Sök i Ratio Lex

Utlåtande, med anledning af väckta motioner angående vidtagande af åtgärder för invexling till pregelvärdet af skadadt silfver skiljemynt.

1892-05-10 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BLU 1892:2, Utlåtande, med anledning af väckta motioner angående vidtagande af åtgärder för invexling till pregelvärdet af skadadt silfver skiljemynt.

Dokumentets text

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

it

N:o 2.

Ånk. till Riked. kansli den 10 maj 1892, kl. 3 e. in.

Utlåtande, med anledning af väckta motioner angående vidtagande

af åtgärder för invexling till pregelvärdet af skadadt silfver

skiljemynt.

Enligt 14 § i inyntlagen af den 30 maj 1873, sådan denna § lyder

enligt kongl. kungörelsen den 25 juni 1881, upphör skiljemynt att vara lagligt

betalningsmedel i förhållande till statens kassor, när det är så nött, att

ej med säkerhet kan skönjas, huru vida det för rikets räkning är pregladt.

Allmänheten är alltså beträffande nötta eller slitna skiljemynt tillförsäkrad

ett ganska vidsträckt skydd mot förluster, enär staten sålunda

åtagit sig en 6å långt gående invexliugsskyldighet, som med fog kan

begäras.

Annat är deremot förhållandet med myntstycke, som blifvit vanstäldt

eller genom skafning, filning, borrning, tillökning eller annan olaglig

åverkan af hvad slag som helst skadadt, ty enligt § 13 i ofvannämnda

lag skall sådant myntstycke hafva förlorat sin egenskap af lagligt betalningsmedel.

Vid innevarande riksdag hafva två motionärer, i Första Kammaren

herr Törnebladh (motion n:r 23) och i Andra Kammaren herr O. Jonsson

i Hof (motion n:r 120) fäst uppmärksamhet härå. Motionärerna, hvilkas

förslag äro lika lydande, framhålla, att det är ett från så väl statens som

s. 15 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

15

allmänhetens synpunkt beklagligt faktum, att för närvarande inom landet

cirkulerar en jemförelsevis betydande qvantitet skadade silfverskiljemyntstycken,

och att det gång på gång förekommer vid invexling af silfver

i riksbankens kassor, att hela poster dylika skadade skiljemynt måste

tillbakavisas, hvilket beror på erfarenheten derom, att dessa myntstycken

icke inlösas af myntverket annat än till silfvervärdet, som ej oväsentligt

understiger pregelvärdet. Grunden till att myntverket så förfar är, enligt

hvad motionärerna vidare framhålla, att söka i tolkningen af ofvanberörda

stadgande i myntlagens § 13. Derigenom att myntverket ej

till pregelvärdet inlöser skadade silfverskiljemynt, äfven om skadan är

obetydlig, varder följden, att dylika myntstycken hålla sig ute i allmänna

rörelsen, hvilken naturligtvis med åren får mottaga allt större qvantiteter

skadade mynt. Redan år 1885 fäste myntdirektören chefens för kongl.

finansdepartementet uppmärksamhet å förhållandet samt hemstälde »att

statens kassor måtte till pregelvärdet inlösa och sedermera qvarhålla

skadade myntstycken, när de endast förlorat en obetydlig del af sin

vigt, och då man saknade anledning förmoda, att vigtförminskningen

skett i bedräglig afsigt? När bankofullmägtige hördes häröfver, uttalade

de sin åsigt om lämpligheten af ett stadgande i dylikt syfte. Saken

kom emellertid att förblifva hvilande äfven sedan fullmägtige den 20

september 1888 ingått till Kong!. Maj:t med särskild framställning'' i

ämnet, hvari anfördes, hurusom svårigheter upprepade gånger gjort sig

gällande vid liqvids erläggande för svenska skiljemynt, hvilka invexlats

i Danmark, der man iakttoge ett liberalare förfarande med stöd af en

bestämmelse i danska myntlagen, som bemyndigade finansministeriet att

gifva ersättning för skadade mynt, när innehafvaren kunde antagas hafva

erhållit dem i god tro.

