Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 5l

1892-05-09 · 20 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1892:51, Lagutskottets Utlåtande N:o 5l

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

Lagutskottets Utlåtande N:o 5l.

,-xau-/ ^ juni r

•-in>•, ’ inV,i i j ; njhm‘^ jn>»;

.i*. ;• j ,jo ;:ooi> ,-m

N:o 51.

Ank. till Riksd. kansli den 9 maj 1892, kl. 12 midd.

. \1 j-"?ct «• >\ ! t f;; ''•> ''! ,. ;.-l; • —-''i . - v- T''./5 '' -•! ’>f: i

• . ef ; , r..c, i , r r. . . ; ,

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrade

bestämmelser i fråga om den troslära, hvari barn, födda

uti äktenskap mellan vissa olika trosbekännare, s^o/a

uppfostras.

6, 9 och 18 §§ i förordningen den 31 oktober 1873 angående

främmande trosbekännare och deras religionsöfning hafva för närvarande

följande lydelse:

6 §. Barn. af äkta makar, som vid barnets födelse äro medlemmar

af samma främmande trossamfund, må i dess lära uppfostras. Åro föräldrarne

vid barnets födelse medlemmar af skilda främmande trossamfund,

ege fadern bestämma i hvilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras.

Tillhör endera sådant trossamfund och den andre svenska kyrkan, då skall

barnet i evangeliskt-lutherska läran uppfostras. Har emellan makarne

träffats aftal om deras barns uppfostran i evangeliskt-lutherska läran eller

främmande troslära, som en af makarne bekänner, vare sådant aftal gällande,

så framt det blifva före äktenskapets ingående skriftligen upprättadt och

uppvisadt för vigsel/orrättare, derest vigsel skett, men eljest för den myndighet,

inför hvilken äktenskapet afslutats.

Barn af föräldrar, som ej ingått äktenskap med hvarandra, må,

der modern tillhör främmande trossamfund, i dess troslära uppfostras.

Då begge föräldrarne eller, när endera död är, den efterlefvande

eller, der de lefva'' åtskilda, den af dem, som har barnet i sin vård,

Bih. till lUksd. Prof. 1802. 7 Sami. 28 Höft. (N:o 51). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

-2

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

öfvergår från svenska kyrkan till främmande trossamfund eller från ett

sådant till annat, må, der begge öfvergå, fadern och, i öfriga fall, den

efterlefvande eller den af makarne, som har barnet i sin vård, bestämma

i livilketdera samfundets lära barnet skall uppfostras.

Den, som fyllt femton år eller blifvit inom svenska kyrkan konfirmerad,

må dock ej, på grund af hans föräldrars öfvergång till främmande

lära, anses från svenska kyrkan skild, utan gälle om honom hvad

i 3 § stadgas.

9 §. Magistrat och kronofogde skola de inför dem ingångna äktenskap

inom sex veckor derefter anmäla,

då båda makarne tillhöra främmande församling, åt hvars föreståndare

eller presterskap lagligen blifvit uppdraget att öfver församlingsmedlemmarne

föra kyrkobok, hos den eller de personer, hvilka föra de

kyrkoböcker, deri makarne äro upptagne;

då endast en af makarne tillhör sådan försanding, som nyss är

nämnd, dels hos den person, af hvilken samma församlings kyrkobok

föres, och dels hos kyrkoherden i den svenska församling, der den andra

maken bor; samt \ - >••. • v '' . v \''..v '' •

i öfriga fall hos kyrkoherden i den svenska församling, der qvinnan

är boende.

Har sådant aftal, som i 6 § omförmäles, blifvit träffa dt och inför

den borgerliga myndigheten före äktenskapets afslutande uppvisadt, skall

en bestyrkt afskrift deraf vid anmälan om äktenskapets ingående öfverlemnas,

för att i kyrkoboken antecknas.

Hvad sålunda för magistrat och kronofogde är stadgadt, gälle äfven

i tillämpliga delar för prest, som viger dem, af hvilka icke någon eller

endast endera tillhör svenska kyrkan.

18 §. Underlåter främmande församlings föreståndare eller prest

att iakttaga hvad honom enligt denna förordning åligger, dömes till

böter från och med fem till och med femhundra riksdaler,

Viger främmande församlings prest dem, hvilkas äktenskap för

laga hinder återgå måste eller utan att laga lysning till äktenskap föregått;

straffes med fängelse i högst sex månader eller böter högst ett

tusen riksdaler.

I en vid sistlidne års riksdag inom Första Kammaren väckt motion

föreslog herr O. M. Björnstjerna, att Riksdagen ville i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla om framläggande af förslag till sådan ändring i

gällande lagstiftning angående främmande trosbekännare och deras reli
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

gionsöfning, hvarigenom vid äktenskaps ingående mellan makar, tillhörande

olika trossamfund, allt obehörigt tvång på deras samveten från

vigselförrättares eller själasörjares sida, med afseende å den lära, hvari

deras i äktenskapet födda barn skola uppfostras, undanröjdes, samt vederbörlig

kontroll infördes, att gällande föreskrifter i sådant afseende efterlefdes.

Till stöd för sin berörda framställning anförde motionären, hurusom

utan tvifvel mången jemte motionären med oro och bekymmer följt

den katolska propagandans verksamhet i vårt land och att det torde

vara hög tid att genom lagbestämmelser så ordna, att den romerskkatolska

kyrkan i Sverige icke längre finge i visst fall tillvälla sig en

privilegierad ställning gent emot andra trosbekännelser, i främsta rummet

mot den evangelisk-lutherska, som utgjorde vår statsreligion och ännu

lyckligtvis med värme omfattades af det ojemförligt största antalet af

landets inbyggare.

Allmänt bekant vore nemligen, att det katolska presterskapet i

Sverige vid hvarje äktenskap mellan en katolik och en lutheran eller

annan trosbekännare, ovilkorligen affordrade båda kontrahenterna en

skriftlig förbindelse, att alla barn af deras äktenskap skola döpas och

uppfostras i den katolska läran. Detta påbud tillämpades här med största

stränghet, så att något undantag derifrån numera icke torde medgifvas,

under det ännu för några tiotal år sedan det stått föräldrar fritt att bestämma

öfver sina barns religion.

Ett sådant lagbud af påfven i Rom hade vi hittills stillatigande

underkastat oss, och detta i ett land, som framför hvarje annat kunde

i denna stund berömma sig af att vara protestantiskt.

