Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1892 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1891.

1893-03-10 · 40 sidor, varav 37 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 37 av 40 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1893:30, Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1892 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1891.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

1

N:o 30.

Ank. till Riksd. kansli den 10 mars 1893, kl. 7 e. m.

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1892 församlade revisorers

berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets

jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse

och förvaltning under år 1891.

(I. A.)

Statsutskottet, till hvars behandling ofvannämnda revisionsberättelse

jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk och myndigheter

till Kongl. Maj:t afgifna utlåtanden och förklaringar blifvit hänvisad,

får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar och inhemtande

af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar, underställa

Riksdagens pröfning de af revisorerna gjorda framställningar,

som ansetts från utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet

att i detta utlåtande följa den ordning, som i revisionsberättelsen

blifvit iakttagen.

Härvid har dock utskottet till en början skolat anmäla, att en af

revisorerna gjord framställning i fråga om omarbetande af instruktionerna

för Riksdagens revisorer blifvit af utskottet öfverlemnad till

sammansatt stats- och bankoutskott, hvilket utskott lärer komma att i

denna fråga afgifva yttrande och förslag.

Bih. till Rikad. Prot. 1893. 4 Sami. 1 Afd. 23 Häft. (N:o 30.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:e 30.

Fångvårdsstyrelsen.

§ I
-

(Rev.-ber. pag. 27 och 28; uti. pag. 408—410.)

Ang9ifter‘från'' Enligt hvad revisorerna erinrat, hade det beslut angående löne
föniags-

tillökning, förhöjda ålderstillägg, hyresersättningar och vedanslag för en

f&ng^rsbevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, som, efter framoch

underhåll. ställning i ämnet från Kongl. Maj:t, vid 1890 års riksdag fattades, afsett

den del af nämnda personal, som vid 1882 års riksdag uppfördes på

ordinarie stat. Med anledning af detta Riksdagens beslut hade fångvårdsstyrelsen

den 31 oktober 1890 gjort framställning hos Kongl. Maj:t, att

äfven för den återstående delen af denna personal, extra konstapiar och

annan betjening, för hvilken Kongl. Maj:t af förslagsanslaget till fångars

vård och underhåll anordnade aflöning, en motsvarande lönereglering

måtte från och med år 1891 vidtaga. Denna framställning hade af Kongl.

Maj:t bifallits; och enligt fångvårdsstyrelsens beräkning skulle den ökning

i utgift, som för kronan härigenom föranleddes, komma att för det närvarande

uppgå till följande belopp:

tillökning i lön, arfvode och tjenstgöringspenningar ... kronor 10,235: —

» i ålderstillägg......................................................... » 4,150: —

» i hyres- och vedanslag ..................................... » 5,215: —

Summa kronor 19,600: —

Då den ytterligare tillökning i utgifterna för bevakningspersonalen

vid fångvårdsanstalterna, som sålunda inträdt från och med år 1891,

icke funnes omförmäld i ofvanberörda framställning till 1890 års Riksdag,

hade revisorerna ansett sig böra på detta sätt bringa densamma till

Riksdagens kännedom.

Tillika hafva revisorerna erinrat om att i 1890 år Riksdags skrifvelse

till Konungen angående regleringen af utgifterna under riksstatens Andra

hufvudtitel anfördes beträffande fångvården i sista punkten:

»att Riksdagen medgifvit Eders Kongl Maj:t att, om och i den mån

besparing uppstår å förslagsanslaget till fångars vård och underhåll, å

samma förslagsanslag utanordna medel till anskaffning af de ytterligare

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

3

bostadslägenheter, som för den vid fångvårdsinrättningarna anst&lda bevakningspersonal

pröfvas nödiga och kunna i kronans redan befintliga

hus och utan ny byggnad beredas.»

Med åberopande af Riksdagens omförmälda beslut hade, enligt hvad

revisorerna meddelat, fångvårdsstyrelsen i skrifvelse af den 9 juni 1891

anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes af de å förslagsanslaget till fångars

vård och underhåll för år 1890 uppkomna besparingar anvisa ett belopp

af 30,000 kronor att enligt förslag, som kunde af Kong!. Maj:t på blifvande

framställning af styrelsen varda godkändt, användas till inredande

af bostäder åt vaktbetjente vid fångvårdsanstalterna. Anbefaldt att deröfver

afgifva yttrande hade statskontoret i skrifvelse af den 11 i samma

månad anfört, att det icke af Riksdagens ofvanberörda, den 14 maj 1891

dagtecknade beslut med tydlighet framginge, från och med hvilken tid

besparingarna å förenämnda anslag finge för ifrågavarande ändamål användas.

Men då besparingarna å anslaget för hela året 1890, på sätt

fångvårdsstyrelsen uppgifvit, uppgått till 85,933 kronor 7 öre, och det

måste antagas, att dessa besparingar med ungefär lika andel deraf för

hvarje månad af året uppkommit, ansage statskontoret hinder ej höra

möta mot bifall till den gjorda framställningen om anvisande för nämnda

ändamål af ett belopp af endast 30,000 kronor; dock syntes berörda

belopp böra, utan sammanblandning med öfriga till styrelsens disposition

utgående statsmedel, å särskildt konto i styrelsens räkenskaper

redovisas.

Efter inhemtande af statskontorets nu anförda yttrande hade Kongl.

Maj:t den 19 juni 1891 bifallit fångvårdsstyrelsens ofvan omförmälda

framställning.

Enligt hvad fångvårdsstyrelsens hufvudbok för år 1891 utvisade,

hade vid nämnda års slut ifrågavarande belopp ännu icke blifvit i statskontoret

lyftadt; men hade fångvårdsstyrelsen under året för ändamålet

förskotterat ett belopp af 2,731 kronor.

Då 1890 års Riksdags ofvan omförmälda beslut, icke kunde antagas

hafva afsett ett vid uppgörandet af statsregleringen för år 1890 anvisadt

anslag, hade revisorerna ansett sig böra bringa berörda, på hemställan

af fångvårdsstyrelsen och efter statskontorets hörande, vidtagna åtgärd

till Riksdagens kännedom.

I häröfver afgifvet utlåtande har fångvårdsstyrelsen beträffande löneregleringen

för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna anfört, att

af det med styrelsens förstnämnda skrifvelse af den 31 december 1890

öfverlemnade och af Kongl. Maj:t den 28 november samma år faststälda

förslag till reglering af aflöningsförmånerna för den del af bevaknings
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

personalen vid fångvårdsanstalterna, till hvilken aflöning utginge af

förslagsanslaget till fångars vård och underhåll, visade sig, att denna

reglering till hufvudsakligaste del afsåge ordinarie vaktbetjente vid de

fångvårdsanstalter, hvilka icke omfattades af den af Riksdagen antagna

lönestaten, samt endast till ringare del extra betjente, hvilka för

ifrigt icke tillerkändes samma löneförmåner som deras ordinarie vederlikar;

viljande styrelsen, som beträffande skälen för beredande åt nämnda

del af bevakningspersonalen af löneförbättring i motsvarighet till den,

som Riksdagen ansett nödig för öfrige fångbetjente, åberopade, hvad i

berörda skrifvelse af styrelsen i saken anförts, i fråga om det af revisorerna

bemärkta förhållandet, att den af nu ifrågavarande lönereglering

betingade utgiftsökning icke funnes omförmäld’ i Kong]. Maj:ts ofvannämnda

framställning till 1890 års Riksdag, uttala den vissa öfvertygelse,

att det för Riksdagen och dess statsutskott, hvilket haft sagda framställning

under behandling, icke kunnat vara obekant, att det vid fångvårdsanstalterna

funnes åtskillige vaktbetjente, som aflönades af det till

Kongl. Maj:ts disposition stående förslagsanslaget till fångars vård och

underhåll, samt att dessa vaktbetjente, derest löneförbättring beviljades

dem, som uppförts å den under Riksdagens pröfning fallande lönestaten,

kunde antagas komma att med lika fog framställa begäran om för dem

visserligen lika nödvändig löneförbättring.

I afseende å anvisandet af medel till inredande af bostäder åt vaktbetjente

vid fångvårdsantalterna har fångvårdsstyrelsen i förenämnda utlåtande,

under förklarande att styrelsen icke ansåge sig ega befogenhet

att vidare å frågan inlåta sig, erinrat, hurusom, enligt af styrelsen i

skrifvelse den 30 oktober 1891 framlagdt och af Kong]. Maj:t den 10

mars 1892 godkändt förslag till användande af ifrågavarande belopp,

30,000 kronor, med detsamma afsetts anordnande vid olika fångvårdsanstalter

af inalles 29 vaktbetjents-bostäder, hvilka efter beräkning af

de åt gifte vaktbetjente vid berörda anstalter tillerkända hyresersättningar

motsvarade en årlig hyresafgift af 2,990 kronor eller, efter en

räntefot af 4,5 procent, ett kapitaliseradt belopp af 66,444 kronor 44

öre; hvarjemte styrelsen meddelat den upplysning, att af berörda bostäder

de flesta nu vore inredda och till begagnande upplåtna.

Da ifrågavarande, på särskilda kongl. bref grundade utbetalningar

icke synas böra föranleda någon Riksdagens åtgärd, har utskottet endast

velat hvad i förevarande hänseende förekommit för Riksdagen

omförmäla.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Arméförvaltningen.

§ 2.

(Rev.-ber. pag. 69; uti. pag. 413.)

I den af Riksdagen jemlikt skrifvelse den 3 maj 1875 faststälda stat Ang. utbetalför

generalitetet äro, enligt hvad revisorerna vidare meddelat, löner och ''filande

dagaflöning upptagna för fem fördelningsgeneraler. af eu fördei
Sedermera

hade Kongl. Maj:t genom cirkulär den 9 november 1888 jRättning.

till militäre och civile myndigheter, angående ändrade bestämmelser i

fråga om den ständiga indelningen i fred af arméns trupper m. m., förordnat,

att armén å fastlandet skulle utgöra sex fördelningar samt att

generalbefälhafvaren i vederbörande sex militärdistrikt skulle vara chef

för dithörande fördelning.

Då Kongl. Maj:t i sammanhang med berörda ökning i militärdistriktens

antal icke af Riksdagen äskat anslag för det nyinrättade

distriktet, borde, enligt revisorernas mening, följaktligen ändringen i

militärdistriktsindelningen genomföras utan ökade kostnader utöfver de

i ofvannämnda stat upptagna.

Enligt hvad arméförvaltningens räkenskaper gåfve vid handen, hade

emellertid omförmälda anordning föranledt särskilda utgifter utöfver

dem, som kunde anses vara förenliga med anförda, af Riksdagen faststälda

stat, i det att, förutom de till fem fördelningschefer utgående,

på staten grundade löneförmåner, under år 1891 utbetalts till en generalsperson

för upprätthållande af en sjette fördelningschefsbefattning under

ledighet, oafsedt resekostnadsersättning, traktamente dels efter 9 kronor

om dagen för tjenstgöring under en fortlöpande tid af 128 dagar med

1,152 kronor och dels efter 15 kronor om dagen under 18 dagar

vid resor till särskilda regementen och militärkommenderingar med 270

kronor.

Beträffande ifrågavarande utbetalningar för uppehållande af en fördelningschefsbefattning

under ledighet, hade revisorerna ansett sig böra

anmärka, att desamma, för så vidt af räkenskapshandlingarna kunnat inhemtas,

icke grundade sig på i vederbörlig ordning meddelade föreskrifter.

Att berörda utbetalningar blifvit afbörda å fjerde hufvudtitelns

förslagsanslag till rese- och traktamentspenningar hade revisorerna dessutom

funnit anmärkningsvärdt.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Med anledning af hvad revisorerna sålunda anmärkt, har arméförvaltningens

civila departement anfört, att enligt de för armén gällande

aflöningsgrunder, då — såsom här vore fallet — en från befattning å

stat afskedad, i armén qvarstående officer vederbörligen beordrades till

aktiv tjenstgöring, han naturligen vore för denna sin extra förrättning

berättigad till ersättning, hvilken i regeln och, der ej annorlunda blefve

af Kongl. Maj:t bestämdt, skulle utgå efter gällande resereglemente, med

den modifikation deri, som i kongl. kungörelsen den 27 maj 1881 innehölles,

och att denna ersättning likaledes i regeln och i saknad af annan

bestämmelse skulle bestridas från fjerde hufvudtitelns anslag till reseoch

traktamentspenningar; vid hvilket förhållande den anmärkta medelsutbetalningen

icke syntes föranleda någon särskild åtgärd.

