Sök i Ratio Lex

Utlåtande, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor.

1895-03-07 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1895:41, Utlåtande, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige i nämnda kontor.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

1

N:o 41.

Anb till Riksd. kausli den 7 mars 1895, kl. 4 e. m.

Utlåtande, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som

förflutit, sedan ansvarsfrihet senast tillerkändes fullmägtige

i nämnda kontor.

(R. A.)

Sedan statsutskottet tagit kännedom om den af Riksdagens år 1894

församlade revisorer afgifna berättelse om granskningen af riksgäldskontorets

tillstånd och förvaltning, hvilken berättelse till utskottet remitterats

och bland kamrarnes ledamöter i tryck utdelats, samt genomläst

de protokoll, hvilka blifvit hos fullmägtige i riksgäldskontoret förda

efter den 27 september 1894, med hvilken dag revisorernas protokollsgranskning

slutade, till och med den 17 januari 1895, å hvilken dag

fullmägtiges berättelse till innevarande Riksdag blifvit afgifven, får

utskottet nu meddela yttrande med anledning af berörda, sålunda verkstälda

granskning.

l:o.

Angående skilnaden mellan statens utgifter för jernvägslån och statens

inkomster dels af behållna trafikmedel, dels afl enskilda jernvägsaktiebolags annuitetsliqvider.

Till fullföljande af de i ofvan angifna afseende af föregående

Riksdagars statsutskott lemnade uppgifter får utskottet för det senast

tilländagångna året 1894 meddela följande siffror:

Bih. till Riksd. Prof. 1895. d Sami. 1 Afd. 26 Höft. (N:o dl)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

a

Af riksgäldskontoret utbetald ränta å de fonderade

statslånen.............................................................................. kr. 10,544,398.27.

Då, med anledning deraf att i denna post ingår ränta

å medel, som upplånats för odlingslånefondens

räkning och till fortsatt utveckling af statens

telefonväsende, från nämnda belopp afdrages:

dels den statskontoret påförda ränta å försträckningar

till odlingslånefonden ........................ kr. 149,477.05

dels telegrafverket påförd ränta å lyftade

medel för utveckling af statens

telefonväsende....................................... » 124,172.23 » 273,649.28,

återstår en statens ränteutgift å upplåningen för jern
vägar

till belopp af1)...................................................... kr. 10,270,748.99.

Till statskontoret levererad behållning af trafikinkomster

å statens jernvägar............... kr. 7,500,000. —

A lånen till enskilda jernvägar till

riksgäldskontoret inbetald ränta 1 2) » 1,967,324.08 » 9,467 324.68.

Ränteskilnad, som måst af andra statsmedel gäldas kr. 803,424.31.

Kapitalafbetalning å de fonderade statslånen ............... kr. 2,260,561.87.

Kapitalinbetalning å lånen till enskilda jernvägar......... » 661,181.82.

Skilnad, som af andra statsmedel guldits,........................ kr. l,599,380.os.

Härvid är dock, beträffande ofvanberörda räwfeskilnad, att märka,

att å vissa lån till enskilda jernvägsanläggningar för år 1894 upplupit

ränta, med hvars erläggande anstånd af Riksdagen medgifvits, men

hvilken räntefordran i sjelfva verket utgör ett riksgäldskontorets under

året uppkomna tillgodohafvande hos enskilda jernvägar. Detta räntebelopp

uppgår till 211,812 kronor 27 öre.

2:o.

Fullmägtige hafva å sid. 9—13 af sin den 17 sistlidne januari till

Riksdagen afgifna berättelse (statsutskottets memorial n:o 1) meddelat,

1) Anmärkas bör, att i detta belopp äfven ligger ränta å upplåning för kasssaförstärkning åt

statskontoret, hvilken upplåning till en del kunnat ske genom försäljning af fonderade statsobligationer,

till följd hvaraf statens ränteutgift å upplåningen för jernvägar under år 1894 icke fullt uppgått till

det här utförda beloppet.

2) Den debiterade ränta, som bort inflyta, utgjorde 2,065,261 kronor 31 öre.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o il.

3

hvilka då till betalning förfallna annuitetsbelopp å de från riksgäldskontoret

till kanal- och jernvägsanläggningars utförande samt till byggnader

utgifna lån icke vid nämnda tid kunnat af vederbörande gäldas.. Enligt

hvad utskottet inhemtat, har efter berättelsens afgifvande icke inträffat

någon förändring i berörda hänseende.