Skulle det så fortfara, kunde den dag motses, då Sverige komme

att inom sig hysa en så talrik katolsk befolkning, att vi äfven i politiskt

afseende finge samma svårighet att bekämpa som andra länder, der ett

liknande förhållande inträdt och der påfveväldet utgjorde en magt i

staten, för hvilken landets regering ej sällan nödgats böja sig. För den

troende katoliken gälde nemligen påfvens bud i främsta rummet och

konungens blott i det andra. Också hade det i en urkund, som blifvit.

uppläst vid det grundläggande af en ny katolsk kju-ka i Stockholm, som

då nyligen egt ruin, hetat, att: »grundstenen lades under summus pontifex

Leo XIII:s och konung Oscar JI:s regering.» För hvarje svensk, som

ej bekände den romerska läran och med motvilja såge en italiensk prelat

intaga främsta platsen i vårt land, borde detta innebära en allvarsam

varning.

Mången Båge ingen fara i det nuvarande förhållandet och föreburc

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

att katolicismen gjort blott ringa framsteg i vårt land. Nekas kunde

dock ej, att under de senaste decennierna katolska kyrkor och skolor

öppnats å flera orter, både här och i Norge, äfven der ingen katolsk

befolkning funnes. Nyligen hade t. ex. tomt inköpts till en katolsk

kyrka i Vadstena. Från dessa skolor, der ingen religionsundervisning

finge meddelas åt andra än till katolska kyrkan hörande barn, visste

man likväl, att. vid flera tillfällen döttrar af lutherska föräldrar utgått

som katoliker.

Befaras måste äfven, att de, som till följd af denna propaganda

öfvergifvit vår lära för att antaga den romersk-katolska, vore vida flere

än de statistiska siffrorna utvisa. Bevisligt vore nemligen, att personer,

hvilkas öfvergång vore allmänt bekant, likväl ej låtit utskrifva sig ur

den lutherska församlingen, eller att först efter familjefaderns frånfälle

de efterlefvande erkänt, att såväl den aflidne som hans hustru och barn

afsvurit sina fäders tro.

Mången hade ock sett förevisas tryckta upprop, utfärdade inom

katolska länder och utlöpande särskilda belöningar på andra sidan grafven

åt dem, som lemnade bidrag till missionsverksamheten inom de skandinaviska

länderna.

Motionären anförde icke detta som något klander mot den romerska

kyrkan eller dess trosbekännare. Desse följde sin läras föreskrifter och

ansåge sig utföra ett Herren behagligt verk, då de offrade penningar

och arbete på att utbreda den katolska tron. Mycket förträffliga och

sjelfuppoffrande vore utan tvifvel äfven dessa nunnor, som i egenskap

af sjuksköterskor vunnit mångas hjertan inom vår hufvudstad, men ingen

torde väl kunna föreställa sig, att katolikerna i främmande länder skulle,

utan några biafsigt er, göra så stora uppoffringar och så lifligt ömma för

skolundervisning och sjukvård inom Skandinavien, i synnerhet då inom

många katolska länder det torde vara vida sämre bestäldt i dessa afseenden

än hos oss. Nej! Afsigten vore och kunde icke vara någon

annan än att med dessa hjelpmedel draga själar öfver till den »enda

saliggörande kyrkan».

Det ålåge Gustaf II Adolfs landsmän att visa ett lika varmt nit

för upprätthållandet af svenska kyrkan och icke med armarne i kors

lugnt åse, huru katolicismen sökte undergräfva densamma.

Sedan motionären härefter lemnat. några uppgifter rörande de framsteg,

katolicismen under senaste tider på protestantismens bekostnad gjort

särskildt i England och vårt grannland Danmark, anförde motionären

vidare: »I England och Holland råder oinskränkt frihet med afseende å

trosbekännelsen, och i Danmark föreskrifver endast lagen af 13 april

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

1851, att äktenskap mellan personer, tillhörande olika trosbekännelser,

får ega rum först sedan brudparet för den embetsman, inför hvilken

äktenskapet ingås, afgifvit en förklaring angående den tro, hvari deras

barn komma att uppfostras, hvilken förklaring intages i protokollet; men

kan denna bestämmelse senare förändras genom öfverenskommelse mellan

föräldrarne.

I det klerikala Belgien innehåller konstitutionen visserligen en försäkran

om fullständig religionsfrihet, men den katolska kyrkans prester

affordra ovilkorligen den icke katolska kontrahenten en skriftlig förbindelse,

före vigseln, om blifvande barns dop till katoliker. Fullgöres detta

sedan icke, utgör sådant ett giltigt skäl för den andra kontrahenten att

yrka skilsmässa.

I Frankrike finnes ej heller någon civillag angående dop, vare sig

det gäller dop af barn, födda i blandadt äktenskap, eller af sådana, hvars

föräldrar båda äro katoliker, och har följaktligen det katolska presterskapet

äfven här full frihet att göra sin kyrkas lagar gällande.

I samtliga tyska stater deremot, såväl de öfvervägande protestantiska

som de, hvarest flertalet af befolkningen tillhör den katolska kyrkan,

är, med undantag blott för Elsass-Lothringen, .genom lag bestämdt,

antingen att af barn, födda i blandadt äktenskap, skola gossarne uppfostras

i faderns, men flickorna i moderns religion, eller ock, hvilket numera

är allmännast gällande, till förekommande af olägenheten att syskon

uppfostras i olika tro, att samtliga barnen alltid skola döpas och tillhöra

den lära fadern bekänner. För det mesta gäller dock, att när föräldrarne

äro derom eniga, kunna barnen utan åtskilnad uppfostras i den enes eller

andres tro, så att det endast är, i fall öfverenskommelse föräldrarne emellan

ej kan träffas, som lagen måste åtlydas.

I de flesta tyska länder är derjemte uttryckligen förbjudet att genom

skriftliga förbindelser, afgifna före eller efter äktenskapets ingående,

bestämma annorlunda än lagen stadgar, och förklaras alla sådana reverser

eller förbindelser, af hvad slag de vara må, olagliga och utan all

kraft.

I Österrike är genom lagen af 25 maj 1868 föreskrifvet, att i blandadt

äktenskap följa sönerna faderns och döttrarna moderns religion;

dock kunna föräldrarne före eller efter äktenskapets ingående genom frivillig

öfverenskommelse annorlunda bestämma.

I Ungern förekomma bestämmelserna i ämnet i lagen af den 8

december 1868 angående det inbördes förhållandet mellan lagligen erkända

kristliga trossamfund, der § 12, i likhet med den österrikiska la
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

& Lagutskottets Utlåtande N:o ål.

gen, föreskrifver, att »af barn, födda i blandade äktenskap, följa sönerne

faderns religion men döttrarna moderns».

