Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning af väckta motioner om upphäfvande eller uppsägning af förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga handelsoch sjö fartsförhållanden den 30 maj 1890.

1895-04-22 · 28 sidor, varav 28 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 28 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1895:15, Betänkande, i anledning af väckta motioner om upphäfvande eller uppsägning af förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga handelsoch sjö fartsförhållanden den 30 maj 1890.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

1

i ro

A T V

N:o 15.

Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1895, kl. 12 midd.

Betänkande, i anledning af väckta motioner om upphäfvande

eller uppsägning af förordningen angående Sveriges och

Norges ömsesidiga handels- och sjö fartsförhållanden den

30 maj 1890.

I fyra särskilda inom Riksdagen väckta, till bevillningsutskottet hänvisade

motioner hafva förslag framstälts rörande åtgärders vidtagande med

anledning af de betydande olägenheter i afseende å Sveriges och Norges

ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, öfver hvilka från svensk sida

klagan under senare tider försports, och hvilka redan sistlidet år föranledde

Riksdagen att i skrifvelse till Kong! Maj:t anhålla om erforderlig

utredning i ämnet.

Två af de ifrågavarande motionerna äro till innehållet i alla delar

öfverensstämmande, nemligen motionen n:o 11 inom Första Kammaren,

af herr Almström jemte tjugonio andra af denna kammares ledamöter, och

motionen n:o 51 inom Andra Kammaren, af herr A. Peterson i Hasselstad

och femtiofem andra ledamöter af sistnämnda kammare. I dessa begge

motioner hemställes,

»att Riksdagen ville för sin del besluta uppsägning af förordningen

angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden

Bill, till liiksd. l*rot. 181)5. 5 Samt. 1 Afd. 14 Käft. (JS:o 15.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

den 30 maj 1890, i syfte att angående omförinälda förhållanden söka

åvägabringa en ny ordning, hvarigenom de båda ländernas ömsesidiga

ekonomiska intressen måtte på rättvisare sätt än genom den nu gällande

lagen varda tillgodosedda».

Vidare har, i motionen n:o 8 inom Första Kammaren, herr af Buren

hemstält,

»att Riksdagen ville fatta beslut om upphäfvande så skyndsamt som

möjligt af Kongl. Maj:ts nådiga förordning den 30 maj 1890 angående

Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden eller den

s. k. mellanrikslagen, i syfte att angående omförmälda förhållanden söka

åvägabringa förändrade stadganden, hvarigenom Sveriges ekonomiska intressen

måtte på rättmätigt sätt varda bättre tillgodosedda än genom den

nu gällande mellanrikslagen».

Slutligen har, i motionen n:o 32 inom Andra Kammaren, herr J.

Eliasson, med instämmande af två andra ledamöter af samma kammare,

föreslagit,

»att Riksdagen, utan inväntande af underrättelse om den förut begärda

undersökningens resultat och Kongl. Maj:ts åtgöranden i anledning

deraf, ville fatta beslut om upphäfvande af Kongl. Maj:ts nådiga förordning

den 30 maj 1890 angående Sveriges och Norges ömsesidiga handelsoch

sjöfartsförhållanden, i syfte att få till stånd en ny mellanrikslag, som

är tydlig och bestämmande och framkallar ändamålsenliga kontroller samt

befordrar, att Sveriges ekonomiska intressen äfven varda på rättmätigt sätt

tillgodosedda».

I de begge först nämnda motionerna anföres till en början, att det

särskildt angifna skälet dertill, att Riksdagen sistlidet år fann sig icke

höra skrida till uppsägning eller upphäfvande af mellanrikslagen, till väsentlig

del blifvit undanröjdt, sedan numera resultaten af den, enligt hvad

ofvan anmärkts, begärda utredningen blifvit tillgängliga och bekräftat

såväl att verkningarna af mellanrikslagen i de flesta hänseenden, äfven

under de tullsatser, som varit gällande intill innevarande år, varit skadligare

för det svenska jordbruket och många af landets näringar än man

vid sistlidet års riksdag hade anledning antaga, som ock att allmänheten

allt mera stadgats i den åsigt, att innevarande års Riksdag bör taga ytterligare

steg å den väg, hvilken beträddes af 1894 års Riksdag. »Krafvet

på en omedelbar uppsägning — yttra motionärerna — låt vara såsom

inledning till en för Sveriges intressen betryggande omarbetning af lagen,

har under det gångna året framträdt med ökad styrka från alla delar af

vårt land».

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

»Men — fortsätta motionärerna — oberoende af de lärdomar, erfarenheten

hittills lemnat, eller af den uppfattning, som i landet allmänt visat

sig rådande rörande mellanrikslagens verkningar, har numera genom de i

denna månad påbjudna förhöjda tullsatserna å spanmål frågan om en

revision af denna lag inträdt i ett nytt skede, hvilket förhållande ovilkorligen

påkallar kraftiga åtgärder för ernående af sådana förändringar af

mellanrikslagen, som kunna tillförsäkra det svenska jordbruket de förmåner,

som med dessa tullförhöjningar afsetts.»

Till närmare belysning af de olägenheter, nu gällande mellanrikslag

medfört för det svenska näringslifvet och den svenska statskassan, samt

af angelägenheten att söka åstadkomma en skyndsam omarbetning af nämnda

lag och att i sådant syfte företaga en omedelbar uppsägning af lagen anföra

motionärerna följande:

»De former, i hvilka mellanrikslagen hittills verkat ofördelaktigt för

våra näringar, äro hufvudsakligen tre, nemligen:

1) öppen öfverträdelse af aftalets bestämmelser, såsom i fråga om

margarin-industrien och kreaturshandeln, det senare särskildt framhållet af

chefen för civildepartementet i hans allvarliga inlägg af den 8 februari 1894;

2) förtäckt öfverträdelse af aftalets bestämmelser genom olaglig transitohandel,

hvarvid utländska i Sverige tullpligtiga varor införas, såsom

vore de af norskt ursprung. Förutom öfriga, denna klass tillhöriga fall,

som under förlidet år ådragit sig uppmärksamhet, återfinnas i landtbruksstyrelsens

skrifvelse till Konungen af den 21 december 1894 nya bidrag,

och särskildt är hit att hänföra yttrandet, att det torde vara gifvet, att

stora qvantiteter utländsk spanmål förts öfver gränsen, utan att lagenlig

tull derför erlagts;

3) kringgående af aftalet genom ett slags substitution, i det att från

utlandet till Norge importerad vara visserligen icke materielt öfverföres

till Sverige, men möjliggör, att en motsvarande qvantitet af i Norge frambringad

vara kommer tullfritt eller mot half tull öfver gränsen. Detta

framträder synnerligen starkt i fråga om omalen eller malen spanmål

samt bröd och utgör förklaringen för den betydliga spanmålsexporten

till Sverige från ett land, som icke framalstrar tillräcklig brödsäd för

eget behof.

Härom yttrar landtbruksstyrelsen i nämnda skrifvelse, att Sverige

sannolikt så småningom skall få mottaga största delen af Norges spanmålsskörd,

som sedan med lätthet ersättes från utlandet på grund af det stora

lastrum, som finnes ledigt i Norges många från den utländska fraktfarten

återvändande fartyg.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

Det bör emellertid härvid framhållas, att, då mellanrikslagen på ofvan

angifna sätt öfverträdts och kringgåtts, sådant visst icke uteslutande kan

läggas vårt grannfolk till last. Men detta kan ingalunda förminska behofvet

af sådana ändringar i lagen, att densamma ej må kunna tjena som

täckmantel för en olaglig införsel till Sverige af härstädes tullbelagda varor.»

»I kommerskollegii berättelse för år 1893 har en beräkning framlagts,

utvisande de belopp, som under nämnda år icke blifvit påförda de varor,

som, eljest tullpligtiga, på grund af mellanrikslagen under året tullfritt

införts från Norge. Under förutsättning, att införseln i händelse af tullpligtighet

varit lika stor, skulle svenska statens tullinkomst på nämnda

varor hafva uppgått till 4,313,856 kronor. Ehuru beloppet är betydligt,

torde detsamma icke desto mindre vara för lågt beräknadt, då särskildt

de varor, som vid den s. k. formansforslingen i betydliga qvantiteter föras

öfver gränsen, icke upptagits i denna beräkning. Såsom i Riksdagens omtalade

skrifvelse framhållits, är vår handelsstatistik af bristfällig beskaffenhet

icke minst i hvad densamma afser varuutbytet med Norge.»

»I afseende på den uppfattning om mellanrikslagens verkningar, som

numera allmänt utbildat sig i vårt land, är det vidare af betydelse att

granska de uttalanden, som från myndigheter, korporationer och enskilda

i olika delar af landet ingått såsom svar på den af Kongl. Maj:t anstälda

utredningen rörande mellanrikslagens verkan. De flesta af dessa hafva i

enlighet med frågans formulering icke upptagit spörsmålet om vare sig

upphäfvande eller omarbetning af lagen, utan inskränkt sig till att beskrifva

mellanrikslagens verkningar. Men ett stort antal, omkring hälften,

har dock icke kunnat afhålla sig från att yttra sin mening jemväl om

åtgärder rörande mellanrikslagen i dess helhet, och de ojemförligt flesta

af dessa hafva uttalat sig för en revision af lagen, många äfven för uppsägning,

antingen utan vidare eller såsom inledning till revisionen. Särdeles

betydelsefull i detta afseende är landtbruksstyrelsens ofvan åberopade

skrifvelse till Konungen, hvari styrelsen, efter att hafva utredt den skada,

som särskildt jordbruket, kreaturshandeln, jästfabrikationen och margarinfabrikationen

lida af mellanrikslagen och sättet för dess tillämpning, slutar

med hemställan om åtgärders vidtagande i syfte, att de sålunda framhållna

olägenheterna för det svenska jordbruket och vissa andra detsamma

närstående näringar utaf åtskilliga mellanrikslagens bestämmelser

eller tolkningar deraf måtte undanrödjas, under framhållande af att sådant

icke kan ske, utan att beslut från svensk sida fattas om samma lags

upphäfvande.»