Till jemförelse mellan förhållandena under senaste år vill utskottet

här meddela, att riksgäldskontorets fordran för förfallna, men icke

verkstälda inbetalningar å utgifna lån för enskilda jernvägar, kanaloch

slussanläggningar m. m. uppgingo, oberäknadt den numera med

intecknade 4 % obligationer kapitaliserade upplupna räntan, 1,707,800

kronor, å inköpta Bergslagernas jernvägsaktiebolags 5 % obligationer

af år 1874, till följande belopp, nemligen:

vid början af år 1890 ........................... kr. 755,500.82

» » » » 1891 » 925,259.44

» » » » 1892 » 1,141,074.60

» » » » 1893 >•> 1,389,751.24

» » » » 1894 » 1,749,591.60

» » » » 1895 » 1,955,930.41.

3:o.

Angående utbetalning af ersättning för extra arbete inom riksgäldskontoret.

Å sid. 66 i revisionsberättelsen hafva revisorerna omförmält, att,

enligt hvad af räkenskaperna inhemtats, under år 1893 till en af Riksgäldskontorets

ordinarie tjenstemän utbetalts särskild ersättning för utförande af s. k.

extraarbete. Med afseende å åtskilliga i såväl riksgäldskontorets reglemente

som gällande aflöningsstat intagna bestämmelser beträffande tjenstemännens

tjenstgöringsskyldighet hade det synts revisorerna kunna ifrågasättas,

huruvida icke detta arbete skäligen bort kunna åläggas den ifrågavarande

eller någon annan af kontorets icke så få tjenstemän, utan att

särskild ersättning derför behöft utgå, och ville revisorerna emellertid

hemställa, om ej, då inom kontoret förekomne göromål, hvilka det icke

ansåges kunna åligga de ordinarie tjenstemännen att utan särskild

ersättning verkställa, desamma borde kunna anförtros åt extra ordinarie

tjenstemän.

I afgifvet yttrande — rev. ber. sid. 306 — hafva fullmägtige i

riksgäldskontoret, med anledning af denna framställning, till en början,

för ett rigtigt bedömande af den utaf revisorerna omförmälda åtgär
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

den, upplyst, att ifrågavarande ersättning för extra arbete utbetalts till

dåvarande kassabokhållaren för ordnande, uppräkning, granskning och

förtecknande af de vid konverteringen af 1875 års statslån till riksgäldskontoret

inkomna obligationer af samma lån, utgörande 39,362

stycken, hvar och en åtföljd af två särskilda lösa kupongark, samt att

fullmägtiges beslut i fråga om utbetalning af nämnda ersättning återfunnes

i deras protokoll för den 14 januari 1892 och den 26 januari

1893, hvilka varit föremål för granskning, det förra af 1892 års lagtima

Riksdags statsutskott och det senare af 1893 års revisorer, utan att

gifva anledning till någon anmärkning.

Fullmägtige hafva vidare anfört, att deras åtgärd att till en ordinarie

tjensteman utbetala berörda ersättning stödt sig på den paragraf

i riksgäldskontorets reglemente, nu § 32, enligt hvilken till belöning för

extra arbeten och till uppmuntran för extra ordinarier till fullmägtiges

förfogande stälts ett särskildt anslag, förut 6,000 kronor, sedan sistlidne

riksdag 8,000 kronor årligen. Redan af paragrafens ordalydelse,

hvarigenom bestämdt skildes på »belöning för extra arbete» och »uppmuntran

för extra ordinarier», framginge uppenbart, att paragrafen

velat göra de ordinarie tjenstemännen delaktige af möjligheten att erhålla

godtgörelse för extra arbete inom kontoret, och det torde till och

med kunna med skäl ifrågasättas, om icke uttrycket »extra arbete»

endast syftade på ordinarie tjenstemän. Fullmägtiges befogenhet att

af detta anslag tilldela tjenstemän på stat ersättning för extra arbete

hade hittills ej heller blifvit dragen i tvifvel. Vid 1882 års riksdag

hade tvärtom fullmägtiges rätt i omförmälda hänseende uttryckligen

erkänts af statsutskottet i dess utlåtande n:o 45, hvari en af fullmägtige

gjord framställning om rätt att af gratifikationsanslaget utdela

flitpenningar äfven åt ordinarie tjenstemän af utskottet afstyrktes, på

den grund att »fullmägtige redan nu ega rättighet att af berörda anslag

tilldela ordinarie tjenstemän belöning för sådana arbeten, som utöfver

deras tjensteåligganden af dem möjligtvis kunna uppå fullmägtiges

anmodan verkställas».

Med det sålunda sagda trodde sig fullmägtige hafva ådagalagt,

att förenämnda anslag kunde användas till särskild godtgörelse i vissa

fall åt ordinarie tjenstemän, och fullmägtige öfverginge derför till den

frågan, huruvida i föreliggande fall sådan godtgörelse bort utbetalas.

