Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1892.

1894-03-30 · 72 sidor, varav 64 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 64 av 72 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1894:30, Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år 1892.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

1

N:o 30.

Ank. till Eiksd. kansli den 30 mars 1894, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revisorers

berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets

jemte dertill hörande fonders tillstånd, styrelse

och förvaltning under år 1892.

(I. A.)

Statsutskottet, till hvars behandling ofvannämnda revisionsberättelse

jemte de i anledning deraf från vederbörande embetsverk och

myndigheter till Kongl. Maj: t afgifna utlåtanden och förklaringar blifvit

hänvisad, får nu, efter tagen kännedom af dessa handlingar och inhemtande

af de för ärendenas utredning i öfrigt erforderliga upplysningar,

underställa Riksdagens pröfning de af revisorerna gjorda framställningar,

som ansetts fr.ån utskottets sida påkalla yttrande; kommande utskottet

att härvid följa den ordning, som i revisionsberättelsen blifvit iakttagen

Fångvårdsstyrelsen.

§ i.

(Rev.-ber. pag. 26; uti. pag. 431).

Enligt hvad revisorerna meddelat, hade af Kopparbergs läns räk- ÅnfvaWger9''

ning öfver fångvårdsmedlen för år 1892 framgått, att fånggevaldigern utbetald ersättBih.

till Eiksd. Prot. 1894. 4 Sami. 1 Afd. 20 Iläft''. (N:o 30). 1 fängJorJZg,-

kostnader.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

E. Carlsson i afiemnade reseräkningar debiterat och jemväl uppburit

ersättning för bud efter häst för resa dels emellan Falu järnvägsstation

och länsfängelset i Falun, dels emellan olika orter å landsbygden vid

68 olika tillfällen med tillsammans 35 kronor 35 öre; och då, enligt

hvad revisorerna inhemtat, landshöfdingeembetet i Kopparbergs län

genom beslut den 11 april 1890, som den 4 juli samma år blifvit af

fångvårdsstyrelsen faststäldt, frånkänt fånggevaldiger fordrad godtgörelse

för vissa förskjutna fångforslingskostnader, deribland ersättning

för bud efter häst för resa från Falu järnvägsstation till länsfängelset,

samt enahanda anledning till den begärda ersättningens förvägrande

synts i nu omförmälda fall föreligga, hade revisorerna velat fästa uppmärksamheten

å ifrågavarande utbetalning.

I häröfver den 12 januari innevarande år afgifvet utlåtande har

fångvårdsstyrelsen anfört, att, enligt hvad af landshöfdingeembetets

och styrelsens ofvanberörda beslut tydligen framginge, fångförareu i

deruti afsedda fall förvägrats godtgörelse för skjuts från jern vägsstationen

i Falun till länsfängelset derstädes, och i sammanhang dermed

naturligen för bud från stationen efter skjuts, af den särskilda grund,

att fångförarne i nämnda fall vid ankomsten till stationen icke medhaft

fånge, och särskild ersättning för resa inom stad för fullgörande af

tjensteåliggaude icke finge beräknas; men af undersökning, som styrelsen

nu låtit verkställa vid Kopparbergs läns utaf revisorerna åberopade

fångvårdsräkenskap för år 1892, hade framgått, att under dylika förhållanden

ersättning för bud efter skjuts icke blifvit enligt nämnda

räkenskap till fånggevaldigern Carlsson utbetald i något enda fall.

Deremot utvisade räkenskapen, att bemälde Carlsson debiterat

och uppburit ersättning 68 gånger med sammanlagdt 35 krohor 35 öre

för bud efter häst för resa från Falu jern vägsstation till länsfängelset

eller emellan olika orter å landsbygden vid sådana tillfällen, då han

medhaft fånge; och ville styrelsen påpeka, hurusom vid dylika tillfällen

det mången gång måste vara för fånggevaldigern oundvikligt att för

anskaffande af skjuts anlita annan persons hjelp och derför utgifva

särskild betalning, då ju ofta nog det ställe, derifrån skjuts kunde erhållas.

läge på större eller mindre afstånd från den plats, der gevaldigern

jemte fången befunne sig, och gevaldiger!!, hvilken icke egde

aflägsna sig från fången, icke heller alltid, särdeles om fången vore

fängslad eller skulle föras genom stad eller å annan mera befolkad

plats, vare sig kunde eller lämpligen borde taga fånge med sig gående,

hvarjemte styrelsen beträffande den af revisorerna särskildt omnämnda

jernvägsstationen i Falun erinrat, att denna station vore aflägse belägen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

3

vid stadens gräns, hvadan budskickning efter häst för fångforsling derifrån

borde af nu angifna orsaker ofta kunna påkallas.

Ehuruväl af hvad sålunda blifvit anfördt otvifvelaktigt framgår, att

ifrågavarande räkning öfver fångvårdsmedlen för år 1892 och dervid

fogade reseräkningar icke i omförmälda fall varit så tydligt uppstälda,

att deraf kunnat med klarhet skönjas, i hvad mån fånggevaldigern

Carlsson bort vara berättigad att uppbära den anmärkta ersättningen

eller ej, har utskottet dock, med hänsyn till sakens jemförelsevis ringa

vigt och då ett fullständigande af berörda räkenskapshandlingar i nämnda

afseende torde vara att för framtiden emotse, ansett sig böra hemställa,

att revisorernas ifrågavarande framställning icke

må till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

§ 2‘

(Rev. ber. pag. 27; uti. pag. 432—435.)

Under erinran, att Riksdagens revisorer vid den senare af 1886^^''*™^

års statsrevisioner med anledning af ett besök vid centralfäugelset cl ningar vid

Norrmalm här i staden framhållit, att fängelsets samtliga byggnader fa^uaå

vore i hög grad otidsenliga och för sitt ändamål otjenliga, hade, enligt Norrmalm.

hvad revisorerna meddelat, 1889 års revisorer, som äfven besökt denna

fångvårdsanstalt, yttrat, bland annat, att, om än en förflyttning af fängelset

vore önskvärd, i allt fall åtgärder, som möjliggjorde upprätthållande

af tukt och ordning inom det nuvarande fängelset, icke borde

uppskjutas i afvaktan på en ny fångvårdsanstalts uppförande. De af

trängande behof påkallade åtgärder, som i detta syfte enligt revisorernas

mening borde vidtagas, afsåge i synnerhet arbetsfängelset. Och då,

såsom af fängelseförvaltningen förklarats, de beklagansvärda individer,

som der intoges, efter uttjenad strafftid ofta utlemnades från fängelset

i moraliskt hänseende långt mera sjunkna än vid deras intagande derstädes,

ansåge sig revisorerna böra framhålla önskvärdheten deraf, att

fångvårdsförvaltningens omsorger måtte egnas åt att, i möjligaste mån

och såvidt under för handen varande förhållanden kunde ske, undanrödja

nämnda missförhållanden.

En ytterligare maning i samma syfte hade, på sätt revisorerna

vidare erinrat, gifvits af Riksdagen, då Riksdagen i skrifvelse den 20

maj 1892, vid anmälan att Riksdagen icke ansåge sig kunna bifalla

Kongl. Maj:ts då framlagda förslag om upplåtelse af kronolägenheten

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Stenbrottet i och för uppförande derstädes af ett nytt centralfängelse

för qvinnor och ett nytt cellfängelse för Stockolms län, uttalade, att,

oafsedt frågan om fängelsernas framtida förflyttning, genom en ändamålsenlig

anordning af centralfängelsets redan befintliga lokaler en förbättring

i dervarande förhållanden syntes kunna tills vidare åstadkommas,

hvilken förbättring i allt fall vore af den trängande nödvändighet, att

den ej borde åsidosättas i afvaktan på en ny fångvårdsanstalt,.

Nästlidet års revisorer, som å nyo besökt ifrågavarande fångvårdsanstalt,

hade dervid funnit densamma oförändrad, i samma otillfredsställande

skick, som förut anmärkts. Med anledning häraf hade revisorerna

ansett sig böra å nyo framhålla vigten af, att anordningar vidtoges

till afhjelpande af de brister, som vidlåda denna anstalt, och

särskildt till en snar förbättring i sättet för förvarandet af der intagna

tvångsarbetsfångar.

Enligt hvad revisorerna inhemtat, hade fängelsets direktör, på

anmodan af fångvårdsstyrelsen, den 25 januari 1893 afgifvit förslag till

förändringar inom tvångsarbetsaustalten i syfte, att fångarne skulle

blifva åtskilda nattetid och arbetslagen skulle förminskas m. m. Detta

förslag vore fortfarande på styrelsens pröfning beroende.

Med afseende å hvad revisorerna sålunda erinrat har fångvårdsstyrelsen

i förenämnda utlåtande anfört, att, sedan Riksdagens ofvan

åberopade skrifvelse af den 20 maj 1892 kommit styrelsen till banda

den 23 september samma år, styrelsen, i anledning af hvad Riksdagen,

enligt det ofvan anförda, yttrat derom, att, oafsedt frågan om fängelsernas

å Norrmalm framtida förflyttning, genom en ändamålsenlig

anordning af centralfängelsets redan befintliga lokaler en förbättring i

dervarande förhållanden syntes kunna tills vidare åstadkommas, den 17

derpå följande oktober aflåtit skrifvelser dels till direktören vid centralfängelset

å Norrmalm, med anmodan att öfver hvad Riksdagen sålunda

anfört afgifva yttrande och förslag, samt dels till direktionen öfver

allmänna barnhusinrättningen i Stockholm.

I motiveringen till Riksdagens genom förberörda dess skrifvelse

styrelsen delgifna beslut, derigenom afsiagits Kongl. Maj:ts proposition

ej mindre, på sätt ofvan anförts, om upplåtelse af kronolägenheten

Stenbrottet för nya fängelsers uppförande, än äfven derom, att oinskränkt

egande- och dispositionsrätt till tomten n:o 17 i qvarteret Barnhuset

finge till förenämnda direktion upplåtas emot en kontant ersättning af

597,500 kronor, hade Riksdagen yttrat, att det ur ekonomisk synpunkt

skulle för det allmänna vara fördelaktigt, om en sådan förändring i

afseende å de på berörda tomt inom qvarteret Barnhuset förlagda

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

o

fångvårdsanstalter kunde åvägabringas, att den staten tillkommande

rätt till denna välbelägna och dyrbara tomt kunde till skäligt pris föryttras,

men att den ersättning, som erbjudits för ifrågavarande tomts

öfverlåtande till allmänna barnhusinrättningen, förefallit Riksdagen, med

hänsyn till hvad under senaste tiotal af år inom hufvudstaden betingats

för jemförliga tomter, väl lågt, samt att de olägenheter, som vore förenade

med Stockholms länsfängelses förläggande från dess nuvarande

plats till den af Kongl. Maj:t föreslagna, på icke obetydligt afstånd

från länsstyrelsens embetslokaler varande platsen, synts Riksdagen vara

af den afsevärda betydelse, att deri läge fullgiltigt skäl för afslag å den

ifrågasatta förflyttningen, hvad anginge länsfängelset, hvars uppförande

i omedelbar närhet intill öfriga föreslagna fängelsebvggnader icke af

någon nödvändighet påkallades.

I anledning jemväl af hvad i denna motivering andragits, hade

styrelsen i sin ofvanberörda skrifvelse till direktionen öfver allmänna

barnhusinrättningen anhållit, att direktionen snarast möjligt ville gifva

styrelsen till känna ej mindre huruvida direktionen icke skulle finna

skäligt med något ytterligare belopp, som i sä fall borde af direktionen

till storleken uppgifvas, höja den ersättning af 597,500 kronor, som

direktionen utfäst sig att betala emot förvärfvandet af full egandeoch

dispositionsrätt till hela det tomtområde i qvarteret Barnhuset,

som nu af fångvården disponerades, än ock hvilken godtgörelse direktionen

funne sig kunna utgifva för öfverlåtelsen till densamma af full

egande- och dispositionsrätt till de af fångvården nu disponerade områden

inom qvarteret Barnhuset, om derifrån undantoges det område,

som upptoges af Stockholms länsfängelse.

Direktören vid centralfängelset å Norrmalm hade härefter den 25

januari 1893 till styrelsen afgifvit ett af honom i samråd med styrelsens

biträdande arkitekt uppgjordt, af ritningar åtföljdt förslag till hela nuvarande

centralfängelsets förändring till en tvångsarbetsanstalt med

148 nattceller jemte nödiga arbetslokaler, för hvilken förändring kostnaden

beräknats till 31,0(J0 kronor, och hade från direktiouen öfver

allmänna barnhusinrättningen på förenämnda framställning ingått det

svar, att direktionen, som vid den utgång, ofvanberörda proposition

till Riksdagen erhållit, ansåge sin till styrelsen gjorda utfästelse angående

tomten n:o 17 i qvarteret Barnhuset hafva förfallit, under nu

rådande låga tomtpris i hufvudstaden icke vore villig afgifva något

anbud för återförvärfvandet af dispositionsrätten till vare sig hela den

nämnda tomten eller del deraf.

Då emellertid styrelsen, vid det förhållande att sistomförmälda

opaginerad Kontrollera mot PDF

G

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

förslag till centralfängelsets förändring till tvångsarbetsanstalt med

nattceller endast i mindre mån synts uppfylla anspråken på en tidstvångsarbetsanstalt

och en anstalt enligt detta förslag måste

allenast provisorisk — detta så mycket hellre, som det endast

vore en tidsfråga, när den af Kongl. Maj:t den 17 oktober 1879 för

denna del af Norrmalm faststälda regleringsplan, enligt hvilken Vasagatan

borde i rät linie framdragas till Vallingatan, af Stockholms

stadsfullmägtige beslötes skola sättas i verket — hade styrelsen icke

kunnat finna välbetänkt att, så länge ännu icke alla utvägar blifvit

anlitade att på ett mera tillfredsställande sätt ordna denna fråga, hos

Kongl. Maj:t göra framställning om nedläggandet af en så betydande

kostnadssumma som 31,000 kronor på förändringar af Norrmalms

centralfängelse.

Styrelsen har derför, sedan beräkningar blifvit af dess biträdande

arkitekt gjorda öfver de kostnader, som skulle påkallas dels för ett

tullt tidsenligt anordnande af återstående gemensamhetsanstalter till

anstalter med nattceller och dels för åstadkommande af det större antal

dagceller och dessa af rymligare beskaffenhet än de nu befintliga, derå

i följd af lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande

i enrum den 29 juli 1892 ett verkligt behof förefinnes, samt dessa

kostnader ansetts kunna beräknas till 350,000 kronor, uti skrifvelse

den 23 januari 1893 understält direktionen öfver allmänna barnhusinrättningen

det förslag till uppgörelse, att emot det fångvården till

direktionen öfverläte all sin rätt till hela det område i qvarteret Barnhuset,

som nu af fångvården disponerades, med undantag af den mark,

som upptoges af Stockholms länsfängelse, direktionen till fångvården

med full eganderätt afstode hela sistomförmälda område och derjemte

erlade eu kontant summa af 350,000 kronor, att till styrelsen betalas

med en tredjedel inom utgången af det år, då den mellan styrelsen och

direktionen träffade öfverenskommelse kunde varda af Kongl. Maj:t

stadfästad, och med återstående beloppet under derpå följande två år

med lika belopp under hvartdera året.

A denna skrifvelse hade styrelsen ännu icke fått emottaga något

svar; men hade styrelsen inhemtat, att direktionen öfver allmänna

barnhusinrättningen velat lemna Stockholms stadsfullmägtige tillfälle

att yttra sig i frågan, samt att underhandlingar mellan nämnda direktion

och Stockholms stads drätselnämnds första afdelning för närvarande i

denna fråga påginge.

Enligt hvad af fångvårdsstyrelsens anförda skrifvelse framgår,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

7

har styrelsen låtit den af Riksdagen och revisorerna väckta frågan

om afhjelpande af bristerna vid tvångsarbetsanstalten å Norrmalm

tills vidare hvila i afvaktan på utgången af pågående underhandlingar

angående reglerandet af eganderätten till de af fångvården disponerade

områdena inom det ofvannämnda qvarteret Barnhuset. Men då det,

efter utskottets förmenande, torde vara tvifvel underkastad!, huruvida

dessa underhandlingar under den allra närmaste framtiden varda bragta

till slut, har utskottet icke ansett tillbörligt, att berörda fråga vidare

undanskjutes, utan fastmera velat framhålla nödvändigheten deraf, att

missförhållandena inom nämnda arbetsanstalt varda med dot snaraste

undanröjda.

I det af fängelsets direktör den 25 januari 1893 afgifna, af

revisorerna åberopade förslag till förändringar inom tvångsarbetsanstalten

i syfte att, till afhjelpande af de väsentligaste bristerna i anordningarna

derstädes, fångarne skulle förvaras åtskilda nattetid och arbetslagen

skulle förminskas m. m., af hvilket, förslag utskottet jemväl tagit del,

beräknas kostnaderna för de erforderliga förändringarna inom anstalten

uppgå till 31,000 kronor. Till betäckande af dessa kostnader skulle,

enligt hvad direktören i sitt förslag vidare meddelat, tillgång kunna

beredas genom inflytande hyresmedel från för fångvårdens behof ej

erforderliga delar af ifrågavarande område, hvilka medel afsetts för

fängelsets underhåll, men i endast ringa grad behöft dertill anlitas, så

att de årligen lemuat öfverskott och vid 1893 års början visat en behållning

af 10,644 kronor 38 öre; antagande direktören, att, derest

kostnaden för det föreslagna arbetet från statsverket förskötes, sådant

förskott skulle kunna inom fyra eller fem år med berörda hyresmedel

återgäldas °).

Utan att vilja ingå i närmare granskning af det omförmälda förslaget

har utskottet dock, då detsamma synes kunna utföras utan att

särskild! statsanslag derför erfordras, och de afsedda anordningarna

synas kunna skyndsamt verkställas, ansett detta förslag böra i hufvudsakliga

delar läggas till grund för förändringarna vid ifrågavarande

tvångsarbetsanstalt, dervid utskottet dock velat framhålla, att, derest

utsigt till en mera omfattande reform i sättet för omförmälda tvångsarbetsfångars

förvaring skulle för en ej allt för aflägsen framtid förefinnas,

någon inskränkning i de af fängelsedirektören föreslagna arbetena

möjligen skulle kunna till minskning i kostnaderna åstadkommas.

*) Enligt utskottet från kamrerarekontoret vid centralfängelset å Norrmalm meddelad

uppgift utgjorde den bokförda behållningen af fängelsets »reserverade hyresmedel» den 20

februari innevarande år 14,905 kronor 71 öre.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Ang. olikartade

uppgifter

beträffande

arméförvaltning

e ns

oredovisade

förskott.

Med anledning af hvad sålunda förekommit och under erinran att,

på sätt revisorerna jemväl framhållit, Riksdagen i skrifvelse den 20

maj 1892, i sammanhang med yttrande öfver framstäldt förslag om nya

fängelsebyggnaders uppförande, redan förut uttalat sig om den trängande

nödvändigheten af förbättring i förhållandena vid ifrågavarande fångvårdsanstalt,

får utskottet hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

hvilka åtgärder i afseende å anordningarna inom tvångsarbetsanstalten

å Norrmalm må kunna vidtagas, på det

att, så snart ske kan, de missförhållanden, som nu

'' derstädes förefinnas, må, intill dess en fullständig

lösning af ofvanberörda fråga vinnes, kunna åtminstone

delvis varda afhulpna.

Arméförvaltningen.

§ 3.

(Rev. ber. pag. 69 och 70; uti. pag. 437 och 438).

Enligt arméförvaltningens hufvudbok för år 1892 hade, såsom

revisorerna meddelat, de vid årets slut oredovisade förskotten uppgått

till 781,799 kronor 86 öre. Fullständig kännedom om dessa förskott

hade dock ej kunnat vinnas genom de å spridda ställen bland verifikationerna

intagna, efter olika grunder upprättade sammandragen öfver

de från arméförvaltningens departement eller från särskilda anslagstitlar

lemnade förskott.

Enligt skriftliga uppgifter, som från vederbörande tjenstemän inom

arméförvaltningen till revisorerna aflemnats, skulle de på de särskilda

departementen belöpande andelar af de vid revisionsårets slut oredovisade

förskotten hafva utgjort:

.............. kronor 189,782: 4 8

.............. „ 91,198; 18

.............. „ 367,952: ci

.............. „ _ 94,772: 4 4

Summa kronor 743,705: 71.

för artilleridepartementet

„ fortifikations- ,,

„ intendents- ,,

„ civila „

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

9

Enligt de sålunda meddelade uppgifterna uppginge de vid 1892

års slut oredovisade förskotten till ett belopp, som understiger det i

arméförvaltningens hufvudbok upptagna med ej mindre än 38,094 kronor

15 öre.

Under den för revisionsarbetet tillmätta tid hade det ej varit

möjligt för revisorerna att underkasta arméförvaltningens räkenskaper

en så omfattande undersökning, att revisorerna kunnat afgöra, huruvida

den i hufvudboken upptagna eller den enligt de särskilda uppgifterna

anförda summan af de oredovisade förskotten vore den rigtiga,

eller huruvida ej möjligen båda dessa summor vore felaktiga. Att

emellertid mot hvarandra stridande uppgifter i förevarande räkenskapsfråga

meddelats, ansåge revisorerna vara synnerligen betänkligt, såsom

föranledande farhåga, att arméförvaltningens räkenskaper icke skulle

vara i vissa delar fullt korrekt uppstälda.

För beredande af ordning och reda samt till underlättandet af

räkenskapernas granskning hade revisorerna ansett, att för framtiden

sådan förändring i arméförvaltningens räkenskaper borde vidtagas, att

för hvarje af förvaltningens departement upprättades och räkenskaperna

bilades sammandrag öfver de vid räkenskapsårets slut förefintliga

oredovisade förskott, hvilka sammandrag borde innehålla uppgift å de

myndigheter eller personer, hos hvilka förskotten innestode, samt att

förskottskontot i arméförvaltningens hufvudbok angåfve fördelningen

af nämnda förskott å de särskilda departementen såväl i dess ingående

som dess utgående balans.

Arméförvaltningen å civila departementet har i häröfver afgifvet

utlåtande förklarat sig erkänna förenämnda anmärknings befogenhet

samt lämpligheten af de med anledning deraf framstälda förslag; och

skulle arméförvaltningen låta sig vara i hög grad angeläget att söka

få orsaken till den antydda oöfverensstämmelsen, så fort ske kunde,

utredd och de fordrade nya räkenskapsbilagorna derefter för framtiden

vidfogade hufvudboken.

