Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i 227 § sjölagen.

1893-04-14 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1893:39, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i 227 § sjölagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

1

N:o 39.

Ank. till Riksd. kansli den 14 april 1893, kl. 12 midd.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring

i 227 § sjölagen.

Uti två vid innevarande riksdag väckta motioner, hvilka afgifvits

inom Första Kammaren, n:o 20, af herr von Hedenberg samt inom Andra

Kammaren, n:o 168, af herr E. Svensson anförde motionärerna, att den

för sjöfarten oundgängliga bergningsrörelsen lede svårt afbräck af det

i 227 § sjölagen den 12 juni 1891 intagna stadgande, att öfverenskommelse

om bergarelöns bestämmande genom skiljemän ej är giltig,

samt att någon olägenhet icke kunde drabba sjöfarten derigenom, att

parterna, liksom enligt 1864 års sjölag, tillätes att med lagligen bindande

kraft träffa sådan öfverenskommelse; och hemstälde motionärerna,

att Riksdagen ville för sin del besluta:

att ur 227 § sista punkten, så lydande:

»Innefattade öfvenskommelsen, att bergarelönens belopp skulle

bestämmas af skiljemän eller på annat dylikt sätt, vare det aftal ej

gällande» — skall utgå; eller, derest detta icke vunne bifall,

att 227 § skall erhålla den lydelse, som den egde i Kongl. Maj:ts

proposition till 1891 års Riksdag:

»Har befälhafvare, redare eller lastegare, medan nöden ännu varade,

med bergarne öfverenskommit om viss bergarelön, ege ändock

den, som skall utgifva bergarelönen, att, der det betingade beloppet

betydligt öfverstiger hvad skäligt är, vid domstol deri erhålla jemkning;

instämme dock klander inom två månader efter aftalets ingående eller

Bih. till Riksd. Frot. 1893. 7 Samt. 19 Haft. (N:is 39—40). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

kåfve förlorat sin talan. Innefattade överenskommelser att bergarelönens

belopp skulle bestämmas af skiljemän eller på annat dylikt sätt,

vare det aftal ej bindande för den, som skall utgifva bergarelönen, der

han inom fjorton dagar efter det överenskommelser! slöts hos bergarne

uppsäger aftalet.»

Till stöd för sin framställning hafva motionärerna åberopat en

dem tillstäld skrifvelse i ämnet, som afgifvits af styrelsen för bergningsoch

dykeribolaget Neptun.

Bemälda styrelse framhöll till en början, hurusom i Danmark,

med hvars sjölagstiftning det ansetts önskvärd!, att den svenska skulle

bringas i öfverensstämmelse, motsvarande § erhållit följande med sjölagskomiténs

förslag hufvudsakligen öfverensstämmande lydelse:

»Er der, medens Nöd stod paa, af Skipper, Reder eller Ladningsejer

indgaaet Overenskomst om Bjergelön, kan dog den, som skal betale samme,

inden to Maanader efter Overenskomstens Afslutning, bringe Spörgsmaalet

om Bjergelönnens Störrelse for Retten, som kan nedssette den

betingede Godtgörelse, naar denne betydelig överstiger, hvad der skönnes

åt vaere passende. Gaar Overenskomsten ud paa åt Bjergelön skal

fastsaettes ved Voldgift eller paa anden lignende Maade, er den ikke

bindende for den, som skal betale Bjergelönnen, naar han inden 14

Dage efter Overenskomstens Afslutning opsiger denne».

Styrelsen anförde vidare:

»Tvifvelsutan har afsigten med den af 1891 års Riksdag företagna

förändringen af sista punkten af 227 § i Kongl. Maj:ts förslag till ny

sjölag hufvudsakligen afsett att förekomma, att partiskhet och godtycklighet

skulle kunna göra sig gällande vid bestämmande af bergarelöns

belopp, hvilket Riksdagen synes antaga skola blifva säkrast och

rättvisast uppskattadt af domstol; men ehuru häremot torde med fog

kunna invändas, att i en tvist om ett med särskilda fartyg, pumpmaskiner

och andra för bergning afsedda redskap utfördt bergningsarbete,

exempelvis af ett grundstött och sjunket, lastadt jernångfartyg,

större sakkunskap rörande de i 225 § af sjölagen nämnda omständigheter

bör kunna påräknas hos tre eller fem för utredning af en sådan

fråga särskildt utsedde sakkunnige skiljemän, än hos någon vanlig domstol

i vårt land, der sjörätter ännu saknas, torde vi nu dock endast

böra, såsom det vigtigaste skälet för vår hemställan, att sista punkten

i 227 § i sjölagen rörande bestämmelsen om skiljemän må utgå eller

erhålla den af Kongl. Maj:t föreslagna lydelse, anföra hvad vår erfaren
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 39. 3

het under det första året af den nya sjölagens tillämpning gifvit vid

handen.