»Det ligger i sakens natur, att mycket stora svårigheter skola uppstå

vid hvarje försök att genom ett aftal af mellanrikslagens art till stadig
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 5

varande ömsesidig belåtenhet ordna varuutbytet mellan ett land, som

antagit ett protektionistiskt system, och ett annat, der frihandeln förherskar,

äfvensom att dessa svårigheter skola ökas i den mån tullsatserna

i det förstnämnda landet höjas. Bevillningsutskottet vid 1894 års riksdag

har också framhållit, att genom den genomgående förändring, som

tulltaxan undergick 1892, vissa öfverklagade förhållanden i fråga om

mellanrikslagen erhållit större betydenhet än förut, och chefen för civildepartementet*)

har den 21 februari 1890 yttrat, att, derest framdeles genom

i ettdera landet vidtagna tullförhöjningar den redan befintliga olikheten

i tullafgifter de båda länderna emellan skulle komma att ytterligare ökas,

de då föreslagna ändringarna i mellanrikslagen ej komme att varda för

ändamålet tillräckliga, utan att under sådan förutsättning en ytterligare

omarbetning af lagen kunde komma att erfordras.

Sedan nu spanmålstullarna i Sverige för kort tid sedan blifvit i väsentlig

grad höjda, har den af bevillningsutskottet och af chefen för civildepartementet*)

förutsagda tidpunkten inträda då en omarbetning af lagen

är erforderlig. Skola nemligen de vigtiga ändamål vinnas, som man med

de vidtagna tullförhöjningarna afsett, så måste också ofördröjligen tillses,

att icke mellanrikslagens bestämmelser dervid träda hindrande emellan.

Här föreligga således afgörande skäl icke blott för en uppsägning af mellanrikslagen,

utan äfven derför, att de mått och steg, som äro nödvändiga

för vinnande af detta syfte, ofördröjligen vidtagas.»

»Mellanrikslagens allmänna syfte är att för hvartdera riket bereda afsättning

af inhemska produkter på det andras område med ett minimum

af kostnad och omgång. Rättvisan kräfver det erkännandet, att detta syfte

i många fall vunnits och att åtskilliga svenska näringar haft gagn af detta

aftal. Men om redan nu otvifvelaktigt dessa fördelar motvägas af de förluster,

hvilkas stora betydelse i det föregående framhållits, så hotar för

framtiden den faran, att den vidtagna tullförhöjningens verkningar skola

väsentligen försvagas eller nästan upphäfvas samt derigenom ett olidligt

tillstånd för våra näringar åvägabringas. Men samtidigt skola fördelarne

för Norge af det nu gällande aftalet icke blott orubbade qvarstå, utan

väsentligen ökas, och häraf torde oemotsägligt framgå, att, då en genomgripande

och skyndsam omarbetning af mellanrikslagen är nödvändig, enda

medlet att vinna detta mål är en omedelbar uppsägning af denna lag.

Ty väljes endast underhandlingens väg, skall den part, som af aftalet har

största fördelen och hvars lofliga sträfvan alltså måste vara att så länge

som möjligt förblifva i det nuvarande läget, sannolikt icke kunna förmås

*) Skall vara finansdepartementet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

till ett skyndsamt afgörande. Slutligen skulle sålunda vårt land, i stället

för att börja med .uppsägning, till sist se sig nödgadt att tillgripa denna

åtgärd. Men under tiden hafva måhända åratal förgått under fruktlösa

bemödanden att vinna enighet om ett nytt aftal, utan att de svenska

näringarna derunder fått den lättnad eller det skydd, som från svensk

sida åsyftats.»

Herr af Buren erinrar om sin vid sistlidet års riksdag väckta motion

i ämnet och anser, att den då af honom förehragta utredning bort gifva

tillräcklig anledning att redan då uppsäga mellanrikslagen. Då emellertid

så icke skedde, har motionären funnit sig nu böra förnya sitt förslag, till

stöd för hvilket han vid sidan af den statistiska utredning, som af honom

sistlidet år framlades, åberopar jemväl vissa data ur den sedermera offentliggjorda

statistiken för år 1893 äfvensom dels den omständighet, att i de

flesta af de yttranden från korporationer och enskilde, hvilka under den

i anledning af Riksdagens förberörda skrifvelse vidtagna utredning af

mellanrikslagsfrågan till vederbörande inkommit, uppsägning af lagen påyrkats

och goda skäl derför gifvits, dels de klagomål, som under senaste

året af vissa industriidkare anförts hos justitiekansleren och justitieombudsmannen

rörande mellanrikslagens tillämpning, och hvilka motionären finner

tydligen ådagalägga, att missförhållanden förefinnas, som utan lagens uppsägning

svårligen lära kunna afhjelpas, dels ock slutligen den bristande

tillförlitlighet hos norska produktionsbevis, hvarpå under sistlidet år exempel

gifvits uti det i pressen relaterade och af motionären återgifna förloppet

vid införsel från Norge öfver Charlottenberg af åtskilligt maskingods.

Sin åsigt om sättet att råda bot på de öfverklagade olägenheterna

angifver motionären på följande sätt:

»Månne man nu uti en revision af den bestående lagen emot allt

detta kan finna bot? Jag tror det icke, men säkert är, att en revision

af lagen, som måste blifva genomgripande, blir mycket svår, ja, omöjlig

att genomföra till följd af de störa fördelar, som mellanrikslagen genom

tulldifferenserna de olika länderna emellan bereder Norge.

Om jag kunde tänka mig möjligheten af att en sådan revision af

lagen skulle kunna afhjelpa svårigheterna och olägenheterna af den oberäkneliga

ekonomiska förlust, som icke allenast staten utan ännu mera

svenskt jordbruk, svenska industrier och svenska handtverkerier genom

mellanrikslagen få vidkännas, så skulle jag obetingadt förorda en sådan,

men då vid hvarje revision af lagen, som hittills egt rum, det visat sig,

att svårigheterna och olägenheterna blifvit större och icke mindre samt

att lagen icke efterlefves, så tror jag, att botemedlet nu är att finna icke

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 7

uti en revision, utan trots olägenheterna af en lång tullgräns och trots

deraf befarad smuggling anser jag, att en uppsägning af lagen nu är att

föredraga, hvilket dessutom skulle medföra den stora nyttan af att låta

Norge en gång få känna fulla värdet af sin marknad på Sverige. Denna

marknad, som har så stor betydelse för Norge, uppskattas icke der, likasom

hvarje fördel, som man under många år vant sig att ega, så mycket

som när eller förrän man förlorat den. Först sedan Norge fått erfara

förlusten af den nuvarande mellanrikslagen, torde Norge komma med

framställningar att af Sverige erhålla en ny lag, och först då kunna vi

tänka oss att med Norge få en revision och en effektiv mellanrikslag

genomförd, som sedan hålles i helgd och som ej gynnar det ena landet

på det andras bekostnad och till slut kunde bereda väg för en tullunion

med lika tullsatser, såsom naturligast vore mellan tvenne politiskt förenade

riken och som utan tvifvel skulle blifva till välsignelse för realunionen

icke blott på det ekonomiska utan fastmer på det politiska

området.»

Herr Eliasson påpekar åtskilliga förhållanden, som han anser böra

föranleda Riksdagen att, oberoende af den på Kongl. Maj:ts föranstaltande*

vidtagna utredningen och af Kongl. Maj:ts åtgöranden i anledning af

samma utredning, fatta beslut om mellanrikslagens upphäfvande. I sådant

afseende erinrar motionären till en början om den bristande öfverensstämmelsen

mellan de begge ländernas statistik rörande deras inbördes

handelsförhållanden samt finner häri anledning till det omdöme »att det

med mellanrikshandeln och kontrollen deröfver icke är så särdeles väl

bestäldt». Huru berörda förhållanden i verkligheten gestaltat sig, framgår

deremot, erinrar motionären, af den utredning, som innehålles i angifna

delar af de vid sistlidet års riksdags bevillningsutskotts betänkande n:o 4

fogade tabeller; och finner motionären berörda utredning gifva vid handen,

att genom mellanrikslagens bestämmelser och sättet, hvarpå de tillämpats,

svenska statsverket under åren 1890—1892 gått i mistning af en inkomst

af i medeltal 1,556,359 kronor om året.

Vidare anför motionären:

»Härjemte kan jag icke underlåta att fästa uppmärksamhet på kommerskollegii

berättelse angående utrikes handel och sjöfart år 1893, som

visar, att Norges export hit utgjorde 31,439,436 kronors värde och dess import

härifrån uppgick till 16,111,201 kronor, samt att den beräknade tullen för

tullpligtiga varor, hvilka från Norge tullfritt införts till Sverige, utgjorde

4,316,856 kronor. I den senare summan är ändock icke, likasom föregående

år, upptaget tull för kläder, jerntrådsarbeten, nät, segel, slöjdvaror,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

säckar, sängkläder och möbler, hvars beräknade värde 1893 utgjorde sammanlagdt

274,834 kronor.

