Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt framställning angående formen för vissa vexelmåls behandling.

1892-02-25 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1892:14, Utlåtande, i anledning af väckt framställning angående formen för vissa vexelmåls behandling.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

1

Jf:o 14.

Ank. till Riksd. kansli den 25 febr. 1892, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt framställning angående

formen för vissa vexelmåls behandling.

I sin till sistlidne Riksdag afgifna embetsberättelse (sid. 97—112)

omförinälde justitieombudsmannen, hurusom han iakttagit, att i fråga om

sådana från öfverexekutorer fullföljda skuldfordringsmål, der lagsökningen

grundades på vexelfordran, helt olika meningar gjort sig gällande inom

rikets hofrätter. Genom redogörelse för åtskilliga af hofrätterna meddelade

utslag visades, att flera divisioner i Svea hofrätt och de båda divisioner,

af hvilka hofrätten öfver Skåne och Blekinge bestode, ansåge öfverexekutorerne

vara behörige att upptaga och pröfva mål af nämnda beskaffenhet,

men att deremot en division af Svea hofrätt samt de flesta divisioner

inom Göta hofrätt förklarade, att öfverexekutorerne icke vore behörige att

handlägga dessa mål och förty undanröjde öfverexekutorernes beslut.

I nämnda berättelse framlades också de skäl, som efter justitieombuds''

mannens förmenande talade för, att enligt nu gällande lag öfverexekutorerne

borde anses ega att till pröfning upptaga lagsökningar, grundade på vexla^

Vidare erinrades om de olägenheter, hvilka i följd af berörda, helt

olika praxis redan uppkommit och sannolikt skulle ökas i den mån praxis

hos öfverexekutorerne blefve lika ojemn som hos hofrfftterna. Då genom

1 92 § utsökningslagen stadgats, att hofrätts utslag i skuldfordringsmål ej

finge hos Konungen öfverklagas, och något prejudikat från högsta domBih.

till Riksd. Prof. 1892. 7 Samt. 11 Häft. (Näs 14, 15). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

stolen således ej vore att förvänta för bringande af enhet i behandlingen

af mål af nämnda slag, ansåge justitieombudsmannen, att enhet ej stode

att vinna på annat sätt än genom en lagförklaring.

Af sådan anledning och då 12 § utsökningslagen bestämde i fråga

om hvilka fordringar lagsökning finge ega rum hos öfverexekutor, hemstälde

justitieombudsmannen, att Riksdagen måtte antaga ett förslag till

lagförklaring derom, att 12 § utsökningslagen egde tillämpning jemväl på

fordran, som grundade sig på vexel.

Detta förslag tillstyrktes af utskottet i dess utlåtande n:o 4. Men

utskottets hemställan blef af båda kamrarne afslagen.

Under diskussionen i ämnet visade sig meningarne i kamrarne ganska

delade. De allra fleste talarne omfattade dock den åsigt, att öfverexekutor

egde pröfva lagsökningsmål, der fordran grundades på vexel. Huruvida

sådan pröfning kunde afse kraf, rigtadt mot hvilken vexelgäldenär som

helst eller allenast mot acceptant, var emellertid äfven föremål för meningsskiljaktigheter.

Talare uppträdde till förmån för båda meningarna,

men det synes såsom skulle flertalet anslutit sig till den åsigt, att hos

öfverexekutor lagsökning på grund af vexel ej borde ega rum mot annan

gäldenär än acceptanten. Frågor om öfriga vexelgäldenärers betalningsskyldighet

skulle uteslutande tillhöra domstol.

I sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse erinrar justitieombudsmannen

till en början om sin ofvanberörda, vid sistlidne riksdag

gjorda framställning och den behandling, som inom Riksdagen kom

densamma till del.

