Sök i Ratio Lex

Utlåtande, med anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl. May.t med begäran om utarbetande och framläggande till Riksdagens antagande af visst tillägg till gällande myntlag.

1895-03-21 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BLU 1895:1, Utlåtande, med anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kongl. May.t med begäran om utarbetande och framläggande till Riksdagens antagande af visst tillägg till gällande myntlag.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

1

Nso 1.

Ank. till Riksd. kansli den 21 mars 1895, kl. 5 e. m.

Utlåtande, med anledning af väckta motioner om skrifvelse till

Kongl. May.t med begäran om utarbetande och framläggande

till Riksdagens antagande af visst tillägg till

gällande myntlag.

I två lika lydande motioner, väckta den ena inom Första Kammaren

(n:o 23) af herr R. Törnebladh och den andra inom Andra Kammaren

(n:o 75) af herr O. R. Themptander, hvilka motioner hänvisats

till bankoutskottet och derifrån, efter öfverenskommelse med lagutskottet,

öfverlemnats till behandling af sammansatt banko- och lagutskott, hafva

motionärerna hemstält, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla om utarbetande och framläggande till jemväl Riksdagens antagande

af sådant tillägg till nu gällande lag den 30 maj 1873 om

rikets mynt, att derigenom uttryckligen stadgas statens skyldighet gent

emot riksbanken att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet med guld

eller riksbankens sedlar.

Af motionernas affattning framgår, att de hafva sitt närmaste föranledande

i ett af herrar bankofullmägtige till bankoutskottet vid förlidet

års riksdag afgifvet yttrande. Bankoutskottet, som fäst sin uppBih.

till Riksd. Prot. 1895. 6 Samt. 2 Afd. 1 Käft. (N:o 1.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

märksamhet vid det sedan längre tid pågående prisfallet å silfver samt

denna omständighets inverkan på skiljemyntets värde och dermed

sammanhängande förhållanden, hade nemligen begärt fullmägtiges yttrande,

huru vida icke nämnda betydliga prisfall kunde anses påkalla

någon ändring i 6 § af det för banken gällande reglementet eller om

någon ändring i det nuvarande bokföringssättet å silfver kunde vara

påkallad.

Med anledning häraf anförde herrar fullmägtige i sin berörda

skrifvelse:

»Då fullmägtige nu gå att besvara denna remiss, anhålla de att

först och främst få fästa uppmärksamheten vid ett egendomligt förhållande,

som måste anses vara af den betydelse att afgörande inverka

på de framstälda spörsmålens bedömande.

Enligt § 16 af nu gällande myntlag är riksbanken skyldig att såväl

vid hufvudkontoret som vid kontoren i Göteborg och Malmö invexla

med guldmynt hvilket belopp skiljemynt som helst, endast detta är

jemnt delbart med kronor 10, och samma föreskrift återfinnes i § 16

af bankoreglementet. Intet kan anses rigtigare eller naturligare, än att

staten i viss mån använder nationalbanken såsom förmedlare vid utvexling

till och invexling från allmänheten af sitt skiljemynt, och så

lär väl, till beqvämlighet för såväl staten som allmänheten, äfven i

andra länder vara förhållandet. Men ett dylikt stadgande och de deraf

beroende förpligtelserna för riksbanken förutsätta med nödvändighet —

synes det fullmägtige — ett annat lagbud såsom komplement, hvilket

bestämmer och reglerar statens skyldighet att, när helst sådant påfordras

från riksbanken, åter invexla skiljemyntet med guld eller, hvilket är

liktydigt, med riksbankens sedlar. Ehuruväl statens skyldighet i detta

hänseende torde böra anses ostridig, förefinnes likväl icke, fullmägtige

veterligt, något lagstadgande derom och följaktligen icke heller någon

bestämmelse angående den statens myndighet eller kassa, till hvilken

riksbanken skulle hafva att hänvända sig med anmodan om invexling.

Visserligen föreskrifver en kongl. förordning af den 31 december 1875

§ 1, att i rikets landtränteri, utom i Stockholm, Göteborg och Malmö,

en hvar eger att få hvilket som helst belopp af sådana mynt, som, jemlikt

§ 14 af lagen om rikets mynt den 30 maj 1873 till följd afnötning

eu dast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel, vexladt emot lika

stort belopp samma slags gångbara mynt, så som ock att få hvilket som

helst med 10 kronor delbart belopp af skiljemynt vexladt med guldmynt;

men sjelfva ordalagen i denna kongl. förordning synas gifva vid

handen, att man dervid uteslutande afsett allmänhetens beqvämlighet

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

och rätt, men alldeles icke riksbankens. Landtränterierna i Stockholm,

Göteborg och Malmö äro uttryckligen befriade från invexlingsskyldigheten,

uppenbarligen derför, att i dessa städer riksbanken fått den sig

pålagd, och de öfriga landtränterierna står det fritt att vid behof af

medel för ifrågavarande invexling hemta dylika från riksbankens kontor.