Utom detta har under senare tider blifvit från många och skilda

håll erkändt, att mellanrikslagen medfört förluster för vårt lands innebyggare,

och man har äfven klandrat lagens tillämpning i Norge, hvilken,

efter hvad det vill synas, haft till mål att gynna den norska nationen

på den svenskas bekostnad. Det förefaller mig då märkligt att se de

ansträngningar, som gjorts och göras för bibehållandet i det möjligast

längsta af Norges förmåner i Sverige utan fullgörande af motsvarande

skyldigheter. Oförklarligt är det ock för mig, att den svenska representationen

öfverlemnar åt en antagligen långt aflägsen framtid afgörandet af

en fråga, som kräfver en snar lösning, icke endast för att bereda rättvisa

unionsländernas invånare emellan, utan fastmer för att minska det inom

vårt land på senare tider starkt tilltagande och ofta uttalade missnöjet i

fråga om mellanrikslagens verkningar. Hvad som likväl synes mig mest

besynnerligt är det, att under en tid, då statens budget ökas så, att tillläggsbevillning

till lika belopp som den ordinarie anses otillräcklig, bortse

från minskningen i statsinkomst af mer än 1 V2 million kronor årligen, för

att gynna norska exporten. Allt detta föranleder mig till den förmodan,

att Riksdagen, för att hindra missnöjets tillväxt och för att tillgodose

landets intressen, vidtager åtgärder ledande till ett snart ordnande af bättre

och rättvisare förhållanden i fråga om handel och sjöfart Sverige och Norge

emellan, utan att invänta den begärda undersökningens resultat och Kongl.

Maj:ts åtgöranden i anledning deraf.

Gerna kan man icke tänka sig, att de olägenheter och förluster för

Sverige, som nuvarande mellanrikslag medför, kunna till följd af den begärda

undersökningen upphöra. Icke heller kan man föreställa sig att

undersökningen föranleder annat än tidsutdrägt och resultatlösa underhandlingar,

enär man ej har skäl att vänta några eftergifter från norsk

sida, förrän Riksdagen fattat beslut om mellanrikslagens upphäfvande.

De för närvarande rådande förhållandena i Norge ingifva dessutom inga

förhoppningar om frågans lösning genom andra medel. Att låta det gå

som det går förefaller mig icke kunna försvaras. Mellanrikslagens uppsägning

synes mig för den skull vara den enda utvägen för att vinna

rättelse.

Ofta framhålles det påståendet, att mellanrikslagens förändring skulle

minska exporten af åtskilliga svenska näringars produkter till Norge; men

på samma gång torde man äfven böra taga i betraktande, att det ock är

många af de svenska näringarna som nu lida af den tullfria norska införseln

hit. Att förlusterna för Sverige år från år efter nuvarande mellan
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 9

rikslags antagande ökats, det är konstateradt. Att dessa förluster komina

att ökas ännu mera hädanefter, sedan spanmåls- och mjöltullarne blifvit

förhöjda, är ju uppenbart, och att under sådana förhållanden icke vidtaga

några verkande åtgärder, utan vänta på en bättring, som icke lärer stå att

vinna utan uppsägning, det kan icke förefalla mig annat än vårdslöst.

Orättvist kan det ock kallas, att den ena svenska näringen skall gynnas

på den andras bekostnad, likasom ock att den ena provinsens befolkning

skall ega förmåner i fråga om handel med utländska grannar, som andra

sakna. När man betraktar alla hithörande omständigheter, och då man

på grund af erfarenhetens vittnesbörd icke kan göra sig fri från tanken

på transitohandeln med spanmål och produkter deraf, så frestas man lätt

till den mening, att det vore önskligare och redigare samt dessutom medförande

minskade förvecklingar, om ingen mellanrikslag funnes i fråga om

tullfriheter.»

Såsom skäl för bifall till motionärens förslag anföres slutligen i sammanfattning:
■»att

kongl. förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga

handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj i 890 visat sig behäftad med

sådana brister i fråga om tydlighet, att olika uppfattningar om dess rätta

tolkning gjort sig gällande;

att dess olika tolkningar obestridligen utöfvat en skadlig inverkan på

det svenska näringslifvet, i hvilket afseende hänvisas ej mindre till det

norska kreatursimportförbudet än ock till den skada, som tillfogas den

svenska margarin- och jästtillverkningen genom nu gällande mellanrikslag;

att vidare Norge af befintliga tulldifferenser i allmänhet skördat och

skördar stor vinst till förlust så väl för den svenska statskassan som för

det svenska näringslifvet;

att denna förlust ingalunda kan anses uppvägd genom de fördelar,

som en eller annan svensk industri, en eller annan svensk importör eller

köpman möjligen kan hafva af den mellanrikslag, som nu är antagen och

gällande;

att Norges fördelar af samma lag äro så stora, att man icke, utan

uppsägning af lagen, kan hoppas det endast en undersökning skall i önsklig

tid medföra rättelser beträffande de från svensk sida öfverklagade och

erkända olägenheterna, utan blott gifva ny erfarenhet om vanskligheten af

tillmötesgående;

att, efter hvad erfarenheten visat, säkert är, att Norge under motsvarande

förhållanden icke skulle underlåtit att yrka på uppsägning;

att den svenska tulltaxan i många afseenden, sedan mellanrikslagens

Bill. till Itiksd. Prat. 1895. 5 Samt. 1 Afd. 14 11 afl. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15-

utfärdande, undergått betydliga förändringar och antagligen icke heller i

den närmaste framtiden kommer att bibehållas utan rubbningar;

att norska Stortingets sträfvan, efter hvad det visat sig, tyckes vara

att skilja sig från Sverige, när det gäller bidrag till bestridande af gemensamma

utgifter för de förenade rikena;

samt att slutligen lagen enligt dess 18 § fortfar att gälla, till dess

för båda rikena annorlunda förordnas eller två år förflutit sedan någotdera

riket om ändring eller upphäfvande af densamma för sin del fattat af det

andra rikets samtycke oberoende beslut.»

Vid behandlingen af förevarande, motioner har jemväl till utskottets

öfvervägande förelegat det numera i tryck tillgängliga resultatet af den

utredning, hvarom nästlidet års Riksdag, enligt hvad ofvan omförmälts, i

skrifvelse till Ivongl. Maj:t anhöll, nemligen koinmerskollegii och generaltullstyrelsens

gemensamma underdåniga utlåtande af den 28 december

1894 angående Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden

samt landtbruksstyrelsens underdåniga utlåtande af den 21

samma månad och år angående vissa delar af nämnda ämne.

Den sålunda föreliggande utredningen bestyrker visserligen det af

ingen betviflade, af bevillningsutskottet vid nästlidet års riksdag jemväl

uttryckligen erkända förhållande, att mellanrikslagen medfört fördelar för

Sverige likaväl som för Norge; men utskottet bär af samma utredning

tillika vunnit bekräftelse å rigtigheten af den inom vårt land numera allmänt

gängse uppfattningen, att Sveriges fördelar af gällande mellanrikslag

icke uppväga de olägenheter för vårt näringslif, som berörda lagstiftning

medför, och den uppoffring af inkomst, som svenska statsverket genom

densamma vidkännes. Äfven kommerskollegium och generaltullstyrelsen,

hafva, oaktadt de funnit de mot mellanrikslagen anförda klagomålen, såvidt

de blifvit på faktiska förhållanden grundade, i allmänhet, särskildt hvad

beträffar den egentliga fabriksindustrien, ega mindre både omfattning

och innebörd än embetsverken, med afseende å den allmänna meningen

rörande mellanrikslagen, väntat, likväl uttalat det omdöme, att de i

ämnet nu gällande bestämmelser i vissa afseenden äro mindre tillfredsställande

och tarfva ändring. Härmed är å ena sidan uttryckt, att en

mellanrikslag fortfarande bör finnas, och å andra sidan erkändt, att den

nuvarande lagstiftningen i ämnet icke är tillfredsställande. I begge dessa

hänseenden instämmer utskottet i det anförda omdömet.

Enligt utskottets åsigt måste det, från hvarje synpunkt sedt, befinnas

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

öfverensstämma med de förenade rikenas ömsesidiga fördel att ordna sina

inbördes handels- och sjöfartsförhållanden på grundval af en i möjligaste

mån ömsesidigt gynnad behandling, så att afsättningen af hvardera landets

produkter och industrialster bland de båda folken underlättas och befordras.

Den omständighet, att Sverige dervid erbjuder en större utvidgning

af det inhemska afsättningsområdet än Norge, måste visserligen

under alla förhållanden bereda Norge en större fördel af mellanrikslagstiftningen

än Sverige, hvilken fördel i beaktansvärd grad ökas

derigenom, att Sverige till följd af sina högre tullsatser har att upplåta

en bättre skyddad marknad än Norge, på samma gång de högre

tullarne i Sverige å råämnen och halffabrikat bidraga till att minska den

svenska konkurrensen å den norska marknaden. Detta oaktadt kan det

icke betviflas, att en på rigtiga grunder ordnad mellanrikslagstiftning länder

äfven Sverige till gagn genom ökade afsättningstillfällen för dess näringar.

Men för att kunna verka till ömsesidig fördel för båda länderna måste

mellanrikslagstiftningen, såsom nyss antydts, hvila på rigtiga grunder.

I sådant afseende gäller, att mellanrikslagen icke'' får motverka de bestämmelser,

som hvartdera, landet för sin del kan hafva funnit nödigt att

antaga till skydd mot konkurrensen från utlandet, samt att lagen måste

ordna rikenas inbördes förhållanden i möjligaste mån på likställighetens

grund, så att icke det ena landet otillbörligt gynnas på det andras bekostnad.

