Sök i Ratio Lex

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 66

1893-05-02 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,0 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1893:67, Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 66

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

1

Reservation

af herr Linder, som anfört:

»Troligen finnes numera i hela vårt land ingen omdömesgill person,

som vid pröfningen af dödsstraffets befogenhet tar hänsyn till de två

ohyggliga straffteorier, som i äldre tider ansågos ådagalägga dess

nödvändighet: den s. k. talions- eller vedergällningsprincipen, enligt

hvilken hämd bör utkräfvas för hvarje förbrytelse, och »försoningsteorien»,

enligt hvilken det tillkommer lagstiftningen att genom dödsstraff

och andra hårda kroppsstraff söka mildra Guds vrede och dymedelst

afvärja hans hämd. Vid dessa teorier skall jag derför icke uppehålla

mig. Deremot synes den s. k. afskräckningsteorien ännu i våra dagar

hafva rätt många anhängare äfven bland oss. Utskottet har för sin

del förklarat sig hysa den uppfattningen, att straffets hufvudsakliga

ändamål icke är eller ens kan vara att afskräcka, men finner dock

straffets afskräckande verkningar utgöra biändamål af oneklig vigt.

För afskräckningsteoriens gendrifvande, såvidt frågan gäller dödsstraff,

borde dock egentligen icke erfordras mer än en påminnelse derom,

att staten, lika litet som den enskilde, får på det sättet göra förnuftiga

varelser till medel för sina ändamål, att den beröfvar dem lifvet i

syfte att med denna handling afskräcka andra från brott. Men det är

äfven genom erfarenheten och vetenskapen till fullo bevisadt, att dödsstraffet

icke visat sig eg a förmåga att — annat än möjligen i enstaka och

jemförelsevis ovigtiga fall — afskräcka från brott, ja, att det i stället

under vissa förhållanden visat sig innebära en eggelse till sådana.

Uppenbart är jemväl, att denna teori i sin tillämpning med nödvändighet

leder till orättvisor.

Det förnämsta skälet för dödsstraffets bibehållande ha, åtminstone

i senare tider, dess försvarare trott sig finna i den så kallade preventionsteorien.

Enligt denna teori är straffets ändamål att »undanrödja

den fara för rättsordningen, som ligger i den rättsstridiga viljebeskaffenhet,

hvilken i brottet funnit sitt uttryck». Om en förbrytare har

med uppsåt begått en handling, »som ådagalägger, att han icke respekBih.

till Bilcsd. Prof. 1893. 7 Sami. 32 Häft.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

terar något slag af menskliga rättigheter», eller, såsom det ock heter:

»när den brottsliges vilja gått ut på tillintetgörande af statens eller

den enskildes personlighet», så inträder, menar man, för staten icke

allenast rätt, utan äfven pligt att »straffa med döden eller att absolut

betaga brottslingen förmågan att skada».

Justitierådet Olivecrona har i sitt arbete Om dödsstraffet visat, åt t

eu strafflagstiftning, byggd på denna från den Boströmska filosofiens grundsatser

utgående lära, måste, om den följdrigtigt genomfördes, »snarare

förete en tafla af grymhet än af rättvisa», och presidenten friherre Stael

von Holstein uttalar såsom sin mening, att en sådan strafflag skulle,

under nämnda förutsättning, förete grymmare stadganden än någon nu

gällande strafflag i hela den civiliserade verlden.

Åren 1865—1889 utgjorde antalet af i Sverige för mord och

försök till mord sakfälda personer 380 män och qvinnor. Enligt ofvannämnda

lärosats borde alla dessa brottslingar hafva blifvit afrättade.

Men af de 380 blefvo endast 9 män halshuggna, och staten mägtade

det oaktadt ganska väl skydda sig sjelf och sina förnuftiga intressen.

En följdrigtig tillämpning af dessa läror är för öfrigt omöjlig,

enär ingen lär kunna uppdraga så bestämda gränser mellan å ena sidan

berådt mod, uppsåt, vett och vilja, afsigt att döda o. s. v. samt å den

andra förryckthet, sinnesförvirring, hastigt mod o. d., det vill säga

högre och lägre grader af otillräkuelighet eller förmildrande omständigheter,

att faran för ödesdigra misstag derigenom aflägsnas.

Den ifrågavarande straffteorien har emellertid blifvit af andra betydligt

modifierad. Staten måste, heter det, visserligen, för att kunna

skydda sina och sina medlemmars intressen, ega att tillämpa dödsstraffet,

men endast i det fallet, att den omöjligen kan på annat sätt

åstadkomma ett sådant skydd. Till denna sålunda modifierade teori

ansluter sig utskottet, då det tillerkänner samhället rätt att »i yttersta

nödfall tillgripa den väg dödsstraffet anvisar».

Det är alltså fråga endast om en nödvärnsrätt å statens sida,

och denna nödvärnsrätt eger man enligt min tanke ej att — såsom

utskottet gjort — sätta i omedelbar förbindelse med statens rätt att

»för sitt ändamål kräfva sina ädlaste söners blod». Men om staten icke

har rätt att annat än i yttersta nödfall taga en menniskas lif, så blir

hufvudfrågan denna: Eger staten redan eller kan den bereda sig möjlighet

att utan afrättning oskadliggöra brottslingar? Enär enligt min

öfvertygelse detta spörsmål kan jakande besvaras, så följer deraf, att

jag anser utskottet hafva bort tillstyrka bifall till herr Ekmans motion.