Afgörandet af denna fråga åter berodde derpå, om det arbete, hvarför

den särskilda ersättningen lemnats, varit att anse såsom ett »extra»

arbete eller icke. I afseende härå finge fullmägtige meddela, att den

af dem den 12 maj 1876 faststälda tjenstgöringsordning för tjenstemän
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41

5

nen samt vaktbetjeningen vid riksgäldskontoret ålade kassabokhållaren,

bland annat, att granska och noga jemföra med bifogade förteckningar

såväl alla på utrikes ort inlösta och derifrån insända obligationer och

räntekuponger som ock de omedelbart i riksgäldskontoret till betalning

förfallna, genom kassören inlösta och förtecknade obligationer och

kuponger samt att genomräkna och i nummerföljd ordna alla infriade obligationer

och kuponger. Enligt tjenstgöringsordningen skulle det alltså tillhöra

kassabokhållaren att granska och ordna äfven de vid konverteringar inkommande

obligationer och kuponger, men då en sådan granskning som

den af 1875 års konverterade och inlösta obligationer med kuponger

af kassabokhållaren kräfde 3 å 4 timmars eftermiddagsarbete hvarje

dag under mer än sex månaders tid, om nemligen han tillika skulle kunna

i vederbörlig ordning fullgöra sina öfriga tjensteåligganden, syntes det

fullmägtige otvifvelaktigt, att ett sådant arbete, som allenast ifrågakomme

vid exceptionella tillfällen, för hvilka tjenstgöringsordningen icke

kunde hafva afsett att uppställa några regler, måste betraktas såsom

ett »extra* arbete. Så hade också alltid skett vid föregående konverteringar,

då ersättning utbetalts för granskning af inkomna obligationer

och kuponger, och någon anmärkning hade icke försports deremot.

Fullmägtige ansåge för sin del, att ett så betydligt extra arbete som

det ifrågavarande icke kunde »skäligen» åläggas vare sig kassabokhållaren

eller någon annan af kontorets ordinarie tjenstemän, hvilkas antal,

såsom fullmägtige vid åtskilliga tillfällen haft anledning betona,

icke vore större, än som nödvändigt erfordrades för göromålens inom

kontoret säkra och jemna gång, ja, icke ens tillräckligt derför, enär

riksgäldskontoret icke kunde undvara biträde af flere extra ordinarie

tjenstemän med daglig tjenstgöring, från någras sida oafbrutet under

hela kontorstiden.

I anledning af revisorernas yttrande, huruvida oftanämnda arbete

bort kunna åläggas någon annan tjensteman än kassabokhållaren, finge

fullmägtige anföra, att det naturliga syntes vara, att samma arbete,

då så kunde ske, öfvertoges af den tjensteman, till hvilkens tjenst

det närmast hörde och som väl redan till följd deraf vore att anse såsom

den lämpligaste dertill. Fullmägtige tvekade för öfrigt icke att

uttala, att af alla kontorets tjenstemän den, som verkstälde detta arbete,

i och för sig varit den derför mest passande, och enligt fullmägtiges

uppfattning ålåge det dem att för ett så magtpåliggande och ansvarsfullt

arbete utvälja de bästa dem till buds stående krafter.

Hvad slutligen beträffade revisorernas hemställan, om ej i allmänhet

extra arbeten borde kunna anförtros åt extra ordinarie tjenste
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

män, antogo fullmägtige sig icke behöfva erinra, att dylika arbeten i

regeln utfördes af sådana tjensteman eller med hufvudsakligt biträde

af dem, men fullmägtige ansåge sig uppfordrade att framhålla, att

extra arbeten kunde förekomma, som vore af den art, att de icke borde

anförtros åt extra ordinarie tjenstemän och ej skäligen kunde påläggas

tjenstemän på ordinarie stat utan ersättning. För sådana tillfällen vore

det af vigt, att fullmägtige bibehölles vid sin rätt att åt ordinarie

tjensteman utdela belöning för extra arbete, en rättighet, hvilkens bruk

fullmägtige för framtiden liksom hittills komme att inskränka till undantagsfall.

Att fullmägtige enligt riksgäldskontorets reglemente ega att

till tjensteman på ordinarie stat af det i § 32 omnämnda anslag utbetala

särskild ersättning för af sådan tjensteman utfördt extra arbete, synes

utskottet otvifvelaktigt, och har utskottet funnit fullmägtiges ofvan

återgifna yttrande innefatta tillfyllestgörande utredning derom, att

ordnande, uppräkning, granskning och förtecknande af de vid större

lånekonverteringar inkommande obligationer och kuponger, på grund

af arbetets omfång, ej kan betraktas annat än såsom ett tillfälligt extra

arbete. Den ersättning, fullmägtige utbetalt för det af revisorerna

omförmälda arbetet, har, enligt hvad utskottet inbemtat, inalles utgjort

800 kronor.

