelse,

ehuruväl äfven i dessa fall åtskilligt vore att anföra mot att

fel och påföljd icke sällan kunde komma att stå i ett orimligt och orättvist

förhållande till hvarandra; ej heller hade motionaren velat befria

lastegaren från den stränga ansvarspåföljden, utom i det fall att vid

domstol ådagalades, det han icke haft del i skepparens lagstridiga

handlingssätt eller eljest försummat något, som honom såsom lastegare

vid varuinförsel ålåge; och att en sådan ändring af paragrafen skulle

innebära någon sorts ökad uppmuntran till smugglingsförsök syntes

motionären vara en orimlig föreställning, såvida man ej antoge, att

domstolen kunde känna sig frestad underlåta fullgörandet af sin pligt.

Utskottets år 1888 ofvan anförda förnämsta invändning mot förslaget,

eller »att det oftast torde vara omöjligt att bevisa, att icke ett

försök till smuggling förelegat och att detta ej skett på lastegarens

tillskyndelse eller åtminstone med hans vetskap», vore snarare ett bevis

i motsatt rigtning af utskottets öfriga tankegång och bestyrkte

endast, hvilken ringa eftergift i ett drakonisk! och vid tillämpningen

ofta i hög grad orättvist befunnet stadgande, motionärens ändringsförslag

innebure. Att lastegare kunde uppenbart oskyldig blifva fråndömd

sin egendom och detta stundom till för honom ruinerande belopp samt

att sådana fall flere gånger inträffat, framginge af utskottets betänkande,

men utskottet hade i dylika fall allenast velat hänvisa den oskyldigt

dömde till den Kong!, benådningsrätten. Oafsedt att vid en sådan

benådning äfven tredje mans, beslagtagarens, lagliga rätt kunde anses

varda kränkt och att derjemte varorna under den långa processtiden

kunde undergå betydlig värdeförminskning, syntes det motionären ej

vara staten värdigt att sätta nåd, der rätt på goda skäl borde gälla.

Sedan motionärens först väckta motion afgafs, hade flera för rättskänslan

upprörande fall inträffat liknande det, som närmast föranledt

sistnämnda motion, och hade motionären derför från flere håll blifvit

uppmanad att åter upptaga sitt förslag.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

De uti ofvanintagna paragrafer lemnade stadgande!! gälla allenast

för däckade fartyg under trettio ton och öppna båtar och äro framkallade

af farhåga för att smugglingsförsök lättare skola kunna ske

med dylika fartyg än med andra. Vid skeppares uraktlåtenhet att ställa

sig till efterrättelse tullstadgans föreskrifter har man i allmänhet åtnöjt

sig med att bestraffa skepparen; men enligt 47 § varder i nu föreliggande

fall jemväl godset förverkadt och således äfven lastegaren

straffad. Har denne ingen del uti den begångna förseelsen är ett sådant

straff ytterst obilligt och tydligen stridande emot allmänt antagna straffrättsliga

grundsatser. Straffbestämmelsen hvila!’ på den presumtionen,

att lastegaren är delaktig uti förseelsen, men denna presumtion torde

i de flesta fall icke vara vigtig och borde väl åtminstone icke få gälla

der dess ovigtighet klarligen ådagalägges.

Bland berörda bestämmelser är det i synnerhet stadgandet om

att skepparen skall före afresan till svenske konsuln å platsen ingifva

den upprättade märkrullan jemte afskrift af densamma, hvilket vanligast

föranleder den i 47 § stadgade ansvarspåföljd. Denna föreskrift är tydligen

lemnad för att konsuln skall kunna om fartygets afgång underrätta

tullkammaren å vare sig destinationsorten eller å den plats, der

fartygets hemort är belägen, så att tullmyndigheten derstädes skall

kunna vaka öfver, att någon lossning der icke sker före förtullningen.