Härefter fortsätter justitieombudsmannen: »Erfarenheter från min embetsresa

år 1891 bestyrka än mera, att praxis i fråga om nämnda mål

är särdeles olika. Så t. ex. inhemtade jag, att konungens befallningshafvande

i Malmöhus län städse upptager lagsökningar mot acceptant, ej mot

andra vexelgäldenärer, men att, enligt hvad mig sades, både öfverexekutor

i Malmö och öfverexekutor i Lund anse sig ej vara behörige att pröfva

vexelkraf ens mot acceptant. I likhet med konungens befallningshafvande

i Malmöhus län pröfvar konungens befallningshafvande i Östergötlands

län fordringsanspråk, grundadt på vexel, då detsamma gäller acceptanten.

Men om målet fullföljes till Göta hofrätt, blir konungens befallningshafvandes

utslag af hof rätten undanröjd t på den grund, att Konungens be
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

3

fallningshafvande ej egt att befatta sig med fordringsanspråket. I ett sådant

från Konungens befallningshafvande i Östergötlands län under Göta

hofrätts pröfning draget mål meddelade hofrätten utslag den 2 oktober

1891 och yttrade deri, att enär vexel icke vore att hänföra till sådant

fordringsbevis, som i 12 § utsökningslagen omförmäldes, förklarade hofrätten,

med stöd af 14 § i nämnda lag och med undanrödjande af öfverklagade

utslaget, att Konungens befallningshafvande ej bort till pröfning

upptaga den gjorda ansökan.

Detta utslag går i samma rigtning som de i min förra embetsberättelse

omförmälda, af Göta hofrätt meddelade utslag i dylika mål. Den

olikheten förefinnes dock, att i de äldre utslagen hofrätten vanligen åberopat

5 § 1 mom. i kongl. förordningen om nya vexellagens införande

m. m. den 7 maj 1880, under det att hofrätten i nämnda utslag af den

2 oktober 1891 åberopat 12 och 14 §§ utsökningslagen.

Alldeles motsatta meningar i fråga om berörda skuldfordringsmål

göra sig således fortfarande gällande hos skilda myndigheter. Både med

hänseende härtill och i följd af de uppmaningar, som under nämnda diskussion

i kamrarne stäldes till mig, anser jag mig ej böra underlåta att

för Riksdagen ånyo framhålla, att åtgärder torde böra vidtagas för att

bringa enhet i behandlingen af nämnda mål.

I min förra embetsberättelse erinrade jag, att det för allmänheten

vore en icke oväsentlig fördel att kunna hos öfverexekutor anställa lagsökning

på grund af vexel. De flesta lagsökningarna i vexelmål hos öfverexekutorerne

gälla acceptanter. Mera sällan lär det inträffa att lagsökningarna

afse andra vexelgäldenärer, utan fordringsegarne vända sig i

dylika fall vanligen till domstolarne. Orsakerna härtill torde vara dels

att, såsom jag nämnt, åtskilliga öfverexekutorer blott upptaga vexelkraf

mot acceptant, dels farhågor, att fordringsanspråk mot andra vexelgäldenärer

lätt förklaras tvistigt, dels ock att lagsökning hos öfverexekutor ej

skyddar mot preskription af vexelfordran, hvarvid bör bemärkas, att preskriptionstiden

i fråga om annan vexelgäldenär än acceptanten är särdeles

kort, blott sex månader från vexelns förfallodag.

, Det angelägnaste för allmänheten torde sålunda vara, att befogenheten

för öfverexekutor att pröfva vexelkraf mot acceptant blir oomtvistlig.

När detta för det praktiska lifvet är det vigtigaste, och af förutnämnda

diskussion tycktes framgå att inom Riksdagen sympatierna mest luta deråt,

att, på samma gång öfverexekutorernes omförmälda befogenhet blir tyd
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

lig, det tillika bestämmes att öfverexekutorerne icke ega att upptaga andra

vexelkraf, torde åtgärder vidtagas i nämnda rigtning.»