Motionärerna hålla före, att det för upprätthållande af skiljemyntcirkulationen,

sådan den bör vara, är säi-deles vigtigt, att myntverket

erhåller obestridd rätt att till pregelvärdet inlösa mynt, som tagit skada,

när denna icke tillfogats myntstycket med bestämd brottslig afsigt och

under förutsättning, att myntstycket icke undergått så väsentlig ändring,

att det icke längre kan såsom mynt anses; och då frågan dragits under

Kongl. Maj:ts pröfning utan att någon lösning härigenom kunnat vinnas,

anse motionärerna sig kunna antaga, att ärendet icke kan slutligen afgulna

utan medverkan från Riksdagens sida, i hvilket afseende de alltså

föreslå, att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Magt ville

för Riksdagen framlägga det förslag till ändring i eller tillägg till lagen

om rikets mynt af den 30 maj 1873, som må finnas erforderligt för

vinnande af det ändamål, att silfverskiljemyntstycken, som blifvit skadade

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Sammansatta Banko■ och Lagutskottets Utlåtande N-.o 2.

utan att afsevärd vigtförminskning inträdt, inå kunna vid kongl. myntverket

inlösas till fulla pregelvärdet, när anledning finnes till antagande,

dels att skadan icke åkommit myntstycket i följd af bedräglig afsigt,

dels ock att innehafvare!! mottagit detsamma på god tro.

I afgifvet yttrande öfver detta motionärernas förslag hafva bankofullmägtige

yttrat följande:

»Såsom i motionerna uppgifves, har frågan om inlösen af skadadt

mynt redan länge varit föremål för uppmärksamhet.

I skrifvelse af den 19 oktober 1885 till chefen för finansdepartementet

meddelade myntdirektören, att en mängd vanstälda och skadade

mynt vore i omlopp, hvilket framginge deraf, att vid undersökning af

från riksbanken till myntverket utvexlade silfverskiljemynt af de större

omkring ''A procent och af de mindre nära 1 procent befunnits bestå af

dylika mynt. Med anledning häraf föreslog myntdirektören, att skadade

mynt borde i statens kassor inlösas till pregelvärdet och sedermera qvarhållas,

när de endast förlorat en obetydlig del af sin vigt, och då man

saknar anledning förmoda, att vigtförminskningen skett i bedräglig afsigt,

äfvensom att, om riksbanken icke ville bära den genom inlösningen

uppkommande förlusten, densamma måtte bestridas af myntverket.

Öfver detta förslag hördes bankofullmägtige, hvilka funno detsamma

beaktansvärdt, och såsom sin åsigt uttalade, att kostnaden borde

bestridas af statskassan.

Såsom fullmägtige hafva sig bekant, blef ärendet sedan remitteradt

till statskontoret, hvilket af myntdirektören infordrade förslag till

närmare föreskrifter, och efter det sådant inkommit, afgafs utlåtande,

hvari statskontoret afstyrkte, att staten skulle ikläda sig den ifrågavarande

inlösningsskyldigheten af skadadt mynt, men uttryckte den åsigt,

att myntverket kunde bemyndigas att på sin bekostnad invexla ej blott

skadadt mynt, utan äfven annat, som inkommit i någon offentlig kassa

och ej vidare finnes sättas i omlopp.

Dessutom hafva bankofullmägtige i underdånig skrifvelse af den

20 september 1888 fäst uppmärksamheten på önskvärdheten af ett snart

afhjelpande af de af myntdirektören påpekade olägenheter, så mycket

mer som från Danmark klagomål försports öfver den starka kasseringen

af svenskt skiljemynt, hvilket, efter att i Danmark hafva invexlats, blifvit

till riksbanken försändt, hvartill komme, att i bankens vexlingskassor

allt jemt till invexling företeddes skiljemynt, hvilka måste tillbakavisas

och i följd deraf återgå till den allmänna rörelsen.

Det af myntdirektören framstälda förslaget omfattar icke blott

skiljemynt, utan äfven guldmynt, hvaremot motionerna afse endast silf
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 17

verskiljemynt, Det torde ligga i öppen dag, att den lagstiftningsåtgärd,

om hvilken nu är fråga, vida lättare låter sig genomföra, i fall guldmyntet

icke af densamma beröres. Svårigheten för staten att skydda

sig mot enskildes försök att genom företeende till inlösen af skadadt

och till vigten förminskadt mynt skaffa sig fördelar på det allmännas

bekostnad är uppenbarligen större, i samma mån myntets ursprungliga

metallvärde är större och i följd deraf frestelsen till obehörig vinning

starkare. Behofvet af ett liberalare tillvägagående vid invexlingen är

dessutom i afseende å guldet vida mindre. Guldmynt cirkulera inom

landet i. så ringa omfattning, att någon nämnvärd qvantitet af skadade

sådana icke lär förekomma, utan torde de i omlopp varande guldmyntstyckena

i allmänhet vara fullgoda.

