Sök i Ratio Lex

Betänkande, angående vilkoren jäv försäljning af bränvin. .

1891-04-10 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1891:7, Betänkande, angående vilkoren jäv försäljning af bränvin. .

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Bevillningsutskottets Betänlumde N:o 7.

N:0 7.

Ank. till Riksd. kansli den 11 April 1891, kl. 1 e. m.

Betänkande, angående vilkoren jäv försäljning af bränvin.

. Sedan bevillningsutskottet till behandling förehaft samtliga till utskottet

hänvisande motioner, som afse ändringar i nu gällande förordning angående

vilkoren för försäljning af bränvin, får utskottet häröfver afgifva betänkande.

§ 1 mom. 1 i gällande förordning angående vilkoren för försäljning

af bränvin och andi’a brända eller destillerade spirituösa drycker den 29 mai

1885 är af följande lydelse:

1. Har för gästgifveri å landet vid den tid, då nådiga förordningen

den 18 januari 1855 angående vilkoren för försäljning af bränvin blef till

efterlefnad gällande, utskänkningsrättighet utöfvats och sedermera icke upphört

; då ma samma handel, sa framt rättigheten dertill icke varder uppsagd

eller förverkad, fortfarande tillgodonjutas, dock endast af den, som, då nådiga

förordningen den 26 augusti 1873 angående vilkoren för försäljning af bränvin

blef till efterlefnad gällande, var egare till sådant gästgifveri, och af

hans hustru, så länge någon af dem lefver och gästgifverihållningen vid

samma gästgifveri, sjelf eller genom annan behörig person, besörjer.

Bill. till Riksd. Prot. 1891. 5 Samt. 1 Afd. 7 Iläft. (N:o 7.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 21, anmärker herr

C. J. Bladh att af nämnda stadgande ej framgår huruvida utskänkningsrättighet

öfvergår från gästgifveriegare till dennes hustru blott i det fall att

hon varit med honom i äktenskap förenad vid den tid, då kongl. förordningen

den 26 augusti 1873 blef till efterlefnad gällande eller om rättigheten öfverflyttas

från mannen till hustrun, äfven om de med hvarandra ingått äktenskap

efter denna tid.

Då denna otydlighet gifvit anledning till olika tolkningar, ansage motionären

ett mera bestämdt affattande af stadgandet vara af behofvet påkalladt,

hvadan motionären hemstälde att Riksdagen ville för sin del besluta

sådan ändring af nämnda lagrum, att mellan orden hans och hustru insattes

ordet dåvarande.

Utskottet kan ej dela motionärens åsigt derom att ifrågavarande stadgande

är otydligt. Ordalagen gifva otvetydigt vid handen att utskänkningsrättighet

vid gästgifveri, om den eljes i enlighet med stadgandet blifvit bevarad,

öfvergår på gästgifveriegarens hustru utan afseende å tiden för makarnas

giftermål, och stadgandets egen natur torde förbjuda att pa annat sätt uppfatta

detsamma. Ty då lagstiftaren genom nämnda stadgande gjort en begränsning

af rättigheter, hvilka förut på grund af privilegium vant oskiljaktigt

förenade med innehafvande! af gästgifveri, lärer en restriktiv tolkning af

stadgandets innebörd icke vara tillåten. Motionärens förslag innebär således

icke att till formen förtydliga förevarande stadgande, utan att till innehållet

ändra detsamma. Då emellertid vid all lagstiftning lagstiftaren har att i

främsta rummet tillse, att genom de nya bestämmelserna redan förvärfvade

rättigheter icke kränkas, men den föreslagna förändringen påtagligen skulle

innebära en sådan kränkning, kan utskottet för sin del ej biträda en dylik

förändring. Att denna i allt fall skulle vara af föga omfattande vigt, torde

framgå af det förhållande, att hela antalet privilegierade utskänkningsrättigheter

å landsbygden utgjorde blott 126 för försäljningsåret 1888—1889 och

nu antagligen är ännu mindre.

Utskottet hemställer alltså,

l:o) att motionen icke måtte af Riksdagen bifallas.

Genom nådigt bref den 29 november 1889 har, med upplifvande af

kongl. brefven den 3 december 1740 och den 29 november 1743, införsel

och försäljning af bränvin i lappmarkerna förbjudits vid vite af 33 riksdaler

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

16 skillingar banko och den olofligen införda eller försålda varans konfiskation;

och genom nådigt bref den 15 december 1848 har, vid enahanda påföljd,

förbud stadgats mot införsel och försäljning i lappmarkerna af konjak,

rom och arrak. Genom särskildt stadgande har dock förordnats att hvad

Lycksele socken anginge nämnda kongl. bref skulle till all kraft och verkan

upphöra.

I motion, n:o 33, inom Andra Kammaren anför herr P. A. Hellgrén

att om nämnda kongl. bref samt nu gällande kongl. förordning angående

vilkoren för försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade spirituösa

drycker den 29 maj 1885 skulle efter ordalydelsen rätt tolkas och

tillämpas, skulle man komma till den slutsatsen att inforsling och försäljning

af spritdrycker i lappmarkerna vore belagdt med ett straff af'' endast 50

kronors vite och varans förlust, då deremot betydligt strängare straffbestämmelser

gälde för oloflig försäljning af sådana drycker i öfriga delar af riket.

De i nämnda kongl. bref gifna bestämmelser hade i fiffigt icke på ett tillfredsställande

sätt lyckats förhindra eller hämma spritdryckers införande och

försäljning i lappmarkerna, och bestämmelserna vore, enligt motionärens förmenande,

af beskaffenhet att icke kunna efterlefvas, rätt förstås och tolkas.

En del myndigheter hade ansett att en inforslad spritvara icke varit förbruten,

om ej försäljning deraf egt rum; andra myndigheter åter hade visat sig

hylla eu alldeles motsatt uppfattning. Då emellertid nämnda kongl. bref

stadgade ansvar för inforsling och försäljning, vore motionären för sin del

af den mening att, innan ansvar för inforsling kunde ådömas, försäljning af

den inforslade varan borde hafva egt rum. I annat fall skulle knappast

någon, som komme resande till lappmarken, undgå att blifva lagöfverträdare.

En turist t. ex. — och sådana förekomme numera i stor mängd inom olika

delar af lappmarken — skulle säkerligen blifva mycket förvånad, om allmänna

åklagaren lade beslag på hans resflaska och genom stämning underrättade

honom att i Sverige funnes en lag, som vid 50 kronors vite och

varans förlust förbjöde någon att medföra spritvaror till lappmarken.

Då motionären vore öfvertygad att, derest enbart inforsling af spritdrycker

till lappmarken skulle beläggas med straff, ifrågavarande kongl. bref

svårligen kunde efterlefvas, men han ifrade för en lag, som hämmade rusdryckernas

missbrukande vare sig af lappar eller andra rikets innebyggare,

ville han i syfte att för lönkrögaren skärpa straffet samt åstadkomma, att

lagen kunde i möjligaste mån efterlefvas, af allmänna åklagaren rätt fattas

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

och af domstolarna Instämmande tolkas, föreslå att Riksdagen måtte i skrifvelse

till Kongl. Maj t hemställa:

»att kongl. blefven den 29 november 18.39 och den 15 december 1848

måtte så förändras, förtydligas och tillämpas, att den, som beträdes och

dömes för oloflig försäljning af bränvin och andra brända eller destillerade

spirituösa drycker inom Lappmarken, skall, jemte ansvar enligt Kongl. Maj:ts

nådiga förordning angående försäljning af bränvin m. m. den 29 maj 1885,

dömas att derjemte bota 100 kronor för införsel af dylik vara till Lappmarken

jemte varans konfiskation, utan afseende på om den dömde sjelf infört

varan till Lappmarken eller icke.»

Åtskilliga framställningar hafva i detta ämne på senare tider gjorts

till Riksdagen; och tillåter utskottet sig att bär redogöra för dessa framställningar.

Dessförinnan vill utskottet dock hafva erinrat derom, att ifrågavarande

kong], bref blifvit i hvad de rörde handel med spritdrycker upphäfva

redan genom kongl. förordningen, angående vilkoren för försäljning af

bränvin m. in. den 18 januari 1855, hvadan således dessa kongl. bref numera

ega tillämplighet endast i fråga om införsel till lappmarkerna af spritdrycker.

Deremot, om någon begår oloflig försäljning derstädes af sådan

vara, skall han dömas och straffas efter gällande bränvinsförsäljningslag.

I det lagförslag, hvaraf Kongl. Maj:ts till 1885 års riksdag aflåtna

proposition angående vilkoren för försäljning af bränvin m. m. åtföljdes, förekom

efter § 57 följande punkt:

»Rörande förbud mot införsel af bränvin till Lappmarken gäller hvad

derom särskilt är stadgadt.»

