Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om tillägg dels till § 70 i såväl förordningen om kommunalstyr dse på landet den 21 mars 1862 som förordningen om kommunalstyrelse i stad samma dag, dels ock till § 11 i förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli 1862. i • ; | i f ; '' '' \ , f< . *'' ! '' '''' 1 , j ■ ) "■ » ty | / >]yj * t } j | . i J ty T i \ ; {1

1892-04-11 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1892:43, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om tillägg dels till § 70 i såväl förordningen om kommunalstyr dse på landet den 21 mars 1862 som förordningen om kommunalstyrelse i stad samma dag, dels ock till § 11 i förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den 11 juli 1862. i • ; | i f ; '' '' \ , f< . *'' ! '' '''' 1 , j ■ ) "■ » ty | / >]yj * t } j | . i J ty T i \ ; {1

Dokumentets text

s. 41 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

41

,V(! •

f

u

N:o 43.

Ank. till Riksd. kansli den 11 april 1892, kl. 6 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om tillägg dels

till § 70 i såväl förordningen om kommunalstyr dse på landet

den 21 mars 1862 som förordningen om kommunalstyrelse

i stad samma dag, dels ock till § 11 i förordningen

angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster

den 11 juli 1862.

i • ; | i f ; '' '' \ , f< . *'' ! '' '''' 1 , j ■ ) "■ » ty | / >]yj * t } j | . i J ty T i \ ; {1 ( ; y [

Enligt § 70 i förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse

på landet, sådan denna paragraf tyder genom kongl. kungörelsen

den 29 juni 1866, skall öfver de skattskyldige, som sina kommunalutskylder

vid uppbördsstämma ej betalt och för hvilka kommunalstämman ej

beviljat afskrifning, af kommunalnämnden upprättas restlängd, som inom

två månader efter uppbördsstämmans afsilande till kronofogden i orten

öfverlemnas, och åligger kronofogden att de resterande utskylderna

i vederbörlig ordning indrifva och till nämnden redovisa. Vid indrifvandet

af dessa medel eger kronofogden att såsom uppbördsprovision

jemväl uttaga hos den restskyldige 3 procent af det resterande beloppet.

Samma paragraf i förordningen om kommunalstyrelse i stad har

enligt kongl. kungörelsen den 8 september 1868 följande lydelse:

»Efter slutad uppbördsstämma ingifver drätselkammaren till magistraten

berättelse, huru uppbörden utfallit, och fogar dervid restlängd

öfver oguldna stadsutskylder.

Magistraten låter de oguldne utskylderne i laga ordning uttaga

Bill. till Riksd. Prat. 1892. 7 Sand. 23 Höft. 6

s. 42 Kontrollera mot PDF

42 Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

och till drätselkammaren aflemna. Vid indrifvandet af sådana medel

må derutöfver hos den restskyldige uttagas tre procent af det resterande

beloppet.»

§ 11 i förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets

inkomster den 11 juli 1862 lyder för närvarande:

»Mom. 1. För uppbörden af församlingens afgifter till presterskapet

eger den utse en eller flera personer, hvilka, mot ersättning af

församlingen, upptaga och under dess gemensamma ansvar till presterskapet

aflemna och redovisa dessa afgifter.

Mom. 2. Uppbörden af de afgifter, som blifvit bestämda i penningar,

verkställes senast den 1 oktober, men af de afgifter, hvilka äro

bestämda i persedlar att utgå efter medelmarkegång, senast den 1 mars;

kommande å alla, som inom utsatt tid sina afgifter icke inbetalt, restlängd

att genast upprättas, å kyrkostämma granskas och, sedan den

blifvit godkänd, tillställas vederbörande kronofogde på landet eller underexekutor

i stad, hvilka lemna omedelbar handräckning till resternas

indrifvande.»

Med dessa stadganden må jemföras dels § 12 i förordningen angående

förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller kommnnalutskylder,

allmänna afgifter m. m. den 12 juli 1878, så lydande:

»För indrifning af kronoutskylder, de för särskilda inrättningar

eller ändamål bestämda afgifter, hvilka enligt gifna stadganden skola

af kronofogde eller städernas uppbördsmän uppbäras och redovisas,

kommunalutskylder eller församlings afgifter till presterskapet njute ej

kronofogde, stadsfogde eller magistrat annan ersättning än den andel i

stämmoböter eller andra afgifter för underlåten liqvid, som kan vara

medgifven.