Civila departementet ansåge sig dock icke kunna underlåta att

till Kong]. Maj:t uttala sin åsigt, att grunden ej mindre till den anmärkta

oöfverensstämmelsen mellan de särskilda bokhållarnes uppgifter

till Riksdagens revisorer om de utestående förskottens belopp

och den slutsumma för samma förskott, hvartill bokslutskontoret på

grund af andra uppgifter från samma bokhållare ansåge sig hafva

kommit, än äfven till svårigheten att få samma oöfvereusstämmelse

vederbörligen utredd ytterst läge i den efter civila departementets

Bill. till Rik sd. Frot. 1894. 4 Sami. 1 Afd. 20 Häft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

mening befintliga brist i embetsverkets organisation, att enbet i ledningen

öfver bokföringen och redovisningen af de af embetsverkot

förvaltade medelstillgångarna saknades. Visserligen skulle sjelfva bokslutet,

d. v. s. sammanfattningen af de från bokhållarne afgifna

s. a. s. primäruppgifterna, utföras under civila departementets närmaste

uppsigt, men — enär bokföringen i öfrigt vore söndersplittrad på

departementen, der äfven bokhållarne vore placerade — hade civila

departementet ej någon myndighet öfver annan bokhållare än den å

det egna departementet anstälde. Vid sådant förhållande, och då bokhållarne

således hade att mottaga direktiv en hvar endast från sitt

departement, vore någon enhet i den på bokslutet i hög grad inverkande

uppfattningen om det sätt, hvarpå — i fall, der olika meningar kunde

ifrågakomma — ett visst slag af bokföringsposter borde, i enlighet

med den för embetsverket gällande bokföringens grunder, uppfattas

och bokföras, icke att ernå, lika litet som i detta fall någon hjelp kunde

hemtas från arméförvaltningens plenum, hvilken församling, bestående

af 11 medlemmar, hvaraf 7 militära och civilmilitära, 4 civila, och der

ärendena afgjordes kollegialt, icke vore egnad att fatta och konseqvent

vidhålla beslut i dylika bokföringsfinesser. Under sådana omständigheter

vågade emellertid civila departementet — hvars chef i

annat sammanhang haft tillfälle att inför Kongl. Maj:t framhålla nu

angifna olägenheter samt lemna en antydan om sättet, hvarpå de

tänkts afhulpna — hoppas något öfverseende, derest ej kunde alltid

förekommas eller så snabbt, som önskligt vore, afhjelpas de bristfälligheter,

hvilka vid detta så vidtomfattande bokslutsarbete uppstode.

Då, enligt hvad arméförvaltningen å civila departementet meddelat,

ej mindre den af revisorerna anmärkta oöfverensstämmelsen

emellan från olika håll meddelade uppgifter å arméförvaltningens oredovisade

förskott kommer att, så fort ske kan, utredas än äfven de af

revisorerna i sammanhang härmed anvisade förändringar i förvaltningens

räkenskaper komma att vidtagas, har utskottet, under uttalande af

önskvärdheten deraf, att större samverkan i fråga om redovisningen

och räkenskapsföringen måtte varda emellan arméförvaltningens särskilda

departement åvägabragt, endast velat förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

11

§ 4.

(Rev. ber. pag. 71 och 72; uti. pag. 438 och 439.)

Under förmälan, att enligt arméförvaltningens hufvudbok för

revisionsåret å anslaget till skarpskytteväsendets och skjutsskicklighetens

befrämjande hlifvit till år 1893 balanserad en reservation af

23,596 kronor 62 öre, hafva revisorerna erinrat, att detta anslag, som

sedan lång tid tillbaka varit å extra stat beviljadt, under de senaste

åren utgått med följande belopp: 1888 och 1889 45,000 kronor, 1890

30,000 kronor samt 1891 och 1892 60,000 kronor. Under alla dessa

år hade, enligt kapitalkontot till rikshufvudboken, reservationer å anslaget

blifvit till påföljande år öfverförda, nemligen:

ar

v

jj

»i

»

1888

1889

1890

1891

1892

kronor 5,856: 2 9

„ 14.762: 47

„ 10,084: 76

„ 20,303: 6 3

„ 23,596: 62.

Å extra anslaget för tillämpning af nya värnpligtslagens föreskrifter

i fråga om de värnpligtiges inskrifning och redovisning m. m. hade,

efter hvad revisorerna vidare meddelat, vid 1892 års början förefuunits

en reservation från föregående år af 81,958 kronor 12 öre; och under

årets lopp hade denna reservation ytterligare ökats till ett belopp af

88,029 kronor 72 öre, som å anslagets konto balanserats till år 1893.

Anslaget, som för år 1887 beviljats till ett belopp af 150,000 kronor

samt 1888 och derefter följande år utgått med 77,500 kronor, hade,

enligt kapitalkontot till rikshufvudboken, för hvarje år lemnat en till

påföljande år reserverad behållning, utgörande:

år

1887 ........................

........................ kronor

12,248: 37

1?

1888 ........................

26,037: 45

11

1889 .......................

44,566: 25

11

1890 ........................

........................ 11

62,991: 59

ii

1891 .....................

...................... 11

81,958: 12

ii

1892 ........................

88,029: 72

Revisorerna, som ansåge, att behållningarna å förberörda två extra

anslag bort öfverföras till fonden för reserverade medel att för kommande

statsregleringar disponeras, hade velat å dessa förhållanden

fästa Riksdagens uppmärksamhet.

Ang. reservationer

å tvenne

extra ordinarie

anslag.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

I sitt förenämnda utlåtande öfver revisorernas anmärkningar rörande

arméförvaltningens räkenskaper för år 1892 har förvaltningen

å civila departementet anfört, att det icke läte sig göra att till disposition

för den kommande statsregleriugen återlemna de synliga behållningarna

å anslaget till skarpskytteväsendet och skjutskicklighetens

befrämjande, ty dessa behållningar hade till stor del utgjorts af skjutföreningar

redan beviljade understöd, hvilka emellertid icke fått uttagas

förr, än de anläggningar, arbeten m. m., för hvilka anslag lemnats,

visats hafva blifvit utförda, hvadan sålunda den i bokslutet synliga

behållningen i sjelfva verket redan varit till större eller minde del eller

helt och hållet disponerad. Och äfven om sådan disposition icke ännu

före årets utgång alltid hunnit ske, hade detta berott deruppå, att de

under året inkomna ansökningarna ej kunnat nog tidigt med utlåtande

till Kongl. Maj:ts afgörande insändas, enär arméförvaltningen i månget

fall måst derförut afvakta den öfversigt af anslagets ställning, som

först vid årets slut varit med säkerhet tillgänglig.

Hvad åter anginge behållningarna å anslaget för tillämpning af

nya värnpligtslagens föreskrifter i fråga om värnpligtiges inskrifning

och redovisning m. m., så erfordrades något utlåtande derom icke af

arméförvaltningen, sedan Kongl. Maj:t i proposition till nu församlade

Riksdag gifvit förslag om deras användande.

Hvad först beträffar besparingarna å anslaget till skarpskytteväsendet

och skjutskicklighetens befrämjande, framgår af hvad arméförvaltningen

i ämnet anfört, att den enligt räkenskaperna vid 1892

års slut förefintliga behållningen varit afsedd och måst anlitas för utgifter,

som i sjelfva verket belöpt sig å nämnda år. Och i fråga om

framtida reservationen å detta extra anslag har innevarande Riksdag

vid anslagets beviljande för år 1895 medgifvit Kongl. Maj:t rättighet

att få under ett följande år använda hvad af anslaget kan under året

besparas.

"Vidkommande åter reservationerna å anslaget för tillämpning af

nya värnpligtslagens föreskrifter i fråga om de värnpligtiges inskrifning

och redovisning m. m., har innevarande Riksdag, med afslag å Kongl.

Majrts framställning om användning af dessa reservationer till vissa

uppgifna ändamål beslutit, att af behållningarna å anslaget, vid 1892

års slut uppgående till 88,029 kronor 72 öre, må under år 1895 för

det med anslaget afsedda ändamål användas ett belopp af 53,000

kronor. Och att, i enlighet med revisorernas mening om användningen

af dessa besparingar, återstoden deraf, eller 35,029 kronor 72 öre,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutsjcottets Utlåtande N:u 30.

13

kommer att blifva för följande statsregleringar disponibel, torde framgå

deraf, att statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet till statsrådsprotokollet

öfver landtförsvarsärenden den 13 januari innevarande

år i fråga om nu förevarande anslag anfört, att, då anslaget vore af

extra anslags natur och det ändamål, för hvilket anslaget beviljats,

vore uppnådt i det ögonblick, alla för året derifrån utgående aflöningsbelopp

blifvit guldna, hvilket i regeln inträffade under det löpande året,

deraf följde, att behållningarna å anslaget vore att betrakta såsom en

statsverkets tillgång, hvilken icke vidare kunde utan Riksdagens medgifvande

för något landtförsvarets ändamål användas.

På grund af hvad sålunda i detta ämne förekommit får utskottet

hemställa,

att revisorernas förevarande framställning för

närvarande icke må till någon Riksdagens vidare åtgärd

föranleda.

§ 5.

(Rev. ber. pag. 74; uti. pag 440.)

Vid granskning af redovisningen öfver anslaget till landtförsvarsdepartementets

afdelning af Kongl. Maj:ts kansli och kommandoexpeditionen

hade revisorerna fäst sin uppmärksamhet dervid, att registratorn

i landtförsvarsdepartementet, utom sin å stat uppförda aflöning samt

ersättning för förordnande såsom byråchef under semester, uuder året

uppburit från anslaget till amanuenser, vikariatsersättningar, renskrifning

m. m. ett belopp af sammanlagdt 578 kronor 30 öre. (fol. 14 och 15). Och

då revisorerna funnit anmärkningsvärd^ att särskildt arfvode utöfver

faststäld lön blifvit från berörda anslag till en ordinarie tjensteman

utbetaldt, hade de ansett sig böra detta förhållande för Riksdagen

anmäla.

I denna fråga har arméforvaltuingen anfört, att det, enligt arméförvaltningens

tanke, icke vore olämpligt eller orimligt, ännu mindre

förbjudet att tilldela en ordinarie embetsman, för arbete, som ej hörde

till hans ordinarie tjenst, ersättning i form af arfvode. Behöfde emellertid

arfvode för dylikt extra arbete inom kansliexpeditionen utgå, borde det

väl ock lämpligast tagas af de för extra tjenstgöring inom sagda expedition

å staten anvisade medel, 10,800 kronor, »åt amanuenser, vikariatsersättningar,

renskrifning m. m.», hvilket »m. m.» just enligt arméförvaltningens

mening innefattade bemyndigande till utbetalning derifrån af ersättning

Ang. arfvode

för särskildt

arbete af

ordinarie

tjensteman.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande .N:o 30.

Ang. utbetalta

reseersättningar

till

generalbefälhafvaren

i

tredje militärdistriktet.

för annat behöfligt extra arbete än det i titeln förut angifna. Nu hade

ock, efter hvad det ville synas, revisorerna i sjelfva verket icke bestridt

vare sig behöfligheten af särskild ersättning för det ifrågavarande extra

arbetet, ej heller denna ersättnings utgående från den anslagstitel,

hvarifrån den blifvit gulden, utan endast ansett sig böra påpeka, att

den kommit en ordinarie tjensteman till godo. Häremot kunde då

erinras, att inom landtförsvarsdepartementet nu omhandlade, i många

afseenden magtpåliggande uppdrag, som vore förenadt med en ej obetydlig

uppbörd, så långt man kunde minnas tillbaka, och troligtvis

alltid, ansetts böra anförtros endast åt en ordinarie tjensteman, och

ville arméförvaltningen uttrycka den åsigt och förhoppning, att så

äfven för framtiden måtte få förblifva.

Utskottet, som i likhet med revisorerna anser, att ordinarie tjensteman

icke bör tilldelas särskildt arfvode för extra arbete, som kan varda

honom anförtrodt, utan håller före, att, derest sådant arbete icke betinnes

kunna den ordinarie tjenstemannen vid sidan af hans öfriga göromål

åläggas, detsamma må mot ersättning öfverlemnas till extra ordinarie

tjenstemän, får alltså hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t.

fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på hvad revisorerna

i detta afseende anmärkt för rättelses vinnande i angifvet

syfte.

§ 6.

(Rev. ber. pag. 76. Uti. pag. 443—446.)

“Enligt hvad revisorerna meddelat, hade genom generalorder den

8 januari 1892 chefen för tredje fördelningen och generalbefälhafvaren

i tredje militärdistriktet, hvilken nämnda år var ledamot af Riksdagens

Andra Kammare, berättigats att, under den tid riksdagen påginge, från

Stockholm föra befälet öfver berörda fördelning och militärdistrikt,

dock med vilkor att ökad utgift för statverket derigenom icke uppstode.

Generalbefälhafvaren, som under riksdagens lopp två gånger företagit

inspektioner af den under hans öfverinseende stälda volontärskolan

å Karlsborg, hade, enligt arméförvaltningens räkenskaper, vid båda

dessa tillfällen reqvirerat och uppburit ersättning för resa från Stockholm

till Karlsborg och åter. Meu då generalbefälhafvarens ordinarie

tjenstgöringsstation vore Sköfde, och han alltså, på grund af ofvan

omförmälda, i generalordern meddelade bestämmelser icke synts hafva

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

15

varit berättigad att för nämnda inspektioner åtnjuta reseersättning för

annan del af vägen än mellan Sköfde och Karlsborg, hade revisorerna

velat å förhållandet fästa uppmärksamhet.

Beträffande denna revisorernas framställning har arméförvaltningen

a intendentsdepartementet i skrifvelse den 28 sistlidne januari angående

revisorernas anmärkningar vid arméförvaltningens räkenskaper för år

1892 anfört, att det i den af Riksdagens revisorer åberopade generalorder

angående generalbefälets i tredje distriktet förande från Stockholm

intagna förbehåll, att ökad kostnad för statsverket genom omförmälda

medgifvande icke finge uppstå, vid pröfning hos arméförvaltningen af

nu ifrågakomna reseräkningar antagits vara i generalordern infördt

allenast till förekommande af statsverkets skyldighet att utbetala reseoch

traktamentsersättning för någon af distriktets stabspersonals förläggande

till Stockholm under tiden för riksdagen; och hade af sådan

anledning samt då ej med säkerhet kunde påvisas, att generalbefälhafvarens

nu ifrågakomna tjensteresor för statsverket medfört någon

ökad eller större kostnad än den, som skulle hafva uppstått deraf, att

generalbefälhafvaren under riksdagarne lemnat befälet öfver arméfördelningen

åt annan person, arméförvaltningen ansett sig oförhindrad

att vid nu ifrågakomna tillfällen för resa mellan Stockholm och Karlsborg

utbetala hela den reseersättning, som generalbefälhafvaren af

samma anledning ansett sig berättigad att reqvirera; men kunde arméförvaltningen,

då någon Kongl. Maj:ts förklaring icke funnes meddelad,

som lemnade stöd åt ofvan angifna uppfattning, icke förneka, att skäl

förefunnes äfven för revisorernas i den föreliggande anmärkningen

uttalade åsigt.

Då det medgifvande af ifrågavarande anmärknings befogenhet,

som arméförvaltningens anförda yttrande innefattar, gifver stöd för

antagandet, att vid reseräkningars granskning inom förvaltningen

anmärkning icke torde uteblifva, derest hädanefter reseersättning skulle

blifva på enahanda sätt som det af revisorerna anmärkta debiterad, har

utskottet endast velat förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

§ ?•

(Rev. ber. pag. 77—79, uti. pag. 440 och 441.)

Revisorerna, som vid granskning af räkenskaperna för Vadstena f-”9''

krigsmanshusfond funnit, att fondens behållning år 1892 minskats med nuena krig*-

mans husfrids

tillgångar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

IG

Statsutskottets Utlåtande N;o 30.

15,112 kronor 4 öre, hafva meddelat en tabell, utvisande fondens ställning

under de tio sistförflutna åren.

Då af denna tablå framginge, att fondens behållningar, som betydligt

stigit under åren 1884—1889, derefter årligen minskats, och då

denna fortgående minskning af fondens tillgångar syntes antyda, att

dess förmåga att för framtiden uppfylla sitt ändamål icke vore fullt

betryggad, hade revisorerna ansett sig böra härå fästa Riksdagens uppmärksamhet.

Med anledning häraf har arméförvaltningen å civila departementet

i sitt ofvannämnda utlåtande anfört, att, då år 1881 den sista, i öfrigt

föga genomgripande, förbättringen i pensioneringen af arméns manskap

vidtagits, uppmärksamheten redan varit fästad derpå, att Vadstena

krigsmanshuskassa i betraktande af räntefotens fallande tendens möjligen

ej skulle kunna utan understöd från annat håll bära den ur synpunkterna

af allmän billighet och någon lättnad i de indelta truppernas

manskapsrekrytering så väl behöfliga pensionsförbättringen; och

hade derför sedermera årligen från invalidhusfondens för Kongl. Maj:t

till sådant ändamål disponibla behållning blifvit krigsmanshuskassan

anvisade 30,000 kronor. Sistnämnda kassas jemförelsevis lysande

inkomster under åren 1884—-1889, hvilka kunde synas jäfva den ofvan

antydda farhågan, vore egentligen endast ett bländverk. De berodde

nemligen på tillfälliga kapitalvinster, uppkomna vid de under denna

period allmänna räntekonverteringarna å stats- och andra obligationslån,

hvilka räntenedsättningar i sin ordning måste medföra och äfven, såsom

syntes, medfört ett bakslag i fråga om årsinkomsterna. Skulle emellertid

en årlig minskning i kassans kapitalbehållning fortfara, vore det, enligt

arméförvaltningens åsigt, nödigt, eller i hvarje fall säkrast, att höja

tillskottet från invalidhusfonden. — Arméförvaltningen ansåge dock

förefinnas en möjlighet, att ifrågavarande kapitalminskning, till följd

icke af ökad inkomst, utan af minskad utgift, kunde i en närmare framtid

upphöra. Manskapspensionärerna komme nemligen numera så godt

som uteslutande från de indelta truppförbanden, hvaremot från de

värfvade garnisonstrupperna den, så att säga, ordinarie manskapspensioneringen,

som egde rum på grund af ålder i tjensten, nästan alldeles

upphört; bestående dessa truppförbands kontingent till pensionsklassen

blott åt ett fåtal i tjensten skadade. Om, såsom arméförvaltningen

ansåge troligt, en lika ringa afgång med pension kunde förväntas från

det enligt nya värfningsgrunderna antagna manskapet vid Vesteroch

Norrbottens regementen, Jemtlands fältjägareregemente, Vesternorrlands

regemente, Gotlands infanteriregemente, Hallands och Blekinge

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

17

bataljoner samt de båda skånska icke garnisonerade kavalleriregementena

och Norrlands dragonregemente, så måste, vid det förhållande, att den

indelta manskapsstyrkan enligt den nya organisationen vid infanteriet

lede minskning med omkring 1,300 man och vid kavalleriet med allt

de båda nämnda skånska kavalleriregementenas samt f. d. Jemtlands

hästjägarecorps indelta manskap, en afsevärd nedgång i framtida tillloppet

af pensionärer böra inträffa, och sålunda utgiften för pensioneringen

minskas.

Något särskildt yttrande från utskottets sida har utskottet icke

ansett revisorernas förenäinnda framställning och arméförvaltningens

deröfver afgifna utlåtande föranleda; men med afseende å ärendets

vigt har utskottet trott sig böra hvad deri förekommit för Riksdagen

anmäla.

Lotsstyrelsen.

§ 8.

(Rev. ber. pag 108, uti. pag 450 och 451.)

I den genom kongl. brefvet den 11 december 1891 faststälda stat An£

för lotsstyrelsen och lotsverket, att tillämpas under år 1892, äro, enligt lotsstyrelsen»

hvad revisorerna meddela, hithörande anslag — oberäknadt indelta räkenskaper.

räntor — fördelade under tre hufvudrubriker, nemligen: a) aflöning, b)

underhåll och c) diverse anslag; omfattande hvar och en af dessa hufvudrubriker

ett flertal anslagstitlar med särskildt utförda belopp. Under

»aflöning» upptoges sålunda tio särskilda anslagstitlar; rubriken »underhåll»

omfattade dels »till kända behof» sex anslag, dels ock »till oförutsedda

utgifter» ett derför afsatt, anslagsbelopp, och de till den tredje

hufvudrubriken hänförda diverse anslag utgjorde nio till antalet. I

lotsstyrelsens hufvudbok för året vore endast sistnämnda nio anslag

hvart för sig redovisade å särskilda konton. Beträffande de öfriga anslagen

upptoge hufvudboken deremot allenast ett konto för hvardera

af de hufvudrubriker, till hvilka de vore hänförda, och lemnade således

icke upplysning om hvad af de gjorda utbetalningarna belöpte sig å

ett hvart af dessa anslag. Revisorerna, som ansåge, att, för underlättande

af räkenskapernas granskning, hufvudboken borde vara så

anordnad, att kännedom om de särskilda anslagens ställning deraf tydligen

framginge, hade med anledning häraf velat uttala såsom önskBih.

till Riksd. Prot. 1894. 4 Sand. 1 Afd. 20 Höft. 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

värdi, att för framtiden hvart och ett anslag, som med utfördt belopp

upptoges i den för lotsstyrelsen och lotsverket gällande stat, blefve å

särskildt konto i hufvudboken redovisadt.

Uti häröfver afgifvet yttrande har lotsstyrelsen till en början anfört,

att Kongl. Maj:t genom kungörelse den 12 december 1879 förordnat,

bland annat, att redovisning för förskott, som af embetsverk

för bestridande af löpande utgifter till underlydande utlemnas, skulle

afslutas vid medlet af sista månaden under räkenskapsåret samt före

"slutet, deraf insändas till vederbörande embetsverk, som förskottet utlemnat;

men med hänsyn till särskilda på lots verkets organisation

beroende förhållanden måste förskott till högst betydliga belopp utlemnas

till såväl fyringeniörer som lotskaptener för bestridande af

kostnaderna för sådana anskaffningar samt nybyggnads- och underhållsarbeten,

hvilkas ombesörjande lotsstyrelsen uppdragit åt dessa sina

underlydande, hvarförutom förskott till mindre belopp lemnades till

andra nödvändiga utgifter för lotsfördelningarnas behof. Sålunda hade

vid slutet af november månad år 1893 beloppet af sålunda utlemnade

förskott uppgått till 661,451 kronor 40 öre, för hvilka medel visserligen

verifikationshandlingar efter hand som de iukomme till redogörarne

aflemnades till styrelsen, men för hvilka slutlig redovisning

icke förr än inom årets utgång skulle afgifvas och alltså anordningar

utfärdas.

I afseende å dessa redovisningar, hvilka skulle till lotsstyrelsen

ingifvas å tid och sätt styrelsen bestämmer, förekom me, att en del

verifikationshandlingar, hvilka måste införväntas från platser, med

hvilka stundom all kommunikation vintertiden saknades, icke kunde

bifogas de inom föreskrifven tid öfverlemnade redovisningarna, utan

först det följande året blifva tillgängliga att biläggas räkenskaperna.

Under sådana förhållanden, och innan någon granskning af de

olika utgiftsposterna kunnat företagas, kunde det icke ifrågakomma att

verkställa utanordningar på specialtitlar eller vara möjligt att med

visshet bedöma de olika anslagens ställning vid räkenskapsårets utgång.

Arbetet med samtliga förskotts anordnande å vederbörliga hufvudrubriker,

som redan nu, i anseende till de få dagar, under hvilka

detsamma måste verkställas, vore svårt att medhinna, skulle, om den

antydda förändringen genomfördes, svårligen kunna afslutas inom räkenskapsåret,

enär anordningarnas antal under angifven förutsättning skulle

mer än fördubblas, och någon lättnad genom arbetsfördelning ej stode

att vinna, enär anordnandet måste anförtros åt en person.

Af hvad styrelsen sålunda anfört framginge, att svårigheter mötte för

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30,

19

kostnadernas ntanordnande å specialtitlar under räkenskapsåret. Men

under de första månaderna af det följande året vore lotsstyrelsen i

tillfälle att erhålla full kännedom om dessa titlars ställning vid det

föregående årets slut, och detta skedde genom aflönings- och underhållsanslagens

fördelning i den kassakontrollbok, som det ålåge styrelsen

att låta föra.