Det nitiska arbete, som dödsstraffets motståndare utvecklat, har,

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

särskilt under de senaste trettio åren, öfverallt i de civiliserade delarna

af verlden, krönts med stora framgångar. Flerstädes är numera

denna straffart alldeles öfvergifven: i några stater är dödsstraffet faktiskt

upphäfdt; mångenstädes qvarstår det i strafflagen, men tillämpas allt

mera sällan.

Mycket ofta får man emellertid se och höra det påståendet, att

do stater, som en gång afskaffat dödsstraffet, åter måst införa detsamma

eller vidtaga åtgärder för dess återinförande, emedan, såsom

det uppgifves, i dessa stater de gröfre förbrytelsernas antal på ett förfärande

sätt ökades. Denna uppgift ingår äfven i en afhandling »Om

statens straffrätt», hvilken under många år nyttjats och ännu användes

som lärobok vid begge våra universitet.

Huru med denna uppgift rätteligen förhåller sig, framgår af följande

ord, som jag citerar efter en framstående svensk kriminalist (J. Hagströmer):

»På flera ställen, der dödsstraffet afskaffats, har det åter blifvit

upptaget — dock ej på grund af den erfarenhet man haft under den tid

man saknat detsamma, utan till följd af en menings för ändring hos de

magtegande, hvilken ej sällan sammanhängt med någon vexling i de

politiska förhållandena.»

De händelser, som gifvit ett sken af sanning åt påståendena om

dödsstraffets återinförande i Schweiz och i Tyska riket, äro så märkliga,

att jag anser mig böra här återgifva friherre Stael von Holsteins resumé

af Oliveeronas utförliga framställning i detta ämne.

»Med de schweiziska kantonerna är», heter det i nämnda resumé,

»ett eget förhållande, som föranledt den missuppfattningen, att

dödsstraffets försvarare skulle ha att uppvisa segrar från den schweiziska

republiken. Genom 65 artikeln af schweiziska republikens grundlag af

den 29 maj 1874 proklamerades dödsstraffets afskaffande i edsförbundets

alla kantoner. Men de katolska kantonerna ansågo den 65 artikeln

vara ett ingrepp i kantonernas sjelfbestämningsrätt och rigtade emot

densamma eu opposition, som hade en helt och hållet politisk karakter.

Till följd deraf blef genom en folkomröstning den 18 maj 1879 den

omtvistade 65 artikeln sålunda ändrad, att kantonerna återlingo friheten

att i sina särskilda strafflagar upptaga dödsstraffet, dock ej för politiska

brott. Af denna återvunna frihet hafva emellertid endast 8 kantoner

begagnat sig, hvaremot dödsstraffet förblifvit afskaffadt i 16 kantoner,

representerande t af hela edsförbundets folkmängd.

I de 8 kantoner, der dödsstraffet återinfördes 1879, ha intill den 1

maj 1891 endast 8 dödsdomar Olif o it afkunnade, och ingen af dessa har

blifvit verkstäld. Det är således mycket oegeutligt att, såsom stundom

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

skett, anföra Schweiz såsom exempel på ett land, der dödsstraffet blifvit

åter infördt, efter att en gång hafva blifvit. afskaffadt.

I Tyskland hade alltsedan 1848 det frisinnade partiet haft dödsstraffets

afskaffande på sitt program, och då förslag till strafflag för

Nordtyska förbundet år 1870 förelädes förbundsriksdagen, beslöt denna

vid första läsningen, med 118 röster mot 81, att dödsstraffet skulle

uteslutas ur lagen. Men vid tredje läsningen uppträdde förbundskanslereu

von Bismarck och fordrade dödsstraffets bibehållande. Denna

fråga satte hela förslagets framgång på spel, men von Bismarck vidhöll

sitt yrkande med sådan energi, att Riksdagen, för att rädda lagen, gaf

efter, med 127 röster mot 119, och sålunda kom dödsstraffet att för

högförräderi och mord stå qvar i Tyska rikets strafflag, som galt sedan

den 1 januari 1871.x»

Sin historiska framställning rörande dödsstraffsfrågans senare utveckling

afslutar friherre Stael von Holstein med följande reflexioner:

»Denna redogörelse visar på det påtagligaste sätt, att dödsstraffet

är på väg att försvinna ur de europeiska strafflagarna. Det allt sparsammare

tillämpandet af dödsstraffet förringar naturligtvis alltmer dess

afskräckande verkan. De stater, som redan afskaffat dödsstraffet eller

upphört att tillämpa detsamma, hafva icke i någon mån tagit skada deraf.