Några undantag från dennä regel, genom frivillig öfverenskommelse,

medgifvas bär dock ej, utan heter det: — »Mot lagen stridande

överenskommelser, reverser eller förfoganden, af hvad slag de vara må,

äro äfven för framtiden ogiltiga och kunna i intet fall hafva laglig kraft,»

Som några straff för öfverträdelser af nyssnämnda bestämmelser

icke blefvo utfärdade i sammanhang med lagen, inträffade ganska ofta,

att katolska prestér med föräldrarnes samtycke döpte och införde i kyrkoböckerna,

såsom tillhörande den katolska kyrkan, barn, hvilka efter lagen

bort anses som protestanter eller tvärt om. Detta kallades att »från-,

döpa». Det bör dervid anmärkas, att i Ungern upptagning i ett visst

kristligt trossamfund icke anses ske genom dopet, utan först genom

vederbörandes inskrifning i samfundets kyrkoböcker såsom medlem af

detsamma.

I ändamål att kunna kontrollera det rigtiga införandet i vederbörande

kyrkoböcker påbjöd ungerska kultusministern den 26 februari

1890, bland annat, att när, af hvad orsak det vara må, barn döpes af

prest, tillhörande annan trosbekännelse än den barnet skall tillhöra enligt

§ 12 af 1868 års lag, är presten skyldig att sjelfmant inom 8 dagar

efter dopet anmäla barnet till inskrifning i det rätta trossamfundets kyrkoböcker.

Bryter den själasörjare, som förrättat dopet, mot ofvanstående,

gör han sig, såvidt öfverträdelsen ej är underkastad strängare straff, förfallen

till böter, första gången från 10 till 50 floriner och vid återfall

intill 100 floriner.

Denna förordning uppväckte mycket missnöje hos det katolska

presterskapet, och det klerikala partiet begagnade tillfället att i ungerska

riksdagen angripa icke blott förordningen, utan äfven lagen af år

1868, men deputeradekammaren gillade i november månad förlidet år

kultusministerns åtgärd och beslöt upprätthållandet af 1868 års lag

med den öfverväldigande majoritetén af 213 röster mot 47; detta i ett

land, der 47 procent af befolkningen tillhör den romersk-katolska kyrkan.

Den påfliga kurian nöjde sig dock icke härmed, utan pågår alltjemt

en häftig konflikt i ämnet mellan staten och den hersklystna

romersk-katolska kyrkan.

Jag har utförligare framstält förhållandet i Ungern för att med

ett färskt exempel ådagalägga, huru svårt det är att förmå den katolska

kyrkan till åtlydnad af landets lagar och hvilka faror hota, om ej en

gräns i tid sättes för dess magtbegär.»

Hvad härefter, fortsatte motionären, anginge värt land, vore det

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

utan tvifvel rigt.igt och öfverensstämmande med andra länders lagstiftning

att, på sätt i 1873 års förordning skett, såsom regel föreskrifva,

i hvilken troslära barn, födda af föräldrar tillhörande olika bekännelser,

skola uppfostras.

Föräldrarnes rättighet att sig emellan träffa aftal om den lära,

hvari barnen skola uppfostras, måste äfven betraktas som fullt rigtig,

men ifrågasättas kunde, huruvida den inskränkning i föräldrarnes bemyndigande,

6 § innehölle, vore lämplig, nemligen att »vare sådant aftal

gällande, så framt det blifvit före äktenskapets ingående skriftligen upprättadu

o. s. v. Just häruti läge en uppmaning till själasörjare att

redan före äktenskapet förmå brudparet till en dylik skriftlig förbindelses

afgifvande, och detta med alla till buds stående medel, bland

andra, på sätt det katolska presterskapet numera alltid tillvägaginge

i vårt land, genom att i annat fall vägra att förrätta vigseln.

Att häri läge en fara borde ej kunna förnekas och, på sätt redan

blifvit framhållet, hade till förekommande deraf en alldeles motsatt regel

gjort sig gällande i så godt som alla tyska länder jemte Österrike,

nemligen att alla sådana skriftliga förbindelser, af hvad slag som helst,

vore olagliga och utan all kraft.

Dertill fogades stundom straffbestämmelser, ibland mycket stränga,

för prester, som sökte förmå brudpar till dylika förbindelsers afgifvande.

Deremot lemnades makarne full frihet att när som helst frivilligt öfverenskomma

rörande sina barns uppfostran, så att det endast vore i fall, då

de ej derom enades, som lagens bestämmelser måste tillämpas. Detta

vore väl också både billigt och klokt samt för alla parter mest tillfredsställande.

Invändas kunde visserligen, att äfven i Sverige, om en sådan

skriftlig förbindelse blifvit före vigseln afgifven, detta ej borde kunna

hindra föräldrarne att låta barnen uppfostras i eu annan lära, efter

ömsesidigt samtycke dertill, men så framt det gälde att draga barnen

ur den romerska kyrkans sköte, skulle sådant säkert af de katolska

prest erna framhållas som ett i hög grad straffvärdt löftesbrott, medförande

de största vådor för den eftergifvande faderns eller moderns

eviga frälsning. Under dessa förhållanden komme sådana fall utan

tvifvel att utgöra sällsynta undantag.

Ilade deremot ingen dylik skriftlig förbindelse'' afgifvits, utan frågan

öfverlomnats till föräldrarnes fria skön, vore det sannolikt, i ett så

protestantiskt land som Sverige, att föräldrarne merendels skulle inse

fördelarne för deras barn att antaga den lära, som inom landet allmänt

j

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

bekändes och som bäst betryggade deras framtid i egenskap af svenska

medborgare.

I alla händelser vore det angeläget att utan dröjsmål sätta en

gräns för det nu rådande öfvergreppet af det katolska presterskapet i

Sverige, hvarigenom, tvärt emot förordningens bokstaf och anda, alla eller

åtminstone de allra flesta barn, födda i äktenskap mellan eu katolik

och en annan trosbekännare, intvingades i den förres kyrka. När sådant

kunnat förebyggas i länder med en långt större och öfvervägande

katolsk befolkning, borde det äfven låta sig göra hos oss.

Enligt motionärens förmenande skulle detta mål i väsentlig mån

kunna vinnas utan några större förändringar i förordningen den 31

oktober 1873. Dertill fordrades i främsta rummet att söka förekomma

all otillbörlig påtryckning från själasörjares sida före äktenskapets ingående

och dernäst en verklig kontroll, huruvida något sådant skriftligt

aftal, som 6 § omförmälde, blifvit mellan makarne derförinnan frivilligt

träffadt. Eu sådan kontroll kunde nemligen för närvarande

icke på tillfredsställande sätt åvägabringas, då vigseln kunde förrättas

af »dertill berättigad prest inom enderas trossamfund», således af den

katolske presten ensamt, och det vore tillfyllestgörande att uppvisa det

skriftliga aftalet för Dvigselförr ättar em. Visserligen ålåge det denne,

om han tillhörde främmande kyrka, att derom inom 6 veckor underrätta

den kyrkoherde, som utfärdat lysningen, men om han detta underläte,

blefve aftalet enligt ordalydelsen i § 6 lika fullt gällande, ehuruväl

den försumlige vigselförrättaren gjorde sig förfallen till böter i

det föga sannolika fall att han för uraktlåtenheten blefve åtalad.