Styrelsen ansåge också, att det af Riksdagens revisorer framstälda

önskningsmålet lättast och fullständigt skulle vinnas derigenom,

att den hos styrelsen förda kassakontrollboken vid anfordran under den

pågående granskningen stäldes till revisorernas förfogande, eller ock

att en fördelning af aflönings- och underhållsanslagen, på sätt den af

Kong]. Maj:t faststälda staten för lotsstyrelsen och lotsverket finnes

uppstäld, bilades de för året upprättade räkenskaperna.

Då utskottet, i likhet med hvad revisorerne framhållit, anser med

god ordning öfverensstämmande, att ifrågavarande räkenskaper varda

så fullständigade, att vid deras granskning kännedom kan vinnas om

hvarje särskildt anslags ställning, samt utaf de af lotsstyrelsen framstälda

förslagen till vinnande af detta mål det senare alternativet, eller

biläggandet vid räkenskaperna af en på den faststälda staten grundad

fördelning af anslagen, synes vara att föredraga, får utskottet hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, att Kong]. Maj:t täcktes meddela föreskrift

derom, att en fördelning af aflönings- och underhållsanslagen,

uppstäld i enlighet med den af Kongl. Maj:t

för lotsstyrelsen och lotsverket faststälda stat, må för

framtiden varda bemälda styrelses räkenskaper bilagd.

§ 9-

(Rev. ber. pag. 109—112; uti. pag. 453.)

Uti den till 1877 års Riksdag afgifna statsverkspropositionen Ang.pension*

hade Kongl. Maj:t, enligt hvad revisorerna erinrat, föreslagit, att de nn^jfe^t4

af Kongl. Maj:t i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut faststälda embeu- och

grunder för pensioneringen af flottans befäl och underbefäl med vederlikar

måtte jemväl få tillämpas vid pensioneringen af, bland andra, och underpersonalen

vid lotsstyrelsen samt befäl och underbefäl vid lotsverket. hefälet fid

A J lotsverket.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

I den med anledning häraf aflåtna skrifvelse hade Riksdagen

anfört, att det ej synts Riksdagen lämpligt att ingå i pröfning af förslag

till pensionering, grundande sig på lönestater, hvilka ej varit föremål

för Riksdagens pröfning, såsom förhållandet vore med lotsstyrelsen

och lotsbefälet, vid hvilket förhållande och då någon särskild anledning

icke syntes förefinnas, hvarför dessa lönestater icke skulle, liksom

öfriga, underkastas Riksdagens pröfning och godkännande, Riksdagen

icke ansett sig kunna bifalla Kongl. Maj:ts framställning i berörda

hänseende.

Sedermera framlade Kong]. Maj:t till 1882 års Riksdag aflöningsstater

för lotsstyrelsen och lotsverket samt föreslog, att Riksdagen —

med bifall dertill, att de enligt kongl. kungörelsen den 24 november

1876 faststälda grunder för pensionering af flottans befäl och underbefäl

med vederlikar finge tillämpas vid pensionering jemväl af personalen

vid lotsstyrelsen samt befälet och underbefälet vid lotsverket, under

iakttagande dervid af tillika föreslagna närmare bestämmelser, äfvensom

att ej mindre de fyllnadspensioner, till hvilka ifrågavarande löntagare

skulle blifva jemlikt berörda stadganden berättigade, än ock pensionerna

till gemenskapen vid lotsverket skulle för år 1883 och framgent bestridas

af lots- och fyrmedlen — ville för sin del godkänna de framlagda

staterna för lotsstyrelsen och lotsverket jemte tillika framstälda

vilkor för åtnjutande af de i staterna uppförda aflöningar.

Då ej heller denna Kongl. Maj:ts framställning vann Riksdagens

bifall, hade, på sätt revisorerne vidare meddela, Kongl. Maj:t vid 1888

års riksdag afgifvit nya förslag dels till stat, för lotsstyrelsen och lotsverket,

dels ock till grunder för pensionering af lotsstyrelsens embetsoch

tjenstemän samt befäl, underbefäl och gemenskap vid lotsverket.

I anledning af dessa förslag hade Riksdagen i skrifvelse till Kongl.

Maj:t den 11 maj 1888 tillkännagifvit, att Riksdagen af angifna skäl

ansåge det vara bäst att Kongl. Maj:t, med bibehållande af sin konstitutionella

rätt att bestämma fyr- och båkafgiften, också sjelf, utan

Riksdagens inblandande, tillsåge, att med dessa medel icke blott säkerhetsanstalterna

underhölles och utvecklades, utan jemväl för personalen de

aflönings- och pensionsförmåner bereddes, på hvilka den kunde anses

hafva skäligt anspråk. Riksdagen, som på grund häraf icke ville ingå

i pröfning af de framlagda förslagen till aflöning och pensionering af

denna personal, hade emellertid funnit sig icke böra lemna oanmärkt,

att de för lotsstyrelsens embets- och tjenstemän samt befäl vid lotsverket

föreslagna pensionsbelopp syntes vara högre beräknade än

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

21

efter de grunder, som vore gällande inom andra statens förvaltningsområden.

Af det vid statsverkspropositionen till sistnämnda Riksdag fogade

statsrådsprotokoll öfver sjöförsvarsärenden den 12 januari 1888 framginge,

att lotsstyrelsen under nästföregående år hos Kongl. Maj:t gjort

framställning om sådan förändring i styrelsens organisation, att verket

skulle blifva likstäldt med de öfriga centrala embetsverken, att föredragandena

iikstäldes med byråchefer med den för sådana embetsmän

bestämda aflöning af 6,400 kronor samt att kamreraretjensten skulle

indragas liksom en fj^ringeniörstjenst.

Vid ärendets föredragning den 16 december 1887 hade emellertid

Kongl. Maj:t, som redan den 10 december 1886 tillagt styrelsens sekreterare

och kamrerare, med afseende å den dem i olikhet med innehafvare

af dylika tjenster i andra embetsverk åliggande föredragningsskyldighet

och deraf ökade göromål, en förhöjning i tjenstgöringspenningarne

af 500 kronor för hvardera, förklarat sig icke kunna

godkänna styrelsens ifrågavarande framställning. Det för 1888 års

Riksdag framlagda förslag till stat för lotsstyrelsen hade också uppgjorts

under förutsättning, att styrelsens organisation förblefve oförändrad

samt hade upptagit för styrelsens personal aflöningar till samma belopp,

som från och med år 1887 varit bestämda. Sedan denna Kongl.

Maj:ts framställning emellertid, på sätt revisorerna nämnt, icke vunnit

Riksdagens bifall, beslöt Kongl. Maj:t den 21 september 1888, dels att

från och med början af år 1889 genomföra förändring i lotsstyrelsens

organisation, dels ock att ordna pensioneringen af styrelsens äfvensom

lotsverkets personal. Genom den för lotsstyrelsen den 30 november

1888 utfärdade förnyade instruktion bestämdes, att styrelsen, som förut

haft till chef en lotsdirektör med en sekreterare och en kamrerare

såsom föredragande, skulle utgöras af en generallotsdirektör såsom chef

samt två byråchefer såsom föredragande ledamöter. Kamrerare- och

notarietjensterna samt en fyringeniörstjenst indrogos. I den för år

1889 faststälda aflöningsstaten upptogos för styrelsens föredragande

ledamöter, hvilka förut aflönats med 5,000 kronor hvardera, enahanda

aflöningsförmåner som för byråchefer i rikets andra förvaltande verk,

eller 6,400 kronor. Då denna förhöjning delvis ersatts genom indragning

af ofvanberörda tjenster och då för öfrige embets- och tjenstemän

inom verket aflöningen bibehållits oförändrad — endast med annan

fördelning af densamma å lön och tjenstgöriugspenningar — hade 1889

års aflöningsstat kommit att sluta på en siffra, som med 800 kronor

öfversteg summan i den förut gällande staten. Efter sistnämnda år

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

hade staten för lotsstyrelsen icke undergått annan förändring, än att

densamma blifvit för år 1892 förhöjd med ytterligare 1,000 kronor.

För de föredragande ledamöterna hade, enligt hvad revisorerna

framhålla, förändringen i lotsstyrelsens organisation medfört jemte den

förhöjda aflöningen, äfven rätt till högre pension. Enligt kongl. kungörelsen

den 21 september 1888 angående förbättrad pensionering af

personalen vid lotsstyrelsen och lotsverket, hvars bestämmelser i hufvudsakliga

delar öfverensstämde med det för 1888 års Riksdag framlagda

förslag, hade nemligen lotsstyrelsens embets-och tjenstemän i allmänhet

blifvit tillförsäkrad pension till samma belopp som lönen.

Slutligen hafva revisorerna omförmält, att pensionsafgifterna för

embets- och tjenstemän vid lotsstyrelsen äfvensom befäl och underbefäl

vid lotsverket, hvilka afgifter senast blifvit bestämda genom kongl.

kungörelsen angående särskild! faststälda grunder för pensioneringen

af denna personal den 22 januari 1892, utgå med 4 procent af de till

vissa faststälda belopp från flottans pensionskassa utgående pensioner;

att öfrige delegare i flottans pensionskassa deremot, på grund af Kongl.

Maj:ts för kassan nyssnämnda dag utfärdade reglemente, erlägga en

pensionsafgift, motsvarande 4 procent af summan af pension och fyllnadspension;

och att, om pensionsafgifterna för lotsstyrelsens och lotsverkets

nu ifrågavarande personal erlades enligt för flottans pensionskassas

öfrige delegare gällande grunder, det bidrag, som årligen utgår från

lotsverkets medel för beredande af fyllnadspension och pensionsförhöjning

åt denna personal, och hvilket bidrag under revisionsåret uppgått till

7,420 kronor 92 öre, skulle kunna undergå en beaktansvärd förminskning.

Med anledning af revisorernas anförda framställning har lotsstyrelsen

i sitt förenämnda utlåtande endast meddelat, att af de vid

Kongl. Maj:ts beslut den 22 januari 1892 angående ifrågavarande

pensionering pröfvade handlingar framginge, att, oaktadt försök icke

saknats att ålägga lotsstyrelsens och lotsverkets embets- och tjenstemän

högre pensionsafgifter, detta icke kunnat ega rum emot det för nämnde

tjenstemän i olikhet med andra delegare i pensionskassan fortfarande

gällande cirkuläret den 20 november 1860 grundadt på Riksdagens

skrifvelse den 5 oktober samma år.

Då förevarande ämne, i afseende hvarå någon särskild framställning

icke af revisorerna blifvit gjord, emellertid synes vara förtjent

af all uppmärksamhet, har utskottet ansett sig böra hvad revisorerna

i ämnet anfört till Riksdagens närmare kännedom

meddela.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

23

Navigationsskolorna

§ 10.

(Rev. ber. pag. 117; uti. pag. 455 och 461.)

Revisorerna, som vid besök å navigationsskolan i Malmö tagit

del af ett företedt sammandrag af skolans räkenskaper, hade deraf inhemtat,

att skolans föreståndare under hvarje af månaderna juni—september

år 1893 nödgats med belopp vexlande mellan omkring 150

kronor till nära 500 kronor förskjuta medel till bestridande aflöpande

utgifter; och då häraf syntes framgå, att de för ändamålet afsedda

medel icke vore fullt tillräckliga, hafva revisorerna ifrågasatt, huruvida

icke lämpligen någon tillökning kunde ske i de terminsafgifter, som

erläggas af skolans elever. Enligt kongl. reglementet för navigationsskolorna

i riket den 6 juni 1890 utginge dessa afgifter med allenast

3 kronor för hvarje elev; hvadan någon förhöjning i desamma icke

enligt revisorernas mening kunde anses allt för betungande, helst jemlikt

samma reglemente befrielse från afgifter kunde medgifvas medellöse

elever.

I ett genom marinförvaltningen infordradt yttrande i anledning

af revisorernas omförmälda framställning har direktionen för bemälda

navigationsskola meddelat, att då den nuvarande skollokalen hösten

1884 togs i bruk, expensmedlen utgjort 1,050 kronor jemte terminsafgifter,

uppgående till omkring 300 kronor per år, men att då den

nya lokalen i och för uppvärmning och betjening kräft betydligt större

omkostnader än den gamla, skolan för år 1885 erhållit ett extra tillskott

af 800 kronor. Från och med år 1886 hade expensmedlen faststälts

till 1,800 kronor, hvartill komme terminsafgifterna omkring 300

kronor, så att den årliga inkomsten till expenser utgjort omkring 2,100

kronor, hvilket varit tillräckligt för de löpande utgifterna och dessutom

lemnat ett öfverskott af omkring 200 kronor per år för anskaffandet

af nödig materiel.

Från och med år 1891 hade emellertid andra ekonomiska förhållanden

inträffat för ''skolan, och inkomsterna för de senare åren hade

stält sig sålunda:

Ang. ifrågasatt

höjning i

terminsafgifterna

vid navigationsskolan

i Malmö.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

kronor 1,269: —

„ 1,338: 20

„ 1,372:24,

hvari dock ett extra tillskott för ur 1892 af kronor 298,8 0 icke vore

inberäknadt.

Medeltalet för dessa tre år utgjorde kronor 1,326,4 8 och understege

således de föregående årens inkomster med omkring 774 kronor.

Skulle nu expensmedlen genom förhöjning af terminsafgifterna

uppbringas till hvad de förut varit, kunde dessa afgifter enligt direktionens

åsigt icke sättas lägre än 10 kronor, hvarigenom på hvarje

elev skulle komma en tillökning af 14 kronor, hvilket med 50 å 60

elever, eller normala antalet elever vid denna skola, skulle medföra

ett tillskott af mellan 700 och 800 kronor.

En så låg terminsafgift som 3 kronor erlades enligt direktionens

förmenande icke vid någon annan af statens skolor, och då den åsigten,

att eleverna skulle med större afgifter än förr bidraga till kostnaden

för deras undervisning, alltmer syntes göra sig gällande, kunde eu

afgift af 10 kronor väl icke vara särdeles betungande, och detta så

mycket mindre som de flesta eleverna vid navigationsskolorna endast

begagnade undervisningen under ett enda läsår. Det inträffade nemligen

vid denna skola nästan alltid, att. styrmanselevernas antal vore mer

än dubbelt så stort som kaptenselevernas, och samma förhållande egde

rum mellan maskinist- och öfvermaskinistelevernas antal, då deremot

vid andra statens skolor studietiden ju alltid vore flerårig.

För egen del har marinförvaltningen anfört, att förvaltningen

ansåge de för löpande utgifters bestridande vid navigationsskolan i

Malmö, likasom för öfrigt vid flere andra navigationsskolor, anslagna

medel vara otillräckliga, äfvensom att terminsafgifterna skäligen kunde

och borde med förhöjdt belopp utgå. Enär emellertid marinförvaltningen

vore betänkt på att afgifva underdånigt förslag till nytt reglemente

för navigationsskolorna i riket, dervid, bland annat, jemväl

komme under öfvervägande frågan om lämplig förhöjning af elevernas

terminsafgifter, syntes revisorernas förevarande framställning för närvarande

icke böra till vidare åtgärd föranleda.

Utskottet, som i likhet med revisorerna anser en höjning af

terminsafgifterna för eleverna vid navigationsskolan i Malmö af omständigheterna

påkallad, har emellertid, då, efter hvad i detta ärende

meddelats, måste antagas, att sådan afgiftsförhöjning blifver med det

för år 1891...

1892.. .

1893.. .

ii

ii

ii

ii

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

25

snaraste påbjuden, ansett revisorernas förevarande framställning för

närvarande icke böra till någon särskild åtgärd från Riksdagens sida

föranleda.

Stockholms stads kronoräkenskaper och länens landsböcker.

§ 11.

(Rev. ber. pag. 138 och 139, uti. pag. 466.)

Vid granskningen af Upsala läns landsbok för revisionsåret hade

revisorerna funnit, att landssekreteraren i nämnda län enligt särskilda

reseräkningar, hvilkas belopp utan anmärkning utbetalts, uppburit dels

för resa till Tibble gästgifvaregård för inställelse vid sammanträde

derstädes den 16 juli 1892 med Boo härads väghållningsskyldige 86

kronor 80 öre, dels ock för resa till Vesslands kyrkoplats och till

Dannemora för inställelse vid sammanträden derstädes den 3 och 4

augusti med åtskilliga andra väghållningsskyldige inom länet sammanlagdt

114 kronor 80 öre; men då berörda resor verkstälts uteslutande

med skjuts, ehuru, med undantag för allenast mindre vägsträckor,

kunnat användas jernväg, hvarigenom resekostnaderna kunnat väsentligt

minskas, hafva revisorerna anmärkt, att bemälde tjensteman följaktligen

i omnämnda hänseenden icke stält sig till efterrättelse föreskrifterna

i 6 § af resereglementet den 11 februari 1881, sådan denna §

lyder enligt kongl. kungörelsen den 20 december 1889.

I ett af landshöfdingeembetet i Upsala län med anledning af

revisorernas förenämnda framställning afgifvet utlåtande af den 12

januari innevarande år har landshöfdingeembetet, med öfverlemnande

af en från ofvanbemälde landssekreterare infordrad förklaring i äreudet,

meddelat, att från kammarrättens revision jemväl inkommit anmärkning

beträdande beloppet af den för ifrågavarande extra förrättningar

af landssekreteraren uppburna ersättning med yrkande om återgäldande

af hvad derför skulle blifvit för mycket utbetaldt.

Äfven af 1892 års statsrevisorer gjordes framställning med anledning

af reseräkningar, livilka år 1891 af samme tjensteman uppgjorts

på enahanda sätt, som nu anmärkts; då emellertid denna fråga numera

dragits under pröfning af vederbörlig domstol, som, enligt hvad utBih.

till Riksd. Vrot. 1894. 4 Sand. 1 Afd. 20 Iiäft. 4

Ang. till landssekreteraren

i

Upsala län utbetalda

reseersättningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ang. uppförandet

af en

maskinhusbyggnad,

m. m.

vid Malmö

järnvägsstation.

20 Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

skottet inliemtat, ännu icke deri dömt, har utskottet endast velat förhållandet

för Riksdagen

omförmäla.

Jernvägsstyrelsen.

12 §.

(Rev. ber. pag. 160 och 161; uti. pag. 469—471.)

I anledning af att enligt jernvägsstyrelsens beslut den 26 juni

1890 under åren 1890—1892 å Malmö järnvägsstation uppförts en

maskinbyggnad för belysning med elektriskt ljus af bangården, banhallen

och stationshuset m. m., i hvilken byggnad derjemte inrymts

lokaler för förråd, smörjare, vagnmästare, vagnputsare, snickare, tapetserare

och städerskor, och för hvilken kostnaden beräknats till 82,806

kronor, samt att för detta bj^ggnadsföretag under nämnda år utgifvits

tillsammans 131,640 kronor, hvilka styrelsen låtit afföra bland banafdelningens

utgifter såsom kostnad för förändringar af byggnader och

anläggningar, och då jernvägsstyrelsen årligen hade att inkomma till

Kongl. Maj:t med framställning om aflåtande till Riksdagen af proposition

angående erforderliga anslag till nya byggnader och anläggningar,

hafva revisorerna anmärkt, att styrelsen, utan att Kongl. Maj:t och

Riksdagen derom fattat beslut, låtit på eget beråd utföra ett så vidtomfattande

arbete som det omförmälda.

I utlåtande af den 13 januari innevarande år i anledning af revisorernas

anmärkningar vid jernvägsförvaltningen har styrelsen afgifvit

yttrande öfver revisorernas omförmälda anmärkning och dervid beträffande

först tillkomsten af den ifrågavarande byggnaden anfört,

att, med de stora utvidgningar, spårnätet å Malmö station tid efter

annan undergått, och det alltjemt ökade antalet af vagnvexlingar och

tågrangeringar, som ständigt måste utföras, såväl vid dagsljus som

i mörker, behofvet att förbättra belysningen å stationen visat sig

allt mera trängande, och då detta ändamål icke kunde vinnas medelst

gasbelysning, hvilken, om än antalet belysningsapparater högst betydligt

tillökades och i följd deraf utgifterna för deras skötsel och underhåll

stegrades, ändå ej skulle kunna lemna ett tillfredsställande resultat,

utan det enda belysningssätt, som på en gång gåfve den erforderliga

s. 27 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o SO.

27

ljusstyrkan och vid de stora vidder och många lokaler, som här borde

upplysas, kunde med minsta kostnaden hållas vid magt, vore det medelst

elektriskt ljus, hade styrelsen beslutit att i sammanhang med de omfattande

arbeten, som vidtoges för den utvidgning af stationen och

nybyggnad af stationshuset, hvartill Riksdagen anvisat medel, äfven

anläggning af ett elektricitetsverk skulle företagas.

Då nu detta verk komme att ersätta den förut befintliga belysningsanordningen,

och de lokaler, som inrymdes uti öfre våningen af

maskinhuset, förut funnos i byggnader, hvilka måste borttagas tör att

icke hindra uppförandet af det nya stationshuset och dess banhall samt

utläggningen af de spår, som skulle dit framledas, hade styrelsen ansett

sig befogad betrakta anläggningen i fråga såsom hörande till

»Förändringar af byggnader och anläggningar», för hvilka, liksom tör

ombyggnad af hus, broar, trummor m. m., utgifterna redovisades bland

underhållsomkostnader, och ej såsom nybyggnad, till hvilken anslag

borde begäras af Riksdagen, och för hvilken utgifterna, på grund af

beviljadt anslag, påfördes jernvägens kapitalkonto.

Att ifrågavarande anläggning icke blifvit särskildt anmäld för

Kongl. Maj:t, komme sig, enligt hvad styrelsen vidare meddelade, deraf,

att, sedan Kongl. Maj:t för åren 1881 och 1882 icke faststält omkostnadsstaten,

utan endast arfvodesstaten och, med anledning af styrelsens

vid framläggande af sitt förslag till arfvodes- och omkostnadsstat

för år 1883 gjorda hemställan, att Kongl. Maj:t täcktes, om icke,

som förut varit öfligt, i detalj pröfva och fastställa de särskilda i förslaget

upptagna posterna, dock genom ett godkännande af de för de

olika afdelningarna beräknade summor och totalbeloppet utgifter fastställa

som förslagsanslag det belopp, hvaröfver styrelsen egde förfoga

för drift och underhåll, Kongl. Maj:t den 22 december 1882 förklarat,

att Kongl. Maj:l, som vore förvissad, att styrelsen läte sig angeläget

vara att iakttaga all möjlig sparsamhet i fråga om utgifter för upprätthållande

af statens jernvägstrafik, så att de af styrelsen derför beräknade

summor icke öfverskredes, utan snarare besparingar derå gjordes,

icke funne denna styrelsens framställning till något särskildt uttalande

föranleda, styrelsen saknat anledning att ingifva särskildt förslag till

omkostnadsstat. för de derpå följande åren, ända till dess styrelsen genom

kongl. bref den 2 juni 1893 förständigats att å nyo årligen ingifva

dylikt förslag.

Att det omförmäld a kostnadsförslaget för anläggningen öfverskridits,

hade berott hufvudsakligen derpå, att anordningen för an
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

skaffande af vatten medelst sänkbrunn och rörledning från norra hamnkanalen

blifvit dyrare än som beräknats; att en murad skorsten uppförts

i stället för först afsedda plåtskorstenar; att betonreservoirer

anordnats under ångpannorna för att kunna tillgodogöra sig koudensatorvattnet,

och att en öfre våning påbyggts och deri inrättats lokaler

i stället för dem, som inrymts uti de förut nämnda, för stationshusets

och banhallens anläggning borttagna husen.