Vid utmätning för annan afgift, som i denna förordnihg afses,

eger utmätningsförrättaren att hos den, som undergår utmätningen, uttaga

enahanda ersättning, som för utmätningsförrättningar i enskilda

mål är stadgad.»

dels och föreskriften i stadgan angående fjerdingsmän den 1 juni

1850 § 6 mom. 4, sådan nämnda paragraf lyder enligt kongl. kungörelsen

den 19 maj 1876, att det åligger fjerdingsman, när han derom

anlitas, att biträda kronans uppbördsmän vid indrifning af oliqviderade

kommunalutskylder mot rättighet att åtnjuta hälften af den uppbördsmannen

medgifna uppbördsprovision å sålunda indrifna medel.

s. 43 Kontrollera mot PDF

43

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Till lagutskottets handläggning har nu Andra Kammaren hänvisat

fyra särskilda, inom nämnda kammare väckta motioner, n:is 51, 52, 36

och 73, af hvilka de båda förra, afgifna af herr Anders Olsson i Ornakärr,

afse fullständigande, den ena af bestämmelserna i ofvan anförda

§ 70 i förordningen om kommunalstyrelse på landet rörande fördelning

af den vederbörande vid indrifning af resterande kommunalutskylder

tillkommande provision och den andra af motsvai-ande bestämmelser i

förordningen om kommunalstyrelse i stad, samt de båda sistnämnda

motionerna, af hvilka den med n:o 36 betecknade afgifvits af-herr A. G.

Jönsson i Mårarp och motionen n:o 73 af herr Cad Hj. Wittsell, åsyfta

förhållandena vid indrifning af församlings afgifter till presterskapet,

sådana dessa förhållanden ordnats genom bestämmelserna i ofvan citerade

11 § i förordningen den 11 juli 1862.

I motionen n:o 51 erinrar sålunda efter en redogörelse för gällande

föreskrifter i ämnet herr Anders Olsson, att tydlig bestämmelse saknades,

huruvida i de fall, då kronofogde uppdroge åt länsman att verkställa

indrifning af oguldna kommunalutskylder eller i afseende å till

andra orter bortflyttade skattskyldiga personer för dem påförda utskylders

utfående hos vederbörande myndigheter påkallade handräckning,

kronofogde skall vara berättigad att ensam tillgodonjuta provisionen,

eller densamma i sin helhet eller till någon del skall tillfalla de

personer, som verkställa indrifningen.

I förevarande afseende hade vid olika tillfällen tvistigheter förekommit

emellan vederbörande tjenstemän, vid hvilkas afgörande skiljaktiga

meningar gjort sig gällande. Till upplysning härom meddelar

motionären två rättsfall, för hvilka redogörelse jemväl lemnas i två vid

motionen aftryckta bilagor, i det ena af de båda fallen, anmärkt under

»bil. 2», hade länsman, som efter uppdrag af kronofogde indrifvit

kommunalutskylder, förklarats berättigad att tillgodonjuta den kronofogden

i lag tillerkända provision. 1 det andra, under »bil. 1» anförda

fallet, hade i tvist emellan kronofogde och stadsfogde om bättre

rätt till provision å genom stadsfogde handräckningsvis indrifna kommunalutskylder

den förstnämnde förklarats berättigad att ensam tillgodonjuta

provisionen å samma utskylder.

Enligt motionärens förmenande vore nu ett förtydligande af de i

förevarande ämne gällande föreskrifter af behof påkalladt, och motionären

ville i sådant syfte fästa uppmärksamhet på innehållet af 6 § uti

kongl. kungörelsen angående uppbörd af afgifter till vissa på ömsedighet

grundade försäkringsanstalter den 22 oktober 1886, enligt hvilken

paragraf ersättningen för indrifning af dessa afgifter skulle, i de

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

fall, då indrifningen icke verkstäldes af kronofogden, lika fördelas emellan

kronofogden och den, som verkstälde indrifningen. Denna bestämmelse

syntes lämpligen kunna läggas till grund för ett förändradt stadgande

beträffande fördelning äfven af provision för indrifning af koinmunalutskylder.

