Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 10 § i förordningen om lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875.

1891-02-16 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1891:8, Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 10 § i förordningen om lagfart å fång till fast egendom den 16 juni 1875.

Dokumentets text

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

7

N:o 8.

Ank. till Riksd. kansli den 16 februari 1891, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad

lydelse af 10 § i förordningen om lagfart å fång till fast

egendom den 16 juni 1875.

I en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 59, anför herr J. Sjöberg:

»7 § i kongl. förordningen angående lagfart å fång till fast egendom

den 16 juni 1875 stadgar, att när lagfart sökes, förre egarens laga

åtkomst skall styrkas och i protokollet tecknas, och att, innan förre

egarens åtkomst blifvit styrkt, den sökta lagfarten ej må, utom i vissa

fall, beviljas; och 10 § i samma förordning innehåller, att, derest lagfartsansökningen

förklarats hvilande till följd af hinder, hvarom i 7 §

förmäles, kungörelse derom skall af rätten utfärdas, om sökanden det

önskar. Och varder ej, säges vidare i § 10, efter det genom sökandens

försorg nämnda kungörelse tre gånger, minst en månad mellan hvarje

gång, blifvit såväl införd i allmänna tidningar som ock, när fråga är

om egendom å landet, uppläst i tingslagets kyrkor, klander å fånget

instämdt samt i rättens lagfartsprotokoll antecknadt inom tio år efter

sista kungörandet, och förekommer ej eljest anledning, att annan eger

bättre rätt till egendomen, då må den omständigheten, att förre egarens

åtkomst ej styrkes, icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande,

der det visas, att sökanden eller hans rättsinnehafvare oafbrutet under

nämnda tio år varit i mantals- och skattskrifningslängd upptagna såsom

egare till fastigheten.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

Denna långa tid, hvarunder lagfartsansökning sålunda skall vara

hyllande, har visat sig medföra högst beaktansvärda olägenheter. Det

är t. ex. icke möjligt för köparen af fastigheten att i sådant fall kunna

erhålla inteckning i densamma, förrän öfver tio år efter köpet förflutit,

och det torde icke heller lämpligen af säljaren kunna ifrågasättas att

af köparen erhålla köpeskilling för fastigheten, förrän det visat sig,

att köparen verkligen blifvit egare till densamma. Dessa svårigheter,

hvilka väl i allmänhet i ty fall inträffa, framträda synnerligast i sådana

fall, der egaren aflidit och sterbhusdelegarne afyttrat fastigheten, vid

hvilka i följd deraf boets utredning till synnerligt men för sterbhusdelegarne

oskäligt fördröjes.

Något verkligt behof af så lång tid för erhållande i omnämnda

fallet af lagfart, som nu är stadgadt, förefinnes icke heller mig veterligen.

Den kan och bör således utan någon olägenhet förkortas, och

jag tager mig derför friheten vördsamt föreslå,

att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring af § 10

i kongl. förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den

16 juni 1875, att deri på två ställen förekommande orden »tio år» måtte

å båda ställena utbytas mot orden »fem år».

Då lagutskottet nu går att afgifva yttrande öfver detta förslag,

får utskottet först erinra, att då förordningen om tjugoårig häfd den

22 april 1881 utfärdades, blef i sammanhang dermed genom särskild

förordning samma dag föreskrifvet, att 10 § i förordningen om lagfart

å fång till fast egendom skulle erhålla det tillägg, i hvars bestämmelser

ändring nu blifvit föreslagen. Då nemligen uti förstnämnda lag uppstäldes

såsom ett hufvudvilkor för vinnande af häfd, att lagfart skulle

vara beviljad å det fång, som läge till grund för besittningen, blef det

för häfdeinstitutets fullkomnande af nöden att bereda möjlighet till vinnande

af lagfart för de fastighetsegare, som icke kunde fullgöra föreskriften

om styrkande af förre egarens åtkomst, och afsåg sålunda det

gjorda tillägget icke att undanrödja annat hinder för lagfarts beviljande.

I de motiv, hvarmed nya lagberedningen beledsagade sitt förslag

till nämnda tillägg framhåller beredningen, hurusom de föreskrifna

garantierna syntes fullt betryggande äfven der lagfartsböcker ännu

icke blifvit införda, samt yttrar härom: »Sättet för lagfartsansök
ningens

kungörande är egnadt att sprida kännedom om förhållandet

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

inom såväl närmare som fjermare kretsar. Derjemte måste för lagfarts

vinnande företes sannolika skäl att lagfartssökanden eller lian och hans

rättsinnehafvare oafbrutet under den föreskrifna tiden verkligen såsom

egare haft egendomen i besittning, i hvilket hänseende, då tvist derom

ännu ej yppats, erforderlig bevisning ansetts lämpligast kunna åstadkommas

genom mantals- och skattskrifningslängden. Skulle nemligen

den, som alldeles icke eller blott såsom förvaltare eller brukare besutte

en fastighet, föranstalta att han något år blefve i berörda längd upptagen

såsom egare till fastigheten, hvilket ej kunde ske utan ett falsarium,

vore i allt fall utsigten, att sådant kunde utan protest fortsättas

under tio år, ytterst ringa. Ett dylikt tilltag torde derför mycket sällan

komma att ens försökas. Vidare bör märkas att, innan lagfarten beviljas,

kronans ombudsman i orten skall höras, hvarigenom tillförlitliga

upplysningar kunna vinnas ej mindre om kronans än ock gemenligen

om enskildes rätt, samt att domstolen har sig ålagdt att med ledning

af dessa och andra tillgängliga upplysningar undersöka, huruvida anledning

föi-ekommer att annan än sökanden är rätt egare till fastigheten.

