Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande No 44

1891-05-05 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1891:44, Lagutskottets Utlåtande No 44

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande No 44.

1

N:o 44.

Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1891, kl. 7 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad

lydelse af 7 § i jagtstadgan den 21 oktober 1864.

Angående rättigheten att a annans jagtmark fullfölja å egen mark

börjad jagt, eller den s. k. förföljningsrätten, finnes i 7 § af nu gällande

jagtstadga den 21 oktober 1864 stadgadt:

»Drifver någon upp djur å egen mark, eller der han eger lof att jaga,

kåfve rätt att jagt en in på annans egor fullfölja, om djuret förut är såradt;

så ock att behålla detsamma, om det der fälles. År det björn, varg, lo

eller jerf, som jagas, vare lag samma, äfven om djuret förut icke blifvit

saradt.»

Uti en inom Första Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad

motion, n:r 15, har nu herr Unger föreslagit:

det Riksdagen för sin del ville besluta, att 7 § af kong!, jagtstadgan

den 21 oktober 1864 måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Drifver någon upp djur å egen mark, eller der han eger lof att jaga,

hafve ej rätt att jagten in på annans mark fullfölja, der det icke är björn,

varg, lo eller jerf, som jagas, dock att den, som under utöfning af loflig

jagt sårar villebråd så, att det å angränsande jagtmark faller, må detsamma

der tillvarataga och sjelf behålla.»

Sedan motionäien till en början erinrat, hurusom något allmänt stadgande

om förföljningsrätt icke torde hafva förekommit förr än i jägeristadgan

den 13 april 1808, der förföljningsrätten inskränktes till såradt villebråd

af hvad slag som helst, och att i fråga om förfölj ningsrätten intill nyss

nämnda tid antagligen tillämpats åtskilliga landskapslagars föreskrifter eller

Bill. till Likså. Prot. 1891. 7 Sami. 23 Häft. (Näs 44—46.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

särskilda orters sedvänjor, enligt hvilka förföljningsrätten torde hafva grundats

allenast derå, att den förföljande drif vit upp eller rest djuret, anför

motionären vidare till stöd för sin framställning:

»Angående den äldre utländska lagstiftningen om förföljningsrätt saknar

jag närmare kännedom, men numera finnes, så vidt jag har mig bekant,

lagstadgad förföljningsrätt icke i något europeiskt land mera än i Norge

och Sverige, sedan förföljningsrätten blifvit upphäfd redan 1789 i Frankrike,

1830 i England och 1848 i Preussen och icke heller finnes medgifven i

Danmarks eller Finlands jagtlagar, samt sedan, det allmänningsbegrepp, som

förut varit fäst vid jagt och jagträtt, nu alltmer undanträngts af egendomsbegreppet.

Då detta begrepp om jagträtt och insigten om nödvändigheten af förbättrad

jagtvård nu, äfven i vårt land, utvecklats så, att öfvertygelsen om

olämpligheten af för följ ningsr ättens bibehållande, utom hvad angår vissa

större rofdjur, synes vara allmän, åtminstone bland dem, som särskild! intressera

sig för bättre jagtskick och jagtvård och — jag tillägger — bättre

djurskydd, har jag, sedan min egen erfarenhet stält klar för mig förfölj - ningsrättens skadlighet, ansett mig böra föreslå upphäfvande af den nu gällande

rättigheten att utan jagträttsinnehafvarens goda lof och minne å annans

mark förfölja såradt villebråd.

Att förföljningsrätten i äldsta tider, då jagt bedrefs såsom näringsfång

och egendomsbegreppen voro föga utbildade, stadgats i lag och genom landssed,

har naturligtvis grundats på helt andra skäl, än dem man nu får höra

anföras till stöd för förföljningsrättens bibehållande, hvadan jag icke vidare

skall uppehålla mig vid dessa äldre skäl, än att jag vill hafva erinrat, det

de, enär de faktiska förutsättningarne för desamma nu är förändrade, väl

icke kunna anses hafva någon historisk betydelse.

Såsom skäl för förfölj ningsrättens bibehållande får man i öfrigt höra

anföras ett juridiskt och ett djurskvddsvänligt.

