Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 23

1892-03-15 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1892:24, Lagutskottets Utlåtande N:o 23

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 23.

önskan om införandet af den röstskala, som motionären med hänsyn allenast

till förhållandena inom en viss församling konstruerat.

Utskottet hemställer följaktligen,

att herr Fjällbäcks ifrågavarande motion icke må

af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 15 mars 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herrar O. Erickson och J. Anderson hafva begärt få här antecknadt,

att de icke deltagit i utskottets behandling af ifrågavarande motion.

N:o 24.

Ånk. till Eiksd. kansli den 15 mars 1892, kl. 2 e. in.,

Lagutskottets utlåtande, i ättledning af väckt motion om afskaffande

af jus patronatus.

Rörande patronatsrätten innehålla §§ 12, 13, 14, 15 och 16 af 19

kapitlet kyrkolagen följande bestämmelser:

§ 12: »Jus patronatus, som består uti den rättighet att utse, välja och

kalla en prestman till någon församling, liörer dem egentligen till, som det

förvärfvat hafva, l:o i ty, att antingen deras förfäder, eller de sjelfve, af

sin fasta egendom hafva gifvit jord och grund till, då kyrkan uppbyggdes.

2:o. Hörer det dem till, hvilkas föräldrar och förfäder, af egen bekostnad,

henne helt och hållet uppbygga, eller ock till en god del utvidga, såväl

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

som ock, der hon häfver varit ödelagd eller mycket förfallen, med någon

märklig upprättning och ansenlig bekostnad förfärdiga och förbättra låtit.

3:o. Jemväl dem,'' som hafva af egen jord gifvit prestgården och dess af

ålder tilliggande egor. Andra gåfvor, som lända till kyrkans tarf och

prydnad, såsom kläder, altartaflor, funtar, takläggning, hvitmening, etc.,

ändock de äro berömlige, räcka de likväl icke till att förvärfva en jus patronat^

i församlingen.»

§ 13: »Patroni rättighet måste icke förmängas med det, som biskopen

och kapitlet vid lediga lägenheter hafva att förordna. Patronus eger, som

sagdt är, att utse och kalla någon till prestlägenheten och föreställa honom

biskopen, hvilken ej bör en sådan ogilla, så framt densamme icke, sedan

han blifvit ordinerad, är märkligen i lärdom och lefverne förvärrad vorden.

Ogillas han, så vände patronus sina ögon på någon annan, som värdig är.

Men om valet är fallet på en värdig man, emot hvilken biskopen ej häfver

sådant jäf som sagdt är, så bör han sätta honom till den föreslagna lägenheten.

Om predikanten sitt embete försummar eller missbrukar, bör

patronus eller församlingen gifva sådant biskopen och kapitlet tillkänna:

men att sätta någon prestman alldeles, eller till viss tid, ifrån embetet,

der lian det förskyller, äro stycken som biskopen och kapitlet tillhöra,

med hvilka patronus ej häfver sig att befatta; icke heller med något annat,

som läran och prestembetets utförande angår. Den andra rättighet, som

patronus egnar, är denna, att hela församlingen är honom pligtig heder

samt förmån med bänkrum i kyrkan ibland åhörarne. Patronus skall ock

om kyrkan och församlingen sig vårda låta och deras rätt försvara emot

allt ingrepp och förfång; och der något uti kyrkobyggnaden förefaller att

göra af nyo, laga eller förbättra, skall allt sådant ske med patroni råd

och vetskap.»

§ 14: »Såsom jus patronat!^ på åtskilliga sätt kan och plägar förvärfvas,

som ofvan förmäldt är, så kan det ock hända, när uti en församling

finnas flere än en, som i bemälte rättighet lika delaktige äro, att misshällighet

om prestvalet dem emellan yppas; då gäller det val, som består

af flesta stämmor: men om stämmorna äro lika många, eller ock hvardera

af dem faller på sin, då skilje biskopen dem åt. Kommer tvist emellan

biskopen, å den ena, och patronum, å andra sidan, som i sämja ej kan

biläggas, så stånde det till Wårt utslag.»

§ 15: »Hvad de församlingar angår, deruti adelsmän äro, som fuller

icke i förinågo af sådane skäl, som bär ofvanföre äro upptecknade, hafva

jus patronatus förvärfvat, utan allenast efter privilegierna det jus ega; der

må icke desse senare detsamma föröfva, dem förra till mehn och förfång,

som intet allenast ega lika privilegier med dem, utan ock der ofvan uppå

Bill. till Jiikiil. Vrot. 1892. 7 Sami. IG Väft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

eu rättighet, som dem af deras förfäder är till arfs fallen, eller af dem

sjelfve förmedelst besvär och bekostnad förvärfvad.»