Aftalet kunde således hemlighållas, och något lagligt bevis kunde

då svårligen framdeles åstadkommas, att det ifrågavarande aftalet blifvit,

på sätt lagen föreskrefve, träffadt före äkfenskapet och icke tillkommit

vid en senare tid.

Till förekommande af otillbörlig påtryckning i sådant afseende

från själasörjares sida före äktenskapets ingående funnes, utom de redan

anförda, lagbestämmelser jemväl i andra länder. Sålunda innehölle förordningen

den 14 juli 1863 för hertigdömena Holstein Lauenburg i

6 § följande bestämmelse:

»Presterskap af alla bekännelser förbjudes att före vigseln affordra

brudpar af blandad trosbekännelse någon skriftlig eller muntlig förbindelse

att låta uppfostra sina barn i en bestämd lära. Förbindelser

af detta slag äro utan all giltighet. Prester, som handla i strid med

detta förbud straffas med embetets förlust, respektive återkallande af

tillståndet att utöfva sitt embete inom hertigdömet Holstein.»

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

1 konungariket Sachsen gälde mandat den 19 februari 1827 angående

det katolska presterskapets rättsförhållanden, hvilket mandats 53

och 54 §§ hade följande lydelse, § 53: »Under ingen förevändning må

personer af olika trosbekännelser, hvilka erna ingå äktenskap, affordras

någon förbindelse rörande den trosbekännelse, hvari barn, födda i deras

äktenskap, skola uppfostras»; och § 54: »Oregelmessigheter, i strid mot

ofvanstående begångna af de prester, som utfärda lysning eller förrätta

vigseln, skola allvarsamt bestraffas.»

Enligt förordningen den 10 juni 1845, §§ 5 och 6, bestraffades

dylika af presterskapet begångna öfverträdelser första gången med 20

thalers böter samt vid återfall med högre penningeböter, eller, efter

omständigheterna, med suspension, alternativt afsättning från embetet.

Lagbestämmelser af dylik beskaffenhet borde äfven i Sverige visa

sig verksamma, och kunde dervid tillämpas de straffbestämmelser, 18 §

i 1873 års förordning redan innehölle.

Hvad åter beträffade införandet af noggraunare kontroll deröfver,

huruvida sådant skriftligt aftal, som § öomförmälde, blifvit före äktenskapet

träffadt, syntes denna kunna på fullt tillfredsställande sätt åstadkommas,

om blott orden i slutet åt bemälda §:s första stycke: »uppvisadt för

vigselförrältare, derest vigsel skett, men eljest för den myndighet, inför

hvilken äktenskapet afslutats», utbyttes mot: »uppvisadt för den kyrkoherde,

som enligt 4 § skall lysning utfärda. Sådant aftal skall af kyrkoherden

i kyrkoboken antecknas». Såsom följd häraf borde då de två

sista satserna i 9 § utgå.

Skulle nemligen det ifrågavarande aftalet, för att blifva bindande,

vara före äktenskapet i den svenska församlingens kyrkobok antecknadt,

kunde aldrig något tvifvel uppstå om dess verklighet.

Genom dessa eller liknande föreskrifter borde det åsyftade målet

i väsentlig grad kunna ernås.

Slutligen ville motionären erinra, huru som det tydligen här icke

vore fråga om införandet af något religionstvång, utan att det tvärt

om gälde att motverka och undanrödja det tvång på trosfriheten, som

påfveväldet för närvarande utöfvade i vårt land.

I utlåtande n:o 12 öfver beröx-da motion lemnade det tillfälliga

utskott, till hvars förberedande behandling motionen blifvit af kammaren

hänvisad, till en början en redogörelse för den romersk-katolska propagandans

framsteg allt sedan medlet af 16:de århundradet i de länder,

som i större eller mindre utsträckning omfattat protestantismens läror;

Bill. till lliksd. Prot. 1892. 7 Sami. 28 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

och tillåter sig lagutskottet härmed att hänvisa till berörda redogörelse,

som hemtats ur en af svensk man författad afhandling i ämnet.

Härefter anförde nämnda utskott, hurusom den utbredning, den

romersk-katolska kyrkan således redan vunnit, och den ytterligare utvidgning,

samma kyrka oaflåtligt eftersträfvade inom de civiliserade

länderna, förnämligast på protestantismens bekostnad och under ständiga

Övergrepp mot densamma, måste innebära den kraftigaste uppmaning

för de protestantiska kyrkorna att här vara på sin vakt och att söka,

förutom med de inre, äfven med alla yttre hjelpmedel och således jemväl

genom lagstiftningen värja sig mot den gemensamma fienden. De

strider på detta område, som under de senaste årtiondena pågått och

fortfarande utkämpades mellan den omnipotenta kyrkan och staten inom

flera främmande länder, vore allom bekanta och, såsom äfven motionären

framhållit, tydde hvarjehanda tidstecken derpå, att dessa strider

framdeles sannolikt skulle komma att öfverflyttas äfven till vårt land,

om staten och vår svenska kyrka underläte att i tid taga sina mått

och steg för att förebygga anledningarne till desamma. Utskottet delade

äfven motionärens mening, att en bland dessa anledningar, som

hotade att störa lugnet och framkalla strider inom både det kyrkliga

och borgerliga samhället, vore att söka uti den mindre tillfredsställande

beskaffenheten af den hos oss gällande lagstiftningen rörande de i de

så kallade »blandade äktenskapen» födda barnens religiösa uppfostran,

samt att denna bristfällighet, hvaraf den romersk-katolska kyrkan betjenat

sig för att under sig intvinga nästan alla sådana barn, borde,

så vidt ske kunde, genom förändrad lagstiftning afhjelpas. Innan

emellertid utskottet öfverginge till den förändring i lagstiftningen, som

enligt utskottets förmenande erfordrades, för att motionens syfte åtminstone

i någon mån måtte kunna uppnås, tilläte sig utskottet att

hänvisa till ett utdrag af en bekant tysk kyrkohistorikers, d:r Karl

Hases, »Handbuch der Protestantischen Polemik gegen die RömischKatholische

Kirche», enär, enligt utskottets förmenande, den der förekommande

belysningen af å ena sidan statens uppgift vid ordnandet af

lagstiftningen rörande de blandade äktenskapen och å andra sidan de

båda kyrkornas skilda åskådningssätt af och ställning till frågan, jemte

det enskilda familjeintressets tillbörliga kraf, i väsentlig mån vore egnad

att anvisa den rigtning, uti hvilken lagstiftningen måste gå för att så

vidt möjligt tillgodose samtliga berättigade och med den svårlösta frågan

förbundna så väl allmänna som enskilda intressen.

