Sök i Ratio Lex

Lagutskottets Utlåtande N:o 16

1896-02-17 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1896:16, Lagutskottets Utlåtande N:o 16

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

1

N:o 10.

Ank. till Riksd. kansli den 17 februari 1896, kl. 4 e. in.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående

stämningstidernas förkortande m. m.

. , _ - •; '' ''J

I sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse, hvilken

blifvit af kamrarne till lagutskottet hänvisad, hemställer justitieombudsmannen,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att

Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag

till förändrade föi-eskrifter i afseende på stämningstid och dermed sammanhängande

frågor, särskildt i syfte att stämningstiderna må varda

förkortade.

Denna justitieombudsmannens hemställan är, enligt hvad embetsberättelsen

gifver vid handen, närmast föranledd af en från Sveriges

advokatsamfund ingifven skrift, hvari anhålles, att justitieombudsmannen

måtte hos Riksdagen väcka förslag i syfte bland annat, att nu gällande

bestämmelser om stämningstid måtte ändras i den rigtning, att sådan

tid för svarande, boende utom staden eller häradet der domstolen är,

måtto väsentligen förkortas.

Justitieombudsmannen har, såsom nämndt, i anledning af berörda

skrifvelse — hvarvid fogats utdrag af advokatsamfundets protokoll för

den 9 juni 1894, af hvilket protokoll inhemtades de närmare skälen

llih. till Bilsd. Prat. 1896. 7 Sund. 9 Höft. (N:o 16). I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

för advokatsamfundets framställning — upptagit frågan om stängningstidernas^

förkortande till behandling och dervid anfört följande:

Vidkommande frågan om förkortad stämningstid innehölles de

nu gällande bestämmelserna angående tiden för stämnings delgifvande

i tvistemål i 11 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken, sådana dessa

lagrum lydde genom kongl. förordningen den 18 april 1849. § 4 hade

följande lydelse:

»Käranden vare skyldig att låta svaranden få stämning fjorton

dagar förut, der han inom häradet bor: utom häradet eller i annan stad,

tre veckor: utom länet, sex veckor: i tredje eller fjerde länet, eller längre

bort, nio veckor. Stockholms stad räknas för särskildt län. År den

utom riket, som stämmas skall, hafve sex månaders tid ifrån det han

stämningen fick. Der stämning genom offentligt anslag sker å rättens

dörr, skall ock sex månaders dag föreläggas. Om stämning i konkursmål

är särskildt stadgadt. I alla dessa fall, der stämning fordrar längre

tid, än om ljusning till ting stadgadt är, må den svarande stämmas

till viss månad, och underrätte han sig sedan sjelf å hvad dag tinget

hållas skall.»

I § 5 föreskrefves, att »till rådstufvurätt stämmes åtta dagar

förut; utan sa är, att målet ej tål uppskof och derå förr svaras kan».

Stämningstiderna afsåge enligt vår rätt ej mindre att lemna den

stämde lämpligt rådrum för beredelse till svaromål äri äfven, derest

domstolen hade sitt säte .å annan ort, än der den stämde bodde, att

gifva honom behöflig tid för resan till domstolen. Stämningstiderna

måste derför i viss mån rätta -sig efter samfärdselsförhållandena, och då

våra nu stadgade stämningstider i hufvudsak vore desamma, som galt

i 200 år eller allt sedan tillkomsten af den »Stadga och Förordning,

innehållande någre mål til vidlyftigheters afkortande och lindring uti

Rättegångar för the Stridige Parter, både vid Öfver- och Under-Rätterna»,

som den 4 juli 1695 utfärdades och hvars föreskrifter i detta hänseende

upptogos i 1734 års lag, torde knappast kunna förnekas, att dessa

tider, tillmätta efter helt andra samfärdselförhållanden än nutidens,

lämpligen kunde betydligt förkortas.