Helt annat är förhållandet med skiljemyntet. Om mängden af i

omlopp varande skadadt silfverskiljemynt 1885, såsom myntdirektören

antagit, uppgick till V* å 1 procent, så har utan tvifvel qvantiteten sådant

sedan dess ej obetydligt ökats, enär tillfälle till invexling utan förlust

ej funnits och således, enligt hvad erfarenhet lär, den allmänna rörelsen

fatt behålla de odugliga myntstyckena. För staten kan det emellertid

ej vara likgiltigt, om underhaltigt mynt i större mängd cirkulerar, och,

hvad de enskilde angår, lär till slut den siste innehafvare!!, i regeln

utan egen förskyllan, få vidkännas en förlust, som blir större, isamma

mån silfvervärdet kan hafva sjunkit.

Det måste derför anses med statens intresse förenligt, att skadade

silfverekiljemyntstycken blifva behörigen invexlade, och den kostnad,

staten härigenom kan få vidkännas, lär icke få anses vara af någon betydenhet

gent emot den vinst, staten har af den ifrågavarande utmyntningen.

Men om sålunda enligt fullmägtiges åsigt det icke bör anses

tvifvelaktigt, att staten har en pligt härutinnan, kunna dock olika

meningar hysas dels om formen för lagstiftningen, dels ock om huru

långt staten bör gå i fråga om inlösen af skadade skiljemyntstycken.

Beträffande sjelfva formen för meddelande af bestämmelser i

ämnet, kan det ifrågasättas, om ändring är behöflig i myntkonventionen

mellan de tre skandinaviska rikena.

Då emellertid i motionerna synes afses endast svenska silfverskiljemynt,

och hvad som åsyftas är, att myntverket må ega rättighet,

men ej ovilkorlig skyldighet att i vissa fall inlösa skadade silfverskiljemynt

till fulla pregelvärdet, synes frågan kunna med fullt skäl betraktas

såsom uteslutande svensk och derför bäst få sin lösning genom ett

tillägg till lagen om rikets mynt af den 30 maj 1873. För rigtigheten

Bih. till Riks. Bröt. 1892. 6 Sami. 2 Afd. 1. Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2

af eu sådan uppfattning talar ock den omständigheten, att en bestämmelse

i liknande syfte finnes meddelad i 10 § af Myntloven för Danmark

af den 23 maj 1873.

Vid bedömande åter af frågan, huru vidsträckt bemyndigande

myntverket må anses böra erhålla beträffande den ifrågavarande myntinvexlingen,

kan tvekan uppstå, om någon begränsning bör lemnas i

och genom stadgande af en viss procent, utöfver hvilken vigtförminskning

icke må hafva egt rum, om myntstycket skall kunna inlösas till

pregelvärdet. Härvid förekommer likväl, dels att en dylik procentbestämmelse

måste blifva synnerligen svår att tillämpa, då, såsom vanligen

torde vara fallet, myntstyckena äro icke endast skadade, utan ock nötta,

dels ock att det i alla händelser blir vanskligt att på förhand finna den

rätta gränsen, enär förhållandena naturligtvis äro högst skiftande.

Deremot kan och bör invexlingen af ett skiljemynt eller vägran

att inlösa detsamma göras beroende deraf, huru vida någon bedräglig

afsigt ligger till grund för begäran om dess inlösning. Det kan visserligen

invändas, att det måste blifva svårt att härvid utöfva pröfningsrätten,

men i praxis torde en så beskaffad invändning hafva föga att

betyda. De flesta skadade skiljemynt äro antagligen mottagna på god

tro, och i regeln skulle väl myntverket i förevarande fäll mest få att

göra med riksbanken och offentliga kassor eller bankanstalter. Då för

öfrigt skyldighet ej skulle åläggas myntverket att invexla skadade

myntstycken, bör det för staten ej medföra någon risk, att eu vidsträckt

pröfningsrätt lägges i myntdirektörens hand, enär denne utan’tvifvel

skall göra bruk af sin rätt. att vägra inlösen, om och när han finner

att någon eller några söka sätta i gång en industri, afsedd att skaffa

dem förtjenst på företeende till invexling af skadade skiljemynt.