Ingen anledning finnes, att i dessa länder morden äro talrikare, säkerheten

till lif mindre än i de länder, där ännu då och då en mördare

aflifvas. Icke heller kan man påstå, att rättskänslan skulle vara annorlunda

beskaffad i det ena af dessa länder, än i det andra; de stå alla

på ungefär samma kulturståndpunkt. Då herr Olivecrona, liksom mången

före honom, drifver den satsen, att en stat bör afskaffa dödsstraffet,

så snart folkets kulturgrad tillåter det, klingar detta såsom en ironi

öfver de nationer, som ännu icke anse sig kunna undvara detta straff.

1 dess bibehållande skulle ligga ett erkännande af egen underlägsenhet,

och det kan icke förnekas, att så förhåller sig. För de folk, som ännu

ha dödsstraffet qvar, synes det alltså vara en hederssak att icke länge

dröja med dess afskaffande.»

Med anledning deraf att dödsstraffets motståndare i vårt land

hafva, med stöd af andra länders brottmålsstatistik, sökt ådagalägga

grundlösheten af farhågorna för att dödsstraffets borttagande skulle öka

antalet förbrytelser, för livilka dylikt straff varit stadgadt, anmärker

utskottet, att man dervid inlåtit sig på »en sarmolikhetsbevisning af

synnerligen vansklig art, alldenstund man dervid lemnar ur räkningen

de andra faktorer, som kunna hafva medverkat till det påvisade resul
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 66. 5

tåtet». Biand do anmärkningar, som kunna göras mot denna anmärkning,

vill jag här allenast påpeka den, att utskottet synes hafva bort

sjelf uppvisa dessa faktorer.

Dödsstraffets försvarare hafva ofta åberopat benådningsrätt^

såsom ett godt och betryggande värn mot faran af orätta domar i

dödssaker. En närmare undersökning af denna rätt leder dock, som

mig synes, på två vägar till det fullkomligt säkra resultatet, att benådningsrätten

icke lemnar något fast stöd för dödsstraffets bibehållande.

Först och främst vittnar historien med hög röst, hurusom rätten att

benåda ofta blifvit på ett afskyvärdt sätt missbrukad. Men äfven under

förutsättning att den benådandes redlighet och förstånd äro höjda öfver

alla tvifvel måste, till följd af den menskliga ofullkomligheten, icke

allenast ojemnhet i tillämpningen, utan äfven verkliga misstag blifva

oundvikliga. För att styrka detta påstående erinrar jag först och främst

derom, »att urskiljandet af de kännemärken å brottet, hvarå frågan om

lif eller död hänger, alltid är beroende af den skicklighet, noggrannhet

och fullständighet, hvarmed ransakningen vid underrätten blifvit förd

och i protokollet återgifven». Men det är ju ganska uppenbart, att de

egenskaper, som kräfvas för ifrågavarande ändamål, förefinnas i mycket

olika grad hos olika domare. Att vid en ransakning få utrönt, huruvida

en för mord tilltalad utöfvat gerningen »i uppsåt att döda», »med

berådt mod» och i ett tillstånd af tillräknelighet, samt att i protokollet

noggrant och fullständigt återgifva ransakningens gång erbjuder en

ytterst svår och stundom olöslig uppgift till och med för de skickligaste

och mest erfarne domare. Men då så är, hur kan man rimligen

fördra, att en icke skicklig och tillika oerfaren domares protokoller

alltid skola kunna i sådana mål gifva tillräcklig ledning för benådningsrättens

utöfvare. Vidare må ihågkommas, att den begåfvade,

erfarne, samvetslöse och förhärdade brottslingen har större utsigt att

komma undan för godt pris än den enfaldige, oerfarne och ännu åtminstone

till eu viss grad samvetsömme nybörjaren på brottets väg.

Glömmas får härvid ej heller, att benådningsrättens utöfning naturligtvis

är i hög grad beroende dels på dess utöfvares grundlynne, uppfostran

och tillfälliga dispositioner, dels på egenskaperna och åsigterna hos de

rådgifvare, som vexelvis inverka på hans beslut.

Mig synes alldeles afgjordt, att benådningsrätten icke lemnar

t illräckligt skydd ens mot juridiska mord. Veterligt är ock, att utöfningen

af denna rätt varit för många samvetsgranna statsöfverhufvuden en

anledning till djup själsångest.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

Men om do skäl, hvilka dödsstraffets försvarare andragit, visa

sig otillräckliga både hvar för sig och tillsammantagna, så är hvad

som anförts mot detta straff så mycket mer bindande. Enligt Olivecrona,

Nyblaeus och Hagströmer har mot dödsstraffet hufvudsakligen anförts:

att staten icke har någon magt öfver menniskans lif, hvilket staten

icke gifvit och derför ej heller har rättighet att taga, så mycket mindre

som den dymedelst hindrar den lifdömde att genom ånger, bättring

och ett förändradt lefverne försona sig med Gud och samhället; att

detta straff visat sig verka demoraliserande på massan af folket;

att mellan dödsstraffet och det straff, som kommer detta närmast, ligger

ett svalg, som ej finnes mellan de olika graderna af brottslighet; att

då, såsom bevisligen mycket ofta inträffat, dödsstraffet drabbat oskyldige,

hvarje upprättelse är omöjlig. Det sistnämnda skälet ensamt innebär

enligt min tanke eu tillräcklig maning att ej utan yttersta nödtvång

bibehålla dödsstraffet i den allmänna strafflagen. Kapitlet om justitiemord

är ett bland de ohyggligaste, men tillika ett af de lärorikaste i strafflagstiftningens

häfder.