Under 1892 hafva till och med oktober månad af bergnings-och

dykeribolaget Neptun i Östersjön blifvit bergade 11 ångfartyg och 5

segelfartyg, och för dessa har bergarelön blifvit erlagd endast för 1 ångfartyg

och 3 segelfartyg med tillsammans kronor 62,520,18, då deremot

alla de öfriga krafven dels redan äro och dels synas oundgängligen

blifva föremål för domstols behandling. Vid oktober månads utgång

nämnda år uppgingo bolagets löpande utgifter till en summa af 535,000

kronor, hvadan bolaget vid nämnda tidpunkt låg i ett förskott af 472,500

kronor. Ingen anledning finnes att antaga, att förhållandena skola

ställa sig gynsammare under kommande år, sedan sjölagen snart sagdt

uppmanar den bergade att icke godvilligt betala ens en måttlig bergarelön,

utan söka genom den bristande bindande kraften hos ett kompromissaftal,

som dock hittills visat sig vara den enda kontraktsform, som

kunnat leda till ett snabbare afgörande af tvister om bergarelön, utdraga

afgörandet så länge som möjligt, i förhoppning vare sig att uttrötta

bergaren eller möjligen genom advokatoriska knep vinna en

obefogad nedsättning i aftalad bergarelön; och då sjörättsmål hos oss

icke slutföras på kortare tid än vid pass tre år, men väl understundom

taga vida längre tid i anspråk, så blifver häraf en följd, att, bolaget

nödgas ligga i ett förskott med vid pass tre års driftkostnader, eller

med den enorma summan af nära två millioner kronor. I sammanhang

härmed böra vi påpeka, att de allra flesta af de vid Sveriges kuster

bergade fartygen äro utländska och hufvudsakligen engelska, hvilkas

assuradörer ofta fästa föga afseende vid det berättigade i bergares kraf

å skälig bergarelön, utan numera begagna sig af den nya sjölagens

bestämmelser och det i deras ögon billiga rättegångsväsendet i Sverige

för att möjligen ernå någon nedsättning af bergarelönen, helst en förhöjning

deraf icke kan ifrågakomma, äfven om sådan skulle genom

försvåradt arbete befinnas vara skälig.

Vi våga i denna fråga uttala den förmodan, att bristande närmare

kännedom om bergningsväsendet, sådant detsamma numera befinnes i

vårt land, vållat, att i sjölagen intagits bestämmelser, hvilka måste ödelägga

detsamma. Från tider, hvilka dock nu äro mycket aflägsna, har

mången insupit den föreställningen, att bergning är liktydig med eller

bildar en afart af sjöröfveri; och om en sådan åsigt äfven förr kunnat

hafva någon hemul, då eu halfvild kustbefolkning kastade sig öfver

ett strandadt, fartyg, hufvudsakligen för att utplundra detsamma eller

åtminstone för att af dess olycka söka för sig draga den mest hänsyns
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

lösa vinst, är den dock numera fullkomligt origtig. Bergning bedrifves

nu, med få undantag, systematiskt af stora bolag eller rederier, som för

högst betydliga kostnader åt sig anskaffat, dyrbar materiel af fartyg,

pumpar, pråmar, pontoner, dykeriapparater m. m., hvarmed de, under

ledning af tekniskt bildade män, utföra ingeniörsarbeten, stundom af

allra svåraste art. Den ringa bergning, som utföres ensamt af kustboar,

förtjenar numera knappast att omnämnas, och allra minst borde,

för vid sådan möjligen lådande missbruk, lagstiftningen på den lojala

bergningsaffären lägga band, som med all visshet måste förqväfva densamma.

Några siffror torde, såsom härvidlag synnerligen upplysande,

böra anföras.

