Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 22

1894-03-09 · 7 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 5 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1894:22, Lagutskottets Utlåtande N:o 22

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

1

N:o 22.

Ank. till Riksd. kansli den 9 mars 1894, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställningar

rörande dels ändring af 20 § i förordningen angående

inteckning i fast egendom den 16 juni 1875 och dels

tillägg till 23 § i samma förordning.

Förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875

stadgar i 20 § såsom regel, att, om någon vill låta förnya inteckning, lian

skall hos den rätt, som beviljat inteckningen, i hufvudskrift uppvisa den

handling, hvarå inteckningen är beviljad. Dock medgifver samma §, att

inteckningshandlingen kan företes äfven inför annan underrätt, och stadgas

för sådant fall: »den rätt läte, då sådant sker, i sitt inteckningsprotokoll

korteligen intagas hvad handlingen innehåller med dag och årtal, då den

utgafs, af hvilken rätt inteckningen är beviljad, när och under hvilken § i

protokollet det skedde, och när inteckningen förnyades, om det skett», hvarefter

föreskrift meddelas dels att rätten skall å inteckningshandlingen teckna

bevis, att den varit företedd för vinnande af inteckningsförnyelse, dels ock

att sökanden skall inom den för förnyelse stadgade tid till inteckningsdomstolen

ingifva protokollet öfver uppvisandet.

I sin till innevarande riksdag afgifna, till lagutskottets behandling hänvisade

embetsberättelse för år 1893 hemställer justitieombudsmannen, att

Riksdagen måtte för sin del besluta, att nämnda lagrum skall erhålla följande

ändrade lydelse:

»Vill någon låta förnya inteckning; uppvise hos rätten i hufvudskrift

den handling, hvarå inteckningen är beviljad, och skrifve rätten inteckningsförnyelsen

därå. Stånde ock sökanden fritt att inför annan underrätt förete

inteckningshandlingen: den rätt läte, då sådant sker, i sitt inteckningsprotokoll

korteligen intagas hvad handlingen innehåller med dag och årtal,

då den utgafs, af hvilken rätt inteckningen är beviljad, när och under

hvilken § i protokollet det skedde, och när inteckningen förnyades, nedsattes

Uih. till Riksd. Prot. 1894. 7 Sami. 12 Höft. (N:is 22—23). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

eller annorledes förändrades, om det skett; teckne ock bevis å handlingen,

att den varit företedd till vinnande af inteckningsförnyelse: sedan ingifve

sökanden protokollet deröfver till den rätt, som inteckningen beviljat, inom

tid som i 19 § sägs; och vare detta så gildt, som om handlingen der blifvit

företedd.»

Till stöd för den föreslagna ändringen anför justitieombudsmannen:

Redan enligt förordningen den 13 juli 1818 egde den, som ville söka

inteckningsförnyelse, att inför rätten i den ort, hvarest han bodde, förete

inteckningshandlingen för att, såsom orden lydde, i »dess inteckningsprotokoll

införas», hvarefter bevis öfver uppvisandet skulle till inteckningsdomstolen

ingifvas inom samma tid, som nu är stadgad. Dessa ord: »i dess inteckningsprotokoll

införas», blefvo emellertid af några domstolar så tolkade, att de

ansågos utgöra hinder för intecknings förnyelse, derest inteckningshandlingen icke

vid uppvisandet blifvit in extenso i inteckningsprotokollet införd, utan endast till

innehållet anmärkt. Med anledning häraf och då den uppvisade handlingens

beskrifvande i protokollet på sådant sätt, att densamma blefve fullt individualiserad,

borde vara för ändamålet tillfyllest, men, å andra sidan, till stöd för

dess fullständiga införande i protokollet kunde åberopas förordningens ordalag,

blef, på justitieombudsmannens framställning och i öfverensstämmelse med

hvad redan den äldre lagberedningen föreslagit, den ändring af ifrågavarande

lagstadgande vid riksdagen åren 1859—1860 antagen, som sedermera blef lag

genom förordningen den 9 april 1861 och hvarigenom i hufvudsak samma

föreskrifter lemnades angående inteckningshandlings uppvisande och anmärkande

i inteckningsprotokollet, hvilka sedermera inkommo i förordningen den

16 juni 1875.