Ehuruväl utskottet funnit den af revisorerna framstälda anmärkningen

fullt befogad och omförmälda utbetalningen vara af beskaffenhet

att ådraga sig särskild uppmärksamhet, har utskottet dock — vid det

förhållande att den sjette, förut olönade fördelningschefsbefattningen,

för hvilkens upprätthållande under innehafvarens tjenstledighet den anmärkta

utbetalningen egt rum, genom nästlidet års urtima Riksdags beslut

blifvit tilldelad lön och å stat uppförd — icke ansett revisorernas

förevarande framställning böra till någon vidare åtgärd föranleda, utan

endast velat härom för Riksdagen göra

anmälan.

§ 3.

(Rev.-ber. pag. 70; uti. pag. 420.)

höjande1*''f Från ^örs^aosails^aget till salpeteruppköp hade, enligt hvad reviso
staiensåLffL-rerna

meddelat, under revisionsåret utgått till aflöningsförmåner åt en

de all m/ösa salpetersjuderidirektör dels 2,000 kronor i arfvode och resepenningar och

7ottensSiäJ dels 146 kronor 77 öre, utgörande provision å salpetertillverkningen

tillverkade inom distriktet. Nämnde tjensteman, hvilkens distrikt omfattade Vestersaipeter.

jj0^ens j^n — den enda del af riket, inom hvilken staten fortfarande

mottoge salpeter till inlösning — hade, enligt kongl. reglementet för

förvaltningen af salpeterärendena i riket den 17 mars 1832, till hufvudsaklig

uppgift att till största höjd och fullkomlighet inom distriktet uppdrifva

salpeternäringen. För detta ändamål skulle direktören minst två

gånger om året genomresa distriktet för att tillse, huru salpetertillverk*

ningen bedrefves, samt för att gå distriktets invånare tillhanda med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30. «

råd och upplysningar rörande denna tillverkning. Huruvida sådana resor

blifvit, i enlighet med reglementets föreskrift, af direktören företagna,

hade revisorerna icke kunnat inhemta, men i allt fall syntes direktörens

verksamhet icke hafva ledt till det åsyftade ändamalet. Uti afgifven

berättelse öfver salpeternäringens tillstånd inom Vester bottens län under

år 1891 uppgåfve nemligen direktören, att salpeterhapdteringen syntes

alltmera aftaga och sannolikt komme att inom en ej aflägsen framtid

alldeles upphöra. Dessa uppgifter hade revisorerna funnit bekräftade

vid sammanställande af de belopp, till hvilka salpeteruppbörden under

de senaste åren uppgått. Uppbörden, som under åren 1883 88 belöpt

sig till i medeltal 20,476,5 kilogram för år, hade under åren 1889—92

i medeltal utgjort endast 6,880,5 kilogram för år.

Då man toge i beräkning samtliga med statens salpeteruppköp förenade

utgifter, utgörande, förutom lösningspriset, aflöningar, uppbördsoch

fraktkostnader m. in., befunnes, att den inlösta salpetern blifvit för

staten öfver höfvan dyr. Sålunda uppginge kostnaden för den år 1891

inlösta salpetern, utgörande 9,785 kilogram, efter denna beräkning till

mer än en krona per kilogram, under det att, enligt vunnen upplysning,

partipriset på salpeter af bästa beskaffenhet från andra orter under

de senaste åren i Stockholm ej öfverstigit 50 öre per kilogram.

Men utom den dryga kostnaden borde tagas i betraktande, att statens

behof af salpeter ej längre vore detsamma som förr. De krutsorter,

hvilka numera hufvudsakligen komme till användning för krigsbruk,

antoge nemligen revisorerna beredas af helt andra beståndsdelar än

salpeter.

Med stöd af hvad sålunda blifvit anfördt, både revisorerna^ velat

uttala önskvärdheten deraf, att statens åtagande att inlösa den i Vesterbottens

län tillverkade salpeter måtte med det snaraste upphöra samt

de för detta ändamål tillsatta tjenster indragas.

Med anledning häraf har arméförvaltningen å artilleridepartementet

i ett den 26 januari innevarande år afgifvet utlåtande meddelat, att

departementet, som af flerahanda anledningar äfven för sin del funnit

tiden nu vara inne för upphörande af statens skyldighet att inlösa den

salpeter, som tillverkas och hembjudes kronan från de hittills salpeternäring

drifvande socknarne inom Vesterbottens län, redan under den 12

september sistlidet år anmodat Konungens befallningshafvande i nämnda

län meddela departementet yttrande deröfver, huruvida salpetertillverkningen

numera vore för orten af den vigt och betydelse, att densamma

kunde anses böra som näring fortfarande understödjas, samt att i öfrigt

lemna departementet de upplysningar, som till frågans utredning kunde

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Statautakotteta Utlåtande N:o 30.

bidraga; — och som härå från Konungens befallningshafvande inkommit

svar, atföljdt, af yttranden från de salpetertillverkande socknarne i länet,

komme arméförvaltningen å artilleridepartementet att oförtöfvadt hos

Kong!. Maj:t göra särskild framställning i det af Riksdagens revisorer

omförmälda syfte.

Enligt hvad utskottet inhemtat, har arméförvaltningen den 6 sistlidne

februari till Kongl. Maj:t aflåtit skrifvelse i ämnet, hvilken skrifvelse

är remitterad till statskontoret; och då således ifrågavarande ärende

torde komma att inom kort underkastas Kongl. Maj:ts pröfning och antagas

kan, att åtgärder i det af revisorerna afsedda syfte komma att

vidtagas, har utskottet endast velat förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

§ 4.

(Rev.-ber. pag. 73; uti. pag. 425.)

Ade ''afbri,r& E.nligt .hvad r?visorerna vidare meddelat, hade å anslaget till ved

bestämdt an- ocb ljus vid fästnings- och garnisonsorter, hvilket anslag enligt riks^•e''8taten.

utginge med besfämdt belopp, 61,500 kronor, vid revisionsårets

reservations- slut förefunnits en brist a 32,278 kronor 33 öre. Denna brist hade,

anslag, såsom arméförvaltningens hufvudbok utvisade, blifvit betäckt genom beloppets

omföring från fortifikationsdepartementets andel uti reservationsanslaget

till försvarsverket till lands i allmänhet.

. Kontot för besparingar å fjerde hufvudtiteln upptoge vid årets

början en reservation å 26,213 kronor 63 öre. Då härtill komme årets

besparingar å bestämda anslag med 122,185 kronor 68 öre, befunnes de

under berörda konto bokförda besparingarna uppgå till ett belopp af

148,399 kronor 31 öre. Häraf hade dock endast ett belopp af 5,942

kronor 79 öre blifvit användt till betäckande af de å bestämda anslag

uppkomna brister, under det att återstoden blifvit för andra ändamål

disponerade i sådan utsträckning, att vid årets slut behållningen icke

varit. tillräcklig för gäldande af ifrågavarande brist å anslaget till ved

och ljus.

Då brister, som yppade sig å bestämda anslag, borde betäckas från

vederbörande hufvudtitels allmänna besparingar, hvaremot besparing å

reservationsanslag icke finge disponeras för annat ändamål än det, hvar
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

9

till anslaget vore afsedt, hade revisorerna ansett sig böra bringa ofvan

omförmälda förhållande till Riksdagens kännedom.

Till besvarande häraf har arméförvaltningen å fortifikationsdepartementet

anfört,

att, sedan vid uppgörandet af 1891 års hufvudbok, enligt hvad bokslutskamreraren

anmält, ej mindre yppats brist å ifrågavarande anslag

till ofvannämnda belopp, än ock visat sig, att fjerde hufvudtitelns allmänna

besparingar ej lemnade tillgång till bristens gäldande, fortifikationsdepartementet,

vid sådant förhållande och enär någon annan utväg

till bristens betäckande då ej förefunnits, nödgats godtgöra ved- och

ljusanslagets berörda brist genom omföring i 1891 års räkenskap från

försträckningstitel under departementets andel i reservationsanslaget till

försvarsverket till lands i allmänhet;

att försträckningen sedermera blifvit ersatt genom omföring från

1892 års anslag till ved och ljus vid fästnings- och garnisonsorter,

hvilket anslag från och med sistnämnda år utginge med 103,500 kronor,

ehuru, såsom förvaltningen i skrifvelse till Kongl. Maj:t den 15 nästlidne

november angående fortifikationsdepartementets medelsbehof för år 1894

ansett sig böra framhålla, anslaget genom denna omföring antagligen

komme att vid 1892 års utgång visa en motsvarande brist, som dock

ej ännu kunde till siffran bestämmas, hvilken brist, i händelse allmänna

besparingarna för 1892 dertill skulle lemna tillgång, syntes böra få

dermed ersättas, men i annat fall betäckas på sätt Kongl. Maj:t, efter

af förvaltningen framdeles gjord anmälan, kunde finna skäligt förordna,

samt

att, sedan från och med innevarande år ett från fortifikationsdepartementets

andel i anslaget till försvarsverket till lands i allmänhet

särskildt afskildt försträckningskonto komme att i departementets räkenskaper

uppläggas, närmaste anledningen till denna revisorernas anmärkning

härmed syntes numera hafva bortfallit.

Utskottet, som delar revisorernas uppfattning derom, att ett origtigt

förfarande i anmärkta hänseendet egt rum, anser sig dock, då det måste

antagas att ett upprepande af ett sådant förfaringssätt för framtiden icke

må förekomma, böra hemställa,

att revisorernas omförmälda framställning icke må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Bih. till Rihsd. Prof. 1893. 4 Sami. 1 Afd. 23 Håft.

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Krigsskolan.

§ 5.

(Rev.-ber. pag. 79; uti. pag. 429.)

A*ns Ssiaultde Af förekommen anledning hafva revisorerna ifrågasatt, huruvida icke

under domän- den s. k. Solnaskogen borde ställas under domänstyrelsens vård och för»tyreisens

/^vältning, me(j iakttagande deraf att krigsskolan fortfarande måtte komma

ra nw<J'' i åtnjutande af de medel, som inflöte genom försäljning af de å området

afverkade skogsalster.

I afgifvet utlåtande med anledning af de anmärkningar, revisorerna

framstält rörande krigsskolans räkenskaper, har chefen för skolan i afseende

å förenämnda fråga anfört, att vården och förvaltningen af Solnaskogen

under de senare åren kraft ganska mycken tid för krigsskolans

chef och äfven omkostnader för skolan.

Å ena sidan hade vid tiden för nuvarande chefens tillträde af befälet

öfver krigsskolan klarligen framgått, att en stor del träd voro

öfvermogna, började torka i topparne samt delvis ock vore innanruttna,

hvarför de snart borde tillgodogöras, om de ej skulle falla i värde, och

å andra sidan funnes, ehuru några smärre planteringar redan derförut

tid efter annan företagits, ej obetydliga öppna samt glest bevuxna delar

inom skogsområdet, hvilka borde med det snaraste iplanteras för att få

återväxten i tid och myckenhet nog ordnad.

Under våren 1891 hade chefen derför låtit att börja med endast på

grund af en plan, uppgjord efter hans anvisning af den examinerade

skogvaktaren, dika för och plantera ut 4,500 stycken tall- och 3,500

stycken granplantor, till en kostnad för krigsskolan af omkring 350

kronor.

Då på grund af den härunder vunna erfarenheten visat sig, att en

fullständigare och mera omfattande plan för såväl afverkning som ordnandet

af återväxten borde uppgöras och följas, hade chefen anhållit

hos jägmästaren i Stockholms revir Hj. Öhrström om biträde med dylik

planläggning. På grund af dennes anvisningar på stället hade derefter

år 1892 afverkats 73 större och mindre träd för skolans behof och verkstälts

dikning för och utplanterande af 7,500 stycken tall- och 7,500*

stycken granplantor, hvarefter bemälde jägmästare under sistlidne juli

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

11

afgifvit yttrande om skogshushållningen vid krigsskolan. Utgifterna

under 1892 för skogsvården hade, oansedt egna drängars arbete dervid,

belöpt sig till omkring 320 kronor.

För år 1893 återstode fullständigandet af planteringarna på öppnare

delar samt inplanterande å med större träd glesare bevuxna delar inom

de äldre bestånden, med huru många plantor och till hvilken kostnad

kunde ännu ej med visshet uppgifvas.

Från och med 1894 syntes kostnaderna för skogsvården böra blifva

betydligt mindre, än de varit under åren 1891, 1892 och 1893.

För en jemn och planmessig vård af Solnaskogen vore fördelaktigt,

om densamma stäldes under domänstyrelsens förvaltning och med hänsyn

till chefens för krigsskolan mångahanda öfriga och ur militärisk

synpunkt vigtigare åligganden syntes det fördelaktigt, om han vunne

befrielse från den ej obetydliga omsorgen om Solnaskogens förvaltning.