Redan det för skepparen stadgade ansvaret för underlåtenhet att uppvisa

märkrullan för konsuln synes utskottet vara ovanligt strängt, då

han för denna förseelse straffas såsom för oloflig varuinförsel, en

stränghet som förefaller så mycket hårdare som skepparen i de uti 3

och 4 mom. af 46 § uppräknade fall är befriad från berörda skyldighet

och således lätt kan af glömska eller af okunnighet om svenskt konsulats

befintlighet på platsen råka att förbise förpligtelse!! i sådana

fall, då befrielse derifrån icke är lemnad. Men vida hårdare är det

naturligtvis för varuegaren att få plikta och dyrt plikta för en dylik

skepparens uraktlåtenhet. Äfven uti öfriga i 47 § uppräknade fall, der

godset till följd af annan försummelse från skepparens sida skall vara

förverkadt, synes stadgandet härom vara obilligt gent emot en till förseelsen

alldeles oskyldig varuegare. Strängheten uti stadgandena att,

derest å märkrullan saknas tullpligtigt gods, som i farkosten anträffas,

eller i farkosten saknas tullpligtigt gods, som å märkrullan är upptaget,

i förra fallet godset och i senare fallet dess värde skall vara förbrutet,

framträder desto skarpare, som en dylik straffpåföljd icke är föreskrifven,

om en sådan förseelse begås å större fartyg än dem, för Indika berörde

stadgande!! gälla. Utom rättvisa och billighet tala äfven praktiska skäl

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

för upphäfvande^ af ifrågavarande stadgande. Bestämmelser, sådana

som de här omnämnda, äro synnerligen egnade att afskräcka varuförsändare,

såväl svenska som i synnerhet utländska, från att använda

berörda mindre, svenska farkoster, och den sjöfartsnäring, som i ganska

stor utsträckning drifves af vår kustbefolkning, blifver, allteftersom

handelsverlden hinner att bli bekant med den ofantliga risk en varuafsändare

utsätter sig för genom att anförtro sin egendom åt dylika

svenska fartyg, i högsta grad försvårad och inskränkt.

Slutligen bör ock påpekas, att det straff, som stadgats för i berörda

paragrafer omförmäld uraktlåtenhet., kan, ehuru uraktlåtenheten

är densamma, ena gången, om lasten är obetydlig, blifva ringa, men

eu annan gång deremot, om lasten är dyrbar, ytterst svårt.

En ändring af ifrågavarande stadganden finner utskottet derför i

likhet med motionären vara synnerligen önsklig. Vid en sådan förändrings

vidtagande är emellertid att iakttaga, att man dels icke förbiser

syftet med dessa stadganden, förebyggandet af en oloflig varuinförsel,

dels ock tillser, att det med förändringen afsedda ändamålet

varder uppnådt. Af förstberörda anledning torde man icke kunna våga

att utan all inskränkning fritaga lastegaren från ansvar för ifrågavarande

förseelser. Klart är nemligen, att om en varuförsändare önskar smuggla

in varor i landet och af sådan anledning vill frigöra sig från den

kontroll, som innefattas uti ifrågavarande föreskrifter, skall han söka

välja en skeppare, som är beredd att, om smugglingsförsöket misslyckas,

underkasta sig den för dessa föreskrifters uraktlåtande stadgade

ansvarspåföljden- I sådant fall bör naturligtvis lastegaren kunna straffas

och en konfiskation af den honom tillhöriga lasten är då ock en synnerligen

lämplig påföljd.

Att åtnöja sig med ett stadgande, att konfiskationen skulle inträda

först när varuegaren bevisligen varit i förseelsen delaktig, måste härvid

anses betänkligt, ty i de flesta fall har delaktigheten naturligtvis bestått

i att lastegaren förmått skepparen till smugglingsförsöket eller åtminstone

varit om detsamma medveten, och i sådana fall torde delaktigheten

vara ytterst svår att bevisa. Men äfven om man bibehåller nu

gällande presumtion, genom hvilken lastegaren i regel antages meddelaktig

i sådana skepparens förseelser hvarom här är fråga, och äfven

om man, med detta antagande, likaledes bibehåller den nu gällande grundsats,

att lastegaren skall med hela lasten ansvara för att ifrågavarande

föreskrifter iakttagas, måste väl befrielse från detta ansvar kunna och

böra stadgas som en undantagsbestämmelse, hvilken får tillämpas, när

uppenbart är att lastegaren är i allo oskyldig.