Tillkomsten af stadgandena angående hvad som bör antecknas i den

rätts protokoll, der uppvisande af inteckningshandling för förnyelse vid annan

domstol eger rum, visar sålunda visserligen, att dermed afses, att inteckningshandlingen

icke behöfver i sin helhet i protokollet införas, men å andra

sidan lära dessa stadganden lika litet som det förut begagnade uttrycket »i

inteckningsprotokollet införas» med nödvändighet böra tolkas strängt efter

bokstafven. Enligt hvad jag inhemtat, förfares emellertid vid en och annan

domstol sålunda, att, då inteckningshandling der uppvisas för ifrågavarande

ändamål, anteckningarna i protokollet öfver uppvisandet städse inskränkas

till de förhållanden, som i 20 § af förordningen den 16 juni 1875 uttryckligen

nämnas, och således endast angifva, när och af hvilken rätt inteckningen

är beviljad, när och under hvilken § i protokollet det skedde och när

inteckningen förnyades, om det skett.

Om deremot inteckningen undergått förändring i afseende på förmånsrätten,

göres derom ej anteckning, och följaktligen kommer inteckningsdom
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22■ 3

stolens protokoll öfver förnyelsen ej heller att innehålla något angående en

så vigtig förändring med inteckningen. Följden deraf måste blifva, att

gravationsbevis angående den intecknade fastigheten, utfärdadt med ledning

af de 10 sista årens inteckningsprotokoll, blir origtigt i afseende å en sådan

intecknings förmånsrätt, så vida nemligen förändringen i afseende å förmånsrätten

inträffat mer än 10 år före bevisets utfärdande.

Då det måste vara af synnerlig vigt, att hvarje förhållande, som kan

menligt inverka på fastighetskrediten, undanrödjes, anser justitieombudsmannen

ett stadgande vara behöfligt, som ålägger domstol, der inteckningshandling

uppvisas för ifrågavarande ändamål, att i protokollet göra anteckning

angående möjligen vidtagna förändringar i fråga om inteckningen.

Det kan invändas, att en anteckning i protokollet angående förändring

i afseende å förmånsrätten ligger utom området för frågan om inteckningsförnyelsen,

men denna invändning torde sakna annan befogenhet än den rent

formella och lärer derför icke böra tillmätas stor betydelse. Vigtigare är

utan tvifvel den anmärkning, som äfven kan göras, att jemväl vid inteckningsförnyelse

omedelbart vid inteckningsdomstolen, för hvilket fall föreskrift

saknas om hvad i protokollet bör antecknas, underlåtenhet att anteckna förändringar

i afseende å förmånsrätten kan medföra samma olägenheter, som

då inteckningen uppvisas vid annan domstol. Men dels torde i allmänhet i

sådant fall inteckningsdomstolen af omsorg att gifva sina inteckningsprotokoll

all den fullständighet, som deras vigt kräfver, manas att i protokollet intaga

alla de omständigheter angående inteckningen, som af handlingen utvisas,

och dels förefinnes i detta fäll ej samma fara för ofullständiga anteckningar,

som då en detaljerad föreskrift om hvad som skall antecknas kan åberopas

till stöd för uraktlåtenhet att anteckna annat än det föreskrifna.

