Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt förslag om upphäfvande af gällande föreskrifter, att vissa domar eller utslag skola tvefaldt utskrifvas.

1892-02-11 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1892:9, Utlåtande, i anledning af väckt förslag om upphäfvande af gällande föreskrifter, att vissa domar eller utslag skola tvefaldt utskrifvas.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

1

N:o 9.

Ank. till Riksd. kansli den 11 febr. 1892 kl. 11 f. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt förslag om upphäfvande

af gällande föreskrifter, att vissa domar eller utslag

skola tvefaldt utskrifvas.

I sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse omförmäler

justitieombudsmannen, huru som styrelsen för Sveriges advokatsamfund hos

honom gjort en framställning med anledning af det i 10 § af kongl.

förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 förekommande

stadgande om skyldighet för svarande eller förklarande i hofrätt

eller hos kammarrätten att utlösa dom eller utslag.

Bemälda styrelse hade dervid anfört, att något skäl, hvarför numera

särskildt hofrätts domar och utslag skulle tvefaldt utskrifvas samt

svarande eller förklarande skulle hafva skyldighet att i hofrätt utlösa dom

eller utslag, verkligen icke funnes. Nämnda föreskrifter innebure i de

flesta fall en orättvisa mot svarande eller förklarande. Om den stämpel,

hvarmed hofrättens domar och utslag belädes, vore att anse såsom en

rättegångsafgift, syntes det vara med rätt och billighet förenadt att den

part, som sökte rättens biträde, skulle i främsta rummet vara skyldig att

erlägga hela denna afgift. Nu deremot vore förhållandet sådant, att

kronan i främsta hand af svaranden eller förklaranden, hvilken icke sökt

domstolens rättsbiträde, uttoge halfva rättegångsafgiften, utan afseende

derå, att svaranden eller förklaranden ofta icke kunde utfå ersättning för

stämpeln å hofrättens dom eller utslag. Då ändring i ofvannämnda af

Bih. till Riksd. Prof. 1892. 7 Sami. 7 Käft. (N:o 9.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

inånga parter med fog öfverklagade förhållande vore af nöden, torde

stadgandet derom, att i hofrätt dom skall tvefaldt utskrifvas, böra upphäfvas,

eller, i fall sådant upphäfvande mot förmodan icke skulle anses

lämpligt, sådan ändring vidtagas i förordningarna om expeditionslösen och

om stämpelafgiften, att det åt svarande eller förklarande i hofrätt eller

kammarrätten utskrifna domsexemplar blefve fritt från stämpelpapper, men

att deremot det åt käranden eller sökanden i nämnda domstolar utskrifna

doms- eller utslagsexemplar blefve belagdt med stämpel för såväl kärandens

eller klagandens som svarandens eller förklarandens exemplar. Styrelsen

hade fördenskull hemstält, att justitieombudsmannen måtte vidtaga åtgärder

för åstadkommande af lagförändringar i det af styrelsen angifna syfte.

Rörande innebörden och tillkomsten af gällande föreskrifter i ämnet

anför härefter justitieombudsmannen: »Kongl. förordningen angående expeditionslösen

den 7 december 1883 föreskrifver i första stycket af 10 §,

att kärande, klagande eller sökande i allmänhet är skyldig att utlösa

dom, utslag, resolution eller annan expedition, innefattande hufvudsakligt

beslut, äfvensom protokoll i sak, der beslut ej skrifves med rubrik. Efter

denna bestämmelse följer det andra stycket i 10 § så lydande: »Enahanda

skyldighet åligge svarande eller förklarande beträffande beslut,

hvilket enligt lag bör genom vederbörande myndighets försorg honom

delgifvas, samt i hofrätt och hos kammarrätten i afseende på dom eller

utslag, som jemlikt allmänna lagen och instruktionen den 14 november

1879 utgifves efter anslag.»

De i allmänna lagen förekommande bestämmelser, hvilka antydas

i nyssanförda stadganden, återfinnas i 24 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken.

Nämnda kapitels 5 § stadgade ursprungligen, att i alla rätter dom

skulle offentligen afsägas. Efter det redan genom ett på framställning af

Rikets Ständer utfärdadt kongl. bref till samtliga hof- och öfverrätter den

19 augusti 1761 föreskrifvits, att i dessa rätter ej några domar uti

tvistiga mål derefter skulle offentligen afsägas, utan ett enda expeditionssätt,

nemligen det skriftliga, användas, fick nyssnämnda § genom kongl.

förordningen den 18 april 1849 i hithörande delar följande förändrade

lydelse:

»I häradsrätt skall — — — —. I rådstufvurätt böra parterne

vid middagstimma dagen förut stämmas, genom anslag å rättens dörr, att

dom å tid föresatt afhöra; dock må rådstufvurätt genast och utan anslag

dom muntligen eller skriftligen kungöra, der saken af ringa värde är.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9. 3

I hofrätt skall dom, efter anslag som sagdt är, till parterna utgif*
vas

— — — —.»