I afseende härå hade dåvarande herr statsministern till statsrådsprotokollet

yttrat:

»Under anförande, hurusom genom nådiga brefven den 29 november

1839 och den 15 december 1848 införsel och försäljning af bränvin och

andra spritdrycker i Lappmarken blifvit vid visst vite förbjudna, men att,

sedan i ett särskilt mål Kongl. Maj:t i högsta domstolen genom utslag den

9 november 1876 åt föreskrifterna i ämnet gifvit en sådan tolkning, att införsel

af bränvin i Lappmarken icke vore straffbar, derest icke försäljning

af den införda varan tillkomme, och denna tydning af författningarne sedermera

blifvit af domstolarne tillämpad, kronobetjeningen derefter ansett sig

icke med framgång kunna väcka och utföra något åtal emot bränvins eller

andra rusdryckers införande i Lappmarken, har direktionen för svenska

missionssällskapet i underdånig skrifvelse af den 29 april 1880 hemstält, det

täcktes Eders Kongl. Maj:t i nåder förklara, att förberörda nådiga bref fortfarande

ega gällande kraft och att följaktligen den, som beträdes med in
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 5

försel eller försäljning i Lappmarken af bränvin eller öfriga rusdrycker, gör

sig förfallen till det stadgade vitet jemte varans konfiskation.

Sedan denna underdåniga skrifvelse afläts, har emellertid högsta domstolen

i ett annat mål, afdömdt å högsta domstolens båda afdelningar samfäld!

den 6 november 1884, under åberopande att införsel till Lappmarken

af bränvin vore genom nådiga brefvet den 29 november 1839 vid vite förbjuden,

dömt en person, som erkänt, att han år 1875 till Sorsele socken i

Lappmarken infört bränvin, hvilket jemte det kärl, hvari det förvarats, tagits

i beslag, att utgifva det stadgade vite! samt förklarat i beslag tagna bränvin

och kärl förbrutna. Yid sådant förhållande, och då man väl lärer få antaga,

att den af högsta domstolen sålunda tillämpade grundsats, hvilken blifvit i

domstolens minnesbok antecknad, hädanefter kommer att lända till efterföljd

vid domstolarne, torde den af direktionen för svenska missionssällskapet i

underdånighet gjorda framställning icke böra föranleda till annan åtgärd, än

att i bränvinsförsäljningslagen lemnas uttrycklig hänvisning till det i särskilda

författningar meddelade förbudet mot införsel af bränvin i Lappmarken.»

Yid samma års riksdag hade herr Hellgrdn i en inom Andra Kammaren

väckt motion, under åberopande att missbruket af rusgifvande drycker

ingalunda hämmades genom stiftandet af sådana lagar, som befolkningen på

allt sätt komme att kringgå och som omöjligen kunde handhafvas eller för

sin orimlighet efterlefvas, hemstält, att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse

till Kong!. Maj:t anhålla att nu gällande förbud mot införsel af bränvin

och andra spritdrycker i Lappmarken måtte upphöra att vara gällande.

I det utlåtande, bevillningsutskottet i ämnet afgaf, yttrades:

»Utskottet har tagit kännedom om svenska missionssällskapets ofvanberörda

underdåniga skrifvelse jemte dertill hörande handlingar och dervid

inhemtat, att den i samma skrifvelse gjorda framställning blifvit tillstyrkt

af Konungens befallningshafvande i Yesterbottens och Jemtlands län, hvaremot

Konungens befallningshafvande i Norrbottens län, sedan vederbörande

kommunalmyndigheter blifvit hörde och uttalat sig i olika rigtningar, för sin

del tillstyrkt ifrågavarande införselsförbuds upphäfvande.

Den sålunda föreliggande utredning har utskottet icke funnit lemna

den ledning för omdömet, huruvida bibehållandet af här afsedda bestämmelser

må anses önskligt eller icke, att utskottet derå velat grunda ett bestämdt

uttalande i ämnet. Vid sådant förhållande, och då samma bestämmelser

tillkommit på administrativ väg samt sålunda kunna, om och när Kongl.

Maj:t pröfvar skäligt, på enahanda sätt upphäfvas, har utskottet icke ansett

sig böra tillstyrka bifall till herr Ilellgréns ifrågavarande motion. Men å

andra sidan har utskottet, i betraktande af de betänkligheter emot införselsförbudets

bibehållande, som nu blifvit uttalade, icke trott det vara lämpligt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

att nu åt detsamma bereda helgd af lag, stadgad af Konung och Riksdag

gemensamt.

Till följd häraf har utskottet ansett den i det kongl. förslaget efter

§ 57 intagna punkt angående ifrågavarande införselsförbud böra utgå.»

I enlighet härmed blef ock punkten ur förordningen utesluten.

Yid förlidet års riksdag väckte herr G. Eriksson i Myckelgård motion

om utsträckning till samtliga lappområden i riket af gällande förbud mot

införsel af spirituösa till lappmarkerna.

Till stöd för denna framställning anfördes, bland annat, att ifrågavarande

förbud, hvilken tillkommit på begäran af åtskilliga myndigheter i

afsigt att stäfja det förderfbringande rusdrycksbegäret hos lappbefolkningen

samt den låga vinningslystnaden hos en del af den bofasta befolkningen,

som drefve handel med lapparne, visat sig synnerligen välgörande i de orter,

der detta förbud kunnat tillämpas.

På hemställan af ett inom Andra Kammaren tillsatt tillfälligt utskott,

n:o 2, hvilket till behandling förehaft nämnda fråga och dervid, bland annat,

påpekat att med lappmarkerna förstods ursprungligen endast de för den

nomadiserande lappbefolkningen territorielt afskilda, i Norrbottens och Yesterbotteus

län belägna områden, beslöt Riksdagen att, då det syntes vara uppenbart

att samma skäl, som föranledt förbud mot införsel af bränvin i Norrbottens

och Yesterbottens lappmarker, jemväl förefunnes för det föreslagna

förbudet mot införande af denna dryck i öfriga lappområden, i skrifvelse

till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes förklara kongl. blefven

om förbud mot införsel af spirituösa till lappmarkerna tillämpliga äfven i

afseende å de för lapparne inom Jemtlands och Kopparbergs län afsätta land.

Enligt de till justitieombudsmannen ingifna, vid justitieombudsmannens

till innevarande riksdag aflåtna embetsberättelse fogade uppgifter från kongl.

statsdepartementen rörande behandlingen af Riksdagens hos Kongl. Maj:t anmälda

beslut och gjorda framställningar, har Kongl. Maj:t, sedan Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs och Jemtlands län hvar för sig

inkommit med infordradt underdånigt utlåtande i anledning af Riksdagens

omförmälda framställning angående ifrågavarande förbuds utsträckning till

samtliga lappområden i riket, anbefalt kongl. kommerskollegium och kongl.

generaltullstyrelsen att öfver samma framställning afgifva gemensamt underdånigt

utlåtande, men hade detta vid tiden för uppgifternas meddelande ännu

icke till Kong!. Maj:t inkommit.

Beträffande den nu föreliggande motionen synes den deri begagnade motivering

gifva stöd för det antagande, att motionären jemväl med förevarande förslag

afser att få förbudet mot införsel af spritdrycker till lappmarkerna borttaget.

Då emellertid, i anledning af Riksdagens förlidet år gjorda framställning, fråga

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 7

om utsträckning af samma förbud, enligt hvad utskottet inhemtat, ännu är

på Kongl. Maj:ts pröfning beroende, samt den angående denna fråga skeende

utredning väl får antagas skola gifva vid handen huruvida förbudets bibehållande

i allmänhet är att anse såsom behöfligt och önskvärdt eller icke,

anser sig utskottet, som fortfarande är i saknad af tillräcklig ledning för omdömet

i detta afseende, icke heller nu böra afgifva ett bestämdt uttalande i

detta ämne; hvadan och då, såsom förut blilvit anmärkt, Kongl. Maj:t lärer

vara oförhindrad att, om och när Kongl. Maj:t så pröfvar skäligt, upphäfva

bestämmelserna om förbudet, utskottet alltså för närvarande icke finner skäl

att tillstyrka förbudets borttagande.