Det juridiska skälet innefattas i den af sammansatta stats-, lag- samt

allmänna besvärs- och ekonomiutskottet i dess betänkande af den 21 juli

1863 anförda »gamla regel» att »eganderätt till jagadt djur vinnes genom

dess sårande, så vidt den jagande derefter äfven sätter sig i besittning af

villebrådet» — ja — men eganderätt förvärfvas, enligt denna »gamla regel»,

icke genom sårandet allena, utan först genom lagligt besittningstagande, vid

hvilket förhållande någon eganderätt icke heller inskränkes eller upphäfves

genom en lag, som säger att besittningstagande icke må ega rum genom

förföljande af såradt villebråd å annans jagtmark. Och att den i nu gällande

jagtstadga medgifna rätt att förfölja såradt villebråd icke heller ansetts grunda

sig å eganderätt eller börjadt besittningstagande genom sårande synes jemväl

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 44. 3

framgå deraf, att högsta domstolen vid tillämpning af förföljningsrätten förklarat

densamma icke innefatta rätt till vidare förföljande än under den

dagens jagt, då sårandet egt rum.

Hade förföljningsrätten ansetts grunda sig å det ofvan anförda juridiska

skälet, hade naturligtvis sådan prsescription af rättigheten ej kunnat ens

ifrågasättas.

Återstår alltså det djurskyddsvänliga humanitetsskälet, att det vore en

oafvislig pligt emot det sårade villebrådet att genom dess förföljande, vare

sig å egna eller andras marker, söka döda detsamma och såmedelst förkorta

och göra slut på dess lidande.

Till en början torde här få erinras, att tillämpning af förföljningsrätten,

utom hvad angår större rofdjur, med afseende å hvars jagande och

förföljande någon ändring af hittills gällande stadganden icke ifrågasättes,

hufvudsakligen förekommer vid jagt å elg, men deremot å smärre djur till

följd af flera olika, af en hvar lätt insedda skäl, så sällan, att hänsyn till

dem nu icke torde vid frågans bedömande böra tagas.

Hvad då beträffar elg, så vet hvarje elgjägare mycket väl, att allt

förföljande af en lätt sårad elg i allmänhet är ändamålslöst och icke tjenar

till annat än att föröka elgens lidande i ty att han trots sina sår måste,

skrämd och varsam, hålla undan den förföljande jägaren, i stället att få i

ostörd ro sköta om sina sår.

Och åter, om elgen är svårt sårad — ja — då kan han vanligen ock

få nådeskottet, innan han hinner in på annat jagträttsområde, och äfven om han,

svårt sårad, skulle komma in på mark, den hans förföljare ej finge beträda,

så förmenar jag, att det, ur djurskyddssynpunkt sedt, är bättre att elgen,

om han icke, såsom ofta sker, påträffas af andra jägare, får lägga sig ned

i sin svala bäck och do, än att han skall ytterligare jägtas och lemlästas,

till dess han omsider träffas af ett dödande skott.

Men vare dermed huru som helst, så bör, enligt mitt och en

mängd sakkunniges förmenande, förföljningsrätten just ur djurskyddssynpunkt

upphäfvas endast af det skäl, att den rätten föranleder hänsynslöst

elgsårande.

Då den snikne elgskytten å sin kanske till arealen mycket inskränkta

jagtmark påträffar elg och väl vet, att, om han blott lyckas såra elgen,

han får fullfölja sin elgjagt öfver alla angränsande marker, vårdar han

sig nemligen icke om att söka afbida eller bereda sig tillfälle till ett säkert

och dödande skott, eller att eljest spara sitt skott och sitt djur, utan nöjer

sig med ett skott, som endast mer eller mindre sårar, ty genom några

droppar blod i spåret förvärfvar han sig rätt till jagt å grannarnes väl vårdade

jagtmarker, der det må hända finnes än flere elgar och annan jagthärlighet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Genom detta, hufvudsakligen af förföljningsrätten sig härledande, hänsynslösa

elgsårande vållas, förmena djurskyddets och jagtens sanna vänner,

vida mera djurplågeri och större förlust af nyttigt villebråd, än derigenom

att en eller annan elg, till följd af förbud mot förföljande å annans mark,

får, utan vidare jägtande, läkas eller do af sina sår.