För krigsskolans ekonomi vore det emellertid nödvändigt, att hon

framgent såsom hittills finge tillgodogöra sig de inkomster, som dels in

natura och dels genom försäljning kunde inflyta från skogsalstren ur

Solnaskogen, men ej af dessa allenast, utan ock af de tomtören, stenbrott

och skogsbeten m. m., deraf inkomst kunde beredas krigsskolan.

Vidare vore det för skolans ekonomi af vigt, att de förvaltningskostnader,

som hon tilläfventyrs icke kunde komma att undgå att genom domänstyrelsen

få vidkännas, måtte varda så små som möjligt, hvarvid det

vore att märka, att, såsom ofvan påpekats, om ock 1891 och 1892 omkostnaderna

varit och 1893 ännu blifva rätt betydliga, desamma likväl

för framtiden, sedan allt blifvit planenligt ordnadt, beräknats blifva

ganska obetydliga, om krigsskolan fortfarande skolat utöfva vården och

förvaltningen af skogen i fråga.

På ofvan anförda skäl samt under ofvan framstälda vilkor och

förutsättning tillstyrkte chefen för krigsskolan revisorernas framställning

om Solnaskogens ställande under domänstyrelsens vård och förvaltning.

I likhet med hvad revisorerna ifrågasatt och chefen för krigsskolan

jemväl förordat, anser utskottet fördelaktigt, att vården och förvaltningen

af Solnaskogen öfverflyttas från chefen vid skolan till domänstyrelsen,

utan att derigenom må föranledas rubbning i de behållna inkomster,

som hittills tillflutit skolan från berörda skog; och synes vid sådant

förhållande Riksdagen böra i skrifvelse till Kongl. Maj:t derom göra

framställning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen må hos Kongl Maj:t anhålla, att

Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida

icke den invid Karlberg belägna Solnaskogen lämpligen

må ställas under domänstyrelsens vård och förvaltningr

dock utan förändring i den krigsskolan medgifna rätt

att tillgodonjuta derifrån inflytande inkomster.

Kommerskollegium.

§ 6.

(Rev.-ber. pag. 114; uti. pag. 440.)

^rieförtecknin- Enär i yrkesinspektörernas expensmedelsräkningar för revisionsåret

gara fogande funnes upptagna åtskilliga under året inköpta apparater, kartor, böcker

inspektörernas^^''* men naSra inventarieförteckningar icke funnes räkningarna bifogade,

expensmedels- hafva revisororna, med åberopande af kongl. kungörelsen den 20 maj

räknmgar. 1881, å berörda förhållanden fäst uppmärksamheten.

I afgifvet utlåtande af den 24 januari innevarande år med anledning

af revisorernas framställningar angående vissa frågor, som beröra yrkesinspektionen,

har kommerskollegium, efter att hafva infordrat yrkesinspektörernas

yttranden i ärendet, beträffande revisorernas ofvan anförda

uttalande till en början meddelat, att uti berörda yttranden i nu

föreliggande fråga hufvudsakligen andragits:

af yrkesinspektören i norra distriktet, att en inventarieförteckning

öfver de för expensmedel inköpta böcker, kartor, apparater m. m. utan

svårighet kunde uppgöras och bifogas räkenskapen;

af yrkesinspektören i vestra distriktet, att åsyftad förteckning funnea

af honom upprättad, men att han ej afvetat, att densamma skulle bifogas

expensmedelsredovisningen; varande emellertid en »förteckning

öfver inventarier, tillhörande yrkesinspektionen i vestra distriktet den

31 december 1891» yttrandet bilagd; och

af yrkesinspektören i södra distriktet, att någon befogad invändning

icke kunde göras mot anmärkningen.

För egen del har kollegium i afseende å denna fråga anfört följande:
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30. 13

Genom kongl. bref till kollegium den 31 december 1890 hade

Kongl. Maj:t förordnat, bland annat, att det af Riksdagen för år 1891

beviljade anslag till bestridande af kostnaden för skrifbiträden och likartade

utgifter för fabriksinspektionen skulle emellan de tre yrkesinspektörerna

lika fördelas för att af dem, emot redovisningsskyldighet,

användas dels till inköp af diverse böcker, kartor, skrif- och expeditionsutensilier

m. in., dels ock, i mån af behof, till skrifbiträde m. m., och

skulle de inventarier, böcker m. m., som för ifrågavarande medel komme

att inköpas, af yrkesinspektörerna förvaras för att till deras efterträdare

öfverlemnas.

I den af revisorerna åberopade kungörelse sades uttryckligen, att

böcker eller kartor icke skulle upptagas i de förteckningar öfver de för

statsmedel inköpta möbler och andra dermed jemförliga värdefullare

inventarier, som skulle åtfölja räkenskaperna, då dessa från embetsverk,

styrelser eller inrättningar till vederbörlig myndighet för granskning

öfverlemnades. De mimeografer eller apparater för mångfaldigande af

cirkulär, teckningar m. m., som, på grund af sistberörda kongl. bref,

till ett pris af 65 kronor stycket af enhvar bland yrkesinspektörerna

inköpts, kunde vidare, lika litet som af yrkesinspektörerna inköpta blåstämplar

för papper m. fl. mindre apparater och skrifutensilier kunna

hänföras till sådana, med möbler jemförliga värdefullare inventarier, som

i kungörelsen afsåges. Kollegium ansage alltså den af revisorerna åbero

pade kungörelsen icke vara i föreliggande fall tillämplig..

Men då å andra sidan med god ordning vore förenligt, att förteckning

funnes öfver de böcker, kartor, apparater m. m., som af. yrkesinspektörerna

för statsmedel inköptes, och hvilka skulle af yrkesinspektörerna

förvaras för att till deras efterträdare öfverlemnas, hemstälde kollegium,

att yrkesinspektörerna måtte af Kongl. Maj:t åläggas att vid de årsberättelser,

som skulle af dem till kollegium ingifvas, foga förteckningar

öfver de inventarier af antydt slag, som för statsmedel under aret af

inspektörerna inköpts, med utsättande af inventariernas pris.

Då, med afseende å hvad kommerskollegium anfört, kan antagas, att

föreskrift kommer att meddelas om skyldighet för yrkesinspektörerna att

uppgöra inventarieförteckningar för att biläggas. deras expensmedelsräkningar,

samt rättelse i det af revisorerna angifna syftet sålunda är

att emotse, har utskottet endast velat förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

§ 7.

(Rev.-ber. pag. 114; uti. pag. 441.)

inspektörernas Ufci raotiverna till arbetareförsäkringskomiténs förslag till lag om

AräieräMeZsersåtgärder för skyddande af arbetares lif och helsa hade, enligt hvad revibm0rtryckedte

sorerna meddelat, komitén — med omnämnande att i de länder, i hvilka

redan en sådan statsinspektion, hvarom förslaget handlade, kommit till

stånd, inspektörernas berättelser öfver sin verksamhet i regeln publicerades

och visat sig i hög grad bidraga till spridande af värdefulla

meddelanden om dithörande frågor — uttalat, »att det folie af sig sjelft

att, om inspektörer hos oss blefve tillsatte, för det fulla gagnet af deras

verksamhet fordrades, att periodiskt återkommande berättelser deröfver

afgåfves och offentliggjordes». Jemväl i chefens för civildepartementet

yttrande till det statsrådsprotokoll, som åtföljde Kongl. Maj:ts proposition

till 1889 års Riksdag med förslag till lag i ämnet, hade framhållits,

att statsinspektionen, der den inrättats, varit af största gagn genom de

tillförlitliga upplysningar angående arbetareförhållandena, som genom

inspektörernas årsberättelser vunnits. Sedan, i hufvudsaklig öfverensstämmelse

med förslaget, lag angående skydd mot yrkesfara antagits,

och yrkesinspektörer, efter anvisande af erforderliga medel, blifvit tillsatte,

hade väl uti den af Kongl. Majrt för yrkesinspektörerna utfärdade

instruktionen af den 20 juni 1890 blifvit stadgadt, att yrkesinspektör

skulle inom februari månads utgång hvarje år till kommerskollegium afgifva

berättelse om sin verksamhet under det nästförflutna året äfvensom

att ett sammandrag af de berättelser, som sålunda af inspektörerna

afgåfves, skulle af kommerskollegium till Kongl. Maj:t insändas jemte

det yttrande, hvartill berättelserna kunde finnas gifva anledning; något

offentliggörande af dessa berättelser och sammandrag hade deremot icke

föreskrifvits och ej heller, enligt hvad revisorerna inhemtat, egt rum.

Då de skål, som för ett dylikt offentliggörande, enligt hvad ofvan omnämnts,

blifvit framhållna, syntes revisorerna synnerligen afsevärda, hafva

revisorerna hemstält, att yrkesinspektörernas årsberättelser samt det af

kommerskollegium till Kongl. Maj:t insända sammandrag deraf måtte befordras

till trycket för att bringas till allmänhetens kännedom.

_ I kommerskollegii ofvan omförmälda utlåtande har kollegium till en

början redogjort för hvad yrkesinspektörerna uti infordrade yttranden i

ämnet anfört och i sådant afseende meddelat, att yrkesinspektören i norra

distriktet ansett, att tryckning af yrkesinspektörernas berättelser i sin hel
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30. 15

het knappast vore förenad med afsevärd nytta eller af behofvet påkallad,

utan vore ett offentliggörande af kommerskollegii sammandrag för ändamålet

tillräckligt, särdeles om i desamma intoges de redogörelser för

inträffade olycksfall, som yrkesinspektörerna meddelat, och beskrifningar

jemte teckningar öfver skyddsanordningar sammandragen bifogades.

Yrkesinspektören i vestra distriktet hade deremot icke något att invända

mot det af revisorerna framstälda förslag; och yrkesinspektören i södra

distriktet hade ansett, att berättelsernas utarbetande på ett sådant sätt,

att de kunde motsvara det med deras publicerande afsedda ändamål,

skulle erfordra ett arbete och en tid, som under för handen varande förhållanden

bättre kunde användas på den egentliga utöfningen af inspektionen.

_ „

För egen del förklarade kollegium sig anse, att ett utgifvande årligen

i tryck af berättelse rörande yrkesinspektionens verksamhet och

de resultat samt den erfarenhet, som derunder vunnits, borde kunna ej

mindre vara af intresse såväl för industriidkare som ur social synpunkt,

än äfven befrämja det med yrkesinspektionen afsedda ändamål. Att

emellertid utgifva såväl yrkesinspektörernas samtliga berättelser som

kollegii sammandrag deraf, syntes dock icke medföra en mot dermed

förenade kostnader och det för yrkesinspektörerna derigenom ökade arbetet

svarande nytta. En dylik publikation blefve dessutom ej allenast

för stor och till innehållet mindre lätt öfverskådlig, utan komme äfven

att minst tvenne gånger upptaga väsentligen samma saker.

Kollegii sammandrag af yrkesinspektörernas berättelser, som hittills

innehållit Öoch äfven framgent syntes böra innehålla uppgifter om antalet

af de utaf en hvar bland yrkesinspektörerna under året besigtiga^ industriella

anläggningar, ordnade efter industrigrupper, om de vid anlä^o-nin^arna

använda arbetarnes antal, om belägenheten af anläggningarna,

om antalet af de meddelanden eller föreskrifter rörande skyddsanordningars

vidtagande, som af inspektörerna lemnats, fördelade efter

de olika hufvudslag af maskinella eller andra inrättningar, som i lagen

angående skydd mot yrkesfara afsåges, om de erfarenheter, som i hufvudsak

af inspektörerna under utöfningen af deras verksamhet gjorts, om

de olycksfall i arbetet, som kommit till inspektörernas kännedom m. m.,

borde deremot, i fall de samma i tryck offentliggjordes, kunna lemna

en tillräckligt fullständig bild af yrkesinspektionens verksamhet och fortgång

äfvensom öka insigten om de brister, som ännu måste anses vidlåda

yrkesinspektionen härstädes. Skulle derjemte kollegii till trycket befordrade

årsberättelse om yrkesinspektionen få åtföljas af reproduktioner

af de ritningar öfver skyddsanordningar, som af yrkesinspektörerna ut
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

arbetades, kunde äfven derigenom inspektionens ändamål direkt befrämjas,

allra helst om dessa ritningar reproducerades i så stort antal, att yrkesinspektörerna

deraf kunde erhålla separataftryck att bland industriidkare

efter behof utdelas.

Kollegium hemstälde derför, att åtgärder måtte vidtagas i syfte att

de sammandrag af yrkesinspektörernas årsberättelser, som årligen skulle

till Kongl. Maj:t af kommerskollegium afgifvas, måtte varda till trycket

befordrade jemte de yrkesinspektörernas berättelser åtföljande teckningar

öfver skyddsanordningar, samt att af dessa teckningar ett tillräckligt

antal separataftryck måtte få tagas för att genom yrkesinspektörerna vid

behof utdelas bland industriidkare.