Ifrågavarande utdrag af berörda arbete var af följande lydelse:

»Det är af samvetsskäl, som de båda kyrkorna afråda från blan
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. 11

dåde äktenskap, ty alltid skall den olika trosbekännelsen komma att

kasta eu mörk skugga, och detta i samma män som den är lefvande;

men båda kyrkorna skola göra det, väl vetande, att de icke kunna uträtta

mycket gent emot det enskilda, af hjertan redan slutna förbundet,

och detta icke nödvändigtvis af liknöjdhet i trossaker, utan till följd

af en naturens eviga lag, enligt hvilken böjelsen de olika könen emellan

ej blott öfverger fader och moder, utan äfven, vaknad till full lidelse,

genombryter alla skrankor, dem stånd, nationalitet, ja äfven kyrkan

uppresa. Den protestantiska kyrkan har ännu större skäl att frukta

för dessa äktenskap, då den genom biktstolens magt och den katolska

makens eller makans ängsliga omsorg för alla deras älskades eviga

salighet, lätt kommer till korta med afseende på barnen, d. v. s. med

afseende på kyrkans framtid, under det den katolska kyrkan förebär

sin i medeltidens åskådningssätt grundade farhåga för de blandade

äktenskapen nästan blott såsom någonting nedärfdt, emedan det icke

är främmande för denna kyrka att dessa äktenskap, blott kyrkan ej

genom statsmagten hindras att genomföra sina vilkor, till och med

mycket bidraga till katolicismens utbredande.

Eu kristen och verkligt konservativ stat med befolkning af olika

trosbekännelser bör hålla derpå, att denna befolkning bor fredligt tillsammans,

hvilket endast är möjligt, om lika rättigheter skydda mot

ömsesidiga Övergrepp. Staten är derför fullkomligt berättigad att utfärda

eu allmän lag rörande uppfostran af barn, födda i blandade äktenskap.

För båda de i Tyskland gällande olika affattningarne af denna

lag, antingen att alla barnen följa faderns religion, eller att religionen

rättar sig efter de olika könen, låta sig skäl anföras. Till förmån för

den förra bestämmelsen gent emot den senare gör man gällande, att

genom denna tvedrägten mellan kyrkorna fortplantas inom familjen och

att sämjan emellan familjemedlemmarne sålunda undergräfves. Emellertid

ligger det dock i den förra bestämmelsen alltid någonting våldsamt,

faderns och hans kyrkas allenarådande rätt. Hos modern skall det,

äfven om hon böjer sig för lagen och kärlekens magt, alltid qvarlemna

eu tagg i hjertat, att allt livad hon burit i sitt sköte, skall blifva främmande

för hennes egen kyrka; hon skall svårligen låta trösta sig dermed,

att det samma vederfares modern från den andra kyrkan, och

det hårda kominer att te sig än hårdare, om efter mannens död modern

skulle tvingas att uppfostra alla barnen i den främmande bekännelsen.

Pin redan grundlagd kyrka har borgen för sitt förblifvande i

naturlagen hos de i hennes sköte födda barnen, då de vida öfvervägande

flertalet af menniskorna nu en gång är så skapadt, att de i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

vår barndom väckta känslorna och religiösa föreställningarne äro afgörande

för hela lifvet. Deraf följer, att ej blott hvarje medlem af en

kyrka för sin person under denna korta lefnadstid tillhör denna kyrka,

utan ock i sig bär en omätlig framtid genom den förhoppningen och

det vissa löftet, att, om Gud välsignar honom med barn, dessa äfven

skola tillhöra samma kyrka. Denna förhoppning krossas på ett onaturligt

sätt genom hvarje blandadt äktenskap, hvars barn uteslutande förskrifvas

åt den andra kyrkan. Derjemte föreligger på många trakter,

såsom fallet är vid Rhen, genom faderns ensamt gällande rättighet,

onekligen en inkräktning af den andra kyrkan, som nödvändigt måste

reta de andlige till motstånd. I hvarje händelse måste till denna lag

tillika fogas det tillägg, att vid blandade äktenskap vigseln regelbundet

skall verkställas af prest tillhörande brudgummens kyrka. Följa deremot

enligt lag barnen de respektive könen, då fortsättes endast hvad

som redan förefinnes hos fadern och modern, det är det i sanning

konservativa, i det att åt hvarje kyrka det könet bevaras, som den

har tillfört, och på hvilkendera sidan då flertalet kommer att falla, det

ligger i naturens hemlighetsfulla magt, i Guds skickelse. Detta är det

uaturenliga och rättvisa, hvari, med all trohet gent emot sin egen

kyrka, ett rättänkande och ödmjukt sinne lätt fogar sig. Äfven skall

det då ske, att motsatsen mellan kyrkorna genom syskonkärleken och

föräldrarnes förebild mildras och familjen sålunda blifver en bild af

och en plantskola för det, som vårt folk åter vill blifva, oaktadt katolicism

och protestantism, ett stort enigt folk. Skärpan hos det katolska,

blott på omvändelse rigtade nitet, torde visserligen derigenom råka i

fara för att något förslöas.

Statslagen, huru den än är affattad, kan ej förbjuda mot densamma

stridande aftal emellan föräldrarne rörande barnens religiösa

uppfostran utan att tyranniskt ingripa i familjens helgedom. Här måste

likväl i synnerhet den protestantiske fadern göra sig beredd på ett ingripande

från den katolske biktfaderns sida. Hvad man skulle kunna

försvara vore en åtgärd i enlighet med den preussiska kabinettsordern,

hvarigenom utfästelser från den trolofvades sidaTrörande barnens religiösa

uppfostran, såsom merendels gjorda i ett ofritt tillstånd, blefve

förbjudna. Men i den ena eller andra formen låta de dock ej hindra

sig, staten kan endast förklara, att rättsligt bindande kraft ej kan tillmätas

dem. Man skulle kunnaj''säga, och man har äfven å vår sida

tillstyrkt sådant, att den protestantiska kyrkan ju kan med samma

ifver söka verka derhän, att protestantisk uppfostran tillförsäkras alla

barnen. Det vore likväl ett vidrigt skådespel, om bakom hvarje brud
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

par af olika trosbekännelse de begge fiendtligt presterna stode, hvardera

manande och oroande den andre, hvar och en af dem fordrande

allt för sin kyrka. Och om än det katolska förfaringssättet ej ryggar

tillbaka derför, så kunna vi ej försona oss med den tanken, att en

sedesam trolofvad qvinna underhandlar eller låter underhandla om en

framtida modersfröjd med den, genom hvilken hon hoppas derpå, utan

att ännu tänka sig densamma.