Den icke minst betänkliga, ehuru ty värr alltför litet beaktade

faran af dödsstraffets qvarstående i lagen är, att det ofta tjenar till

hyende under samhällets benägenhet att försumma sina skyldigheter

mot samhällets olycksbarn, särskild! den att gifva det uppväxande

slägtet eu sådan uppfostran och ledning, att de unge inom sig sjelfve

få ett osvikligt värn mot synd och brott.

När samhället straffar, särskild! när det anlitar dödsstraffet,

borde det ihågkomma, att det sjelf är en ännu större förbrytare än

deliuqventen.

Utskottet anser det vara eu obestridlig sanning, att ett lands

strafflagar böra afspegla landets seder, och drager deraf den slutsatsen,

att — »om man äfven icke kan frånkänna satsen, att milda lagar skapa

milda seder, någon betydelse — utvecklingens gång dock bör vara, hvad

den i regel äfven är, omvänd, så att lagen ansluter sig till och rättar

sig efter seden».

Utan att här inlåta mig på den frågan, om och i hvad mån statsmagter

hafva rätt och pligt att, när de så pröfva lämpligt, afskaffa

dödsstraffet, äfven om bland större delen af landets befolkning skulle

finnas en opinion till förmån för detta straff, vill jag här endast fästa

uppmärksamheten på att några bevis för att vårt lands seder skulle

kräfva dödsstraffets bibehållande icke blifvit förebragta. Deremot har

man ojäfaktiga vittnesbörd om att den allmänna meningen i Sverige

icke kräfver dödsstraffets bibehållande, och dessa vittnesbörd äro lem
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

nade af personer, som haft goda tillfällen att utröna tänkesätten och

föreställningarna hos den större allmänheten. Redan 1863 beslöt bondeståndet

för sin del dödsstraffets upphäfvande, och vid sista ståndsriksdagen

biföll samma stånd enhälligt en af herr Sven Rosenberg väckt

motion om dödsstraffets suspenderande under en tid af 10 år samt

dess ersättande med straffarbete för lifstiden — detta för att vinna erfarenhet

om huruvida icke rättssäkerheten i landet skulle kunna tryggas,

utan att afrättningar egde rum.

_ Vid 1867 års riksdag motiverade lagutskottets majoritet (8 mot

7) sitt afstyrkande af borgmästaren Bovins motion om dödsstraffets

borttagande ur den allmänna strafflagen med bland annat det påståendet,

att föreställningen om dödsstraffets nödvändighet ännu i vårt

land vore med rättsmedvetaudet så införlifvad, att detta straffs borttagande

— hvilket måste erkännas först vid en allmänt högre bildningsgrad

böra ifrågasättas — icke kunde ske med stöd af detta medvetande.

Men i Andra Kammaren afgåfvos 103 röster för motionen

och 53 för utskottets afstyrkande hemställan. I Första Kammaren segrade

visserligen utskottets förslag, men endast med 39 röster mot 38,

hvarvid likväl bör ihågkommas, att enligt en upplysning, som sedermera

offentligen meddelades i Riksdagen, en ledamot, som hade ämnat

rösta för motionen, försummade att aflemna sin röstsedel.

Frågans öden vid senare riksdagar gifva icke vid handen, att eu

stark opinion om dödsstraffets befogenhet och lämplighet sedermera

uppvuxit. Enligt min tanke hafva de, som trott sig hos svenska allmänheten

spåra »en fast tro på nödvändigheten af dödsstraffets bibehållande»,

förvexla! de yttringar af harm och förbittring, hvilka gifva

sig till känna, när underrättelser om grofva illbragder först spridas, med

uttryck af en verklig öfvertygelse om dödsstraffets berättigande. I eu

mängd fall inträffar, att personer, hvilka straxt efter ohyggliga mord

upphäfva kraftiga och då nog mången gång allvarligt menade rop till

och med om användning af qvalificerade dödsstraff, deremot vid tider

för afrättningar nästan lika högljudt yttra sitt ogillande af alla slags

dödsstraff. — Utskottet nämner, att, enligt uppgift, under 25-årsperioden

1864—1889 allenast nio dödsdomar verkstäldes, och »utskottet vågar

bestrida, att i något af dessa fall denna verkställighet icke varit af

don upplysta meningen i landet påfordrad». Men under samma tid och

senare ha flere gånger äfven föröfvare af synnerligen grofva brott,

bland annat en förhärdad yrkesmördare, blifvit, benådade till Afvel, och

sa vidt jag kunnat finna, ha dervid icke sports några opinionsyttringar,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 66.

som kunnat ingifva föreställningar om tillvaron af en allmännare tro

på dödsstraffets nödvändighet.

Ett par vigtiga ställen i utlåtandet nödgas jag, i anseende till

den mig synnerligen knappt tillmätta tiden för denna reservations affattande,

för denna gången lemna obemötta.»