I betraktande af de vidt skilda meningar, hvilka uttalades i kamrarne,

då berörda fråga der förevar, syntes det dock justitieombudsmannen

vanskligt att i detta omtvistade ämne framlägga ett formuleradt lagförslag,

helst de brister, hvilka kunde komma att vidlåda detsamma, möjligen

skulle minska utsigterna för sjelfva sakens framgång. För att emellertid

i hvad på honom ankomme söka bidraga till frågans lösning har justitieombudsmannen

nu hemstält, »att Riksdagen behagade till Konungen aflåta

skrifvelse med anhållan, att Konungen täcktes låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till lagbestämmelser i syfte dels att det må blifva

fullt tydligt att öfverexekutor eger befogenhet att till pröfning upptaga

fordringsanspråk, som grundas på vexel och rigtas mot acceptariten, dels

ock att andra på vexel grundade fordringsanspråk endast få vid domstol

anhängiggöras».

Såsom redan anförts, afsåg justitieombudsmannens framställning i ämnet

vid sistlidne riksdag en lagförklaring af innehåll, att öfverexekutor

icke vore af gällande bestämmelser förhindrad att till pröfning upptaga

på vexel grundade lagsökningar ehvad dessa rigtades emot godkännare

eller annan vexelgäldenär. Tillika afsåg berörda framställning att genom

ändring af 51 § utsökningslagen, i fråga om den exekutiva kraften af

öfverexekutors utslag i vexelmål likställa sådant utslag med rådstufvurätts

dom i dylikt mål.

I sin nu föreliggande framställning har justitieombudsmannen af praktiska

hänsyn velat tillförsäkra öfverexekutor ifrågavarande pröfningsrätt

allenast der lagsökning på grund af vexel rigtas emot godkännare och på

samma gång hemstält, att andra på vexel grundade fordringsanspråk må

anhängiggöras endast vid domstol.

Utskottet delar fortfarande justitieombudsmannens uppfattning om

behöfligheten af en lagstiftningsåtgärd, hvarigenom den osäkerhet och brist

på enhet, som för närvarande vidlåda rättstillämpningen på ifrågavarande

område, må kunna häfvas. Likaledes anser utskottet det vara ur praktisk

synpunkt vigtigast, att öfverexekutors rätt att pröfva vexelkraf mot

godkännaren varder oomtvistlig.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 14. 5

Hvad beträffar det fall, som i 93 § af gällande vexellag afhandlas,

nemligen att vexelfordran preskriberats eller att vexelrätten gått förlorad

genom försummelse att företaga någon för dess bevarande föreskrifven

handling (s. k. prejudicierad vexel), innefattar bestämmelsen i nämnda

lagrum derom att det står vexelinnehafvaren öppet att, såsom i vanligt

skuldfordringsmål, hos vexelgäldenär utsöka hvad denne till fordringsegarens

skada skulle vinna, der fordringen förfölle, ett enligt utskottets

förmenande otvetydigt uttalande i den rigtning, att öfverexekutor enligt

gällande lag eger handlägga lagsökning på grund af sådan fordran, hvilken

ju icke är att betrakta såsom vexelfordran i egentlig mening.

Utskottet — som jemväl i likhet med justitieombudsmannen anser

lämpligast att frågan medelst en Riksdagens skrifvelse öfverlemnas till

Kongl. Maj:t, som dervid äfven får tillfälle taga i öfvervägande frågan

om enahanda verkställighet bör komma öfverexekutors utslag i vexelmål

till del, som för närvarande tillkommer rådstufvurätts dom — hemställer

följaktligen,

att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens

framställning, måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, det Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelse derom,

att hvad i förordningen om nya vexellagens införande

och hvad i afseende derå iakttagas skall den 7 maj

1880 är stadgadt angående rättegång i vexelmål ej

utgör hinder för öfverexekutor att upptaga mål, hvari

på grund af vexelfordran lagsökning anställes mot godkännare

af vexel.

