Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 12

1892-02-16 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1892:12, Lagutskottets Utlåtande N:o 12

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

1

N:o 12.

Ank. till Kiksd. kansli den 16 febr. 1892. kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad

lagstiftning i fråga om skydd för hemdjur mot skada af

hundkreatur.

Framställningar om ändrade lagbestämmelser i syfte att bereda

verksamt skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur hafva jemväl

vid innevarande riksdag blifvit gjorda. Dels har nemligen herr Nils

Wallmark i en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet remitterad

motion* n:o 41, i hvars syfte fyra af kammarens ledamöter förklarat

sig instämma, jemte det han förnyat sin vid 1888 och 1891 årens

riksdagar gjorda framställning om antagandet af en lagbestämmelse,

enligt hvilken en hvar, som genom uraktlåten vård om hundkreatur

vållade, att detsamma inkomme å andras egor, hvarest hemdjur betade,

gjorde sig förfallen till böter intill femtio kronor, tillika alternativt föreslagit,

att Riksdagen måtte besluta »att aflåta en skrifvelse till Kongl.

Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till förändrade lagbestämmelser i syfte att

bereda verksamt skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur» och

dels har herr Nydahl, med hvilken likaledes fyra af Andra Kammarens

ledamöter förenat sig, uti en inom nämnda kammare väckt motion, n:o

21, föreslagit, att Riksdagen ville besluta en skrifvelse till Kongl. Maj:t

af enahanda innehåll, som af herr Wallmark förordats; varande jemväl

denna motion till utskottet öfverlemnad.

Under det hei''r Wallmark åtnöjer sig med en erinran, hurusom

Andra Kammaren vid såväl 1888 som sistlidne års riksdag utan omröstning

godkänt utskottets i anledning af motionärens framställningar

tillstyrkta skrifvelseförslag, samt huru den röstöfvervigt, som vid sistlidne

riksdag föranledde frågans fall i Första Kammaren, utgjordes af

allenast fyra röster, söker deremot herr Nydahl i sin mera utförligt af-,

fattade motion framvisa otillräckligheten af det skydd, gällande lagstift
Uih.

till Likså. Prof. 1892. 7 Sami. 9 Höft. (N:o 12.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

ning i förevarande afseende erbjuder. Motionären, som med sin framställning

närmast afser fårkreaturen såsom de der äro mest utsatta för

skada af ifrågavarande slag, anmärker således, hurusom otillräckligheten

af gällande lagbestämmelser vore särskildt känbar inom de trakter

af vårt land, der, såsom i Norrland, fåren under sommarmånaderna

vistades i skogarne eller eljest aflägse från den befolkade bygden, och

der således de respektive egarne icke på något verksamt sätt kunde

öfvervaka och skydda sina djur. Der förhärjades ofta fårhjordarne af

hundar, utan att någon möjlighet funnes för den förres egare att vinna

ersättning för den lidna skadan, som understundom kunde vara ganska

känbar, ej. blott på grund af de dödade eller förderfvade djurens värde,

utan ock i följd af den mera svårberäkneliga förlust, som tillskyndades

egaren derigenom, att hjorden sprängdes och förskingrades, de späda

lammen skildes från mödrarna och djuren förvildades, hvadan svårigheter,

kostnader och besvär uppstode, när hjorden på hösten skulle

hemföras från sommarens betesmarker. Härtill komme det upprörande

djurplågeri, som .vanligen . vore förenadt med dessa i vildmarken utkämpade

strider, i det att jemväl pa dessa valplatser plägade qvarlemnas

ej blott de döda, utan äfven sårade, hvilka senare ofta måste do

en långsam och qvalfull död. Redan ur sist antydda synpunkt måste

djurvännen finna det önskligt, att ett, så vidt möjligt vore verksammare

skydd bereddes de ifrågavarande värnlösa djuren mot rofgiriga hundar,

än nu gällande lagstiftning förmådde.

Detta skydd vore, som sagdt, föga tillfredsställande. Visserligen

kette det i byggningabalken kap. 22 § 6, att »okynnes hund, som biter

folk eller fä, bör ej lös.vara»; men då uraktlåtenhet att ställa sig denna

lag till efterrättelse ej vore förenad med annat äfventyr för hundens

egare, än att han möjligen finge gälda någon af hunden vållad skada,

så kunde denna bestämmelse icke anses som synnerligen effektiv. För

den, hvilkens fårkreatur blifvit dödade, sargade eller förskingrade, vore

det ock en klen tröst, att lagen tillerkände honom af egaren till den

eller de hundar, som förödt hans hjord, »halfva läkeslön och halfva

skadan»; ty utom det att half ersättning vore dålig ersättning, så måste

det naturligtvis härvidlag i de flesta fall vara mycket svårt, om ej

omöjligt, att åstadkomma den bevisning, hvarpå ersättningsanspråket

borde grundas.

