Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande, N:o 10

1893-02-14 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1893:10, Lagutskottets Utlåtande, N:o 10

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande, N:o 10.

1

N:o 10.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om utsträckning

af allmän åklagares åtalsrätt i vissa fall.

Bland de motioner rörande ändringar i gällande strafflag, livilka

vid innevarande Riksdag föreligga till behandling, afse tvenne utsträckning

i vissa hänseenden af allmän åklagares åtalsrätt. Dessa motioner

hafva afgifvits inom Andra Kammaren, n:o 65 af herrar Anders Olsson

i Mårdäng och Jonas Andersson i Ölsund, äfvensom n:o 15 af herr Jan

Eliasson samt afse att ställa under allmänt åtal, den förra de förbrytelser

mot hemfriden, som omförmälas i 11 kap. 10 och 12 §§ strafflagen,

samt den senare de arter af oredlighetsbrotl, för hvilka i 22 kap. 11

och 14 §§ samma lag stadgas ansvar.

De förbrytelser, herrar Anders Olsson i Mårdäng och Jonas Andersson

i Ölsund vilja ställa under allmänt åtal, angifvas i ofvan först nämnda

kapitel på följande sätt: ,

10 §. Bryter man annans hemfrid, i ty att man med våld, eller

eljest emot hans vilja, intränger i hans hemvist, vare sig gård, hus eller

fartyg, eller vägrar att derifrån, efter tillsägelse, sig begifva, eller ock

dit sig insmyger eller der gömmer sig undan, utan att kunna skälig

anledning dertill visa; straffes med böter, dock ej under tio riksdaler,

eller fängelse i högst sex månader. Begår någon sådant hemfridsbrott

i uppsåt att annan våldföra; må, ändå att uppsåtet ej varder fullbordadt,

till straffarbete i högst två år dömas.

12 §. Bryter man hemfrid, i ty att man, af ondska, slår in fönster

i annans hus eller kastar i annans gård, hus eller fartyg in sten eller

Bil. till Likså. Prat. 7 Sami. 6 Käft. (N:is 10—12). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande, N:o 10.

annat; straffes med böter eller fängelse i högst sexmånader. Sker det

af öfverdåd eller okynne; vare straffet böter.

Den som kastar sten eller annat å annans hus, bultar eller gör

annat våld derå eller kommer oljud eller oväsende åstad i annans gård

eller trädgård, varde, der hemfrid derigenom störes, straffad med böter.

Det lagrum, hvilket afhandlar åtalsrätten vid ifrågavarande hemfridsbrott,

nemligen 13 §, i samma kapitel lyder för närvarande:

»Brott, som i 10, 11 eller 12 §§ sagdt är, må ej åtalas af allmän

åklagare, der det ej af målsegande till sådant åtal angifves.»

Enligt motionärernas förslag skulle detta lagrum erhålla följande

lydelse:

13 §. Brott, som i 10 och 12 §§ sagdt är, må åtalas af allmän

åklagare eller målsegande. Brott, som i 11 § sägs, må ej åtalas af

allmän åklagare, der det ej af målseganden till sådant åtal angifves.

Till stöd för sin motion anföra herrar Anders Olsson och Jonas

Andersson hufvudsakligen följande: Det vore ett lika sorgligt som

kändt faktum, att hemfridsbrott af den beskaffenhet, som i deras motion

afsåges, föröfvades i stor omfattning, i synnerhet i de delar af riket,

der ungdomen tillätes löpa ute under nätterna, men att dessa brott

allenast i ett obetydligt antal fall af vederbörande beifrades. Orsaken

härtill torde i vissa fall vara okunnighet om, att särskild angifvelse

vore nödvändig, derest allmän åklagare skulle kunna ingripa, men oftast

vore tvifvelsutan anledningen att söka i fruktan för hämnd från den

brottsliges sida. En förändring i den af motionärerna angifna rigtning

skulle slutligen icke obetydligt främja ordning och skick i de orter

inom vårt land, der i sådant hänseende liittils varit mindre väl bestäldt.