Att dessa fordringar å en tillfredsställande mellanrikslagstiftning

emellertid icke äro tillräckligt tillgodosedda genom nu gällande bestämmelser,

bär den föreliggande utredningen till fullo bekräftat. Orsakerna

till detta missförhållande få visserligen till en del sökas i eu

oegentlig tillämpning af bestämmelser i lagen. Utskottet behöfver såsom

exempel härpå endast erinra om det kända förhållande, att, ehuru, såsom

ock betonats af samtliga de svenska myndigheter, som i frågan sig

yttrat, mellanrikslagen icke tillstädjer andra begränsningar i den fria

kreaturstillförseln från det ena riket till det andra än sådana, som hafva

till ändamål att skydda mot kreaturssmitta, man i Norge ansett sig oförhindrad

att under åratal upprätthålla ett förbud mot kreatursinförsel från

Sverige, för hvilket man sedan lång tid tillbaka från norsk sida icke kan

förebära annat skäl än angelägenheten att bevara rättigheten att till England

försända lefvande kreatur. Att verkningarna af denna från norsk

sida gjorda förtolkning af lagen anseidigt skadat svenska intressen både

direkt och indirekt är alltför väl känd!, och förhållandet har i landtbruksstyrelsens

underdåniga utlåtande (sid. 163 och 164) erhållit ytterligare

utredning, till hvilken utskottet tillåter sig hänvisa. Förklarligt torde vara,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

att Sverige anser mellanrikslagen allt annat än tillfredsställande, så länge

densamma icke förtydligats så, att möjlighet ej längre står det ena landet

öppen att genom ett dylikt förfaringssätt förskaffa sig otillbörlig fördel på

det andras bekostnad.

Med afseende a den ofta hörda klagan, att i fråga om mellanrikslagens

tolkning alltför stort tillmötesgående från svensk sida visats mot yrkanden,

hvilka främjat norska intressen, lärer utskottet icke böra ingå i någon

undersökning.

De olägenheter i afseende å handelsgemenskapen med Norge, öfver

hvilka klagan försports här i landet, hafva emellertid, i den mån de äro

föranledda af verkliga missförhållanden, i allmänhet sin grund deri, att

man vid affattandet af mellanrikslagens bestämmelser icke tagit eller kunnat

taga erforderlig hänsyn till den numera bestående olikheten i de båda

ländernas tullpolitik gent emot utlandet.

Mellanrikslagstiftningen qvarstår ännu i hufvudsakliga delar på den

ståndpunkt, som genom 1874 års lag intogs. Den ledande principen i

nämnda lag var ömsesidig tullfrihet för inhemska och full tull för utländska

varor, hvarvid begreppet inhemska varor omfattade icke allenast svenska

och norska naturalster och tillverkningar deraf, utan tillika alla varor,

som i Sverige eller Norge undergått något slag af industriel bearbetning

eller förädling.

Förutsättning för att mellanrikslagstiftningen skulle kunna tillfredsställande

ordnas på grundval af en så vidt utsträckt gynnad behandling

var, att båda de förenade rikena fullföljde samma handelspolitik med låga

och sjunkande tullar som den, hvilken de under närmaste tiden förut omfattat,

samt att de dervid sökte att åvägabringa allt större likhet i sina

respektive tulltariffer. Då emellertid denna förutsättning icke inträffat,

utan tvärtom de begge ländernas tulltariffer allt mera aflägsnats ifrån

hvarandra, sedan Sverige genom förhöjda tullsatser sökt skydda så väl sin

jordbruksnäring som sin industri, hafva de grundsatser, som vunnit tilllämpning

i 1874 års lag, visat sig i allt högre grad lända vårt land till

förfång och förty icke kunna utan väsentlig modifikation fortfarande upprätthållas.

Grundsatsen, att i det ena riket alstrade naturaprodukter och tillverkn

i ii gar deraf skola åtnjuta tullfrihet vid införsel till det andra riket, är visserligen

af beskaffenhet att i regeln allt fortfarande böra vinna tilllämpning, men

ett undantag från denna regel måste dock göras ifråga om spannmål, omalen och

malen, samt bröd och andra tillverkningar af spanmål. I afseende å nödvändigheten

att träffa anstalter för att dessa varuslag icke vidare må under några omständigheter

få tullfritt införas från Norge, utom då fråga är om sådana mindre,

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 13

icke i handelsafsigt införda qvantiteter, som i 4 § mellanrikslagen afsetts, lärer

utskottet endast behöfva hänvisa till den utredning, landtbruksstyrelsen

(sid. 160—162) lemnat i detta ämne, samt kommerskollegii och generaltullstyrelsens

utan meningsskiljaktighet afgifna yttrande i frågan (sid. 44).

Kunde en sådan åtgärd anses erforderlig redan på grund af de förhållanden,

som egde rum före den innevarande år vidtagna förhöjning i tullen

å nämnda artiklar, måste naturligtvis behofvet deraf nu göra sig vida

mera känbart. Också torde man med visshet kunna förutse, att så vida

ändring af lagen i angifna syfte icke i den allra närmaste framtiden vidtages,

det med nyssberörda tullförhöjning afsedda skydd för jordbruksnäringen

kommer att högst väsentligt försvagas, synnerligast i provinserna

vid gränsen mot Norge. Svenska statskassans förlust på en ohämmad

spanmålsimport från Norge bör för visso icke heller lemnas ur sigte.

Det kan förtjena erinras, att vid de underhandlingar, som föregingo antagandet

af 1874 års mellanrikslag, man af statsfinansiella hänsyn från

norsk sida bestämdt fasthöll vid den fordran, att svensk spanmål, som

sjövägen infördes till Norge, skulle draga half tull.

Kunna grundsatserna i 1874 års lag, för så vidt de röra jordbrukets

produkter, numera icke gerna oförändrade godkännas från svensk sida, är

detta i ännu högre grad förhållandet med afseende å industriens alster.

Redan innan den svenska tulltaxan med år 1888 börjat förändras i skyddsvänlig

rigtning, hade man med afseende å varor af s. k. blandadt ursprung,

d. v. s. sådana, som antingen framställa af både inhemskt och utländskt

råämne eller ock varit föremål för bearbetning såväl inom som utom landet,

erfarit behof af att inskränka begreppet inhemsk tillverkning. Den vidsträckta

omfattning af detta begrepp, lagen medgaf, föranledde nemligen

en med densamma ej afsedd vinst på olikheten i de begge ländernas

tullar å råämnen och halffabrikat. Man fann sålunda nödvändigt att,

jemte upptagande i lagen af en allmän bestämmelse derom, att hvarje

fullständig, inom landet skedd bearbetning skulle åt en vara bereda rättighet

att anses och behandlas såsom inhemsk, särskildt angifva vissa slag

af bearbetningar, som i följd af sin mindre väsentliga beskaffenhet icke

skulle naturalisera varan, hvarjemte man i fråga om kläder — hvilken

artikel särskildt gjorts till föremål för eu illojal konkurrens från norsk

sida — stadgade skilnadstull för öfvertyget, när detta var af utländskt

ursprung. Dessa förändringar trädde i kraft genom kongl. förordningen

af den 1 juli 1887. Gifvet var emellertid, att efter den reform af vår

tullagstiftning, som vid 1888 års riksdag påbörjades, ytterligare ändringar

i mellanrikslagen erfordrades för att med hänsyn till omsättningen på den

svenska marknaden likställa produktionsvilkoren för svenska och norska

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Bevillningsutskottets Betänkande N:o lä.

industriidkare i fråga om tillverkningar, för hvilka sådana råämnen eller

halffabrikat erfordrades, som drabbats af de nya eller förhöjda tullarne.

Sådana ändringar blefvo också, på grundval af 1888 års tullkomités i

ämnet afgifna förslag, efter underhandlingar med norska regeringen genomförda

och, hvad Sverige beträffar, till allmän efterrättelse kungjorda

genom kongl. förordningen den 30 maj 1890.

Dessa ändringar, hvilka gingo i samma rigtning som de år 1887 vidtagna

och alltså ytterligare inskränkte begreppet inhemsk tillverkning dels

genom upptagande af ännu en del bearbetningar, hvilka, såsom mindre

väsentliga, icke skulle naturalisera varan, och dels genom utvidgning af

området för skilnadstullars användande, kunde dock, naturligt nog, icke

göra tillfyllest, sedan Riksdagen, efter det våra med vissa främmande

magter ingångna tarifftraktater utgått, år 1892 fullständigt genomfört den

år 1888 och 1889 påbörjade revisionen af industritullarne. Oafsedt de

olägenheter i andra afseenden, som nu gällande mellanrikslag föranleder,

har densamma efter nyssberörda tullreform lemna!, Norge nya tillfällen

till vinst på skilnaden mellan de begge ländernas tullar å råämnen och

halffabrikat. Påtagligt är, att, derest sådant icke genom ändrade bestämmelser

förebygges, Norge all finera skall komma att tillgodogöra sig

dessa tillfällen, i den mån industrien utvecklas, likasom äfven att de

nuvarande mellanrikslagsbestämmelserna, bibehållna oförändrade, skulle

kunna på många områden just framkalla en sådan utveckling. Detta

bestyrkes äfven af erfarenheten, enligt hvad den af embetsverken åvägabragta

utredningen gifver vid handen. Särdeles belysande i detta hänseende

är förhållandet med artiklarne jäst och margarin, hvilka, oaktadt

de invändningar, som de svenska tillverkarne sökt göra gällande gent

emot en sådan tolkning af gällande bestämmelser, i hvarje fall, då de

varit i Norge tillverkade, fått åtnjuta tullfrihet här i landet.