Hvad jernvägsstyrelsen sålunda anfört synes utskottet icke i någon

mån förringa betydelsen af revisorernas i förevarande ämne framstälda

anmärkning, hvilken utskottet anser vara förtjent af särskild uppmärksamhet.

Att ett byggnadsarbete, hvilket, såsom det ifrågavarande,

innefattat nyanläggning af maskinhusbyggnad jemte tillhörande byggnader

och inrättningar för införande af elektrisk belysning vid en station,

der förut gasbelysning varit anordnad, samt derjemte utsträckts

till beredande af ett antal lokaler för skilda befattningsinneliafvare vid

stationen, måste betraktas såsom ett nybyggnadsföretag, anser utskottet

ligga i öppen dag; och vid sådant förhållande måste jernvägsstyrelsens

åtgärd att afföra utgifterna för detta företag bland underhållskostnader

anses sakna giltig grund. Den betydliga kostnad detta byggnadsföretag

antagits kräfva och visserligen än ytterligare kräft synes endast i

och för sig hafva bort mana styrelsen att före dess utförande söka

utverka vederbörligt tillstånd dertill; och det har icke kunnat annat

än ådraga sig utskottets uppmärksamhet, att under det å ena sidan

byggnader och anläggningar vid jernvägstrafiken, hvilkas utförande

endast betinga jemförelsevis ringa belopp, föreläggas Riksdagens pröfning,

ett företag af den kostbara beskaffenhet som det förevarande,

hvilket föranledt en utgift af 131,640 kronor, blifvit ut förd t, utan att

Riksdagens mening derom förut inhemtats.

På grund af hvad sålunda i detta ärende förekommit och till

förekommande för framtiden, att byggnadsfrågor af den omfattning

som den nu omförmälda undandragas Riksdagens pröfning, får utskottet

hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t, vid uppkommande frågor

om till- eller ombyggnader vid statens jern vägstrafik,

hvilka på grund af sin omfattning måste anses komma

att medföra större kostnader, täcktes före sådana frågors

afgörande underställa desamma Riksdagens pröfning.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

29

§ 13-

(Rev. ber. pag. 161; uti. pag. 471 och 472.)

I afseende på nyuppförda stationshuset i Malmö hafva revisorerna

med anledning af besök derstädes anmärkt, att de derinom anordnade vid det vy a

bostadslägenheterna befunnits vara allt för rymligt tilltagna. Under

det brist på tillräckliga lokaler för expeditioner i vissa fall gjorde sig

gällande, hade nemligen åt förstnämnda lägenheter beredts ett utrymme,

som syntes vida öfverstiga bostadsinnehafvarnes behof.

I jernvägsstyrelsens förenämnda utlåtande har styrelsen beträffande

denna anmärkning anfört, att styrelsen villigt erkände, att de

lägenheter, som inredts i öfre våningarna af stationshuset att begagnas

som bostad af 3 afdelningschefer och stationsinspektoren, vore, hvad

rumytorna beträffade,-större än hvad sådana lägenheter vanligen vore,

men tillökningen hade i närvarande fall betingats af storleken af husets

plan, hvilken bestämts efter de mått, som erfordrades för att i bottenvåningen

inrymma de lokaler, som vore afsedda för jernvägstjensten,

samt af nödvändigheten att indela rummen och rätta eldstädernas

placering i de öfre våningarna efter de i bottenvåningen befintliga

murar, likasom ock husets bredd vållat, att större dimensioner, än

noga taget varit behöfliga, måst gifvas åt de i husets centrala del förlagda

tamburer och serveringsrum.

Anmärkningen, att brist på tillräckliga expeditionslokaler i vissa

fall gjort sig känbar, syntes styrelsen egentligen gälla det gamla

stationshuset; men lokalerna derstädes, i hvilka sedan jernvägstrafikens

början besörjts expeditionen af såväl ankommande som afgående persontrafik,

borde enligt styrelsens förmenande, sedan den förra blifvit

flyttad till det nya stationshuset, åtminstone någon tid motsvara behofvet.

Revisorernas förenämnda erinran, hvars befogenhet, såsom af jernvägsstyrelsens

omförmälda yttrande framgår, jemväl af styrelsen vitsordats,

synes visserligen icke för närvarande kunna föranleda till någon

särskild åtgärd. Emellertid har utskottet ansett sig böra berörda förhållande

för Riksdagen

anmäla.

Ang. vissa

§ 14. mellan staten

och de en
(Rev.

ber. pag. 161—166; uti. pag. 472—474.) skilda jern
I

särskilda punkter hafva revisorerna afgifvit yttranden angående Vexiö—Al/veaf

styrelsen för statens jernvägstrafik uppgjorda kontrakt dels med

Bergslagen och

Gefle—Dala

uppgjorda

kontrakt.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Vexiö—Alfvesta jernvägsaktiebolag om trafikerandet af bolagets jernväg,

dels med Stockholm—Vesterås—Bergslagens trafikaktiebolag angående

samtrafik med statsbanan vid Stockholms norra station och centralstationen

samt dels med Gefle—Dala jernvägsaktiebolag i fråga om

gemensamt begagnande af Storviks station; och anser sig utskottet böra

i ett sammanhang behandla dessa framställningar.

Hvad först beträffar Vexiö—Alfvesta jernväg, hafva revisorerna

meddelat, att enligt det med jern vägsaktiebolaget den 20 februari 1864

afslutade kontrakt, hvarigenom staten på vissa vilkor åtagit sig trafikerandet

af bolagets jernväg, all trafik å bandelen Vexiö—Alfvesta besörjdes

af statens personal utan särskild ersättning, likasom ock bolaget

egde att afgiftsfritt begagna stationsbyggnaderna vid Alfvesta. Vidare

finge statens jernvägsmateriel af bolaget användas mot ersättning, som

utgjorde för lokomotiv 4 kr. pr s. k. lokomotivmil (37,4 öre pr tågkilometer)

och för vagnar 30 öre pr s. k. vagnmil (1,4 öre pr vagnkilometer).

I utlåtande den 4 november 1863 beträffande de föreslagna kontraktsbestämmelserna

hade styrelsen för statens jernvägstrafik framhållit, att

som förslaget, i hvad det afsåge beloppet af den ersättning, som af bolaget

borde erläggas, hvilade allenast på erfarenheten rörande statsbanans

dåvarande trafikförhållanden, modifikationer deri kunde varda

önskvärda, eller berättigade anspråk på förändringar å någondera sidan

uppstå, hvadan också revision af de föreslagna bestämmelserna tid efter

annan borde blifva nödig.

Likaledes hade i kongl. brefvet den 13 november 1863 uttalats,

att, för den händelse rörelsen å bandelen Vexiö —Alfvesta framdeles icke

blefve af staten besörjd, bolaget skulle vara pligtigt att i sådant fall på

egen bekostnad anskaffa erforderlig materiel genom inköp af behöfligt

antal vagnar och lokomotiv; och i det af Vexiö—Alfvesta-banans arbetsdirektion

den 24 mars 1864 undertecknade, af Kongl. Maj:t den 8 april

samma år godkända kontrakt om banans färdigbyggande föreskrifves,

att, om eller när trafiken å nämnda bana icke längre kunde eller finge

besörjas på sätt i först nämnda kontrakt vore medgifvet, bolaget skulle

vara pligtigt att på egen bekostnad anskaffa nödig transportmateriel.

I skrifvelse till Kongl. Maj:t den 5 juni 1877 hade trafikstyrelsen

hemstält, att de bolaget genom samma kontrakt förunnade förmåner

måtte med utgången af år 1882 upphöra, eller ock viss förhöjning ske

i den staten tillförsäkrade ersättning, men hade bolaget uti afgifven förklaring

anfört, att, då kontraktet vore från statens sida ouppsägbart,

trafikstyrelsens hemställan icke borde kunna föranleda till någon åtgärd.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

31

Vid detta ärendes föredragning inför Kong]. Maj:t i statsrådet den

2 november 1883 liade Kongl. Maj:t icke funnit sig böra för det dåvarande

vidtaga någon åtgärd i ärendet.

För att ådagalägga, att ifrågavarande kontrakt åtminstone numera

vore för staten förlustbringande, ansåge revisorerna emellertid sig allenast

behöfva erinra derom, att, enligt hvad järnvägsstyrelsen i skrifvelse

till revisorerna den 18 november 1893 upplyst, drift- och underhållskostnaden

för lokomotiv och vagnar å Vexiö—Alfvesta jernväg under

år 1892 uppgått till 16,707 kronor 73 öre, deraf bolaget emellertid, med

stöd af bestämmelserna i 1864 års kontrakt, ersatt allenast 15,548 kronor

52 öre. Härtill komine, att kostnaderna för aflöningen å trafikafdelningen

vid Alfvesta station bestriddes utan något som helst bidrag

från bolagets sida. En väsentlig förändring i de vid afslutandet af

ifrågavarande kontrakt rådande förhållandena borde dessutom hafva inträdt

derigenom, att, sedan jernvägen mellan Vexiö och Karlskrona

blifvit för trafik öppnad, expeditionerna vid Alfvesta station betydligt

ökats, utan att någon motsvarande direkt ersättning härför lemnas.

I betraktande häraf och då revisorerna icke kunde föreställa sig,

att, på sätt bolaget velat göra gällande, staten skulle, tvärt emot de bestämda

uttalandena i motsatt rigtning, som i ämnet blifvit gjorda, hafva

genom ifrågavarande kontrakt fråntagits rätt att, då statens intresse

sådant fordrar och det, utan äfventyr för bolagets bestånd eller trafikens

fortsatta upprätthållande, kunde ske, förordna antingen om upphörande

af Vexiö—Alfvesta-banans trafikerande med statens transportmateriel

eller om en sådan revision af de ursprungliga kontraktsbestämmelserna,

som kunde finnas vara af de förändrade förhållandena påkallad, hade

revisorerna ansett, att åtgärder i ena eller andra hänseendet borde af

jernvägsstyrelsen vidtagas.

Vidkommande härefter Stockholm—Vesterås—Bergslagens jernväg hafva

revisorerna anfört, att sedan genom kongl. brefvet den 7 april 1876

denna jernvägs trafikaktiebolag medgifvits rätt till samtrafik med statsbanan

vid Stockholms norra station och centralstationen, samt i sammanhang

dermed blifvit faststälda vissa vilkor för denna rättighets åtnjutande,

den 1 juli 1879 emellan styrelsen för statens jern vägstrafik och

nämnda bolags direktion afslutits ett kontrakt angående upplåtande af

lokaler för och expedition af bolagets trafik vid berörda stationer att gälla

från och med sistnämnda dag, enligt hvilket kontrakt, på grund hvaraf

resande samt res- och ilgods till och från Stockholm—Vesterås—Bergslagens

jernväg skulle, ''i samma ordning och efter samma regler som

gälde lor statsbanan, af statsbanans personal emottagas och expedieras

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

vid Stockholms centralstation i dess för sådan trafik afsedda lokaler,

bolaget skulle såsom ersättning för de af samtrafiken föranledda kostnader

årligen till statens jernvägstrafik erlägga 17,000 kronor, hvarjemte

stadgades, beträffande tiden för kontraktets giltighet, att detsamma

skulle upphöra att gälla två år efter det uppsägning af endera

kontrahenten skett, dock att uppsägning icke finge ske före utgången

af år 1880.

Vidare hade, enligt hvad revisorerna upplyst, kontraktet innehållit

uttrycklig bestämmelse derom, att den träffade öfverenskommelsen gälde

endast för tre bantåg dagligen i hvardera rigtningen och att afsändande

eller mottagande af flere bantåg, der sådant funnes erforderligt,

icke finge ske, förr än särskildt aftal derom blifvit träflfadt. Revisorerna,

som icke velat ifrågasätta, att ej den staten i berörda kontrakt

tillförsäkrade godtgörelse måtte vid tiden för kontraktets upprättande

och med hänsyn till då rådande trafikförhållanden skäligen motsvarat

de kostnader, som af den i kontraktet medgifna samtrafik blifvit en

följd, hade dock ansett uppenbart, att så icke längre numera kunde

vara förhållandet. Såsom ofvan nämnts, hade beloppet af den staten

tillkommande ersättning blifvit bestämdt under förutsättning, att antalet

tåg icke öfverstege tre, i hvardera rigtningen, men redan härutinnan

hade en icke oväsentlig förändring inträdt. Den för Stockholm—Vesterås

— Bergslagens jernväg senast antagna tidtabell, afsedd

att gälla från och med den 1 oktober 1893, utvisade nemligen, att

persontrafiken från och till Stockholms centralstation numera upprätthölles

af fyra ordinarie bantåg i hvardera rigtningen. Härtill komme

dels å bandelen Stockholm—Sundbyberg sju ordinarie persontåg samt

å bandelen Stockholm—Riddersvik två blandade tåg, allt i hvardera

rigtningen, dels ock å bandelen Stockholms norra station—Vesterås

två extra godståg. Såvidt revisorerna hade sig bekant, vore denna

tillökning i samtrafiken kommen till stånd, utan iakttagande af kontraktets

föreskrift att sådant finge ske allenast efter föregående aftal,

hvars syfte måst vara att bereda staten godtgörelse för de ökade kostnader,

som en dylik utvidgning af samtrafiken ovilkorligen medförde.

Denna revisorernas uppfattning ansågo revisorerna vinna stöd

jemväl af en jemförelse mellan den uppbörd, som tillfördes Stockholms

central- och norra station af statsbanan, och de trafikmedel, som för

Stockholm—Vesterås—Bergslagens jern vägs räkning tillflöte samma

stationer. Till belysning i sådant hänseende hafva revisorerna anfört,

att för mars månad 1893 totaluppbörden vid Stockholms centralstation

utgjort 69,587 kronor; deraf tillförts från Stockholm—Vesterås—Bergs
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

33

lagens jernväg 12,166 kronor eller omkring 16 procent, att uppbörden

för samma tid vid norra stationen utgjort 128,000 kronor, deraf å bolagets

godstrafik belöpt 16,450 kronor eller omkring 12,5 procent;

samt att för september månad 1893 motsvarande siffror stält sig vid

centralstationen resp. 86,669 —11,394 samt vid norra stationen resp.

80,511—10,520, allt jemt sålunda för Stockholm—Vesterås—Bergslagens

jernväg utvisande en betydlig andel i totaluppbörden.

För jemförelse med trafikförhållandena under samtrafikens tidigaste

skede, hafva revisorerna efter inhemtade upplysningar meddelat,

att under mars och september månader år 1880 uppbörden vid norra

stationen utgjort under mars månad för statsbanan 71,374,13 och för

Stockholm—Vesterås-—Bergslagens jernväg 9,488,2 0 samt under september

månad resp. 45,667,4 9 och 5,027,9 8.

Sammanstäldes dessa siffror med ofvan angifna uppbördsbelopp,

framginge enligt revisorernas mening, att den på Stockholm—Vesterås—

Bergslagens jernväg belöpande andel i trafikinkomsterna vid norra stationen

numera betydligt öfverstege den anpart i dessa inkomster, hvilken

under den första tiden af ifrågavarande kontrakts tillämpning belöpte

sig på samma jernväg; och att, hvad centralstationen anginge, förhållandena

utvecklat sig i enahanda rigtning, ansågo revisorerna på

grund af vunna upplysningar rörande trafikförhållandena år 1880 och

år 1893 kunna med visshet antagas.

Om man vidare beaktade att, enligt hvad jernvägsstyrelsen meddelat,

trafikafdelningens utgifter för aflöningar år 1892, oberäknad!

kostnaden för telegrafexpeditionens ombesörjande, vid centralstationen

och norra stationen uppgått till sammanlagdt kronor 336,922, deraf

belöpt å centralstationen kronor 173,047 och å norra stationen kronor

163,875, framträdde ännu mer behofvet af en sådan förhöjning i den

staten tillkommande ersättningen, att bolagets andel i utgifterna för

samtrafiken bragtes i rimligt förhållande till de fördelar, densamma

för bolaget medförde. För en sådan förhöjning talade äfven en jemförelse

med de belopp, enskilda banor sinsemellan betingat af hvarandra

för gemensamt begagnande af enderas stationer. Dessa belopp

stälde sig nemligen förhållandevis betydligt högre, än hvad för närvarande

är emellan staten och Stockholm—Vesterås—Bergslagens jernväg

aftaladt.

I saknad af en fullständig utredning angående samtliga på frågan

inverkande omständigheter vore revisorerna icke i tillfälle att till siffran

uppgifva ett visst ersättningsbelopp såsom det i förevarande fall

rätta; men då, af ofvan anförda skäl, det nu gällande kontraktet måste

Bih. Ull Jiiksd. Prot. 1894. 4 Samt. 1 Afd. 20 Höft. 5

opaginerad Kontrollera mot PDF

u

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

anses vara för staten ofördelaktigt, och jernvägsstyrelsen vid en ny,

på noggrann utredning grundad och vederbörandes pröfning understäld

uppgörelse otvifvelaktigt skulle kunna betinga staten vida förmånligare

vilkor än de nu öfverenskomna, hade revisorerna velat uttala

önskvärdheten deraf, att nu gällande kontrakt emellan staten och

Stockholm—Vesterås—Bergslagens trafikaktiebolag angående samtrafik

vid Stockholms centralstation och norra stationen måtte varda snarast

möjligt af jernvägsstyrelsen uppsagdt.

Hvad slutligen angår Gefle-Dala jernväg omförmäla revisorerna,

att enligt ett emellan styrelsen för statens jernvägstrafik och direktionen

för nämnda jernväg afslutadt, från den 1 september 1875 gällande

kontrakt angående gemensamt begagnande af Storviks station, nämnda

station, med derå befintliga staten tillhöriga byggnader och anläggningar,

blifvit upplåten till begagnande af Gefle—Dala jernväg under vissa i

samma kontrakt närmare bestämda vilkor. Jemlikt dessa vilkor ålåge

det statens jernvägstrafik att, med visst undantag, genom sin vid Storviks

station anstälda tjenstepersonal ombesörja alla trafikgöromål, som

vid stationen kunde förekomma i och för Gefle—Dala-banans såväl

enskilda som gemensamt med statsbanan derstädes bedrifna trafik,

äfvensom att bekosta vissa materialier samt underhållet af gemensamt

begagnade inventarier. Såsom bidrag till personalens vid nämnda station

aflöning och till bestridande af berörda underhållskostnad hade,

enligt samma kontrakt, Gefle—Dala jernvägsaktiebolag att till statens

jernvägstrafik årligen betala 2,400 kronor.

Då emellertid, enligt hvad revisorerna inhemtat, trafiken mellan

de båda banorna numera tillväxt så betydligt, att exempelvis totaluppbörden

å trafik, som emellan de båda banorna förmedlats vid Storviks

station under räkenskapsåret 1 november 1891—31 oktober 1892, uppgått

till nära 450,000 kronor, medan, å andra sidan, statens utgifter för

trafikafdelningen derstädes för samma tid belöpt sig till omkring 31,800

kronor, och då sistberörda utgifter till icke obetydlig del föranledts af

den trafikförmedling, som vid Storviks station egde rum, hade revisorerna

funnit den staten för närvarande tillkommande ersättning för de

af den gemensamma trafiken föranledda kostnader böra skäligen förhöjas;

hvadan revisorerna uttalat önskvärdheten deraf, att jernvägsstyrelsen

måtte genom uppsägning af ifrågavarande kontrakt, hvilket

enligt deri intagen bestämmelse upphörde att gälla sex månader efter

å endera sidan skedd uppsägning, bereda staten tillfälle att vid en ny,

efter rådande trafikförhållanden afpassad uppgörelse träffa ett för staten

i förevarande afseende fördelaktigare aftal.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

35

Med anledning af hvad revisorerna i dessa ärendeu anfört och

meddelat har jernvägsstyrelsen i sitt ofvan omförmälda utlåtande till

en början förklarat, att önskvärdheten af en revision af de afgifter, de

enskilda jernvägarne erlade för skötseln af deras egen lokala trafik å

den staten tillhöriga föreningsstationen vore uppenbar. Vid jemförelse

mellan de afgifter, bolagen erlade, kunde ej förnekas, att till och med

rätt betydande ojemnheter kunde påvisas. Orsaken härtill insåges lätt.

Dessa afgifter hade bestämts samtidigt med den enskilda banans inledande

på statsstationen, då man ännu hade en högst ofullständig

kännedom om den blifvande trafikens omfattning, och merendels hade

då den enskilda banans egare befunnit sig i en långt ifrån gynsam

ekonomisk ställning; och då det vore att befara, att banans egare, om

de afgifter, som fordrades för begagnandet af en gemensam station, af

honom ansåges såsom för högt pris för de förmåner, hvaraf han komme

i åtnjutande, skulle anlägga en särskild mindre station vid sidan af

statens redan befintliga, hade, för att förebygga olägenheterna för den

blifvande trafiken af en sådan isolering, afgiften bestämts till minsta

möjliga belopp. Sedan dess hade vunnits större erfarenhet om de

kostnader, driften af en foreningsstation betingade, och säkrare ledning

för bedömandet af det omfång, hvari en hvar af de tillslutande

banorna toge arbetskrafter och anläggningar å stationen i anspråk;

och hade derför i de under de senare åren träffade öfverkommelser

med nya banor ifrågavarande ersättningsbelopp satts ej obetydligt högre

än tillförene.

Styrelsen hade visserligen ännu icke tagit något definitivt steg

till eu genomgående reform af dessa afgifter, emedan hon först velat

afvakta en mera omfattande anslutning af enskilda jernvägar till den

år 1882 påbörjade samtrafiksföreningen och se, hvilken plats den derigenom

möjliggjorda, till förenkling af expeditionsgöromålen å föreningsstationerna

ledande samtrafikeu intoge till lokaltrafikerna. Med

detta års början hade nämnda förening vuxit så, att samtrafik kunnat

utsträckas till samtliga i direkt eller medelbar spårförbindelse med

statsbanorna stående enskilda banor, med undantag endast af några få

mindre banor af blott lokal betydelse.

Emellertid hade styrelsen efter tillgängliga data låtit verkställa

beräkningar öfver alla de faktorer, hon ansåge böra tagas i betraktande

vid fördelningen mellan vidkommande banor af bidragen till bestridande

af kostnaderna för en föreningsstations skötsel och underhåll, och hade

för afsigt att, sedan dessa blifvit afslutade, hvilket kunde förväntas ega

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

rum under innevarande års lopp, framlägga inför Kongl. Maj:t förslag

till gemensamma grunder för sådan slags fördelning.

I öfverensstämmelse med hvad styrelsen andragit rörande en allmän

reform af ersättningsbeloppen från de enskilda jernvägarne, kunde

styrelsen icke hafva något att gensaga mot hvad revisorerna särskildt

förordat i afseende på kontrakten med Vexiö—Alfvesta, Stockholm—

Vesterås—Bergslagens och Gefle—Dala jernvägar. I fråga om den förstnämnda

banan hade revisorerna erinrat om den hemställan om kontraktsändring,

som styrelsen gjorde år 1877, och huru densamma enligt Kongl.

Maj:ts förklaring af år 1883 icke ledde till någon Kongl. Maj:ts åtgärd.