Det vore slutligen svårt att förstå, hvarför den ersättningsskyldige,

första gången hunden »biter eller sargar fä», endast skulle betala halfva

skadan, eller hvarför det skulle vara tillåtet för okynnes hund att tre

gånger föröfva sådan skada, hvarom fråga vore, innan han dömdes från

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 12. 3

lifvet. Erfarenheten hade till fyllest visat, att hund, som en gång rifvit

får, vore och förblefve i detta afseende ^oförbätterlig, och det tycktes

då vara alldeles ändamålslöst att uppskjuta hundens dödande, till dess

han bevisligen tvenne gånger gjort sig skyldig till dylik skadegörelse. Den

skonsamhet i afseende å okynnes hund, som lagen sålunda visade, voré

i vår tid föga berättigad, då ju hunden i vårt land — frånsedt förhållandet

hos den nomadiserande lappbefolkningen — numera hufvudsakligen

vore att betrakta endast som ett lyxdjur.

I likhet med hvad utskottet tillförene uttalat såsom sin mening

i föreliggande fråga, (se utskottets utlåtande n:o 21 vid sistlidne riksdag)

vill utskottet jemväl nu framhålla, dels att en förändrad lagstiftning

synes utskottet böra i främsta rummet afse, att egaren af dödadt

eller såradt hemdjur i enlighet med allmänna skadeståndsregler beredes

full ersättning för den förlust, som i ena eller andra fallet drabbar honom,

dels ock att de vanskligheter i fråga om bevisningen, hvilka här

likasom i de flesta fall, der fråga är om skadestånd, icke torde underlåta

att göra sig gällande, icke böra hindra antagandet af en i sig sjelf

rigtig princip. Likaledes vidhåller utskottet den åsigt, att det torde

vara att gå för långt, om lagstiftaren, förutom en obegränsad ersättningsskyldighet,

tillika föreskrefve en straffpåföljd för egaren af den

hund, som vållat skadan, samt att herr Wallmarks alternativt framstälda

förslag att fästa en dylik straffpåföljd redan vid den omständighet,

att lös hund inkomme å annans mark, der hemdjur betade, näppeligen

låter sig försvara. Af de förhandlingar, som utskottets ofvan berörda

utlåtande i ämnet vid sistlidne riksdag föranledde inom Första

Kammaren, framgår, att någon meningsskiljaktighet i fråga om rättmätigheten

af den princip, till hvilken utskottet anslutit sig, eller derom

att gällande bestämmelser måste anses föråldrade, ingalunda var rådande,

utan att motståndet föranleddes af betänkligheter af öfvervägande

formel innebörd. Dels fann man sålunda, i likhet med hvad en reservant

inom utskottet anfört, oegentligt, att utskottet i sitt utlåtande icke

förordat en revision af hela 22 kap. byggningabalken, ehuruväl en

dylik revision vore af behofvet påkallad, dels uttalades ock farhåga

för att utskottets förslag till skrifvelse, i ämnet, såsom allt för allmänt

hållet, icke skulle lemna regeringen nödig ledning för bedömandet af

den rigtning, i hvilken lagstiftningsarbetet skulle gå, och anmärktes i

sammanhang härmed, att då frågan enligt utskottets åsigt företrädesvis

borde gälla att bereda egare till skadadt hemdjur full ersättning och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 12.

sålunda syntes vara af ringa omfattning, utskottet lämpligen bort sjelft

framlägga förslag i ämnet. Med hänsyn till önskligheten deraf, att den

nu föreliggande frågan vinner en snar lösning, har också utskottet —

som vid det förhållande, att jemväl de båda nu föreliggande framställningarne

i ämnet allenast afse att bereda verksammare skydd för hemdjur

mot skada af hundkreatur, saknar anledning att taga i öfvervägande,

i hvad mån en revision må tarfvas af öfriga närbeslägtade bestämmelser

i 22 kap. byggningabalken, så mycket hellre som redan gällande

lag åt den af motionärerna upptagna fråga egnar särskild behandling

— ansett sig böra med anledning af motionerna uppgöra ett förslagtill

lag i ämnet.

Härvid har utskottet förestält sig, att en tillfredsställande lösning

af frågan bäst vunnes på grundvalen af de bestämmelser i ämnet, som

innehållas i 11 kap. af lagkomiténs och lagberedningens förslag till

byggningabalk.

Utskottet hemställer alltså, att Riksdagen ville

för sin del antaga följande

Lag

angående ändring af 22 kap. 6, 7 och 8 §§ byggningabalken.

Härigenom varder med ändring af hvad i 22 kap.

6, 7 och 8 §§ byggningabalken innehålla mot denna

lag stridande förordnadt, som följer:

Hund, som biter folk eller fä, må ej lös vara;

finnes den utom egarens gård, hafve hvilken som helst

våld att döda den. Hetsar man hund att göra skada,

må hunden saklöst dödas, ändå att ingen skada sker.

Gör hund skada å hemdjur, skall skadan af egaren

fullt gäldas.

Stockholm den 16 februari 1892.

På lagutskottets vägnar:

Axel Bergström.

Reservation af herr Wester.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1892.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1892:74 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om ändrad lagstiftning i fråga om skydd för hemdjur mot skada af hundkreatur. s. 4 i texten