Fullmägtiges åtgärd att för ifrågavarande arbetes förrättande utvälja

en ordinarie tjensteman i kontoret framför någon extra ordinarie

synes, på grund af hvad fullmägtige anfört om samma arbetes vigt —

det bestod nemligen i qvitterandet af högst betydande fordringar hos

utländskt bankkonsortium — icke hafva saknat skäl. Och då förhållandena

jemväl hädanefter kunna vara sådana, att ett dylikt arbete i

anseende till sin art och betydelse icke bör lemnas åt extra ordinarie

tjensteman, har utskottet ansett mindre lämpligt att genom bestämd

föreskrift ovilkorligen binda fullmägtige vid anlitande i dylikt fall af

extra tjensteman, helst utskottet är öfvertygadt, att fullmägtige äfven

fortfarande komma att endast undantagsvis och då sådant är oundgängligen

nödigt åt ordinarie tjensteman, hvilken enligt gällande tjensgöringsordning

är skyldig att äfven utom den vanliga kontorstiden åt tjensten

egna den tid, som för göromålens ordentliga och noggranna skötande

erfordras, uppdraga arbete, hvarför särskild ersättning bör utgå.

Till följd häraf hemställer utskottet,

att revisorernas ofvanberörda hemställan icke må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

7

4:o

Angående debitering för annonser i Post- och Inrikes Tidningar.

Å sid. 64 i revisionsberättelsen hafva revisorerna gjort en framställning

af följande innehåll.

Enligt det emellan Svenska Akademien och utgifvaren af Postoch

Inrikes Tidningar gällande kontrakt egde utgifvaren af nämnda tidning

att för annons, som der intoges, enligt särskild taxa, godtgöra sig 12 V*

öre för petitrad om 40 typer.

Vid en i sådant afseende af revisorerna anstäld undersökning

hade det emellertid visat sig, att för Riksdagens i tidningen införda annonser

debiterats högre pris, än som enligt taxan bort debiteras.

Beträffande annonserna angående kamrarnes sammanträden hade

revisorerna låtit upprätta följande öfversigt, deraf torde framgå rigtigheten

af ofvan gjorda anmärkning; upptagande öfversigten dagarne för

sammanträdena, antalet rader samt, i särskilda kolumner, den afgift,

som bort utgå enligt taxa, och det debiterade priset:

I kammaren:

19

jan.

20

rader

2 kr. 50

öre—3

kr.

21

»

28

»

3 kr. 50

öre—4

kr.

4

febr.

20

»

2 kr. 50

öre—3

kr.

11

»

16

»

2 kr.

—2

kr.

50

öre.

11

mars

19

»

2 kr. 38

öre—2

kr.

75

öre.

6

april

18

»

2 kr. 25

öre—2

kr.

75

öre.

8

»

12

»

1 kr. 50

öre—2

kr.

II kammaren:

18 ian.

12

rader

1

kr.

50 öre—2 kr.

19 »

23

»

2

kr.

88 öre-—3 kr. 50 öre.

21 »

29

»

3

kr.

63 öre —4 kr.

1 febr.

30

»

3

kr.

75 öre—4 kr. 25 öre.

1 maj

20

»

2

kr.

50 öre—3 kr.

För annonser,

afseende endast

ett

tillkännagifvande om tiden för

kamrarnes sammanträden, och Indika annonser upptagit omvexlande 8

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

och 10 rader, derför följaktligen bort debiteras 1 krona resp. 1 krona

25 öre, både debiterats 1 krona 50 öre resp. 1 krona 75 öre.

Vidkommande härefter annonserna rörande utskottens sammanträden

hade revisorerna funnit:

att för bevillningsutskottets annonser debiterats, der annonsen

upptagit 5 rader och således bort kosta, i jemnt tal, 63 öre, 1 krona

25 öre, der annonsen upptagit 7 resp. 8 rader och priset således bort

utgöra 87 öre resp. 1 krona, 1 krona 50 öre resp. 1 krona 75 öre

samt, der annonsen upptagit 10 rader, 1 kr. 75 öre i enlighet med den

debitering, som följts i fråga om enahanda annonser rörande kamrarnes

sammanträden;

att för hvardera af annonserna rörande bankoutskottets sammanträden

— 30 till antalet och upptagande hvar och en ett utrymme af

endast 5 rader — debiterats 1 krona 25 öre i stället för 63 öre;

att för annonserna rörande de tillfälliga utskottens sammanträden,

deraf 14 annonser afsett Första Kammarens tillfälliga utskott n:is 1

och 2 samt 39 annonser Andra Kammarens tillfälliga utskott, debiterats,

för 10 rader, 1 krona 75 öre i stället för 1 krona 25 öre;

att för annonserna rörande sammansatta banko- och lagutskottets

sammanträden — 6 till antalet och hvardera upptagande 8 rader

— debiterats 1 krona 50 öre i stället för 1 ki-ona;

samt att för annonserna beträffande sammansatta bevillnings- och

lagutskottets sammanträden, 3 till antalet och hvarje om 10 rader,

debiterats 1 krona 75 öre i stället för 1 krona 25 öre.