Advokatsamfundet hade ansett nu gällande stämningstider af åtta

dagar i stad för svarande, bosatt i staden, och fjorton dagar på landet

för svarande, som bodde inom häradet, böra bibehållas. Då vid stämning

till stadsdomstol den tid, som åtginge för att förflytta sig från

hemvistet till rättens lokal, icke kunde tagas i beräkning, skulle ett

bibehållande af åtta dagars stämningstid till rådstufvurätt innebära, att

just denna tid utgjorde det anstånd, som skäligen borde förunnas den

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Jlag utskott ds Utlåtande N:o 16.

stämde att bereda sig till svaromål. Med denna beräkning skulle en

stämningstid af fjorton dagar till häradsrätt för den, som bodde inom

häradet, således lemna den stämde så lång tid för resan till domstolen,

att den äfven inom de i afseende å kommunikationer sämst lottade

delarne af landet torde vara mer än tillräcklig. Då emellertid den

stora olikheten i detta afseende mellan särskilda delar af landet — eu

olikhet, som säkerligen länge komme att fortfara — gjorde det omöjligt

att finna en för alla förhållanden lika passande stämningstid, men en

likhet måste anses önskvärd ur synpunkten af reda och enhet i lagstiftningen,

måste tiden tilltagas så lång, att den under alla omständigheter

blefve tillräcklig. Mot bibehållande af stämningstiderna af åtta

och fjorton dagar för svarande, som bodde inom staden eller häradet,

syntes justitieombudsmannen alltså någon befogad anmärkning icäe

kunna göras.

Men 11 kap. 5 § innehölle äfven, att, der målet ej tålde uppskof

och derå förr svaras kunde, den eljest stadgade stämningstiden

af åtta dagar kunde förkortas. Domaren, som utfärdade stämningen,

hade alltså här pröfningsrätt i afseende å stämningstidens längd. Saknaden

af hvarje bestämmelse, i hvilka slag af mål en förkortning af

den normala stämningstiden skulle kunna medgifvas, gjorde dock, att

stadgandet knappast någonsin torde komma till användning. Om stadgandet

bibehölles, torde deri böra intagas bestämmelse om hvilka mål,

som vore att hänföra till dem, som »icke tåla uppskof».

Lagkomitén föreslog i detta hänseende följande bestämmelse:

»Vill man söka någon för vexelbref eller annan löpande förbindelse

vid rätten i den domsaga, der han finnes, vare han skyldig till svars

komma, ändå att stämning honom ej kungöres förr än å dagen näst

före den, som i stämningen utsatt är». Såsom skäl härför åberopades

allmänna kreditens kraf.

Äldre lagberedningen ansåg, att stadgandet borde utsträckas äfven

till de mål, der talan fördes om återställande af besittning eller annat

förhållande, som blifvit rubbadt, då nemligen käromålet ej rörde tvist

om bättre rätt till det, som skulle återställas, äfvensom till de fall, då

fråga vore om hyresmans flyttning i eller ur hus, om tjenstehjons rättighet

eller skyldighet att flytta i eller ur tjenst eller om någons berättigande

att af annan njuta försörjning. I fråga om vexel- och sjörättsmål

hänvisades till vexel- och sjölagarne.

1 sammanhang härmed torde böra erinras, att om stämning i

vexelmål vore nu, genom § 5 mom. 3 i kong!, förordningen om nya

vexellagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 7

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.''

maj 1880, stadgadt, att stämning i dylikt mål skulle, der sökanden det

äskade, meddelas till samma dag, som den söktes, om rätten då sutte

och svaranden vore så till liands, att han kunde före rättegångstimmens

slut sig infinna.

För dem, som bodde utom staden eller häradet, men inom riket,

vexlade nu stämningstiderna mellan tre och nio veckor, och för den,

som vore utom riket, vore stämningstid sex månader. För samtliga

dessa kategorier, med undantag möjligen af utom Europa boende, ansåge

advokatsamfundet en gemensam stämningstid af en månad kunna

fastställas.

Att den för stämningstidens längd nu gällande beräkningen efter

andra, tredje eller fjerde länet borde, såsom föråldrad och i vissa fall

otydlig, utbytas mot annan, torde icke kunna bestridas, men att stadga

lika lång stämningstid för alla, som bodde utom häradet eller staden,

med undantag möjligen af utom Europa boende, syntes justitieombudsmannen

vara att gå för långt i sträfvan efter likformighet i detta hänseende

och skulle dessutom — då en sådan stämningstid ju måste tilltagas

så lång, att den äfven för utomlands aflägse boende vore tillräcklig

— i vissa fall icke leda till förkortande, utan till förlängning

af nu gällande stämningstid.