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1893.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

9

N:o 67.

Ank. till Riksd. kansli den 2 maj 1893, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring

i gällande bestämmelser rörande oäkta barns försörjning.

Ilufvudstadgandet om oäkta barns försörjning innehålles i 8 kap.

7 § ärfdabalken, hvilket lagrum föreskrifver, att oäkta barn skall af

fader och moder njuta nödtorftig föda och uppfostran, samt att, der endera

af föräldrarne dör utan att lemna gods efter sig, den efterlefvande

skall föda barnet.

Derjemte stadgas i 3 § af förordningen angående fattigvården

den 9 juni 1871:

»Eu hvar, som är arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande

försörja sig sjelf och sina minderåriga barn, så ock arbetsför

man sin hustru; åliggande i öfrig! föräldrar och barn att i mån af

behof, å ena, och förmåga, å andra sidan, hvarandra försörja»;

samt i 35 § af samma förordning:

»1. Fattigvårdsstyrelse tillkommer målsmans- och husbonderätt

öfver den, som af fattigvårdssamhället åtnjuter full försörjning, hvilken

ej blott tillfällig är, samt husbonderätt ej mindre öfver en hvar, som

för sig åtnjuter annan fattigvård, än ock öfver don, hvars minderåriga

barn eller hvars hustru enligt 1 § åtnjuter full försöjning, som ej är

tillfällig; gällande den målsmans- och husbonderätt, så länge fattigvården

fortfar.

Bill. till liiksd. Vrot. 1893. 7 Sami. 32 Höft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

2. Om någon genom lätja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga

barn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård måste enligt 1 §

någon af dem lemnas, skall han, äfven om fattigvården är tillfällig,

stå under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde, till dess den kostnad,

fattigvårdssamhället tillskyndats, blifvit godtgjord. Till enahanda på

följd är den förfallen, hvars minderåriga barn, enligt hvad här nedan

sägs, för betlande anhålles och på fatligvårdssamhälles bekostnad hemsändes.

— — — — —---— — — — — — —--— —''»■

Frågan om den försörjningspligt, som bör åligga fader till oäkta

barn, har vid tvenne föregående riksdagar varit föremål för Riksdagens

pröfning.

Vid 1886 års riksdag väcktes af enskild motionär förslag, att,

då ofvan anförda bestämmelser i fattigvårdsförordningen icke tydligt

utmärkte, det föräldrar till oäkta barn vore i afseende på försörjningspligt

stälda lika med föräldrar till äkta barn, en sådan förändring måtte

vidtagas i nämnda förordning, att den, som antingen erkänt faderskapet

eller genom laga kraftvunnen dom förpligtats utgifva uppfostringsbidrag

till oäkta barn, äfvensom moder till sådant barn skulle underkastas

enahanda ansvar och skyldigheter i fattigvårdshänseende som

föräldrar till äkta barn.

I afgifvet utlåtande, n:o 46, anförde lagutskottet, att utskottet

ansåge, lika med motionären, att en person, som blifvit förpligtad till

utgifvande af uppfostringsbidrag till minderårigt barn, borde, derest

barnet folie fattigvården till last, underkastas den påföljd, som i 35 §

af ifrågavarande förordning stadgades. Sådan person syntes likväl icke

böra helt och hållet likställas med fader till ett bandsöm åtnjöte fattigförsörjning,

utan borde berörda påföljd på honom tillämpas endast i

den män, han undandroge sig att utgifva det ådömda bidraget.

Utskottets i enlighet härmed gjorda hemställan om ändrad lydelse

af nämnda paragraf afslogs emellertid af Första Kammaren, vid

hvilket förhållande en af medkammaren beslutad återremiss af ärendet

icke föranledde någon vidare åtgärd.

Samma fråga återupptogs vid 1892 års lagtima riksdag i en af

herr A. Kihlberg väckt motion, deruti han föreslog ett tillägg till 3 §

i gällande fattigvårdsförordning, att den, hvilken förpligtats att till sitt

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 67. 11

oäkta barns moder utgifva visst bidrag, skulle blifva skyldig att barnet

försörja, derest modern doge eller blefve oförmögen att lemna barnet

underhåll, äfvensom att fader, som försummade sin försörjningspligt,

skulle jemlikt föreskriften i 35 § stå under fattigvårdsstyrelsens husbonderätt.