Hvad justitieombudsmannen sålunda anfört finner utskottet ådagalägga

önskvärdheten deraf, att den af justitieombudsmannen föreslagna ändringen

vidtages; och får utskottet följaktligen hemställa,

l:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 20 §

i förordningen angående inteckning i fast egendom den

16 juni 1875 skall erhålla följande ändrade lydelse:

»Vill någon låta förnya inteckning; upp vise hos rätten i

hufvudskrift den handling, hvarå inteckningen är beviljad,

och skrifve rätten inteckningsförnyelsen derå. Stånde ock

sökanden fritt att inför annan underrätt förete inteckningshandlingen:

den rätt läte, då sådant sker, i sitt inteckningsprotokoll

korteligen intagas hvad handlingen innehåller

opaginerad Kontrollera mot PDF

i

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

med dag och årtal då deri utgafs, af hvilken rätt inteckningen

är beviljad, när och under hvilken § i protokollet

det skedde, och när inteckningen förnyades, nedsattes eller

annorledes förändrades, om det skett; teckne ock bevis å

handlingen, att den varit företedd till vinnande af inteckningsförnyelse;

sedan ingifve sökanden protokollet deröfver

till den rätt, som inteckningen beviljat, inom tid som i

19 § sägs; och vare detta så gildt, som om handlingen

der hlifvit företedd.»

I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft en af

justitieombudsmannen i hans ofvannämnda embetsberättelse gjord hemställan om

tillägg till 23 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16

juni 1875, sådan denna § lyder enligt förordningen den 6 oktober 1882.

Ganska länge, anför justitieombudsmannen, har uppmärksamheten varit

fäst på de många tillfällen till missbruk, som uppkomma i följd af det i nämnda

paragraf införda stadgande om rätt för ny egare till fastighet, som blifvit

efter utmätning såld å offentlig auktion eller under konkurs, i den ordning

konkurslagen bestämmer, att utan uppvisande af inteckningshandlingarna i

hufvudskrift erhålla dödning af inteckningarna för de fordringar, som antingen

alldeles icke eller endast till någon del kunnat af köpeskillingen gäldas.

I justitieombudsmannens berättelse till 1884 års Riksdag framhålles, hurusom

det händt, att inteckningar, som på grund af nyss anförda stadgande hlifvit

dödade, »sedermera i föreskrifven ordning förnyats, åter lefvat upp och användts

såsom säkerhet för penningeförsträckningar eller upplåtelser af nyttjanderätt

m. m.» samt att »hvarken lagstifning eller vedertaget rättsbruk erbjöde

någon fullt betryggande utväg att upptäcka och förhindra detta för

realkrediten särdeles vådliga missbruk». Justitieombudsmannen, som anvisade

några utvägar till undanrödjande af farorna af detta missbruk, slutade sitt

yttrande i ämnet på följande sätt: »Det återstår i allt fall många tillfällen

till svikligt förfarande med dessa inteckningar, som dödats, utan att hafva

varit företedda inför domstolen. Dessa kunna likväl förekommas genom iakttagande

af den försigtigheten att aldrig såsom säkerhet mottaga inteckningar,

hvilka icke åtföljas af gravationsbevis; men är den dödade inteckningen förnyad,

inflyter hon i gravationsbeviset, och emot bedrägeri med en slik handling

skyddar alltså icke den försigtighet, som nyss anbefaldes.» Uti hvad

dåvarande justitieombudsmannen sålunda anfört vill jag instämma, dock att

jag till det sista yttrandet, eller att man genom att fordra gravationsbevis

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

o

icke skulle vara skyddad mot bedrägeri med en dödad, men sedermera förnyad

inteckning, vill foga den inskränkning: så vida mer än 10 år förflutit

mellan inteckningens dödning och gravationsbevisets utfärdande; ty har dödningen

inträffat under de 10 år, som gravationsbeviset omfattar, måste densamma

vara deri omförmäld. Dessutom är att märka att, sedan dödningen

blifvit införd i inteckningsboken, kan upplysning derom vinnas af det utdrag

af samma bok, som skall vara tecknadt å protokollsutdrag angående inteckningens

förnyande, om sådan egt rum. Häri erbjuder sig sålunda en säkerhet

mot bedrägerier med de dödade, men sedermera förnyade inteckningarna.