Då likväl billigheten torde kräfva, att i de fall, då

kronofogde till utmätningsman för uttagande af oguldna kommunalutskylder

satt underlydande kronolänsman, äfven denne berättigades tillgodonjuta

provision, men det tillika borde tagas i öfvervägande, att

ki-onofogden i alla hänseenden vore ansvarig för medlens indrifning och

redovisning, hvarför också någon de! af den ersättning för besväret härmed,

som i form af provision utginge, borde i hvarje fall tillkomma

kronofogden, ville motionären föreslå, att till § 70 af ifrågavarande

förordning den 21 mars 1862 fogades ett tillägg af ungefärligen följande

lydelse:

Denna provision skall, i de fall då indrifningen icke verkställes

af kronofogden, lika fördelas emellan kronofogden och den, som verkställer

indrifningen; dock att, der kronofogden sätter länsman eller annan

man, som af Konungens befallningshafvande antagen är, till utmätningsman,

denne tager hälften af kronofogdens andel.

I fråga om rättighet för fjerdingsman att af kommunalutskylder,

som genom fjerdingsman indrifvas, tillgodonjuta viss andel af uppbördsprovisionen,

gälle hvad derom särskildt är stadgadt.

I motionen n:o 52 erinrar samme motionär, hurusom de 3 procent

af restbeloppet, Indika enligt § 70 i förordningen om kommunalstyrelse

i stad må vid detsammas indrifvande derutöfver uttagas hos den restskyldige,

disponeras på olika sätt af städernas styrelser, i det att de

antingen ingå till stadskassan eller också anslås att utgå såsom ersättning

till den eller de stadens tjensteman, som verkställa indrifningen.

Deraf hade ansetts följa, att äfven för sådana personer, hvilka

från stad utflytta till annan ort, utan att hafva erlagt sina utsk3’lder,

stadsmyndigheten, då den påkallat handräckning hos vederbörande i de

bortflyttades nya vistelseort, för att utfå dem påförda utskylder, infordrat

jemte utskylderna äfven de 3 procent derutöfver, som den restskyldige

författningsenligt skolat erlägga. Denna åtgärd, såvidt derunder

innefattades anspråk jemväl på förhöjningen, har emellertid funnits

vara än rigtig och än stridande emot författningens innehåll och ordaförstånd.

Härefter lemnar motionären en redogörelse för två rättsfall, deraf

s. 45 Kontrollera mot PDF

45

Lagutskottets Utlåtande N:o 43-

det ena finnes refereradt under n:o 129 i nytt juridiskt arkiv, årg. 1890. I

sistnämnda fall, afseende uppkommen fråga emellan drätselkammaren i en

stad och stadsfogden i en annan stad om bättre rätt till de 3 procent, som

stadsfogden vid indrifning af resterande i förstberörda stad påförda kommunalutskylder

utöfver oguldna beloppet uttagit hos den restskyldige, hade

Kong], Maj:t genom utslag den 21 oktober 1890 förklarat, att hvad i

den stad, der utskylderna blifvit debiterade, kunde gälla om stadens

rätt till de 3 procent, som vid indrifning derstädes af resterande kommunalutskylder

utöfver oguldna beloppet hos den restskyldige uttoges,

icke föranledde dertill, att samma tre procent skulle tillfalla stadskassan

i nämnda stad, när indrifningen skett genom stadsfogde i annan stad,

hvadan stadsfogden i den stad, der indrifningen skett och hvilken innehållit

provisionen, förklarades icke hafva derigenom felaktigt förfarit.

I det andra, i administrativ väg afgjorda målet afseende frågan

om rätt för kronofogde att tillgodoföra sig uppbördsprovision å af honom

indrifna kommunalutskylder, påförda i stad, vore deremot förklarad^

att kronofogden ej vore berättigad tillgodonjuta ifrågavarande provision,

hvadan honom blifvit ålagdt att densamma till drätselkammaren

i den stad, der utskylderna påförts, genast inleverera.

Då det, fortsätter nu motionären, syntes vara af vigt, att någon

af de genom åberopade utslag uttalade åsigter blefve gällande och att

författningen i enlighet dermed rättades, eller i motsatt fall, att deruti

infördes så tydliga bestämmelser, att det tvifvelsmål om författningens

rätta tillämpning, som uppstått, blefve vederbörligen undanröjdt, hade

motionären ansett sig böra derpå fästa Riksdagens uppmärksamhet.

Dervid åsjdtade motionären ej att åstadkomma någon ändring uti

stads rätt eller befogenhet att besluta om användande af den förhöjning

å kommunalutskylderna, som vore densamma medgifven, såvidt nemligen

utskylderna indrefvos af stadens egna tjensteman och inom stadens

eget territorium, men i fråga om sådana utskylder, som blifvit påförda

personer, hvilka flyttat till orter utom stadssamhället och i afseende på

Indika handräckning hos annan vederbörande myndighet måste påkallas,

torde, efter hvad sålunda förekommit, ett tillägg till ifrågavarande 70 §

vara nödvändigt, helst man ej kunde antaga, att först omförmälda utslag,

derest detta finge anses skola lända till efterrättelse, kunde för

alla, som saken närmast anginge, vara kändt, och det i allt fall torde vara

lämpligt, att ett stadgande rörande ärenden, sådana som detta, hvilka

ständigt förekomme hos landets exekutiva myndigheter, erhölle sin plats

i en allmän författning.