Under hänvisning till två motionen bilagda, särskildt aftryckta

prejudikat anförde motionären till stöd för sin framställning, att gällande

fattigvårdsförordning i fråga om oäkta barns försörjning i sin

tillämpning blefve orättvis och lade allt för stor börda på modern, under

det att fadren lemnade ringa bidrag till eller helt och hållet undandroge

sig att försörja och uppfostra sitt barn. Emedan det enligt

sakens natur vore svårare att konstatera, hvem som vore fadern än

hvem som vore modern till ett oäkta barn, blefve det alltid i första

hand modern, som ensam hade skyldigheten och ansvaret för att hennes

barn erhölle nödtorftig vård och försörjning, och kunde modern någon

gång genom frivillig öfverenskommelse tillvinna sig eller vid domstol

blifva tilldömd ett ringa bidrag, ofta nog endast 20 å 30 kronor årligen,

af barnets fader, så inträffade dock ganska ofta det sorgliga förhållandet,

att denne äfven undandroge sig denna ringa hjelp. Den, som

varit ordförande i fattigvårdsstyrelse, hade nog mer än eu gång fått

mottaga besök af dessa fattiga, stackars mödrar, hvilka begärt hjelp,

dels af fattigvården för sina barns försörjning, men ock för att af barnfadern

utfå det uppfostringsbidrag, han af domstol blifvit dömd lemna

barnets moder. När man i sistnämnda fall vidtagit åtgärder för vinnande

af utmätning hos barnfadern, hade resultatet ofta blifvit det,

vare sig barnfadern varit tjenstedräng, bondeson, boende och arbetande

hos föräldrarne, eller tillhört den s. k. lösa arbetsbefolkningen, att

vederbörande exekutor lemnat intyg, att personen i fråga saknade utmätningsbar

tillgång, och dermed vore den sökte alldeles fri från alla

skyldigheter mot sitt barn. Dessa personer hade likväl genom sitt

arbete, i vanligaste fall, så goda inkomster, att de med god vilja, utan

någon känbar uppoffring, kunde lemna det lilla uppfostringsbidrag, de

vore dömda att gifva barnets moder, hvilken i alla händelser i mångdubbelt

mått finge känna tyngden af försörjniugsskyldigheten. — Kunde

det vara rätt, att ett sådant förhållande finge fortfara? Enligt motionärens

förmenande vore staten pligtig att lemna ifrågavarande barn

och mödrar bättre skydd genom skärpta lagbestämmelser, hvarigenom

arbetsför man kunde förmås att göra sin pligt mot sitt oäkta barn.

Personer, dömda till böter för ofta nog mindre förseelser än den att

undandraga sig försörjningspligten för sina barn, finge vid bristande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

tillgång böterna förvandlade till fängelsestraff. Enligt ofvan anförda

35 § egde fångvårdsstyrelse husbonderätt öfver den, som genom lätja

eller liknöjdhet ådroge sitt minderåriga barn eller sin hustru sådan nöd,

att fattigvård måste dem lemnas, och om sådan person vägrade fullgöra

arbete, som honom föresattes, eller eljest visade tredska, sjelfsvåld

eller sturskhet och ej läte rätta sig efter styrelsens varning, så

kunde allmänt arbete åläggas sådan person. Och icke kunde det väl

anses för hårdt eller orättvist, om arbetsför man, som undandroge sig

att lemna ådömdt uppfostringsbidrag för sitt oäkta barn, underkastades

enahanda ansvar för försummad försörjningspligt. Ty man kunde väl

ändå icke förneka, att i försörjningspligten för deras gemensamma barn

borde mannen hafva minst lika stor del som qvinuan; men när inträffade

detta någonsin i fråga om oäkta barn? Huru svårt vore det icke

i de allra flesta fäll för qvinnan att mot den hjertlöse mannen, som

förnekade faderskapet, skaffa bevisning derom, och lyckades det henne

med tårar och böner att få mannen att lemna förbindelse på ett ringa

bidrag till barnets uppfostran eller att vid domstol få honom dertill

dömd, så inträffade i många fall, såsom förut påvisats, att modern icke

kunde få ut detta ringa understöd. Visserligen hade blifvit ifrågasatt,

om icke fattigvårdsstyrelse, efter anmälan af barnets moder, att hon

icke kunnat af barnfadern utfå bidraget och sjelf hade svårare att försörja

sig och barnet, kunde geut emot honom tillämpa bestämmelsen

i sistnämnda lagrum, men ett af de båda af motionären åberopade prejudikaten

syntes gifva vid handen, att samma lagrum ansåges icke ega

tillämplighet å fader till oäkta barn.

Med anledning af motionen hemstälde lagutskottet i sitt utlåtande

n:o 52, att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kong!. Maj:t ville

utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af förordningen

angående fattigvården den 9 juni 1871, att stadgaudena i

35 § af nämnda förordning förklarades vara tillämpliga å en hvar, som

af domstol förpligtats att försörja ett oäkta barn, till hvilket han ansetts

vara foder, eller lemna bidrag till detsammas underhåll och uppfostran,

men icke fullgjort detta och derigenom vållat, att fattigvård enligt 1

§ af samma förordning måst barnet lemnas.

Utskottets berörda hemställan bifölls af Andra Kammaren, men

afslogs af Första Kammaren.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

Vid innevarande riksdag har herr A. Kihlberg förnyat sin vid

1892 års lagtima riksdag gjorda framställning uti en inom Andra Kammaren

väckt motion, n:o 29.

Sedan motionären åberopat, hvad motionären i ofvan anmärkta

motion anfört, erinrar han, att olika åsigter om tolkningen af fattigvårdsförordningens

föreskrifter i ifrågavarande hänseende gjort sig gällande.