Såsom ofvan meddelats, hafva revisorerna ansett, att såväl yrkesinspektörernas

årsberättelser som kommerskollegii sammandrag deraf

borde årligen till trycket befordras. Utskottet har emellertid, i likhet

med den af kollegium uttalade mening, förestält sig att, derest både

berättelserna och sammandraget skulle utgifvas i tryck, deraf skulle föranledas

alltför höga kostnader samt att publicerandet af allenast sammandraget

borde vara för det afsedda ändamålet tillfyllestgörande. Med

anledning häraf får utskottet hemställa,

att revisorernas ifrågavarande framställning icke

må till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

J ernvägsstyrelsen.

§ 8.

(Rev.-ber. pag. 152; uti. pag. 457.)

stångseiutefttr Revisorerna, som i ändamål att taga närmare kännedom om en del

ttJens jern- af statens jernvägsbyggnader i Norrland samt arbetena å jernvägens

vågar, vidare utsträckning mot norr befarit såväl jernvägen från Stockholm till

Vännäs som ock de vid revisorernas resa ännu ej för trafik öppnade

bandelarne Mellansel—Örnsköldsvik och Vännäs—Ekån, hafva med anledning

af de iakttagelser, de gjort under denna resa, anfört bland annat,

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

17

att, i likhet med hvad vid statens öfriga jernvägar egde rum, jernvägen

i Norrland vore utefter hela linien omgifven af stängsel. Med hänsyn

till ej allenast den genom stängslets uppförande förhöjda anläggningskostnaden

utan äfven kostnaderna för dess underhåll, i hvilket afseende

revisorerna meddelat, att enligt jernvägsstyrelsens senaste årsberättelse

utgifterna vid stambanorna för stängsels underhåll år 1891 uppgått till

148,829 kronor 88 öre, hafva revisorerna uttalat den mening, att stängsel

kring jernvägen borde i Norrland på de vidsträckta, obebodda skogsmarker,

som der genomskäras, kunna i regeln undvaras; och särskildt

syntes sådan hägnad obehöflig, der jernvägen löpte genom kronan tillhöriga

marker, å hvilka kreatursbete icke egde rum.

I afgifvet utlåtande i anledning af revisorernas framställningar rörande

statens jernvägar har jernvågsstyrelsen beträffande förenämnda

fråga anfört, att det ej syntes tillrådligt att minska eller borttaga stängslet

utefter de norrländska banorna, då all den mark, stambanan genomginge,

genomströfvades af betande boskapskreatur, hvarför det äfven

visat sig nödigt att å skogsmark vid banans byggande snarast möjligt

uppföra stängsel till undvikande af olyckshändelser. Norra stambanan

genomginge endast på helt korta sträckor mindre kronoparker, och då

dessa i allmänhet icke vore inhägnade, förefunnes ingen anledning att

vid banans framdragande öfver dem utesluta jernvägsstängslet.

Allt från början af statsjernvägarnes anläggande har den uppfattning

varit rådande, att jernvägarne borde skyddas medelst stängsel. Under

senare tider hafva emellertid förändrade åsigter om sådant stängsels

nödvändighet gjort sig gällande.

Vid fråga om anslag till Luleå—Gellivarabanans försättande i fullständigt

skick uttalade 1892 års lagtima Riksdag i skrifvelse angående

föreslagna jernvägsbyggnader för statens räkning den åsigt, att en godsbana,

som genomlöper aflägsna, folktomma bygder och endast trafikeras

med långsamt gående tåg, icke för trafikens säkerhet erfordrade stängsel.

Erfarenheten vid enskilda jernvägar torde äfven i flera fall hafva

ådagalagt, att stängsel kan undvaras utan fara för jernvägstrafiken; och

om, å ena sidan, i saknad af stängsel jernvägarne äro utsatta för skada

å banvallen, förorsakad af kreatur, torde å andra sidan böra tagas i betraktande,

att de utgifter, som för sådan skadas botande kunna erfordras,

icke torde vara jemförliga med kostnaden för stängsels uppförande och

underhåll. Härjemte är att märka, att i samma mån som talrika öfvergångar

i jernvägens plan förefinnas, stängslets skydd minskas genom

osäkerheten, att de till öfvergångarna ledande grindarne hållas veder
Bih.

till Riksd. Prat. 1893. 4 Sami. 1 Afd. 23 Haft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Ang. stations

husen vid jernvägen

i

Norrland.

börligen stängda. Och det torde kunna ifrågasättas, huruvida ej större

fara för jernvägstrafiken föranledes af kreatur, som befinna sig på instängd

bana än på ohägnad, enär iakttagits, att vid annalkande tåg

kreatur i förra fallet löper utefter banan, tills det uppnås af tåget, men

i senare fallet har större benägenhet att begifva sig bort från banvallen.

Hvad särskildt de norrländska jernvägarna beträffar, så om än, såsom

jernvägsstyrelsen uppgifvit, den nu färdiga stambanan genomgår

endast på helt korta sträckor mindre kronoparker, kommer dock den

del af banan, som dragés norrut från Degerfors, att löpa genom synnerligen

vidsträckta kronomärke^ der stängsel under alla förhållanden synes

mindre behöfligt.

Ehuruväl på många orter redan nu anbragt stängsel måhända

skulle kunna utan olägenhet undvaras, har utskottet icke velat för närvarande

ifrågasätta, att sådant stängsel ej vidare må underhållas; men

beträffande det fortsatta jernvägsbyggandet i öfre Norrland har utskottet

ansett Riksdagen böra, med biträdande af den utaf revisorerna uttalade

mening, underställa Kongl. Maj:ts pröfning, huruvida icke, till besparing

i kostnaderna för jernvägens byggande och underhåll, densamma må i

regeln kunna lemnas ohägnad.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i

hvad mån stängsel utefter den ännu ej fullbordade delen

af statsbanan i Norrland må kunna undvaras.

§ 9.

(Eev.-ber. pag. 153; uti. pag. 457—459.)

Revisorerna hafva vidare, i afseende å stationhusen vid de norrländska

jernvägarne anfört, att revisorerna funnit dessa i vissa fall vara

tilltagna något större, än trafiken syntes påkalla, och utförda dyrbarare,

än med önsklig sparsamhet syntes förenligt. Dessa byggnader vore visserligen,

hvad det yttre beträffade, prydliga och tilltalande; men vid

deras uppförande syntes möjligen hänsyn icke tillräckligt hafva tagits

till ändamålsenligheten samt vigten deraf, att deras underhåll ej måtte

kräfva större kostnader än nödigt vore. För det af sten uppförda stationshuset

i Örnsköldsvik, hvarå arbetena vid revisorernas besök icke

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

ännu vore afslutade, hade, enligt hvad revisorerna inhemtat, kostnaden

beräknats till 53,000 kronor. Stationshuset i Mellansel, hvilket, upptördt

af trä vore bygdt i gammalnordisk stil och försedt med torn, hade

beräknats kosta 31,000 kronor. Huruvida eller i hvad mån dessa kostnadsberäkningar

öfverskridits, hade revisorerna ej vant i tillfälle att inhemta

Den bokförda kostnaden för Vännäs stationshus, som beräknats

kunna uppföras för 34,550 kronor, hade vid oktober månads början

nästlidet år utgjort 41,791 kronor 74 öre.

I förenämnda utlåtande har jernvägsstyrelsen med anledning åt revisornas

nu oraförmälda framställning anfört, att densamma, i hvad den

afsåge byggnadssättet vid stationshusen, enligt styrelsens förmenande

innehölle en blandning af gillande och klander,, affattad i så sväfvande

ordalag utan påvisande af bestämda fakta, att den icke lemnade rum för ett

bemötande eller yttrande från styrelsens sida.. Med afseende deremot å

hvad som nämnts om kostnaderna för stationshusen i Örnsköldsvik,

Mellansel och Vännäs, har styrelsen meddelat, att i allmänhet flere anledningar

funnes till, att kostnaderna för stationshusbyggnaderna i öfre

Norrland stälde sig högre än för motsvarande byggnader längre söderut.

Så hade vanligen bangårdarne måst förläggas å mark, der grunden bestode

af pöslera, och då det för dessa byggnaders framtida underhåll

och bestånd vore af stor vigt, att de — äfven då de utfördes åt trä

— erhölle en fullt frostfri grund, hade grundläggningen för husbyggnaderna

i allmänhet kraft betydligare kostnader än vid de sydligare

linierna. Härtill komme, att en stor del af husbyggnadsmaterialierna

måst anskaffas från aflägsna orter och att högre dagsverkspris vore

gällande i Norrland. Detta oaktadt hade husbyggnaderna, med frånräknande

af grundläggnings- och dermed förenade dräneringskostnader,

icke kräft större kostnader än de för dem af arkitektkontoret förslagsvis

bcräknädc»

Kostnaderna för stationshusen å de nämnda platserna, om hvilka

styrelsen erinrat, att den första utgjorde ändpunkten vid hafvet för en

sidobana, der ffn icke ringa trafik kunde väntas, och den andra vore

samt den tredje snart nog blefve en föreningsstation, och såsom sådan,

efter erfarenheten i andra delar af landet, inom kort kunde antagas tilltaga

i betydenhet, hade uppgått till följande belopp, nemligen.

i Örnsköldsvik:

sprängning för och murning af grunden

murning och inredning m. in...................

kronor 8,476: 51

» 46,523: 49

Summa kronor 55,000: —

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

i Mellansel:

grundläggning och murning..,

timring och inredning m. m.

i Vännäs:

grundläggning och murning ............................................... kronor 9,778: 53

timring, inredning m. m....................................................... ,, 32,076: 45

Summa kronor 41,854: 98.

Då den i berättelsen förekommande antydningen, att Mellansels

stationshus skulle vara uppfördt i gammal nordisk stil och försedt med

torn, kunde gifva anledning till den uppfattningen, att obehöfliga kostnader

blifvit nedlagda pa att gifva byggnaden eu egendomlig pregel,

hade styrelsen velat nämna, att huset i fråga vore uppfördt i den vanliga

stilen för stationshus med den skilnaden blott, att yttersidan af

väggtimren ej afbilats, utan bibehölle sin runda form, och att tornet

bestode af ett trapphus med sin betäckning.

Ehuruväl hvad sålunda blifvit af jernvägsstyrelsen anfördt icke synes

utskottet innefatta vederläggning af den utaf revisorerna uttalade

uppfattning derom, att stationshusen vid de norrländska jernvägarne i

förenämnda fall uppförts dyrbarare än med önsklig sparsamhet synes

förenligt och utan tillräcklig hänsyn till ändamålsenligheten och vigten

af att byggnadernas underhåll ej må kräfva öfver höfvan stora kostnader,

har utskottet dock förestält sig, att, sedan uppmärksamheten å

denna fråga blifvit vackt, jernvägsstyrelsen vid förestående byggnadsarbeten

inom Norrland af ifrågavarande slag skall tillse, att byggnaderna

komma, att uppfylla anspråken på sparsamhet i anläggningen samt i öfrigt

blifva så uppförda, att de med enkelhet i anordningarna förena

lämplighet med afseende å de klimatiska förhållandena.

Vid sådant förhållande har utskottet endast velat hvad i detta

ärende förekommit för Riksdagen

.............. kronor 6,370: 40

............... » 20,629: 60

Summa kronor 27,900: —

omförmäla.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

21

§ 10.

(Rev.-ber. pag. 154; uti. pag. 460.)

Enligt hvad revisorerna med anledning af granskningen af jern-^- vägsstyrelsens räkenskaper meddelat, hade i styrelsens »journal» för re-nandjemvägsvislonsåret

i den utgående balansen under rubriken »Påbörjade arbeten s^e”s(e“(''

i verkstäderna» upptagits belopp å tillhopa 375,539 kronor 22 öre. Af

de specifikationer, revisorerna från jernvägsstyrelsen bekommit, hade inhemtats,

att i de sålunda utbalanserade beloppen inginge poster, för

hvilkas hänförande under omförmälda rubrik giltiga skäl icke förefunnes.

Såsom exempel på dylika poster anföra revisorerna:

»Kongl. jernvägsstyrelsen: Andel i kostnader under året för gas,

vatten m. in. för styrelsens lokaler i centralstationen & annexet»;

»Gastillverkning»;

»Kostnad för servering af bad i Stockholm & Upsala 1891»;

»Hyra för lokomotiv»;

»Stenkol och ved»;

»Aflöning till lånad lok. personal».

Då genom denna oegentlighet i bokföringen utgifter blifvit såsom

tillgångar balanserade och de sålunda balanserade beloppen vore beaktansvärdt

stora och derigenom dels den redan i sig sjelf stora förrådsbehållningen

än vidare ökats, dels ock de bokförda utgifterna för

de olika ändamålen i afsevärd mån skilde sig från den verkliga kostnaden,

hafva revisorerna härå fäst uppmärksamheten.