Hvad åter angår motionärens förslag om särskilt straff utöfver det i

kongl. förordningen den 29 maj 1885 bestämda för den, som inom lappmarkerna

olofligen försäljer spritdrycker, finner utskottet icke något vara anfördt,

som kan motivera en dylik särskild bestraffning; och då en lagstiftningsåtgärd,

sådan som den af motionären föreslagna, skulle enligt utskottets

åsigt vara i hög grad oformlig och olämplig, får utskottet alltså hemställa,

2:o) att herr Hellgréns motion icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

I en inom Andra Kammaren af herrar A. G. Björkman i Groeryd,

A. G. Jönsson m. fl. väckt motion, n:o 104, i hvars syfte herrar Nils Nilsson

i Skärhus och Edv. Svensson instämt, anmärkes att om än det vore en

obestridlig sanning, att å landsbygden mycket blifvit gjordt för att minska

bränvinskonsumtionen, detsamma icke kunde i lika hög grad sägas om städerna.

Visserligen hade i många städer bränvinsförsäljningsställenas antal

genom vederbörande myndigheters åtgörande under senare åren minskats,

men icke i någon stad hade åstadkommits förbud mot bränvinshandel. Huru

önskligt det än vore, att på lagstiftningsväg allvarliga åtgärder vidtoges att

äfven i städerna ytterligare minska konsumtionen af spritdrycker, finge man

dock härvid gå varsamt till väga. Den i § 25 af nuvarande bränvinsförsäljningsförordning

gifna bestämmelsen att å landsbygden bränvinsförsäljning

vore förbjuden vid tillfällen, då förrättningar ledande till större folksamlingar

der egde rum, syntes emellertid nu lämpligen kunna göras gällande äfven

för städerna. Till följd af lättade samfärdsmedel och andra orsaker hölles i

städerna, åtminstone å flera ställen inom vårt land, en mångfald samman
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 BevillningsutSköttets Betänkande N:o 7.

träden med landsbygdens befolkning, såsom torgdagar, marknader, beväringsmönstringar,

uppbördsstämmor och tingssammanträden, och uppkomme dervid

under nuvarande förhållanden för nämnda befolkning många tillfällen till

missbrukande af rusdryckerna, ofta ledande till dårskaper eller brottsliga handlingar,

som kanske skulle hafva uteblifvit, om förbud funnits mot bränvinshandel

i städerna vid sådana tillfällen. Mot ett sådant förbud kunde visserligen

den invändning göras, att derigenom handel med spirituösa på vissa

ställen kunde blifva instäld under flere dagar å rad, såsom t. ex. då marknad

påginge under mer än en dag. Men häremot ville motionärerna erinra

dels att dylika marknader ju förr desto hellre borde afskaffas, och dels att

det funnes städer, i hvilka redan nu bränvinsförsäljning icke vore tillåten, då

torgdagar der hölles.

På grund af det anförda föreslå motionärerna att Riksdagen ville

besluta:

»att minuthandel med eller utskänkning af bränvin och andra dermed

jemförliga spirituösa drycker varder förbjuden äfven i stad å marknad, torgdag

eller vid beväringsmönstring, samt att vid annan mönstring, uppbördsstämma,

u dagar, då allmän rådstuga eller ting hålles eller annan till folksamling

föranledande förrättning, nämnda drycker ej må försäljas annorlunda

än vid måltider åt spisande gäster.»

Skulle emellertid någon modifikation uti förslaget befinnas nödig, ville

motionärerna icke motsätta sig en sådan, blott hufvudsaken med förslaget

vunnes.

Enligt åberopade lagrum i gällande förordning angående vilkoren för

försäljning af bränvin m. m. är å landet minuthandel med eller utskänkning

af bränvin förbjuden på eller inom 0,2 mil från ställe, der auktion, marknad,

torgdag, uppbördsstämma eller mönstring med beväringsmanskap hålles; och

då vid annan till större folksamling ledande förrättning å landet, eller der

i stad vid tillfälle, som nu blifvit sagdt, anledning förekommer till enahanda

förbud, må för landet Konungens befallningshafvande och i stad vederbörande

polismyndighet ega att derom meddela föreskrift.

De skäl, som föranledt stadgandet om förbud mot bränvinshandel vid

auktion, marknad, torgdag och dylikt å landsbygden, ega naturligtvis principielt

full tillämplighet äfven för stad. Men tydligt är, att då den allmänna

rörelsen är betydligt lifligare i städerna än på landsbygden, ett förbud mot

försäljning af bränvin vid auktion, torgdag och dylikt måste strängare träffa

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

städerna än landsbygden, likasom att, då städerna i afseende på storlek,

lifaktighet m. m. äro högst väsentligt olika, jemväl städerna skulle komma

att i högst olika grad beröras af förbudet. Då t. ex. torgdag i flera af våra

städer hålles hvarje söckendag, och då de dagar helt visst äro ganska få,

då i blott medelstora städer icke förekommer antingen auktion eller torgdag

eller annan dylik till folksamling ledande förrättning, skulle för dessa städer

ett förbjudande af bränvinshandel vid auktion, torgdag och dylikt verka såsom

absolut förbud mot all bränvinsförsäljning eller åtminstone skulle en

sådan bestämmelse hafva en snarlik verkan. Såvida man icke vill framkalla

den oegentlighet att all bränvinshandel blefve i mer eller mindre grad förbjuden

just å de ställen, der den till följd af förhållandenas egen natur måste

blifva lifligast, under det att å andra ställen förbud mot bränvinshandel förefunnes

blott i några sällan förekommande fall, torde det derför vara nödvändigt

att åt ett stadgande om inskränkning i bränvinshandeln i städerna

vid tillfällen, ledande till större folksamling, gifva den tänjbarhet att förbud

mot bränvinsförsäljning vid sådana tillfällen göres beroende på lokalmyndighets

pröfning.

På grund af det anförda och då det väl icke torde kunna sägas annat

än att vederbörande myndigheter i städerna med nödig omtanke utöfvat den

i § 25 i förordningen dem tillagda befogenhet att, då anledning till oordniugar

eller dylikt är att befara, meddela förbud mot försäljning af spritdrycker

— och härpå hafva motionärerna ju sjelfva anfört exempel — finner

utskottet ej skäl att i nämnda bestämmelse föreslå någon ändring, hvadan

utskottet hemställer,

3:o) att ifrågavarande motion icke måtte till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 117, anföra herr

P. Waldenström och 60 andra af kammarens ledamöter hurusom det vore

allmänt erkändt och af erfarenheten mer än tillräckligt bekräftadt, att lättheten

eller svårigheten att erhålla rusgifvande drycker hade ett väsentligt inflytande

på förbrukningen deraf. Att landsbygden haft en omätlig välsignelse

af att den, såsom i allmänhet skett, bannlyst krogen, insåges af en

hvar. I städerna hade man ock på sina ställen bemödat sig om att successivt

inskränka krogarnes antal för att derigenom minska dryckenskapen. I

Bill, till Biksd. Prat. 1891. 5 Sami. 1 Afd. 7 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

samma syfte hade lagstiftaren bestämt vissa inskränkningar i tiden för rusdryckers

försäljning och på flera ställen vore genom myndigheternas försorg

ytterligare inskränkningar vidtagna. Till ett absolut rusdrycksförbud skulle

man väl en gång komma, men då detta önskningsmål icke kunde vinnas på

en gång, utan endast småningom, allt eftersom den allmänna folkopinionen

mognade derför, ansåge motionärerna att man vid innevarande riksdag finge

nöjas med att taga några steg i den rätta rigtningen.

Enligt gällande lag finge minuthandel med bränvin å dag näst fö reson-

och helgdag icke fortfara längre än till klockan 7 e. m. Då nu försäljningstiden

utan skada och till allmänt gagn kunde å sådana dagar inskränkas

till kl. 7, ansåge motionärerna att det icke vore annat än till nytta

om den äfven alla aftnar inskränktes till samma klockslag; och något behof

att börja försäljningen så tidigt som klockan 8 på morgonen kunde icke

anses vara för handen.

Då, beträffande tiden för utskänkning af bränvin i städ, det omöjligen

vore af något intresse för den, som icke hade begifvenhet på starka drycker,

att krogen öppnades redan klockan 7 på morgonen; då vidare den supige

icke kunde annat än förstöra hela sin dag genom att så tidigt slippa in på

krogen, och då enligt läkares påstående de starka dryckernas förderfliga inverkan

minskades, om de förtärdes i sammanhang med måltid, borde utskänkningen

icke begynna förr än vid frukosttiden.

Den magt, som vore lagd i Konungens befallningshafvandes hand att medgifva

utsträckning af utskänkningstiden, hade visat sig i många afseenden

olämplig. Ett olika förfaringssätt hos olika landshöfdingar måste nödvändigt

vålla den ene eller den andre många onödiga obehag, och svårt måste det i

hvarje fall vara för äfven den mest nykterhetsälskande landshöfding att motstå

trycket af en stads kommunalstyrelse, som begärde utskänkningstidens

utsträckning å de finare utskänkningsställena. Denna sak framhölls ock vid

1885 års riksdag med behjertansvärda ord af dåvarande statsministern (se

Andra Kammarens protokoll IV: 60: lo).