Skilnaden mellan de begge rikenas tullsatser för de vid jästtillverkningen

erforderliga råämnen, spanmål och potatismjöl, bär äfven före den

senaste tullförhöjningen för spanmål varit ganska betydlig. Äfven om man

lernnar å sido potatismjölet och endast beaktar spanmålen, har •— enligt

den utredning, landtbruksstyrelsen i sitt ofvannämnda underdåniga utlåtande

(sid. 166 och 167) lemnat i detta ämne — endast genom tullskilnaden

för sistnämnda råämne under senare tid hvarje kilogram ren

brännerijäst kunnat tillverkas för 8,6 öre och luftjäst för 4,3 öre billigare

pris i Norge än hos oss. En sådan skilnad i produktionsvilkor i fråga

om en vara, som betingar ett pris af ungefär 45 öre pr kg., måste naturligtvis

ställa den svenska jästtillverkningen synnerligen ogynsamt i konkurrensen

med den norska; och verkningarna deraf hafva äfven visat sig i

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

minskad export från Sverige till Norge och ökad import från sistnämnda land

till Sverige. Vår export af jäst till Norge har nemligen nedgått från nära

40,000 kg. om året under senare delen af 1880-talet till 21,510 kg. år 1893,

samtidigt med det att importen hit från Norge af denna vara stigit så, att

densamma, som år 1890 omfattade endast 1,522 kg., under de nio första

månaderna år 1894 uppgick till icke mindre än 52,818 kg. Lätteligen

inses, huru mycket ogynsaxnmare förhållandena numera gestalta sig för

de svenska jästfabrikerna, sedan spanmålstullen så väsentligt höjts vid

innevarande riksdag.

Vidkommande åter margarin, har i den föreliggande utredningen visats,

hurusom tullen å de flesta derför erforderliga råämnen i Norge är betydligt

lägre än i Sverige. Det bör vid sådant förhållande icke väcka förvåning, att

från de svenska margarinfabrikerna så lifliga klagomål försports öfver

konkurrensen från de norska fabrikerna, hvilkas gynnade ställning på den

svenska marknaden ingalunda minskas genom den oegentlighet, att, under

det de svenska fabrikerna måste underkasta sig särskilda utgifter för

stadgad kontroll å tillverkningen, de norska äro från hvarje sådan utgift

befriade.

Äfven inom flera grenar af jernindustrien intager Norge, tack vare

mellanrikslagens bestämmelser, en liknande gynnad ställning å den svenska

marknaden. I främsta rummet är detta förhållandet med tillverkningen

af spik, hvilken varas införsel från Norge gynnas på dubbelt sätt, dels

genom tullfrihet för all norsk spik, tillverkad af i Norge fallet skrot, oafsedt

huruvida skrotet erhållits af inhemska eller utländska jernpjeser, dels

ock derigenom, att, då sjelfva skrotet hit till riket införes, detta icke åtnjuter

tullfrihet med mindre än att det kan styrkas vara fallet efter svenskt

eller norskt fabrikat. Också skall, enligt uppgift, den svenska spiktillverkningen

hafva under de senare åren nedgått med ungefär 40 procent; och af den

å sid. 30 i kommerskollegii och generaltullstyrelsens underdåniga utlåtande

intagna tabellariska öfversigt af införseln från och utförseln till Norge af

åtskilliga jernfabrikat inhemtas, hvad spik beträffar, att införseln under

de senaste åren varit ungefär 4 å 5 gånger större än utförseln.

Sistberörda förhållande synes gifva vid handen, att under nuvarande

omständigheter gällande mellanrikslag ej ens är tillfredsställande för de

svenska industrier, hvilkas intressen 1890 års revision af nämnda lag afsåg

att tillgodose. Icke minst torde detta gälla i fråga om sådana varor, som

framställas genom sammansättning af färdiga delar af dels inhemsk och

dels utländsk tillverkning. Visserligen innehåller gällande mellanrikslag

det stadgande, att sammansättning icke naturalisera!* varan, hvaraf följer,

att, då samtliga de i varan ingående delar äro i utlandet tillverkade, varan

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

i sin helhet skall anses såsom utländsk tillverkning; men för bedömandet

af de fall, då vissa af delarne äro af utländsk, andra af inhemsk tillverkning,

lemnar lagen egentligen icke någon ledning. I praxis har frågan

af gjorts så, att, då varan »hufvudsakligen» varit af inhemsk tillverkning,

tullfrihet medgifvits. Men oafsedt att uttryckligt stadgande i ämnet saknas,

torde det mången gång möta afsevärd svårighet att bestämma hvilken del

af tillverkningen som är den hufvudsakliga. Ett belysande exempel härå

erbjuder, enligt den redogörelse, som förekommer å sid. 24 och 25 i kommerskollegii

och generaltullstyrelsens underdåniga utlåtande, lampfabrikationen;

och såsom ett exempel på, till hvilka betänkliga följder bristen på

noggranna bestämmelser i ämnet kan leda, må anföras, att man vid leverans

från Norge hit till riket af ett maskineri påyrkat tullfrihet för

maskineriet, enligt uppgift, tillhörande men särskilclt för sig mkommande

plåtar och jernbalkar, hvilka, tillverkade i utlandet, i Norge undergått så

obetydlig bearbetning, att t. ex. balkarne endast afklippts till lämpliga

längder och sedermera försetts med hål, ja, att anspråk på tullfrihet frarnstälts

äfven för sådana artiklar som blyhvitt, linolja, tågvirke och smergelduk

endast på den grund, att de vore ämnade att användas vid uppsättning

här i landet af berörda maskineri. Tillaggas bör, att yrkandet beträffande

plåtarne och balkarne understöddes af Norges högsta tullmyndighet.

I Norge synes dock, att döma af de å sid. 83 i embetsverkens utlåtande

anförda uppgifter om de norska myndigheternas tullbehandling af paraplyer,

sammansatta af dels utländska, dels inhemska materialier, en vida

strängare uppfattning hafva gjort sig gällande i afseende å införseln från

Sverige.

I sammanhang med hvad ofvan anförts om lagens tolkning förtjenar

att erinras, hurusom mellanrikslagen saknar bestämmelser för reglerande af

de fall, då de begge rikenas högsta tullmyndigheter icke kunna enas i afseende

å lagens tillämpning. Denna uti embetsverkens underdåniga utlåtande

af generaltullstyrelsen särskildt påpekade brist i lagen har, enligt

hvad utskottet försport, vid flera tillfällen gjort sig känbart gällande;

och befaras kan, att detta framdeles kommer att blifva förhållandet ännu

mera, i den mån nya tillverkningar uppstå och påkalla lagens tillämpning.

Jemte de bestämmelser, som reglera den varuforsling de begge länderna

emellan, hvilken eger rum »i handelsafsigt», innehåller mellanrikslagen,

såsom bekant, äfven, i 4 §, särskilda stadgande!! rörande gränstrafiken.

Dessa senare bestämmelser, hvilkas ursprung går tillbaka till

tiden före rikenas förening, och hvilka afse att bereda gränsbefolkningen

tillfälle att från grannriket få, utan erläggande af tull och utan att be
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

tungas med de till förtullningen hörande formaliteter, på närmaste håll

förse sig med nödvändiga förbrukningsartiklar till myckenhet, som för

tillfället erfordras för fyllandet af det egna behofvet, lemna, ehuru upprepade

gånger och senast år 1890 ändrade, likväl alltjemt många och välgrundade

anledningar till klagomål från svensk sida, beroende derpå, att

medgifvandet af tullfrihet i förevarande fall visat sig kunna, trots lagens

uttryckliga förbud, i stor utsträckning tillgodogöras för införsel i handelsafsigt.

Sådana missbruk, befordrade genom den i hög grad utvecklade

landthandeln vid gränsen, måste naturligtvis komma att ökas i samma

mån, som de svenska tullsatserna höjas utöfver de norska och införseln

följaktligen lemnar tillfälle till vinst på tulldifferensen. Också har, efter

den i början af innevarande år vidtagna tullförhöjning för malen och

omalen spanmål, den tullfria importen af mjöl från Norge jemlikt ifrågavarande

4 § — hvilken import, på sätt den vid kommerskollegii och generaltullstyrelsens

underdåniga utlåtande fogade tabell 7 utvisar, redan förut var

ganska ansenlig — i anmärkningsvärd grad tilltagit. Enligt införskaffade

uppgifter från gränsbevakningen öfverfördes sålunda tullfritt jemlikt ifrågavarande

paragraf ensamt på gränsen till Elfsborgs, Vermlands och Kopparbergs

län under månaderna januari—mars innevarande år 677,866 kilogram

malen spanmål, under det att motsvarande import för samma månader

år 1894 icke uppgick till mera än 181,888 kilogram. Uppenbart är, att

det kringgående af lagen, som sålunda eger rum, måste, oafsedt dess demoraliserande

inverkan på gränsbefolkningen, ganska menligt återverka på

vissa grenar af svenskt näringslif, särskilt på jordbruksnäringen i gränstrakterna,

och jemväl medföra afsevärd förlust för svenska statskassan.