§ 16: »Ingen adelsman, som ej eger sätesgård i en socken, må för de

landtboers skull, som han der häfver, tillmäta sig något jus patronatus:

men vid de sätesgårdar och konungsgods, som af Oss till en eller annan

kunna, under hvarjehanda vilkor, skänkte och förunte vara, eller af någon

för lön, under förpantning eller arrende besittas, och hafva tillförene egt

sådant jus patronatus; der förbehålle Wi oss, likmätigt såväl det som ofvan

omförmäldt är, som de för detta härom utgångne förordningar, att

göra och låta som Wi finna bäst och tjenligast.»

Slutligen stadgas i § 7 af adelige ''privilegierna den 16 oktober 1723: »Uti

de prestgäll och socknar, hvarest ridderskapet och adeln nu för tiden hafva,

hädanefter förvärfva kunna, eller lagligen bevisa sig före år 1680 verkligen

haft ett dem tillhörigt jus patronatus, antingen genom urminnes

häfd, eller förmåner, dem kyrkan åtnjutit, hafva de magt och frihet att

välja en kyrkoherde (hvarvid helst stiftets barn ihågkommas, när de äro

af lika skicklighet och meriter med andra utom stiftet), den vid behörig

examen både om lärdom och lefverne kan bestå, hvilken biskopen och

kapitlet ej inäga sedermera ogilla, utan honom, uppå patroni kallelse, deras

kollationsbref ovägerligen och utan uppehåll meddela. Men der någon

adelsman eger någon sätesgård i socknen, der häfver han magt och frihet,

att tillika med församlingen välja kyrkoherde, och hvar flere än en utaf

adeln uti ett gäll eller socken sätesgård ega, och de antingen sinsemellan,

eller insocknens invånare sig icke förlika och förena kunna, då skall biskopen

och konsistorium i samma stift hafva magt dem emellan skilja, så

att den af de föreslagne må blifva tagen till kyrkoherde, som dem synes

dertill bäst tjenlig och skicklig vara: dock ingen prestman församlingen

uppå trängas mot deras samtycke och goda vilja, vid laga ansvar till görandes,

emedan en olagligen tillsatt prest aldrig bör hafva inträde eller

njuta lön uti församlingen.»

Under erinran hurusom patron åt srätten numera vore att anse som en

föråldrad institution, hvilken skadligt inverkade på församlingslifvet, samt

att rättvisa och billighet ovilkorligen kräfde patronatsrättens afskaffande,

har nu herr Robert Petersson i en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets

behandling hänvisad motion, n:o 102, i nyss angifvet syfte hemstält,

»att Riksdagen för sin del behagade besluta, att It) kap. 12, 13,

14, 15 och 16 §§ kyrkolagen med alla dithörande författningar, bland

andra § 7 i de adelige privilegier af år 1723, skola upphöra att gälla».

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

1 jagutskottets Utlåtande N:o 24.

Enligt hvad utskottet kunnat utröna, funnos 1891 i vårt land 135

patronella pastorat, deraf 53 i Lunds stift. De vilkor och förmer, hvarunder

patronatsrätt utdelats, hafva vidare befunnits ganska olika. An har

dylik rätt tillerkänts enskilda personer såsom sådana, än tilldelats dem såsom

egare af vissa bestämda egendomar. An är patronatsrätten fullständig

och innefattar då rätt att utnämna ej blott kyrkoherde, utan äfven

kaplan, klockare, organist ock kyrkovaktare, än är densamma inskränkt

till förstnämnda befogenhet. Vidare utöfvas patronatsrätten än vid hvarje

inträffande ledighet, än alternerande med församlingen, annan patronus

eller Kongl. Magt. Slutligen finnas s. k. lukrativa jura patronatus, enligt

hvilka patronus eger att uppbära kyrkotionde mot skyldighet att bygga

och underhålla kyrka.