För egen del stälde sig motionären på samma ståndpunkt, som

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

nyss berörda utslag angåfve, enär det kunde anses billigt, att den i

annan stad eller ort, än der utskylderna blifvit påförda, anstälde tjensteman,

som måste med indrifningen taga befattning, blefve derför, i likhet

med hvad som funnes bestämdt för å landet debiterade kommunalutskylder,

till ersättning berättigad, oberoende af hvad i den stad, der

utskylderna påförts, kunde vara om förhöjningens användande beslutadt;

och tilläte sig motionären alltså föreslå,

att till § 70 af förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse

i stad måtte fogas ett tillägg af ungefär följande lydelse:

Om användande af dessa 3 procent eger stadens styrelse besluta;

dock att å utskylder, som efter sökt handräckning indrifvas å annan

ort, förhöjningen må utgå såsom uppbördsprovision, hvilken tillfaller

den, som verkställer indrifningen.

Motionären har låtit såsom bilagor till förevarande motion aftrycka

de båda af honom åberopade rättsfallen, till hvilka bilagor —- likasom till de vid motionen n:o 51 fogade bilagorna — utskottet härmed

tillåter sig hänvisa.

Efter eu framställning af innehållet, så väl af ofvananförda 11 §

i förordningen den 11 juli 1862 angående ordnande af presterskapets

inkomster, som af § 12 af förordningen den 12 juli 1878 angående utmätning

för krono- eller kommunalutskylder, allmänna afgifter m. in.

anmärker i sin ofvan omförmälda motion herr Jönsson, att sistberörda

författning synes förutsätta att, i likhet med hvad för kommunalutskylder

eger rum, särskild afgift för underlåten liqvid af prestlönemedel skall

drabba den restskyldige, och att denna afgift skall tillfalla vederbörande

utmätningsman såsom ersättning för indrifning af dessa medel. Att så

icke vore förhållandet, framginge dock af förordningen den 11 juli

1862, der icke något stadgande funnes, som berättigade till dylik ersättning.

Denna omständighet hade gifvit anledning till olika tolkning

af i ämnet gällande författningar. På somliga ställen, och dessa icke

så få, hade utmätningsman ansett prestlönemedel likstälda med kommunalutskylder

och på sådan grund, i likhet med hvad enligt kommunallagarne

eger rum för på restlängd uppförda kommunalutskylder, påfört

dem, som underlåtit att i rätt tid betala sina prestlönemedel, provision

med 3 procent å de restförda beloppen och jemte dessa uttagit den

sålunda debiterade provisionen. På andra ställen hade man ansett, att

någon särskild provision ej kunnat uttagas, enär ingen bestämmelse

s. 47 Kontrollera mot PDF

47

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

derom funnes, hvadan indrifningsåtgärden ej kunnat omfatta något annat

eller mera än de resterande prestlönemedlen. Slutligen skulle någon

hafva tillämpat § 12 i 1878 års förordning på det sätt, att vid indrifning

af prestutskylder, synnerligen då den verkstälts af kronolänsman,

fjerdingsman eller i stad antagen särskild utmätningsförrättare, vanlig

ersättning, såsom för utmätning i enskilda mål vore stadgadt, uttagits

hos den restskyldige. Detta förfaringssätt utmärkte, att en anmärkningsvärd

osäkerhet rörande rätta förståndet af lagbestämmelserna i

dessa afseenden vore rådande, och att de olika uppfat.tningarne af dessas

tillämpning hade sin grund uti ordalydelsen af § 12 i 1878 års förordning,

i det deruti kommit att inflyta ett stadgande, af hvilket ville framgå,

att ersättning för indrifning, af prestlönemedel skulle tillgodokomma

vederbörande utmätningsman, fastän ingen föreskrift om dylik ersättning

i lag och författning blifvit meddelad. Genom utslag den 30

augusti 1889 i tvist mellan kronofogde och kronolänsman om bättre

rätt till provision af indrifna medel — samma utslag, som i motionen

n:o 51 åberopas — hade sålunda kronolänsmannen förklarats berättigad

tillgodonjuta den provision af exekutivt indrifna kommuualutskylder

och afgifter till pr ester skåpet, som vore kronofogde enligt särskilda författningar

tillerkänd, hvarigenom således uttalats ett berättigande för

vederbörande tjenstemän att uttaga provision af församlings afgifter

till presterskapet, ehuru ingen författning funnes, som kunnat gifva

direkt stöd åt ett dylikt berättigande.