Jemväl i fråga om riksgäldskontorets annonser hade flerstädes

origtig debitering egt rum; och skulle i sådant afseende exempelvis

nämnas, att en i Post- och Inrikes Tidningar för den 12 maj 1893 (n:o

108 B) införd annons om utlottning af premieobligationer, hållande 652

petitrader, kostat 110 kronor, ehuruväl för densamma bort, enligt ofvan

omförmälda taxa, debiteras allenast 81 kronor 50 öre, samt att priset

för en i samma tidning för den 11 november 1893 (n:o 263 B) intagen

annons, likaledes afseende utlottning af premieobligationer och hållande

1,808 petitrader, upptagits till 301 kronor 68 öre, ehuru rätteligen bort

debiteras endast 226 kronor; och hade revisorerna ansett sig böra å

ofvan berörda förhållande fästa Riksdagens uppmärksamhet.

I anledning af denna revisorernas anmärkning infordrade fullmägtige

i riksgäldskontoret yttrande af detta verks revisor, hvarjemte

fullmägtige ansågo sig böra bereda Post- och Inrikes Tidningars förre

utgifvare tillfälle att afgifva det yttrande, hvartill han af revisorernas

anmärkning kunde finna sig ega anledning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

9

Revisorn har till en början anfört — rev. ber. sid. 309 — att

ban ej haft någon kännedom derom, att i det emellan Svenska Akademien

och utgifvaren af Post- och Inrikes Tidningar upprättade kontrakt,

hvars innehåll varit och vore honom obekant, skulle finnas en

bestämmelse om annonspriset, hvadan han antagit, att Post- och Inrikes

Tidningars utgifvare egde att sjelf bestämma berörda pris.

Revisorn har vidare omförmält, att en af honom till utgifvaren

af Post- och Inrikes Tidningar framstäld erinran om, att den i eu afgifven

räkning upptagna kostnaden för en annons om utlottning af

1860 års premieobligationer ej öfverensstämde med det å tidningens

första sida tillkännagifna annonspriset, blifvit bemött med den upplysningen,

att för siffersättning debiterades 50 % förhöjning, och det hade

också visat sig, att med iakttagande af denna bestämmelse priset för

ifrågavarande annons varit rigtigt beräknadt. Om befogenheten af den

uppgifna prisförhöjningen för siffersättning hade revisorn ej haft anledning

hysa tvifvelsmål, enär det å boktryckerierna vore praxis att beräkna

högre pris för dylikt arbete. Hvad beträffade annonserna om

kamrarnes och utskottens sammanträden, hade utgifvaren af Post- och

Inrikes Tidningar upplyst, att det för dem debiterade högre priset varit

af redaktionen bestämdt med anledning af deras plats i textafdelningen.

Slutligen har revisorn upplyst, att det vid jemförelse mellan de

särskilda tidningarnes räkningar å de för Riksgäldskontor införda annonser

visade sig, att kostnaden för sådana annonser, som vant införda

såväl i Post- och Inrikes Tidningar som i öfriga hufvudstadstidningar,

varit lägre i Post- och Inrikes Tidningar än i någon annan tidning.

Förre utgifvaren af Post- och Inrikes Tidningar, kanslisekreteraren

P. Strandberg har i ett till fullmägtige i riksgäldskontor afgifvet, i

revisionsberättelsen sid. 310—313 intaget yttrande i ämnet anfört följande.

»Till en början tillåter jag mig anmärka, att, då i revisionsberättelsen

för Riksdagen uppgifvits, att, enligt det mellan Svenska Akademien

och utgifvaren af Post- och Inrikes Tidningar gällande kontrakt,

denne egde att för annons, som i tidningen intages, »enligt särskild

taxa» godtgöra sig 121/? öre för petitrad om 40 typer, herrar.revisorer

råkat begå två misstag. I ofvanberörda kontrakt finnes nemligen icke

intagen någon enda bestämmelse rörande tidningens annonspris eller

med hvilket belopp detta skall utgå; ej heller är någon »särskild taxa»

för annonspriset meddelad tidningens nuvarande utgifvare. Väl har

Svenska Akademien uppgifvit, att den person — framlidne redaktören

Edv. Bäckström — som år 1877 var arrendator af tidningen,^af akademien

erhållit förständigande att beräkna annonspriset till I2''h öre för

Bill. till Riksd. Prat, 1805. 4 Samt. 1 Afd. 26 Höft. 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets Utlåtande N.o 41.

petitrad om 40 typer, men åt mig, såsom tidningens utgifvare, har ett

dylikt förständigande aldrig blifvit lemnadt. Jag har visserligen, liksom

min företrädare, tagit betalning för annonser, satta med petitstil, efter

12 */a öre per råd, på sätt jag ock straxt under tidningens titel tillkännagifvit;

men häraf lärer icke följa någon skyldighet för mig att beräkna

betalningen för annonser med annan stil och särskilda uppsättningsanordningar

efter det petitstilsutrymme de upptaga — äfven om

sådant vanligen af mig iakttagits. I nu ifrågavarande kungörelse förekommer

emellertid ej en enda petitrad.