Styrelsen hade för sin del intet att erinra mot att få frågan ånyo bringad

under Kongl. Maj:ts pröfning. Med anledning af hvad i revisionsberättelsen

anförts, att Stockholm—Vesterås—Bergslagens bana tillstadts att

utan förhöjd ersättning få flere bantåg å centralstationen expedierade än

hvad kontraktet bestämde, vore styrelsen skyldig upplysa, att hon gjort

detta medgifvande, emedan tillkomsten af de nya tågen ej åsamkat staten

någon ökad utgift, sedan enligt vänlig öfverenskommelse banan erlagt

en särskild ersättning af 1,000 kronor årligen för expedierande af ett

sent på aftonen gående tåg till Sundbyberg. Vid bedömandet af denna

banas ersättning till staten finge man ej förbise, att banan stält till statsbanans

förfogande det område invid Stockholms norra station med spår,

hvilket. banan begagnat till egen godsstation och genom hvars upplåtande

stor lättnad beredts för rörelsen inom statens bangård.

Uppsägningstiderna för öfverenskommelserna med de enskilda banorna

vore i allmänhet sex månader. Men emedan uppsägningstiden för

kontraktet med nu nämnda bana vore två år, skulle styrelsen vidtaga

åtgärder för att denna långa termin icke må hindra, att tillämpningen

lör denna bana af de afsedda nya allmänna grunderna för afgiftsberäkningen

toge sin början vid samma tidpunkt som för öfriga banor.

I likhet med hvad revisorerna framhållit och jern vägsstyrelsen jemväl

vitsordat, anser utskottet att ofvan omförmälda med Stockholm—

Vesterås—Bergslagens trafikaktiebolag och direktionen för Gefle—Dala

jernväg afslutade kontrakt böra, för betingande af fördelaktigare vilkor

för statsbanan, uppsägas; och synes jemväl skäl förefinnas, för att frågan

om förändring i kontraktsbestämmelserna angående statens trafikerande

af Vexiö—Alfvesta-jernvägen varder ånyo bragt under Kongl. Maj:ts

pröfning.

Utskottet, som anser detta ämne vara af den betydelsen, att Riks
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

37

dagen bör påkalla Kongl. Maj:ts särskilda uppmärksamhet derå, får alltså

hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida icke åtgärder böra vidtagas till revision af

ofvan omförmälda emellan styrelsen för statens jernvägstrafik

samt Stockholm —Vesterås—Berglagens trafikaktiebolag

och direktionen för Gefle—Dala jernväg upprättade

kontrakt äfvensom huruvida ej förenämnda emellan

staten och Vexiö—Alfvesta jern vägsaktiebolag afslutade

öfverenskommelse må kunna underkastas förändring.

§ 15-

(Rev. ber. pag. 166; uti. pag. 474 — 477.)

Sedan mellan öfveringeniören vid statens jernvägsbyggnader, å

Kongl. Maj:ts och kronans vägnar, samt byggmästaren C. H. Hallström

den 31 januari 1891 afslutits entreprenadkontrakt angående uppförande

af ett visst antal husbyggnader vid stationerna Vännäs och Hörnsjö å

stambanedelen Långsele—Vännäs samt i fråga om ersättning för, bland

annat, åtskilliga af Hallström verkstälda öfverarbeten uppkommit tvist,

hvilken hänskjutits till afgörande genom kompromiss, hade Hallström genom

kompromissbeslut den 19 juli 1892 tillerkänts ersättning med belopp,

som efter afdrag af Hallström ådömda ersättningar blifvit faststäldt till

2,885 kronor 28 öre. Härefter hade Hallström, hvilken skulle till hälften

ersätta kostnaden för kompromissen, enligt qvitto den 19 november sistnämnda

år, fått uppbära ett belopp af 2,310 kronor 28 öre, eller nyssnämnda

summa, minskad med den å Hallström belöpande andel i kompromisskostnaden,

575 kronor.

Då emellertid i 9 § i ofvanberörda entreprenadkontrakt, af hvilket

revisorerna tagit del, föreskrefves, att ersättning för extra arbeten utöfver

kontraktet icke skulle utgå, der ej på förhand träffats särskild skriftlig

öfverenskommelse rörande sådana arbeten, och det följaktligen ålegat

vederbörande tillse, att jemväl beträffande ifrågakomna öfverarbeten särskilt

aftal blifvit slutet, hade revisorerna omförmält förhållandet, under

erinran att genom iakttagande af kontraktets ofvannämnda föreskrifter i

förevarande fäll skulle vunnits, ej allenast att kompromiss icke blifvit

erforderlig, såvidt de verkstälda öfverarbetena anginge, utan äfven att

kostnaderna för samma arbeten^kunnat i någon mån nedbringas.

Ang. ett med

hg q q mästaren

C. //. Hallström

afslutadt

kontrakt

om uppförandet

af vissa

husbyggnader

ä stcunbancdelen

Långsele

— I ännäs.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Revisorerna hafva vidare funnit anmärkningsvärd^ att en i kontraktet,

i öfverensstämmelse med stadgandet i kongl. kungörelsen den

10 maj 1889, intagen bestämmelse om skyldighet för Hallström att för

kontraktets fullgörande ställa godkänd säkerhet, blifvit genom utstrykande

af den §, derunder nämnda bestämmelse varit införd, utesluten, utan att

några skäl härför anförts eller hänvisning gjorts till något i vederbörlig

ordning derom fattadt beslut. En af jernvägsstyrelsens arkitekt i kontraktets

marginal gjord anteckning derom, att anmärkta åtgärder skett

»enligt uppdrag», syntes icke kunna nöjaktigt förklara berörda afvikelse

från gällande föreskrifter.

Enligt hvad revisorerna inhemtat, hade af vederbörande revisionstjcnsteman

framstälts anmärkning beträffande härofvan omförmälda förhållanden,

men hade ärendet af jern vägsstyrelsen ännu icke blifvit slutbehandladt.

Då emellertid ärendets vigt bort påkalla en skyndsam behandling,

hade revisorerna ansett jemväl nyssberörda omständighet egnad

att tilldraga sig uppmärksamhet.

Jernvägsstyrelsen, som öfver de vid detta ärende gjorda anmärkningar

infordrat förklaring af öfveringeniören för stambanebyggnaden

genom Öfre Norrland, har i sitt ofvannämnda utlåtande af den 13 januari

innevarande år angående revisorernas förevarande anmärkningar i sammandrag

meddelat hvad af öfveringeniören i ämnet anförts; och hade

öfveringeniören sålunda yttrat att anmärkningarne hufvudsakligen hvilade

på den uppfattning, att Hallström åtagit sig ett entreprenadarbete, på

sätt kontraktet den 31 januari 1891 utvisade, hvilken uppfattning vore

helt naturlig, då sagda kontrakt, oegentligt nog, blifvit räkenskaperna

bilagdt; men att, sedan arbetet verkligen blifvit utbjudet på entreprenad,

Hallströms anbud bland öfriga afgifna befunnits vara det enda antagliga,

icke blott med afseende på priset, utan äfven med hänsyn dertill, att

öfriga anbudsgifvare icke kunnat anses innehafva de egenskaper, att arbetet

borde dem anförtros. Hallströms anbud hade alltså blifvit antaget,

och ofvannämnda entreprenadkontrakt uppsatts. Underskrifvandet hade

emellertid fördröjts af det skäl, att Hallström ej anskaffade säkerhet för

kontraktets fullgörande. I afbidan härpå hade någon tid förflutit, tilldess

det slutligen blifvit uppenbart, att Hallström icke skulle blifva i

stånd att ställa vederbörlig säkerhet. Endast kort tid hade då återstått,

till dess byggnaderna skulle vara färdiga; andra antagliga anbud än

Hallströms hade redan visat sig icke kunna erhållas; och att för egen

räkning utföra arbetet till samma pris, som Hallström med sin tillgång

till billigare materialier kunnat erbjuda, eller på den korta tid, som

kunnat vara för Hallström med hans vanda arbetare tillräcklig, hade ej

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o BO.

39

synts vara för jern vägsbyggnaden möjligt. Den enda återstående utvägen

att tillvarataga jernvägsbyggnadens intresse hade öfveringeniören

derför ansett vara, att söka tillgodogöra sig Hallströms bepröfvade skicklighet

genom ett aftal under sådan form, att någon risk för staten icke

uppkomme i följd af Hallströms obestånd och oförmåga att ställa säkerhet

för fullgörande af åtagna förpligtelser. En dylik form för aftal hade

öfveringeniören trott sig finna i de vid jernvägsbyggnaden förekommande

så kallade arbetsaftalen, d. v. s. aftal hvarigenom en person i

egenskap af arbetsförman åtoge sig att med anskaffad arbetspersonal utföra

ett visst arbete, hvilket under sin fortgång med vissa korta mellantider

kontrollerades och uppskattades samt derefter betalades med 75

procent af redan intjenad godtgörelse, hvaremot återstående 25 procent

innehölles, tilldess arbetet blifvit fullständigt utfördt. Vid dylika arbeten

förekommo således inga förskottsliqvider och följaktligen icke heller

sådan risk i händelse arbetet försummades, att säkerhet för densamma

behöfde affordras arbetstagaren. Ett dylikt aftal hade blifvit uppgjord!

mellan öfveringeniören och Hallström, i stället för det ursprungligen till - ämnade entreprenadkontraktet, hvilket sålunda aldrig kommit till stånd.

Men då förslaget till entreprenadkontraktet innehållit, utom de för entreprenadaftal

väsentliga bestämmelserna om förskottsliqvider och ställande

af säkerhet samt andra endast på entreprenadaftal tillämpliga vilkor,

livilka icke vidare skulle lända till efterrättelse, jemväl åtskilligt annat,

såsom tekniska föreskrifter och uppgift å priset för de i kontraktet omförmälda

arbeten med mera, hade kontraktet ansetts kunna i de delar,

som vore äfven å arbetsaftalet tillämpliga, fortfarande tjena till efterrättelse

och hade derför blifvit undertecknadt af öfveringeniören och

Hallström under fullt samförstånd, att detsamma skulle ega allenast

denna betydelse, men icke tillämpas, i hvad det innehölle bestämmelser,

hänförliga till entreprenadkontrakt. Att detta, och endast detta, varit

kontrahenternas mening, framginge bland annat, deraf, att Hallström

hvarken erhållit eller gjort anspråk på något förskott enligt kontraktet.

Hallström hade nu påbörjat arbetet och någon tid lyckats hålla detsamma

i gång. Men då arbetet med hänsyn till den knappa arbetstiden bort

med större kraft bedrifvas för att blifva färdigt till den 1 oktober 1891,

hade i stället visat sig, att Hallström vore oförmögen att vidare anskaffa

arbetsmaterialier och arbetsfolk med tillräcklig vana. Materialier hade

nu kunnat erhållas endast på det sätt, att de sändts till jernvägsbyggnaden

mot efterkraf, som måst af byggnadsmedlen gäldas, för att vid

liqvid med Hallström sedan afräknas; arbetsfolket hade kunnat bibehållas

endast mot vilkor, att dagsverkslistorna mottagits af jernvägsbefälet,

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

som enligt dessa tillhandahållit arbetarne deras aflöning; Hallström hade

sjelf högst sällan besökt byggnadsplatserna, så att jernvägsbefalet måst

öfvertaga ledningen af arbetet.

När byggnaderna ändtligen på hösten 1891 blifvit i det närmaste

fullbordade, ehuru åtskilliga mindre kompletteringsarbeten återstått, hvilka

ej kunnat vid denna årstid utföras, hade ansetts lämpligast att uppgöra

slutliqvid med Hallström. De flesta arbeten, som afsetts med kontraktet,

hade då varit utförda, en del af dem hade återstått; men dessutom hade

Hallström utfört åtskilliga extra arbeten, som ej omtalats i kontraktet

och ej ingått i don deri öfverenskomna betalning. Då, enligt hvad ofvan

blifvit sagdt, något entreprenadkontrakt med Hallström ej blifvit uppgjordt,

utan endast ett arbetsaftal, hade deraf följt, att allt tal förfallit

om skilnad mellan kontraherade arbeten och öfverarbeten, i den mening,

att Hallström, i brist på föregående skriftligt aftal derom, icke skulle

egt erhålla godtgörelse för de senare. När Hallström utfört arbetet på

grund af s. k. arbetsaftal, hade han bort erhålla ersättning för allt arbete,

som han verkstält för jernvägens behof. Föregående uppgörelse angående

öfverarbeten hade för öfrig! varit nära nog omöjligt att åstadkomma

i anseende till Hallströms sällsynta besök vid arbetsplatserna.

Då öfverslag alltså gjorts beträffande de arbeten, Hallström utfört, och

dem, han eftersatt, hade det synts, som om Hallströms kredit vore mera

än tillräcklig att betäcka hans debet, uppkommet genom jernvägens

utlägg för material och arbetslöner samt jernvägens fordran för eftersatta

arbeten. I följd häraf hade Hallström fått qvittera det ursprungligen

kontraherade ersättningsbeloppet såsom utbekommet genom afskrifning

af nämnda debetposter, dervid Hallström emellertid förbehållit

sig rätt att framställa anspråk på högre ersättning för extra arbeten,

än vid uppgörelsen blifvit honom tillgodoräknad. Denna fråga hade

alltså återstått att få afgjord; och, under förutsättning att Hallström,

såsom öfveringeniören ofvan sökt visa, vore berättigad till ersättningför

öfverarbeten, hade sättet för bestämmande af ersättningens belopp

synts, i analogi med föreskrifterna i kongl. kungörelsen den 10 maj

1889 och den i § 19 i kontraktet influtna bestämmelse, utan tvifvel

vara hänskjutande till skiljemän. Hade detta medel icke valts, hade

Hallström med all säkerhet väckt rättegång.

Om än öfveringeniörens ofvanbeskrifna förfarande i förhållande till

Hallström icke varit i formelt afseende strängt rigtigt, vågade dock

öfveringeniören påstå, att det varit under föreliggande omständigheter

snart sagdt det enda möjliga. Och att staten icke derigenom tillskyndats

någon förlust, syntes honom vara påtagligt. Derest i följd af Hall
-

s. 41 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

41

ströms oförmåga att anskaffa säkerhet arbetet ej blifvit honom anförtrodt,

både ej återstått annan utväg, än att jernvägen sjelf fått redan från

början öfvertaga arbetet och således gått miste om att erhålla den del

af arbetet, Hallström nu utfört, till det af honom betingade, ovanligt

billiga pris. Revisorerna både icke ens uppgifvit, att något af de arbeten,

för hvilka Hallström krediterats, varit obehöfligt, och vid sådant förhållande

både öfveringeniören saknat anledning att antaga, att i någon

händelse staten velat genom att förskansa sig bakom en bestämmelse

om föregående aftal undandraga sig att skäligen ersätta alla de utförda

arbetena. Revisorerna både ej uppgifvit, hvarpå de grundade sin erinran,

att kostnaderna för s. k. öfverarbeten skulle kunnat genom föregående

aftal i någon mån nedbringas; icke heller både det ens blifvit påstådt,

att den Hallström debiterade ersättning för kompletteringsarbeten blifvit

för lågt beräknad.

Efter den redogörelse, öfveringeniören sålunda lemnat, syntes det

jernvägsstyrelsen uppenbart, att, om öfveringeniören än icke förfarit fullt

formelt rigtigt enligt upphandlingsförordningens föreskrifter, då ban

underlåtit att, sedan sig visat att, vid Hallströms oförmåga att anskaffa

vederbörlig säkerhet, intet antagligt anbud å ifrågavarande arbetens utförande

erhållits eller efter förnyadt utbjudande kunde förväntas, genom

anteckning till protokoll förkasta jemväl det af Hallström angifna anbud,

lian likväl vid ifrågavarande tillfälle bandlat i öfverensstämmelse med

nämnda förordnings anda, enär han, jemlikt § 3 mom. b) i samma förordning,

måste anses hafva varit berättigad att, på sätt som skett, genom

s. k. arbetsaftal träffa uppgörelse under hand angående arbetenas utförande.

Hvarken vid sjelfva ingåendet af detta aftal eller vid de transaktioner,

som derefter egt rum för arbetenas liqviderande m. m., har

för öfrigt öfveringeniörens tillvägagående, enligt styrelsens uppfattning,

varit annat än egnadt att tillvarataga statens verkliga intresse, äfven

om i formelt hänseende ett rigtigare förfarande kunnat eg a rum.

Med anledning af revisorernas erinran, att en af vederbörande revisionstjensteman

framstäld anmärkning beträffande de i denna § omförmälda

förhållanden vid tidpunkten för revisionsberättelsens afgifvande

ännu icke varit af styrelsen slutbehandlad, både styrelsen slutligen meddelat,

att ifrågavarande anmärkningsärende numera blifvit af styrelsen

afgjordt.

Utskottet, som tagit del af jernvägsstyrelsens protokoll för den 13

januari innevarande år, bar deraf inhemtat, att de inom jernvägsstyrelsens

revision framstälda anmärkningar beträffande ofvan omförmälda förhållauBih.

till Riksd. Frot. 1894. 4 Sami. 1 Afd. SO lläft. ö

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Ang. ett till

vissa byggnadsarbeten

vid Alnarps

landtbruksinstitut

beviljadt

anslag.

den jemte vederbörandes förklaringar deröfver då blifvit af styrelsen

pröfvade, samt att styrelsen på de i styrelsens förenämnda skrifvelse

anförda skäl icke funnit anmärkningarna till vidare åtgärd föranleda.

Jemte det utskottet ansett sig böra bringa ofvanberörda förhållanden

till Riksdagens kännedom, har utskottet funnit livad i detta ärende

förekommit icke gifva anledning till annan hemställan, än att Riksdagen

må vid den afgifna förklaringen låta

bero.

Alnarps landtbruksinstitut.

§ 16.

(Rev. ber. pag. 182; uti. pag. 479 — 482.)

I enlighet med Kongl. Maj:ts förslag beviljade 1891 års Riksdag,

till bestridande af kostnaderna för de i statsrådsprotokollet öfver civilärenden

den 12 januari nämnda år upptagna byggnadsarbeten och ny

värmeledning vid Alnarps landtbruksinstitut samt anskaffning af inventarier

och möbler, ett anslag af 67,425 kronor, deraf på extra stat

för år 1892 anvisades 38,000 kronor.

Enligt omförmälda statsrådsprotokoll skulle berörda anslag på

följande sätt fördelas:

till ändringar i gamla slottet .......................................... kronor 3,075: —

„ inventarier och möbler............................................... ,, 2,700: —

,. förändring af gamla mejeriet .................................. ,, 7,150: —

„ ny mejeribyggnad....................................................... „ 17,677:05

,, „ lärarebostad ............................................................ » 12,818: 4 8

„ „ uppvärmningsinrättning...................................... „ 20,750: —

,, oförutsedda byggnadsutgifter, såsom arkitekts
arfvoden,

körslor etc............................................:__„ 3,254: 4 7

Summa kronor 67,425: —

Jemte erinran härom hafva revisorerna meddelat, att af institutets

räkenskaper framginge, att under räkenskapsåret utgifvits

för ny mejeribyggnad.............................................. kronor 26,785: 6 3

„ „ lärarebostad ................................................... „ 18,846: 9 0

och för uppvärmningsinrättning..................................... „ 16,771: 6 3,

under det att, såvidt kunnat utrönas, några utgifter för öfriga ofvannämnda

behof icke förekommit.

s. 43 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

43

Vid jemförelse mellan den i statsrådsprotokollet omförmälda fördelning

af ifrågavarande anslag och de för ändamålet bestridda utgifterna

visade det sig alltså, att kostnaderna för nya mejeribyggnaden

och nya lärarebostaden öfverskjutit de beräknade, för den förra byggnaden

med 9,108 kronor 58 öre och för den senare med 6,028 kronor

42 öre. Hvad särskildt lärarebostaden beträffade, både revisorerna,

hvilka besökt landt-bruksinstitutet, velat anmärka, att densamma uppförts

på ett dyrbarare sätt än behofvet syntes kräfva.

Till besvarande af hvad revisorerna sålunda anmärkt bar styrelsen

för Alnarps landtbruksinstitut i afgifvet utlåtande först och främst anfört,

att, då Riksdagen af det 1891 beviljade anslaget å 67,425 kronor

anvisat endast 38,000 kronor på extra stat för år 1892, det knappast

kunde finnas anmärkningsvärd!, att under samma år utgifter förekommit

för endast trenne behof, nemligen mejeribyggnad, lärarebostad och uppvärmningsinrättning,

för hvilka anslagssumman tillsammans uppginge

till 51,245 kronor 53 öre. Att särskildt dessa behof först blifvit tillgodosedda,

både berott derpå, att uppvärmningsinrättningen utgjorde

det mest trängande af dem alla, att vidare några ändringar i gamla

slottet icke kunde utföras, förrän restaurationen, i hvars lokal de skulle

företagas, derifrån blifvit utflyttad till gamla mejeriet, men att dettas

aptering härför återigen icke kunnat ske, förrän ett nytt mejeri blifvit

bygdt. Och då detta senare skulle förläggas på samma plan som lärarebostaden,

samt gemensam planering, väganläggning, dränering och

kloakanläggning för båda dessa byggnader skulle utföras, hade det ock

varit nödigt, att desamma ungefär samtidigt och således före öfriga

arbeten till utförande företoges. Tilläggas kunde för öfrigt, att äfven

dessa i sin ordning blifvit satta i verket, och att sålunda vid revisorernas

besök förändringen af gamla mejeriet äfvenledes till största

delen varit utförd.

Hvad derefter anginge den gjorda anmärkningen, att kostnaderna

för nya mejeribyggnaden och nya lärarebostaden öfverskjutit de beräknade,

så hade styrelsen velat fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet i

första rummet derpå, att kostnadsförslagen till dessa byggnadsarbeten

blifvit uppgjorda redan år 1888 och 1889 samt i september 1889 till

Kongl. Maj:t inlemnade, men anslag till desamma blifvit först af 1891

års Riksdag beviljade, hvadan de icke kunnat förrän 1892 och följande

år utföras. Detta förhållande hade medfört, att under den betydliga

tidrymd, som dessemellan förflutit, ett väsentligen förändrad! pris inträdt,

icke blott på åtskilligt material, utan i all synnerhet på arbetet,

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

hvilket i Skåne ännu mera än annorstädes, särskildt på grund af betsockerindustrien,

såväl i fråga om fackarbete som handtlangning under

dessa år så högst betydligt fördyrats, att prisstegringen icke kunnat

anses understiga 33 procent. — Vid anslagens uppbärande 1892 både

deras otillräcklighet också ingalunda varit för styrelsen någon hemlighet,

men intresset för institutet hade manat att på bästa sätt söka genomföra

arbetena, äfven om egendomens afkastning dertill behöfde ännu

mera än beräknadt anlitas.

Vidare har styrelsen framhållit, att den verkliga skilnaden mellan

anslagen och utgifterna icke utvisades af de af revisorerna anförda

siffror, alldenstund med de respektive anslagen dels icke blifvit jemförda

de utgifter, som egentligen motsvarade desamma, dels hänsyn ej

heller tagits till af Kongl. Maj:t senare medgifna förändringar af byggnaderna

och fördelning af anslagen. Sålunda inginge uti revisorernas

från institutets räkenskaper hemfcide utgiftssiffror för såväl mejeribyggnaden

som lärarebostaden icke blott de utgiftsposter, som i kostnadsförelaget

funnes upptagna, utan äfven Alnarps gårds betydliga arbete

uti körslor, planering, dränering, väganläggning, extra gräfning, kloakledningar

m. m., hvilka icke på de särskilda byggnaderna beräknats,

utan från början ansetts i hufvudsak kunna af gården bestridas, och

derför tydligen äfven vid en jemförelse mellan anslag och kostnad

måst afdragas. — Hvad sålunda först och främst mejeribyggnaden anginge,

hvilken för öfrigt icke under 1892 hunnit blifva fullt afslutad, uppginge

af dylika i kostnadsförslaget icke upptagna utgifter för densamma

gårdens arbete till 1,677 kronor 32 öre, kloakledningar, vassleledning,

asfaltläggning m. m. till 2,749 kronor 68 öre, arkitektarfvode till omkring

400 kronor o. s. v. — Men dertill komme dessutom följande af

Kongl. Maj:t medgifna förändringar i byggnadsplanen till beaktande.