Men det är icke endast de på ifrågavarande sätt dödade och sedermera

förnyade inteckningarna, som visat sig gifva anledning till bedrägerier.

Hvarje inteckning, som enligt de i 23 § gifna bestämmelser må dödas, utan

att inteckningshandlingen företes, kan, innan dödandet egt rum, utsläppas i

rörelsen, och den, som mottager en sådan handling, är urståndsatt att af

dess innehåll eller af gravationsbevis erhålla kännedom om inteckningens beskaffenhet.

Att på lagstiftningens väg, sä vidt möjligt, söka hindra de, enligt hvad

jag från skilda håll förnummit, allt mer vanliga missbruken af sådana inteckningshandlingar

lärer vara högeligen af behofvet påkalladt. Hvad som i

sådant afseende kan göras synes mig vara att tillse, att inteckningsprotokollen

och inteckningsboken (för stad fastighetsbokens inteckningsspalt) komma att

innehålla anmärkning angående de inteckningar, hvilka jemlikt de förut anförda

stadgandena kunna dödas, utan att inteckningshandlingarna företes. För

att ernå detta har jag trott föreskrift lämpligen böra meddelas derom, att

vid lagfart å sådant fång, som i 23 § afses, det skall åligga domstolen att

af lagfartssökanden fordra och i inteckningsprotokollet införa uppgifter angående

de inteckningar, som antingen alldeles icke eller endast till någon del

kunnat af köpeskillingen gäldas. Gravationsbevis angående den intecknade

egendomen komme då under en tid af 10 år efter anteckningen i inteckningsprotokollet

att innehålla upplysning om dessa inteckningars rätta värde, och

af de utdrag af inteckningsboken, som å protokollsutdrag i derefter förekommande

ärenden rörande nämnda inteckningar blefve tecknade, kunde samma

upplysning erhållas.

Justitieombudsmannen hemställer på dessa skäl, att Riksdagen ville för

sin del besluta ett så lydande tillägg till förordningen angående inteckning i

fast egendom den 16 juni 1875, hvilket tillägg kunde såsom ett andra mom.

fogas till 23 §:

»Då lagfart sökes å sådant fång, som i denna paragraf afses, vare

sökanden skyldig visa, om och i hvilken män köpeskillningen varit tillräcklig

till gäldande af i fastigheten intecknad fordran; och åligger det rätten

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

att i inteckningsprotokollet göra anteckning angående de inteckningar, hvilka

antingen alldeles icke eller endast till någon del kunnat af köpeskillingen

gäldas.»

Derjemte anmärker justitieombudsmannen, att derest detta förslag bäfver

lag, ett motsvarande stadgande erfordras i de af Konungen meddelade föreskrifter

angående inteckningsböckernas förande.

Såsom justitieombudsmannen anfört, torde det hafva inträffat, att inteckningar,

som enligt 23 § i förordningen angående inteckning i fast egendom,

blifvit efter anslag dödade, sedermera i föreskrifven ordning förnyats.

Vid inteckningsförnyelse anser sig nemligen i regel vederbörande domare

kunna åtnöja sig med att i fråga om tiden för inteckningens gällande kraft

undersöka den till förnyelse företedda handlingen med derå tecknade bevis

och någon förpligtelse för honom att i sådant afseende genomgå och granska

inteckningsprotokoll och inteckningsboken förefinnes icke stadgad i lag. Genom

den granskning, som sålunda åligger honom såsom en laglig förpligtelse, kan

en sådan kännedom icke vinnas i fråga om inteckning, som blifvit på ofvannämnda

sätt dödad, ty anteckning derom finnes icke å inteckningshandlingen.