Lagutskottet hade i sitt ofvan omförmälda utlåtande sökt visa, att skilnad

vid lagens tillämpning borde göras mellan den, som ostridigt vore fader,

och den, som blifvit dömd att erlägga bidrag till uppfostran af ett

oäkta barn, hvars fader han ansetts vara. Utaf de af motionären omnämnda

prejudikat framginge äfven, att vederbörande domstolar gjort

samma skilnad. Emellertid hade under frågans behandling inom Riksdagen

framhållits en motsatt mening, nemligen att den, som blifvit

dömd att utgifva barnuppfostringsbidrag, äfven måste anses vara barnets

fader och på grund deraf hafva samma förpligtelser som den,

hvilken erkänt faderskapet. På nämnda grund ansågs ock en lagförändring

onödig. Af det anförda framginge, att lagen tolkades olika,

och att sålunda tydligare lagbestämmelser vore af nöden. Men hvad

som hade ännu större betydelse uti föreliggande fråga, vore den omständigheten,

att barnafader, ehuru dömd att utgifva barnuppfostringsbidrag,

kunde undandraga sig denna skyldighet äfven i det fall, att

han vore fullt arbetsför. Den fattiga modern måste då, utan annan

hjelp än egen arbetsförmåga, ensam försörja sitt barn. Det funnes likväl

möjlighet att på lagstiftningens väg förhjelpa modern och hennes

barn till deras rätt. I sådant hänseende ville motionären hänvisa till

lagstiftningen i Norge och Danmark, som gåfve modern verksamt skydd

emot barnafader, som försummade sin försörjningspligt.

Motionären hemställer nu, att Riksdagen ville i skrifvelse till

Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och till Riksdagen

inkomma med förslag till sådan ändring i nu gällande lagar,

eller till särskild lag, rörande oäkta barns försörjning, att lagens bestämmelser

på förevarande område må blifva fullt tydliga och effektiva.

På sätt motionären framhållit, hafva gällande lagbestämmelser i

ämnet visat sig i tillämpningen icke hafva varit tillräckligt verksamma

gent emot fader till oäkta barn. Erfarenheten utvisar nemligen, att

fadern till ett, sådant barn, äfven om han på grund af eget, erkännande

utaf faderskapet eller på grund af bristande åt honom ådömd värjemål
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

ed förpligtats att till modern utgifva visst bidrag till barnets underhåll,

lätteligen kan på ett eller annat sätt, såsom genom att undanhålla sina

tillgångar, undandraga sig att fullgöra sin försörjningspligt. Härtill

kommer, att fattigvården ej sällan i hög grad betungas af underhållsskyldigheten

utaf sådana barn, utan att fattigvårdssamhället har verksamma

tvångsmedel att förmå den tredskande barnafadern att fullgöra

den honom åliggande underhållsskyldighet. Slutligen kan framhållas,

att, såsom motionären jemväl erinrat, gällande bestämmelser om oäkta

barns försörjning hafva varit föremål för olika tolkning, och att sålunda

på denna grund tydligare föreskrifter äro af nöden.

Motionären har i sin förevarande framställning hänvisat till lagstiftningen

i ämnet i Norge och Danmark; och tillåter utskottet sig att

här nedan redogöra för de hufvudsakliga bestämmelserna i nämnda

lands lagar.

I Norge innehållas dessa bestämmelser i »Lov om underholdniugsbidrag

til hörn, hvis foraddre ikke har indgaaet mgteskab med hiuanden

in. in. den 6 juli 1892.»

Fadern till ett oäkta barn är skyldig att, intill dess barnet fylt

femton år, delvis eller under vissa omständigheter helt och hållet betala

kostnaderna för barnets underhåll och uppfostran. Huru mycket

fadern årligen skall betala, bestämmes efter ansökan af »overpvriglieden»

(amtman eller stiftsamtman). Dervid iakttages, att bördan af upptostringsbidråget

bör, så vidt möjligt, falla lika på båda föräldrarne allt

efter deras ekonomiska ställning. Saknar modern tillgångar att gälda

sin andel af bidraget, eller är hon afliden, ålägges fadern att helt och

hållet betala barnets underhåll. Äfven efter det barnet uppnått femton

års ålder, kan fadern under vissa förhållanden förpligtas att lemna bidrag

till barnets underhåll. Uppfostringsbidrag kan dock icke åläggas

någon för längre tid än tre år, eller, i fråga om barn öfver 15 års

ålder, ett år före det ansökningen om dess fastställelse ingafs till vederbörande

myndighet. Om bidraget icke i rätt tid erlägges, kan det utan

vidare indrifvas genom utmätning. För sådant ändamål kan man hos

vederbörande länsman eller utmätningsman begära, att bidraget uttages

af den barnafadern tillkommande lön. Den af amtmannen utfärdade

resolution, som bestämmer bidragets belopp och terminerna för dess

erläggande, skall i sådant fall uppvisas för barnafaderns husbonde eller

arbetsgivare, hvilken är skyldig att af lönen innehålla så stort belopp,

som motsvarar det till betalning förfallna bidraget. Vederbörande utmätningsman

har i detta hänseende bestämmanderätt efter samråd med

s. 15 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 67. 15

husbonden eller arbetsgifvaren. Af lönen får dock ej innehållas större

belopp, än att barnafadern bar sitt och sin familjs nödtorftiga underhåll.