Lagkomitén föreslog, bland annat, olika långa stämningstider, allt

efter som svaranden både sitt hemvist inom rättens domsaga, inom den

öfverrätts domsaga, hvarunder rätten lydde, eller inom annan öfverrätts

domsaga och yttrade för öfrigt: »I afseende på tiden för stämnings

kungörande är således föreslaget: att den skall räknas efter den ort,

der svaranden har sitt hemvist, ehvar han för öfrigt må uppehålla sig,

vore det än utomlands, så vida hans utrikes vistande beror af hans

eget fria val, ty eljest skulle käranden mista sin talan, om svaranden

behagade resa öfver riksgränsen mot stämningstidens slut: att den åter,

som måst öfvergifva sitt hemvist, för att utomlands tjena konungen

eller riket, skall åtnjuta lika lång stämningstid, som verklig utländing,

hvilken ej inom riket finnes, och att stämning å den, som intet veterligt

hemvist egen och hvars vistande man ej känner, skall så tidigt

kungöras, att man skäligen kan vänta, det den kommer till hans vetskap,

hvar helst han må uppehålla sig».

Äldre lagberedningen gillade lagkomité^ förslag härutinnan, dock

att, såsom redan vore nämndt, rätten att förkorta den vanliga stämningstiden

ansågs böra utsträckas äfven till andra mål än de af lagkomitén

föreslagna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottet,s Utlåtande N:o 16.

I fråga om utom riket boende vore naturligtvis svårigheten att

finna en för alla förhållanden någorlunda lämplig stämningstid större

än eljest, och det kunde derför ifrågasättas, huruvida icke i detta fall

den fixa stämningstiden borde öfvergifvas och åt domaren, som hade att

utfärda stämning, öfverlemnas att pröfva stämningstidens längd. En dylik

bestämmelse återfunnes t. ex. i danska lagen åt den 11 april 1890, och,

såsom redan vore påpekadt, vore ett öfverlemnande åt domaren att

pröfva stämningstidens längd icke alldeles främmande för vår egen

lagstiftning.

Ett i 11 kapitlet 4 § af rättegångsbalken förekommande stadgande,

som advokatsamfundet icke vidrört, vore, att, der stämning skedde

genom offentligt anslag å rättens dörr, sex månaders dag skulle föreläggas.

Det torde vara tvifvelaktigt, om detta stadgande nu egde någon

tillämplighet. I 1734 års lag slöt sig omedelbart dertill en punkt af

denna lydelse: »Hvad den åligger att fullgöra, som låter dess borgenärer

således instämma, sägs i 16 kapitlet handelsbalken.»

Vid granskning af lagkommissionens förslag till 1734 års lag

anmärktes härvid, att »det borde utsättas i hvilka mål edietal citation

eget- rum». Dertill svarade lagkommissionen: »De mål, hvari edietal

stämning sker, finnas i 16 kapitlet handelsbalken, 8 kapitlet 2 § rättegångsbalken

samt 13 kapitlet 4 och 6 §§ giftermålsbalken — alla casus

kunde ej i lagen införas, utan komme af domaren efter förenämnda

kapitel eller sakens beskaffenhet att dermed förfaras.»

Då nu om stämning i konkursmål, hvarom förut funnos bestämmelser

i 16 kapitlet handelsbalken och 8 kapitlet 2 § rättegångsbalken,

vore särskildt stadgadt, skulle ifrågavarande föreskrift vara tillämplig

allenast på 13 kapitlet 4 och 6 §§ giftermålsbalken; men, ehuru enligt

dessa lagrum cn offentlig kallelse — dock ej genom anslag å rättens

dörr — skulle ske, syntes stadgandet om sex månaders stämningstid

dock icke tillämpligt. Det kunde äfven ifrågasättas, att stadgandet

skulle gälla, då en hel menighet stämdes enligt kongl. resolutionen den

29 maj 1752 och Svea hofrätts bref den 27 september 1753, men

denna mening liado blifvit ogillad genom en Kongl. Maj:ts dom den

21 juli 1857. Skulle ifrågavarande stadgande, såsom justitieombudsmannen

för sin del på nu anförda skäl vore böjd att anse, numera icke

ega någon tillämplighet, borde detsamma ur lagen borttagas för att

icke föranleda misstag.

Om ock, såsom advokatsamfundet yttrat, frågan om stämningstidernas

förkortning icke väsentligen ingrepe i lagstiftningen i öfrigt,

torde dock redan det anförda visa, att ett utbyte af nu gällande stäm
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

ningstider mot kortare icke kunde ega rum, utan att åtskilliga dermed

sammanhängande spörsmål samtidigt vunne en lösning.