Med anledning häraf-har jernvägsstyrelsen i ofvan omförmälda utlåtande

anfört att, hvad först beträffade rubriken »påbörjade arbeten»

i förrådet, under denna sedan mer än trettio år begagnade rubrik upptoges

i räkenskapen efter hand dels hvarje påbörjadt egentligt verkstadsarbete,

intill dess detsamma blifvit afslutadt, och då påförts antingen

vederbörande underhållslitera eller förrådet, dels belopp, som utgifvits

successive i mindre poster för visst ändamål och för hvilka, i afsigt att

erhålla totalutgiften på ett ställe sammanförd, upplades så kallade arbetsnummer,

och deribland en del sådana, som vore gemensamma för

två eller flera afdelningar och skulle efter gifven beräkningsgrund mellan

dem fördelas. Det vore klart, att icke alla under årets lopp påbörjade

arbeten kunde vara fullbordade den 31 december, liksom ock

att alla fortlöpande utgiftssummor icke kunde hinna mellan vederbörande

fördelas under den korta tid af 25 dagar efter årets utgång, inom hvil
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

ken räkenskaperna skulle aflemnas afslutade. De ännu ej reglerade

måste derför balanseras, för att efter det följande årets ingång regleras.

Eftersom de nu, hvar efter sin art, varit betecknade med arbetsnummer,

hade de upptagits i den utgående balansen under nämnda rubrik, utan

att någon olägenhet under den långa förgångna tiden deraf försports,

eller det befunnits behöfligt att för deras skull öka det stora antalet

litera eller specialkonton med ytterligare ett. Visserligen kunde man

säga, att genom balanseringen den oegentlighet uppstode, att utgifter,

som rätteligen tillhörde ett föregående år, ej affördes förr än det följande

året, men då summorna af balanserade utgifterna vore närmast

lika under hvarje år, hade det nämnda tillvägagåendet ingen betydelse

för bedömandet af det ekonomiska årsresultatet. Summan af balanserade

utgifter för år 1891, som afförts under år 1892, utgjorde för

öfrigt endast 32,194 kronor, eller icke fullt en elftedel af summan för

hela literan. Dit räknades då icke det belopp af 47,763 kronor för

till statens jernvägsbyggnad levererade utrustningspersedlar, räler med

mera, som af vederbörande distrikt upptagits å nämnda litera, men

egentligen bort upptagas under literan »arbeten för främmande personer».

Det konto i den omförmälda journalen, som gifvit revisorerna anledning

till ifrågavarande anmärkning, angåfve för hvarje distrikt summorna

af värdena för

förrådet af materialier,

påbörjade arbeten i verkstäderna,

arbeten för främmande personer.

Värdet af förrådet vore sålunda här tydligt utsatt och skildt från

de båda öfriga gruppernas, i hvilka utom arbetslöner och dylikt inginge

värdena af de materialier, som för deras räkning uttagits ur förrådet.

För öfrigt borde det icke undfallit uppmärksamheten, att de under rubriken

»påbörjade arbeten» förda summorna vore, hvad bokföringen beträffade,

alldeles ensartade med i redovisningen för kassabehållningen

utsatta förskott, hvilka, när de arbeten blifvit fullbordade, för hvilka

de utlemnats, i och med liqvidsummorna affördes å tillbörlig utgiftslitera.

Då en rättelse i det af revisorerna antydda syftet torde vara att

emotse, utan att särskild skrifvelse till Kongl. Maj:t i förevarande bokföringsfråga

aflåtes, har utskottet endast velat förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

23

§ 11.

(Rev.-ber. pag. 154; uti. pag. 461.)

Vid jemförelse mellan den af Kongl. Maj:t faststälda arfvodesstat för£g. wr

statens jernvägstrafik för år 1891 samt den arfvodesstat för samma år, kostnadsslat

jernvägsstyrelsen låtit publicera och tillämpat, hade revisorerna, enligt/* jernväg,.

hvad i berättelsen vidare meddelas, funnit, att dessa stater icke i alla

delar öfverensstämde med hvarandra. För revisorerna hade såsom anledning

härtill uppgifvits, att åtskilliga poster i den af jernvägsstyrelsen

publicerade arfvodesstaten grundade sig å en särskild omkostnadsstat.

Jernvägsstyrelsens ytterst knapphändiga protokoll, af hvilka revisorerna

tagit del, innehölle emellertid icke någon upplysning derom, att sådan

stat för år 1891 skulle hafva uppgjorts. På grund af dessa anmärkningsvärda

förhållanden och då uppgörandet af en detaljerad omkostnadsstat

för hvarje år syntes vid hvarje hushållning vara med god ordning öfverensstämmande

samt vid en förvaltning af den omfattning som den ifråga

varande vore af den största vigt och betydelse, hade revisorerna, hvilka

visserligen beaktat hvad Kongl. Maj:t i bref den 22 december 1882 uti

förevarande ämne uttalat, velat såsom sin åsigt framhålla, att jernvägs

styrelsen borde åläggas att före utgången af hvarje år låta uppgöra och

Kongl. Maj:ts pröfning underställa en detaljerad omkostnadsstat för nästföljande

år, grundad på för ändamålet företagen utredning och upprättad

med iakttagande af största möjliga sparsamhet.

I förenämnda utlåtande har jernvägsstyrelsen med afseende å revisorernas

omförmälda framställning erinrat, att sådan stat årligen uppgjorts

och tillika med arfvodesstaten, som ju egentligen utgjorde en del

af densamma, understälts Kongl. Maj:ts pröfning ända till och med 1880,

att derefter, sedan det under hand meddelats, att omkostnadsstatens

framläggande till stadfästelse icke erfordrades, förmodligen derför att

omkostnaderna efter Riksdagens förslag icke längre upptoges i riksstaten,

utan endast behållningen af jernvägstrafiken, under de två påföljande

åren endast arfvodesstaten af Kongl. Maj:t faststälts, men att styrelsen

år 1882 vid afgifvandet af sina förslag rörande kostnaderna för år 1883

särskildt anhållit, att Kongl. Maj:t täcktes, om icke, såsom förut varit

öfligt, i detalj pröfva och fastställa de särskilda i det inlemnade för

slaget till omkostnadsstat upptagna posterna, dock genom ett godkännande

af de för de olika afdelningarna beräknade summorna och totalbeloppet

utgifter, fastställa som förslagsanslag det belopp, hvaröfver

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Statsutskottets Utlåtande N: 30.

styrelsen egde förfoga för drift och underhållskostnadernas bestridande,

hvilken anhållan Kongl. Maj:t, enligt bref den 22 december 1882, i sammanhang

med fastställande af den för följande året föreslagna arfvodesstaten,

förklarat då Kongl. Maj:t vore förvissad, att styrelsen läte sig

angeläget vara att iakttaga all möjlig sparsamhet i fråga om utgifter

för uppehållandet af statens jernvägstrafik, så att ofvanberörda summor

icke måtte öfverskridas, utan fastmera besparingar derå göras — icke

till något särskild! uttalande föranleda.

På grund häraf hade styrelsen sedan dess ej sökt fastställelse af

de upprättade omkostncidsstaterna, men vore redo att å nyo underställa

dem, och det så mycket hellre, som det ju icke kunde vara annat än

till trygghet för styrelsen, om gränsen för den summa, hon under ett

år finge använda för drift och underhåll, blefve af den högsta mvndierheten

faststäld. ° 6

Då det synes med god ordning öfverensstämmande, att, på sätt i

afseende å den för statens jernvägstrafik gällande arfvodesstaten eger rum,

äfven en omkostnadsstat för jernvägsstyrelsen årligen varder till Kongl.

Maj:ts pröfning öfverlernnad och af Kongl. Maj:t faststäld, har utskottet

funnit sig böra förorda det i sådant afseende af revisorerna framstälda

förslag, hvilket äfven af jernvägsstyrelsen biträdts, och får alltså hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida icke jernvägsstyrelsen må åläggas att hvarje

år uppgöra och till Kongl. Maj:ts pröfning insända

detaljerad omkostnadsstat att för det nästpåföljande

året tillämpas.

Statskontoret.

§ 12.

(Rev.-ber. pag. 196; uti. pag. 465—475.)

Ang. under- Efter erinran hurusom rikets ständer vid beviljande af anslag för

/tfra£»ro«nfn7-om^°Sna(i af Drottningholms, Nockeby och Tranebergs broar å allhoims

m. ji. männa vägen emellan Stockholm och Lofön, enligt särskilda skrivelser

broar. °

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

25

af den 20 augusti 1851, den 11 oktober 1854 och den 16 februari 1858,

beslutit, att för broarnes begagnande sådan afgift skulle bestämmas, att

derigenom en fond för deras framtida underhåll kunde bildas, hafva

revisorerna vidare förmält, att afkastningen af denna under statskontorets

förvaltning stälda fond visat sig vara otillräcklig för det med densamma

afsedda ändamål, enär Riksdagen tid efter annan haft att bevilja medel

till ersättning för förskott, som statskontoret tillhandahållit väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen till bestridande af kostnader för reparationer å

dessa broar, samt att, oaktadt redan år 1882 fråga väckts om förhöjning

i taxan för broarnes begagnande, sådan förhöjning, som rönt motstånd

från vederbörande häradsboar, hittills icke blifvit påbjuden, hvarför revisorerna

med anledning häraf och då, enligt lagen den 23 oktober 1891

angående väghållningsbesvärets utgörande å landet, regleringen af väghållningen

komme att för de trakter, derinom ifrågavarande broar vore

belägna, liksom för öfriga delar af riket, under den närmaste tiden ega

rum, ansett sig böra fästa uppmärksamheten å önskvärdheten deraf, att

i afseende å dessa broars underhåll så anordnades, att fortsatt förskottering

af allmänna medel för detta ändamål kunde undvikas.

Uti häröfver afgifvet yttrande har Kong!. Maj:ts befallningshafvande

— jemte hänvisning till den vidlyftiga och sorgfälliga utredning om förhållandena

med dessa broar, som åvägabragtes i anledning af Kong!.

Maj:ts den 30 december 1881 gifna befallning åt länsstyrelsen att taga i

öfvervägande bland annat frågan, huruvida icke taxan på afgifter för

broarnes begagnande lämpligen kunde undergå någon förhöjning, och

som föranledde Kong!. Maj:t den 30 oktober 1885 besluta, det någon

förhöjning icke borde för det dåvarande ega rum — förklarat sig anse

förhållandena vara sedan dess oförändrade, utom i det afseende, att broarne

på senare tider erhållit en något ökad betydelse för det allmänna,

efter det staten vid Svartsjö låtit upprätta en tvångsarbetsanstalt, från

och till hvilken under vissa tider af året transporterna måste ske öfver

dessa broar, och fördenskull hållit före, att någon höjning i taxorna för

broarnes trafikerande icke heller nu borde kunna med fog ifrågasättas;

tilläggande Kongl. Maj:ts befallningshafvande, i anledning af revisorernas

antydan derom, att en förändrad anordning med afseende å dessa broars

underhåll kunde vara att motse vid tillämpningen af den nya väglagen,

att det icke tillkomme länsstyrelsen att derom för närvarande yttra sig,

då länsstyrelsen hade att, i händelse yrkande derom i vederbörlig ordning

framstäldes, såsom första instans pröfva och afgöra, huruvida något

eller några väghållningsdistrikt inom länet kunde lagligen åläggas att

öfvertaga underhållsskyldigheten för dessa broar.

Bih. till Kiksd. Vrot. 1893. 4 Sami, 1 Afd. 23 Väft.

4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Ang. ersättningen

till statens

jernvägstrafik

för postbefordran

å

statens jernvägar.

Statskontoret, som med öfverlemnande af Kongl. Maj:ts befallningshafvandes

omförmälda yttrande afgifvit eget utlåtande i förevarande

ämne, har deruti anfört, att i den mån revisorernas framställning afsåge

åtgärders vidtagande i syfte att genom taxornas höjning eller underhållskostnadens

öfverflyttning på de vägbyggnadsskyldige inom distriktet bereda

minskning i statens utgifter för underhållet af ifrågavarande broar,

statskontoret ansåge densamma vara besvarad genom det af Kongl. Maj:ts

befallningshafvande afgifna yttrande, till hvilket statskontoret jemväl

anslöte sig.

Med anledning af den af revisorerna uttalade önskvärdheten af en

sådan anordning, att fortsatt förskottering af allmänna medel för detta

ändamål kunde undvikas, har statskontoret för egen del tillagt, att sådant

icke under nuvarande förhållanden läte sig göra, med mindre å riksstaten

uppfördes för utgifternas bestridande tillräckligt anslag, en utväg,

som dock syntes mindre ändamålsenlig i fråga om en utgiftspost, så

vexlande och till följd deraf oberäknelig som denna.