Härefter fortsätter motionären:

»Enligt mitt förmenande eger utmätningsman för närvarande ingen

lagbestämd rätt att påföra personer, som restera med prestutskylder,

någon särskild deraf utgående provision, och något berättigande att en

sådan i sammanhang med dessa utskylder uttaga finnes således icke

heller, hvadan restförd person, som häftar för dylika medel, icke kan

drabbas af någon särskild kostnad eller utgift, härledande sig från hans

försummelse att i rätt tid inbetala utskylderna. Å andra sidan anser

jag dock billigheten kräfva, att de tjenstemän eller betjente, som skola

taga befattning med indrifning af resterande afgifter till församlingens

presterskap och för sådant ändamål måste på landsbygden färdas jemförelsevis

långa vägsträckor, undfå något slags godtgörelse för det besvär

och de kostnader, som af sagda indrifningsåtgärder måste blifva en

följd. Då skattskyldig, som underlåter betala sina krono- eller kommunalskatter,

är underkastad en särskild indrifningsafgift, synes det

vara lämpligt, att enahanda påföljd drabbar den, som underlåter betala

sina prestlönemedol, hvilka äro i sjelfva verket af enskild natur, men

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

utmätningsgilda i likhet med hvad som gäller för krono- och kommunalutskylder.

Stadgandet om indrifniugsafgift för prestlönemedel skulle

derjemte innebära i viss mån en sporre-för den skattskyldige att i rätt

tid afbörda sig dessa afgifter, hvilket han nu icke behöfver bemöda

sig om att göra, då han vet att utmätningsförrättaren är förbunden

hemta medlen hemma hos den restskyldige, utan att denne är pligtig

vidkänna derutöfver någon särskild utgift.

Men då det icke är det väsentliga i denna sak, huru vida de

tjensteman, som äro skyldiga taga befattning med indrifning af resterande

afgifter till presterskapet, må derför erhålla ersättning, helst dessa

i de flesta fall äro i åtnjutande af åt dem anslagna löner för deras

tjensteåligganden, utan vida större vigt ligger deruppå, att otydligheterna

i författningarna varda borttagna, och att följaktligen enhet i

förfaringssättet vid indrifvande af resterande prestlönemedel måtte komma

till stånd,

vågar jag vördsamt föreslå, att Riksdagen måtte för sin del besluta

ettdera

att vid indrifning af församlings afgifter till presterskapet må hos

den restskyldige jemväl uttagas uppbördsprovision 3 procent af det

resterande "beloppet, hvilken provision i stad tillkommer den, som verkställer

indrifningen, och å landet tillkommer vederbörande, på sätt om

resterande kommunalutskylder blifvit stadgadt,

eller ock

att sådan förändring eller sådant tillägg till vare sig kongl. förordningen

den 11 juli 1862 eller kongl. förordningen den 12 juli 1878

vidtages, att författningarnas mening må blifva tydlig derutinnan, huru

vida tjensteman, som äro skyldiga att indrifva resterande prestlönemedel,

ega rätt att derför uppbära provision eller icke.

Medan sålunda herr Jönsson i sin framställning lägger hufvudvigten

derpå, att hvarje tvekan om rätta tillämpningen af de i förevarande

ämne gällande föreskrifter måtte undanrödjas och i enlighet härmed

allenast alternativt föreslagit införandet af uppbördsprovision vid

indrifning af oguldna afgifter till presterskapet äfvensom meddelandet

af föreskrifter rörande fördelningen af berörda provision, fäster sig

deremot herr Wittsell allenast vid saknaden i förordningen den 11 juli

1862 af någon bestämmelse om rättighet att påföra restskyldig uppbördsprovision.

Motionären, hvilken finner det rättvist, att de restskvldige

sjelfve under någon form vidkännas kostnaderna för det besvär,

s. 49 Kontrollera mot PDF

49

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

de genom sin försumlighet förorsaka, föreslår derför ett tillägg till § 11

af förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande afpresteiskapets

inkomster, enligt hvilket tillägg uppbördsprovision må påföras

och vid indrifning af oguldna afgifter till presterskapet uttagas hos

restskyldig.