— Just på grund deraf, att så lång tid förflutit sedan ritning och förslag

till mejeribyggnaden uppgjorts, under hvilken tid med mejerihandteringen

förenade anordningar gjort åtskilliga framsteg, hade nemligen

styrelsen den 2 mars 1892 ingått till Kongl. Maj:t med framställning,

innehållande något förändrad ritning af mejeribyggnaden jemte kostnadsförslag,

slutande på ett belopp af 20,000 kronor, med anledning hvaraf

Kongl. Maj:t uti brefvet den 12 maj samma år täcktes resolvera, att

byggnaden finge uppföras i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det

ändrade förslaget af den 2 mars, under vilkor att kostnaden för samtliga

de byggnader m. m. vid Alnarp, hvartill 1891 års Riksdag beviljat

medel, icke komme att öfverskrida det af Riksdagen bestämda anslagsbeloppet

67,425 kronor. — Sedan dess hade dessutom i början af år

s. 45 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

45

1893 med anledning af hela den högre mejeriundervisningens förläggande

till Alnarp och det på grund deraf ökade behofvet af undervisningslokal

och bostäder ytterligare förändringar i denna mejeribyggnad måst

föreslås samt äfven blifvit af Kongl. Maj:t och 1893 års Riksdag godkända

och medel dertill af samma Riksdag uti besparingar å anslaget

till den högre mejeriundervisningen anvisade; och syntes, på grund af

dessa påpekade ändringar uti planen för mejeribyggnaden, utgifterna

för densamma svårligen kunna med det ursprungliga anslaget 17,677

kronor 5 öre jemföras.

Hvad vidare lärarebostaden beträffade, så inginge uti slutsumman

för densamma, 18,846 kronor 90 öre, af likaledes i kostnadsförslaget

icke upptagna utgifter Alnarps gårds arbete med 1,017 kronor 33 öre,

kloakledning med 275 kronor 68 öre, arkitektarfvode med 133 kronor

33 öre samt en del inredning, som af boställsinnehafvare!! blifvit bekostad,

med 494 kronor 82 öre, efter hvilka posters afdragande de

kostnadsförslaget motsvarande utgifter utgjordes af 16,925 kronor 85

öre, en summa, hvars förslaget öfverstigande belopp representeradeshufvudsakligen

af anförda stegring af arbetspriset, men äfven af en af

lokalen påkallad dyrbarare grund än den beräknade. — Med afseende

på den af revisorerna gjorda anmärkning, att samma lärarebostad uppförts

på ett dyrbarare sätt än behofvet synts kräfva, har styrelsen anfört,

att något litet visserligen offrats för byggnadsstilens öfverensstämmelse

med den närbelägna monumentala slottsbyggnaden, men till

någon anmärkning borde detta väl knappast gifva anledning, då, med

undantag af några rena obetydligheter, såsom att en mellanvägg uppförts

å ett vindsrum eller att skorstenarne för dragets skull måst höjas,

byggnaden blifvit uppförd i fullkomlig öfverensstämmelse med den åt

Kongl. Maj:t och Riksdagen faststälda ritning, och något af inredningen,

som af styrelsen ansågs öfverskrida anslagsbeloppet härför, blifvit, såsom

förut anförts, af boställsinnehafvaren bekostadt; hvarom allt Riksdagens

revisorer haft tillfälle öfvertyga sig, om de på platsen velat

taga kännedom om föreliggande ritningar och institutets räkenskaper.

Slutligen ansåge styrelsen sig, med afseende derpå att för uppvärmning

sinrättning en hittills utgifvits endast 16,771 kronor 63 öre emot

i kostnadsförslaget upptagna 20,750 kronor, böra anföra, att densamma

icke före restaurationens utflyttning ur slottet kunnat fullständigt insättas

och således icke ännu kunnat apteras till denna för museer,

bibliotek m. m. afsedda del af slottsbyggnaden, och att utgifterna för

detta arbetes fullbordande och dermed förenade reparationer af olika

slag sålunda återstode på denna post.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Ang. utbetalningar

under

är 1892 ä anslag,

beviljade

för är 1893.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har styrelsen hemstält,

att Kongl. Maj:t täcktes lemna de af Riksdagens revisorer framstälda

anmärkningar utan afseende.

Med anledning af revisorernas anmärkning, att den nya lärarebostaden

vid institutet uppförts på ett dyrbarare sätt än behofvet synts

kräfva, har utskottet till en början velat framhålla nödvändigheten deraf,

att vid fortsättningen af ifrågavarande byggnadsarbeten vid Alnarp all

nödig sparsamhet iakttages.

Hvad i öfrigt beträffar de för dessa arbeten redan bestridda utgifter

har utskottet, med afseende å de stora belopp, som redan under

år 1892, på sätt revisorerna meddelat, blifvit för vissa af arbetena utbetalda,

velat uttala den mening, att under alla förhållanden något

ytterligare bidrag dertill från statens sida icke bör ifrågakomma. Under

antagande tillika, att Riksdagens revisorer vid förestående granskningar

af institutets räkenskaper komma att tillse, huruvida ofvannämnda anslag

blifvit för de särskilda dermed afsedda byggnadsarbetena användt, har

utskottet velat dessa förhållanden för Riksdagen

anmäla.

Statskontoret.

§ 17-

(Rev. ber. pag. 214 och 215.)

För att kunna bereda statsverket erforderligt rörelsekapital hade,

enligt hvad revisorerna meddela, kassaförlagsfonden under revisionsåret

måst anlita riksgäldsverket om förstärkning och, såsom af förestående

tabell inhemtas, derigenom ådragit sig en skuld, som vid årets

slut uppgick till 2,500,000 kronor. Härvid vore dock att märka, att

de på statsverket under år 1892 anvisade utgifterna icke inskränkt

sig till de i årets stat uppförda anslag, utan att dessutom betydliga

belopp blifvit på grund af särskilda kongl. bref förskottsvis^utbetalda

emot ersättning af extra anslag, beviljade för år 1893. Enligt stats
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30. 47

kontorets förskottsbok hade sistnämnda utbetalningar uppgått till följande

belopp:

å anslag, beviljade med rätt för Kongl Maj:t att under år 1892

låta helt och hållet eller delvis utanordna anslag sb elopp en:

Till beredande af undervisning i huslig ekonomi vid högre lärarinneseminariet.

.................................................................... kronor 1,600: —

Till utvidgning af undervisningen vid tekniska högskolan

............................................................................ „ 16,550: —

Till anordnande af väderleksmeddelanden om eftermiddagarne

under juli—september samt såsom

bidrag till bestridande af vissa utgifter för

väderlekstelegram m. m........................................... ,, 2,850: —

Hit torde jemväl få hänföras förskott å anslaget för

Sveriges deltagande uti en utställning i Madrid

år 1892 ......................................................................... ,, 7,500: —

Summa kronor 28,500: —

å anslag, beviljade utan dylikt medgifvande:

Till bestridande af kostnaden för svea hofrätts

förstärkning med en öfvertalig division........ kronor 5,833

Till förändring af arméns nuvarande gevär till

vapen af liten kaliber ........................... „ 100,000

Till byggnader å Karlsborg ...................................... ,, 46,074

Till fullbordande af pansarbåten Thule .................. ,, 300,000:

Till kostnader för en mejeribyggnad m. m. vid

Alnarps landtbruksinstitut.................................... ,, 10,000

För deltagande i 1893 års internationella utställning

i Chicago m. m.......................................... ,, 98,350

Till fortsättning af arbetena å stambanan mellan

Vännäs (Nyby) och Öfver-Luleå (Boden) ...... ,, 200,000

För anläggning af telefonledningar.......................... „ 286,885

Till fullbordande af arbetena å det nya hospitalet

å Pitholmen i närheten af Piteå........................ „ 95,000

Till inköp af en i Vadstena belägen fabriksegendom

för anordnande af en asyl för sinnessjuka ... „ 64,041

Summa kronor 1,206,184

33.

67.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Då den förstärkning, kassaförlagsfonden under år 1892 från riksgäldsverket

erhållit, såsom ofvan meddelats, uppginge till 2,500,000

kronor, visade det sig, att fonden, oafsedt de utbetalningar, som till

förestående belopp af 1,206,184 kronor blifvit utöfver de af Riksdagen

för året beräknade utgifter af Kongl. Maj:t anvisade å statsverket, icke

varit tillräcklig för det med densamma afsedda ändamål, eller tillgodoseendet

af statsverkets behof af förlagskapital; och att under sådana

förhållanden kassaförlagsfonden blifvit i den utsträckning, som under

revisionsåret egt rum, tagen i anspråk för utgifter, till hvilkas bestridande

Riksdagen anvisat medel att utgå först under en följande

statsregleringsperiod, både revisorerna funnit påkalla Riksdagens synnerliga

uppmärksamhet.

Utskottet, som, särskildt vid det förhållande att kassaförlagsfonden

ej är fullt tillräcklig för det med densamma egentligen afsedda

ändamål, ansett det vara af vigt, att förskotteringar under ett år å

anslag, som först för ett följande år beviljats, så vidt möjligt undvikas,

bar velat hvad revisorerna i förevarande hänseende anfört för Riksdagen

omförmäla.

Postverket

§ 18-

(Rev. ber. pag. 228—230; uti. pag. 484—492.)

Ang. den post- Sedan Kongl. Maj:t den 16 juni 1876 förordnat, att, i samman
tiukommande

han& med upphörande af dyrtidstillägg för andra postverkets tjensteappbörch-

och män än dem, som tillhörde generalpoststyrelsens personal, den tjenstefrimärkes-

männen vid postanstalterna tillkommande provision för kontant redoprovmon.

yjga(je p08tafgifter och försålda frimärken skulle från och med år 1877

utgå med förhöjda belopp af 10 procent å uppbörd, som icke öfverstege

3,000 kronor, 6 procent å uppbörd, öfverstigande 3,000 kronor

men icke 15,000 kronor, och 3 procent å uppbörd af mer än 15,000

kronor, hade, enligt hvad revisorerna meddela, generalpoststyrelsen i

skrifvelse den 29 november 1876 — enär vid anstälda beräkningar

visat sig, att bibehållande af de i kongl. brefvet den 1 maj 1874 stadgade

bestämmelser för fördelning af omförmälda provision skulle i all
-

s. 49 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

49

mänhet verka derhän, att de å postanstalterna biträdande tjenstemännen

icke» af deras provisionslotter komme att hemta billig ersättning för

det bortfallna dyrtidstillägget, under det att deremot postanstalternas

föreståndare genom den på dem fallande förhöjningen i deras provisionsandelar

blefve i sådant hänseende mer än ersatte — gjort framställning

om fastställande af andra grunder för provisionens fördelning, hvarigenom

åt hvar och en tjensteman kunde, i den mån sådant läte sig

göra, beredas skälig ersättning för det upphörda dyrtidstillägget,

I anledning häraf, och med bifall till hvad generalpoststyrelsen

i sådant afseende föreslagit, hade Kongl. Maj:t den 23 mars 1877 faststält

förändrade grunder för fördelningen af ifrågavarande provision.

På grund af de förändrade förhållanden, som efter sistnämnda tid

inträdt, hafva revisorerna emellertid nu ifrågasatt, huruvida icke mot

den genom kongl. brefvet den 23 mars 1877 bestämda fördelningen af

den postanstalterna uppkommande uppbörds- och friinärkesprovision

numera kunde göras samma erinran, som, enligt hvad ofvan blifvit

meddeladt, framstälts emot den förut bestämda, eller att ersättningen

träffade tjenstemännen ojemnt.

Den stora utveckling, postväsendet under senare tider vunnit,

hade enligt revisorernas åsigt gifvetvis medfört en högst betydlig tillväxt

i den uppbördsprovision, som tillkommer postanstalterna. En följd

af denna postverkets utveckling hade äfven varit, att en tillökning i

posttjenstemännens antal egt rum; men som denna tillökning hufvudsakligen

måste hafva afsett de lägre posttjenstemännens antal, framginge

häraf, att en rubbning i förhållandet emellan den provision, som

tillfölle de högre, och den, som tillfölle de lägre tjänstemännen vid

postanstalterna, inträdt.

En vid generalpoststyrelsens ofvan anförda skrifvelse den 29 november

1876 fogad tablå utvisade, att den för tiden den 1 juli 1875—

30 juni 1876 belöpande uppbördsprovision beräknats till 96,316 kronor,

då deremot, enligt hvad 1892 års räkenskaper utvisade, denna provision

sistnämnda år uppgått till 320,344 kronor 99 öre.

Exempelvis hade revisorerna anfört, att postdirektörerna i Stockholm,

Göteborg och Malmö, hvilkas lön med tjenstgöringspenningar

vore bestämd till 4,000 kronor, enligt särskilda från generalpoststyrelsens

statistiska kontor meddelade uppgifter, uppburit i behållna extra

inkomster under år 1892 å sjelfva posttjensten och från postsparbanken

postdirektören i Stockholm ............ kronor 10,722: 9 3.

,, „ Göteborg............... ,, 7,862: 2 3.

„ „ Malmö .................... „ 3,873: 4o.

Bih. till Riksd. Prot. 1894. 4 Samt. 1 Afd. 20 Raft.

7

s. 50 Kontrollera mot PDF

50

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

Hvad särskild* beträffar postdirektörstjensten i Stockholm, hafva

revisorerna meddelat, att genom kongl. brefvet den 5 juni 1885 föreskrifvits,

att den nuvarande inneliafvaren af denna befattning skulle,

utöfver hvad som i allmänhet vore för posttjenstemän stadgadt, vara

underkastad framdeles skeende reglering af de löneförmåner, som öfverstege

en nettoinkomst af 8,000 kronor om året.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hafva revisorerna uttalat

den mening, att en reglering af fördelningen af den postanstalterna

tillkommande uppbörds- och frimärkesprovisionen vore af förhållandena

påkallad; och borde i sammanhang härmed jemväl tagas i

öfvervägande, huruvida icke någon nedsättning i den nu utgående

provisionen i vissa fall måtte kunna ega rum.

I häröfver afgifvet utlåtande har generalpoststyrelsen anfört, att,

hvad anginge frågan om reglering af provisionens fördelning och nedsättning

af provisionen i vissa fall, revisorerna ifrågasatt, huruvida icke

mot den genom Kongl. Maj:ts bref den 23 mars 1877 bestämda och

från och med samma år tillämpade fördelningen af den postanstalterna

tillkommande uppbörds- och frimärkesprovision numera kunde göras

samma erinran, som förut framstälts emot den derförinnan gällande,

eller att ersättningen träffade tjenstemännen ojemnt, i hviiket afseende

revisorerna erinrat, att postväsendets störa utveckling under senare

tider medfört en högst betydlig tillväxt i den uppbördsprovision, som

tillkpmme postanstalterna, och en tillökning i posttjenstemännens antal,

men att, då denna tillökning hufvudsakligen måste hafva afsett de lägre

posttjenstemännens antal, deraf framginge, att en rubbning i förhållandet

emellan den provision, som tillfölle de högre, och den, som tillfölle

de lägre tjenstemännen vid postanstalterna, inträdt; men häremot ansåge

sig generalpoststyrelsen böra andraga, att då genom ofvanberörda bref af

den 23 mars 1877 stadgats, bland annat, att tre fjerdedelar af provisionen

skulle fördelas mellan postkoutorschefen och vederbörande å stat uppförde

biträdande tjenstemän gemensamt, i mån af beloppet af dem hvardera tillkommande-ordinarie

lön eller arfvode, ökningen just af de lägre tjenstemännens

antal vid postanstalterna och de desse tjenstemän tid efter

annan medgifna löneförbättringar snarare varit af beskaffenhet att motverka

stegring i den kontorschefen tillfallande provision, i hviiket afseende

torde få såsom exempel anföras, att vid postkontoret i Kalmar,

der den ordinarie personalen år 1877 utgjordes af kontorschefen, en

kontrollör och en kontorsskrifvare, uppgick samma år, med en uppbörd

vid kontoret af i rundt tal 52,800 kronor, kontorschefens andel i provisionen

till 1,169 kronor 53 öre, under det att åter år 1885, då vid

s. 51 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

51

kontoret voro såsom biträdande tjensteman anstälde en kontrollör och

två postexpedititörer, kontorschefens provision nedgick till 1,160 kronor,

oaktadt uppbörden steg till i rundt tal 66,100 kronor, samt att vid

postkontoret i Qvistrum den kontorschefen tillkommande provision utgjorde

år 1877 kronor 896: 17, men år 1892 allenast kronor 739: 9 6,

oaktadt uppbörden vid kontoret belöpte sig i runda tal år 1877 till

23,300 kronor, men år 1892 till 42,300 kronor; beroende denna minskning

i kontorschefens provision derpå, att vid kontoret anstalts en biträdande

tjensteman, postexpeditör, hvilken enligt ofvan angifna grunder

fått, med kontorschefen dela provisionen.

För att visa den betydliga tillväxten i den uppbördsprovision, som

tillkommer postanstalterna, hade revisorerna anfört, hurusom, enligt en

vid generalpoststyrelsens skrifvelse den 29 november 1876, angående

fördelningen af provisionen, fogad tablå, den för tiden 1 juli 1875—30

juni 1876 belöpande uppbördsprovision beräknats till 96,316 kronor, då

deremot, enligt hvad 1892 års räkenskaper utvisade, denna provision

sistnämnda år uppgått till 320,344 kronor 99 öre. Uppbörds- och frimärkesprovisionen

till tjenstemännen vid postanstalterna hade dock, enligt

hvad poststyrelsen vidare anfört, ingalunda ökats så väsentligt,

som af denna utaf revisorerna gjorda sammanställning syntes framgå.

I den ofvanomförmälda tablån, som varit afsedd att visa verkan af

föreslagna bestämmelser rörande provisionens fördelning mellan tjenstemännen

vid sådana postanstalter, der biträdande tjenstemän på stat

vore anstälde, upptoges nemligen, såsom naturligt varit och såsom jemväl

i rubriken till tablån angifvits, provisionsberäkuingarna allenast för

de 42 fullständiga fasta postanstalter och 3 postinspektioner, der biträdande

tjenstemän på stat funnes anstälde, och slutsumman af den

beräknade provisionen för de vid dessa 42 postanstalter och 3 postinspektioner

anstälde tjenstemän på stat uppgick visserligen, såsom revisorerna

omförmält, till 96,316 kronor för tiden 1 juli 1875—30 juni

1876. Men de fullständiga fasta postanstalterna (postkontorens och

postexpeditionernas) antal utgjorde vid den tiden, då tablåfi upprättades,

197, och provisionsberäkuingarna för icke mindre än 155 fullständiga

fasta postanstalter, der inga biträdande tjenstemän på stat funnes

anstälde och der således ingen fördelning kunde komma i fråga, utan

postförvaltaren ensam behöll provisionen, vore följaktligen ur tablån

utlemnade. Det ville derför synas, som om en rigtigare uppfattning

af provisionens stegring vunnits, derest, i stället för den af revisorerna

gjorda sammanställningen, jemförts provisionsbeloppet enligt postver
-

s. 52 Kontrollera mot PDF

52

Statsutskottets Utlåtande N;o 30.

kets räkenskaper för år 1877, det första år de nu gällande grunderna

för provisionens beräknande tillämpats, med provisionsbeloppet’enligt

motsvarande räkenskaper för år 1892; och visade en sådan sammanställning,

att hela den af postmedel utgående provisionen utgjort år

1877 kronor 218,374: 30, men år 1892 kronor 320,344: 7 9. Härvid

borde t illika. icke lemnas oanmärkt, att i dessa provisionsbelopp jemväl

inginge de icke oväsentliga andelar, som i form af provision eller rabatt

tillfallit poststationsföreståndare, särskildt antagne frimärkesförsäljare

‘och enskilde personer vid köp af frankotecken i större partier.

Huru stora dessa andelar varit, vore generalpoststyrelsen icke nu i

tillfälle att meddela, men såsom en ledning för bedömandet härutinnan

har styrelsen omförmält, att den provision, som tillfallit poststationsföreståndarne,

beräknats under år 1892 uppgått till 43,631 kronor 38 öre.

Med afseende å revisorernas förmälan, att postdirektörerna i

Stockholm, Göteborg och Malmö uppburit i behållna extra inkomster

under år 1892 å sjelfva posttjensten och från postsparbanken:

postdirektören i Stockholm .......................... kronor 10,722: 93,

„ i Göteborg ............................. „ 7,862: 2 3,

„ i Malmö .................................. „ 3,873:4 0,

har styrelsen vidare förklarat, att af dessa angifna extra inkomstbelopp

för postdirektörerna den nu ifrågavarande provisionen utgjort allenast

en del, nemligen för

postdirektören i Stockholm .............................. kronor 3,349: 7 3,

„ i Göteborg ................................ „ 4,244: 2 9,

„ i Malmö..................................... „ 2,419: 40,

under det att återstoden innefattade till sin väsentligaste del godtgörelse

af korrespondenter i form af arfvode för postafgifters bokförande

i kontrabok med postkontoret, eller, såsom den plägat kallas, arfvode

för räknings hållande med korrespondenter.

Denna särskilda godtgörelse, ehuru i och för sig afsevärd, borde

dock icke tagas med i beräkningen vid en reglering af uppbörds- och

frimärkesprovisionens fördelning eller vid fråga om nedsättning i den

nu utgående provisionen, då dels denna godtgörelse kunde väsentligt

vexla, allt efter enskilde korrespondenters benägenhet eller obenägenhet

att använda kontrabok med postkontoret eller s. k. postbok, och

att för belöpande postafgifter ställa säkerhet eller icke, dels ock med

den högre godtgörelse, som till postförvaltaren utginge, derest säker
-

s. 53 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

53

het för postafgifternas utgörande icke vore af korrespondenten stäld,

vore förenad skyldighet för postförvaltaren att personligen ansvara för

de i postbok utestående fordringarnas gäldande. Hela denna extra inkomst

kunde således alldeles försvinna, derest korrespondenterna föredroge

att kontant inbetala sina postafgifter. Och i hvad mån inkomstens

belopp vore beroende deraf, huruvida de korrespondenter, som

hade postbok, funne beqvämare för sig att icke aflemna säkerhet, utan

i stället erlägga den högre godtgörelsen, framginge deraf, att, såsom

postdirektören i Stockholm i en af honom lemnad utredning visat, bemälde

postdirektörs extra inkomster å posttjensten under år 1892 skulle

hafva minskats med icke mindre än 4,172 kronor 26 öre, derest de

korrespondenter, som å postkontoret hade postbok, stält säkerhet för

postafgifternas betalning och till följd häraf allenast den lägre godtgörelsen

tillkommit honom.

Beträffande den af revisorerna påpekade skyldigheten för postdirektören

i Stockholm att vara underkastad reglering af löneförmåner,

har generalpoststyrelsen öfverlemnat bemälde postdirektörs i ärendet

afgifna yttrande.