Med afseende å ifrågavarande brott anser sig utskottet böra framhålla,

att desamma måste anses vara af den beskaffenhet, att målseganden

bör tillerkännas pröfningsrätt, huruvida rättskränkningen skall beifras

eller icke, i det man synes med rätta kunna fordra målsegarens

yrkande på rättskränkningens bestraffande såsom ett kännetecken derpå

att rättskränkningen varit af den allvarliga beskaffenhet, att statens

verksamhet i och för dess bestraffande bör inträda. Samhällets intresse i

liemfridsbrottens hedrande torde enligt utskottets åsigt vid sådant förhållande

vara tillräckligt tillgodosedt med nuvarande bestämmelse, enligt

hvilken allmän åklagare är pligtig åtala sådana brott, som hos honom

af målsegande angifvas. Den af motionärerne anmärkta omständighet,

att endast ett fåtal hemfridsbrott pläga beifras, torde vidare icke —

såsom motionärerna förmena — hafva sin grund deri, att dessa brott

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande, N:o 10. 3

äro undantagna från allmänt åtal, utan beror fast hellre derpå, att de

vanligaste förekommande formerna af hemfridsbrott nemligen de, som

omförmälas i 12 §:s senare moment, så nyligen som genom 1890 års

lagstiftning belagts med ansvar ifrån att förut hafva varit straffria.

Det synes för öfrigt vara mindre följdrigtigt att, såsom motionärerna

föreslagit, från allmän åklagares åtalsrätt undantaga den i 11 § omförmälda

art af hemfridsbrott," husransakan af obehörig person eller i olaga

ordning, men stadga sådan rätt i fråga om förbrytelserna enligt 10 och

12 §§; hvarigenom en skilnad skulle i förevarande hänseende uppdragas

mellan de olika slagen af hemfridsbrott, hvilken icke kan sägas

vara påkallad af deras olika beskaffenhet.

På grund af hvad sålunda anförts, föranlåtes utskotttet hemställa,

l:o att herrar Anders Olssons och Jonas Anderssons

motion icke må af Riksdagen bifallas.

Hvad derefter angår den af herr Jan Eliasson väckta motion, så

angifvas de förbrytelser, denne vill ställa under allmänt atal, i 22 kap.

11 och 14 §§ strafflagen sålunda:

11 §. Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen

förskingrar annans gods, det man i besittning häfver; straffes

högst med straffarbete i två år.

14 §. Går fullmäktig i sak, den honom betrodd är, svikligen

hufvudmannens vederpart tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande,

eller med råd eller skäl, eller eljest till hufvudmannens skada främjar

sin eller andras nvtta, eller begår syssloman vid annat uppdrags utförande

trolöshet mot hufvudman; vare lag som i 11 § sägs; och varde

fullmäktig, som med sådant brott beträdes, dömd ovärdig att vidare

föra andras talan inför rätta.

Förleder man, i sviklig afsigt annan till oskälig rättegång; sträffes

med böter.

Jemlikt 21 § i det nämnda kap. sådan denna § lyder i lagen

den 20 juni 1890," få ifrågavarande oredlighetsbrott ej åtalas af annan

än målsegande; och det är sålunda närmast i detta lagrum, herr Jan

Eliassons motion afser att göra ändring.

Till stöd för den föreslagna förändringen anför herr Eliasson

hufvudsakligen följande: Oredlighetsbrotten hafva på senare tiden

snarare till- än aftagit. Erkännas måste visserligen, att dylika brott _

i ganska stort antal blifvit. beifrade och bestraffade, men det. kunde på

samma gång icke förnekas, att flere dylika förbrytelser, till följd af

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande, N:o 10.

målsegares medgörlighet eller dennes fruktan för kostnader och obehag,

undgått lagens näpst. Exemplen smittade, och icke nog härmed; komme

det ofta att upprepas, att personer med bildning, som tillgripit

andras medel, lemnades utan åtal eller, der åtal af allmän åklagare egt

rum, befriades på grund af dennes obehörighet, kunde detta gifva anledning

till, att i vidsträckta lager af svenska folket den mening satte

sig orubbligt fast, att man i vårt land faktiskt hade en lagstiftning för

underklassen och en annan för öfverklassen.

Om sådant kunde gagna samhället; om den fruktansvärdt slappa

affärsmoral, som yttrade sig i det tillväxande antalet af förskingrings-,

försnillnings- och förfalskningsbrotten, kunde lända till heder för vårt

•land och till nytta för samhällsfridens bevarande, tilläte sig motionären

betvifla. I långliga tider hade samhället haft rätt att beifra och bestraffa

begågna brott, och att alla borde stå lika inför lagen, vore en fordran,

som icke minskats i våra dagar.

Beträffande tjufnadsbrotten vore dessa stälda under allmänt åtal,

och lika brott syntes följdrigtigt kräfva samma straffrättsliga behandling.