Det lärer nu enligt utskottets tanke icke kunna förnekas, att, på sätt

motionären erinrat, det från den kanoniska rätten ursprungligen härstammande

kyrkopatronatet blifvit en institution, som för en nutida rättsuppfattning

ter sig föråldrad och föga egnad att befrämja ett sundt församlingslif. I

vårt land införd under eu tid, då ofta nog hela församlingar lydde under

något der beläget herresäte och församlingsborna i allmänhet voro underlydande

till de store godsegarne, har berörda institution i mån af en fortgående

utjemning af förhållandena beträffande eganderätten till jord alltmera

undandragits det naturliga stöd, som en gången tids förhållanden

kunde skänka densamma. Skäl lära icke heller saknas för det missnöje,

som för närvarande temligen allmänt råder beträffande kyrkopatronatet

och dess utöfvande, och i hvarje fall ligger i sjelfva tillvaron af en dylik

företrädesrätt att kunna utan hänsyn till öfriga församlingsboars önskningar

ensam bestämma i fråga om valet af själasörjare ett frö till inisshälligheter

emellan såväl patronus och församlingen, som denna senare

och den af patronus utsedde presten, hvilket lagstiftaren bör låta sig angeläget

vara att så vidt möjligt undanrödja. Frågan bär icke heller af

lagstiftningen lemnats obeaktad. Sedan nemligen Rikets Ständer, i anledning

af eu vid 1853—54 årens riksdag väckt framställning i ämnet, i skrifvelse

den 18 oktober sistnämnda år anhållit, att Kongl. Maj:t ville låta

undersöka och derefter meddela ständerna framställning rörande de grunder,

på hvilka öfverenskommelser emellan innehafvare af patronatsrätt samt

Kongl. Maj:t och kronan jemte vederbörande församlingar måtte kunna

uppgöras om patronatsrättens upphörande, äfvensom då utländingar vunne

tillstånd att i riket besitta fast egendom, med hvilken sådan rätt vore förenad,

dervid fästa det vilkor, att samma rätt icke finge till dem öfvergå,

utfärdades den 23 november 1855 dels ett cirkulär, innefattande förständigande

för domkapitlen i riket att genom vederbörande presterskap under
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

råtta de inom hvarje stift befintliga patronella församlingar, att de af dem,

som önskade patronatsrättens upphörande, skulle, efter föregången öfverläggning

med patronus angående vilkoren, hos Kongl. Maj:t derom göra

underdånig anmälan och tillika afgifva förslag till verkställande deraf, då

Kongl. Maj:t efter vederhörandes hörande ville beslut för hvarje särskildt

fall meddela, dels ock en kungörelse, hvarigenom stadgades, bland annat,

att då utländsk man erhölle nådig tillåtelse att i riket förvärfva och besitta

fast egendom, med hvilken jus patronatus vore förenad!, skulle kallelserätt

till ecklesiastika beställningar icke till honom öfvergå, utan förblifva

hvilandc, intill dess egendomen åter tillfallit svensk undersåte.

Frågan, som af den i anledning af Rikets Ständers skrifvelse den 18

juni 1866 och eu af 1868 års kyrkomöte gjord framställning tillsatta

komité för utarbetande, bland annat, af förslag till förändringar i då gällande

presterliga befordringslag lemnades helt och hållet å sido under förklaring

att patronatsrätten, sådan den faktiskt bestode och utöfvades, måste

anses vara af privaträttslig natur, hragtes vidare å bane vid 1870 års riksdag.

Vid nämnda riksdag förelåg nemligen till behandling en inom Andra

Kammaren väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan om

utredning, på hvad sätt jus patronatus måtte kunna afskaffas och församlingarna

i dittills varande patronella pastorat berättigas att sjelfva välja

sina själasörjare. 1 afgifvet utlåtande erinrade dåvarande lagutskott, huru

som då patronatsrätten, hvilken i allmänhet förvärfvats genom enskildes

uppoffringar för kyrkorna eller församlingarna, i de flesta fall vore förenad

med besittningsrätten till viss egendom och sålunda stode i nära samband

med eganderätten, densamma icke heller kunde frånhändas dåvarande

innehafvare annorledes än på öfverenskommelsens väg. En sådan utväg

vore församlingarna redan anvisad genom ofvan berörda cirkulär, och då

ett mera lämpligt sätt för ändamålets vinnande icke stode att finna, ansåge

sig utskottet böra afstyrka bifall till ifrågavarande motion. Denna hemställan

blef utan nämnvärd meningsskiljaktighet af Riksdagen bifallen.

Sedan dess hvilade frågan, tills densamma, likväl under en annan

form, vid sistlidne riksdag återupptogs i en jemväl inom Andra Kammaren

väckt motion, deri under framhållande af den godtycklighet, som icke

sällan röjde sig i patronatsrättens utöfvande, påyrkades en skrifvelse till

Kongl. Maj:t i syfte att vinna skärpt tillsyn derå, att innehafvarne af

patronatsrätt stälde sig gällande föreskrifter till efterrättelse. Motionen,

som af kammaren remitterades till dess tillfälliga utskott n:o 1, blef emellertid

efter eu utförlig redogörelse för de i ämnet gällande bestämmelser,

till hvilken utskottet tillåter sig att hänvisa, af nämnda utskott i utlåtande

n:o 4 afstyrkt hufvudsakligen af det skäl, att rättelse i de af motionären

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskollets Utlåtande N:o 24.

anmärkta missförhållanden syntes kunna ske utan Riksdagens medverkan,

allenast de utvägar, som gällande föreskrifter i sådant syfte erbjöde, tillräckligt

beaktades. Berörda utskotts i enlighet härmed gjorda hemställan

blef af kammaren bifallen.