Under åberopande af dessa nu anförda förhållanden vågar jag hoppas,

att hvarken historiska, juridiska eller djurskyddsvänliga betänkligheter måtte

anses såsom tillräckliga skäl för förföljningsrättens bibehållande, helst då i

betraktande tages betydelsen af den ifrågasatta förändringen ur jagtvårdsoch

sedlighetssynpunkt.

Att jagtvården måste i hög grad försvåras, och intresset för densamma

till följd deraf ock slappas genom en lag, som tillstädjer den, som å sin

mark lyckats såra ett djur, att med jagtsällskap och hundar och kanske med

en skara dreffolk tåga fram öfver den jagtmark, der man sökt freda sitt

villebråd och sina elgstånd, lärer väl för en hvar, som eger någon erfarenhet

eller eljest kännedom om slika förhållanden, våra uppenbart.

Och att det i sedligt hänseende måste verka skadligt samt till undergräfvande

af jagtlagens helgd och af djurskyddets pligt, att en hvar genom

grymt sårande af villebråd eller möjligen genom vidtagande af bedrägliga

åtgärder, som göra sårandet antagligt, skall kunna förvärfva laga rätt till

ingrepp i annans jagträtt, lärer väl ock, åtminstone för dem, som i skog och

mark eller vid häradsrätterna sett de vidriga efterspelen af brukad eller

missbrukad förföljningsrätt, framstå så klart, att de, vid afvägande af skälen

för och emot förföljningsrättens upphäfvande, icke må tveka att biträda förslaget

om inskränkning af denna i vår jagtlag allt för länge bibehållna, ofta

missbrukade rätt.

Vid upphäfvande af rättigheten att förfölja såradt villebråd torde

emellertid, till förekommande af framtida tvister, böra stadgas, att såradt

villebråd, som å angränsande jagtmark faller, må af den det sårat tillvaratagas

och behållas.

Den i nu gällande jagtstadga medgifna rätt att, äfven om djuret icke

förut är såradt, in på annans mark fullfölja jagt å björn, varg, lo eller jerf

torde dock, med hänsyn till dessa djurs skadlighet, så mycket hellre kunna

bibehållas, som något missbruk af jagt, vid förföljande af sådana numera

sällan förekommande rofdjur, icke synes vara att befara.»

Lika med motionären finner utskottet det i den ordnade jagtvårdens

äfvensom djurskyddets intresse vare synnerligen önskligt, att rätten att på

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

5

annans mark fullfölja jagt efter ett på egen mark såradt villebråd upphäfves

och, såsom motionären hemstält, utbytes mot rättigheten att utan jagtens

fortsättande uppfånga och tillvarataga ett villebråd, som å jägarens egen

mark eller der har haft lof att jaga fått banesåret, ehuru detsamma icke

stupat der. Att emellertid tillerkänna skytten denna rätt allenast för så vidt

det dödsskjutna djuret faller på angränsande jagtområde, synes utskottet

icke fullt lämpligt. Det kan nemligen lätt inträffa, att det angränsande

området utgöres af en smal jordremsa, öfver hvilken till och med ett dödsskjutet

djur kan flykta undan, så att det först på ett annat område faller

till marken.

På grund häraf får utskottet i anledning af motionen hemställa,

att Riksdagen ville, för sin del antaga följande:

Förordning

angående ändrad lydelse af 7 § i jagtstadgan den 21

oktober 1864.

Härigenom förordnas, att 7 § i jagtstadgan den 21

oktober 1864 skall hafva följande lydelse:

»Hvar som under utöfning af loflig jagt sårar villebråd

så, att det faller å annans mark, må detsamma tillvarataga

och behålla. Der någon å egen mark eller der

han eger lof att jaga drifver upp björn, varg, lo eller

jerf, ege han att jagten in på annans egor fullfölja.»

Stockholm den 5 maj 1891.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1891:68 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 7 § i jagtstadgan den 21 oktober 1864. s. 12 i texten