Bergnings- och dykeribolaget, Neptun i Stockholm är ett skeppsrederi,

som med ett fullt inbetaldt kapital af 1,500,000 kronor, anskaffat

bergningsmateriel till ett inköpsvärde af 1,580,441 kronor, och detta

bolag, stiftadt år 1869, har intill slutet af år 1891 bergat följande egendom,

nemligen:

2 bepansrade örlogsfartyg,

219 större lastångfartyg,

59 kust- och passagerareångfartyg,

337 segelfartyg,

3 ångmudderverk,

566 diverse laster och

79 riggar från vrak,

representerande, i inbergadt, skadadt skick ett, dels genom laga värderingar

och dels genom offentliga försäljningar utrönt, sammanlagdt

värde af sjutiotre millioner åttahundrasextiosju tusen kronor.

Bolagets omkostnader hafva under de senaste tio åren uppgått

till följande belopp:

för

1882

kronor

653,482,15

för

1887

kronor

418,222,28

77

1883

11

770,176,88

77

1888

’7

452,255,24

ii

1884

11

1,026,116,03

77

1889

77

563,271,66

?7

1885

11

786,890,19

17

1890

77

417,716,35

11

1886

»7

596,699,24

77

1891

77

649,827,92,

utvisande

eu medelkostnad per år

af kronor 633,465,79.

1892 års löpande utgifter uppgingo, såsom ofvan namnes, vid oktober

månads utgång till kronor 535,000.

Under ofvannämnda tio år hafva rederiets delegare å sitt inbetalta

aktiekapital erhållit en utdelning af tillsammans 81 procent eller 8,1

procent per år, hvarvid dock bör anmärkas, att dess materiel i allmänhet

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 39. 5

icke varit försäkrad emot sjöfara, emedan sådan försäkring skulle slukat

största delen af sagda måttliga behållning.

Af dessa siffror torde framgå, att bolaget, som genom sin verksamhet

under årens lopp tillkämpat sig stort anseende, äfven i utlandet,

icke å denna verksamhet skördat någon oskälig vinst, och att detsamma

svårligen lärer kunna uthärda det tillstånd, som genom den nya sjölagens

stadganden tillskapats, emedan dertill skulle erfordras ett, genom

de nu uppkomna otaliga — och olidliga — rättegångarne, nödvändiggjordt

enormt förlagskapital, som bolaget hvarken kan eller vill anskaffa.

Säkerligen skulle ock hvarje annan affär, under liknande omständigheter,

d. v. s. under vissheten att för utfående af hvarje sin

fordran nödgas underkasta sig minst tre-årig rättegång, upphöra; och

bergnings- och dykeriholaget Neptun måste äfven vara derå betänkt

samt söka att till något grannland, der sådana svårigheter som i Sverige

icke möta, försälja sin bergningsmateriel.

Vi tillåta oss att med några ytterligare ord sammanfatta, hvad vi

anse vara denna frågas hufvudsakliga innebörd. Så länge svensk sjölag

derför icke lade något hinder i vägen, kunde en svensk bergare,

till undvikande af hvarje tvist, uppgöra kontrakt derom, att bergarelönen

skulle, efter fulländad bergning, bestämmas af kompromiss och

kunde sålunda undvika hvarje anledning till tidsödande och kostsamma

rättegångar, då han naturligen icke gerna åtog sig arbeten, som påtagligen

skulle leda till tvist. Denna möjlighet att undvika dylika

tvister är numera utesluten; bergaren måste derför vara beredd att i

de allra flesta fäll underkasta sig sådan, att under åratal få vänta på

utfående af förtjent bergarelöri, att derför nödgas mångdubbla sitt

driftkapital och slutligen att nödgas utbetala högst betungande rättegångskostnader,

för hvilka han väl i allmänhet icke lärer tilldömas ersättning

af sina vederparter, derest desamma i rättegångarne erhålla någon,

äfven den minsta nedsättning i fordrad bergarlön. Bergningsrörelse

lärer derför svårligen hädanefter kunna bedrifvas i vårt land, hvarifrån

en befintlig, förträfflig bergningsmateriel, som sannolikt står högst bland

all sådan nu existerande, måste försvinna; och detta endast derför, att

den i de flesta andra fäll såsom rent af nödvändig ansedda lagen om

skiljemän icke får vid bestämmande af bergarelön användas; ett förbud

för hvilket vi icke kunna finna att öfvertygande skäl blifvit anförda.»