Enär, såsom revisorerna jemväl framhållit, på grund af lagen den

23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande å landet,

reglering af väghållningen för de trakter, derinom ifrågavarande broar

äro belägna, under den närmaste tiden kommer att ega rum, och utskottet

förutsätter, att kronans intresse kommer att vid den nya vägdelningen

varda vederbörligen bevakadt, samt således särskilda åtgärder

uti ifrågavarande ämne under nuvarande förhållanden icke synas böra

vidtagas, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit

låta bero.

Postverket.

§ 13.

(Rev.-ber. pag. 210—212; uti. pag. 475—483.)

I betänkande af den 3 juli 1876 har, på sätt revisorerna meddelat,

den för förberedande granskning af styrelsens för statens jernvägstrafik

iförvaltning tillsatta komité anfört, att komiterade fäst uppmärksamheten

vid det förhållande, att jernvägstrafiken för åtskilliga för statens räkning

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

27

verkstälda transporter ej uppbure godtgörelse, som motsvarade derför

erforderliga kostnader, och att detta förhållande egentligen egde rum

vid de transporter, som verkstäldes i och för postbefordringen, hvarför

ock en förändring borde vidtagas, så att den verkliga kostnaden för

postbefordringen komme att drabba postverket och ej, såsom skedde, till

stor del belasta jernvägstrafiken.

I styrelsens för statens järnvägstrafik med anledning af anförda betänkande

afgifna utlåtande af den 9 augusti 1876 hade meddelats att

styrelsen, som ansåge sig böra biträda hvad komiterade i allmänhet

yttrat rörande omförmälda fråga, skulle hvad särskildt anginge postbefordringen,

framdeles inkomma till, Kongl. Maj:t med framställning

i ämnet.

Med anledning af komiterades ofvanberörda yttrande förklarade

Riksdagens år 1876 församlade revisorer, att de hyste den föreställning,

att framgången af en statsinstitutions verksamhet icke borde höjas på

en annans bekostnad, hvarför de å förhållandet fäste Riksdagens uppmärksamhet;

och viij 1877 års riksdag uttalade statsutskottet i förevarande

ämne den åsigt, att för transporter, som för statens räkning

verkstäldes, full ersättning borde beräknas; men då styrelsen för statens

jernvägstrafik hade för afsigt att inkomma med framställning i ämnet och

det sålunda kunde antagas, att frågan inom kort skulle blifva föremål

för särskild pröfning, hemstälde utskottet, att hvad revisorerna andragit

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; hvilken hemställan af

Riksdagen godkändes.

I skrifvelse den 14 augusti 1877 hade styrelsen för statens jernvägstrafik

förklarat sig anse, att ersättningen för postbefordringen borde

utgå i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de grunder, hvilka gälde för

annan trafik af motsvarande slag, enkannerligen persontrafiken; och i

enlighet dermed hade trafikstyrelsen föreslagit ersättning till 2 kronor

80 öre för hvarje mil, hel postvagn varit för postbefordringen använd,

och 1 krona för hvarje mil, postkupé upplåtits. Sedan generalpoststyrelsen

den 18 december 1878 häröfver angifvit utlåtande samt förstnämnda

styrelse ytterligare yttrat sig i ämnet, hade Kongl. Maj:t genom bref

den 23 juni 1882 förordnat, att den ersättning, som borde tillkomma

statens jernvägstrafik för postbefordran å statens jernvägar, skulle beräknas

efter det antal kilometer, som postvagn eller annan järnvägsvagn

tillryggalade för postverkets räkning, och tills vidare utgå

för hel vagn med 13 öre för hvarje kilometer,

för post- eller postiljonskupé med hälften eller 6V2 öre för hvarje

kilometer;

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

hvarförutom jernvägsstyrelsen skulle ega att med poststyrelsen öfverenskomma

om den ersättning, som i förhållande derefter borde erläggas

för mindre del af jernvägsvagn, som för postens befordrande kunde

komma att tagas i anspråk.

I sitt den 1 oktober 1888 afgifna betänkande hade, enligt hvad revisorerna

vidare erinrat, komitén för revision af statens jernvägstaxa,

under uttalande att komitén helt och hållet anslöte sig till den utaf

1876 års statsrevisorer uttalade åsigten, att framgången af en statsinstitutions

verksamhet icke borde höjas på en annans bekostnad, hemstält,

att Kongl. Maj:t matte bestämma den ersättning, som borde tillkomma

statens järnvägstrafik för postbefordran å statens jernvägar, till 18 öre

för hvarje kilometer, å hvilken för postverkets räkning hel postvagn å

jernvägen befordrades, samt i förhållande derefter för större eller mindre

del af vagn, som till postbefordran användes.

Denna komiténs hemställan hade af jernvägsstyrelsen i skrifvelse

till Kongl. Maj:t den 5 september 1889 förordats, och hade styrelsen

dervid uttalat den mening, att den sålunda föreslagna godtgörelsen vore

en lyckligt funnen medelväg emellan den då utgående ersättningen för

postbefordringen och den högre afgift, hvilken styrelsen i sin ofvannämnda

skrifvelse af den 14 augusti 1877 föreslagit, men hvilkens fastställelse

ej vidare ansåges kunna ifrågasättas.

Generalpoststyrelsen deremot hade i utlåtande af den 30 september

1889, på anförda skäl, hemstält, att bemälda komités förslag till förändrade

vilkor för postbefordringen icke måtte vinna Kongl. Maj:ts bifall.

Enär någon föreskrift om höjning af godtgörelsen för postbefordringen

å statens jernvägar icke utfärdats, utan denna godtgörelse fortfarande

utginge enligt Kongl. Maj:ts ofvan anförda bref af den 23 juni

1882, samt vid det förhållande att jemlikt kongl. kungörelsen den 3 november

1882 ersättningen för postbefordringen å enskilde tillhöriga jernvägar

utginge med högre belopp, än de för postens framförande å statens

jernvägar bestämda, eller för hel vagn, allt efter vagnens utrymme,

med 30 eller 25 öre för hvarje kilometer och i förhållande dertill för

half och fjerdedels vagn, hafva revisorerna, som ansåge af vigt. att i de

fall, der staten drefve industriel verksamhet, denna verksamhets ekonomiska

resultat borde, så vidt möjligt vore, af räkenskaperna framgå, och

att sålunda den ersättning, som från en statsinstitution i dylikt fall utginge

för en annans anlitande, borde vara noga afvägd, å detta ämne

fäst Riksdagens uppmärksamhet.

öfver denna revisorernas framställning hafva utlåtanden infordrats

från såväl generalspoststyrelsen som jernvägsstyrelsen.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

29

G ener alpoststyrelsen har i sitt utlåtande, hvad först beträffar det af

revisorerna anmärkta förhållande, att postverket finge vidkännas högre

afgift för postforslingen å enskildes än å statens jernvägar, erinrat, hurusom

vid fastställandet af de grunder, efter hvilka ifrågavarande godtgörelse

till enskildes jernvägar skall utgå, tillkommit synpunkter, som

icke egde giltighet, då ersättningsfrågan endast berörde två statens inrättningar,

i det att från de enskilde jernvägsegarnes sida, då frågan om

deras rätt till ersättning för postbefordringen varit föremål för pröfning,

helt naturligt gjorts gällande affärsgrundsatsen: högsta möjliga vinst.

Vidare vore härvid att bemärka, hurusom, jemlikt den författning

i förevarande afseende, som af revisorerna afsåges — kongl. kungörelsen

af den 21 december 1888 beträffande postverkets rätt i fråga om befordran

af bref och brefkort, äfvensom angående postförsändning å jernvägar,

med ångfartyg och med diligenser — ersättningen för postbefordringen

å enskildes jernvägar skall utgå med de af revisorerna angifna

belopp af 30 eller 25 öre per kilometer för hvarje för postforsling upplåten

hel vagn endast i de fall, då för postkupébefordring å jernväg icke

användes mer än ett tåg fram och åter i dygnet, men i motsatt fall beräknas

och utgå: för det andra tåget med 66V3 procent och för det

tredje samt hvart och ett följande tåg med endast 33 Va procent af det

belopp, som tillkomme jernvägen för det första tåget.

Jemväl borde, i sammanhang härmed, omnämnas, att exempel icke

saknats derpå, att enskilda jervägsbolag funnit med sin fördel förenligt

att träffa öfverenskommelse med postverket om posttransportens fullgörande

mot billigare lega än som uti omförmälda författning bestämts,

dervid i några fall medgifvits sådana vilkor för postbefordringen, som

icke stält sig dyrare än de för posttransporterna å statsjernvägarne gällande

fraktsatser.

Hvad sedermera anginge revisorernas uttalande derom, att den ersättning,

som från en statsinstitution utginge för en annans anlitande,

borde vara noga afvägd, har general poststyrelsen — med afseende på

det samband, hvari detta uttalande syntes stå till det af revisorerna omförmälda,

af koinitén för revision af statens jernvägstaxa den 1 oktober

1888 i ämnet afgifna betänkande med hemställan om förhöjning af den

ersättning, som borde tillkomma statens jernvägstrafik för postbefordran

å statens jernvägar — hänvisat till det af revisorerna jemväl omförmälda

underdåniga utlåtande, som af generalpoststyrelsen den 30 september

1889 afgifvits i anledning af berörda komitébetänkande, i hvilket utlåtande

generalpoststyrelsen sökt lemna en, så vidt möjligt, uttömmande

utredning af förevarande ersättningsfråga och dervid gjort gällande

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

en från komiterades yrkande skiljaktig uppfattning samt till stöd derför

hufvudsakligen anfört:

att för den i komitébetänkandet afsedda femårsperiod 1882—1886

den^på statsjernvägarnes persontrafik i vidsträcktare mening, d. v. s.

den egentliga personbefordringen samt befordringen af post-, fångoch

en del packvagnar, belöpande kostnaden för drift och underhåll utgjort

j medeltal per vagnkilometer 11,87 öre, hvadan, för postverkets

vidkommande, genom den stadgade afgiften, 13 öre per kilometer, icke

blott jernvägarnes samtliga kostnader blifvit betäckta, utan äfven beredts

jernvägstrafiken en ej så obetydlig nettovinst;

att den uti komitébetänkandet uttalade motsatta åsigt, eller att statens

jernvägstrafik skulle drabbats af förlust ej mindre genom postbefordringen

än ock genom annan dermed mest jemförlig trafik, eller persontrafiken

i egentlig mening — som ju under ifrågavarande år lemnat en

afkastning af, i medeltal, något mera än 18 öre per vagnkilometer —

finge sin förklaring deri, att komiterade funnit den af statsjernvägarnes

drift uppkomna vinst otillräcklig för gäldande af räntorna å det i jernvägsbyggnaderna

nedlagda kapital;

att, om också, då hänsyn toges till statens finanser i deras helhet,

på förlustkonto måste föras den skilnad, som kunde förefinnas mellan,

å ena sidan, det räntebelopp, staten årligen utbetalade för upplånadt, i

jernvägsföretag bundet kapital, och, å andra sidan, de bidrag till räntornas

gäldande, som statsjernvägarnes rörelse lemnade, denna förlust

för staten emellertid icke i någon mån betäcktes derigenom att, då jernvägarnes

nettoafkastning visat sig för ändamålet otillräcklig, bidrag till

räntebetalningarna hemtades jemväl från en annan förvaltningsgrens afkastning,

som i samma mån förminskades;

att, förutom posttransportafgiften, postverket, jemlikt kongl. brefven

den 20 december 1867 och den 28 mars 1873, egde att till statsjernvägarne

''‘utbetala godtgörelse för inredning och underhåll af de statsjernvägarne

tillhöriga vagnar, hvilka för postbefordran användes;

att, derest postverket, utöfver det betydande belopp detsamma hade

att till statsjernvägarne erlägga, skulle få vidkännas ytterligare utgifter

i och för postforslingen å statsbanorna, enligt de af komiterade föreslagna

grunder, och hvarigenom en årlig tillökning af postverkets trafikomkostnader

af ej mindre än omkring 200,000 kronor kunde beräknas

skola uppstå, sådant ej kunde undgå att menligt inverka på postverkets

förmåga af utveckling och derigenom äfven på den allmänna rörelsen i

dess helhet;