.Genom kongl. förordningen den 30 oktober 1866 har i nu anförda

bestämmelse skett den ändring, att i rådstufvurätt skall genast, efter

det saken blifvit utförd eller invändning till rättens pröfning öfverlemnad,

antingen dom eller utslag afsägas, eller ock viss tid derför tillkännagifvas.

Paragrafen 6 i 24 kap. rättegångsbalken lyder sålunda:

»I de saker, som ej instämda, eller lagvadda äro, så ock då rättens

slut fordras förut öfver någon partens invändning i rättegången, der afsäges

ej rättens utslag offentligen, utan gifve domaren det ut efter anslag,

om det ej muntligen kungjordt är.»

Dessa äro de allmänna lagens rum, på grund af hvilka dom och

utslag i hofrätt efter anslag utfördas.

Efter dessa bestämmelser följer i 7 § af 24 kap. rättegångsbalken

en föreskrift i hithörande delar, så lydande:

»Alla rättens domar eller utslag, som, efter kungörelse å rättens

dörr, afsägas eller utgifvas, böra förut tvefaldt färdige skrifvas utan fel,

att delomännen må dem, med rättens underskrift och insegel, utan uppskof

undfå, mot den lösen, som särskildt stadgadt är; — — — —»

Der utsäges sålunda uttryckligen, att vissa domar och utslag skola

tvefaldt åt parterna utskrifvas, och denna föreskrift inskärptes genom

ofvannämnda kongl. bref af den 19 augusti 1761. På 24 kap. 7 §

rättegångsbalken och nämnda bref grundar sig, såvidt hofrätts dom eller

utslag rörer, omförmälda stadgande i andra stycket af 10 § i förordningen

angående expeditionslösen den 7 december 1883.

Detta stadgande saknar förebild i äldre författningar om expeditionslösen.

Men att svarande i hofrätt emellertid icke tillförene undgått

att verkligen utlösa sitt exemplar af hofrättens dom eller utslag, synes

bland annat af innehållet i de framställningar till Kongl. Maj:t, som Svea

och Göta hofrätter hvar för sig gjorde af den orsak, att kongl. förordningen

om expeditionslösen den 30 november 1855 väl föreskref, att

kärande, sökande eller klagande skulle vara skyldig att mot lösen uttaga

dom, utslag m. m., men icke omnämnde någon dylik skyldighet för

svarande. Genom nådigt bref den 15 januari 1856 förklarade Kongl.

Maj:t, i anledning af dessa framställningar, att vid tillfällen då, enligt

24 kap. 7 § rättegångsbalken samt kongl. brefvet den 19 augusti

1761, två exemplar af dom eller utslag skola utskrifvas för att parterna

mot lösen delgifvas, denna lösen, äfven hvad beträffar svarande- eller

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

förklarandeparts exemplar, borde beräknas och utgå till det belopp, som

för dom eller utslag vore i expeditionstaxan bestämdt.

Detta hvad angår skyldighet för svarande eller förklarande att

lösa hofrätts domar och utslag.

Hvad åter beträffar kammarrättens domar och utslag, finnes uti

§ 14 mom. 1 och § 1 mom. 8 i den af Kongl. Maj:t den 14 november

1879 för kammarrätten utfärdade instruktion föreskrifvet, när dessa skola

utfärdas efter anslag, i hvilket fall de alltså, enligt ofvan anförda bestämmelse

i 1883 års förordning angående expeditionslösen, skola af svarande

eller förklarande lösas. Af kongl. brefvet till kammarrätten den

20 februari 1856 synes, att redan tillförene svarande eller förklarande

enligt praxis i vissa fall skulle utlösa kammarrättens domar och utslag.

Genom nyssnämnda bref förklarade Kongl. Maj:t, att lösen jemväl för

svarandens eller förklarandens exemplar derefter skulle utgå och beräknas

till det belopp, som för utslag vore i expeditionstaxan bestämdt.

Den lösen, svarande eller förklarande, i likhet med motparten, har

att erlägga för ifrågavarande domar och utslag, utgår numera i form af

stämpelafgift. Enligt gällande förordning angående denna afgift den 5

september 1890 skola i hofrätt och kammarrätten både dom och utslag

med rubrik, som utgifvas till part, hvilken utan särskild begäran författningsenligt

är skyldig att lösa dessa expeditioner, beläggas med stämpel

af tio kronor för första arket samt två kronor för hvart följande ark.»