Till att viga får den katolska presten ej tvingas. Staten har endast

att tillse att, då denna ej vägras på annan grund än den, att

barnens förskrifning blifvit nekad, den äktenskapliga välsignelsen verkställes

af den protestantiske presten. Detta åstadkommer äfven enligt

katolsk åskådning ett giltigt äktenskap. Hvad den katolska parten kommer

att lida derför i biktstolen, deremot gifves intet rättsligt skydd.

Sålunda är det här uppenbart sämst stäldt för protestantismen, men

den kan med godt mod förtrösta på sin inre magt och mildt döma

om den enskilde prestens förfarande, ty den vet att denne, bunden af

sin kyrkas princip, icke kan fälla en rätt dom. Men det är likväl sjelfkärt,

att vi såsom en dålig protestant och nästan öfverlöpare betrakta

en protestantisk man, som för att vinna en qvinna lofvar den katolska

kyrkan samtliga sina barn och låter uppfostra dem i densamma, om

också kyrkostraff, såsom der och hvar föreslagits, icke ligga i protestantismens

skaplynne. För hvad anser då den katolska kyrkan den

katolske fadern, som skulle göra dylikt för en protestantisk qvinna?

Påfven har bittert beklagat sig öfver orättvisan i Ryssland, att der barnen

i hvarje blandadt. äktenskap mellan en romersk-katolsk och en

grekisk-ortliodox make måste uppfostras i den grekiska kyrkan. Det

är samma orättvisa hos den der forskande grekiska kyrkan som den

i Vesterlandet herskaude har utöfvat och än försöker att utöfva.»

I väsentlig öfverensstämmelse med de åsigter, som sålunda uttalats,

funne nu utskottet vid lagstiftningen rörande de i de blandade

äktenskapen födda barnens religiösa uppfostran tillbörlig hänsyn böra

tagas till två hufvud princip er, nemligen dels till statens rätt och pligt

att tillse det lagen innehölle nödiga garantier för, att de i dylika

äktenskap födda barnen icke tillätes uppväxa utan att erhålla religiös

uppfostran, och dels till föräldrarnes rätt att, utan intrång från den ena

eller andra kyrkans sida, fritt bestämma om den religionslära, i hvilken

deras barn skela uppfostras. Att genom do i 6 § af dissenterlagen

meddelade bestämmelser den förra af dessa principer blifvit i vår lagstiftning

tillbörligen häfdad, så att ingen förändring eller tillägg i detta

hänseende erfordrades, kunde icke bestridas. Helt annorlunda förhöllo

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

det sig deremot med tillämpningen i lagstiftningen af den senare principen

eller föräldrarnes bestämningsrätt, enär föräldrarne, om de ville

begagna sig af sin i lagen medgifna rätt att få barnet uppfostradt i

den ena eller andra trosläran, måste derom före äktenskapets ingående

upprätta och inför vederbörande embetsmyndighet uppvisa skriftligt

aftal. Denna inskränkning i föräldrarnes bestämningsrätt syntes utskottet

ur flera sjmpunkter olämplig, i det att härigenom dels kränktes den

grannlagenhet, som äfven lagen vore skyldig begge de trolofvade

och särskildt den trolofvade qvinnan, livilkens naturliga blygsamhet

måste på ett pinsamt sätt beröras af tvånget att »underhandla eller

låta underhandla om en framtida modersfröjd med den, genom hvilken

hon hoppas derpå, utan att ännu tänka sig densamma», och dels föräldrarne

försattes i ett tillstånd af verklig samvetsnöd i det fall, att

de begge efter äktenskapets ingående komme till den öfvertygelsen,

att deras kärastes både timliga och eviga väl kräfde att dessa uppfostrades

i endera trosläran, men ändock förhindrades att häri lyda

samvetets bud derför, att de före äktenskapet förbundit sig att låta

barnen uppfostras i det andra trossamfundets lära; hvartill komme, att

just genom tillåtelsen att afgifva de ifrågavarande förbindelserna man

undanryckte föräldrarne och särskildt den katolska maken eller makan

det moraliska stöd gent emot hvarje obehörig påtryckning, som eljest,

eller om det vore vederbörande i sjelfva lagen förbjudet att affordra

så beskaffade förbindelser eller löften, skulle erbjuda sig deri, att makarne

kunde tillbakavisa hvarje försök till sådan påtryckning från själasörjarens

sida med eu enkel erinran derom, att denne af dem begärde

en handling, som vore stridande emot landets lagar.

Vid detta förhållande och då, enligt hvad motionären uppgifvit

och utskottet icke hade anledning att betvifla, den i dissenterlagen

föräldrarne medgifna rättigheten att genom skriftliga aftal bestämma om

barnens religiösa uppfostran gifvit anledning till missbruk från den

katolska kyrkans sida, ansåge utskottet sig desto hellre ega skäl att

förorda upphäfvandet af denna rättighet, som härigenom äfven vår lagstiftning

skulle komma att utvecklas i samma rigtning, som lagstiftaren

i de flesta främmande länder med blandad katolsk och protestantisk

befolkning länge sedan funnit nödigt att beträda till skydd emot den

katolska kyrkans Övergrepp.

På grund af hvad tillfälliga utskottet sålunda anfört, hemstälde

detsamma till Första Kammaren om aflåtande af en skrifvelse till regeringen

med begäran om framläggande af förslag till sådan ändring

i 1873 års förordning, dels att äkta makar, af livilka endera tillhörde

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N.-o 51. i 5

främmande trossamfund och den andra svenska kyrkan, väl fortfarande

skulle ega att genom öfverenskommelse bestämma i hvilketdera trossamfundets

lära i sådant äktenskap födt barn skulle uppfostras, men

att vare sig före eller efter äktenskapets ingående afgifna skriftliga

eller muntliga förbindelser angående baruets uppfostran skulle vara

kraftlösa och icke heller finge af prest, vid ansvar såsom för embetsmissbruk,

kontrahenterna affordras eller af prest emottagas, och dels

att i äktenskap af ofvannämnda beskaffenhet födt barn skulle uppfostras

i den evangeliskt-lutherska läran, såvida öfverenskommelse om barnets

uppfostran i det främmande trossamfundets lära icke kunnat mellan

makarne träffas.