I fi-åga om beloppet af provisionen gör motionären icke något

bestämdt förslag, men anmärker i motiveringen, att nämnda belopp

lämpligen bör sättas lika stort som vid indrifning af oguldna kommunalutskylder

eller till 3 procent af det resterande beloppet.

Deremot uttalar sig motionären icke om grunderna för provisionens

fördelning.

Utskottet, som ansett lämpligt att i ett gemensamt utlåtande afgifva

yttrande öfver samtliga de framställningar, för hvilka redogörelse

här ofvan blifvit lemnad, får i sådant hänseende anföra, att utskottet

lika med herrar Jönsson och Wittsell finner det billigt, att den församlingsmedlem,

som försummat att i rätt tid erlägga den afgift till

församlingens presterskap, som å honom belöper, får i enahanda Glödning

och med samma belopp, som då fråga är om kommunalutskylder,

ersätta det besvär, han genom sill försumlighet vållar. Eu dylik anordning

torde ock vara med författningens anda öfverensstämmande,

ehuru uttrycklig föreskrift derom saknas i 1862 års förordning.

Den ene af motionärerne, herr Jönsson, har också visat, hurusom

ofvan anförda bestämmelser i 1878 års förordning om förändrade föreskrifter

rörande utmätning för krono- eller kommunalutskylder m. m.

hvila på denna förutsättning och tillika — dervid motionären emellertid

för sin del lemnat oafgjordt, hvilketdera förfaringssättet under närvarande

förhållanden må anses hafva varit det rätta — framhållit önskvärdheten

af att den vacklande praxis, som för närvarande förklarligt

nog gör sig gällande i förevarande afseende, måtte för framtiden undanrödjas.

Beträffande härefter det ämne, som närmast utgör föremål för de

af herr A. Olsson väckta två motionerna, nemligen grunderna för fördelningen

af den provision, som vid indrifning af resterande utskylder

till lands- och stadskommuner får uttagas hos restskyldig medlem af

kommunen, kan det icke förnekas, att jemväl på detta område en viss

osäkerhet vid tillämpningen af gällande föreskrifter synes hafva gjort

sig gällande, och att ett fullständigande af berörda föreskrifter lärer

vara af nöden till undanrödjande af en slik osäkerhet. Då emellertid

Bill. till Riksd. Prof. 1892. 7 Sand. 23 Höft. 7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

förevarande ämne är af öfvervägande förvaltningsrättslig natur såsom

afseende förhållandet mellan myndigheter inbördes, bör detsamma också

enligt utskottets åsigt vara föremål, icke för bestämmelser, meddelade

af Konung och Riksdag gemensamt, utan för administrativt förfogande.

Den allmänna lagstiftningen bör på detta område inskränka sig till att

fastslå skyldigheten för den försumlige kommunmedlemmen att ersätta

de särskilda, kostnader och besvär, som vållas af hans uraktlåtenhet

att i rätt tid betala sina utskylder till kommunen, äfvensom att bestämma

formen och beloppet af denna ersättning.

Hvad utskottet sålunda närmast med hänsyn till förhållandet vid

indrifning af oguldna kommunalutskylder erinrat lärer finnas giltigt

jemväl i fråga om. de med dylika utskylder i viss mån likartade afgifterna

till församlings presterskap.

Utskottet, som i öfverensstämmelse med dessa erinringar håller

töre, att kommunalförfattningarne och förordningen om ordnande af

presterskapets inkomster icke böra innehålla några bestämmelser rörande

fördelningen af uppbördsprovision, men tillika anser önskligt att grunderna

för en sådan fördelning vinna erforderlig fasthet, får följaktligen

hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,

måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville

dels låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till lagbestämmelse, hvarigenom stadgas skyldighet

för dem, hvilka icke inom utsatt tid inbetalt

dem påförda afgifter till presterskapets aflöning, att,

vid indrifningen af dessa, derutöfver gälda enahanda

uppbördsprovision, som vid indrifning af oguldna kommunalutskylder

är bestämd, dels ock, derest föreskrifter

anses nödiga rörande fördelning i vissa fall emellan

särskilde tjenstemän af denna provision äfvensom af

den provison som enligt kommunallagarne må uppbäras,

meddela sådana föreskrifter.

Stockholm den 11 april 1892.

På lagutskottets vägnar:

Axel Bergström.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1892:44 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om tillägg dels till § 70 i så väl förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862 som föro s. 4 i texten