Äfven genom § 13 uti ifrågavarande förordning vore i Konungens

befallningshafvandes hand lagd en magt, som utan tvifvel tarfvade inskränkning.

Om på plats, der helsobrunn eller badanstalt vore belägen, redan

funnes utskänkningsställe, kunde det icke finnas något skål, hvarför Konungens

befallningshafvande skulle ega att efter godtfmnandejöka antalet utskänkningsställen

genom beviljande af utskänkningsrättighet för kortare tid

än år. Och der utskänkningsställe ej funnes, kunde det väl icke vara med

principen om den kommunala sjelfstyrelsen förenligt att Konungens befallningshafvande

egde att medgifva inrättandet af utskänkning, utan att kommunalstyrelsen

finge derom yttra sig.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

Slutligen hade den nu gällande lagstiftningen angående vilkoren för

försäljning af bränvin säkerligen aldrig afsett att på sätt, som nu sker, göra

passagerarefartyg till ett slags flytande krogar, från hvilka utskänkning af

rusdrycker kunde ega rum till och med i hamnar, der eljes ingen utskänkning

vore tillåten. Oaktadt å båtar, hemmahörande i ett visst län, utskänkning

åt andra än passagerare och besättning tilläfventyrs kunde hafva förbjudits,

kunde andra båtar, hemmahörande i annat län och som fått utskänkningsrättighet

utan liknande inskränkningar, opåtaldt hålla krog till och med

i det förstnämnda länets hamnar. Ett sådant oefterrättlighetstillstånd borde

ej få fortfara.

På grund häraf hemställa motionärerna:

att följande lagrum uti ifrågavarande förordning måtte erhålla denna

ändrade lydelse, nemligen

* OF» : i''; -•:''[;i.} S j Bt’/ ''•''?i /> sHOlt■ ii Bl’• ''• • f

§ 26 mom. 1:

Minuthandel med bränvin må ega rum endast söc-kendagar från kl. 9

f. m. till kl. 7 e. m.

§ 26 mom. 2:

Utskänkning af bränvin må under söckendagar begynna tidigast kl. 9

f. m. och — — — aftonen.

§ 26 mom. 4:

Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens inskränkning,

eger Konungens befallningshafvande att på framställning af kommunalstyrelse

samt efter magistrats eller kommunalnämnds hörande derom

förordna.

iiBH; ‘*jftju;!nini.niBiihiojton; v*ro i ‘r.r-uVdio;?*. fI

§ 13-

1. Yid sådan helsobrunn eller badanstalt, der särskild läkare finnes

anstäld, eller på plats, der ständig utskänkning icke finnes, men tillfällig

utskänkning af någon anledning kan vara påkallad, dock ej vid läger eller

der jrupp eljest är för flera dagar sammandragen, må Konungens befallningshafvande,

när vederbörande kommunalstyrelse tillstyrkt derom gjord anhållan,

meddela rättighet till bränvinsutskänkning: vid brunns- eller badanstalt för

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

så lång tid af året, som den allmänna brunns- eller badsejouren varar, å

annan plats för den tid, som den anledning qvarstår, af hvilken utskänkningen

ansetts påkallad.

2. Rättighet till--ombord å fartyget och må, när fartyget ligger i

hamn, icke utom till besättningen ega rum annorstädes än i ångbåtens restaurationslokal

och endast till dem, som der intaga sina måltider. A passagerarefartyg,

hvilkas gång emellan ändstationerna icke i regeln upptager mer

än 6 timmars tid, vare all utskänkning af spirituösa drycker utom till besättningen

förbjuden.

I nu gällande förordning har § 26 följande lydelse:

1. Minuthandel med bränvin må ega rum endast söcknedagar från

klockan 8 förmiddagen till 9 eftermiddagen utom å dagen före sön- eller

helgdag, då den ej må fortfara längre än till klockan 7 eftermiddagen.

2. Utskänkning af bränvin må under söcknedagar begynna tidigast

klockan 7 på morgonen och i stad eller köping i allmänhet ej fortfara längre

än till klockan 10 och å landet till klockan 8 på aftonen.

3. Under sön- och helgdagar vare i allmänhet utskänkning af bränvin

tillåten endast vid måltider åt spisande gäster.

4. Der särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens

inskränkning eller utsträckning, eger ivongl. Maj:ts befallningshafvande att

på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats eller kommunalnämnds

hörande derom förordna.

5. Under gudstjenst skall utskänkningsställe alltid vara tillstängdt.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att någon inskränkning utan

olägenhet kan ske i de tider, då försäljning af spritdrycker enligt nu gällande

förordning får ega rum. Härvid får man dock taga hänsyn till att icke genom

tidsbestämmelser, som, möjligen lämpliga å vissa orter, skulle å andra

ställa sig ogynsamma, göra lagstiftningen betungande eller rent af förhatlig.

Enligt motionärernas förslag skulle minuthandeln med bränvin, som nu må

begynna kl. 8 f. m., icke få börja tidigare än kl. 9. Utskottet tror icke att

det skulle vara lämpligt att stadga en sådan inskränkning. Då, enligt

hvad utskottet har sig bekant, jernbantågen på flera ställen afgå från stä
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 13

derna redan före kl. 9 f. m., kunde det för t. ex. en landtbo, som ville med

morgontåget resa hem från staden, ofta blifva till stort hinder, om han icke

dessförinnan kunde få i staden uppköpa de spritvaror, hvaraf han möjligen

vore i behof. Då i öfrigt den nuvarande tidsbestämmelsen för minuthandeln

om förmiddagarne näppeligen torde gifva anledning till ett missbrukande af

rusdryckerna, enär den supige val sällan är i tillfälle att genom inköp å

minuthandelsställe förskaffa sig dem, anser utskottet sig icke kunna tillstyrka

motionärernas förslag att minuthandeln med bränvin icke skulle få börja tidigare

än kl. 9 f. m. Hvad åter angår förslaget att minuthandel med bränvin

måtte få ske endast till kl. 7 e. m., äfven för andra dagar än näst före

sön- och helgdagar, finner utskottet hvad motionärerna härutinnan anfört utgöra

giltigt skäl för antagande af detta förslag; och får utskottet alltså i

anledning af den förslagna inskränkningen i tiden för minuthandel med bränvin

hemställa,

4:o) att mom. 1 af § 26 i ifrågavarande förordning

måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Minuthandel med bränvin må eg a rum endast söcknedagar

från kl. 8 förmiddagen till 7 eftermiddagen.

Hvad härefter angår förslaget att inskränka tiden för utshänkning åt

bränvin, instämmer utskottet i de af motionärerna härutinnan anförda skäl;

och får utskottet alltså hemställa,

5:o) att Riksdagen ville, med bifall till motionen i

denna del, besluta att mom. 2 af § 26 i förordningen

måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Utskänkning af bränvin må under söcknedagar begynna

tidigast kl. 9 förmiddagen och i stad eller köping

i allmänhet ej fortfara längre än till kl. 10 och å landet

till kl. 8 på aftonen.

Motionärerna hafva upptagit det förut många gånger väckta förslaget

att Konungens befallningshafvande icke måtte ega befogenhet att meddela

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

tillstånd till utsträckning af den i försäljningsförordningen bestämda försäljningstid.

. ‘ ; ... ;r,,,,

Då det emellertid icke lärer kunna förnekas att lefnadsförhållandena

och lefnadsvanorna hos befolkningen i skilda trakter och inom olika samhällsklasser

äro högst väsentligt olikartade, bör det vara tydligt att en lagstiftning,

hvilken, i likhet med vår, i icke oväsentlig mån inskränker de

tider, under hvilka försäljning af spritdrycker må ega rum, icke lämpligen

kan, utan att medgifva undantag, fastslå samma tidsbestämmelser för alla

klasser och orter, så länge hos de särskilda samhällsmedlemmarne en olika

uppfattning i afseende på användandet af spritdrycker gör sig gällande.