I hvarje fall finnes i myntlagen ingen statens invexlingsskyldighet

erkänd eller stadgad, och det synes dock vara just der, som en dylik

bestämmelse bort hafva sin plats.

Annorlunda bar man förfarit i våra grannländer Danmark och

Norge, bvilka med oss hafva gemensamt myntväsen och i ganska

väsentliga delar lika myntlag. I Danmark är det visserligen nationalbanken

ålagdt att vid sitt bufvudkontor i Köpenhamn med guld invexla

hvarje belopp skiljemynt, som för detta ändamål inlemnas, men deremot

är statskassan enligt § 11 i myntlagen af 1873 skyldig att med

guld inlösa hvarje belopp skiljemynt, som nationalbanken begär. Vid

sådant förhållande har också nationalbanken erhållit rätt att i sin så

kallade metallfond, motsvarande metalliska kassan bos oss, inräkna sitt

förråd af skiljemynt. I Norge är det genom myntlagen af 1875 likaledes

statskassans åliggande att till en hvar vid anfordran med guld

invexla skiljemynt, och ehuru Norges bank har genom den nya banklagen

af sistlidet år fått skyldighet att å statens vägnar besörja såväl

in- och utvexling af skiljemyntet som äfven öfriga statens kassaförrättningar,

får den dock icke inräkna beloppet af i dessa kassor inneliggande

sådant i den metalliska kassan. För de belopp skiljemynt, som af

staten lemnas till banken, krediteras statskassan på ett särskildt konto,

i bankens balansräkning kalladt »statskassans vexlingskonto», hvaremot

bankens förråd af dylikt mynt upptages bland dess tillgångar till sitt

nominella eller pregelvärde.

Betydelsen för riksbanken å ena sidan af ofvan anförda stadgande

i § 16 myntlagen och å den andra af angifna, bristande bestämmelse

deri lär väl knappt behöfva mycket framhållas. Riksbanken, som naturligen

är förpligtad att vid anfordran med guld inlösa det af densamma

utgifna myntrepresentativet, sedlarne, har derigenom blifvit ålagd

samma skyldighet äfven för det andra slaget af myntrepresentativ med

laglig kurs inom landet, nemligen det af staten ut.lemnade skiljemyntet.

Men öfver detta senares belopp, lika litet som öfver dess pregelvärdes

förhållande till dess metallvärde, har riksbanken icke någon som helst

kontroll; den har blott skyldighet att inlösa med guld bvilka mängder

som än erbjudas, och det är uppenbart, att, om vid vissa tillfällen det

af staten utlemnade beloppet deraf skulle komma att i betydligare mån

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

öfverstiga rörelsens behof, öfverskottet snart skall strömma till riksbankens

kassor med fordran på invexling mot guld. Staten har derigenom

erhållit en dispositionsrätt öfver riksbankens tillgångar, som

uppenbart strider mot banklagens och reglementets anda och ordalag

och icke mindre mot den alltsedan sista realisationen antagna, helsosamma

regeln, att riksbankens och statens affärer skola hållas strängt

särskilda och icke få på något sätt sammanblandas eller blifva gemensamma.

Derigenom kan äfven fullmägtiges kontroll öfver riksbankens

förvaltning och framför allt öfver dess guldtillgång i icke ringa män

vridas ur deras hand,, och det kan inträffa, att fullmägtige nödgas se

den valuta, som skall utgöra garanti- och invexlingsfond för de utelöpande

sedlarne, undanryckas detta ändamål för att inlösa statens

skiljemynt, öfver hvars belopp riksbanken icke eger någon som helst

bestämmanderätt.

Med en sådan uppfattning måste fullmägtiges svar å den framstälda

frågan vara sjelffallet. Ett lagbud, som klart och bestämdt stadgar

statens skyldighet gent emot riksbanken att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet

med guld eller riksbankens sedlar, måste blifva vilkoret

för att bankens tillgång af silfvermynt skall utan olägenhet eller fara

för riksbankens trygghet kunna inberäknas i den metalliska kassan.