I sådant hänseende kunde vidare erinras, att vår gällande laglämnade

obestämdt, huruvida delgifningsdagen och inställelsedagen

skulle inräknas i de stadgade stämningstiderna, en brist, som både i

teori och praxis gifvit anledning till olika meningar, och hvars undanrödjande

derför vore af behofvet påkalladt.

I det kapitel, som handlade om behörig domstol i hvarje mål,

hade lagkomitén, för att undanrödja det tvifvelsmål, som stundom yppat

sig om hvad lagen rätteligen menade med bo och hemvist, föreslagit,

att den ort skulle anses för hemvist, hvarest man för sin person vore

skattskrifven. Dermed var ock en säker grund lagd för beräkning af

stämningstiden i de fall, då denna skulle rätta sig efter svarandens

hemvist. Vår gällande lag bestämde i 10 kapitlet 1 § rättegångsbalken,

i fråga om laga domstol i mål, som rörde någons person, att dessa skulle

instämmas till den rätt, hvarunder han hade sitt bo och hemvist. Ill

kapitlet 4 § samma balk stadgades olika stämningstider för svarande,

som bodde inom eller utom häradet eller staden. Ehuru man i praxis

temligen allmänt tillämpat förstnämnda lagrum så, att bo och hemvist

vore att anse lika med mantalsskrifningsol-ten, vore saken dock ej

oomtvistad, och ännu mindre kunde anses klart, att uttrycket »bor» i

11 kapitlet 4 § rättegångsbalken syftade på mantalskrifningsorten.

Då i detta senare lagrum sades: »är den utom riket, som stämmas

skall», syntes väl detta uttryck afse den faktiska uppehållsorten, men,

för att detta ej skulle leda till orimligheter, måste man antaga, att med

uttrycket åsyftades icke ett tillfälligt utan ett mera stadigvarande förhållande.

Äfven i detta fall syntes lagen behöfva förtydligas.

Slutligen ville justitieombudsmannen fästa uppmärksamheten på

den vigtiga frågan om hvilken påföljd, uraktlåtandet att iakttaga

de stadgade stämningstiderna borde medföra. Nya lagberedningen

yttrade i detta hänseende i sitt förslag till rättegångsväsendets ombildning:

»Enligt nu gällande lag är uttagen stämning ogin, om den

ej tillställes svaranden inom den i lag föreskrifna tiden. Detta stadgande

innebär en oskälig stränghet emot käranden och föranleder gång

efter annan dertill, att hans talan, till följd af mellankommen preskription,

afskäres. Den enda rimliga påföljden deraf, att svaranden icke

fått åtnjuta föreskrifven stämningstid, synes vara, att han ej må anses

pligtig att inlåta sig i svaromål å den inställelsedag, hvarå stämningen

lyder, utan först å efterföljande rättegångst infälle, sedan uppskofsbeslutet

blifvit honom inom laga stämningstid kungjordt och han så
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets Utlåtande N:o 16.

lunda fått åtnjuta det honom tillkommande rådrum för svars afgifvande.

Målet bör följaktligen icke förfalla, utan endast uppskjutas till det sistnämnda

tillfället.»

Såsom redan vore antydt, ansåge justitieombudsmannen en förkortning

af stämningstiderna vara af behofvet påkallad, men funne

tillika, att samtidigt med denna fråga borde behandlas vissa andra

frågor, som därmed egde nära sammanhang, och att en fullständig

utredning häraf lämpligast torde ske genom Kongl. Maj:ts försorg.

Utskottet, som, utan att ingå i närmare undersökning af samtliga

utaf justitieombudsmannen berörda frågor, lika med justitieombudsmannen

finner en förkortning af stämningstiderna i vissa fall vara åt

behofvet påkallad och lika med honom anser, att en fullständig utredning

af dessa och andra dermed sammanhängande frågor lämpligast

torde böra ske genom Kongl. Maj:ts försorg, får på den grund hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t

anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga förslag till förändrade föreskrifter

i afseende på stämningstid och dermed sammanhängande

frågor, i syfte att stämningstiderna, då

svaranden bor utom staden eller utom häradet, må

varda förkortade.

Stockholm den 17 februari 1896.

På lagutskottets vägnar:

E. von Krusenstjerna.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1896:58 Skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens framställning angående stämning stider nas förkortande m. m. i.v t • • \Ui< , -v }''■ >v-''r< nii s. 5 i texten