I den del af lönen, som inuehålles, kan icke vinnas införsel, ej

heller kan densamma tagas i mät. Utbetalas lönen till annan person

än den till bidraget berättigade eller den, hvilken å dennes vägnar har

befogenhet att uppbära detsamma, blifver husbonden eller arbetsgifvaren

personligen ansvarig för beloppet af bidraget. Har en fader,

hvilken det åligger att lemna bidrag till underhåll af barn under femton

år, under en tid af ett hälft år eller längre underlåtit att erlägga sådant

bidrag, och kan detta ej uttagas genom utmätning eller lönens

innehållande, kan vederbörande amtman förordna, att barnafadern skall insättas

i tvångsarbetsanstalt, till dess han betalar eller ställer säkerhet för

hvad han är skyldig, eller så stor del af bidraget, som af myndigheten

bestämmes. Dock må tvångsarbete icke kunna ådömas för längre tid

än tre månader. Nämnda myndighet kan också förordna, att barnafader

i stället för tvångsarbete skall sättas till offentligt arbete eller arbete

hos enskild person. För en sådan åtgärds vidtagande förutsättes dock,

att anledning finnes antaga, att af hans arbetslön ett tillräckligt belopp

kan erhållas till försörjningspligtens uppfyllande. Den barnafader, mot

hvilken någotdera af ofvannämnda tvångsmedel användts, har rätt att

fordra, att han blifver instäld inför närmaste »Forh0rsret», som kan, der

den finner tvångsmedlet hafva obehörigt blifvit användt, upphäfva den

administrativa myndighetens beslut. Mot rättens utslag kan talan föras

i öfverensstämmelse med de vanliga reglerna för fullföljd af talan i

brottmål. För att de i lagen föreskrift^ tvångsmedel skola kunna användas,

måste begäran derom hos vederbörande myndighet framställas

inom ett år från den dag, bidraget förföll till betalning. Låter den

bidragsberättigade längre tid förflyta utan att begära användning af

sådant tvångsmedel, indrifves uppfostringsbidraget såsom annan gäld.

Vill barnafadern utvandra från riket, innan han fullgjort sin försörjningspligt,

åligger honom icke endast att, erlägga förfallet bidrag eller

ställa säkerhet för detsamma, utan ock ställa säkerhet för bidragets erläggande

i framtiden. Dör fadern, innan hans skyldighet att underhålla

barnet upphört, skall bidraget för tiden, intill dess barnet fylt,

femton år, uttagas af dödsboets tillgångar, derest framställning derom

göres inom viss tid efter dödsfallet.

Liknande bestämmelser finnas i den danska »Lov om Underholdsbidrng

till Förn, der ere avledo udenfor vEgteskab in. in. den 20 April

1888», äfvensom »Loven af den 9 April 1891 om det offentligo Fattig
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Lagutskottets Utlåtande N:o 67.

vmsen.» Eu särskild! anmärkningsvärd föreskrift förekommer emellertid

i förstnämnda lag. Betalar icke fadern till ett utom äktenskapet

afladt barn i rätt tid sitt bidrag till barnets underhåll, och modern

företer bevis från kommunalstyrelsen i den kommun, der hon är boende,

att hon icke har förmåga att sjelf sörja för barnets nödtorftiga underhåll

och uppfostran, så är hon, för såvidt hon har hemortsrätt inom

landet, berättigad att antingen sjelf eller genom kommunalstyrelsen i

den kommun, der hon uppehåller sig, utbekomma sista årets bidrag af

fattigvården i den kommun, hvarest barnafadern vistas, utan att detta

betraktas såsom henne lemnadt fattigunderstöd. Kan man icke erhålla

upplysning om, hvarest barnafadern uppehåller sig, kan bidraget uttagas

af den kommun, hvarest han har hemortsrätt. Har den kommun,

hvarest barnafadern vistas, efter att hafva utbetalt bidraget, förgäfves

sökt att i laglig ordning indrifva det hos barnafadern, kan nämnda

kommun återkräfva beloppet af den kommun, hvarest barnafadern har

hemortsrätt. Sistnämnda kommun har enahanda rätt att hos barnafadern

uttaga beloppet, liksom den eger att betrakta utbetalandet af

detsamma såsom en barnafadern lemnad fattighjelp eller att fordra dess

aftjenande med fängelse.

Då det enligt utskottets åsigt är uppenbart, att gällande bestämmelser

rörande oäkta barns försörjning erfordra tillägg och förtydligande

i syfte att bättre än för närvarande tillgodose barnets rätt, dervid den

norska lagstiftningen synes i vissa hänseenden kunna tjena till ledning,

får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herr Kihlbergs i

ämnet väckta motion, anhåller, att Kongl. Maj:t ville

låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till

lagbestämmelser, som mera verksamt än de nu gällande

tillgodose oäkta barns rätt till försörjning.

Stockholm den 2 maj 1893.

På lagutskottets vägnar:

A. LILIENBERG.

Herr L. O. Larsson har begärt få här antecknadt, att han icke

deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1893:107 Skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestämmelser rörande oäkta barns försörjning. s. 5 i texten