Men äfven i detta fall synes det med skäl böra ifrågasättas, huru vida

ett sådant bokföringssätt kan vara principielt rigtigt, enär riksbankens

sedlar skola enligt sin ordalydelse lösas med guld och följaktligen till

inlösningsfonden icke bör räknas annat än hvad som är guld och ej

blott en fordran, betalbar i guld. Rigtigast synes derför vara, att det

stadgande i bankoreglementets § 6, som medgifver, att bankens behållning

af konventionssilfvermynt får inräknas i metalliska kassan till

ett belopp, motsvarande 1/5 af denna kassas hela belopp, borttages och

metalliska kassan således beräknas allenast till hvad den verkligen utgör

i myntadt eller omyntadt guld, äfven om derigenom riksbanken

skulle nödgas underkasta sig den kostnad, som betingas af anskaffandet

af ytterligare några millioner kronor, hvilket likväl icke för närvarande

af reglementets föreskrift angående metalliska kassans minimum är med

nödvändighet påkalladt. Deremot synes icke någon betänklighet böra

möta att upptaga riksbankens tillgång i silfvermynt bland de i reglementets

§ 5 mom. 1 angifna tillgångar, å hvilka sedelutgifningsrätt

får grundas, enär, under förutsättning af statens lagbestämda skyldighet

att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet till dess fulla pregelvärde

med guld, denna tillgång väl icke bör anses af mindre god beskaffen
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 5

het äu de i löpande räkning med utländska banker och bankirer placerade

valutor.

Slutligen anhålla fullmägtige få anföra, att under nuvarande förhållanden

och då det möjligen kan inträffa, att den i riksbanken förvarade

öfverflödiga behållningen af silfverskiljemynt måste realiseias

på riksbankens bekostnad, är det synnerligen svårt att angifva icke

allenast sättet för bokföringen af silfvermyntet, utan äfven och ännu

mera det värde, hvartill det rätteligen bör uppföras, enär silfrets alltjemt

sjunkande pris gör skilnaden mellan silfvermyntets metall- och

pregelvärde snart sagdt för hvarje dag allt större och följaktligen beräkningen

af dess exakta värde icke endast oviss, utan äfven för uppskattningen

af riksbankens tillgångar af allt större betydelse.»

Detta herrar fullmägtiges utlåtande bragtes till 1894 års Riksdags

kännedom, i det bankoutskottet då intog detsamma i sitt memorial

n:o 8, angående verkstäld granskning af det för riksbanken gällande

reglementet. Såsom af samma memorial framgår, stannade bankoutskottet

visserligen i det beslut att då endast meddela Riksdagen underrättelse

om hvad uti ifrågavarande ärende förekommit, men uttalade

sig derjemte på följande sätt:

»Någon gensaga mot fullmägtiges sålunda i en vitalfråga för riksbanken

gjorda uttalande lär icke kunna göras. Men fastän utskottet

sålunda erkänner, att en ändring i myntlagen, i syfte att staten må

erhålla lagstadgad skyldighet att inlösa sitt silfverskiljemynt med guld

till fulla pregelvärdet, är af behofvet påkallad, har dock utskottet, i det

skick frågan nu föreligger, icke kunnat gå i författning om framläggande

vid innevarande riksdag af förslag till lagändring i antydd rigtning,

då utskottet i sådant afseende saknar grundlagsenlig befogenhet.

Att åter enbart i bankoreglementet införa sådana stadganden, som af

fullmägtige berörts, kunde väl låta sig göra, men då de bestämmelser,

som ingå i bankoreglementet, icke kunna erhålla betydelse annat än

med afseende på riksbanken samt alltså sjelfva hufvudfrågan, eller

statens skyldighet att inlösa sitt silfvermynt, skulle komma att förblifva

sväfvande, samt de nya stadgandena behöfva affattas olika, allt eftersom

sådan skyldighet är stadgad eller icke, har utskottet ej funnit skäl att

nu föreslå någon ändring i §§ 5, 6 och 16 i bankoreglementet; och

detta så mycket hellre, som det torde kunna antagas, att, sedan uppmärksamheten

nu blifvit fäst å den af fullmägtige ådagalagda bristen

eller ofullständigheten i myntlagen, frågan redan vid nästa riksdag

skall bringas å bane, och då en lösning af densamma i sin helhet ernås.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1.

Efter erinran af hvad sålunda förekommit hafva motionärerna, för

att medverka dertill, att denna länge förbisedda vigtiga fråga blefve

föremål för Riksdagens pröfning, väckt sina nu ifrågavarande motioner

och dervid iklädt sin hemställan den form som skett, enär de ansett

det lämpligast, att det tillägg till myntlagen, som fordras för att uttryckligen

stadga statens skyldighet gentemot riksbanken att invexla

silfverskiljemynt, måtte utarbetas genom Kongl. Maj:ts åtgörande och

att i sammanhang dermed tagas under öfvervägande, hvilka åtgärder

från statsverkets sida erfordras för att bringa denna invexlingsskyldighet

till utförande.