Till fullständigande af de i förenämnda skrifvelse lemnade uppgifter

har en af motionärerna ingifvit till utskottet en promemoria, af

hvilken framgår, dels att den egendom till ett sarnmanlagdt värde af

73,867,000 kronor, som bergningsbolaget Neptun före slutet af år 1891

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

bergat, utgöres till 64,177,000 kronor af utländska fartyg och laster

samt till 9,690,000 kronor af svensk egendom, dels ock att under år

1892 bolaget för utbekommande af bergarelönen måst till vederbörande

domstol instämma representanter för ej mindre än elfva utländska ångoch

segelfartyg med ett bergadt värde af tillhopa 1,780,000 kronor,

hvaremot bolaget under sistnämnda år icke behöft vidtaga sådan åtgärd

mot något svenskt rederi.

Då utskottet går att afgifva utlåtande öfver ifrågavarande motioner,

anser sig utskottet till en början böra redogöra för tillkomsten af ifrågavarande

lagstadgande.

Sjölagen den 23 februari 1864 innehöll i 181 § ej någon bestämmelse

angående giltigheten af skiljeaftal i fråga om bergarelönens belopp,

utan endast stadgandet, att, derest parterna ej kunde förena sig

om bergarelönen, densamma skulle bestämmas af domstol, samt att vid

olyckstillfället ingånget aftal om bergarelön kunde utan inskränkning

i tiden dragas under domstols pröfning.

Den komité, åt hvilken Kongl. Maj:t uppdragit att granska 1864

års sjölag, anförde i sitt den 22 februari 1887 afgifna betänkande, att

komiténs förslag — hvilket är hufvudsakligen lika med ofvan anförda

motsvarande stadgande i den danska sjölagen — utgått från det antagande,

att ett aftal, ingånget under trycket af de med en olyckshändelse

å sjön förknippade omständigheter, måste anses sakna den karakter

af frivillighet, som vore ett vilkor för hvarje aftals giltighet. En,

medan nöden ännu varade, ingången öfverenskommelse, vare sig om

bergarelönens belopp eller om dess bestämmande i annan ordning än

af domstol, borde derför icke vara ovilkorligt bindande för den, som

skulle betala bergarelönen. Till befordrande af rättssäkerheten borde

emellertid rätten att vid domstol påkalla jemkning af ett sålunda slutet

aftal inskränkas till viss kortare tid efter aftalets ingående.

Med anledning af de inom högsta domstolen vid granskning åt

komiténs förslag framstälda anmärkningar gafs åt 227 § den lydelse,

densamma erhållit i Kongl. Maj:ts här ofvan omförmälda förslag.

Det särskilda utskott, som vid 1891 års riksdag tillsattes för

behandlingen af Kongl. Maj:ts proposition, anförde bland annat följande:

Med rätta hade den i 1864 års sjölag antagna grundsats, att aftal,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

som vid olyckstillfället inginges rörande bergarelöns belopp, ej vore

obetingadt bindande för den, som skulle utgifva densamma, i Kongl.

Maj:ts förslag fullständigats genom stadgandet om rätt för denne att

rygga ett under enahanda omständigheter tillkommet aftal derom, att

bergarelönens belopp skulle bestämmas af skiljemän eller på annat

dylikt sätt. Men hvad man härigenom åsyftat skulle i många fall

göras om intet genom den bestämmelsen, att öfverenskommelsen blefve

bindande, om den ej uppsades inom fjorton dagar efter dess ingående;

en dylik uppsägning kunde nemligen, äfven om den öfver hufvud alltid

vore utförbar, i många fall ej på så kort tid medhinnas, helst om bergningen

utförts af en mängd, öfver en hel kuststräcka spridda personer.

Af dessa skäl hade utskottet föredragit att taga steget fullt ut och förklara

dylik öfverenskommelse ogiltig — parterna naturligtvis obetaget

att genom dess bekräftande, sedan nöden upphört, bereda den gällande

kraft.

I enlighet med särskilda utskottets hemställan erhöll 227 § sin

nuvarande lydelse:

»Har befälhafvare, redare eller lastegare, medan nöden ännu varade,

med bergarne öfverenskommit om viss bergarelön, ege ändock den,

som skall utgifva bergarelönen, att, der det betingade beloppet betydligt

öfverstiger hvad skäligt är, vid domstol deri erhålla jemkning; instämme

dock, der bergarelönen jemväl guldits, medan nöden ännu varade,

klander inom sex månader, efter det betalning erlades, eller kåfve förlorat

sin talan. Innefattade öfverenskommelsen, att bergarelönens belopp

skulle bestämmas af skiljemän eller på annat dylikt sätt, vare det aftal

ej gällande.»