Oaktadt hvad generalpoststyrelsen sålunda andragit, ville styrelsen

emellertid icke förneka, att icke en reglering af uppbörds- och frimärkesprovisionens

fördelning kunde åtminstone i vissa fall vara af

omständigheterna berättigad, derest sådan provision komme att under

någon längre tidrymd bibehållas. På sätt generalpoststyrelsen i skrifvelse

till Kongl. Maj:t den 24 oktober 1893 anmält, hade emellertid

generalpoststyrelsen för afsigt att, så snart nödig utredning hunnit

verkställas, inkomma med förslag om provisionens fixering och omsättning

till fast aflöning; och Kongl. Maj:t hade, i anledning af generalpoststyrelsens

i sammanhang härmed gjorda hemställan, genom bref

den 17 sistlidna november förklarat, att vid hädanefter skeende tillsättningar

af tjenster inom postverkets lokalförvaltning i de konstitutorial,

som å tjensterna utfärdades, förbehåll skulle intagas, att tjensteinnehafvaren

vore underkastad den reglering af aflöningsförmåner, som

kunde komma att ega rum i sammanhang med bestämmelser om upphörande

af den nu utgående uppbördsprovisionen. Vid sådant förhållande

hemstälde generalpoststyrelsen, huruvida det kunde vara lämpligt att

vidtaga några ändringar i fördelningen vederbörande tjenstemän emellan

af en inkomsttitel, som snart komme att alldeles försvinna.

Uti det vid generalpoststyrelsens utlåtande fogade, af postdirektören

i Stockholm afgifna yttrande i ärendet anföres i fråga om postdirektörens

extra inkomster för år 1892, att det belopp, som för nämnda

s. 54 Kontrollera mot PDF

54

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

år tillgodokommit postdirektören i Stockholm från postverket i uppbörds-

och frimärkesprovision, utgjort ......................... kronor 3,349: 73.

Inkomsterna från postsparbanken hade uppgått

tm................;......................;...................................................... „ 856:5 0.

I behållna sportelinkomster hade postdirektören

för samma år åtnjutit

för lösväskor ............................. kronor 783: 50.

„ räknings hållande med

korrespondenter................... ,, 5,733:20. ^ 6,516:70.

tillhopa kronor 10,722: 93.

Hvad beträffade den största af berörda uppbördstitlar — arfvode

för räknings hållande med korrespondenter — har postdirektören åberopat,

att, enligt §§ 91 och 92 allmänna poststadgan, för ifrågavarande

arfvodes beräknande gälde två särskilda tariffer allt efter som deposition

af kontanta medel eller räntebärande obligationer till säkerhet för postafgifternas

utgörande blifvit af korrespondent stäld eller icke. Nu vore

i Stockholm förhållandet, att endast ett ringa antal korrespondenter,

livilkas. postafgifter bokfördes, funnit med sin fördel förenligt att ställa

deposition, i följd hvaraf postdirektören i Stockholm stode i personligt

ansvar för största delen af samma afgifters indrifning och redovisning.

Den förhöjning i inkomst af räkningshållningen med korrespondenter,

som häraf för postdirektören föranledts, hade för år 1892 uppgått

till 4,172 kronor 26 öre; men skulle vederbörande korrespondenter till

större eller mindre del ställa deposition för sina postafgifter, komme

denna inkomsttitel att i motsvarande mån nedgå.

Att genom postafgifternas utkreditering för postdirektören uppstode

förluster, hade redan några gånger under hans tjenstetid inträffat,

och kunde väl ej heller för framtiden undvikas; och skulle det förvägras

postdirektören i Stockholm att njuta fulla fördelarna af postafgifternas

utkreditering, utan att deposition egt rum, måste han också, till olägenhet.

för ett stort antal korrespondenter, vara betänkt på att återkalla

de i sådant hänseende lemnade medgifvanden.

Med anledning af revisorernas uttalande derom, att genom kongl.

brefvet den 5 juni 1885 blifvit föreskrifvet, att nuvarande innehafvaren

af postdirektörstjensten i Stockholm skulle, utöfver hvad i allmänhet

vore för posttjenstemän stadgadt, vara underkastad framdeles skeende

reglering af de löneförmåner, som öfverstiga en nettoinkomst af 8,000

kronor om året, har postdirektören vidare anfört, att enligt nämnda

s. 55 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

55

regleringsbref den med postdirektörsbefattningen i Stockholm förenade

årsinkomst för år 1884 utgjort 14,830 kronor, livilket inkomstbelopp

närmare specificerades sålunda:

fast aflöning ............................................ kronor 4,000: —

uppbörds- och frimärkesprovision........................ ,, 5,020:4 3.

arfvode för lösväskor ............................................ „ 410: —

,, „ räknings hållande med korrespondenter.

.................................................. „ 5,400: —

tillhopa kronor 14,830: 4 3.

Om från denna sammanlagda inkomst för år 1884 afdroges de

belopp, som postdirektören enligt regleringsbrefvet vore skyldig afstå

till tjensteman vid postkontoret, nemligen:

till kassaförvaltaren, hälften af uppbördsprovi
-

sionen.................................................................. kronor 2,510: 21.

,, biträdande tjensteman, minst.......................... „ 2,000: —

tillhopa kronor 4,510: 21,

skulle, med beräkning efter förhållandet år 1884, postdirektören ega

tillgodonjuta en behållen inkomst af 10,320 kronor 22 öre.

Häraf syntes otvetydigt framgå, att postdirektörens å stat uppförda

fasta aflöning — 4,000 kronor — ej vore inberäknad i de reglering

underkastade löneförmåner intill en nettoinkomst af 8,000 kronor, som

i regleringsbrefvet afsåges.

Ilade nemligen den fasta aflöningen skolat under regleringen inbegripas,

skulle, vid det förhållande att med inberäkning af samma

aflöning postdirektörens i Stockholm sammanlagda inkomster efter förhållandet

år 1884, såsom ofvan blifvit visadt, uppgått till ett belopp,

som med 2,320 kronor 22 öre öfverstiger den i regleringsbrefvet omförmälda

nettoinkomst af 8,000 kronor, sådan reglering utan tvifvel

också hafva blifvit vid tillfället genomförd.

För egen del har postdirektören tillagt, att, i händelse summabeloppet

af postdirektörens löneförmåner faststälts till 8,000 kronor, han,

som i sin förutvarande egenskap af byråchef i kongl. generalpoststyrelsen

åtnjutit aflöning med 7,000 kronor för år, med hvilken följt

förmånerna af afgiftsfri semester under li månad samt rätt till pension

efter upphunnen pensionsålder till belopp af 5,000 kronor för år, icke

kunnat anmäla sig såsom sökande till den i ekonomiskt hänseende

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

50

mycket mer riskabla och ansvarsfulla postdirektörsbefattningen, hvilken

icke medförde rätt till någon afgiftsfri ledighet och för hvilken årliga

pensionsbeloppet vid afskedstagande efter upphunnen pensionsålder

uppginge till endast 3,000 kronor.

Ej heller ansåge postdirektören, att de från postsparbanken honom

tillfallande extra inkomster, hvilka ej tagits i betraktande vid beräkningen

af postdirektörens löneförmåner för år 1884, böra beräknas i

den postdirektören tillfallande aflöning, som jemlikt berörda regleriugsbref

vore underkastad särskild reglering.

Hvad först beträffar den af revisorerna åberopade föreskriften i

kongl. brefvet den 5 juni 1885, att postdirektören i Stockholm skall,

utöfver hvad i allmänhet är för posttjenstemän stadgadt, vara underkastad

reglering af de löneförmåner, som öfverstiga en nettoinkomst

af 8,000 kronor, har utskottet ansett kunna ifrågasättas, huruvida, på

sätt postdirektören velat göra gällande, från de reglering underkastade

löneförmåuerna intill en nettoinkomst af 8,000 kronor böra undantagas

postdirektörens å stat uppförda lön å 4,000 kronor samt hans inkomster

från postsparbanken. Utskottet har emellertid icke trott sig böra ingå

i närmare bedömande af denna fråga, enär utskottet föreställer sig, att,

sedan uppmärksamheten blifvit fäst å förhållandet, generalpoststyrelsen

icke lärer underlåta att taga i noggrannt bepröfvande de i Kongl.

Maj:ts förenämnda, till styrelsen aflåtna bref af den 5 juni 1885 meddelade

föreskrifter samt tillse, att desamma varda vederbörligen iakttagna.

Vidkommande den af revisorerna förordade regleringen af fördelningen

af den postanstalterna tillkommande uppbörds- och frimärkesprovisionen,

har utskottet, som delar revisorernas uppfattning om att

den nu gällande fördelningen af berörda provision synes påkalla rättelse,

dock vid det af generalpoststyrelsen upplysta förhållande, att förslag

om provisionens fixering och omsättning till fast aflöning är att

med det snaraste förvänta, ansett någon åtgärd i det af revisorerna antydda

syfte för närvarande icke böra ifrågasättas.

Hvad i detta ärende förekommit har utskottet emellertid velat för

Riksdagen

omförmäla.

s. 57 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

57

Telegrafverket.

§ 19.

(Rev. ber. pag. 238; uti. pag. 495 och 496.) •

Sedan, på framställning af telegrafstyrelsen, Kongl. Maj:t genom

bref den 23 januari 1891 bemyndigat styrelsen att af telegrafverkets

telefonmedel utbetala dels för år 1890 500 kronor och dels under år

1891 1,000 kronor till ett juridiskt biträde åt styrelsen vid förhandlingar

om inköp för statsverkets räkning af enskilda telefonnät samt för

upprättande af köpeaftal, och styrelsen genom bref den 22 januari 1892

bemyndigats att jemväl under sistnämnda år för ifrågavarande ändamål

af telegrafverkets telefonmedel utbetala ett belopp af 1,000 kronor, hade,

enligt hvad revisorerna af telegrafverkets räkenskaper inhemtat,

expeditionschefen i justitiedepartementet på grund af särskilda anordningar

år 1892 från telegrafverket uppburit 1,000 kronor för lemnadt

biträde af ofvan angifna art; det syntes emellertid revisorerna oegentligt,

att en embetsman med de trägna och magtpåliggande göromål,

hvilka tillkomme innehafvare af expeditionschefsbefattning, anlitades

för arbete, som icke stode i samband med hans embetsutöfning, och

för sådant arbete bereddes årlig tillökning i löneförmåner.

I häröfver afgifvet utlåtande har telegrafstyrelsen anfört, att då

under år 1890 statens telefonväsende började utvidgas genom inköp

af enskilda telefonnät, hade telegrafstyrelsen snart kommit i erfarenhet

af, att det vid förhandlingar i dessa ämnen vore för telegrafstyrelsen

af vigt att kunna rådföra sig med en person af den utbildning och

bepröfvade erfarenhet inom det rent rättsliga området, som kunde påräknas

hos en högre juridisk embetsman. I anledning häraf hade sommaren

1890 en tjenstgörande revisionssekreterare anmodats att i berörda

hänseende tillhandagå telegrafstyrelsen; och hade styrelsen sedermera

jemväl i andra frågor, der styrelsens åtgärder eller beslut kunde

blifva beroende på besvarandet af något juridiskt spörsmål af mera

invecklad beskaffenhet, inhemtat hans yttrande eller utredning. Telegrafstyrelsen

hade funnit det sålunda erhållna biträdet af värde, större

i samma mån som ifrågavarande person blifvit förtrogen med de telefonväsendet

rörande förhållandena jemväl i administrativt hänseende.

Bih. till Piksd. Prof. 1894. 4 Sarnl. 1 Afd. 20 Häft. 8

Ang. anlitande

af innehafvaren

af ett*

expeditionschefsembcte

såsom juridiskt

biträde åt

telegrafstyrelsen.

s. 58 Kontrollera mot PDF

58

Statsutskottets Utlåtande N-o 30.

När ifrågavarande aftal, hvilket, efter förut inhemtadt tillstånd af

Kong]. Maj:t, kunnat endast för ett år i sänder träffas, skulle i början

af år 1892 förnyas, hade bemälde revisionssekreterare visserligen förordnats

till expeditionschef i justitiedepartementet; men då telegrafstyrelsen

funnit det vara angeläget att fortfarande få tillgodogöra sig

den erfarenhet, han i hithörande ämnen vunnit, och då han sjelf vid

underhandlingen härom ansett omfattningen af det arbete, telegrafstyrelsen

åt honom begärde, icke vara större, än att det kunde af honom

utan men för hans embetsverksamhet medhinnas, samt de ärenden,

hvari styrelsen påkallade hans biträde, icke kunde under någon form

komma under hans handläggning såsom expeditionschef, hade telegrafstyrelsen

naturligtvis ansett sig oförhindrad att afsluta aftalet om att

fortfarande få påkalla hans biträde.

Under uttalande af den mening, att det ej synes lämpligt, att

personer med den tjensteställning, som den ifrågavarande embetsmannen

intager, anlitas såsom särskilda biträden åt administrativa verk, har

utskottet velat revisorernas berörda framställning och den deröfver afgifna

förklaringen för Riksdagen

omförmäla.

Kongl. hofstallets nybyggnad.

§ 20.

(Rev. ber. pag. 255; uti. pag. 502 och 503.)

Ang. bristande

redovisning

för ett till

byggnadschefen

professoren

E. A. Jacobsons

disposition

stäldt

belopp.

Med förmälan, att, jemlikt kongl. brefvet den 13 december 1889,

angående vissa i samband med utförande af en ny hofstallbyggnad

stående förhållanden, Kongl. Maj:t tillagt professoren Ernst Abraham

Jacobson, i egenskap af byggnadschef för nämnda byggnadsarbete, ett

årligt arfvode af 5,000 kronor med rätt för Jacobson att till arfvoden

åt tillfälliga biträden under byggnadstiden årligen disponera ett belopp

af 1,000 kronor, hafva revisorerna, som af räkenskaperna för ifrågavarande

nybyggnad inhemtat, att sistnämnda belopp blifvit qvartalsvis

under år 1892 af öfverintenderltsembetet utanordnadt och af professoren

Jacobson utqvitteradt, erinrat, att det syntes hafva bort af räkenskaperna

s. 59 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

59

framgå, att dessa medel bllfvit af tillfälliga biträden såsom ersättning

för deras arbete uppburna.

Öfverintendentsembetet bar i utlåtande öfver revisorernas omförmälda

framställning såsom eget yttrande åberopat en från professoren

Jacobson infordrad, utlåtandet bilagd förklaring, deri professoren Jacobson,

under erinran att i ofvanberörda kongl. bref af den 13 december

1889 någon redovisningsskyldighet icke funnes föreskrifven, anfört,

hurusom det af den omständigheten, att genom sagda kongl. bref ett

visst för hvarje år bestämdt belopp anvisats, obestridligen syntes framgå,

att ett årligt anslag af 1,000 kronor verkligen blifvit under byggnadstiden

stäldt till professoren Jacobsons disposition utan redovisningsskyldighet,

helst, derest en större eller mindre besparing å förevarande

medel ifrågasatts och redovisning förty af honom bort för dem leinnas,

vid anvisandet af desamma otvifvelaktigt skulle hafva tillika föreskrifvits,

att anslagssumman skulle utgå med »högst» 1,000 kronor.

Utskottet, som, i enlighet med den af revisorerna uttalade uppfattning,

ansett uppenbart, att Jacobson varit skyldig redovisa för de

medel, som förutom honom tillerkändt arfvode blifvit genom ofvan

åberopade kong], bref stälda till hans disposition för arfvoden åt tillfälliga

biträden, har funnit den af Jacobson afgifna förklaringen i hög

grad otillfredsställande. Med afseende härå har utskottet, ehuru saken

synes vara af jemförelsevis ringa vigt, ansett densamma böra bringas

till Kongl. Maj:ts kännedom för vinnande af den rättelse, som må befinnas

af omständigheterna föranledd.

Utskottet får alltså hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på hvad revisorerna

i förenämnda afseende anmärkt för den åtgärd, Kongl.

Maj:t må finna förhållandena påkalla.

Nationalmuseum.

§ 21.

(Rev. ber. pag. 266 och 267; uti. pag. 505.) -Ang. r&Un
skaperna

för

två under

Enligt hvad revisorerna meddela, hade under revisionsåret uti de nationalmusei

i nationalmuseum särskildt förda räkenskaperna för J. S. Gieseckes

donationsfonder.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

donationsfond å kassakonto upptagits såsom utgående balans 104,780

kronor 88 öre; hvaraf skulle kunna dragas den slutsats, att beloppet

vore kontant i kassan inneliggande, derest ej i en anmärkning å annat

ställe i räkenskapen upplysts, att medlen vore dels placerade i riksgäldskontorets

obligationer, dels deponerade i åtskilliga bankinrättningar och

dels lemnade såsom »förskotter för byggnadsräkningen», så att den kontanta

behållningen i kassan i sjelfva verket utgjorde allenast 845 kronor.

Med anledning häraf hafva revisorerna uttalat den mening, att

det varit med ett ordnadt, bokföringssätt öfverensstämmande, att särskilda

konti upplagts för såväl fonden tillhöriga riksgäldskontorets

obligationer som förenämnda bankinrättningar, samt att omförmälda

förskott redovisats under särskildt förskottskonto.

J afseende å de i nationalmuseum jemväl särskildt förda räkenskaperna

för J. fl. Scharps donationsfond, af hvilka räkenskaper framginge,

att kassabehållningen vid revisionsårets slut utgjort 8,105 kronor

59 öre, hafva revisorerna, under åberopande af Kongl. Maj:ts cirkulär

den 26 augusti 1873, med föreskrift att allmänna verks och inrättningars

kontanta, för löpande utgifter icke behöfliga behållningar skola

i baukinrättning insättas, anmärkt, att af ett vid räkenskapen fogadt

upp- och afskrifningsbesked visserligen visats, att vid årets slut 402

kronor 12 öre varit i Stockholms inteckningsgarantiaktiebolag innestående,

men att af räkenskapen i öfrigt icke framgått, i hvad mån

den återstående kassabehållningen, 7,703 kronor 47 öre, blifvit på föreskrifvet

sätt fruktbargjord.

I häröfver afgifvet utlåtande har nationalmusei intendent till en

början upplyst, att enligt det för nationalmusei konstafdelning samt dess

donationer hittills följda bokföringssätt räkenskapen upptoge endast

fyra konti, nemligen 1) kapital, 2) ingående balans, 3) utgående balans

samt 4) kassa- (d. v. s. inkomsters- och utgifters-) konto, hvaremot

i stället för specialkonti bifogats detaljerade, af verifikationer åtföljda

förteckningar å respektive inkomst- och utgiftsposter. Kassans ställning

vid räkenskapens afslutande samt behållningars placering hade

härefter enligt kongl. kammarrättens föreskrift den 17 april 1891 verificerats

genom en särskild, af museinämnden verkstäld inventering,

öfver hvilken afgifvits redogörelse, som såväl bifogats räkenskapen som

anmälts till nämndens protokoll. Beträffande J. S. Gieseckes donation

hänvisade intendenten för placeringen af omförmälda kronor 104,780: 88

såväl till räkenskapens utgående balanskonto, der de funnos specificerade,

som till nämnda inventeringsinstrument.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

fil

Hvad vidkomme J. H. Sckarps donation, så framginge, enligt

hvad musei intendent vidare anfört, af räkenskapen, att donationskapitalet,

100,000 kronor, direkt afkastat kronor 4,437: 50, hvartill komme

i åtskilliga småposter kronor 134: 4 6, utgörande ränta å depositionsocb

upp- och afskrifningsräkning, samt utvisande, att äfven smärre

inflytande belopp blifvit fruktbargjorda. För placeringen af dessa räntemedel

redogjordes i det ofvannämnda inver.teringsinstrunientet, hvaraf

framginge, att å

kapitalräkning innestode ..................................................... kronor 3,875: —

depositionsräkning „ „ 4,000: —

upp- och afskrifningsräkning „ ...................................... ,, 12:12

eller tillsammans ............................................................ kronor 7,887: 12

medan i kassan samtidigt kontant innelåge.................. „ 5: 8 0

Af hvad nationalmusei intendent sålunda anfört framgår visserligen,

att ej allenast J. S. Gieseckes donationsfonds medel varit i vederbörlig

ordning placerade, än äfven att kassabehållningen å J. H. Scharps

donation blifvit på föreskrifvet sätt i bankinrättning insatt; och af

revisorernas framställning i ämnet kan näppeligen dragas annan slutsats,

än att äfven de förestält sig, att så i verkligheten egt rum. Men

revisorernas anmärkning derom, att räkenskaperna icke varit så uppstälda,

att de om dessa förhållanden lemnat tydligt besked, är deremot

af intendentens omförmälda förklaring ingalunda vederlagd. Att, såsom

intendenten åberopat, ett inventeringsinstrument, som ej blifvit räkenskaperna

bilagdt, lemnar fullständiga upplysningar om de af revisorerna

berörda förhållanden, synes utskottet visserligen icke tillfyllestgörande.

Då emellertid, sedan uppmärksamheten blifvit fäst å räkenskapernas

ofullständighet i förenämnda hänseenden, måste antagas, att de varda,

på sätt revisorerna åsyftat, fullständigade, har utskottet endast velat,

med uttalande häraf, förhållandet för Riksdagen

omförmäla.

Lunds universitet.

§ 22.

(Rev. ber. pag. 293; uti. pag. 514—516).

Med anledning af granskning af Lunds universitets räkenskaper

för år 1892 hafva revisorerna anmärkt bland annat, att för å extra stat

Ang. dispositionen

af

besparingarne

å de till

Lunds universitet

beviljade

extra

ordinarie

anslagen.

s. 62 Kontrollera mot PDF

62

Statsutskottets Utlåtande IS:o 30.

för år 1892 beviljade anslag, nemligen till en extra ordinarie professur

inom juridiska fakulteten i Lund 4,000 kronor, till lärare i tyska, franska

och engelska språken vid samma universitet 6,000 kronor, till särskildt

arfvode åt docenten Sven Söderberg 2,000 kronor, till personligt lönetillägg

åt vice bibliotekarien August Jakob Theodor Palm 500 kronor,

arfvode åt en instrumentmakare vid fysiologiska institutionen 500 kronor

samt personligt lönetillägg åt akademikamreraren Oscar Gerhard Regnell

750 kronor, i universitetets hufvudbok icke vore särskilda redogörelser

intagna, och hade revisorerna funnit, att, med undantag af anslaget till

en extra ordinarie professur inom juridiska fakulteten å 4,000 kronor,

hvilket anslags användning icke kunde af räkenskapen med bestämdhet

utrönas, enär i densamma ej vore angifvet, hvilken person innehaft

berörda profession, samtliga nu omförrnälda extra ordinarie anslag blifvit

under år 1892 utbetalda för de med dem afsedda ändamål, men då,

såsom ofvan nämnts, anslagen icke redovisats hvar för sig, kunde af

räkenskapen icke vinnas kännedom om, huruvida å något af dem funnes

besparing från föregående år, med afseende hvarå revisorerna uttalat

önskvärdheten af, att för framtiden särskild redovisning måtte afgifvas

för hvart och ett af de för universitetets behof anvisade extra ordinarie

anslagen.