Lagutskottet vill ingalunda bestrida, att i de fall, der innehafvare

af patronatsrätt uppenbarligen åsidosätter uppfyllandet af författningsenliga

skyldigheter, rättelse härutinnan icke skulle stå att vinna på

laglig väg. Denna omständighet bör emellertid enligt utskottets förmenande

icke verka derhän, att då, enligt hvad utskottet ofvan antydt,

det ingrepp i de kyrkliga kommunernas sjelfständighet, som patronatsrätten,

äfven der den lojalt utöfvas, onekligen innebär, icke kan undgå

att öfva eu menlig inverkan på församlingslifvet eller vålla allehanda

olägenheter, för hvilkas afhjelpande gällande lag icke kan lemna hot, lagstiftaren

skulle vara förhindrad att, såvidt möjligt, gå till roten af det

onda. På sätt redan blifvit anfördt, är genom 1855 års cirkulär tillfälle

beredt vederbörande församlingar i patronella pastorat att efter öfverenskommelse

med innehafvarne af patronatsrätten få denna upphäfd, och lika

med lagutskottet vid 1870 års riksdag finner utskottet, att, då patronatsrätten

har en öfvervägande privaträttslig karakter, någon annan utväg för

uppnående af det mål, som utskottet i likhet med motionären finner eftersträfvansvärdt,

näppeligen kan anlitas än den, som genom berörda cirkulär

redan blifvit anvisad. Deremot håller utskottet före, att åtgärder både

kunna och böra vidtagas i syfte att göra det sålunda anvisade medlet

mera verksamt, än det hittills visat sig. Enligt hvad utskottet inhemtat,

är det endast ett fåtal församlingar — till 1887 års slut åtta — som

lyckats träffa uppgörelse med vederbörande patroni om patronatsrättens

upphäfvande. I ett par fall hafva försök visserligen gjorts, men strandat

på svårigheten att enas om vilkoren för öfverenskonnnelsen. Äfven om

det icke kan antagas, att 1855 års cirkulär råkat i glömska och en erinran

om dess tillvaro således redan ur denna synpunkt kunde vara önsklig,

antager utskottet, såsom nyss antyddes, möjligheten af åtgärder, hvarigenom

tillkomsten af eu giltig öfverenskommelse skulle kunna underlättas

och syftemålet med förevarande framställning sålunda i väsentlig mån

främjas. Utskottet föreställer sig t. ex. att domkapitlen lämpligen skulle

kunna förständigas att vid inträffande ledighet i patronella pastorat städse

infordra församlingens utlåtande huruvida densamma icke ville begagna

sig af den utväg ofta nämnda cirkulär anvisar för patronatsrättens afskaffande,

äfvensom att, der svårighet yppats att träffa godvillig öfverenskommelse

om vilkoren för eu dylik åtgärd, staten skulle kunna träda

emellan till svårighetens afhjelpande.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 24.

I enlighet med hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion,

ville i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i

öfvervägande, om och i hvad mån de i cirkuläret den

23 november 1855 meddelade bestämmelser i fråga om

sättet för patronatsrättens afskaffande kunna göras mera

verksamma för främjande af syftet med nämnda cirkulär.

Stockholm den 15 mars 1892.

På lagutskottets vägvar:

AXEL BERGSTRÖM.

N:o 25.

Ank. till Riksd. kansli den 15 mars 1892, kl. 2 e. in.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrade

bestämmelser i fråga om den kommunala rösträtten på

landet.

Den ofta behandlade frågan om ändrade bestämmelser rörande den

kommunala rösträtten på landet har vid innevarande riksdag upptagits i

fyra särskilda motioner, hvilka af vederbörande kammare hänvisats till

lagutskottets handläggning. Dessa motioner hafva afgifvits, inom Första

Kammaren af herr Sjöar otia, n:o 12, samt inom Andra Kammaren af herrar

A. Göransson, n:o 38, Gunnar Eriksson, n:o 44, och Halvar Eriksson, n:o

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1892:23 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om afskaffande af jus patronatus. s. 16 i texten