Slutligen torde jemväl den tidsutdrägt, som lagfartssökande måste underkasta

sig, innefatta ytterligare säkerhet att det föreslagna förfaringssättet

ej varder anlitadt i oträngdt mål och att sålunda den reda i

eganderättsförhållandena, hvilken lagfartslagen åsyftar, ej varder genom

ifrågavarande stadgande i någon mån rubbad».

Utskottet föreställer sig, att verkan af nämnda garantier icke i

någon väsentlig mån skulle förringas, derest, på sätt motionären föreslagit,

den tid, som skall hafva förflutit från det lagfartsansökningen

sista gången kungjorts, förkortades med hälften.

Erfarenheten har ådagalagt, att ifrågavarande förfarande icke

användes så ofta, som förhållandena dertill gifva anledning; och torde

skälet härtill närmast vara, att tiden synts för lång. För fastighetsförhållandenas

ordnande och stabilitet är det emellertid af största vigt,

att den utväg dertill, som tillståndet till berörda förfarande öppnat,

anlitas i så vidsträckt omfattning som möjligt; och det synes antagligt,

att om den föreskrifna väntetiden förkortades så som motionären föreslagit,

fastighetsegarne mer allmänt skulle tillgodogöra sig den vigtiga

förmån, som förfarandet erbjuder dem. Det kan visserligen invändas,

att, derest den föreslagna ändringen komme till stånd, vådan af att

nämnda förmån beredes jemväl den ''oredlige förvärfvaren, synes blifva

större, än* den nu är, men utskottet kan icke föreställa sig, att den

ifrågasatta inskränkningen i tidsbestämmelsen skulle, då alla öfriga

garantier iakttagas, i och för sig öka denna våda. Det bör dessutom i

Bill. till Biksd. Prof. 1891. 7 Samt. 5 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

afseende härå erinras, att liksom bland hela antalet fång de ogiltiga

utgöra ett försvinnande fåtal, samma förhållande säkerligen eger rum

bland de fall, der det ifrågavarande förfarandet kommer till användning.

Vidare bör ihågkommas, huruledes utom de garantier, som sjelfva

författningen föreskrifver, ytterligare säkerhet mot missbruk förefinnes

derigenom att i allmänhet en rätt långeld af föregående besittningmåste

läggas till den tid, hvilken berörda förfarande må kräfva. Ej

heller må den omständigheten lemnas obeaktad, att den preskriptionstid,

hvarom fråga är, icke är af beskaffenhet att, då densamma lupit till

ända, afskära möjligheten för den rättmätige egaren att göra sin rättgällande.

I betraktande häraf synes nu gällande tidsbestämmelse kunna

utan olägenhet eller våda utbytas emot den i motionen föreslagna; och

får utskottet följaktligen hemställa,

att Riksdagen, med bifall till motionen, ville för

sin del antaga följande

Lag

om ändring i 10 § af förordningen den 16 juni 1875

angående lagfart å fång till fast egendom.

Härigenom förordnas att 10 § af förordningen

den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast

egendom skall hafva följande lydelse:

10 §. Kan till följd af de i 6, 7, 8 och 9 §§

gifna föreskrifter sökt lagfart ej beviljas, eller finnes

sökandens rätt vara tvistig, eller möter, enligt den i

18 § nämnda bok eller eljest, mot bifall till ansökningen

annat hinder, som icke är af beskaffenhet att

’ den jemlikt 5 § genast bör afslås, förklare Rätten

ansökningen hvilande i afbidan på hindrets undanrödjande.

Tvist, som bör afdömas innan ansökningen

slutligen pröfvas, skall, om den ej redan är vid domstol

anhängig, af Ratten förvisas till särskild! utförande

i laga ordning.

År lagfartsansökning förklarad hvilande till följd

af hinder, hvarom i 7 § förmäles, skall kungörelse

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets Utlåtande N:o 8.

derom af Rätten utfärdas, om sökanden det äskar.

Varder ej, efter det genom sökandens försorg nämnda

kungörelse tre gånger, minst en månad mellan hvarje

gång, blifvit såväl införd i allmänna tidningarna, som

ock, när fråga är om egendom å landet, uppläst i

tingslagets kyrkor, klander å fånget instämdt samt i

Rättens lagfartsprotokoll antecknadt inom fem år efter

sista kungörandet; och förekommer ej heller eljest

anledning att annan eger bättre rätt till egendomen;

då må den omständighet att förre egarens åtkomst ej

styrkes icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande,

der det visas, att sökanden eller han och

hans rättsinnehafvare oafbrutet under nämnda fem år

varit i mantals- och skattskrifningslängd upptagne

såsom egare till fastigheten. Innan i ty fall ansökningen

bifallas må, skall kronans ombudsman i orten

deröfver höras.

Stockholm den 16 februari 1891.

På lagutskottets vägnar:

C. A. Sjöcrona.

Reservation

af herrar Sjöcrona och Fröberg, som ansett att utskottet bort afstyrka

bifall till motionen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1891:9 Skrifvelse till Konungen, med förslag till förordning angående ändring i och tillägg till förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den s. 15 i texten