Flera andra bestämmelser i gällande mellanrikslag hafva jemväl visat

sig sakna tillräcklig effektivitet. Särskilt har man i detta hänseende försport

klagan öfver bestämmelserna angående produktionsbevisen. De upplysningar,

som framkommit om omöjligheten att noggrant kontrollera bevisens

tillförlitlighet och på ett verksamt sätt beifra deri meddelade origtiga

uppgifter, samt den omständighet, att lagens bestämmelser visat

sig medgifva en mot dess anda uppenbarligen stridande attestering af

utländska varor såsom norska tillverkningar, ådagalägga ock, enligt utskottets

åsigt, oförtydbart befogenheten af denna klagan.

Af hvad nu anförts framgår, att den förebragta utredningen i ämnet

ådagalägger, att de bestämmelser, hvilka för närvarande ordna de förenade

rikenas inbördes handels- och sjöfartsförhållanden, på samma gång de äro

vissa af vårt lands näringar till fördel lända mera betydande och vigtigare

sådana likasom ock det svenska statsverket till skada. I berörda hänseende

Bill. till. liUsd. Vrot. 18,95. 5 Sand. 1 Afd. 14 Höft.

3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

tilldrager sig för närvarande, förutom flera här ofvan angifna industrier,

jordbruksnäringen uppmärksamhet, då det med de nyligen åsätta högre

spanmålstullarne för denna näring afsedda skydd betänkligt hotas genom

bestämmelserna i gällande mellanrikslag. Men, såsom ock af kommerskollegii

chef i hans vid embetsverkens underdåniga utlåtande fogade

reservation betonats, är det otvifvelaktigt, att den skada och förlust,

som af nämnda lag förorsakas det svenska näringslifvet i allmänhet och

den svenska statskassan, skola i framtiden blifva ännu större, allt efter som

verkningarne af de i Sverige år 1892 höjda industritullarna hinna att till

fullo framträda. Vid sådant förhållande kan enligt utskottets åsigt knappast

någon allmän angelägenhet för närvarande anses i högre grad påkalla en

skyndsam lösning än frågan om ett ändamålsenligare och rättvisare ordnande

af de förenade rikenas inbördes handelsförhållanden; och då utskottet

håller före, att denna fråga bör kunna lösas genom en mellanrikslagstift,- ning, byggd på rättvisare och billigare grunder än den nuvarande, synes

det utskottet högst angeläget, att erforderliga åtgärder för åvägabringande

af en sådan lagstiftning oförtöfvadt vidtagas. Med afseende å de betydande

intressen inom vårt land, hvilka lida men af nu gällande mellanrikslag,

och vådan af hvarje uppskof med de erforderliga förändringarnes

åvägabringande anser utskottet emellertid tillika, att Riksdagen nu icke

bör inskränka sig till vidtagande af åtgärd i syfte att underhandlingar

om en ny lag må komma till stånd. Också har så väl af de bland motionärerna,

hvilka afsett ett omedelbart upptagande af underhandlingar

om en revision af gällande mellanrikslag, som ock från embetsverkens sida

framhållits, att blotta inledandet af sådana underhandlingar icke motsvarar

ögonblickets kraf, utan att man från svensk sida bör för att snabbast och

säkrast nå målet låta denna åtgärd föregås af den nu gällande lagens

omedelbara uppsägning.

Såsom bekant blef mellanrikslagens uppsägningstid år 1887 bestämd

till tvåårig i stället för den förutvarande ettåriga, ehuruväl meningarna

inom Riksdagen voro mycket delade om nyttan af denna ändring. Vid

underhandlingarna om nu gällande mellanrikslag påyrkades visserligen

från svensk sida en återgång till den ettåriga uppsägningstiden, men denna

fordran möttes af ett så bestämdt motstånd från Norges sida, att man,

enligt chefens för finansdepartementet anförande till det statsrådsprotokoll,

som fans bifogadt den till Riksdagen aflåtna propositionen om lagens antagande,

skulle genom samma fordrans vidhållande hafva äfventyrat möjligheten

af att bringa till stånd en revision af lagen, vid hvilket förhållande

det framstälda yrkandet fick förfalla. Utskottet, som finner stadgandet

om den tvååriga uppsägningstiden vara för vårt land högst menligt, anser

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

jemväl, att olägenheterna deraf, sådana de nu gestaltat sig, blifvit på ett

ganska träffande sätt förutsagda i bemälde departementschefs nyss åberopade

anförande, och tillåter sig för den skull att här återgifva departementschefens

uttalande i ämnet, hvilket lyder sålunda:

»För min del är jag icke obenägen antaga, att mellanrikslagens

bestånd bättre skulle tryggas genom en ettårig än genom en tvåårig uppsägningstid.

Det synes mig nemligen antagligt, att, derest lagens bestämmelser

skulle visa sig lända ettdera landets industri till skada eller lagen

eljest i ett eller annat hänseende befinnas i sina verkningar otillfredsställande,

man skall, om lagen kan efter en kortare tids uppsägning upphöra

att gälla, söka på öfverenskoinmelsens väg uppnå rättelse, innan det

kraftigare medlet af lagens uppsägning tillgripes, och detta så mycket

hellre som, då, efter hvad erfarenheten visat, en längre tid kräfves för att

bringa ändringar i lagen till stånd, man, genom att inleda förhandlingarna

härom med en uppsägning, skulle äfventyra att åtminstone för någon tid

blifva i saknad af alla lättnader i samfärdseln mellan de båda rikena. Ju

längre åter uppsägningstiden är, dess mindre skall man, vid första anledning

till missnöje med lagen, draga i betänkande, att uppsäga densamma

och dess mer skall man finna sig dertill manad af farhåga, att, derest

underhandlingar om ändringar i lagen icke leda till åsyftadt resultat, utan

en uppsägning af lagen senare blir nödvändig, landets industri allt för länge

skulle komma att tyngas af de olägenheter eller missförhållanden, hvilkas

afhjelpande ansetts nödigt. — — — — — — — — — — — — — —»

Det synes utskottet, att man nu står inför en sådan situation, som

antydts i den del af förestående anförande, hvilken af utskottet kursiverats.

Skulle de motsedda underhandlingarna icke leda till eu öfverenskommelse,

af beskaffenhet att kunna för Sveriges del godkännas, är det,

i betraktande af de menliga följder, nu gällande mellanrikslag obestridligen

redan medför för värt land, och med hänsyn till de ännu större

olägenheter, densamma efter all sannolikhet kommer att förorsaka, af största

vigt, att lagen snarast möjligt upphör att gälla, och att densamma förty

oförtöfvadt uppsäges. Fn sådan åtgärd, hvilken ju i afseende å internationella

aftal icke är någon ovanlighet — utskottet behöfver endast erinra

om uppsägningen af våra intill 1892 gällande tarifftraktater med vissa

främmande magter — och derför icke bör kunna uppfattas annorlunda

än såsom ett af ekonomiska intressen förestafvadt begagnande af den i

lagen hvartdera landet tillförsäkrade rätt, bör dessutom, såsom jemväl af

motionärerna anmärkts, kunna antagas i sin mån påskynda fortgången

af underhandlingarne om nödiga rättelser i de nuvarande missförhållandena.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

Såsom redan anmärkts, anser utskottet det synnerligen vigtig!, att en

på rigtiga grunder fotad mellanrikslag kommer till stånd. Att nu bestämdt

angifva alla de förändrade bestämmelser i gällande mellanrikslag,

som för sådant ändamål må anses påkallade, skulle tydligen vara en

ganska vansklig uppgift. Så mycket torde dock framgå af hvad utskottet

bär ofvan anfört, att, enligt utskottets åsigt, antalet af de naturalster

och tillverkningar, som enligt § 3 skola oafsedt sitt ursprung draga hel tull,

bör ökas med åtminstone artiklarne spanmål, omalen och malen, bröd och

andra tillverkningar af spanmål, jäst, margarin och spik; att väsentligt förändrade

bestämmelser erfordras rörande varor af s. k blandad! ursprung,

vid hvilka bestämmelser vederbörlig hänsyn bör tagas till skilnaden i

tullar å råämnen och halffabrikat enligt de respektive ländernas tulltariffer;

att angående de s. k. produktionsbevisen väsentligen skärpta föreskrifter

äro af nöden, för att dessa bevis må kunna uppfylla sitt ändamål; att

möjligheten af ett sådant åsidosättande af Sveriges rätt, som det norska

förbudet mot kreatursimport från Sverige länge inneburit, måste för framtiden

förebyggas genom förtydligande stadganden i ämnet; att bestämmelser

erfordras för reglerande af de fall, då de begge rikenas högsta tullmyndigheter

stannat i olika mening beträffande lagens tillämpning; att

föreskrifterna om den s. k. formansforslingen måste ändras till förekommande

af sådana missbruk, som dem, hvartill nu gällande stadganden i

detta ämne gifvit anledning; samt att lagens uppsägningstid bör förkortas

till ett år, i likhet med hvad förhållandet var före år 1887. Utskottet

anser derjemte, att man med fog bör kunna påräkna, att från Norges

sida hinder icke skall möta för åvägabringande af här ofvan förordade

förändrade bestämmelser rörande spanmål, omalen och malen, samt bröd

och andra tillverkningar af spanmål så tidigt, att de må kunna träda i

kraft redan innan detta års skörd föres i marknaden. Det synes nemligen

utskottet, att Norge, som producerar endast en bråkdel af den säd,

hvaraf landet för egen förbrukning har behof, icke bör kunna hafva något

rättmätigt intresse i att motsätta sig att en sådan ändring snarast möjligt

företages.