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

Motionären har nu till afhjelpande af det för lastegaren obilliga

uti ifrågavarande bestämmelser föreslagit, att vid de beslag, som i 47 §

omförmälas, lastegaren ej skulle fråndömas sin egendom, så snart »vid

domstolsförhöret ådagalades», att han icke varit delaktig i skepparens

lagstridiga handlingssätt eller eljest försummat något, som honom såsom

lastegare ålegat vid varuinförsel. Härmed torde emellertid icke motionärens

syfte varda uppnådt. Skulle nemligen af lastegaren fordras,

att han ådagalade, d. v. s. lagligen bevisade, att han icke varit delaktig

i skepparens förseelse, och således hvarken förmått skepparen

till eller varit medveten om förseelsen, skulle man på lastegaren ställa

en fordran, som han näppeligen någonsin skulle kunna uppfylla. Vida

omöjligare, än det i allmänhet för åklagaren torde vara att bevisa

lastegarens skuld, skulle det för den senare blifva att med fullt bindande

bevisning ådagalägga sin oskuld.

Olämpligheten af dylika stadganden har erfarenheten redan gifvit

vid handen. Så föreskrifves t. ex. i tullstadgan dels i 18 § att, om

tullpligtigt gods finnes i fartyget så förstucket eller undandoldt, att

oloflig införsel deraf uppenbarligen är tillämnad, men skepparen kan i

bevis leda, att han om godsets inpraktiserande i fartyget ej egt kunskap,

skepparen varder fri från ansvar för oloflig varuinförsel och allenast

straffas för underlåtenhet i tillsynen om fartyget, dels ock i 24 §, att

om vara finnes i annan förstucken eller insmugen, men egaren eller

emottagaren af godset kan visa, att försöket till tullförsnillning blifvit

utan hans vetskap vidtaget, så varder han från ansvar fri och blott

godset förverkadt. Men vid tillämpningen har det visat sig omöjligt att

åstadkomma en så stark bevisning som den af tullstadgan i dessa fall

fordrade, och domstolarne lära derför ock hafva åtnöjt sig med att af

undersökningen uppenbarligen framgått, att den åtalade icke varit i förseelsen

delaktig, för att befria honom från den högre ansvarspåföljden.

Då det nu icke gerna kan vara lämpligt att i tullstadgan införa

ännu ett stadgande, hvilket genom sin stränghet i fordran på bevisning

skulle hafva till följd, att antingen det med förändringen åsyftade ändamålet

icke blefve uppnådt eller ock att domstolarne tvungos att vid

tillämpningen åtnöja sig med mindre bevisning än lagen fordrade, har

utskottet icke kunnat tillstyrka en sådan affattning af paragrafen som

den af motionären föreslagna. Hans syfte att utan allt för stora bevisningssvårigheter

å ena sidan kunna med straff åtkomma en uti

ifrågavarande förseelser delaktig lastegare och å den andra från straffpåföljd

fritaga eu lastegare, som till sådan meddelaktighet är alldeles

oskyldig, torde bäst kunna vinnas genom ett så affattadt stadgande

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 6.

som här ofvan antydts; och utskottet får sålunda, delande motionärens

uppfattning om obilligheten i nu gällande bestämmelser, hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes

Kongl. Maj:t vidtaga den ändring i 47 § gällande

tullstadga, att den måtte erhålla följande lydelse:

§ 47.

Mom. 2. — — — — — — — — — ~~

Mom. 3. —-----— ~ —

Mom. 4. Derest uppenbart är, att lastegare icke

varit uti de i denna paragraf omförm älda förseelser

delaktig, vare det honom tillhöriga gods icke förbrutet.

Stockholm den 10 april 1891.

På utskottets vägnar:

Carl Herslow.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1891.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1891:101 Skrifvelse till Konungen, med begäran om ändring af 41 § i gällande tidlstadga. s. 11 i texten