Den omständighet, att någon vid uppvisandet inför domstol af en enligt

ifrågavarande lagrum dödad inteckning kan lyckas få densamma förnyad, bör

emellertid, enligt hvad utskottet föreställer sig, i allmänhet icke vara af beskaffenhet

att föranleda missbruk. Vid uppsättande af expeditionen rörande

förnyelsen måste nemligen ur inteckningsboken upplysning vinnas om inteckningens

dödning, och det lärer då icke vara domaren förmenadt att, till förebyggande

af handlingens begagnande i svikligt syfte, å densamma göra vederbörlig

anteckning. Såsom justitieombudsmannen anmärkt, kan man för öfrigt

genom att fordra gravationsbevis skydda sig mot bedrägeri med en på nämnda

sätt dödad men sedermera förnyad inteckning, så vidt dödningen inträffat under

de tio år gravationsbeviset omfattar, och skulle inteckningen hafva dödats

derförut, är det ändock i allmänhet lätt att skaffa sig kännedom om dödningen,

enär densamma, så vida den icke egt rum före inteckningsbokens uppläggande,

måste vara deri införd.

Om sålunda, enligt utskottets åsigt, bedrägeri med inteckningar, hvilka

dödats i enlighet med de i 23 § af förevarande förordning gifna föreskrifter

men derefter förnyats, ytterst sällan bör förekomma, lärer förhållandet icke

vara enahanda beträffande sådana inteckningar, som enligt nämnda lagrum

må dödas, men med hvilka dylik åtgärd ännu icke vidtagits. De kunna utsläppas

i rörelsen; och den, som mottager en dylik handling, är urståndsatt att

af gravationsbevis erhålla kännedom om det förhållande att inteckningen vid

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 22.

7

fastighetens exekutiva försäljning icke kunnat af köpeskillingen gäldas. Af

dessa inteckningar torde dock de, hvilka vid den exekutiva försäljningen blifvis

delvis betäckta af köpeskillingen, icke gerna kunna gifva anledning till

missbruk, enär dessa inteckningar af vederbörande auktionsförrättare förses

med anteckning om detta förhållande. Hvad åter angår sådana inteckningar,

som alls icke guldits vid försäljningen, kunna de visserligen gifva anledning

till bedrägerier, och i dylika fall erbjuder inteckningslagen icke något skydd.

Yäl står det till buds för den, som vill skydda sig häremot att — på sätt

hos allmänna penningeinrättningar vanligen lärer förfaras — anskaffa bevis från

vederbörande utmätningsman och härigenom vinna upplysning, huru vida fastigheten

undergått exekutiv försäljning. Men då oaktadt denna utväg sistnämnda

slag af inteckningar visat sig gifva upphof till svek, vore det synnerligen

lämpligt, om genom något tillägg till inteckningslagen ytterligare hinder

deremot kunde uppställas.

Justitieombudsmannens förslag synes dock icke härutinnan vara tillfyllest.

Under den rymliga tid, som kan förflyta, innan köpare af exekutivt

försåld fastighet söker lagfart, skulle nemligen den, hvilken ville i bedrägligt

syfte använda inteckning, som icke guldits vid försäljningen, härför hafva

mer än tillräckligt rådrum. _

Slutligen vill utskottet erinra, att justitieombudsmannens förslag, derest

det upphöjdes till lag, komme att inverka på dens rätt, som å exekutiv auktion

inköpt en fastighet. Enligt nu gällande lag är nemligen denne, så vidt han

vid den i anledning af den exekutiva auktionen förrättade köpeskillingsliqvid

innehaft en i fastigheten intecknad fordringshandling, berättigad att ånyo

utgifva den med fortfarande inteckningsrätt, äfven om köpeskillingen icke förslagit

till inteckningens betäckande. Men af denna rättighet att åter utgifva

en dylik inteckning skulle köparen svårligen kunna begagna sig, derest i

inteckningsprotokollet och inteckningsboken komme att inflyta anteckning af

den art justitieombudsmannen föreslagit.

På grund af det anförda får utskottet hemställa,

2:o) att justitieombudsmannens framställning om tillägg

till 23 § i förordningen angående inteckning i fast egendom

den 16 juni 1875 icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 9 mars 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1894:89 Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning om ändring af 20 § i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 18 s. 6 i texten