De förändrade förhållanden i afseende å Sveriges och Norges inbördes

handel och sjöfart, utskottet förordar, afse visserligen äfven ett mera utsträckt

och skärpt öfvervakande af samfärdseln de båda rikena emellan;

och utskottet förbiser ingalunda, att detta måste medföra ökade kostnader

för statsverket, men utskottet är förvissadt om att dessa skola mer än

uppvägas genom ett bättre tillvaratagande af statens rätt än hittills skett

eller kunnat ske.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 21

I öfverensstämmelse med hvad nu anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen, i anledning af de i ämnet väckta

motioner, måtte för sin del besluta, att förordningen angående

Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och

sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890 skall, i den ordning,

som i § 18 af nämnda lag stadgas, upphäfvas,

samt vid meddelande af detta beslut hos Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder

i syfte att angående omförmälda förhållanden

måtte snarast möjligt åvägabringas en ny öfverenskommelse,

hvarigenom de båda ländernas ömsesidiga ekonomiska

intressen varda på ett rättvisare sätt än genom

den nu gällande förordningen tillgodosedda.

Stockholm den 22 april 1895.

På bevillningsutskottets vägnar:

H. CA VALLI.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

Reservation

af herrar Johans-son i Noraskog, frih. von Schwerin, Collander, Fredholm,

Jansson, Olsson, Bokström och Brornée, som anfört:

»I likhet med utskottets majoritet anse vi det uppenbart, att de förändringar,

som svenska tulltaxan på senare tiden undergått, med nödvändighet

påkalla en omarbetning af gällande förordning angående Sveriges

och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden. I fråga åter om

sättet, hvarpå ett dylikt resultat lämpligast må vinnas, kunna vi ej dela

majoritetens åsigt, att det för sådant ändamål skulle vara nödigt, ja, vi

anse det icke ens välbetänkt att vidtaga den till sina följder möjligen

ganska ödesdigra åtgärden att upphäfva lagen, åtminstone icke förr än ett

med brödrafolkens inbördes ställning mera förenligt sätt att söka tillvägabringa

afsedda rättelser blifvit från Riksdagens sida utan framgång försökt.

Vi tilläto oss derför att, redan vid början af denna frågas behandling inom

utskottet, påyrka, att Riksdagen med anledning af de nyss förut beslutade

ändringarna i tulltaxan ville i skrifvelse dels anhålla, att Kongl. Maj:t, så

snart ske kunde, måtte inleda underhandlingar med norska regeringen om

sådana bestämmelser i den s. k. mellanrikslagen, hvilka af Riksdagens omförmälda

beslut med nödvändighet påkallades, dels ock bemyndiga Kongl.

Maj:t att, derest de inledda underhandlingarna icke syntes leda till det

åsyftade målet, först då uppsäga ifrågavarande lag med enahanda verkan,

som hade Sverige för sin del fattat ett af Norges samtycke oberoende

beslut om lagens upphäfvande. Med andra ord, vi förordade, att Riksdagen

borde gå till väga ungefärligen på samma sätt nu som vid 1888

års riksdag, då fråga om ett upphäfvande af nyssnämnda lag jemväl förelåg,

och hvilket tillvägagående både vid detta och ett föregående tillfälle

visat sig vara tillfyllestgörande för att på möjligast korta tid kunna ernå

de förändrade bestämmelser, som varit åsyftade eller till främjande af svenska

intressen ansetts erforderliga. Vårt förslag i berörda afseende lyckades

emellertid icke tillvinna sig utskottsmajoritetens bifall eller understöd.

Utskottet förmenar, att blotta inledandet af underhandlingar om en

revision af gällande mellanrikslag icke motsvarar ögonblickets kraf, utan

att man från svensk sida bör för att snabbast och säkrast nå målet låta

denna åtgärd föregås af den nu gällande lagens omedelbara uppsägning.

Till stöd för en dylik åtgärd har anförts, att norrmännen, som af lagen

hade största fördelen och hvilkas naturliga sträfva!! alltså måste vara att

s. 23 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 23

så länge som möjligt förblifva i det nuvarande läget, ej förutan en uppsägning

skulle kunna förmås till ett skyndsamt afgörande. Denna uppfattning

synes oss icke vara grundad på verkliga förhållanden eller i öfrigt

ega berättigande. Det torde nemligen vara allmänt kändt och erkändt,

att vid de förhandlingar, som, enligt hvad här ofvan blifvit antydt, föranleddes

af 1886 och 1888 årens riksdagsbeslut i samma ämne, icke visades

någon brist på tillmötesgående från norsk sida, ehuru de norska

fördelarne af förut gällande överenskommelser måste anses hafva varit,

om icke större än nu, dock åtminstone fullt jemförliga med hvad de för

närvarande kunna anses vara. Att de vid nyssnämnda tillfällen förda underhandlingarna

ledde till ett så skyndsamt resultat som gerna kunde vara

möjligt, torde äfven vara så väl bekant, att det icke af oss kan behöfva

närmare påpekas. Vi anse oss derför ej berättigade antaga, att ett annat

förfarande från Norges sida denna gång skulle vara att förvänta. Deremot

torde det ej vara osannolikt, att en omedelbar uppsägning af mellanrikslagen

snarare skulle komma att i betydlig mån försvåra den skyndsamma

lösning af frågan om ett mera ändamålsenligt ordnande af de

förenade rikenas inbördes handelsförhållanden, som nu frå skilda håll anses

vara så önskvärd.

Gent emot utskottets yttrande att man för att säkrast få de önskade

ändringarna i mellanrikslagen till stånd borde låta underhandligarna derom

föregås af lagens uppsägning, anse vi oss böra erinra, att en dylik uppsägning

sannolikt kan komma att medföra verkningar af alldes motsatt

beskaffenhet. Man måste nemligen alltid räkna med den möjligheten, att,

i händelse af uppsägning, efter de stadgade två årens förlopp någon ny

öfverenskommelse ej finnes färdig att inträda i den upphäfdas ställe. Allt

skulle då återgå till hvad det var före föreningen; särskild lagstiftning för

reglering af gränsbefolkningens inbördes förhållanden skulle då åter blifva

nödvändig; en stor del af vår industri, som för sin tillvaro är till större

eller mindre del beroende af den norska marknaden, skulle i ett slag måhända

beröfvas möjligheten att existera; de båda folkens inbördes handelsoch

sjöfartsförbindelser skulle lida en oberäknelig skada, och den stora

konsumerande allmänheten, hvars intressen man vanligen helt och hållet

förbiser vid våra dagars tullstrider, skulle på ömse sidor om gränsen få

många och ökade anledningar till befogad klagan. Inför en sådan eventualitet

kunna vi ej annat än känna oss tveksamma om ändamålsenligheten

af det utaf utskottet föreslagna tillvägagångssättet.

I utskottets betänkande har, bland annat, åberopats ett år 1887 af

dåvarande chefen för finansdepartementet hållet anförande till statsrådsprotokollet,

hvarom utskottet yttrar, att vissa af de olägenheter, som nu

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

anses förefinnas i gällande mellan rikslag, blifvit på ett ganska träffande

sätt förutsagda i samma anförande. Utskottet tiar dock ansett lämpligt

att derur utesluta ett yttrande, som vi deremot tillåta oss att här återgifva,

till att fullständiga det af utskottet gjorda, delvis kursiverade citatet.

Departementschefen yttrade nemligen vid samma tillfälle i omedelbart

sammanhang med föregående äfven följande: »Ehuru en uppsägning visserligen

icke utesluter möjligheten att, innan lagen derefter träder ur kraft,

komma till en ny öfverenskommelse, kan det dock icke betviflas, att samförståndet

mellan de båda länderna bättre bevaras, om rättelser i lagen vid,

behof kunna på öfverenskomrnelsens väg utan uppsägning vinnas.» Dessa

ord äro ej mindre träffande än de af utskottet citerade och torde särskildt

under nuvarande förhållanden de förenade rikena emellan vara synnerligen

behjertansvärda.

Utskottet anser, att man med fog bör kunna påräkna, att från Norges

sida hinder icke skall möta för åvägabringande af förändrade bestämmelser

rörande spanmål, omalen och malen, samt bröd och andra tillverkningar

af spanmål så tidigt, att de må kunna träda i kraft redan innan detta

års skörd föres i marknaden: och utskottet tillägger, att Norge, som producerar

endast en bråkdel af den säd, hvaraf landet för egen förbrukning

har behof, icke bör kunna hafva något rättmätigt intresse i att motsätta sig,

att en sådan ändring snarast möjligt företages. På samma gång vi till alla

delar instämma i denna utskottets uppfattning, synes det oss likväl ganska

märkligt, att utskottet tvekat begagna sig af denna omständighet för att

derigenom på ett både snabbt och verkande sätt uppnå det åsyftade målet:

en revision af mellanrikslagens nu från skilda håll öfverklagade bestämmelser,

eller, för att begagna utskottets egna ord, att få till stånd en på rigtiga grunder

fotad mellanrikslag, samt att först då, sedan detta visat sig omöjligt, föreslå

Riksdagen att besluta lagens upphäfvande. För vår del anse vi det vara af

största vigt, att, sedan Riksdagen nyligen beslutat väsentligt höjda spanmålsoch

mjöltullar, den deraf påräknade statsinkomsten också i möjligaste mån

måtte tillgodokomma den svenska statskassan, och att de sålunda höjda

tullsatserna icke måtte göras till föremål för en mer eller mindre osund

spekulation vare sig från svensk eller norsk sida; ty man kan nemligen

tänka sig det förhållande, att norrmännen, utan att egentligen bryta mot

gällande föreskrifter, på den svenska marknaden inkastade större delen af

sin egen spanmålsskörd, för att i stället till sitt behof använda utländsk,

med en ringa registreringsafgift tullbelagd spanmål. Denna omständighet

synes oss vara så pass vigtig och beaktansvärd, att vi ansett förekommandet

af en dylik spekulation böra ingå nära nog som en hufvudpunkt

vid den nu ifrågasatta revisionen, och vi styrkas jemväl i denna vår upp
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15. 25

fattning af den redogörelse, utskottet lemnar (å sid. 17) öfver vissa missbruk,

som lära befordras genom den i hög grad utvecklade landthandeln

vid gränsen, hvilka missbruk anses komma att ökas i samma mån som de

svenska tullsatserna höjas utöfver de norska och införseln följaktligen

lemnar tillfälle till vinst på tulldifferensen.