Efter denna redogörelse för gällande bestämmelser i ämnet anmärker

justitieombudsmannen, huru som svarande- eller förklarandeparten

vid underdomstol och hos högsta domstolen icke vore skyldig att utlösa

dom eller utslag. Någon olägenhet deraf hade, justitieombudsmannen

veterligen, icke försports. Den svarande eller förklarande, som önskade

erhålla dessa myndigheters domar och utslag, egde att derom framställa

särskild begäran, och kongl. förordningen angående expeditionslösen innehölle

i 16 § bestämmelser, på grund af hvilka sådan part syntes ega

att bekomma sitt exemplar af dom eller utslag, samtidigt med kärande

eller sökande. Den afgift, som härför erlades, utginge i vissa fall med

lika belopp som för afskrifter enligt sistnämnda förordning, och afgiften

blefve i följd häraf mindre än om svarande skolat efter samma grunder

som kärande utlösa expeditionen.

Skyldigheten att lösa expedition torde egentligen hvila derpå,

att den, som anlitat offentlig myndighet om någon åtgärd, borde i viss

grad godtgöra deraf föranledda utgifter och besvär. Så vore dock icke

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9. 5

förhållandet med svarande eller förklarande. De, som intoge en sådan

partställning hos hofrätt eller kammarrätten, hade ej i målet påkallat någon

åtgärd af nämnda myndighet och borde följaktligen ej drabbas af

någon afgift.

Det vore möjligt, att nämnda stadganden om utskrift af dom eller

utslag i två exemplar och om skyldighet för svarande eller förklarande

att lösa det åt honom utfärdade exemplar hade sin grund deri, att det

ansetts nödigt för sådan part att erhålla ett exemplar af domen eller

utslaget. Om detta varit grunden för berörda stadganden, torde densamma

väsentligen förlorat i betydelse, sedan det visat sig, att Sveriges

advokatsamfund, hvilket bland sina ledamöter räknade många af landets

dugligaste och mest betrodda advokater, funnit, att den obligatoriska

utskriften till svarande eller förklarande ej längre vore behöflig. Denna

meningsyttring af dem, som oupphörligt stode i beröring med både allmänheten

och domstolarna, syntes särskildt beaktansvärd.

Talrika fall funnes, då svarande eller förklarande icke för någon

sin rätts utfående eller bevakande hade behof af ifrågavarande expeditioner

samt svarande eller förklarande antingen icke förklarats berättigad

till ersättning för lösen af dom eller utslag eller ock hade en fattig motpart,

som icke kunde fullgöra den honom ålagda skyldighet att ersätta

svaranden eller förklaranden. I dessa fall syntes ifrågavarande skyldighet

innebära en obillighet.

Äfven om svarande eller förklarande för denna lösen tillerkänts

godtgörelse och han kunde af motparten utfå dylik godtgörelse, vore han

likväl ganska oförskyldt lätt utsatt för flerahanda obehag och andra utgifter,

för hvilka han ej kunde utfå ersättning. När t. ex. en svarande vid

underrätt friats från ett käromål och käranden i besvärsväg fullföljde talan

hos hofrätt, torde sådant i de flesta fall icke blifva kunnigt för svaranden,

derest icke besvären kommuniceras honom. Skedde icke så, inträffade

det helt naturligt, att svaranden icke komme att hos hofrätten

utlösa sitt exemplar af dess utslag. Lösen uttoges då hos honom genom

exekutiv myndighet. För den exekutionskostnad, svaranden härför finge

vidkännas, kunde han, ehuru han vunnit i målet och ersättning för utslagslösen

jemväl blifvit honom tillerkänd, icke bereda sig godtgörelse af motparten.

Erfarenheten torde gifva vid handen, att ganska många af hofrätternas

domar och utslag ej blefve af svarande eller förklarande lösta

hos hofrätterna, utan måste lösen för dem utkräfvas på exekutiv väg.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

I dylika händelser komme nämnda domar och utslag dessa parter till

hända först långt efter det tiden för Överklagande af desamma lupit till

ända, hvadan, äfven om dom eller utslag gått svarande eller förklarande

emot, han icke hade tillfälle att deri söka ändring.

De sålunda framlagda skäl torde ådagalägga, att hittills gällande

bestämmelser derom, att vissa domar och utslag ovilkorligen skulle i två

exemplar utskrifvas samt att svarande eller förklarande vore skyldig att

lösa det för honom utskrida exemplar, ej längre borde bibehållas, utan

att det i stället finge på sådan part bero, om han ville förskaffa sig något

exemplar af domen eller utslaget. I ett särskildt fall syntes det dock

vara nödvändigt, att två exemplar af dom eller utslag fortfarande utskrefves,

nemligen när åklagare på grund af sin tjenst eller annan å det allmännas

vägnar vore förklarande eller svarande. Denne kunde icke anses

pligtig att hos hofrätt eller kammarrätten bekosta något ombud för att

efterhöra målets utgång. Åt honom borde ett exemplar af domen eller

utslaget utskrifvas och genast efter målets afgörande honom tillsändas.