»Då jag alltså icke vare sig af något stadgande i kontraktet eller

af någon af akademien mig meddelad eller af mig sjelf kungjord taxebestämmelse

haft någon förbindelse att införa de af statsrevisorerne

omnämnda kungörelserna, hvilka aldrig uppsatts med petitstil, efter ett

pris af 12 l\i öre för petitradsutrymme, torde hela grunden för den af

herrar revisorer gjorda anmälan få anses undanröjd.

»Det torde nu medgifvas mig att i korthet anföra de grunder,

hvarför jag ansett mig icke kunna införa de ifrågavarande kungörelserna

för ett pris, motsvarande det af dem upptagna petitradsutrymmet,

hvartill jag — enligt hvad nyss blifvit nämndt — icke heller, enligt

min åsigt, egt någon skyldighet.

»Revisorernes anmälan afser dels åtskilliga kallelser till riksdagens

kamrars och utskotts sammanträden, dels 2:ne kungörelser om utlottade

svenska statens premieobligationer, hvilka kungörelser genom Riksgäldskontorets

försorg i tidningen införts.

»Hvad nu först beträffar kallelserna till kamrarnes och utskottens

sammanträden — i hvilka, såsom redan förut framhållits, icke ingått

en enda petitrad — så visar det sig dervid, att icke någon af dem,

hvilka alla äro i tidningen införda med särskild typografisk anordning,

förekommer å tidningens för kungörelsers införande afsedda annonssidor,

utan midt ibland tidningens textafdelning, der priset för annonsering

i nästan hvarje tidning beräknas högre. Kostnaden för nu ifrågavarande

kungörelser har derför aldrig uträknats efter radtal, utan har,

såsom förhållandet är med en del andra tillkännagifvanden, såsom dödsannonser

m. fl., upptagits efter ett stående, på förhand bestämdt pris.

Att åter kallelserna intagits i textafdelnnigen, har sin förklaringsgrund,

utom i dessa tillkännagifvandens förnämligare natur, deruti, att dessa

kallelser vanligen icke ankomma till redaktionen förrän sent på middagen

klockan mellan 2 och 3 e. m., hvarför redaktionen varit urståndsatt

att införa dem på annonssidorna, hvilka alltid måste läggas i

pressen klockan straxt efter 12 på middagen. Af hvad här nu blifvit

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

vttradt torde, enligt hvad redaktionen hoppas, framgå, att någon olaglig,

oskälig eller obillig debitering för nu berörda i tidningens textaldelmng

intagna tillkännagifvanden ingalunda egt rum.

»Den andra af revisorernes anmärkningar ror tva kungörelser om

svenska statens utlottade premieobligationer. Den första af dessa innehåller

— säga revisorerne — 652 och den andra 1,808 petitrader, med

hvilket uttryck väl får förstås, att de, enligt revisorernes _ matning,

upptaga så många petitraders utrymme, ty i sjelfva verket innehåller

ingendera en enda petitrad. Den förstnämnda kungörelsen upptager 4

spalter och den senare helt nära 11 spalter, alla uppsatta med kompak

siffersättning. 1 Post- och Inrikes Tidningar har, såsom genom intyg

blifvit af mig annanstädes fullständigt styrkt, under flere årtionden och

alltså under flere utgifvares tid debiterats högre annonskostnad för

tabell och sifferkungörelser, hvilkas uppsättning måste till tryckenpersonalen

betalas 50 å 100 procent högre än vanliga bokstafskungörelser.

Den högre annonsafgiften har utgått med olika belopp, allt

efter den ökade uppsättningskostnaden. . ,

»Utom nu andragna skäl till förhöjningen af annonspriset for dessa

långa sifferkungörelser kommer jemväl, att kungörelserna i anseende

till sin längd, till följd hvaraf de icke kunnat inrymmas i ett vanligt

hufvudnummer, måst införas å ett s. k. B-nummer, hvilket nummer

kräfver icke obetydliga särskilda kostnader.

»Under sådant förhållande torde redaktionen kunna hoppas, att

den af revisorerne i detta fall anmärkta förhöjning i debiteiingen,

hvilken förhöjning utgjort 4 öre eller omkring 30 % för petitradsutrymme,

icke bör anses för hög för kungörelser af nu skildrad art. Någon afsevärd

ökning i utgift för statsverket lärer icke heller kunna anses Jiafva uppkommit

genom denna debitering, enär en hvar af nu ifrågavarande

kungörelser införts allenast en gång om året.» I

I föreliggande fråga har utskottet ansett sig höra meddela följande

upplysningar, hvilka utskottet hemtat ur handlingai, som varit

för detsamma tillgängliga.