I häröfver afgifven förklaring har akademiska konsistoriet i Lund

anfört, dels att universitetets drätselnämnd, enär mom. 9 uti den för

universitetet den 13 november 1885 af Kongl. Maj:t faststälda utgiftsstat

föreskrefve, att besparingar på aflöningsstaten skulle ingå till reservfonden,

och någon inskränkning härutinnan beträffande de på extra

stat beviljade anslagen icke blifvit gjord, ansett sig både berättigad

och förpligtad att till reservfonden öfverföra de besparingar, hvilka

tilläfventyrs uppstått äfven å de å extra stat till aflöning af universitetets

lärare och tjensteman anslagna beloppen, och att sålunda, på

sätt af universitetets till kongl. kammarrätten insända räkenskaper för

åren 1890 och 1891 framginge, till reservfonden blifvit öfverförda besparingar

å de på extra stat beviljade anslagen till aflöning af såväl

en extra ordinarie professor inom juridiska fakulteten som ock lärare

i franska, tyska och engelska språken, af hvilka besparingar, jemlikt

9 § uti det för pensionsinrättningen för enkor och barn efter embetsoch

tjensteman vid universitetet den 29 maj 1863 faststälda reglemente,

en tredjedel vid hvarje års slut till ''sagda pensionsfond öfverförts, dels

att extra ordinarie professoren John Ask, som den 1 maj 1891 utnämndes

till extra ordinarie professor uti statsrätt, allmän administrativrätt,

folkrätt och sjörätt, under år 1892 uppburit den till aflöning af en

s. 63 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

63

extra ordinarie professor inom juridiska fakulteten å extra stat beviljade

lönen, dels ock att drätselnämnden, ehuru de upplysningar, hvilka i

detta afseende innefattades uti det hvarje års räkenskaper medföljande

sammandrag öfver utbetald penningaflöning för året, deruti — i kolumnen

för anteckningar — för en hvar löntagare, som uppburit personligt

lönetillägg, särskildt angifvits det kongl. bref, som dertill berättigat

vederbörande, syntes innefatta full klarhet och tydlighet, likväl

dragit försorg derom, att dessa på extra stat beviljade anslag uti följande

års räkenskaper blifva särskildt upptagna och redovisade.

Det af det akademiska konsistoriet åberopade mom. 9 i den för

universitetet i Lund den 13 november 1885 af Kongl. Maj:t faststälda ,

utgiftsstat är af följande lydelse: »Besparingar på aflöningsstaten ingå

till reservfonden, hvilken står under eder disposition för universitetets

vetenskapliga och ekonomiska behof, i den ordning universitetsstatuterna

stadga; börande frågor om anslag från reservfonden — — — —pröfning

underställas.»

Ehuruväl uppenbart är, att förenämnda stadgande icke kan upphäfva

de grunder, som i allmänhet äro gällande för användningen af

behållningar å de på extra stat beviljade anslagen, vid hvilket förhållande

den tolkning, konsistoriet gifvit detta stagande, icke kan af utskottet biträdas,

får utskottet dock, då den af revisorerna i nu föreliggande fall

åsyftade åtgärd, eller särskild redovisning af hvart och ett af de för

universitetets behof anvisade extra ordinarie anslagen, kommer att, på

sätt konsistorium antydt, för framtiden vidtagas, hemställa,

att revisorernas förevarande framställning icke

må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Medicinalstyrelsens redovisning öfver de till hospitalsväsendet anslagna medel.

§ 23.

(Rev. ber. pag. 322; uti. pag. 516 och 517.)

Enligt hvad revisorerna af ett vid Upsala hospitals patienträkenskaper

för revisionsåret fogadt utdrag af protokollet vid hospitalsdirek
-

Ang. nedsättning

i afgiften

för en

patient vid

Upsala

hospital.

opaginerad Kontrollera mot PDF

ti 4

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

tionens sammanträde den 29 april 1892 inhemtat, hade från målsman

för en vid hospitalet i första klassen intagen patient gjorts framställning

om patientafgiftens nedsättande med en fjerdedel; och hade sökanden

tillika förklarat sig vilja åtnöjas med, att den sjuke finge dela rum med

annan patient i samma klass. Efter det hospitalets öfverläkare vid

ärendets behandling upplyst, att vid tillfället icke funnes å hospitalet

intagen någon annan patient, som kunde eller ville med den ifrågavarande

dela rum, hade ansökningen af direktionen bifallits.

Med afseende å den i kongl. brefvet den 22 november 1889

angående afgifter under femårsperioden 1890—1894 för de vid statens

anstalter för sinnessjuke intagne patienter meddelade föreskrift derom,

att afgift för patient i första klassen skall erläggas med två kronor 25

öre om dagen, hvilken afgift för den, som delar ruin med en eller flere

sjuke, nedsättes till en krona 70 öre, hafva revisorerna anmärkt omförmälda,

af hospitalsdirektionen medgifna nedsättning i patientafgift.

I det af medicinalstyrelsen med anledning af denna och öfriga

af revisorerna gjorda framställningar beträffande rikets hospital afgifna

utlåtande, har styrelsen dels meddelat, att direktionen öfver Upsala

hospital i en öfver den nu föreliggande anmärkningen infordrad förklaring

åberopat stadgan angående sinnessjuke af den 2 november

1883, § 32, hvaruti stadgas, att afgiften nedsättes med en fjerdedel

för dem af första klass, »som åtnöja sig med att dela rum med en

eller flere sjuke», hvilket lagrum direktionen ansåge icke vara upphäfdt

genom det åberopade kongl. brefvet, samt att nedsättningen följaktligen

ej borde vara beroende deraf, huruvida annan patient funnes som ville

eller kunde dela rum med den patient, hvilkens målsman åtnöjdes med

sådan delning af rum, dels för egen del anfört, att medicinalstyrelsen

icke kunde biträda direktionens uppfattning, enär direktionen bort

ställa sig till efterrättelse den oförtydbara föreskriften härom i det

åberopade kongl. brefvet af den 22 november 1889.

Vid inspektion af annat hospital hade, efter hvad medicinalstyrelsen

vidare andragit, liknande felaktig debitering af afgifter för

några första klassens patienter uppmärksammats af inspektor och på

dennes tillsägelse för några år sedan blifvit rättad. Att medicinalstyrelsens

revisor af hospitalsräkenskapcrna, som under flere år egnat

särskild uppmärksamhet åt patientafgifternas rigtiga debitering, icke

gjort anmärkning mot nu ifrågavarande felaktiga debitering, vore helt

naturligt, då densamma öfverensstämt med direktionens beslut, och

någon anledning icke funnits att betvifla, det samma patient verkligen

delat rum med annan patient.

s. 65 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

65

Då afgifterna för liospitalepatienter under innevarande år skulle

ånyo bestämmas för nästkommande femårsperiod, ansåge styrelsen böra

tagas under pröfning, huruvida nedsättning i afgiften för vissa patienter

af första klass borde ega rum hädanefter och om ej samma afgift

borde fordras af alla.

Då, enligt hvad medicinalstyrelsen upplyst, nya bestämmelser

angående afgifterna för hospitalspatienter komma att för nästkommande

femårsperiod under innevarande år-meddelas, dervid lärer komma att

tagas under ompröfning, bland annat, huruvida icke samma afgifter

böra fordras af alla patienter inom samma kl^ss, får utskottet, som

velat utala den mening, att en förändring i sistnämnda hänseende

synes vara välbetänkt, hemställa,

att Riksdagen må vid hvad i detta ärende förekommit

låta bero.

Civilstatens pensionsinrättning.

§ 24.

(Rev. ber. pag. 380; uti. pag. 528 och 529.)

Jemte förmälan att den dåvarande generaltulldirektören den 28 Ang. penseptember

1888 erhöll afsked från sitt embete med rätt att från och ^sTciSL

med påföljande månad under sin återstående lifstid af tullmedlen åt- ‘ten, penHoninjuta

en årlig pension af 6,000 kronor, samt att efter derom framstäld

begäran den afgångne generaltulldirektören, enligt beslut af medUn.''

direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning den 5 november samma

år, jemväl från nämnda inrättning tilldelats pension till årligt belopp

af 2,400 kronor, att beräknas från och med den 1 oktober 1888, hafva

revisorerne, då bemälde f. d. embetsman sålunda vore tillförsäkrad och

jemväl under revisionsåret uppburit pensioner såväl från tullmedlen som

ock från en med allmänna medel understödd pensionsinrättning till

sammanlagdt belopp af 8,400 kronor, samt denna dubbla pensionering

syntes föga öfverensstämma med de grunder, som för afgångne tjenstemäns

pensionering borde tillämpas, velat å förhållandet fästa uppmärksamheten.

Direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning har i häröfver

Bih. till liiksd. Vrot. 1894. 4 Sami. 1 Afd. 20 Haft. 9

s. 66 Kontrollera mot PDF

Ang. fortgående

minskning

i gratialfondens

kapitaltillgång.

66 Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

afgifvet utlåtande anfört att direktionen delade revisorernas åsigt rörande

önskvärdheten af, att dylik dubbel pensionering ej måtte vidare ifrågakomma;

hvarför direktionen ock för att för framtiden förebygga upprepande

af dylika fall gjort hemställan hos civilstatens senast församlade

fullmägtige om sådan ändring i gällande bestämmelser för tjenstemäns

pensionering från civilstatens pensionsinrättning, att hvar och

en, som åtnjöte honom författningsenligt tillkommande pension af

statsmedel, och icke, såsom för närvarande egde rum, endast pensionär

på rikets allmänna indragningsstat, blefve utesluten från rätt att af

inrättningen undfå pension; och hade civilstatens fullmägtige för sin

del lemnat bifall till direktionens hemställan; varande den föreslagna

ändringen i reglementet för civilstatens pensionsinrättning för närvarande

beroende på Kong]. Maj:ts pröfning.

Med afseende å hvad bemälda direktion anfört och upplyst får

utskottet, som inhemtat, att förenämnda fråga ännu ej blifvit af Kongl.

Maj:t afgjord, hemställa,

att Riksdagen må vid hvad sålunda i ärendet

förekommit låta bero.

Flottans pensionskassa

(f. d. amiralitetskrigsmanskassan.)

§ 25.

(Rev. ber. pag. 388; uti. pag. 529.)

Revisorerne hafva erinrat, hurusom Riksdagens år 1891 församlade

revisorer — jemte meddelande af en tablå öfver fondens ställning under

de nästförutgångna tio åren, utvisande att fondens kapitaltillgång ökats

under åren 1881—1884, att äfven ökning egt rum under åren 1885

och 1886, fastän med minskade belopp, samt att deremot från och med

år 1887 tillgångarne minskats med årligen stigande belopp — anfört,

att denna fortgående minskning af fondens kapitaltillgång syntes antyda,

att fondens förmåga att för framtiden fullgöra sina förbindelser

icke vore fullt betryggad, samt att direktionen öfver amiralitetskrigsmanskassan

i häröfver afgifven förklaring meddelat, att direktionen

s. 67 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

67

föreslagit vissa åtgärder till åstadkommande af jemvigt i gratialfondens

ställning; och då sålunda denna fråga vore underkastad utredning samt

dess ordnande syntes vara att med det snaraste emotse, hade 1892

års statsutskott ansett någon åtgärd i detta afseende för det dåvarande

icke vara från Riksdagens sida erforderlig. Denna utskottets åsigt

hade också blifvit af Riksdagen godkänd.

Af räkenskaperna för åren 1890—1892 hade, enligt hvad revisorerna

vidare meddela, inhemtats, att fondens kapitaltillgång utgjort

vid 1890 års slut ....................... kronor 1,266,195: 6 3

„ 1891 „ „ ....................... „ 1,273,909: 14

„ 1892 „ „ ........................ „ 1,260,243: 61.

Fondens tillgångar hade sålunda år 1891 ökats med 7,713 kronor

51 öre och år 1892 minskats med 13,665 kronor 53 öre. Anledningen

till den under förstnämnda år uppkomna kapitalökning vore att söka

deruti, att fondens inkomst af saköresmedel och viten, som under åren

1881—1890 utgjort i medeltal 1,775 kronor 42 öre för år, 1891 uppgått

till det ovanligt höga beloppet af 23,351 kronor 68 öre.

I afseende å de af direktionen öfver amiralitetskrigsmanskassan

ifrågasatta utvägar för åstadkommande af jemvigt i gratialfondens

ställning hade revisorerna meddelat, dels att enligt det för flottans

pensionskassa den 22 januari 1892 utfärdade reglemente dessa afgifter

vore bestämda att utgå efter samma grunder, som förut varit gällande,

dels ock att ej heller andra åtgärder blifvit vidtagna till förbättrande

af fondens ställning.

Då häraf syntes framgå, att fondens förmåga att för framtiden

fullgöra sina förbindelser icke under den tid, som förflutit efter revisorernas

senaste uttalande i ämnet, blifvit mer än tillförene tryggad,

hafva revisorerna å nyo fäst uppmärksamheten å förhållandet.

Med anledning af revisorernas förevarande framställning har direktionen

öfver flottans pensionskassa i deröfver afgifvet utlåtande omförmält

de åtgärder, direktionen med afseende å gratialfondens mindre

betryggande ställning vidtagit, samt härefter framhållit, att direktionen

i denna angelägenhet icke underlåtit att fullgöra hvad på direktionen

kunnat bero; varande vid utlåtandet fogade afskrifter al åtskilliga i

ämnet aflåtna skrifvelser.

Med afseende å detta ärendes vigt har utskottet ansptt sig böra

hvad sålunda i detsamma förekommit för Riksdagen

omförmäla.

s. 68 Kontrollera mot PDF

68

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

§ 26.

(Rev. ber. pag. 389; uti. pag. 531.)

Ang. embetsman

tillerkänd

pension frän

både flottans

pensionskassa

och allmänna

indragningsstaten

m. m.

Sedan Kongl. Maj:t den 29 juli 1892 på begäran meddelat dåvarande

statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet, hvilken

under utöfvande af statsrådsembetet qvarstått såsom generallotsdirektör,

afsked från sistnämnda befattning, hade, enligt hvad revisorerna framhålla,

bemälde embetsman, enligt ett af direktionen för flottans pensionskassa

den 27 september samma år utfärdadt pensionsbref, från

och med förutgångne augusti månad tillagts pension från nämnda

kassa till belopp af 3,000 kronor årligen; och då statsrådet och departementschefen

den 16 december 1892 afgick jemväl från statsrådsämbetet,

hade han af Kongl. Maj:t förklarats berättigad att under sin

(återstående lifstid å allmänna indragningsstaten åtnjuta en årlig pension

faf 8,000 k ronor, att utgå från och med den 1 januari 1893.

Bemälda statsråd hade sålunda samtidigt åtnjutit såväl den med

detta embete förenade aflöning af 17,000 kronor för år som ock pension

'' från flottans pensionskassa efter 3,000 kronor årligen, och hade, efter

. afskedstagande! såsom statsråd, tillförsäkrats pension ej blott från allmänna

indragningsstaten till det högsta belopp, som derifrån kunde

(såsom pension utgå, än äfven från flottans pensionskassa till förut

hängifvet belopp. Då nämnda kassas pensionsfond, hvarifrån sistberörda

''pension utginge, till hufvudsaklig del underhölles genom bidrag af

: statsmedel, under revisionsåret uppgående till 304,370 kronor 85 öre

^eller 80 procent af fondens samtliga inkomster, och då de från fonden

i utdelade pensioner alltså väsentligen härrörde från allmänna medel,

''hafva revisorerna funnit oegentligt, att dylik pension kunnat förenas

med annan pension af allmänna medel eller med aflönad anställning i

statens tjenst; samt ansett det vara angeläget, att genom bestämda

föreskrifter i hithörande frågor för framtiden undvekes uppkomsten af

dylika abnorma pensionsförhållanden.

I häröfver afgifvet yttrande har direktionen öfver flottans pensionskassa

allenast anfört, att ofvannämnde embetsman, jemlikt § 2

mom. 2 af kongl. kungörelsen angående särskildt faststälda grunder

för pensioneringen af embets- och tjenstemän vid lotsttyrelsen m. fl.

den 22 januari 1892, vid afskedet från generallotsdirektörsembetet

varit berättigad till den från kassan utgående pensionen, enär han

oafbrutet stått i tjenst vid lotsverket och flottan i mer än 30 år och

s. 69 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

69

uppnått en ålder af 55 år samt i öfrigt till kassan erlagt stadgad

pensionsafgift från och med den 1 januari 1848 till och med den månad,

i hvilken han erhållit afsked såsom generallotsdirektör.

Deremot och så länge bemälde embetsman åtnjöt aflöning å stat

eller sedan han tillerkänts, förutom pensionen från kassan, äfven pension

från andra allmänna medel, hade han icke varit berättigad till den

fyllnadspension, 3,000 kronor, eller den pensionsförhöjning genom lotsverket,

200 kronor, hvaraf han i annat fall kommit i åtnjutande.

Med anledning af revisorernas ifrågavarande framställning får

utskottet till en början erinra att, på sätt under § 23 här ofvan finnes

omförmäldt, direktionen öfver civilstatens pensionsinrättning med anledning

af revisorernas uttalande i fråga om en samtidig pensionering

från både berörda pensionsinrättning och tullmedlen, anfört, att direktionen,

som delade revisorernas åsigt rörande önskvärdheten af att en

dylik dubbel pensionering ej vidare måtte ifrågakomma, gjort hemställan

hos civilstatens senast församlade fullmägtige om sådan ändring

i gällande bestämmelser för tjenstemäns pensionering från civilstatens

pensionsinrättning, att hvar och en, som åtnjöte honom författningsenligt

tillkommande pension af statsmedel, blefve utesluten från rätt

att af inrättningen undfå pension, samt att civilstatens fullmägtige,

med bifall till direktionens hemställan, hos Kongl. Maj:t gjort framställning

om i berörda syfte affattad förändring i reglementet för civilstatens

pensionsinrättning.

För egen del får utskottet tillägga, att utskottet, som i likhet

med revisorerna hyser den uppfattning, att det är oegentligt, att samme

person må kunna beredas dubbla pensioner af allmänna medel, och

att sådan pension må kunna förenas med aflönad anställning i statens

tjenst, jemväl biträder revisorernas åsigt om angelägenheten af att

genom bestämda föreskrifter i hithörande ämnen sådana missförhållanden

som de af revisorerna påpekade måtte för framtiden förebyggas.

I detta hänseende torde emellertid förändrade bestämmelser påkallas

så väl i afseende å pensioneringen från allmänna indragningsstaten

som för de pensionsinrättningar, som erhålla bidrag af allmänna

medel. För det sålunda åsyftade målets vinnande anser utskottet

Riksdagen böra göra framställning hos Kongl. Majrt om erforderliga

åtgärders vidtagande.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder till

s. 70 Kontrollera mot PDF

70

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

förekommande för framtiden af ej allenast att pension

af allmänna medel må kunna förenas med anställning

i statens tjenst, utan äfven att embete- eller tjensteman

må samtidigt kunna uppbära full pension från

allmänna indragningsstaten och pension från pensionsinrättning,

som åtnjuter bidrag från statsverket, eller

från tvenne med statsmedel understödda pensionsanstalter.

§ 27.

Hvad för öfrigt blifvit af revisorerna anmäldt och erinradt har

utskottet funnit dels vara af beskaffenhet att lämpligen böra tagas i

öfvervägande vid behandling af de utgiftsanslag, revisorernas framställning

berör, dels hafva medfört åsyftad rättelse, dels vara genom

vederbörandes utlåtanden nöjaktigt förklarad!, dels ej vara af den vigt,

att, oaktadt förklaringen icke varit fullt tillfredsställande, någon Riksdagens

åtgärd bort af förhållandena påkallas, dels slutligen icke hafva

varit af beskaffenhet att från utskottets sida påkalla något yttrande.

Stockholm den 30 mars 1894.

På statsutskottets vägnar:

GUSTAF SPARRE.

Reservationer:

vid § 2, angående bristfälliga anordningar vid centralfängelset å

Norrmalm:

af herrar F. Boström och E. Fränekel}

vid § 5, angående arfvode för särskildt arbete af ordinarie

tjensteman:

s. 71 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

71

af herr C. E. Casparsson;

af herrar friherre F. W. von Utter, G. D. K. T om ér hjelm, J. Wijk

och friherre J. F. Gripenstedt, hvilka ansett, att utskottets yttrande och

förslag bort hafva följande lydelse:

Utskottet, som i likhet med revisorerna anser, att ordinarie

tjensteman icke bör tilldelas särskildt arfvode för extra arbete, som

kan varda honom anförtrodt, utan håller före, att, derest sådant arbete

icke befinnes kunna utan sådant arfvode den ordinarie tjenstemannen

vid sidan af hans öfriga göromål åläggas, detsamma må mot ersättning

öfverlemnas till extra ordinarie tjenstemän, hyser emellertid i

motsatts mot arméförvatningen den förhoppning, att, sedan uppmärksamheten

blifvit fäst å denna fråga, det anmärkta förhållandet icke

kommer att för framtiden förblifva, utan att rättelse kommer att i

autydt syfte vinnas; hvadan utskottet hemställer,

att revisorernas ifrågavarande framställning icke

för närvarande må till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

vid § 14, angående vissa mellan staten och de enskilda jernvägarne

Vexiö—Alfvesta, Stockholm—Vesterås—Bergslagen och Gefle—

Dala uppgjorda kontrakt:

af herr A. G. L. Billing:

s)Dä jernvägs8tyrelsen lemnat upplysning derom, att medgifvandet,

åt Stockholm—Vesterås—Bergslagens bana att få flera bantåg å

centralstationen i Stockholm expedierade än hvad kontraktet mellan

styrelsen för statens jernvägstrafik och bolaget för nämnda bana bestämde

ej åsamkat staten någon ökad utgift, sedan enligt öfverenskommelse

banan erlagt en särskild ersättning af 1,000 kronor årligen

för expedierande af ett sent aftontåg till Sundbyberg;

dä banan, utöfver sålunda kontrakterade 18,000 kronor, derjemte

såsom särskilda bidrag i och för expeditionen vid Stockholms station

betalar årligen 3,197 kronor 6 öre;

då banan vidare för jordinköp samt för anordningar vid Stockholms

station, hvaraf rörelsen inom statens bangård drager fördelar,

utbetalt 231,252 kronor 90 öre;

samt då, enligt hvad jernvägsstyrelsen anfört, denna styrelse

redan under innevarande år ärnar för Kongl. Maj:t framlägga förslag

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Statsutskottets Utlåtande N:o 30.

till gemensamma grunder till fördelningen mellan vidkommande banor

af bidragen till bestridande af kostnaderna för en föreningsstatious

skötsel och underhåll,

så har jag funnit skäl icke vara för handen till att i en särskild

skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida

icke åtgärder böra vidtagas till revision af omförmälda, mellan

styrelsen för statens jernvägstrafik samt Stockholm—Vesterås—Bergslagens

trafikaktiebolag, utan ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,

huruvida icke åtgärder höra vidtagas till revision af

ofvan omförmälda mellan styrelsen för statens jernvägstrafik

samt direktionen för Ge fe—Dala jernväg upprättade

kontrakt äfvensom huruvida ej förenämnda emellan

staten och Vexiö—Alfvesta jernvägsaktiebolag afslutade

öfverenskommelse må kunna underkastas förändring.»

Herrar C. Lundeherg och R. G. von Hedenberg hafva begärt få antecknadt,

att de icke närvarit vid behandlingen inom utskottet af de

i förestående utlåtande upptagna ärenden.

Likaledes har härstädes skolat antecknas, att herr friherre F. W.

von Otter icke deltagit i handläggningen af de ärenden, som upptagas

under §§ 25 och 26 i förestående utlåtande.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1894.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1894:76 Skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens år 1893 församlade revisorers berättelse angående verkstäld granskning af statsverkets jemte dertill hörande s. 1 i texten