att, med afseende å hvad komiterade anfört angående de förmåner

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30. 31

postverket förmenades hemta af jernvägarne, utöfver den direkta nyttan

af postgodsets transport, nemligen genom användande, af jernvägarnes

personal och lokaler äfvensom genom möjligheten att indraga de kost

samma landsvägsposterna å de sträckor, der jernvägarne löpte fram,

vore att erinra, dels hurusom postverket för posternas handhafvande

och bevakning under transporterna hade i sin tjenst anstäld en talrik,

af postverket aflönad personal, dels att till de föreståndare för statens

jernvägar, hvilka tillika vore poststationsföreståndare, för postbestyrens

''handläggning utbetalades jemförelsevis ej obetydliga arfvoden från postverket,

dels ock att den af jernvägsnätets utveckling föranledda omreglering,

i åtskilliga fall, af postföringarna å .landsväg icke i det stora

hela medförde minskning utan fastmer ökning i. postverkets trafikomkostnader,

beroende hufvudsakligen derpå att, i den män jernvägstrafik

öppnades i en trakt, anspråk uppkomme hos kringliggande kommuner,

hvilkas områden icke gränsade intill jernvägslinien, att genom

täta postförbindelser med de invid jernvägen belägna stationer komma

i åtnjutande af de tillfällen till utvexling af snabba meddelanden med

andra orter, jernvägarne erbjöde;

att deremot jernvägsrörelsen, enär densamma icke kunde utan att

eu stark godstrafik egde rum med fördel bedrifvas, måste anses af postverket,

såsom förmedlare af den för allt varuutbyte orterna emellan erforderliga

affärskorrespondensen, hemta en beaktansvärd indirekt fördel

utöfver den för postbefordringen utgående godtgörelse;

att, med afseende å ej mindre den antydda vexelverkan mellan de

båda trafikinrättningarna än äfven den regelbundenhet, hvarmed jernvägarne

för den omfattande postbefordringen toges i anspråk, det icke

kunde anses billigt, att postverket skulle för posternas transport lemna

statsjernvägarna ersättning efter enahanda tariffgrunder, som för jernvägarnes

upplåtande till begagnande af enskilde resande vore gällande;

att en på billighet och rättvisa grundad uppskattning af statsjernvägarnes

-biträde åt postverket och postverkets deraf betingade ersättningsskyldighet

näppeligen kunde anses vara för handen, med mindre postverket

fritoges från deltagande i sådana utgifter, som skulle till alldeles

enahanda belopp drabba jernvägarne, om också någon postbefordran å desamma

icke egde rum, i hvilket afseende särskildt syntes mindre egentligt, att

bland de utgifter för jernvägarne, i hvilkas betäckande postverket ansåges

böra taga del, inberäknats jemväl den aflöning, staten består de i jernvägarnes

tjenst anstälde personer;

att, derest berörda aflöningskostnader frånräknades från stats; ernvägarnes

samtliga kostnader för drift och underhåll exempelvis under året 1887,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

samt öfriga omkostnader i behörig proportion fördelades på de särskilda

tagslagen, den siffra, som utvisade medeltalet af utgifter, utöfver personalafiöningen,

för trafiken i snälltåg och blandade tåg — de tågslag, som för

postföring toges i anspråk — eller 6,3 öre per vagnkilometer, i det närmaste

syntes motsvara den verkliga kostnad per vagnkilometer, som åsamkats

jernvägarne till följd af postvagnarnes framförande å statsbanorna under

det ifrågavarande året;

samt att i åtskilliga andra till verldspostföreningen hörande länder

den uppfattning syntes vara gällande, att postföringen å jernvägarne borde,

med hänsyn till vigten och betydelsen för det allmänna af en snabb och

oafbruten postsamfärdsel, vara antingen afgiftsfri eller i möjligaste mån

skonad för fraktumgälder.

Ehuru generalpoststyrelsen fortfarande för sin del icke kunde biträda

den uppfattning, att en mot jernvägarnes inkomst af persontrafiken svarande

afgift borde paföras statens postverk för det biträde, statsjernvägarne

lemnade i och för posternas transport, ansåge sig generalpoststyrelsen

emellertid icke böra lemna oanmärkt, hurusom ifrågavarande inkomst, som

för den femårsperiod, 1882—1886, hvilken afsetts i det af komitén för

revision af statens jernvägstaxa afgifna, ofvan omförmälda betänkande,

bestigit sig till i medeltal 18,29 öre per vagnkilometer, för den närmast

följande femårsperioden, 1887—1891, deremot utgjort allenast 16,80 öre

per vagnkilometer.

Förhållandet framginge af en i utlåtandet införd tablå, till hvilken

(sid. 479 i revisionsberättelsen) utskottet tillåter sig hänvisa.

För postföringen å statens jernvägar under år 1891 hade, enligt hvad

generalpoststyrelsen vidare meddelat, af postverket erlagts kronor 476,401:

30. Hade ersättningen utgått enligt den af 1888 års jernvägstaxekomité

föreslagna grund, eller med 18 öre per kilometer för hel vagn samt för

sa kallade DC-vagnar och postiljonskupéer i förhållande derefter, skulle

postfönngskostnaderna uppgått till kronor 658,332: 61.

Hvarje öres tillökning i afgift för vagnkilometer representerade således,

enligt förhallandena år 1891, ett belopp i jemnt tal af 36,000 kronor, ett

belopp, som naturligtvis stege, i samma mån antalet postförda kilometer ökades.

. Jemväl ansåge sig generalpoststyrelsen — som helt och hållet anslöte

sig till den af Riksdagens revisorer uttalade åsigt, att den ersättning, som

åt en statsinstitution utginge till en annan statsinstitution för lemnadt biträde,

borde vara noga afvägd — böra erinra, hurusom, efter det att i

nattsnälltagen å linien Stockholm—Malmö för postverkets räkning upplåtits

sa kallade bogievagnar med omkring 48 procent större golfyta och utrymme

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 3Ö.

33

i öfrigt än de förut å linien använda hela postvagnar, generalpoststyrelsen

med jernvägsstyrelsen trädt i underhandling i fråga om den förhöjda ersättning,

som — beräknad i förhållande till det ökade utrymmet och den

fastställa afgiften af 13 öre per kilometer för hvarje till postbefordran

använd fyrhjulig jernvägsvagn — i detta särskilda fall borde utgå, samt att den

dervid mellan de båda styrelserna träffade öfverenskommelse om godtgörelsens

bestämmande till 18 öre för hvarje med bogievagn för postverkets

räkning tillryggalagd kilometer blifvit af Kongl. Maj:t, jemlikt

bref till generalpoststyrelsen den 27 sistlidne april, godkänd att tills vidare

lända till efterrättelse.

I det generalpoststyrelsen vidhölle sin vid föregående tillfällen, då

styrelsen haft att yttra sig i fråga om de grunder, efter hvilka ersättning

till statsjernvägarne för posttransporten borde utgå, häfdade uppfattning

att, om godtgörelse af postmedlen i berörda hänseende skulle utbetalas,

densamma borde motsvara den verkliga tillökning i kostnad för jernvägstrafiken,

som uppkommit deraf att, utöfver de för den egentliga trafiken

erforderliga vagnar, i ordinarie tåg medföljde en för posttransport afsedd

jernvägsvagn, hemstälde styrelsen, att revisorernas förevarande framställning

icke måtte till någon åtgärd föranleda.

I förenämnda utlåtande har jernvägsstyrelsen anfört, att revisorernas

uttalande i denna sak måste anses såsom ett understödjande af de hemställanden,

som af vederbörande komitéer och jernvägsstyrelsen gjorts om

höjning af afgifterna för postbefordringen utöfver de nu gällande. Till

h vilket belopp förhöjningen allra minst borde ske, för att dessa af gifter

skulle blifva från jernvägens sida antagliga, hade styrelsen senast uttalat

i sin af revisorerna omförmälda skrifvelse af den 5 september 1889 med

anledning af 1888 års komités utlåtande i ämnet. Beträffande den der

förordade grunden för beräkningen af postbefordringsafgifterna, 18 öre per

kilometer för hel postvagn af samma utrymme som de för närvarande

begagnade tvåaxliga postvagnarne, meddelade styrelsen, att denna afgift

vore alldeles lika med den, som för närvarande vore faststäld å de norska

statsjernvägarne för tvåaxlig postvagn å såväl normal- som smalspårig

linie.

Utskottet, som delar den åsigt, som uttalats af 1876 års komité för

förberedande granskning af styrelsens för statens jern vägstrafik förvaltning,

af 1876 års statsrevisorer, af 1888 års komité för revision af statens jernvägstaxa

och nu senast af 1892 års revisorer, nemligen, att framgången

af en statsinstitutions verksamhet ej bör höjas på en annans bekostnad,

finner sig böra hemställa,

Bih. till rulad. Prot. 18.93. 4 Sami. 1 Afd. 23 Häft.

5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Siatsritskotlets Utlåtande N:o 30.

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru

den ersättning, som af postverket för postbefordran på

jernväg erlägges, må blifva mera noga afvägd än för

närvarandee är fallet.

Telegrafverket.

§ 14.

(Eev.-ber. pag. 219—222; uti. pag. 483—485.)

Ang. förän- Jemte förmälan att formulär för telegrafverkets räkenskaper icke

J,ung T/tlu- blifvit af Kongl. Maj:t faststäldt samt att detta verks hufvudbok, till eu

grafverkets början mycket enkel, efter hand i mån af verkets utveckling erhållit den

form, som densamma under de senare åren intill år 1891 företett, hafva

revisorerna meddelat, att, så vidt revisorerna kunnat finna, någon anmärkning

mot denna form icke framstälts, med undantag deraf att 1891 års

revisorer uttalat den åsigt, att särskild räkenskap borde föras rörande

telefonmedlen utan sammanblandning med redogörelsen rörande telegrafmedlen.

I det med anledning af revisorernas omförmälda uttalande afgifna

utlåtande hade telegrafstyrelsen, på angifna skäl, förklarat, att det

för närvarande icke vore möjligt att utan sammanblandning föra helt och

hållet skilda räkenskaper för telegraf- och telefon väsendet; men då telegrafstyrelsen

i det syfte, som revisorerna i sin berättelse omförmält, för stationernas

och öfrige underlydandes redogörelser redan infört nya formulär,

i hvilka inkomst- och utgiftstitlarna vore skilda i två kolumner, den ena

för telegraf- och den andra för telefonmedel, skulle styrelsen blifva i tillfälle

att år 1892 uppställa telegrafverkets räkenskaper på ett sådant sätt,

att det af revisorerna åsyftade ändamål skulle i hufvudsak förverkligas.

Från och med år 1891 hafva, enligt hvad revisorerna vidare anfört,

telegrafverkets räkenskaper uppstälts efter en förändrad plan; men denna

förändring hade, så vidt revisorerna kunnat finna, icke varit egnad att

främja förenämnda mål. Många af de siffror, som vore upptagna uti den

i revisionsberättelsen intagna tabell öfver telefonmedlen, hade endast med

stor svårighet, och efter inhemtade upplysningar från verkets administrativa

byrå, kunnat af revisorerna återfinnas i telegrafverkets hufvudbok.

Ett sådant missförhållande måste medföra osäkerhet vid räkenskapernas

granskning; och då det i förevarande fall vore så mycket nödvändigare

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

35

att komma till ett noggrant resultat, som, enligt Riksdagens på framställning

af Kong! Maj:t gjorda medgifvande, det öfverskott, som kunde å

telegrafinkomsterna uppstå, finge af Kongl. Maj:t användas för telegrafverkets

tidsenliga utveckling och förbättring, så kunde revisorerna redan

af denna anledning icke anse den nu gjorda förändringen i uppställningen

af telegrafverkets räkenskaper tillfredsställande.

Då efter mångåriga förberedelser ett nytt formulär för rikshufvudboken

genom kongl. brefvet den 15 februari 1855 faststäldes, hade tillika

framhållits önskvärdheten deraf, att de förvaltande verkens samt alla redovisande

embets- och tjenstemäns räkenskaper blefve uppgjorda i möjligaste

likstämmighet med den nya planen för riksbokslutet, pa det desammas

resultat måtte med lätthet och utan vidlyftiga omslut kunna i rikshufvudboken

intagas. Kongl. Majlt hade ock anbefalt statskontoret att för de

särskilda myndigheterna uppgöra och till Kongl. Maj:ts pröfning öfverlemna

räkenskapsformulär, upprättade med nu angifna syfte.

Att telegrafverkets hufvudbok för år 1891 icke motsvarade de anspråk

på likstämmighet med planen för riksbokslutet, som i åberopade kongl.

bref af den 15 februari 1855 uppstäldes, framginge af hvad ofvan blifvit

anfördt, då ju i rikshufvudboken endast inginge redogörelse för telegrafmedlen

och icke för telefonmedlen, men redogörelsen för dessa två slag

af medel vore i telegrafverkets hufvudbok sammmanblandade, och följaktligen

denna hufvudboks resultat icke kunde utan svårighet i rikshufvudboken

intagas.