Enligt ett emellan Svenska Akademien, å ena, samt kanslisekreteraren

P. Strandberg, å andra sidan, den 15 april 1886 upprättadt

kontrakt öfverlät akademien från den 1 i samma månad, åt kanshsekreteraren

Strandberg »den rättighet att vara Post- och Inrikes Tidningars

utgifvare och alla dermed förenade förmåner, som i följd åt Kongl.

brefvet den 20 december 1791 och öfriga kongl. bref må anses akademien

tillkomma», mot erläggande af en viss årlig arrendesumma och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

på bestämda vilkor i öfrigt, bland hvilka dock icke återfinnes någon

föreskrift rörande priset för de annonser, som kunde komma att j

tidningen införas.

Svenska akademiens rättighet att taga betaldt för annonser i

Post- och Inrikes Tidningar grundar sig på ett bref af den 22 december

1791, hvari Kongl. Maj:t till akademien stält en så lydande förklaring:

»Som kungörelser eller de så kallade notificationer icke anses åt medwerkan,

sa framt de ej intagas uti desse Tidningar, men

Academien icke kan förbindas åt med sin bekostnad derom besörja;

så höra wederbörande, hwilke icke redan igenom någon särskild Kongl!

Resolution derifrån äro frikallade, enär kungörelserne insändas, tillika

derföre erlägga betalning, enligt den taxa Academien allmänheten uti

Iidningarne meddelar.»

. Sedan annonspriset under en följd af år utgått med 10 öre per

pilträd, anhöll år 1877 tidningens dåvarande utgifvare om förhöjning

i samma pris. Med anledning häraf faststälde akademien den It) december

sagde år priset till I2V2 öre per petitrad och förständigade ut^i1

jj611- att * tidningen meddela allmänheten underrättelse derom. Detta

skedde jemväl i tidningens prenumerationsanmälan för år 1878, i hvilken

anmälan om det nya annonspriset yttras, att det blifvit af Svenska

Akademien bestämdt; och. har sedermera från och med ingången af

sistnämnda år i hvarje nummer af tidningen meddelats, att annonspriset

utgjorde 12''h öre per petitrad, hvarvid likväl ej, såvidt utskottet är

bekant, . uttryckligen tillkännagifvits, att detta pris vore bestämdt af

akademien.

. de förhållanden, för hvilka sålunda redogjorts, har utskottet

funnit frågan om öfverdebitering för annonser i Post- och Inrikes

Tidningar under förre utgifvarens tid och särskildt om annonsörers rätt

att, på grund af sådan öfverdebitering, af bemälde utgifvare delvis

återbekomma redan erlagd betalning icke vara så utredd och klar, att

utskottet tilltrott sig derom uttala ett bestämdt omdöme eller tillråda

Riksdagen att besluta någon åtgärd i saken, åt hvilken för öfrigt fullmägtige

1 riksgäldskontor, sedan frågan nu blifvit väckt, säkerligen

komma att egna vederbörlig uppmärksamhet.

Utskottet hemställer derför,

att revisorernas ifrågavarande framställning ej må

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

13

5:o.

Angående Lenna—Norrtélje jernvägsaktiebolag.

Vid redogörelsen för Lenna—Norrtéljes jernvägsaktiebolags ställning

hafva revisorerne — å sid. 187 i rev. ber. — såsom en oegentlighet

anmärkt, att i bolagets revisionsberättelse år efter annat statskontoret

upptoges såsom bolagets fordringsegare för det från riksgäldskontoret

utlemnade statslånet, och anförde revisorerne, att rättelse härutinnan i

kommande revisionsberättelser torde kunna få förväntas.

I afgifven förklaring — sid. 313 i rev. ber. — har bolagets styrelse

tillkännagifvit sig skola gå i författning om, att nödig rättelse

sker såväl i nästkommande års revisionsberättelse som äfven i jernvägsbolagets

räkenskaper.

6:o.

Angående inbetalning af återstoden af Norbergs jernvägs nya aktiebolags

statslån. I

I fullmägtiges till Riksdagen afgifna berättelse (statsutskottets

memorial n:o 1, sid. 13) omförmäles, att, sedan Norbergs jernvägs nya

aktiebolag, af förekommen anledning, under november månad sistlidna

år anhållit att få till riksgäldskontoret inbetala hela återstoden af sin

skuld, utgörande å lånet med 4 procent ränta 39,771 kronor 13 öre

och å lånet med 2 procent ränta 60,158 kronor 89 öre, eller tillhopa

99,930 kronor 2 öre jemte upplupen ränta, samt. fullmägtige härtill

lemnat bifall, bolaget den 1 december samma år inbetalt sistberörda

belopp, hvarmed den fullmägtige medgifna upplåningsrätt minskats.