Stockholm den 25 februari 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

Reservation:

dels åt’ herrar Bergström, grefve Klingspor och Öländer, åt hvilka den

förstnämnde yttrat: »Enligt en lagbestämmelse, sådan utskottets pluralitet

föreslagit, skulle öfverexekutor vara behörig och pligtig att upptaga hvarje

lagsökning, som innehafvare af en godkänd vexel för utbekommande af sin

derå grundade fordran anställer mot godkännaren, således äfven om vexelfordran

hos godkännaren är preskriberad eller vexelrätten mot honom

genom försummelse att företaga någon för dess bevarande föres klufven

handling gatt förlorad. Jemlikt 93 § vexellagen är dock vexelinnehafvaren

i nyssnämnda två fall endast berättigad att såsom i vanligt skuldfordringsmål

hos vexelgodkännaren utkräfva hvad denne till fordringsegarens

skada skulle vinna, der fordringen förfölle. Ett sådant käromål,

i tyska rätten benämndt ''Bereicherungsklage’, lämpar sig ingalunda att

behandlas af öfverexekutor; ty utförande af detsamma kräfver, om det

skall vinnas, en bevisning, hvilken endast vid domstol må förebringas,

t. ex. att godkännaren fått valuta af vexelgifvaren till vexelns inlösande,

men åsyftar att till egen vinning och vexelinnehafvarens förlust slå under

sig valutan genom att åberopa sig å vexelrättens preskription eller vexelns

prejudicierande.

Jag anser derför, att skrifvelsen bort formuleras så, som nedanintagna

förslag utvisar. Derest en med detta öfverensstämmande lagbestämmelse

kommer till stånd, kan och bör öfverexekutor enligt 14 § utsökningslagen

underlåta att upptaga en lagsökning mot godkännaren, till grund

hvarför företes och åberopas en preskriberad eller prejudicierad vexel.

Icke så om lagbestämmelsen formuleras i öfverensstämmelse med utskottets

förslag till skrifvelse, öfverexekutor måste då enligt 12 och 15 §§

utsökningslagen upptaga och med godkännaren kommunicera vexelinnehafvarens

lagsökning. Uteblifver då godkännaren med förklaring, torde

det lätt nog inträffa, att han blir tredskovis förpligtad att utgifva vexelns

belopp, ehuru laglig skyldighet dertill icke åligger honom med mindre

vexelinnehafvaren åstadkommit sådan bevisning, som i 93 § vexellagen

förutsättes som vilkor för godkännarens betalningsskjddighet. Kommer

åter godkännaren in med svar, måste otvifvelaktigt öfverexekutor visa

målet såsom tvistigt till domstol.

På grund af hvad nu blifvit anfördt har jag talat och röstat för,

att utskottets hemställan bort erhålla följande lydelse:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 14.

7

att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens

framställning, måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, det Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelse af

hufvudsakligt innehåll, att stadgandena i vexellagen

den 7 maj 1880 och 5 § 1 mom. i förordningen af

samma dag om nya vexellagens införande och hvad i

afseende derå iakttagas skall icke utgöra hinder för

öfverexekutor att, der innehafvare af godkänd vexel

för sin fordran söker godkännaren, upptaga den ansökning,

så framt icke vexelfordran hos godkännaren är

preskriberad eller vexelrätten mot honom genom försummelse

att företaga någon för dess bevarande föreskrifven

handling gått förlorad, men att alla andra på

vexel grundade fordringsanspråk endast vid domstol må

anhängiggöras»;

dels ock af herr Fröberg.

■ 41•. * * i"‘I ''V'': » .. . i >. •• •. ,''t\ . i: •• *?oii *f< < *''.* f: U » I •.>.<

Härjemte hafva herrar Hasselrot och Pehrsson begärt få här anfecknadt,

att de ej deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

t .. v, i ♦ . ,r.- ■ d . ■ ... ..

fl/: )

i

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1892:10 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt framställning angående formen för vissa vexelmål behandling. s. 1 i texten