Det synes för öfrigt fullmägtige ändamålsenligt, om icke blott

silfver-, utan ock bronsmynt kunna blifva föremål för den lagstiftning,

som nu blifvit. ifrågastäld för de förra.

Slutligen torde utom myntstycken, som äro i egentlig mening

skadade, äfven vanstälda böra särskildt. nämnas.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt, få fullmägtige såsom

sin åsigt uttala, att för upprätthållande af cirkulationen af fullgoda

skiljemynt inom landet ett tillägg bör meddelas till myntlagen af den

30 maj 1873 i sådant syfte, att myntverket må blifva bemyndigadt att

till fulla pregelvärdet inlösa vanstälda eller skadade svenska myntstycken

af silfver och brons, när skälig anledning finnes till det antagande, att

innehafvaren mottagit sådant myntstycke på god tro och icke åsidosatt

vanlig försigtighet vid mottagandet.»

s. 19 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2. 19

För egen del får utskottet anföra, att motionerna synas utskottet

böra vinna afseende. Särskild^ om man jemför den svenska myntlagens

stadgande om skadade silfverskiljemynt med motsvarande i den danska

af den 23 maj 1873, framstår den svenska lagen såsom öfverdrifvet

sträng. I den danska myntlagen förekommer i § 10 följande stadgande:

»Finantsministeren er bemyndiget til åt give Erstatning for

Munter, der have tidt voldsotn eller ulovlig Beskadigelse, og for falske

Mönter, naar der er Grund til åt antage, åt Ihsendehaveren har modtaget

saadan beskadiget eller falsk Mönt i god Tro og ikke har tilsidesat

almindelig Forsigtighed ved Modtagelsen.»

Då motionärerna icke ifrågasatt, att falska mynt skulle af staten

inlösas, har utskottet icke att yttra sig härom; men sådan ändring i

myntlagen att skadade eller vanställa mynt, som på god tro mottagits,

må kunna inlösas till sitt nominella värde, torde icke möta några

betänkligheter. Om än till eu början, efter det en sådan ändring trädt

i kraft, ett jemförelsevis ej ringa antal skadade eller vanstälda skiljemynt

skulle komma att till inlösen presenteras i myntverket, torde

myntverkets utgifter för sådan inlösen på det hela dock ej blifva synnerligen

afsevärda. En uppsåtlig och i bedräglig afsigt företagen åverkan

på skiljemynt, hvilken för att blifva vinstgifvande måste bedrifvas i

vidsträckt skala, upptäckes utan tvifvel lätteligen och lär således kunna

afvärjas; hvaremot det synes i hög grad oegentligt och i vissa afseenden

äfven menligt, att den allmänna rörelsen tvingas att behålla ett

allt jetnt ökadt antal skadade myntstycken.

Då utskottet alltså anser, att en ändring af de nuvarande förhållandena

i den rigtning, som af motionärerna och bankofullmägtige

antydes, vore oneklig och af behofvet påkallad, föranlåtes utskottet, som

delar den af bankofullmägtige uttalade mening, att den åsyftade lagändringen

bör utsträckas derhän, att äfven skadade eller vanstälda

bronsmynt må kunna blifva till sitt pregelvärde inlösta, hos Riksdagen

hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse hos Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga det förslag till ändring i

eller tillägg till lagen om rikets mynt af den 30 maj

1873, som må befinnas erforderligt, för att silfverskiljemyntstycken,

som blifvit skadade utan att afsevärd

vigtförminskning inträdt, må kunna varda af myntverket

invexlade till fulla pregelvärdet, när anledning saknas

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 2.

till antagande, att skadan åkommit myntstycket till

följd af bedräglig afsigt eller att innehafvaren mottagit

detsamma annorlunda än i god tro.

• •

Stockholm den 10 maj 1892.

På det sammansatta utskottets vägnar:

f, ,.r> *■ \ it'''' ’ Ji .. . ;v * f, . * . .

CARL H. NORDENFELT.

STOCKHOLM, KTA TaTCKBiSI-AKTIEBOLAOtäT 1892.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1892:84 Skrifvelse till Konungen, angående åtgärder för invexling till pregelvärdet af skadadt silf ver skiljemynt. s. 1 i texten