Säkert är att det i många fall skulle verka ett högst onaturligt tvång, om

så hos oss skedde, och följden häraf blefve helt visst att lagen komme att

på mångfaldigt sätt såväl öppet som hemligt öfverträdas, utan att ordningsmagten

skulle känna sig uppfordrad att beifra sådana öfverträdelser. Men

icke kan det vara klokt att stifta lagar, som man förutser icke skola efterlefvas;

bättre då att åt bestämmelserna gifva den form, att der särskilda förhållanden

påfordra undantag från det i allmänhet stadgade, sådant ock kan

varda medgifvet. Hvad beträffar de myndigheter, åt hvilka enligt gällande

förordning lemnats befogenhet att, der omständigheterna så påfordra, medgifva

utsträckning i de lagbestämda tiderna för bränvinsförsäljningens utöfvande,

hafva motionärerna ej ens påstått att dessa myndigheter icke skulle

med tillbörlig samvetsgrannhet hafva utöfvat denna magt. Fullt giltiga skäl

förefinnas sålunda för bibehållande af de nuvarande bestämmelserna i denna

del; och hemställer utskottet alltså,

6:o) att Riksdagen icke ville bifalla det förevarande

förslaget till ändring af mom. 4 af förenämnda § 26.

§ 13 uti ifrågavarande förordning är af denna lydelse:

1. Yid sådan helsobrunn eller badort, der särskild läkare finnes anstäld,

på passagerarefartyg eller der värdshusrörelse af annan anledning kan

för någon del af året tillfälligtvis vara af omständigheterna påkallad, dock

ej vid läger eller der trupp eljest är för flera dagar sammandragen, må för

kortare tid än år rättighet till bränvinsutskänkning meddelas af Kongl.

Maj:ts befallningshafvande, när vederbörande derom gjort anmälan.

2. Rättighet till utsköljning å passagerarefartyg sölces hos Kongl.

Maj:ts befallningshafvande i det län, hvarest fartygets rederi har sitt hufvud
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

säte. Sådan iskänkning må endast ske till förtäring ombord å fartyget,

och ege Kongl. Maj:ts befallningshafvande att jemväl i öfrigt dervid föreskrifva

de inskränkningar, som kunna finnas nödiga.

3. Då rättighet till bränvinsutskänkning enligt denna paragraf meddelas,

underrätte Kong!. Majs befallningshafvande derom vederbörande i

och för den åtgärd, som på taxeringsmyndigheterna ankommer.

Enligt motionärernas förslag till ändring af mom. 1 i denna § skulle

å orter, der ständig utskänkning finnes, rättighet till tillfällig iskänkning

icke kunna meddelas. Då emellertid i städer och andra större samhällen

och dessa sakna ju icke i allmänhet ständig utskänkning — anledning till

sådan tillfällig utskänkning i vida högre grad än å andra orter torde förefinnas,

såsom t. ex. vid teaterföreställningar, fester m. m., samt utskottet

icke kan finna något skäl hvarför utskänkning just vid sådana tillfällen icke

skulle få medgifvas, vill utskottet för sin del ej biträda ett förslag om dylikt

förbud.

Beträffande åter förslaget i hvad det afser rätt till utskänkning vid

helsobrunn eller badort, der särskild läkare finnes anstäld, delar utskottet

motionärernas åsigt derom, att en sådan, vanligen under flere manader utöfvad

utskänkning icke bör komma till stånd utan att vederbörande kommunalstyrelse

lemnats tillfälle att derom yttra sig. Att härvid, på sätt motionärerna

i den föreslagna formuleringen af förevarande lagrum hemstält, i

kommunalstyrelsens hand lägga ett så afgörande inflytande, som att rättighetens

beviljande skulle vara beroende på kommunalstyrelsens tillstyrkan,

torde dock icke vara hvarken nödigt eller lämpligt, helst det på goda grunder

kan antagas att Konungens befallningshafvande icke i de fall att kommunalstyrelsen

anfört giltiga skäl för afslag å gjord anmälan om utskänkningsrätt

vid helsobrunn eller badort, ändock skall meddela tillstånd till sådan

rättighet.

Deremot anser utskottet att det icke vore lämpligt att i fråga om

andra tillfälliga utskänkningar än vid helsobrunn eller badort, hvarom nu

är sagd t, föreskrifva att tillstånd dertill icke finge meddelas utan efter

kommuualstyrelsens hörande. Sådana utskänkningar torde nemligen icke

vara af den betydenhet, att kommunalstyrelserna böra besväras med anmälningar

derom, och, såvidt utskottet erfarit, har icke något som helst missnöje

försports i afseende på det sätt, hvarpå Konungens befallningshafvande

utöfvat den i detta afseende dem tillagda befogenhet.

Någon anledning att, på sätt förslaget innehåller, meddela bestämmelse

till begränsning af den tid, för hvilken de i § 13 mom. 1 omförmälda utskänkningsrättigheter

må meddelas, lärer ej förefinnas; och kan utskottet

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

derför icke förorda det i sådant afseende föreslagna tillägget till samma

moment.

I öfverensstämmelse med det anförda får utskottet hemställa,

7:o) att mom. 1 af ifrågavarande förordnings 13 §

måtte erhålla följande ändrade lydelse:

1. Vid sådan helsobrunn eller badort, der särskild

läkare finnes anstäld, på passagerarefartyg eller der värdshusrörelse

af annan anledning kan för någon del af året

tillfälligtvis vara af omständigheterna påkallad, dock ej

vid läger eller der trupp eljest är för flera dagar sammandragen,

må för kortare tid än år rättighet till bränvinsutskänkning

på derom af vederbörande gjord anmälan

meddelas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande; dock må

tillstånd till utskänkning vid helsobrunn eller badort,

hvarom nu är sagdt, icke beviljas, utan att vederbörande

kommunalstyrelse lemnats tillfälle att derom yttra sig.

Hvad slutligen beträffar de anmärkta missförhållandena i afseende på

utöfvandet af utskänkning å passagerarefartyg, anser utskottet, i likhet med

motionärerna, att en förändring af bestämmelserna härutinnan till undanrödjande,

så vidt möjligt, af dessa missförhållanden, är af behofvet högeligen

påkallad. Uppenbart är att ett af Konungens befallningshafvande

meddeladt tillstånd till utöfvande af utskänkning å passagerarefartyg icke

bör medföra rättighet att å ort, der fartyget för lastning eller dylikt ändamål

qvarligger, drifva utskänkningsrörelse för ortens befolkning, utan egentligen

endast att utskänka bränvin till fartygets passagerare och besättning.

Då emellertid de tillståndsresolutioner, som af flere länsstyrelser utfärdats

icke kommit att innehålla föreskrift i sådant afseende, har följden kunnat

blifva att, såsom motionärerna anmärkt, ett flertal passagerarefartyg bedrifva

fullständig krogrörelse under uppehållet i de af dem anlöpta hamnar och

den oegentlighet har dessutom härvid förekommit att, då ju dylika resolutioners

giltighet icke är inskränkt till det läns farvatten, af hvars styrelse

de meddelats, krogrörelse å passagerarefartyg kunnat ega rum i län, hvilkas

styrelser genom föreskrift i de meddelade resolutionerna sökt förekomma att

å de der hemma hörande fartygen sådant missförhållande kunde ega rum.

Då det emellertid i många fall torde för utskänkningsrättighetens inne
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 17

häfvare och dennes biträden vara omöjligt att afgöra huruvida, under det

fartyget ligger i hamn, t. ex. alla de personer, som å fartyget intaga måltid,

äro passagerare derå eller ej, och det icke gerna kan begäras att, innan

utskänkning åt någon af dem får ega, rum, han skall visa att han kommer

att medfölja fartyget, torde det möta betänklighet att bestämma att utskänkning

å fartyg icke må ega rum till andra än fartygets passagerare. Utskottet

anser derför att, såvida en bestämmelse till förekommande af krogrörelse

å passagerarefartyg skall kunna i hvarje fall efterlefvas, det varder

lämpligast stadga att, då fartyget ligger i hamn, utskänkning derå icke må

ega rum till andra än dem, som intaga måltid i fartygets restaurationslokal.

Då någon anledning ej torde förefinnas att, såsom det föreliggande

förslaget innehåller, borttaga bestämmelsen om befogenhet för Konungens

befallningshafvande att föreskrifva de ytterligare inskränkningar för utskänkningens

utöfvande, som kunna finnas nödiga, och hvad nu blifvit sagdt om

fartyg, då det ligger i hamn, tydligen eger tillämplighet i alla de fall, då

fartyget angör land, har utskottet vid affattandet af sitt förslag till förändring

utaf förevarande paragraf tagit hänsyn till anmärkta förhållanden.

Motionärerna hafva äfven föreslagit att all utskänkning af spirituösa

drycker måtte, utom till besättningen, förbjudas å passagerarefartyg, hvilkas

gång mellan ändstationerna icke upptager längre tid än sex timmar. Ett

sådant stadgande kan utskottet af flera skäl ej förorda till antagande. Det

är i tätare bebyggda trakter ganska vanligt, särskildt om sommaren, att

personer hafva sin verksamhet å en ort och sin bostad å en annan. Ofta

händer det då att de icke hinna intaga sin hufvudmåltid annat än på de

ångbåtar, som uppehålla förbindelsen mellan dessa orter. Att i sådant fäll

för dem förbjuda ett måttligt bruk af spritdrycker kan icke annat än betraktas

såsom ett obefogadt tvång.