De af motionärerna åberopade omständigheter hafva gifvit utskottet

anledning att taga i öfvervägande, huruvida icke bestämmelserna i

227 § sjölagen borde undergå någon jemkning i det af motionärerna

angifna syftet. Det i nämnda lagrum förekommande ovilkorliga stadgandet

om skiljeaftals ogiltighet torde nemligen hafva medfört sådana

svårigheter för idkandet af denna rörelse, att den farhåga synes icke

vara utesluten, att bergningsbolag skulle komma att förlägga hufvudsätet

för sin verksamhet till annat land, hvars lagstiftning i förevarande

hänseende lemnade bolagen behöflig aftalsfrihet. Att genom en sådan

förflyttning såväl sjöfartsnäringen i landet som ock inländska reparationsverkstäder

och varf komme att lida icke ringa men, synes utskottet

ligga i öppen dag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

Utskottet anser sig emellertid icke kunna tillstyrka, att någotdera

af de af motionärerna alternativt framlagda förslagen till lättnader i

förevarande hänseende i oförändradt skick varder af Riksdagen antaget.

Mot förslaget att borttaga bestämmelsen i 227 § sjölagen derom,

att aftal om bergarelönens bestämmande af skiljemän ej skall gälla,

kan, på sätt sjölagskomitén vid behandlingen af ifrågavarande stadgande

erinrat, med fog göras den anmärkning, att en öfverenskommelse i

fråga om bergarelönens bestämmande i viss annan ordning än genom

domstol, hvilken öfverenskommelse den nödstälde kan antagas hafva

ingått utan den lugna besinning, som för ingående af ett dylikt aftal

erfordras, icke bör för honom vara ©vilkorligt bindande.

Mot förslaget, att skiljeaftal väl finge ingås, men att det kunde

rubbas genom hos bergarne verkstäld uppsägning inom fjorton dagar

efter öfverenskommelsens afslutande synes åter böra erinras, att den i

Kongl. Maj:ts förslag för uppsägning af ett skiljeaftal föreskrifna tiden

af fjorton dagar måste, med hänsyn till den här ofvan angifna svårigheten

att inom så kort tid anträffa en hvar af bergarne, anses vara

för knappt tillmätt; samt att för öfrigt den föreskrifna uppsägningen

torde kunna lämpligare utbytas mot föreskrift om någon anmälan eller

protest inför offentlig myndighet.

Utskottet håller vidare före, att vid en förändring af stadgandet

i sist angifna rigtning garantier böra beredas derför, att det beslut,

som framgår ur ett, medan nöden ännu varade, ingånget skiljeaftal

icke varder, så att säga, på förhand afgjordt, vare sig genom nämnande

i aftalet af vissa personer till skiljemän eller genom sättet för deras

utseende.

Då ett formuleradt förslag till lagstadganden i ämnet icke torde

böra framläggas utan föregående fullständig utredning af alla på frågan

inverkande omständigheter, får utskottet, under åberopande af hvad

här ofvan blifvit an förd t, hemställa:

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,

att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,

i hvad mån bestämmelserna i 227 § sjölagen böra

undergå förändring i syfte, att ett vid olyckstillfället

ingånget aftal derom, att bergarelönens belopp skall

bestämmas af skiljemän, tillerkännes bindande kraft,

under förutsättning, att i lagen intagas bestämmelser,

som bereda verksamt skydd mot missbruk af sådana

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets Utlåtande N:o 39.

aftal, samt derefter för Riksdagen framlägga förslag

i ämnet.

Stockholm den 14 april 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation:

Af herrar Lilienberg och Fröberg, som ansett, att utskottet i anledning

af de ifrågavarande motionerna bort tillstyrka Riksdagen

att i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville

taga i öfvervägande, huru vida förhållandena påkalla

ändring af 227 § sjölagen i det| uti motionerna

angifna syfte, samt, derest sådan ändring anses nödig,

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till densamma.

Herrar Erickson, F. Andersson och Wester hafva begärt få här

antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Bih. till Ttiksd. Vret. 1893. 7 Samt. 19 Hälft.

o

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1893:70 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner om ändring i 227 § sjölagen. s. 12 i texten