Denna hemställan blef af Första Kammaren utan diskussion bifallen,

hvaremot Andra Kammaren, som ansåg motionen hafva bort

handläggas af lagutskottet, utan vidare behandling afslog densamma.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, n:o 6, har herr Björnstjerna vid innevarande riksdag — under

hänvisande till innehållet af sin vid sistlidne riksdag gjorda framställning

i ämnet och tillfälliga utskottets ofvan anförda utlåtande — hemstält,

att Riksdagen ville för sin del besluta en sådan ändring af kongl.

förordningen angående främmande trosbekännare och deras religionsöfning

den 31 oktober 1873, dels att äkta makar, af hvilka endera

tillhör främmande trossamfund och den andra svenska kyrkan, väl fortfarande

ega att genom öfverenskommelse bestämma, i hvilketdera

trossamfundets lära i sådant äktenskap födt barn skall uppfostras, men

att vare sig före eller efter äktenskapets ingående afgifna skriftliga eller

muntliga förbindelser angående barnets uppfostran skola vara kraftlösa

och icke heller må af prest, vid ansvar såsom för embetsmissbruk,

kontrahenterna affordras eller af prest emottagas, och dels att i äktenskap

af ofvannämnda beskaffenhet födt barn skall uppfostras i den evangeliskt-lutherska

läran, såvida öfverenskommelse om barnets uppfostran

i det främmande trossamfundets lära icke kunnat mellan makarne

träffas.

Motionärens sträfvan att åt äkta makar af skilda trosbekännelser

vindicera full frihet vid ordnande af en bland de vigtigaste familjangelägenheter

synes utskottet värd lagstiftarens synnerliga uppmärk
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

samhet. Att motionären i denna sin sträfvan företrädesvis haft blicken

fästad på undanrödjande af det samvetstvång, som uti ifrågavarande

afseende under skyddet af gällande bestämmelser öfvas af den romerskkatolska

kyrkans presterskap, torde icke finnas underligt, när man besinnar,

att nämnda presterskap vid hvarje äktenskap mellan en katolik

och eu lutheran eller annan trosbekännare ovilkorligen skall, sin pligt

likmätigt, affordra båda kontrahenterna en skriftlig förbindelse eller s. k.

revers af innehåll, att alla barn af deras äktenskap skola uppfostras i

den katolska läran, samt att påbudet härom numera tillämpas med

största stränghet. Hvad deremot angår andra religionssamfunds presterskap,

torde förklarligt nog äfven från sådant håll en viss sträfvan göra

sig gällande att få makarnes barn uppfostrade i samfundets af endera

maken omfattade lära, hvadan jemväl vid blandade äktenskap af dylik

art den frihet, som dissenterlagens 6:te § tillägger makarne i fråga om

valet af den lära, hvari deras barn skola uppfostras, icke så sällan

torde lida intrång från vederbörande själasörjares sida. Såvidt utskottet

har sig bekant, har likväl detta intrång icke plägat framträda på det

öppna och anspråksfulla sätt, som utmärker det katolska presterskapets

till vägagående. Den karakter af ovilkorlighet, hvaraf derjemte, på sätt

nyss blifvit antydt, detta tillvägagående preglas, förklaras i sin ordning

deraf, att katolska kyrkans presterskap i den bestämmelse, mot hvilken

motionären närmast vändt sig, funnit det måhända säkraste vapnet i

sina oaflåtliga sträfvanden att alltmer vidga området för sin kyrkas

herravälde. Såsom motionären och tillfälliga utskottet rigtigt anmärkt,

hafva åter dessa sträfvanden sin grund i och framtvingas med nödvändighet

af sjelfva lärobegreppet inom den katolska kyrkan. Denna kyrka,

som vid sidan af lärosatsen: extra ecclesiam nulla salus (utom kyrkan

ingen frälsning) ställer dogmen om påfvens ofelbarhet och i eu i öfverensstämmelse

med det tridentiska kyrkomötets beslut författad läroskrift,

den romerska katekesen, uttryckligen förklarar, att eftersom ensamt

den romersk-katolska kyrkan, såsom ledd af den Helige ande, icke

kan fara vilse, följer deraf med nödvändighet, att alla öfriga trossamfund,

hvilka tillegna sig namnet kyrka, enär de ledas af djefvulens ande,

dväljas i de förderfligaste villfarelser, måste nemligen med alla tillbuds

stående medel sträfva att undertrycka alla andra kyrkor.

De faror, som från förkunnarne af dylika läror hota dessa kyrkor,

hafva också — såsom motionären visat — förmått flera länder, jemväl

sådana med blandad! protestantisk-katolsk befolkning, att medelst

hvarjehanda lagstiftningsåtgärder bereda verksamt skydd mot det sam
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 51. 17

vetstvång, som i förevarande afseende öfvas och måste öfvas af katolska

kyrkans presterskap.

Lika med motionären finner utskottet tiden nu vara inne jemväl

för värt land att träffa skyddsåtgärder mot den Lira, som närmast från

den katolska kyrkan i det af motionären anmärkta hänseende hotar

vårt religiösa oberoende.

Utskottet, som håller före, att blandade äktenskap, såsom ledande

till slitningar emellan makar särskild! i fråga om barnens uppfostran,

icke heller från vår kyrkas ståndpunkt kunna anses önskliga, och som

förty anser den i gällande kyrkolag (15 kap. 8 §) uttalade grundsats,

att dylika äktenskap böra afrådas, fortfarande ega giltighet, tillåter sig

jemväl erinra, hurusom förhandlingarne rörande 1873 års dissenterlag

nogsamt utvisa tillvaron af allvarliga farhågor, att särskildt den katolska

kyrkan skulle vinna ett obehörigt inflytande i fråga om barns af

blandad! äktenskap religiösa uppfostran.

Sålunda yttrade lagutskottet vid nämnda års riksdag vid behandlingen

af 12 § i det då föreliggande kongl. lagförslaget, hurusom rättigheten

att, oberoende af andra band än sedlighetens och den allmänna

ordningens, öfva den religion, man af inre öfvertygelse omfattar, väl

finge anses betinga jemväl rättigheten att fritt och öppet bekänna densamma,

men att denna rättighet ingalunda grundläde något befogadt

anspråk att statskyrkan till skada i skolor utbreda och inplanta från

hennes bekännelse afvikande trossatser bland den till nämnda kyrka

hörande ungdom, hvilkens oförmåga att skilja mellan de skiftande meningarne

vore uppenbar. Och om äfven, anförde nämnda utskott vidare,

vårt land för det dåvarande lyckligtvis ännu vore förskonadt från

de i många andra protestantiska länder mera djerft och ohöljdt framträdande

försöken af den i sitt omväudelsenit outtröttliga katolicismen att

utbreda sitt i socialt och politiskt hänseende så farliga välde, så saknades

dock ej alldeles vedermälen derå, att man ausåge jordmånen äfven

här kunna bearbetas, om ock dittills med yttersta försigtighet.. Det läte

dessutom tänka sig, att den på en gång skickligaste och i politiskt

afseende farligaste bland alla de katolska ordenssatnfunden, jesuiterorden,

möjligen kunde finna med sitt intresse förenligt att, om eller då den

utträngdes från de mera centrala delarne af Luropa, taga sin tillflykt

—(om ock endast tillfälligtvis — till utkanterna för att derifrån mera

obemärkt leda den propaganda, hvars emot statssuveräniteten fiendtliga

sträfvanden vore allmänt kända. Pa sålunda anförda skäl hemstälde

utskottet till Riksdagen att antaga ett tillägg till berörda 12 § i syfte att

Bih till Riksd. Prof. 1892. 7 Sami. 28 Räft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

förebygga det proselytmakeri, som medelst skolundervisning kunde bedrifvas.