Enligt motionärernas förslag skulle mom. 3 af § 13 i försäljningsförordningen

uteslutas. Då detta emellertid får antagas bero på ett förbiseende,

helst nämnda lagrums innehåll icke eger något sammanhang med

de af motionärerna föreslagna förändringar, har utskottet icke ansett behöfligt

att derom vidare yttra sig; och får utskottet alltså i öfverensstämmelse med

hvad utskottet anfört hemställa,

8:o) att mom. 2 i förevarande förordnings 13 §

måtte erhålla följande ändrade lydelse:

2. Rättighet till utskänkning å passagerarefartyg

sökes hos Kongl. Maj:ts befallningshafvande i det län,

hvarest fartygets rederi har sitt hufvudsäte. Sådan utBih.

till Riksd. Frat. 1891. 5 Sami. 1 Afd. 7 Uäft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

skänk ning må endast ega ruin till förtäring ombord å fartyget

och må, under det fartyget ligger i hamn eller angör

land, allenast ske till besättningen och till dem, som i

fartygets restaurationslokal intaga måltid; agande Kongl.

Maj:ts befallningshafvande att jemväl i öfrigt beträffande

utskänkningen föreskrifva de inskränkningar, som kunna

finnas nödiga.

I händelse Riksdagen bifaller denna utskottets hemställan torde förändring''

böra vidtagas jemväl med 42 § i förevarande lag, hvilken paragraf för

närvarande är af följande lydelse:

Idkar någon minuthandel med eller utskänkning af bränvin vid tillfälle,

då försäljningsrätten ej utöfvas får, eller å annat ställe än dertill uppgifvet

är, eller begagnar någon, mot hvad i § 4 mom. 2 stadgadt är, ombud för

bränvins utlemnande å annat ställe, än der lian sin försäljningsrätt utöfvar,

eller tillåter den, som icke är till utskänkning berättigad, att, då han i parti

eller genom minuthandel säljer bränvin, något af det sålda på försäljningsstället

förtäres eller afhemtas i mindre belopp än han är berättigad föryttra,

eller förbryter sig den, som till minuthandel med eller utskänkning af bränvin

berättigad är, mot § 26 mom. 3 och 5 eller § 27, böte första gången från

och med 30 till och med 60 kronor samt andra gången från 60 till och

med 120 kronor och vare dessutom andra gången sin rätt till minuthandel

eller utskänkning förlustig. Lag samma vare, om den, som erhållit rättighet

till utskänkning å passagerarefartyg, utöfvar densamma annorledes än till

förtäring ombord å fartyget eller utan att iakttaga de inskränkningar dervid,

som i öfrigt kunna hafva blifvit af Kongl. Maj:ts befallningshafvande jemlikt

§ 13 mom. 2 föreskrifna.

Utskottet får, under förutsättning att hvad utskottet tillstyrkt under

mom. 8 här ofvan varder af Riksdagen bifallet, alltså derjemte hemställa

9:o) att 42 § i förevarande förordning måtte erhålla

följande ändrade lydelse:

»Idkar — — — — förlustig. Lag samma vare,

om den, som erhållit rättighet till utskänkning å passagerarefartyg,

utöfvar densamma annorledes än i 13 § 2 mom.

medgifvet är, eller utan att iakttaga de inskränkningar

dervid, som i öfrigt kunna hafva blifvit af Kongl. Maj:ts

befallningshafvande jemlikt samma lagrum föreskrifna.»

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 19

§ 22 i gällande förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin

m. m. är, enligt lydelsen i kongl. kungörelsen den 25 november 1887,

af följande innehåll:

1. De afgifter, som enligt denna förordning inflyta för rättigheterna

till minuthandel med eller utskakning af bränvin, äfvensom den nettovinst

på rörelsen, som bolag i stad enligt § 18 skall afstå, skola på följande

sätt fördelas:

för Stockholms stad:

åtta tiondedelar tillfalla staden, så vida bränvinshandeln är öfverlåten

åt bolag; i annat fall erhåller staden sju tiondedelar;

återstoden insättes i statskontoret;

för annan stad, som ej deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

sju tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

två tiondedelar insättas i statskontoret;

b) dä bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

sex tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

för stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

fem tiondedelar tillfalla staden;

två tiondedelar tillfalla länets landsting;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

två tiondedelar insättas i statskontoret:

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fyra tiondedelar tillfalla staden;

två tiondedelar tillfalla länets landsting;

eu tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

för landsbygdskommunerna:

hela afgiften insattes i vederbörande landskontor, som fördelar densamma

med:

sju tiondedelar till länets samtliga landsbygdskommuner efter folkmängden;
två

tiondedelar till länets landsting;

en tiondedel till länets hushållningssällskap.

I köping, der jemlikt § 11 mom. 2 minuthandel med och utskankning

af bränvin blifvit åt bolag öfverlåten, skola försälj ni ngsafgifterna och

vinstmedlen fördelas efter lika grunder, som här ofvan äro bestämda för

stad, i hvilken bränvinshandeln är åt bolag öfverlåten.

2. De andelar af i näst föregående mom. omförmälda medel, som

tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande landskontor.

De andelar åter, som ingå till statskontoret, skola genom dettas

försorg fördelas på rikets samtliga landstingsområden efter folkmängden,

med iakttagande af att folkmängden för hvarje landstingsområde, inom

b vilket ligger stad , som ej deltager i landsting, minskas med samma stads

folkmängd. Åf det belopp, som efter denna fördelning tillfaller hvarje

landstingsområde, ega landstinget och vederbörande hushållningssällskap att

uppbära hvardera en fjerdedel samt landsbygdskommunerna hälften. Fördelningen

mellan dessa senare sker likaledes efter folkmängden.

Bolag åligger att senast den 1 maj hafva till vederbörande aflemnat

de vinstmedel af föregående års rörelse, som bolaget enligt § 18 är skyldigt

afstå.

3. Rörande användningen af de medel, som genom handeln med

bränvin tillflyta städer, köpingar, landsting och hushållningssällskap, skall,

der chefen för kong!, finansdepartementet sådant fordrar, redogörelse till

nämnda departement af vederbörande afgifvas.

Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 132, föreslår herr

J. A. Johansson i Strömsberg att nämnda § 22 måtte erhålla följande

ändrade lydelse.

1. De afgifter------ — -— — — — — — —--—

•— — — — — — skola på följande sätt fördelas.

för Stockholms stad:

sextiofyra hundradelar tillfalla staden, såvida bränvinshandeln är öfverlåten

åt bolag; i annat fall erhåller staden femtiosex hundradelar;

återstoden insättes i statskontoret;

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

för annan stad, som ej deltager i landsting:

a) dä bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

femtiosex hundradelar tillfalla staden;

åtta hundradelar tillfalla länets hushållningssällskap;

trettiosex hundradelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fyratioåtta hundradelar tillfalla staden;

åtta hundradelar tillfalla länets hushållningssällskap;

fyratiofyra hundradelar insättas i statskontoret;

för stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

fyratio hundradelar tillfalla staden;

sexton hundradelar tillfalla länets landsting;

åtta hundradelar tillfalla länets hushållningssällskap;

trettiosex hundradelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

trettiotvå hundradelar tillfalla staden;

sexton hundradelar tillfalla länets landsting;

åtta hundradelar tillfalla länets hushållningssällskap;

fyratiofyra hundradelar insättas i statskontoret;

för landsbygdskommunerna:

hela afgiften insättes i vederbörande landskontor, som fördelar densamma

med:

femtiosex hundradelar till länets samtliga landsbygdskommuner efter

folkmängden;

sexton hundradelar till länets landsting;

åtta hundradelar till länets hushållningssällskap;

tjugu hundradelar, som insättas i statskontoret;

— — — — — — åt bolag öfverlåten.

2. De andelar af i näst föregående mom. omförmälda medel, som

tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande landskontor.

Af de andelar åter, som ingå till statskontoret, skall en femtedel

tillfalla statsverket och såsom bevillning upptagas under titel bränvinsminu
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

teringsafgift; återstoden återigen minskas med 20 procent, derigenom att en

femtedel uttages, som likaledes tillfaller statsverket och tillägges dess nyss

nämnda bränvinsminuteringsafgift; resten skall genom statskontorets försorg

fördelas på rikets samtliga landstingsområden, efter folkmängden, med iakttagande

af att folkmängden för hvarje landstingsområde, inom hvilket ligger

stad, som ej deltager i landsting, minskas med samma stads folkmängd. Af

det belopp, som efter denna fördelning tillfaller hvarje landstingsområde,

ega landstinget och vederbörande hushållningssällskap att uppbära hvartdera

en fjerdedel samt landsbygdskommunerna hälften. Fördelningen mellan dessa

senare sker likaledes efter folkmängden.