Det ofta upprepade påståendet, att Norge alltid vid föregående underhandlingar

förstått att betinga sig större fördelar än Sverige, torde vid en

närmare granskning visa sig vara i det närmaste ogrundadt. I sjelfva

verket är det nemligen Sverige, som, genom sitt tillvägagående att gång

på gång och vanligen omedelbart efter en revision af mellanrikslagen ändra

sin tulltaxa, oupphörligt framstält nya anspråk och således äfven ändrat

eller förryckt verkningarna af den kort förut antagna lagen. Efter 1887

års revision följde nemligen 1888 års protektionistiska tulltaxa, som blef

grundläggande för det nu rådande tullsystemet. Visserligen föranledde

denna tulltaxa en ny revision af mellanrikslagen, men knappast hade denna

genom utfärdandet af nu gällande förordning af den 30 maj 1890 hunnit

blifva känd och tillämpad, innan Sverige genom antagande af 1892 års

tulltaxa å nyo hade rubbat åtskilliga af de grunder, som vid upprättandet

af 1890 års lag tjenat till ledning och rättesnöre. Häraf föranleddes åter

de år 1894 framstälda yrkandena om lagens upphäfvande, hvilka yrkanden

denna gång resulterade i en anhållan om utredning angående beskaffenheten

och omfattningen af åtskilliga öfverklagade olägenheter i afseende å

Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, hvilken

utredning i utskottets föreliggande betänkande jemväl finnes omförmäld.

Slutligen har innevarande års Riksdag genom antagande af betydligt höjda

spanmåls- och mjöltullar ytterligare stegrat sina anspråk på tillmötesgående

från Norge. Allt detta oaktadt upprepas fortfarande påståendet derom, att

det är Norge, som städse betingar sig större fördelar än Sverige, under

det att i verkligheten snarare ett motsatt förhållande synes ega rum.

Den utredning, som, enligt hvad nyss är sagdt, blifvit verkstäld, har

emellertid, enligt embetsverkens gemensamma utlåtande, utvisat ett för

Sverige gynsamt resultat af han delsomsättningen i dess helhet mellan de

båda länderna, hvilket förtjenar desto mera uppmärksammas, som det i

den allmänna föreställningen, vilseledd af den bristfälliga utförselstatistiken,

synes hafva ingått och äfven såsom skäl till missnöje med hela mellanrikslagstiftningen

framhållits, att införseln från Norge till Sverige skulle

vara dubbelt så stor som den från Sverige till Norge. Då härjemte den

årliga handelsoinsättningen uppgått till ett sammanräknadt värde af omkring

60 millioner kronor, samt till uppnåendet af sådant resultat otvifvelaktigt

väsentligt bidragit den frihet i varuutbyte mellan de båda länderna,

Bill. till Riksil. Prot. 1895. 5 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

som mellanrikslagen i vissa afseenden beredt, hafva kommerskollegium

och generaltullstyrelsen jemväl ansett det vara uppenbart, att nuvarande

mellanrikslagstiftning medfört afsevärda ekonomiska fördelar för båda de

kontraherande länderna, och att sålunda redan ur allmänt ekonomisk synpunkt

ett upphäfvande för framtiden af mellanrikslagstiftningen icke borde

ifrågakomma. Embetsverken hafva ock funnit de anförda klagomålen, för

så vidt de blifvit på faktiska förhållanden grundade, vara, särskildt hvad

beträffar den egentliga fabriksindustrien, till såväl omfattning som innebörd

i allmänhet af mindre betydelse än embetsverken, på grund af den

allmänna mening rörande mellanrikslagen, som synes vara i landet rådande,

haft anledning vänta. Denna uppfattning bekräftas ock af utskottet sjelft

på det mest bevisande sätt, då endast tre sådana artiklar, nemligen jäst,

margarin och spik, ansetts böra göras till föremål för ändrad tullbehandling

vid en blifvande revision af samma lag.

Utskottet framhåller slutligen, att de förändrade förhållanden i afseende

å Sveriges och Norges inbördes handel och sjöfart, som utskottet förordar,

afse visserligen äfven ett mera utsträckt och skärpt öfvervakande af

samfärdseln de båda rikena emellan, och utskottet säger sig ingalunda förbise,

att detta måste medföra ökade kostnader för statsverket; men utskottet

anser sig vara förvissadt om att dessa skola mer än uppvägas

genom ett bättre tillvaratagande af statens rätt än hittills skett eller kunnat

ske. I detta afseende tillåta vi oss dock erinra, att, på sätt redan 1888

års bevillningsutskott framhöll, det synes oss vara sjelf klart, att Sveriges

och Norges inbördes handels- och sjöfartsförhållanden icke böra i de olika

rikena vara underkastade samma bestämmelser, som der gälla för främmande

länder i allmänhet. Den sammanslutning i politiskt hänseende,

hvilken till de båda ländernas gemensamma och ömsesidiga nytta nu sedan

mer än åttio år egt rum, måste nemligen, såsom ju äfven skett, medföra

ett närmande mellan de båda folken äfven i andra afseenden. En otvungen

och liflig kommersiel samfärdsel kan ej annat än i hög grad bidraga till

föreningens styrka och uppfyllandet af dess ändamål. Hvarje åtgärd, som

innebär ett underlättande af denna samfärdsel, är derför från unionel synpunkt

högst önskvärd. Också har man städse sökt göra handeln mellan

de förenade rikena så fri, som det har varit möjligt med hänsyn till de

båda ländernas olika tullagstiftning.

Då vi sålunda hålla före, att en anhållan hos Kong! Maj:t om inledande

af underhandlingar med norska regeringen om införande af sådana

bestämmelser i mellanrikslagen, hvilka stå i full öfverensstämmelse med

den svenska tullagstiftningens ändamål, är den naturligaste och lämpligaste

åtgärden från svensk sida; att en dylik åtgärd, med dervid fogadt bemyn
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

27

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

digande att under vissa vilkor uppsäga lagen, skall mera vara egnad än

utskottets förslag om omedelbart upphäfvande att åvägabringa den skyndsamma

lösning af frågan, som af alla anses önskvärd; samt att ett ömsesidigt

tillmötesgående från båda rikena måste anses oundgängligen nödvändigt

till främjande af brödrafolkens väl, tillåta vi oss hemställa,

att Riksdagen, med afslag å de i ämnet väckta motioner,

måtte

dels bos Kong! Maj:t anhålla:

att Kongl. Maj:t, med anledning af de betydande

ändringar i tulltaxan, som på senaste tiden egt rum,

täcktes inleda underhandlingar med norska regeringen

om utarbetandet af sådana förändrade bestämmelser i

förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga

handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890, att

de olägenheter för det svenska näringslifvet, hvilka på

grund af de båda ländernas nu från hvarandra så betydligt

afvikande tullsatser förefinnas, må kunna afhjelpas

och så vidt möjligt är för framtiden förebygga

is, samt

att Kongl. Maj:t, till olägenheternas snara afhjelpande,

måtte så skyndsamt bedrifva nämnda underhandlingar,

att fullständigt förslag till ny mellanrikslag

må kunna redan år 1896 föreläggas svenska Riksdagen

och norska Stortinget, eller, att Kongl. Maj:t — derest

detta icke skulle låta sig göra — meddelar nästkommande

Riksdag kännedom om underhandlingarnas fortgång

och de resultat, hvartill de kunna hafva ledt, på

det Riksdagen, för så vidt icke uppsägning på sätt nedan

sägs redan egt rum, då må blifva i tillfälle att efter sig

företeende omständigheter besluta, om mellanrikslagen

skall uppsägas eller icke; och

dels för sin del besluta

sådan ändring i 3 § af gällande mellanrikslag,

att spanmål, omalen och malen, äfvensom bröd skola

upptagas bland de naturalster och tillverkningar, som,

oafsedt sitt ursprung, enligt nämnda paragraf draga

hel tull,

hvarjemte vi i samband härmed hemställa:

att Riksdagen ville bemyndiga Kongl. Maj:t att,

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Bevillningsutskottets Betänkande N:o 15.

för den händelse det från Norges sida skulle möta hinder

att före instundande 1 september genomföra nyssnämnda,

af Riksdagen beslutade ändring i mellanrikslagens

3 §, i öfverensstämmelse med samma lags 18 §

uppsäga mellanrikslagen med enahanda verkan, som

hade Sverige för sin del fattat ett af Norges samtycke

oberoende beslut om lagens ändring eller upphäfvande,

dock utan att de med Norge inledda underhandlingarna

derigenom aibrytas.»

Herr Swartling har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i den

slutliga behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, Ivar Hteggströms boktryckeri, 1895.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1895:72 Skrifvelse till Konungen, med anhållan om uppsägning af förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga handelsoch sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890 sam a1 i texten