Föreskrift härom torde dock ej höra till allmänna lagen, utan i likhet

med en del andra bestämmelser rörande expeditioner lämpligen hafva sin

plats i förordningen angående expeditionslösen.

Det finge slutligen icke alldeles lemnas ur sigte, att, om ifrågavarande

förändring genomfördes och följaktligen blott ett exemplar af åtskilliga

domar och utslag komme att utlösas, sådant för statsverket skulle

medföra minskad inkomst af stämpelpapper. Denna minskning, hvilken

ej torde vara särdeles afsevärd, borde likväl icke utgöra något hinder

mot förändringen. Skulle det anses erforderligt, att något vederlag bereddes

statsverket, kunde ju sådant ske derigenom, att, såsom advokatsamfundet

ifrågasatt, stämpelafgiften för kärandes eller klagandes exemplar af

dom eller utslag förhöjdes.

De lagförslag, justitieombudsmannen sålunda funne sig böra underställa

Riksdagens pröfning, afsåge ändring af allmänna lagens bestämmelser

i hithörande fall. I händelse förslaget godkändes af Riksdagen och

äfven gillades af Kongl. Maj:t, blefve en ändring i 10 § af förordningen

angående expeditionslösen jemväl erforderlig; och denna förändring blefve

då helt visst af Eongl. Maj:t vidtagen.

På grund af hvad han sålunda anfört hemställer justitieombudsmannen,

»att Riksdagen måtte antaga följande förslag till

Lag om upphäfvande af föreskrifter, att vissa domar eller utslag

skola tvefaldt utskrifvas.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

7

Med ändring af hvad 24 kap. 7 § rättegångsbalken samt brefvet

till samtliga hof- och öfverrätter den 19 augusti 1761 innehålla derom,

att vissa domar eller utslag skola tvefaldt till delomännen utskrifvas, förordnas

härigenom, att något exemplar af sådana domar eller utslag ej

vidare må utskrifvas till svarande eller förklarande utan af denne derom

framstäld begäran; dock eger Konungen att förordna, att i mål, där åklagare

å tjenstens vägnar eller annan för kronans räkning är svarande eller

förklarande, dom eller utslag fortfarande skall åt honom utskrifvas.»

Det lärer icke kunna förnekas, att den skyldighet, som justitieombudsmannens

förevarande framställning afser att få upphäfd, i de flesta

fall måste för svarande- eller förklarandepart kännas såsom en temligen

både obillig och onödig börda, och, på sätt justitieombudsmannen jemväl

anmärkt, torde samma skyldighet icke heller vara betingad af några i

egentlig mening processuella hänsyn. Om sålunda utskottet i likhet med

justitieombudsmannen anser, att ifrågavarande skyldighet bör och utan

olägenhet äfven kan bortfalla, synes likväl förslaget i sin nuvarande form

utskottet icke vara antagligt. Särskilt har utskottet funnit mindre lämpligt

att, ehuru t. ex. för en å tjenstens vägnar svarande åklagare enahanda

behof att få kännedom om utgången af ett mål torde förefinnas,

när målet afgjorts i högsta instans, som då hofrätt deri dömt, likväl meddela

bestämmelser i fråga allenast om det senare fallet. Härjemte är det

enligt utskottets uppfattning icke heller fullt lämpligt att i en förordning,

som skall upphäfva ett stadgande af allmän lags natur, tillika meddela

förklaring om ett förhållande, hvilket — såsom det nu ifrågavarande eller

skyldigheten att tillhandahålla expeditioner i tjenstemål, der åklagare är

svarandepart, eller annat mål, der ombud för kronan är svarande- eller

förklarandepart — helt och hållet utgör föremål för administrativt förfogande.

Vid nu anmärkta förhållanden och då i hvarje fall justitieombudsmannens

framställning, derest densamma bifalles, nödvändiggör förändring

i förordningen om expeditionslösen, om hvilken förändring Kongl.

Maj:t ensam eger att föranstalta, samt framställningen jemväl i öfrigt

torde tarfva jemkningar, har utskottet ansett densamma lämpligast böra

föranleda en skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t och hemställer derför,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 9.

att Riksdagen, i anledning af justitieombudsmannens

framställning, ville i skrifvelse hos Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för

Riksdagen framlägga förslag till lag om upphäfvande

af den för svarande- eller förklarandepart i hofrätt

och kammarrätten stadgade skyldighet att lösa dom

eller utslag.

Stockholm den 11 februari 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Stockholm, O. L. Svanbäcks Boktryckeri-Aktiebolag 1892.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1892:9 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt förslag om upphäfvande af gällande föreskrifter, att vissa domar eller utslag skola tvefaldt utskrifvas. s. 17 i texten