Bolag åligger att senast den 1 maj hafva till vederbörande aflemnat

de vinstmedel af föregående års rörelse, som bolaget enligt § 18 är skyldigt

afstå.

3. Rörande användningen — — — —---— —---r

— — — — — —---af vederbörande afgifvas.

I motion, mo 155, likaledes inom Andra Kammaren, hemställer herr

C. G. Bruse att ifrågavarande § måtte erhålla denna ändrade lydelse:

— —---— på följande sätt fördelas.

för Stockholms stad:

sju tiondedelar tillfalla staden, såvida bränvinshandeln är öfverlåten

åt bolag;

i annat fall erhåller staden sex tiondedelar;

återstoden insattes i statskontoret;

för annan stad, som ej deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag:

sex tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

b) då bränvinshandeln i staden ej är öfverlåten åt bolag:

fem tiondedelar tillfalla staden;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

fyra tiondedelar insättas i statskontoret;

för stad, som deltager i landsting:

a) då bränvinshandeln i staden är öfverlåten åt bolag.

fyra tiondedelar tillfalla staden;

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7. 23

två tiondedelar tillfalla länets landsting;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

tre tiondedelar insättas i statskontoret;

b) dä bränvinshandeln i staden ej är öfverldten åt bolag:

tre tiondedelar tillfalla staden;

två tiondedelar tillfalla länets landsting;

en tiondedel tillfaller länets hushållningssällskap;

fyra tiondedelar insättas i statskontoret;

för landsbygdskommunerna:

hela afgiften insättes i vederbörande landskontor, som fördelar densamma

med:

fem tiondedelar till länets samtliga landsbygdskommuner efter folkmängden

;

två tiondedelar till länets landsting;

en tiondedel till länets hushållningssällskap;

två tiondedelar insättas i statskontoret.

I köping der — — — — — — — — — — ______

— — — —--åt bolag öfverlåten.

2. De andelar af i näst föregående mom. omförmälda medel, som

tillfalla landsting och hushållningssällskap, insättas i vederbörande landskontor.

De andelar åter, som ingå till statskontoret, skola genom dettas

försorg öfverlemnas till riksgäldskontoret.

o. Rörande användningen — — — — —--— _ ____ _ _

— — — •— — — —-af vederbörande afgifvas.

I sin ofvannämnda motion anför herr Johansson att det varit en ofta

hord klagan, att de inkomster af bränvinshandeln, som gällande förordning

tillerkände städer, köpingar, landsting, hushållningssällskap och landskommuner,

utgjorde ett väsentligt hinder för nykterhetssaken. Enligt motionärens

åsigt borde alla de inkomster, som härflöte af bränvinshandeln, tillfalla staten.

Det skulle dock icke vara lämpligt att på en gång genomföra en sådan reform,

utan borde städer och köpingar, som nu droge stor vinst af sin bränvinsuIskänkning,

få rådrum att så småningom ordna sin ekonomi, så att den

blefve oberoende af bränvinshandeln. Deremot, om reformen genomfördes

successivt och genom partiella afskrifningar, syntes alla billiga fordringar

blifva behörigen tillgodosedda. Motionären hade tänkt att man nu borde af

ifrågavarande vinstmedel afskrifva 20 procent, hvilka i stället skulle bland

bevillningarna ingå till statsverket under namn af bränvinsminuteringsafgift,

samt att efter ytterligare fem år nya 20 procent afskrefves, hvilka på samma

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

sätt lemnades till statsverket, hvarefter för hvart femte år ny afskrifning på

enahanda sätt borde ske, så att efter 20 års förlopp alla Vinstmedel å bränvinshandeln

inginge till statsverket. Enligt detta förslag skulle t. ex. Stockholms

stads andel af bränvinsförsäljningsmedlen, hvilken nu, såvida bränvinshandeln

vore öfverlåten åt bolag, utgjorde tV(* elar af der influtna försälj ningsmedel,

komma att utgöra ^V-delar af samma medels belopp. Af den andel, som

från staden inginge till statskontoret för att på landstingsområdena fördelas,

skulle den ena femtedelen icke utdelas på landstingsområdena, utan komma

statsverket till godo. Yid nästa afskrifning skulle en ny femtedel till statsverket

indragas. Och efter sista afskrifningens verkställande skulle på detta

sätt alla bränvinsförsäljningsmedlen vara indragna till statsverket.

Herr Bruse anför:

”Af statistiska centralbyråns berättelse för år 1888 inheratas, att vinst

å bolag för utskänkniug och minutering af spritdrycker för nämnda år utgjorde

2,561,796 kronor.

Det är ett kändt faktum, att genom denna rörelses bedrifvande en stor

del af de brott, som utöfvas, sker under inflytande af stimulerande drycker,

och att sålunda staten genom att taga vård om personer, som i berusadt tillstånd

på ett eller annat sätt förbrutit sig mot gällande lag, får vidkännas

betydliga utgifter.

Enligt fångvårdsstyrelsens berättelse utgjorde fångvårdens utgifter för

år 1889 1,880,473 kronor 85 öre.

Att det måste skrifvas på rusdryckernas konto, att denna utgiftspost

stigit till så högt belopp, torde ingen vilja bestrida, hvarför det ock bör

anses vara med billighet och rättvisa öfverensstämmande, att staten af den

vinst, som uppstår genom bränvinsförsälj ningen i riket, bör bekomma någon

ersättning, hvilken ersättning öfverlemnas till statskontoret för att såsom inkomst

ställas till Riksdagens disposition eller af statskontoret öfverlemnas till

riksgäldskontoret att användas till amortering af statens utländska skuld.”

Enligt begge dessa motioner skulle staten tilläggas andel i inkomsterna

af bränvinsförsälj ningen. Förslag i sådan rigtning hafva till Riksdagen framkommit

såväl året före nu gällande försäljningsförordnings antagande som

ock år 1885, då denna förordning var föremål för Riksdagens behandling.

1 det yttrande bevillningsutskottet båda gångerna afgaf i ämnet, åberopade

utskottet ett af herr statsrådet och chefen för finansdepartementet i anförande

till statsrådsprotokollet den 10 januari 1883, bifogadt samma års statsregleringsproposition,

i denna fråga gjordt uttalande.

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

BevillningsulsJcottes Betänkande N:o 7.

Detta innehöll hufvudsakligen:

Bränvinets stora betydelse såsom skatteobjekt måste göra det till en omsorg

för lagstiftaren att tillse, att vid ordnandet af den del af skattelagstiftningen,

som till föremål hade bränvinets beskattande, de grundsatser följdes,

hvilka man i allmänhet ansåge böra vara bestämmande för en varas be■

skattning, eller att skatten måtte likformigt drabba varan utan afseende på

den person, hvilken förbrukade densamma. Sådan likformighet egde rum,

då bränvinsskatten iklädde sig formen af tillverkningsskatt å allt inom landet

tillverkadt bränvin. Men likformigheten eller den lika beskattningen förefunnes

icke, om, såsom nu egde rum, staten beläde minuthandeln med och

utskänkning af bränvin inom landet med skatt, men lemnade partihandeln

obeskattad, och denna olikhet i beskattningen måste framträda såsom en

ännu större oegentlighet, när det vore den försäljning, hvars afnämare företrädesvis

utgjorde de mindre bemedlade samhällsmedlemmarna, på hvilka man

lade den särskilda högre beskattningen. Staten hade således ur sin synpunkt

och för de ändamål, den genom skatters uttagande hade att tillgodose, icke

någon anledning att behandla denna konsumtionsartikel annorlunda än andra.