Vid behandlingen af ifrågavarande motioner torde man såsom en

utgångspunkt böra erinra sig, att den uppkomna frågans innebörd är

af formell och alldeles icke af faktisk natur. Det gäller nemligen icke

att öfverväga, huru vida en skyldighet bör öfverflyttas från riksbanken

på staten eller huru vida en ny skyldighet bör åläggas denna senare.

Statsverkets förpligtelse att efter påfordran inlösa sitt silfverskiljemynt

torde vara oförneklig och oskiljaktigt förenad med den genom nuvarande

myntlag statsverket ensamt tillagda rätt att utmynta silfverskiljemynt.

Eu härifrån skiljaktig uppfattning skulle leda till uppenbara orimligheter.

Statsverket skulle t. ex. vid uppkommet penningbehof kunna

låta utmynta silfverskiljemjmt till så stort belopp, att skilnaden mellan

pregelvärdet och metallvärdet med tillägg af myntningkostnaden gåfve

den äskade summan, och sedan utan vidare öfverlemna det för ändamålet

utmyntade silfret till riksbanken med fordran på inlösen mot

guld. Att en sådan åtgärd skulle under de antagna förhållandena vara

desto lättare utförd, torde inses, då man besinnar, att silfret nu mera

nedgått så mycket i värde, att efter nu senast noterade kurser ett enkronemynt

innehåller för ungefär 42 öre silfver, hvartill vid beräkningen

af statsverkets utgifter för framställandet af ett sådant myntstycke torde

böra läggas allenast en kostnad af omkring 2 å 3 procent.

I nu gällande myntlag finnes icke statsverkets berörda, oeftergifliga

skyldighet att invexla sitt silfverskiljemynt uttryckligen stadgad,

och det är i hufvudsakligt syfte att få denna formella bristfällighet

undanröjd, som de nu ifrågavarande motionerna tillkommit.

Det stadgande i myntlagen, hvars bokstafliga tolkning skulle

kunna föranleda en missuppfattning af hithörande förhållanden, är

myntlagens § 16, hvilken är så lydande:

s. 7 Kontrollera mot PDF

Sammansatta Banko- och Lagutskottets Utlåtande N:o 1. 7

»I riksbankens hufvudkontor äfvensom i dess afdelningskontor i

Göteborg och Malmö eger en hvar att få hvilket som helst belopp af

sådana mynt, som endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel,

utvexladt mot lika stort belopp samma slags gångbara mynt,

såsom ock att få hvilket som helst med tio kronor delbart belopp af

skiljemynt utvexladt mot guldmynt. Genom särskilda stadganden bestämmes,

å hvilka andra ställen dylik utvexling skall ega rum.»

Att denna paragraf dock icke får tolkas på sådant sätt, att den

derstädes åt, såsom orden lyda, »en hvar» inrymda rätt att i riksbanken

få skiljemynt utvexladt mot guld, skulle anses vara tillerkänd jemväl

statsverket, framgår ej mindre af hvad ofvan påvisats om de oriailigheter,

som deraf skulle uppkomma, utan äfven af sjelfva myntlagens

allmänna innebörd. Ett genomläsande af denna lag i dess helhet —

och icke blott af ett lösryckt stadgande i densamma — samt de förhandlingar,

som föregingo lagens antagande, gifva nemligen en bestämd

uppfattning, att man genom berörda lag afsett att reglera allenast förhållandet

mellan, å ena sidan, allmänheten samt, å den andra, statsverket

och riksbanken, men icke derjemte förhållandet mellan dessa

båda senare inbördes.

I ett med anledning af nu föreliggande motioner afgifvet yttrande

hafva herrar bankofullmägtige, med hänvisande till hvad de i sitt

ofvanintagna, till sisthållna Riksdags bankoutskott afgifna yttrande anfört

om vigten för riksbanken, att den ifrågavarande invexlingskyldigheten

blir på ett tillfredsställande sätt ordnad, uttalat sig för en lösning

af frågan i den rigtning, motionerna angifvit.

På de skäl, utskottet här ofvan utvecklat och som eljest blifvit

af herrar bankofullmägtige i deras ofvanintagna yttrande anförda, får

utskottet, med tillstyrkande af bifall till herrar Törnebladhs och

Themptanders ifrågavarande motioner, hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla om utarbetande och framläggande till Riksdagens

antagande af sådant tillägg till nu gällande

lag den 30 maj 1873 om rikets mynt, att derigenom

uttryckligen stadgas statens skyldighet gent emot riksbanken

att vid anfordran invexla silfverskiljemyntet

med guld eller riksbankens sedlar.

Stockholm den 21 mars 1895.

På det sammansatta utskottets vägnar:

G. H. SPENS.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1895:26 Skrifvelse till Konungen, med begäran om utarbetande och framläggande till Riksdagens antagande af visst tillägg till gällande myntlag. s. 55 i texten