Af fullmägtiges protokoll för den 29 november 1894 har utskottet

inhemtat, dels att bolagets anhållan att få inbetala ifrågavarande lån

endast afsåg inbetalning den 1 december 1894, dels att fullmägtige bifallit

denna framställning på den grund, att den ränta, som bolaget

erlade å sina båda statslån, icke, beräknad å bolagets hela skuld till

kontoret, uppginge till högre belopp än 2.8 procent, samt att, då riksgäldskontoret

för de penningar, som måste upplånas till bestridande af

de å kontoret anvisade utgifter, finge vidkännas en årlig ränteutgift af

något mer än procent, det vore till riksgäldskontorets fördel, om

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets Utlåtande N:o ål.

bolagets återstående skuld blefve gulden och derigenom influtet belopp

användes till utgifter, hvarför medel eljest skulle upplånas.

Utskottet har häraf funnit, att fullmägtige i förevarande fall haft

giltiga skäl för vidtagandet af en åtgärd, om hvilken eljest såsom allmän

regel torde gälla, att den bör hänskjutas till Riksdagens pröfning

och afgörande.

7:o.

Angående konvertering af 1880 års 4% statslån.

Som utskottet, på sätt ofvan blifvit angifvet, enligt vedertaget

bruk afslutat sin läsning af de hos fullmägtige förda protokoll med

protokollet för den dag, å hvilken fullmägtiges berättelse till Riksdagen

afgifvits, eller den 17 sistlidne januari, har utskottet, som af protokollen

öfver låneärenden den 10, 12 och 17 i nämnda månad inhemtat,

att underhandlingar öppnats om konvertering af svenska statens 4 % lån af

år 1880, icke följt detta ärendes behandling till slut. Utskottet vill

emellertid här meddela, att fullmägtige i en till statsutskottet stäld

skrifvelse af den 7 nästlidne februari tillkännagifvit, att de med ett

konsortium, bestående af Sveriges Riksbank, Dresdner Bank, la Société

Générale pour favoriser le développement du commerce et de 1’industrie

en France, Kjpbenhavns Handelsbank, Stockholms Intecknings-GarantiAktiebolag

samt Industri Kredit Aktie Bolaget i Stockholm, träffat aftal

om konvertering af omförmälda statslån och för sådant ändamål beslutat

att till återbetalning den 1 oktober innevarande år uppsäga samtliga

i omlopp varande, ännu icke utlottade obligationer af berörda lån,

uppgående till ett sammanlagdt belopp af 104,761,800 kronor, äfvensom

att erbjuda innehafvarne af sålunda uppsagda obligationer afstämpling

af desamma till en räntefot af 3 72 %, gällande från den 1

oktober 1895, med förklaring från riksgäldskontorets sida, att ökad utlottning

eller återbetalning af hela lånet icke får ega rum före den 1

oktober år 1900, och att fullmägtige förmält sig för närvarande icke

ega att af vilkoren för öfrigt i det med konsortiet upprättade kontrakt

yppa vidare, än att konsortiet ansvarade derför att hela återstoden af

1880 års lån, blefve på angifna sätt afstämplad; hvilket utskottet härmed

skolat för Riksdagen

anmäla.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets Utlåtande N:o 41.

15

8:o.

Granskningen af fullmägtiges gemensamt med fullmägtige i riksbanken

vidtagna åtgärder för utförande af det fullmägtige i riksbanken

och i riksgäldskontoret gemensamt lemnade uppdrag i fråga om uppförande

å Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus har öfverlemnats

till behandling af sammansatt stats- och bankoutskott, som

deröfver afgifvit utlåtande, hvilket redan blifvit i båda kamrarne föredraget.

9:o.

Hvad revisorerne i sin berättelse om granskning af riksgäldskontorets

tillstånd och förvaltning i ett eller annat hänseende anfört

och i öfrigt vid läsningen af fullmägtiges protokoll förekommit, har

utskottet funnit ej höra föranleda någon utskottets anmälan eller hem

ställan.

10:o.

Angående ansvarsfrihet för riksgäldsJcontorets styrelse.

Då utskottet vid den nu verkstad a granskningen af riksgäld skontorets

styrelse och förvaltning funnit fullmägtige i nämnda kontor

hafva med nit och omsorg uppfylt sitt vigtiga och ansvarsfulla kall,

tillstyrker utskottet,

att fullmägtige må tillerkännas full ansvarsfrihet

för alla beslut och åtgärder, som finnas antecknade i

deras protokoll från den 18 januari 1894 till och med

den 17 januari 1895.

Stockholm den 7 mars 1895.

På statsutskottets vägnar:

Gustaf Sparre.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1895:11 Skrifvelse till fullmägtige i riksgäldskontor et, angående riksgäldskontorets förvaltning under den tid, som förflutit. > sedan ansvarsfrihet senast tillerkände s. 17 i texten