Häraf följde att den för statens räkning skeende beskattningen af bränvin

borde utgå endast af tillverkningen af väran och att, om staten ansåges böra

af denna beskattning upphemta större inkomst, detta borde ske genom eu

höjning af tillverkningsskatten. Och, från annan sida sedt, hvarför skulle

staten underkasta sig den omvägen, att uttaga skatt af försäljningen, då

staten på ett mycket lättare och mindre kostsamt sätt kunde hemta motsvarande

inkomst genom tillverkningsskatt? Då staten derför öfverlemnade

handelsvinsten åt kommunerna, läge i detta förfarande ett erkännande att

staten, efter att hafva uttagit för sitt behof det belopp, hvarmed staten ansåge

varan böra beskattas, funne billigt att kommunerna erhölle i den vinst,

handeln lemnade, en ersättning för sin direkta medverkan vid handelns ordnande

och ett skadestånd för de uppoffringar, kommunen icke undginge att

vidkännas såsom följder af denna varas missbrukande. Om således väl grundade

orsaker förefunnes för staten att icke upphemta inkomst af försäljningen

af bränvin, kunde skål ock anföras för att, då nu försäljningsafgifterna

blifvit öfverlemnade till kommunerna, åt dessa afgifter bibehålla denna kommunala

natur. Under det man nemligen för att på ett tillfredsställande sätt

kunna ordna en stats skatteförhållanden vore temligen allmänt öfverens om

behöfligheten och gagnet af ett skattesystem, som omfattade ett flertal af

skatter och medgåfve att på olika vägar taga landets skatteförmåga i anspråk,

vore i vår kommunala lagstiftning de flesta kommuner hänvisade att för sina

behof företrädesvis anlita endast en skatteform och denna hvilande på den

Bih. till Eilcsd. Prof. 1891. 5 Sami 1 Afd. 7 Häft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

direkta inkomstskatten, eller just den form, som i trots af alla de teoretiska

skäl, hvilka kunde andragas till stöd för dess företräde framför andra skatter,

dock faktiskt icke vore egnad att i längden tjena till grund för uttaxering

af skattebelopp, som för de skatteskyldige innefattade eu mera känbar uppoffring.

Att till statsverket indraga ifrågavarande, för kommunala ändamål

utgående indirekta skatt, borde derför möta eu afgörande betänklighet, i all

synnerhet då statens eget behof ej påkallade en sådan indragning. Härtill

komme i öfrig!, att försäljningsafgifternas indragning till statsverket kunde,

sedan en sådan reform blifvit fullständigt genomförd, medföra den våda, att

man derigenom äfventyrade kommunernas i sedligt syfte vigtiga medverkan

vid bränvinshandelns ordnande.

Då bevillningsutskottet fortfarande delar den uppfattning af denna fråga,

som sålunda uttalats, kan utskottet principielt ej till bifall förorda en fördelning

mellan staten och kommunerna af inkomsterna utaf bränvinsförsäljningen,

vare sig härmed afsåges att, såsom herr Bruse föreslagit, göra staten

till kommunernas medintressent i fråga om bränvinshandeln eller att, i enlighet

med herr Johanssons förslag, successivt indraga de deraf uppkommande

inkomster till staten. Vid sådant förhållande torde det icke vara behöflig!

att ingå i någon närmare granskning af motionärernas hemställanden.

Utskottet — som, särskildt med afseende derpå, att ett af utskottet vid sistlidne

riksdag afgifvet förslag till annan fördelning af bränvinsförsäljningsmedlen

mellan stads- och landskommunerna än den nuvarande blifvit af

Riksdagens båda kamrar afslaget, icke anser lämpligt att nu framkomma med

förslag i sådan rigtning — får alltså hemställa,

10:o) att herrar Johanssons och Bruses ifrågavarande

motioner icke måtte af Riksdagen bifallas.

I nu gällande förordning angående vilkoren för försäljning af bränvin

är § 28 af denna lydelse:

1. Vid utskänkning skall lagad mat alltid vara att tillgå.

2. Bränvin må å försäljningsställe icke utlemnas till den, som är

rusig, ej heller å utskänkningsställe till minderårig.

3. Öfverlastad person får ej utdrifvas från utskänkningsställe, der

han förtärt starka drycker, eller lemnas utan vård.

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

Uti en inom Andra Kammaren vackt motion, n:o 160, hemställer herr

Jonas Andersson i Ölsund att nämnda § måtte erhålla följande ändrade

lydelse:

1. Vid utskänkning skall lagad mat alltid vara att tillgå.

2. Bränvin må å försäljningsställe icke utlemnas till minderårig, till

den som är rusig eller till den som på utlemningsstället bör vara känd för

att bruka berusa sig.

3. Öfverlastad person får ej utdrifvas från utskänkningsställe, der

han förtärt starka drycker, eller lemnas utan vård.

Till stöd för motionen anför herr Andersson hufvudsakligen, att hvad

som på lagstiftningsväg kunde göras till nykterhetens befordrande i främsta

rummet borde gälla en skärpning af bestämmelserna i förevarande §, ty om

det å ena sidan måste medgifvas, att eu mycket måttlig förbrukning af

spirituösa icke i och för sig kunde anses skadlig, vore det å andra sidan

lika obestridligt, att en omåttlig förbrukning vore skadlig både för individen

sjelf och för samhället. En utsträckning af bestämmelserna i 2 mom. af

ifrågavarande § derhän, att bränvin icke finge utlemnas till person, som på

utlemningsstället borde vara känd för att berusa sig, skulle enligt motionärens

åsigt vara ett steg i rätt rigtning till det eftersträfvansvärda målet att åstadkomma

eu förståndig och måttlig förbrukning af spritdrycker. Yäl vore det

sant, att cn sådan bestämmelse komme att ega betydelse egentligen blott

för utskänkning och således endast i mindre grad vid utminutering och försäljning

till annan ort, men derför borde stadgandets betydelse icke underskattas.

Då nemligen nästan hela försäljningen af spirituösa direkt till

konsumenterna öfvertagits af bolag, som hade till hufvudsyfle att inskränka

förbrukningen, finge man antaga att det icke i allmänhet komme att saknas

god vilja att efterkomma stadgandet. Ett förbud i den sålunda föreslagna

rigtningen borde ock gälla för minderårig i det fall, att en sådan å utminuteringsställe

begärde att få köpa bränvin, ty icke vore det väl lämpligt

att en fader, som till äfventyra sjelf ej finge köpa bränvin, kunde använda

sitt barn att anskaffa den förderfliga varan.

Förslag i enahanda rigtningar, som det förevarande, hafva förut gjorts

till Riksdagen, dock utan att kunna tillvinna sig dess bifall. I motion till

1885 års Riksdag hemstälde herr S. Wieselgren om ett tillägg till § 28 i

förordningen derom att, der polismyndighet meddelat förbud för utlemnande

af bränvin till viss person, som funnits begifven på dryckenskap, sådant

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 7.

skulle lända till efterrättelse för försäljare, åt hvilken sagda beslut behörigen

delgifvits.

I det utlåtande, bevillningsutskottet i anledning deraf afgaf, yttrade

utskottet, bland annat, att en lag af sådan beskaffenhet skulle i praktiken

möta nära nog oöfvervinneliga svårigheter och förorsaka så mycket obehag

och trassel, att det goda, lagen kunde medföra, mer än väl uppvägdes af

dess olägenheter’.

Utskottet anser att hvad sålunda blifvit sagdt eger full tillämplighet

på nu föreliggande förslag; och vill utskottet härförutom blott påpeka, att

en person mycket väl kan hafva för vana att berusa sig, utan att detta å

ett visst försäljningsställe, särskild! ett i större samhälle, kan vara känd!,

och vidare att det i allt fall icke lärer kunna förhindras att personer, som

hafva denna ovana, genom andras bemedling förskaffa sig rusdrycker, hvadan

således ett förbud, sådant som det föreslagna, blefve temligen illusoriskt.

Beträffande särskilt den del af förslaget, som afser att bränvin ej i

något fall måtte utlemnas till minderårig, får utskottet i öfverensstämmelse

med hvad utskottet yttrat, då sådant förslag förut förevarit till behandling

inom utskottet, anmärka, att då en dylik föreskrift skulle göra det omöjligt

för jemväl alla dem, mot hvilka förslaget icke är rigtadt, att genom minderåriga

tjenstehjon eller egna minderåriga barn inköpa spirituösa å minutharulelsställen,

föreskriften utan tvifvel komme att förorsaka betydande olägenheter.

Då i öfrigt ett förbud mot utminutering af bränvin till minderårig

näppeligen torde kunna härledas ur ett intresse, som afsåge dennes eget

bästa; då vidare någon svårighet för den supige att genom andra än sina

minderåriga barn skaffa sig rusdrycker ej torde förefinnas och ett sådant

förbud således icke ens för de fall, motionären med förslaget afsett, skulle

medföra någon afsevärd nytta, finner utskottet ej lämpligt att i detta afseende

tillstyrka någon ändring.

Utskottet hemställer alltså,

ll:o) att herr Anderssons motion icke måtte af

Riksdagen bifallas.

Stockholm den 10 april 1891.

På utskottets vägnar:

CARL HERSLOW.

Herr Litliander har begärt att få antecknadt, att han till följd af

sjukdom icke deltagit i behandlingen af detta betänkande.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1891.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1891:78 Skrifvelse till Konungen, angående vilkorep för försäljning af bränvin. s. 1 i texten