Denna utskottets hemställan blef af Riksdagen bifallen, och

ifrågavarande § erhöll i enlighet härmed sin nuvarande lydelse.

På sätt utskottet redan framhållit, manar nu den erfarenhet, som

vunnits beträffande dissenterlagens tillämpning, lagstiftaren att jemväl

i ett annat— nemligen det af motionären anmärkta—■ hänseende häfda

individens samvetsfrihet så väl som vårt lands religiösa sjelfständighet.

De åtgärder, motionären i dylikt afseende lika med tillfälliga utskottet

vid sistlidne riksdag förordat, hafva i allt väsentligt synts utskottet

ändamålsenliga.

Enligt utskottets åsigt gäller det sålunda i främsta rummet att,

såvidt möjligt, förebygga hvarje obehörigt inflytande från utomståendes

sida på vederbörande makars beslut i en angelägenhet, som mer

än någon annan kan sägas vara deras egen, och en dylik skyddsåtgärd

synes i lika grad vara af behofvet påkallad, vare sig den obehöriga

påtryckningen gör sig gällande före eller efter äktenskapets ingående

och antingen den framträder i affordrandet af en skriftlig förbindelse

eller stannar vid mottagandet af ett högtidligt löfte af makarne.

Utskottet, som icke finner det fullt följdrigtigt att, såsom motionären,

inskränka tillämpningen af den ifrågasatta åtgärden att gälla

allenast i fråga om sådana blandade äktenskap, der endera maken bekänner

den evangeliskt-lutherska läran, anser förty, att vår lagstiftningbör

i likhet med utlandets lagstiftning i detta ämne meddela uttryckligt

förbud för prest af hvilken trosbekännelse som helst att före eller

efter ingåendet af ett blandadt äktenskap affordra vederbörande kontrahenter

eller makar af skilda trosläror skriftlig eller muntlig förbindelse

att låta uppfostra sina barn i en viss troslära eller att af dem mottaga

sådan förbindelse, vid påföljd för öfverträdelse af detta förbud att den

prest, som på nu angifvet sätt missbrukat sin ställning, gör sig hemfallen

till straff. Hvad vidare makarne sjelfva angår, kan det ju icke

ifrågasättas att beröfva dem rätten att såsom hittills sinsemellan träffa

öfverenskommelse om den lära, hvari deras barn skola uppfostras. Af

flera skäl har det emellertid synts utskottet önskligt, att tiden för

träffande af dylika överenskommelser framflyttas, till dess frågan om

den lära, hvari makarne vilja se sina barn uppfostrade, fått för dem

aktuel betydelse. Främst kommer dervid i betraktande svårigheten att

öfva tillförlitlig kontroll derå, att makarnes aftal verkligen får blifva,

hvad lagstiftaren vid medgifvande af ifrågavarande rättighet åsyftat:

fullt frivilligt, och vidare bör beaktas, hurusom träffandet, så att säga,

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Lagutskottets Utlåtande N:o 51.

på förhand af eu öfverenskommelse af ifrågavarande slag, oafsedt att;

densamma då ännu saknar stöd af faktiska förhållanden, åtminstone i

de flesta fall sker under omständigheter, som göra densamma mer eller

mindre misstänkt. På sätt tillfälliga utskottet anmärkt, tala jemväl

grannlagenhetsskäl för en dylik framflyttning.

Icke heller under äktenskapet och sedan den faktiska förutsättningen

för aftalets tillämplighet inträffat synes det emellertid utskottet

lämpligt, att en generel förskrifning, afseende alla makarnes blifvande

barn kommer till stånd, utan böra de faktiska förhållandena, sådana

de under äktenskapets fortvaro utveckla sig, bestämma tillkomsten af

dylika aftal.

Huru rikt det material för lagstiftning, som i detta ämne står

utskottet till buds än må vara, anser emellertid utskottet Riksdagen

böra åt Konungen öfverlemna uppgörandet af lagförslag i ett ämne,

hvars grannlaga och i föräldrarätten djupt ingripande natur ligger i

öppen dag.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Björnstjernas

motion, måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t

ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till sådana ändringar af förordningen den 31

oktober 1873 angående främmande trosbekännare och

deras religionsöfning, att prest af hvilken trosbekännelse

som helst förbjudes att, vare sig före eller efter

det personer tillhörande olika trossamfund med hvarandra

ingått äktenskap, af dem fordra eller mottaga

skriftlig eller muntlig förbindelse att låta uppfostra

barnen i viss troslära; att öfverträdelse af sådant

förbud belägges med straff; att, der förbindelse af

nyss omförmälta beskaffenhet afgifves, den skall vara

utan all kraft och verkan, men att det deremot skall

stå makar, som bekänna olika trosläror, fritt att sins

emellan öfverenskomma, i hvilkendera makans troslära

framfödt barn skall uppfostras; samt att endast

i den händelse, att sådan öfverenskommelse icke kunnat

mellan makarna träffas, de i nämnda förordnings

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Lagutskottets Utlåtande N:o Öl.

6 § meddelade lagbestämmelser rörande barns uppfostran

i viss troslära skola vinna tillämpning.

Stockholm den 9 maj 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

af herr Lilienberg, som ansett, att utskottet bort afstyrka bifall

till motionen;

af herrar F. Andersson och Wester-, samt

af herr Mankell, hvilken yttrat: »Ehuru jag i öfrigt intet skulle

hafva att invända mot en lämplig förändring af § 6 i 1873 års förordning

rörande främmande trosbekännare o. s. v., i syfte att inskränka

statskyrkans tvångslagstiftning, kan jag så mycket mindre tillstyrka

den af lagutskottet förordade förändringen, som den synes gå i motsatt

rigtning, samt dessutom ingen fara för katolska kyrkans Övergrepp

hos oss torde förefinuas, hvadan förändringen måste anses obehöflig.»

Herr H. Andersson har begärt få antecknadt, att han, på grund

af åtnjuten ledighet från riksdagsgöromålen, icke deltagit i ärendets

behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCLS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1892.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1892:90 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser i fråga om den troslära, hvari barn, födda uti äktenskap mellan vissa olika trosbe s. 1 i texten