Denna svårighet ökades deraf, att i telegrafverkets af revisorerna nu

granskade räkenskaper — i olikhet med hvad förut varit förhållandet - införts värden af telegraf- och telefonlinier samt inventarier. Beträffande

denna åtgärd anförde revisorerna, att det synts dem så mycket anmärkningsvärdare,

att densamma blifvit utan Kongl. Maj:ts tillstånd vidtagen,

som Kongl. Maj:t i åberopade kongl. bref den 15 februari 1855 — med

anledning af den af rikets vid 1847 ——1848 årens riksdag församlade, ständer

väckta fråga om uteslutande från allmänna verks penningeredovisningar

af värden å fastigheter samt å vissa inventarier och materialier, som icke

kunde till rörliga tillgångar räknas, eller i allmänhet till liqvider för det

allmännas räkning begagnades — förklarat, att, sedan nya formulär för de

förvaltande verkens räkenskapsföring blifvit genom statskontoret uppgjorda

samt af Kongl. Maj:t pröfvade och faststälda, förenämnda fastighets-, och

inventarievärden icke vidare borde uti ifrågavarande räkenskaper ingå.

Härjemte hafva revisorerna uttalat den uppfattning, att det, med hänsyn till

angelägenheten att vinna dels likformighet i sättet för de offentliga räkenskapernas

upprättande, dels åskådlig öfversigt öfver de ifrågavarande all
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

manna medlens redovisning och förvaltning, vore önskvärdt, att värdena

af materiel och inventarier åter blefve ur telegrafverkets räkenskaper uteslutna.

Men om särskilda skäl skulle föranleda Kongl. Maj:t att i förevarande

hänseende medgifva ett undantag för telegrafverket, i likhet med

hvad förut för statens jernvägar egt rum, så syntes dock införandet af

dessa värden i räkenskaperna böra ske först sedan ett noggrannare öfvervägande

af sättet härför föregått, så att förändringen dels kornme att öfverensstämma

med i öfrigt för telegrafverket gällande bestämmelser, dels icke

omöjliggjorde en öfversigt af de i bokslutet afsedda förhållanden.

Jemte erinran att Riksdagen, på samma gång som den till telegrafverket

anvisat ett reservationsanslag, lika med det belopp, till hvilket inkomsttiteln

''telegrafmedel» blifvit beräknad, derjemte gjort ett medgifvande

beträffande det öfverskott, som kunde å telegrafinkomsterna uppstå, yttra

revisorerna vidare, att häraf borde följa, att telegrafverkets räkenskaper så

fördes, att de utvisade huru stort detta öfverskott för året vore, men att

så icke kunde ske, om räkenskaperna allt framgent fördes som för år 1891,

enär det i rikshufvudboken såsom reservation till år 1892 upptagna beloppet

300,493: 76 kronor icke förekomme i den i telegrafverkets hufvudbok

för år 1891 utförda utgående balansen.

Efter anförande af ett exempel å huru invecklade telegrafverkets

räkenskaper visat sig vara, hafva revisorerna slutligen anfört att, då ett

nytt räkenskapsformulärs upprättande för telegrafverket uppenbarligen vore

af behofvet påkalladt, önskvärdt vore, att ett sådant formulär måtte varda,

efter statskontorets hörande, af Kongl. Maj:t faststäldt.

I häröfver afgifvet utlåtande har telegrafstyrelsen anfört, att den omständigheten

att, på sätt revisorerna jemväl framhållit, något räkenskapsformulär

ej blifvit för telegrafverket faststäldt, syntes hafva berott derpå,

att verket år 1855, då nytt räkenskapsformulär för de förvaltande verken

påbjudits, varit helt nytt och att verkets inkomster och utgifter då ännu

ej intagits i riksstaten, hvilket ej skett förr än flere år senare, eller i början

af 1870-talet. Samma förhållande egde nu rum beträffande verkets telefonväsende,

för hvilket redogörelse ej inginge i rikshufvudboken.

Telegrafstyrelsen hade vid ett föregående, med detta likartadt tillfälle,

som af statsrevisorerna äfven omnämnts, angifvit de skäl, hvarför, åtminstone

för det närvarande, det icke vore möjligt att utan sammanblandning

föra helt och hållet skilda räkenskaper för telegraf- och telefonväsendet.

Ur den för de begge slagen af medel gemensamma hufvudboken hade styrelsen

dock alltid i den berättelse om telegrafverkets förvaltning, hvilken

styrelsen, jemlikt instruktion, hade att årligen till Kongl. Maj:t afgifva,

sökt lemna en möjligast noggrann redogörelse för förhållandet med de sär
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

37

skilda medlens ställning, hvilken berättelse styrelsen tillförene varit i tillfälle

att, jemte det stadgade räkenskapssammandraget, kunna vid tiden för

revisionen till revisorerna öfverlemna. Berättelsen för år 1891 hade likväl

icke hunnit att till trycket befordras i så god tid, att den kunde, såsom

önskligt varit, revisorerna delgifvas, hvilket förhållande varit beroende ^pa

att hufvudboksarbetet ej hunnit i vanlig tid afslutas. Orsaken härtill läge

i den från och med samma år tillämpade förändring i telegrafverkets

räkenskapsväsende, hvarigenom värdet af verkets hela egendom blifvit i

räkenskapen intaget, hvilket nya bokföringssätt varit förenadt med många

svårigheter och kraft betydligt ökadt arbete.

I anledning af revisorernas uttalande derom att denna åtgärd synts

anmärkningsvärd, har telegrafstyrelsen dels aberopat det sakförhållande,

att styrelsen hvarken genom erhållen särskild skrifvelse eller genom Svensk

författningssamling varit i tillfälle att taga kännedom om ofvanberörda

kongl. bref till statskontoret af den 15 februari 1855, dels anfört de skäl,

som° föranledt vidtagandet af ifrågavarande förändring af telegrafräkenskapernas

uppställning.

Telegrafverket använde nemligen för sin verksamhet en dyrbar materiel

och vore i sådant hänseende bland de förvaltande vei‘ken närmast

jemförligt med statens jernvägar, som derför synts telegrafstyrelsen böra

lämpligast tagas till mönster i förevarande hänseende. Beträffande den

egentliga telegrafverksamheten kunde denna förändring i räkenskapsväsendet

anses väl icke alldeles nödvändig, men dock af otvifvelaktigt intresse för

bedömandet af det ekonomiska resultatet af sagda verksamhet; men genom

den nya verksamhetsgren, som telegrafverket erhållit genom telefonväsendet,

och den stora utveckling, som detsamma under senaste åren vunnit, hade

deremot den ifrågavarande räkenskapsförändringen af styrelsen ansetts oundgängligen

nödig. Telegrafverket hade nemligen för telefonanläggningar

erhållit dels betydliga anslag utan återbetalningsskyldighet, dels låneanslag.

Hvartill dessa medel skolat användas, hade styrelsen vid derom gjorda

framställningar för hvarje gång fått i detalj uppgifva, och borde derför

lätt inses nödvändigheten för styrelsen att kunna visa det ekonomiska

resultatet af hvarje inköpt eller anlagdt telefonnät eller, med andra ord,

affärens större eller mindre godhet. Värdet af ett telefonnät förändrades

oupphörligen genom detsammas utvidgning eller, efter inköp af enskildt

sådant nät, genom dettas ombyggnad och komplettering, hvilket äfven

borde kunna af räkenskaperna visas.

Om derför hufvudbokens uppställning bibehållits oförändrad, skulle,

enär verket häftade i skuld för lån i och för telefonväsendet till belopp af

öfver 3,000,000 kronor, det egendomliga förhållande inträffat, att räken
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

skapen kommit att utvisa en stor skuldsumma, men en jemförelsevis ringa

tillgång. Vidare skulle det hafva mött svårighet att något så när med

noggrannhet kontrollera, att den af telegrafverket i stora qvantiteter köpta

materiel blefve rättvist debiterad på de många olika titlarne af telegrafoch

telefonanläggning och underhåll vid hvarje station och telefonnät,

derest icke materielens pris finge i räkenskapen upptagas såväl vid underlydande

telegraf- och telefonstationer och hos vederbörande ingeniörer vid

liniebyggnaderna, som ock derefter hos centralförvaltningen. De anförda

skälen syntes tillräckligt visa nödvändigheten af den vidtagna åtgärden

med materiel-värdenas intagande i hufvudboken. Styrelsen hyste den uppfattning,

att telegrafverkets räkenskap borde vara så uppstäld, att det blefve

möjligt framvisa såväl i sin helhet som i detalj det ekonomiska resultatet

af telegraf- och telefonverksamheten, äfven om härigenom större besvär

skulle förorsakas vederbörande vid rikshufvudbokens upprättande.

Telegrafstyrelsen, som vid värdebeloppens intagande i 1891 års räkenskap

sökt, så vidt möjligt, bibehålla den förutvarande uppställningen af

hufvudboken, medgåfve gerna, att sättet, hvarpå detta skett, till en början

icke varit fullt tillfredsställande, utan vållat svårigheter icke allenast vid

räkenskapens granskning utan äfven vid dess uppgörande, af hvilken anledning

styrelsen redan gått i författning om utarbetande af ett detaljeradt

förslag till räkenskapsväsendets bättre ordnande från och med innevarande

år.

Derest Kongl. Maj:t, med anledning af hvad sålunda i förberörda hänseende

förekommit, skulle finna för godt besluta om nytt räkenskapsformulär

för telegrafverket, hemstälde telegrafstyrelsen, att med upprättandet

af förslag till sådant formulär måtte få anstå, till dess att någon

erfarenhet vunnits om resultatet af den nyss omförmälda åtgärd, som af

telegrafstyrelsen vidtagits till förbättrande af telegrafverkets räkenskapsväsende

för tiden från och med år 1893.

Utan att vilja inlåta sig på bedömande af huruvida värdena af materiel

och inventarier lämpligen böra i telegrafverkets hufvudbok upptagas

eller ej, har utskottet funnit det vara af vigt, att formulär för detta verks

räkenskaper varder, på sätt i afseende å öfriga allmänna verks räkenskaper

egt rum, af Kongl. Maj:t efter statskontorets hörande faststäldt, dervid

Kongl. Maj:t lärer komma att afgöra, huruvida undantag från de genom

kongl. brefvet den 15 februari 1855 meddelade bestämmelser angående

inventarievärdens uteslutande från verkens penningeredovisningar må anses

vara beträffande telegrafverket af förhållandena påkallad t.

I afseende å uppställningen af telegrafverkets medelsredogörelse har

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30. 39

utskottet vidare velat ansluta sig till den af både 1891 och 1892 arens

revisorer uttalade mening derom, att särskild räkenskap bör föras rörande

telefonväsendet, utan sammanblandning med redogörelsen för telegrafmedlen.

De betydande belopp, som numera användas för telefon väsendets utveckling,

synas i och för sig utgöra giltig anledning till en sådan åtgärd; och

härtill kommer att, på sätt nästlidet års revisorer erinrat, det öfverskott,

som uppstår å telegrafinkomsterna, enligt Riksdagens medgifvande får- användas

till telegrafverkets tidsenliga utveckling och förbättring, till följd

hvaraf utaf räkenskaperna tydligen bör framgå, att detta öfverskott tages

i anspråk allenast för telegrafverket och ej för telefonväsendet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,

att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida

icke nytt formulär för telegrafverkets räkenskaper

må, efter statskontorets hörande, af Kongl. Maj:t fastställas,

dervid Kongl. Maj:t täcktes^pröfva, huruvida icke

detta verks räkenskaper må föras på sådant sätt, att redogörelserna

för telegraf- och telefonmedlen varda atskilda.

§ 15.

Hvad för öfrigt blifvit af revisorerna anmäldt och erinradt har utskottet

funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i öfvervägande

vid behandling af de utgiftsanslag, revisorernas framställning berör,

dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom vederbörande utlåtanden

nöjaktigt förklaradt, dels ej vara af den vigt, att, oaktadt förklaringen

icke varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens åtgärd bort af förhållandena*

påkallas, dels slutligen icke hafva varit af beskaffenhet att från

utskottets sida påkalla något yttrande.

Stockholm den 10 mars 1893.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Reservationer:

vid § 2 (angående utbetalningar för uppehållande af en fördelningschefsbefattning):
af

herrar P. Andersson och S. G. von Frusen;

vid ^ $ 4 (angående betäckande af brist å bestämdt anslag med besparing

å reservationsanslag):

af herr P. Andersson.

Stockholm, Ivar Haeggströms Boktryckeri, 1893.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1893:65 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens är 1892 församlade revisorers berättelse angående verkstad granskning af statsverkets jemte dertill hörande s. 1 i texten