I det förslag till ändringar i strafflagen, som förelåg till behandling

vid 1890 års riksdag, hade Kongl. Maj:t beträffande åtalsrätten angående

ifrågavarande förbrytelser, hvilka förut kunnat allenast af målsegande

beifras, föreslagit, att allmän åklagare skulle efter angifvelse af

vederbörande målsegande ega att åtala desamma. Såsom skäl för den

föreslagna förändringen anfördes, att ifrågavarande brott syntes vara

af den beskaffenhet, att man ej borde förmena en förorättad målsegande

allmän åklagares bistånd vid desammas beifrande. I afgifvet utlåtande,

n:o 44, hemstälde emellertid lagutskottet, att förslaget i denna del icke

måtte bifallas, utan 21 § i 22 kapitlet bibehållas vid sin förutvarande

lydelse. Enligt utskottets åsigt skulle nemligen den af Kongl. Maj:t

föreslagna förändringen, derest densamma genomfördes, komma att

medföra en verkan, som icke syntes tillfredsställande. Af stadgandet

i 19 § 4 mom. af förordningen om strafflagens införande följde

nemligen, att, sedan målets handläggning framskridit till en viss punkt,

det icke längre stode i målsegandens magt att få målet nedlagdt, hvadan

förlikning mellan målseganden och den felande vore beträffande

ansvarspåföljden utesluten. Vid brott af ifrågavarande slag kunde det

emellertid vara för målseganden ganska fördelaktigt att ingå på en förlikning,

hvartill komme att brottens beskaffenhet icke vore sådan, att

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets Utlåtande, N:o 10.

det allmänna rättsmedvetandet påkallade deras bestraffning, då målseganden

vore villig att nedlägga sin talan.

Utskottets sålunda grundade hemställan blef ock af Riksdagen

godkänd.

Den ställning till förevarande fråga, som lagutskottet vid 1890

års riksdag intagit, finner utskottet ej anledning att frånträda. Utskottet

anser sålunda fortfarande de förbrytelser, hvarom bär är fråga,

innefatta kränkning af det enskilda förtroendet, och att af sådan grund

endast den kränkte sjelf bör ega att påkalla rättskränkningens bestraffande.

Privata hänsyn af mer eller mindre ömtålig art kunna för den,

mot hvilken rättskränkningen rigtats, innefatta tillräcklig anledning att

ej åt offentligheten prisgifva sina enskilda affärer; och dessa hänsyn

bör lagstiftaren icke utan tvingande skäl lemna å sido. Utskottet har

derjemte icke kunnat undgå att finna, huru som ett bifall till motionärens

framställning ingalunda skulle i den utsträckning, motionären

synes vilja antaga, främja syftet med densamma. Af ifrågavarande förbrytelsers

egenskap att utgöra rättskränkningar af öfvervägande enskild

natur följer nemligen, att ett verksamt ingripande från målsegandens

sida under alla omständigheter erfordras för att ett anstäldt åtal

må vinna åsyftad utgång, och det torde knappast behöfva påpekas,

huru det för en åklagare, som i förlitande på verksamt bistånd från

målsegandens sida anhängiggjort ansvarstalan, måste ställa sig synnerligen

vanskligt att föra dehna till åsyftadt slut, om af en eller annan

anledning det utlofvade eller åtminstone påräknade understödet blefve

helt lamt eller tilläfventyrs fullständigt uteblefve.

På grund häraf hemställer utskottet,

2:o att icke heller herr Jan Eliassons motion må

vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 14 februari 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande, N:o 10.

Reservation:

af herr Annerstedt, med hvilken herr Öländer instämt: »Då jag fortfarande

är af den uppfattning, som uttalades i Kongl. Maj:ts proposition

till Riksdagen år 1890, att giltig anledning ej förefinnes att förmena

en förorättad målsegande allmän åklagares bistånd vid beifrande

af de i 11 och 14 §§ 22 kap. strafflagen omförmälda förbrytelser, har

jag allenast på den grund biträdt det beslut, som af lagutskottet vid

punkten n:o 2 blifvit fattadt, att jag af de uttalanden, som inom utskottet

i frågan förekommit, ansett mig berättigad sluta att inom Riksdagen

den mening, som år 1890 i detta ämne gjorde sig gällande, ännu icke

under den korta tid, som derefter förflutit, undergått någon förändring.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1893:60 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändring af 22 kap. 21 § strafflagen. a1 i texten